Det fina med att gräla

Par som bråkar ibland har bättre chans att hålla ihop, om de bråkar på rätt sätt. Det säger alla psykologer och relationsterapeuter och romantikbloggare, och det vet jag för att jag kom på (i sista sekunden innan jag skulle skriva den här texten) att jag skulle läsa vad det finns för forskning om att bråka och gräla med den man älskar. Jag kan lugnt säga att 90 % av alla råden inte stämmer på oss, fast vi har levt tillsammans länge och bråkat ganska mycket.

Så det här blir inte en text med goda råd om hur man grälar på rätt sätt, utan om min ångestfyllda relation till att gräla och hur jag nu, efter decennier, har börjat fatta det fina i kråksången med att gräla, även om vi gör det på fel sätt.

Morr! Foto: CloudVisualUnsplash

Fast jag ska börja med de goda råden.

Eller, egentligen vill jag börja med en disclaimer. Jag vill klargöra att jag inte tror på romantisk kärlek. Jag uppmuntrar inte någon att bilda kärnfamilj, och jag är inget fan av tvåsamhet. Ja, det kan verka konstigt att höra det från någon som levt i en kärnfamilj med samma person sedan U-137 dök upp i Blekinge, men det är ändå sant: Jag tror att romantisk kärlek och kärnfamiljen är fällor som lagts ut av kapitalismen, kommersialismen och patriarkatet, och jag tror att de är farliga, kanske till och med livsfarliga, särskilt för barn.

Det betyder inte att det inte finns bra saker med att leva länge med samma person. Det finns många riktigt bra saker! Till exempel att lära känna någon så väl, och att inse att du kan älska dem trots alla deras fel och brister. Och att de kan älska dig, trots alla dina brister och svagheter. Att ha någon i ditt liv som du kan lita obetingat på, någon som du vet kommer att släppa allt för att vara vid din sida i en kris. Och du vet det för att de har gjort det många gånger förut, så länge ni känt varandra. Tryggt sex, vänskap, skratt. Gemensamma minnen. Allt det är bra!

Men de flesta människor som har långa relationer får också lägga ner mycket jobb. Jag har skrivit om hur det jobbet har sett ut för mig, men i den texten glömde jag att nämna det faktum att min person (som vi kan kalla P) och jag har grälat, högt och argt, många många många gånger.

View story at Medium.com

När jag lade till det i en kommentar svarade de flesta typ ”Puh! Jag trodde ett tag att du var nån slags pod-människa”, eller ”#ustoo”. Men en eller två sa att de aldrig bråkar och inte kan förstå varför de skulle göra det, varför någon skulle behöva bråka.

Och det går såklart bra, det med! Alla är olika. Det finns inget hemligt recept som funkar för alla, det är omöjligt. Och så länge ni har det bra tillsammans utan att gräla, men ni låter bli av rätt anledning och inte för att du avskyr att bråka, eller för att du håller allt inombords för att du är rädd för bråk — då är det bra. Om inte, försök att få hjälp. Forskningen visar att den som undviker att gräla riskerar att få onormala dagsnivåer av stresshormonet kortisol — och som jag just lärt mig på cancer-rehab kan för mycket kortisol (och stress) bryta ner immunsystemet, och det är dåligt.

Så hur träter en på rätt sätt? Enligt vetenskapen och de romantiska bloggarna finns det några saker att tänka på:

  • Om du är arg: släpp ut det. Stäng inte in ilskan tills du exploderar. Försök att göra det till en vana att berätta för din person vad du känner, innan du blir arg (källa)
  • Hitta en metod för att lösa problem utan att bli arga, uttryck känslor på ett genomtänkt och måttfullt sätt, turas om att prata (källa, källa, källa)
  • Hota inte din person (genom att till exempel ställa ultimatum) (källa)
  • Dra inte upp gamla oförrätter, stapla inte saker på varandra (källa)
  • Låt din person prata, avbryt inte, rynka inte på ögonbrynen, lyssna noga, bekräfta hens känslor och synpunkter (källa)
  • Lugna ner er efteråt och diskutera vad som just hände (källa, källa)

Alla de här råden verkar goda och visa. För mig verkar flera av dem också omöjliga. Eller i alla fall väldigt svåra att göra i verkligheten. När P och jag grälar gör vi det för att vi redan är arga, och vi är ofta arga för att vi är sårade (ofta på ett barnsligt ställe), eller trötta, eller jättehungriga, eller för att vi har panik av någon anledning. Då är det väldigt svårt att vara rationell och sval och förstående. Snarare beter vi oss som idioter, och säger idiotiska saker till varandra.

(Här är ett råd som jag faktiskt inte tog med för att jag börjar skratta varje gång jag ser framför mig hur vi sammanbitet viskar arga idiotiska saker till varandra:

Höj inte rösten. Det är förbluffande hur problem som kommer sig av sårade känslor eller meningsskiljaktigheter kan lösas i en viskning. Jag råder par som skriker till varandra att de bara ska kommunicera i viskningar, och det sänker dramatiskt ilskefaktorn i deras relationer.

Dock kan det säkert funka för andra — återigen, alla är olika.)

Jag avundas verkligen människor som är bra på att bråka. (De som aldrig tjafsat är något annat, en slags förtrollade enhörningar.) Jag önskar att jag kunde vara lugn, samlad och cool när jag känner mig sårad, förminskad eller inte lyssnad på. Tro mig, jag har försökt. Och jag blir bättre på det, långsamt!

Men låt oss resa tillbaka i tiden till 1962, för jag tror att en av anledningarna till att jag är usel på konflikter med mina kära står att finna där. Det är året jag föddes. Eller om vi ska resa till 1925, när min mamma föddes. Min mamma var katastrofalt dålig på konflikter med sina kära. Det hade troligen med hennes uppväxt att göra, men låt oss inte resa ännu längre tillbaka, det tar aldrig slut.

Lull & Anna, typ 1972

Min mamma och jag bråkade jämt. Så långt tillbaka som jag kan minnas. Varje dag. Det var bara vi två, och fast hon älskade mig väldigt mycket så var hon också väldigt olycklig, och hade inget självförtroende som mamma. Eller som människa. Hon började alltid gråta när vi bråkade, och så började jag gråta, och så sa hon åt mig att sluta gråta, vilket inte hjälpte ett dugg. Det hände att hon slog mig, inte för att hon trodde att det var bra, tvärtom hatade hon alla sorters våld. Men hon fick panik när jag skrek åt henne, eller trotsade henne, och reagerade med att slå, precis som hon blivit slagen när hon var barn. En gång när jag var 11 eller 12 och hade låst in mig i mitt rum efter ett hemskt bråk skrek hon utanför dörren att hon skulle ta livet av sig om jag inte kom ut. Så får man inte säga till sitt barn. Någonsin.

Kort sagt: när jag blev vuxen hade jag nästan inga erfarenheter av att lösa konflikter på ett bra och konstruktivt sätt. Och jag var rädd, jätterädd för att såra andra människor. Samtidigt var jag ännu mer rädd för att bli sårad eller övergiven. Jag såg (undermedvetet) attack som det bästa försvaret och blev mycket trotsig. Ser ni vad vi har här? Problem.

När jag var 19 träffade jag P, och på tio år fick vi fyra barn. Första gången två av dem bråkade ordentligt — sjuåringen sprang rasande efter elvaåringen som varit retsam, och skrek “Jag ska döda dig!” på fullaste allvar — fick jag panik. Jag hade ingen erfarenhet av syskonslagsmål, jag trodde att de hatade varandra på riktigt och att de aldrig skulle bli vänner igen. Deras pappa, som var en lillebror (förmodligen en väldigt irriterande lillebror), försäkrade mig om att det inte fanns någon risk för mord eller livslångt hat. Och självklart hade han rätt: inom en timme var de vänner igen. Jag var omskakad mycket längre än så. Hur kunde de säga såna hemska saker till varandra, och sedan leka som om inget hade hänt? Det hände förstås många gånger under åren, men det tog lång tid innan jag vande mig. Min omedelbara instinkt var att hoppa in mitt i alla deras konflikter med varandra eller med sin pappa, och få slut på det nästan till vilket pris som helst. Jag hatade det så innerligt!

Mina egna gräl med P, när vi var unga, var ofta kaotiska. Som jag minns det bråkade vi av svartsjuka eller andra relationella saker. Ofta gick det såhär, att efter en stunds höjda röster vände P ryggen åt mig och sa att han inte ville fortsätta diskutera, varpå jag fick panik och sprang efter honom och insisterade på att “prata klart”, vilket gjorde att han fick panik och försökte bli av med mig genom att vara taskig, varpå jag bröt ihop och grät och blev ännu mer intensiv, och så vidare och så vidare. Vi slog aldrig varandra, men vi knuffades, åtminstone en gång, och ibland hade vi sönder saker. Det var så mycket frustration — framförallt tror jag för att vi båda var starka, passionerade, hetlevrade personer med (minst) det vanliga antalet olösta barndomsproblem. Det vill säga: alltför känsliga på vissa ställen, men utan kunskap eller erfarenhet av hur man uttrycker såna känslor konstruktivt.

Jag vet inte hur ofta vi hade dessa uppträden (som kunde vara minuter eller timmar långa, ibland med upp till 2–3 dagar av arg tystnad efteråt). Men det kan inte ha varit mer än tjugo procent av tiden, eftersom “forskning visar att par som grälar mer än 20 procent av tiden kommer sannolikt inte att överleva“, och vi överlevde ju (ett konstigt citat, är det förhållandet eller paret i det som dör? Hoppas relationen).
Men jag skulle säga minst en gång i månaden.
P skulle antagligen säga “Vad pratar du om? Jag kan inte komma ihåg några gräl” — men det är så hans hjärna fungerar, han kommer bara ihåg det roliga.

***

När jag var runt 25 åkte jag tåg, från Stockholm till Göteborg tror jag. Jag satt mittemot ett gammalt par: hon var kort, mörk, kompakt; han var lång, vithårig, tung. Båda i 70-årsåldern. De grälade hela tiden. Han kunde inte hitta sin hatt. Hon skällde på honom för det, och han skyllde på henne. Hon haffade konduktören och försökte dra honom in i det, få honom att hålla med henne om att hennes man var en dåre. Konduktören flydde. De fortsatte sitt tjafs. Det slutade aldrig.

Nästan tio år senare var jag i Rom med familjen. Jag gick över en piazza i solskenet bland hundratals andra turister, när jag hörde ett samtal bakom mig som lät märkligt bekant. Jag vände mig om, och där var de — och de grälade fortfarande! De måste ha varit 80+, kanske 90 nu. De kanske hade grälat i hela sitt liv, i hela världen, vem vet. Kanske fick det dem att känna sig trygga? Kanske var det som ett manus som de måste hålla sig till, för att de inte hade någon annat? Jag vet inte. Men jag insåg två saker då: 1) jag ville inte att vi skulle bli som dem, trots att de var lite gulliga i sin knäppighet. Och 2) det är kanske inte så farligt att gräla ändå.

***

Men ändå. Jag önskar att min mamma hade lärt mig lite konstruktiv konfliktlösning, istället för den panik- och skuldtripp som var på hennes karta. Jag önskar att min skola hade utbildat oss i giraffspråket förutom (eller snarare innan) engelska och franska. Jag avundas människor som kan hålla sig lugna i stormen av oenighet. Jag avundas att de antagligen inte känner sig sårade, de tycker bara att de inte håller med varandra. Dumma gräl är vad som händer när någon känner sig sårad.

Vår familj åkte på en lång resa när våra barn var 14, 17, 19 och 24. Vi reste i nästan ett år och oj, vad vi bråkade och tjafsade mycket! Det var varmt, vi åkte alltid från ett ställe till det andra, vi var oftast tvungna att dela väldigt små utrymmen. Vi var som sardiner i en het burk. Det fanns ingenstans att gömma sig från konflikter; inga egna rum, inga dörrar att smälla i, inga välkända gator att rusa ut till. Så vi bråkade. Mycket tröttsamt, och mycket lärorikt. Vi lärde oss mycket om varandra.

Det här kom jag ihåg, när jag grälade med P sist. Det finns så mycket vi aldrig säger till varandra om vad vi vill och behöver. Vi säger det inte av en mängd olika anledningar. Vi kanske inte ens är medvetna om det själva. Vi kanske skäms för att säga det högt eftersom vi inte tror att våra behov är viktiga. Vi kanske känner att vi har sagt det men partnern lyssnade inte, kanske det aldrig är någon alls som lyssnar någonsin, så varför bry sig.

Men dina behov är inte något du lätt kan trycka ner. De finns där hela tiden, precis under ytan. Och ibland, när du är upprörd, dyker de upp. Otydligt uttryckta kanske, eftersom du inte hade tänkt uttrycka dem, eller ville det, eller ens märkte att du gjorde det. Du kanske skrek eller grät. Men du berättade ändå för din person om nånting som du behöver. Och om hen kunde lyssna ordentligt, eller åtminstone tänka på vad som hände efteråt, kanske hen lärde sig något av det.

Vår senaste konflikt handlade om … nånting. Jag kommer verkligen inte ihåg, fast det var bara några veckor sedan. (Vi bråkar så mycket mer sällan nuförtiden, kanske en gång i månaden, varannan månad? Och när jag säger bråk menar jag höjda röster, kanske svordomar, överdrifter, “du gör alltid si”, “du gör aldrig så”, stampa iväg, kanske stampa tillbaka igen, sura etc. Inte knytnävsslagsmål! Men inte heller bara att vi har olika åsikter och muttrar, suckar, himlar med ögonen …)

Så. Vi hade en dispyt. Om nånting — det kan ha varit att den ena av oss avfärdade den andras argument för bryskt, i en politisk diskussion, och den andra blev förolämpad och sa “Vad är det för fel på dig”? och så spårade det därifrån. (Jag gissar verkligen bara, men det där låter som om det kunde vara vi, på en dålig dag.)

Och det kan ha slutat med att den ena av oss drog sig tillbaka till sovrummet för att titta på tv argt, och den andra kan ha städat köket ganska högljutt, men det jag faktiskt minns tydligt är att jag kom på (nästa dag) att jag hade lärt mig nånting om P.

Nånting han sa kvällen innan blev allt tydligare ju mer jag tänkte på det, och det var nånting som jag troligen hade vetat hela tiden men inte riktigt tänkt på, ni vet, jag hade hört, men inte lyssnat. Och det var ett behov. Det var nånting om hur han känner.

Och det slog mig att eftersom jag hade lyssnat den här gången (inte när han sa det, när vi grälade, men nästa dag, tack vare nån liten avdelning i min hjärna som insisterade på att det här var ett viktigt meddelande som jag inte fick missa igen) så visste jag det nu, jag visste nånting mer om honom nu. Och att jag nu kunde välja — om jag ville — att respektera hans behov. Vilket förmodligen skulle få honom att må bättre. Och mig också, eftersom när vi älskar någon vill vi ju inte såra dem, eller avfärda dem, bara för att vi inte har fattat vad de behöver.

Visst, det var ledsamt att bråka (jag var så arg att jag grät vid ett tillfälle) men jag hade lärt mig nånting, något viktigt. Det kändes som att ha hittat ett guldkorn i en lerig flod. Om vi hade varit förnuftiga, lugna förtrollade enhörningar kunde jag hittat det där guldkornet i en förnuftig, viskad konversation. Men det är vi inte: vi är bara människor. Ofullkomliga, känsliga, för trötta ibland eller för hungriga, för utmattade av livet för att lösa problem på ett lugnt sätt. Och det kanske inte är hela världen.

En sista sak: om du inte redan har lyssnat på Marshall Rosenberg, grundaren av Center for Nonviolent Communication så tipsar jag om den här föreläsningen (den är egentligen tre timmar! men jag har delat från cirka 1:58 in, klippet är cirka 10 minuter). Det är intressant för att han pratar om hur problemets lösning kommer av sig självt, när (men aldrig förrän) vi har lyssnat på varandras behov, utan att döma eller ställa krav. Det låter enkelt, men är svårt!

PS! Den här texten finns även på textportalen Medium.com, både på svenska och på engelska! Du får gärna komma till min sida där och titta!

Meditation mot kattallergi

Tankens makt är stor! Inte så att vi bara kan tänka ”nu skulle det vara gott med lite stekt ägg och fejkon” och så kommer det en tallrik med ä. och f. flygande genom luften. Det kanske funkar om du är en första gradens eremit på en bergstopp som har tränat på sin tankekraft dygnet runt i femtio års tid, och då förtjänar du sannerligen flygande äggröra och fejkon, så jag hoppas att det funkar.

Men jag tror att det finns en hel del vi kan påverka med tankarna. Och att det iallafall väldigt sällan skadar att försöka. Så när jag skulle få åka till Grekland för några år sedan, för att gratis få sitta i ett hus vid havet i flera veckor och skriva, och det enda kruxet var att huset hade ett antal katter och att jag är allergisk som fan mot katter, bestämde jag mig för att med tankens kraft få bukt med allergin. Och det gick!

Jag kan inte förklara varför utan att låta som en tomte, och verkligen inte garantera att det funkar för någon annan. Det har inte tagit bort min kattallergi helt och hållet, och jag måste fylla på med mer allergi-meditation för varje gång jag ska vistas bland katter. Jag skulle inte våga riskera att använda endast meditation mot min hästallergi, för den är brutal.

Men jag har fått flera önskemål att berätta hur det går till, så nu gör jag det! (Ni kommer kanske att fnissa, det är ganska barnsligt och roligt.)

Jag började flera veckor innan jag skulle åka med att lägga mig i meditationsläge en stund varje dag. Från tio minuter till en halvtimme. Du kanske hellre sitter eller står, det går bra vilket som, bara välj det bästa sättet att slappna av helt. Så började jag med att räkna ner mig själv till totalt lugn. Jag andas djupt och lugnt (oftast om-ah-um-andning) och räknar varje in/utandning, baklänges från hundra. Samtidigt fokuserar jag på kroppen i olika steg, från tårna upp till huvudet, och ser till att en liten del i taget blir helt avslappnad, att kroppsdelen blir tung och helt fri på utandningen.

När jag är klar med det börjar själva allergimeditationen. Då gör jag en bild av mitt immunförsvar. Jag ser det som små cellsoldater. Det är ingen särskilt tydlig bild, jag ser inte deras små uniformer och mössor eller så, eller om de har öron och ben. Jag bara vet att det är en hel armé inne i min kropp, redo att rycka ut vid första bästa hot mot min hälsa. Om ett virus eller en bakterie eller nånting annat skadligt tar sig in i min kropp kommer armén att gå till anfall och eliminera hotet. Det är bra! Jag är stolt och tacksam över min inre försvarsmakt. Men här är det någonting de har missuppfattat, och nu måste jag tänka dem till rätta.

Jag tar på mig min egen generalsuniform och sitter upp på min väldiga armékatt. Det är en enormt stor, vitrosa perserkatt. Nu rider jag genom min bröstkorg på kattens rygg. Ungefär i höjd med bröstbenet gör jag halt och blåser i en trumpet, så att alla soldater kommer rusande och ställer upp sig i många täta led framför oss. De är rädda för katten, men de lyder mig.

general perserkatt

”Soldater!” ropar jag (i tanken) högt så att det dånar i hela kroppen, så att varenda liten cell ända nere i tårna hör. ”Ni är mycket duktiga! Jag vill att ni fortsätter att bekämpa alla baciller och virus och andra saker som kan göra skada i vår kropp. Men! Det här med katter! Det har blivit ett allvarligt missförstånd om katter. Katter är våra vänner!”

Jag ser att soldaterna börjar skruva lite på sig, men jag fortsätter uppmuntrande.

”Katter är fluffiga och trevliga! De kan inte skada vår hälsa. De spinner om man klappar dem på magen!”

Nu blir soldaterna jätteglada och börjar hoppa upp och ner och  kasta sina små mössor i luften.

”Kom ihåg! Katter är våra vänner! Vi behöver inte bekämpa dem! När en katt kommer i närheten nästa gång fortsätter vi bara lugnt med våra vanliga sysslor, vi behöver inte bekriga katterna!”

Nu är soldaterna helt med på noterna. En orkester spelar härlig och pampig musik, och jag vänder perserkatten och rider tillbaka. Soldaterna står längs hela vägen och hurrar entusiastiskt. De har gjort små flaggor där det står ”I <3 Cats” som de viftar med. Några av de modigaste försöker klappa katten när vi rider förbi.

Sen är meditationen slut! Och ska alltså upprepas, i någon form, en gång om dagen i flera veckor.

Det är förstås inte alls viktigt att tänka precis så här. Jag tänkte också helt andra scener ibland. Men syftet var alltid att få kontakt med mitt eget immunförsvar (det är ju en verklig sak, som finns) och programmera om det. Hur du gör är helt upp till dig.

Hur som helst fungerade kattmeditationen helt fantastiskt bra i Grekland den sommaren. Jag bodde med tre-fyra katter i flera veckor utan att känna den minsta antydan till allergi. Visserligen var katterna mest ute, och huset var luftigt – det kanske inte hade gått att vara instängd med en katt i en kvav lägenhet. Men innan meditationen hade jag inte ens klarat att bo en dag i ett hus där katter var inne varje dag, sov i sofforna, hade matskålar och så vidare.

Så nu vet ni!

 

Olycklig och ensam son

En mamma till en ledsen sjuttonårig kille (som vi kallar Emil) skriver så här:

”Jag behöver råd om min son Emil. Han är så olycklig. Delvis för att det tagit slut med flickvännen som han varit ihop med konstant i ett och ett halvt år, men mest för att han känner sej så ensam. Han har ett antal kompisar/bekanta, killar och några tjejer som figurerar då och då, men han tycker alltid det är han som får ta kontakt och ofta blir han sittande hemma framför tv:n fast han inte vill det. Ibland planeras nåt längre fram och han är jätteglad, men så har den han planerat med fått annat att göra, då blir han så besviken. Han tycker inte han har något liv.
Till sin personlighet är han ganska blyg. Tar inte för sig i stora sammmanhang. I skolan har han taskigt självförtroende för allt teoretiskt, men är otroligt estetisk och praktiskt händig. Han är den där snälla killen som alltid hjälper till lite i skymundan. Han har lättare med tjejkompisar än killar.
Igår ringde nån som lät vuxen på hans telefon. De hade ett långt samtal på hans rum, jag anade oråd och hörde hur han berättade att han bodde i en småstad, gick på gymnasiet, slappade just nu, brukade köpa märken av nån kille, nåt mummel om pengar och om hur det såg ut i samhället … det var det jag hörde genom dörren. Han blånekade till att berätta vem han pratat med, sa att det var en kompis. Till slut tittade jag på numret och ringde upp det, varvid han slängde igen ytterdörren och stack.
En artig kille svarde med sitt namn men när jag sa att jag var Emils mamma och var orolig och ville veta vem killen var och vad de pratat om, blev han som en mussla. Han tyckte att jag skulle ta det med min son istället, och jag röt att om min son håller på med nåt olagligt så berättar han inte det för sin mamma. ”Det här är inte olagligt – han ville bara köpa några märken med nationalsocialistiska symboler”. (Jag måste erkänna att det beredde mig ett visst nöje att få berätta för den där killen vad jag tyckte om främlingsfientliga yttringar)
Under tiden hade Emil stuckit hemifrån. Vägrade svara i sin telefon. Till slut kom ett sms, där han förklarade att han inte ville leva längre. Åtskilliga sms senare fick jag veta var han var för att kunna hämta upp honom och vi beslöt att ta en biltur. Då förklarade han hur eländigt ensamt hans liv kändes, så desperat var han nu att han tom tog kontakt med sverigedemokraterna. Han tycker att han kämpar och tar kontakt och inte får nåt tillbaka. Hans syskon (20 och 15) är sociala under, med kompisar omkring sig hela tiden. Men Emil har sällan kompisar hemma, ibland gör de saker ihop ute. Ibland är han med oss, i brist på bättre. Jag har sett att han lider, men vad ska man göra?”

Hej Emils mamma. Det är verkligen hemskt när ens barn lider, nästan outhärdligt. Man ska ju dessutom helst inte visa hur ledsen man blir, för det hjälper inte, man måste vara stark och lugn. Det riktigt svåra kan vara att känna tillit – men det måste man försöka, både för sig egen skull och barnets. Tonåringar har en fantastisk förmåga att läka och gå vidare. Men de behöver höra att man litar på den förmågan, att man är säker på att barnet kommer att hitta en väg framåt – naturligtvis med all den hjälp han eller hon behöver.

En annan viktig sak (som jag tycker är svår!) är att försöka skilja på vad som är deras problem, och inte blanda ihop dem med sina egna. Inte så lätt alla gånger.

Det är ju ändå väldigt naturligt att man deppar i den där åldern. Det är en så otroligt stor förändring, en svår tid för många. Man ser världen, sig själv och sin familj med helt nya ögon. Man jämför sig, känner sig kanske inte alls som en del av den omgivning man alltid haft. Man måste ta ställning till en massa man aldrig tänkt på tidigare. Värdera sig själv och andra. Försöka formulera vem man är. Lära sig att acceptera och tycka om den man är.

Om man mitt i det där måste bryta upp ur ett förhållande är det ju inte konstigt om man känner sig ensam i världen.

Många tonåringar, precis som många vuxna, har en tendens att se allt i becksvart under de deppiga perioderna, trots att man kanske är en positiv person när man mår bra. Så det handlar mycket om omständigheter. De allra flesta unga hittar ju sin plats i livet till slut, även om det kanske tar lång tid. Under tiden kan man bara hjälpa genom att lyssna och kanske peppa ibland.

Det är bra att du frågar honom, så att han själv får berätta hur han mår och vad han behöver. Om du vill kan du fråga om han vill prata med en psykolog. Jag kan verkligen rekommendera de som arbetar på Ericastiftelsen i Stockholm. De talar inte om vad man ska göra utan hjälper en att hitta sina egna resurser. De fungerar som bollplank, och det tror jag är det mest värdefulla i längden.

Så mitt svar är att man kanske måste räkna med en del lidande, och stötta så gott man kan under den tiden. Framförallt prata med barnet. Man kan vara tydlig med att man bryr sig, även om man inte vill verka orolig. Man kan säga att man vill höra hur ungen mår, om det finns något man kan göra just idag. Erbjuda sig att göra en kopp te, fråga om hon/han vill ta en promenad eller gå på bio. Om man går den där promenaden kan man prata om annat, sånt som är roligt, men också vara tydlig med att man gärna lyssnar om det är något jobbigt som ungen behöver få ur sig.

En bra sak tror jag är att säga att många, nästan alla, går igenom svåra perioder, att det kanske är nödvändigt för att man ska utvecklas som människa. Som själens växtvärk. Att det går över till slut.

Jag vet inte om du liknar honom eller dina andra barn mest – ibland blir man mer nojig över de barn som är som man själv var. Men man kan ju hämta tröst ur det också. Jag fick inte mina riktigt bra vänner förrän jag var över 25 och hade egna barn. Ibland är livet orättvist, men turen kommer alltid till slut. Det gäller bara att stå ut tills dess.

Sen är det klart att man ska vara vaksam på om det verkar handla om klinisk depression och självmordstankar. Men jag tror att det är bra om man inte är för rädd, för det är ändå så sällsynt jämfört med hur många som ”bara” deppar.

Typiskt det där med sverigedemokraterna. De fiskar verkligen bland de mest sårbara. Jäkla typer!

Hoppas att det blir bättre – det blir det säkert, men jag vet hur tungt det kan vara under tiden. En av mina bästa vänner var så orolig över sin son under flera års tid – ibland kunde hon inte sova på nätterna av oro för att han skulle hoppa ut genom ett fönster. Jag oroade mig förstås också. Det var ganska onödigt visade det sig några år senare, han hade aldrig haft några såna planer. Han tyckte visserligen att livet var skit men hade inga tankar på att avsluta det. Istället hade han fantiserat om att ta livet av en massa folk och ta över världen – också det helt normalt, påstår våra manliga vuxna bekanta! Nu är han hur som helst en glad och förträfflig ung man.

Läs vad andra skriver om , , , , ,

Att välja sina strider

”Livet som tonårsförälder” får en gästbloggare idag: Solusfemina, mamma till två tonårstjejer skriver om det kanske viktigaste en förälder kan göra: välja sina strider.
Så här beskriver hon sig själv:
”En lyckligt lottad mamma som klarar sig på egen hand efter att livet gjort krumbukter som ingen kunde råda över. Älskar min tillvaro med två underbara tonårsflickor och ett par katter i ett hus utanför huvudstaden.
Här lever vi de dagar som utgör livet för oss tre. Med harmoni och kaos, med lycka och sorg, med världskrig och harmoni … inte med problem utan med utmaningar.
Ingenting kunde vara bättre, tonårslyckan är en säregen period i livet … en period då jag inser att min närhet till barnen är så tidsbegränsad och angelägen. Dessutom en period av dagar då jag ibland får en skymt av de vuxna personer som mina små barn snart blir.”
Solusfemina skriver ofta, klokt och roligt om sin vardag med döttrarna. Tack, hela familjen S för det!

Jag skulle kunna hetsa upp mig för det mesta som händer i livet med mina tonåringar. Jag skulle kunna ha ett ständigt pågående världskrig. Det finns en hel del förutsättningar … och motsättningar mellan mig, min 13-åring och min 15-åring.

Jag skulle kunna bli tokig för att disk inte plockas in i diskmaskinen eller för att de tror att smutstvätt kan krypa själv till tvättmaskinen. Jag skulle kunna bli galen på att deras rum ser ut som jag vet inte vad, jag skulle kunna slita mitt hår för att de tar sista toalettpappret och lämnar den som kommer efter i en knepig sits …

Det är tålamodskrävande att inte gå i taket för otrevliga kommentarer och ett ständigt återkommande otrevligt beteende. Det tär på krafter att tjata om vilka tider som gäller, hur länge de får vara ute, att läxorna ska göras på bästa sätt och att dammsugaren måste få komma ut ur garderoben och röra på sig ibland.

Tjatet måste tillhöra oss som har en obotligt positiv människosyn. Jag har tjatat på allt möjligt sedan barnen var små. Och jag fortsatte tjata när dom blev större. Ända tills jag fick frågan av en barnspykolog … ”Varför tjatar du?”. Jag tyckte frågan var korkad. Det var ju en självklarhet att tjata. Det hör till föräldraskapet. Så jag svarade att jag tjatar för att de ska göra som jag säger, för att nå en förändring … och allt det där. Han frågade om det hjälpte, om jag fick till en förändring med mitt tjat. Jag tvingades svara ärligt att det var nog högst tveksamt.

Som ensam uppfostrande och närvarande förälder till två tonåriga tjejer kom jag till en punkt där mitt tjat blev mekaniskt och våra strider blev alltför ofta återkommande. Jag ville ha energi över till annat, ett hus med mer harmoni, mindre eller inget tjat och mer tid till bra mycket trevligare saker, för oss alla tre.

Efter förberedelser, som noga fick tänkas igenom eftersom mina tonåringar har en förmåga att skjuta det mesta i sank med sin eviga argumentation, presenterade jag min plan. Jag delade upp allt som var föremål för vilda diskussioner och gnatigt tjat i tre delar.

1. Det här får du bestämma själv.
2. Det här kan vi förhandla om.
3. Det här är inte förhandlingsbart.

Jag skulle ha kunnat lägga in rubbet under punkt nummer tre … så enkelt det hade varit … men jag valde det allra viktigaste för mig. Punkt nummer tre blev kristallklar. Det som inte var förhandlingsbart var att respektera överenskomna tider, göra sin läxa, inte dricka alkohol och inte ta droger eller röka. Till punkt nummer tre följde också ett självklart löfte om konsekvenser från min sida om inte reglerna följdes.
Därefter tog ett roligt, härligt, intressant och givande samtal mellan oss tre fart. Vi placerade in allt vi tjafsat om under de olika punkterna.

Det var viktigt att få det på pränt. Det var angeläget för tjejerna att få se hur mycket de egentligen fick bestämma över själva. Det blev tydliga förhållningsregler för att vi alla skulle slippa en del bråk och tjat. Och det har fungerat sedan dess.

Självklart bråkar vi fortfarande! Det är återkommande diskussioner och oenigheter. Men vi går ofta tillbaka till listan. Tar bort, ändrar och fyller på. Allteftersom de blir äldre och kan ta större ansvar. Men bråken har minskat betydligt. Jag väljer mina strider och låter mycket passera. Men jag viker aldrig från det vi har under punkt nummer tre. Och det vet dom redan. Så det ifrågasätts inte längre.

Likaså låter jag även en del otrevligheter passera. I skurar av otrevliga kommentarer och hormonstökigt beteende försöker jag se mig själv som en gås där vattnet rinner av. Jag accepterar inte alls kränkande kommentarer eller direkt riktade elaka kommentarer. Men jag låter det mesta av resten rinna av.

Oftast är deras otrevliga beteende endast ett sätt för att få mig att reagera. De kan provocera med ett till synes ändlöst tålamod för att hitta den knapp som får mig att gå igång. Det är då gåsen vaggar där ifrån. Låter vattnet rinna av och eldslågorna självdö. För om jag inte går igång … om jag inte låter mig provoceras … då dunstar ett otrevligt beteende ganska snabbt bort. Och det blir lugnt i huset igen.

Jag skriver fortfarande inte under på talesättet små barn, små problem, stora barn, stora problem. Varje barn – och tonåring – är unik. Jag buntar inte ihop dom och jag vill inte generalisera. Men jag tror att det krävs mer tålamod och eftertanke eftersom utmaningarna kan bli mycket större när man är lycklig nog att få ha tonåringar i huset.

Lycklig resa!

Alla barn är olika, och föräldrar är olika, och ingen kan säga vilka sätt att leva tillsammans som fungerar bäst just för dig och din familj. Men det kan vara skönt att veta att den här sortens frågor uppstår i nästan alla familjer, även de som verkar perfekta utåt. De flesta familjer har både glädjeämnen, stoltheter, konflikter och bekymmer.

”Jo, men hade man varit klok och gjort allting rätt från början så skulle det kanske aldrig bli några problem”, tänker du kanske nu. Det ligger lite sanning i det – det bästa sättet att lösa akuta problem är att förebygga dem och jobba långsiktigt. När man står mitt uppe i ett akut problem och inte har någon tidsmaskin är den insikten kanske inte till så stor hjälp, men vid nästa lugna tillfälle kan man börja förebygga lite här och där, så kanske det dröjer lite längre innan nästa akuta problem uppstår.

Checklista
Här är en checklista med punkter att bocka av. Om du vill kan du använda den för att tänka igenom ett akut problem, och för att kanske förhindra nya konflikter.

• Har jag avsatt tid för att vara med mitt barn på hans/hennes villkor?
• Vad är problembeteendet?
• Vad är det jag vill se istället?
• Har jag talat om för mitt barn vad det är jag vill?
• Kan jag ge mindre uppmärksamhet till det jag vill se mindre av – alltså ignorera beteendet istället för att tjata?
• Kan jag ge mycket uppmärksamhet, beröm eller belöningar när mitt barn gör det jag vill se mer av?
• Har jag testat problemlösning med mitt barn?

del 1: Att ställa upp för varandra

Den här texten ingår i broschyren Närkontakt, Om tonåringar och föräldraskap som jag skrev i mars 2006 på uppdrag av Stockholms Stad, och i samråd med psykologer i Kometprogrammet. Broschyren skickades ut till alla familjer med barn mellan 13-17 år i Stor-Stockholm. Du kan läsa alla texterna här, eller gå till broschyrens hemsida där du även kan ladda ner den som pdf-fil.

Föräldern med på resan

När du kommer hem ligger sonen på soffan och läser. Han får knappt plats i er lilla soffa längre, benen är långa och de håriga fötterna är jättestora. När hände det? Det går så fort!

I kväll kommer några av hans klasskompisar hem för att jobba med ett grupparbete i religion. Det går åt mängder av mackor, te och chips och det blir säkert politiska diskussioner. En del av killarna känner du ända sen dagis, nu är nästan alla längre än du själv. Du är inte längre föremål för deras beundran, men de hälsar vänligt och frågar hur det står till.

Du inser att det bara är en tidsfråga tills sonen ska ge sig ut i världen på egen hand, och du undrar vad du har gett honom som kan vara bra att ha med på vägen. Ni har ju haft era duster och ibland har det varit en knagglig stig. Men nu verkar han vara en hyfsat stabil person. Det är egentligen rätt otroligt att man har fått vara med om denna utveckling.

Tonåren är en av de perioder när det händer allra mest. Om man tittade in i en tonårings hjärna och kropp Continue reading

Samarbeta smidigare: Förutsägbar, rimlig och konsekvent

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är att vara förutsägbar, rimlig och konsekvent:

Man behöver verkligen inte vara perfekt. Tonåringar vill inte ha perfekta föräldrar. Däremot kan man eftersträva att bli förutsägbar, rimlig och konsekvent. Det innebär till exempel att ha få, men tydliga, regler. Och att den familjemedlem som bryter mot reglerna får uppleva de rimliga och naturliga konsekvenserna av det. Continue reading

Samarbeta smidigare: Att bekräfta den andres känslor

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är att bekräfta den andres känslor:

Ibland blir det konflikt för att den andre inte känner sig sedd eller bekräftad. Vi testar den här dialogen:

– Mamma, jag vill ha en moppe, alla andra har ju det.
– Nej har jag sagt.
– Du lyssnar ju aldrig! Continue reading

Samarbeta smidigare: Jag-budskap

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är jag-budskap:

Hur vi säger någonting betyder mycket för hur den som lyssnar kommer att reagera. Det är lätt att glömma bort, särskilt när man är upprörd, men man behöver ju bara gå till sig själv för att påminnas om hur mycket vissa tonfall eller vissa ord kan få en arg, glad, snäll eller ilsken. Continue reading

Samarbeta smidigare: Tjat och uppmaningar

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är uppmaningar istället för tjat:

Med hjälp av genomtänkta uppmaningar kan tjatet minska. Continue reading

Samarbeta smidigare: Gemensam problemlösning

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är gemensam problemlösning:

Att vara en familj – liten eller stor – innebär att vara en del av varandras liv. Och en del av varandras problem. Men också en del av lösningen på problemen! Ser man det så är det kanske lite lättare att börja prata med varandra istället för att gå och reta upp sig.

Vad händer till exempel när tonåringen i familjen inte sköter sina uppgifter i hushållet? Continue reading

Samarbeta smidigare: Uppmärksamhetsprincipen

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är uppmärksamhetsprincipen:

Vi fungerar ganska lika, vare sig vi är små eller stora. Det vi får uppmärksamhet för kommer vi att fortsätta med. Även om uppmärksamheten är tjat, gnäll och utskällningar! Continue reading

Vänner på gott och ont

Det ringer på dörren vid sju på kvällen, du hör att din dotter öppnar. Du går ut i hallen och tittar. Där står dottern och tar på sig skorna. I en rad längs väggen står fyra ungdomar – men de ser verkligen konstiga ut, en har spikfrisyr, en annan har rakat huvud. Det går inte att se om det är tjejer eller killar. Alla är kolsvarta runt ögonen och helt likbleka.

– Hej hej, hälsar du, men alla tittar bort och ingen svarar, bara den rakade mumlar något ohörbart.
– Vad vill du, fräser dottern, böjd över skosnörena.
– Vart ska du nånstans?
– Vi ska gå och fika, hejdå säger dottern och försvinner ut snabbare än blixten. Kompisarna rinner efter, som vattenödlor. Du tar ett steg mot dörren men hejdar dig. Egentligen vill du inte alls att hon ska gå iväg, inte så här dags och inte utan att veta vart hon ska. Men du vet redan vilken uppståndelse det skulle bli om du började tjafsa med henne nu, halvvägs ute och bland alla kompisar. Hon skulle tycka att du var pinsamheten själv och förmodligen hata dig bittert i en vecka.

Men de där kompisarna, varför var de så undvikande och tysta? Var de påverkade av något? De kanske skulle gå iväg och knarka någonstans. Plötsligt blir du orolig, du vet ju ingenting om din dotters umgänge, sen hon började högstadiet är det nya ansikten hela tiden. Du är helt säker på att hon inte använder några droger, men om hon umgås med folk som gör det kanske hon kommer att vilja pröva själv. Kan man förbjuda sitt barn att umgås med vissa personer? Continue reading

Lite ledsen eller tungt deppig

Att bli tonåring kan vara ett uppvaknande till en hårdare och kallare värld än den man trott sig leva i som barn. Kraven från omvärlden blir tuffare. Föräldrarna är inte allt man hoppats de skulle vara. Framtiden är osäker och till råga på allt ser man fel ut och ingen älskar en. Att man blir ledsen då och då är inte så konstigt. Det går i perioder. Efter ett par veckor blir man piggare och lever som vanligt.

”Måste man alltid utgå från att det är något fel när ungdomar blir deppiga? Måste det vara så bråttom att peppa upp dem igen”, säger Robban, pappa till en 16-åring. ”Inte så att man vill att ens barn ska ha det jobbigt i onödan, men det finns faktiskt en annan sida av myntet. Continue reading

Livet vid datorn

Det lyser från sonens rum fast klockan är tre på natten. Herregud, är han fortfarande vaken? När du öppnar dörren sitter han vid datorn, blek och glåmig i skärmljuset. Han skulle ju släcka senast tolv! Han får fem minuter på sig att komma i säng, sen stänger du av strömmen.

Nästa morgon sover han djupt när du öppnar hans dörr halv åtta.
– Upp med dig nu, ropar du, du kommer försent!
– Det är inga lektioner på förmiddagen idag, hörs det från under kuddarna.
Förra veckan var han hemma i tre dagar med ont i halsen, men satt i pyjamas vid datorn hela dagarna och långt in på natten. Vad gör han på internet egentligen? Porrsurfar, spelar våldsamma datorspel eller chattar på skumma mötesplatser? Varför måste han göra det på natten när alla sover? Han vill aldrig att man står bakom honom när han sitter vid datorn heller.

Han måste bli helt utmattad av att sova så lite. Du är övertygad om att det varken är håltimmar eller halsfluss som gör att han inte kommer iväg till skolan. Visst, han är sexton och det är frivilligt att gå på gymnasiet, men han verkar ju inte förstå sitt eget bästa! Continue reading

Från snäll till arg på tio sekunder

I en vecka har han varit dyster, otillgänglig och allmänt otrevlig. När du råkade klappa honom på ryggen häromdagen ryckte han till som om han hade blivit biten av en skallerorm. Nu är han plötsligt vänligheten själv, myser och skämtar och vill till och med ha en kram. Du blir inte klok på hans humör. Det är så mysigt när han är glad, hur gör man för att det ska fortsätta?

Å andra sidan kan han gå loss ganska bra när han blir förbannad. Han är inte den våldsamma typen men det hörs när han går argt i trappan, och en gång slog han knytnäven i gipsväggen så att det blev ett hål.

Själv är man kanske inte heller så rolig när man blir arg. Det värsta är när man tappar fattningen helt, gormar och säger saker som man egentligen inte menar alls. Continue reading

Att ställa upp för varandra

Ni sitter och äter middag tillsammans. Dottern reser sig från bordet och säger att hon har jättebråttom för att inte missa bion.
– Glöm inte att duka av innan du går, säger du. Dottern kastar en blick på klockan.
– Men jag måste vara utanför bion om tio minuter!
– Det skulle du ha tänkt på i tid, svarar du, som verkligen inte har lust att duka av efter en lång dag med jobb och matlagning.
– Du hinner visst om du skyndar dig på.
– Det gör jag inte alls, fräser dottern och kliver iväg mot hallen.
– Jag fixar det sen!

Men nu blir du förbannad – du vill inte ha en massa slammer i köket sent på kvällen. Dessutom, varför ska hon gå på bio en vardagskväll?
– Om du inte dukar av får du inte gå på bio, ropar du. Dottern kommer genast klampande tillbaka.
– Du är ju inte riktigt klok, skriker hon.

På några sekunder är grälet i full gång. Hon kallar dig för fula namn och du skäller tillbaka. Till slut springer dottern gråtande in på sitt rum och låser dörren.
Bordet är fortfarande inte avdukat.

Hur mycket ska en tonåring hjälpa till hemma? Det är en fråga som väcker mycket känslor och kan ge olika svar. Continue reading