Det var en jag, en en och en man

När man var liten var det inget konstigt att säga man, när man menade jag. Så här lät det i typ alla radio- och tv-program när man intervjuade nån:

– Hur känns det nu när du har vunnit den här enorma guldpokalen?
– Jo man är ju rätt glad!

– Hur känns det nu när ditt hus har brunnit ner och du har förlorat din frimärkssamling som var världens största och finaste?
– Jo man är ju lite ledsen.

– Hörni! Berätta om hur det gick till när ni träffades!
– Jaa, man hade ju snofsat till sig va, och så gick man på balen, lite nervös var man ju …
– Ja det var man! Man hade ju hört att det skulle komma en massa snygga prinsessor men man hade ju inte så stora förhoppningar kan man säga …
– Nej men så parkerade man pumpan, förlåt ekipaschet utanför och så sprang man uppför trappan va, halt var det ju med glasskorna men det gick bra ändå, och så kom man in i den där stora salen …
– Ja och då sa det bara kluck, liksom! Så fort man såg na.

Och ingen tyckte att det var det minsta konstigt. Jag har aldrig fått någon bra förklaring på varför vi pratade så om oss själva och sa ”man” när vi menade ”jag”. Var det för att ingen skulle tro att vi gjorde oss märkvärdiga, nån slags Jante-grej? Eller var det tvärtom för att vi ville verka fina i kanten, så där som brittisk överklass när de säger One really must have some tea, before one collapses here on the Chesterfield?

One can’t understand why tea takes so long. One is perturbed.

Eller helt enkelt vanlig svensk blyghet och tafflighet, som gör att det känns lite lättare att prata om sina känslor när det är ”man” och inte ”jag” som känner dem?

I vilket fall som helst, när jag kom på mig själv med att säga ”man” fast jag menade ”jag” (som i t ex man blir så besviken när ens kompis inte ställer upp) så ansträngde jag mig verkligen att säga ”jag” istället och då märkte jag vad djupt det satt att säga ”man”, att det verkligen tog emot att säga ”jag” ibland. Konstigt!

Varför jag tänkte på det här idag var för att jag upptäckte att jag börjat säga ”en”, i stället för ”man”, ganska obekymrat. Trots att jag bara för tre år sen fnös och kallade ”en” för bonnigt. Nu känns det alldeles rimligt och bra väldigt ofta, och jag får snarare hejda mig så att jag inte använder det när jag skriver till såna som jag vet fortfarande fnyser.

Det var inte svårare än att byta ”han/hon” till ”hen” faktiskt!

Men då kom alltså nästa tanke, att ”en” kanske också kan missbrukas för att slippa säga ”jag”. Att man, en, jag! kanske borde skärpa till mig och säga jag när jag menar jag.

Vad säger du?

 

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Skicka vidare: november

Internet alltså! Det är som ett hav fullt med plankton och man själv en bardval: så fort man gapar det allra minsta får man barderna fulla med intressant jox. Eller som att man har fickor fulla med ludd som aldrig tar slut och som är jätteskönt att pilla på och som gör att man aldrig får nånting gjort. Eller nånting annat. Det här är iallafall sånt jag vill dela med mig av.

Intervju med My Skarsgård som blev alkoholist fast hon verkligen, verkligen inte ville det. Den berörde mig mycket och jag kommer nog tillbaka till den.

• Instagramkontot Adopterad i Sverige. Finns även på Facebook. Låter adopterade berätta om sina erfarenheter. Ett av många bra konton på Instagram, får återkomma där också.

atco nov henSara Lövestam i Språktidningen, om varför vissa ord retar oss. ”Nya substantiv, adjektiv och verb tas emot med öppen famn. Men när nya ord knackar på dörren till stängda ordklasser kliar det i språkörat.”

Lars Lindström i Expressen: Fint och vemodigt om att inse att det är över, när ungarna flyttar ut. ”Plötsligt var de borta. De två människor vi levt med under två decennier, i samma familj, under samma tak, väljer att flytta och lämna oss ensamma med ödslighet, två tallrikar i stället för fyra vid middagen, mjölk som surnar i kylskåpet, inga högar av skor att snubbla på i hallen.”

Meghan Trainor – All About That Bass Dels är den kontroversiell, för att den tar upp tjejers kroppar och hur de ska se ut. Jag har tänkt en hel del på det och återkommer med den här också, för jag vill jämföra den med några andra musikvideos. Dels är den också svängig! Och svår att sluta lyssna på!

• ”Om det här är @AndrevWalden’s första steg på vägen att bli en svensk XKCD är jag så sjukt för” twittrade Jack Werner häromdagen, och jag kan bara hålla med. Andrev är personen bakom det magiskt underbara vetenskapliga rojalistiska Rymdslottet, men texten som Jack länkade till var den här: Vad skulle hända om en sexmånaders bebis fortsatte växa i samma takt?

• Och för dig som inte minns vad XKCD är: en serie som handlar om vetenskap. Och annan galenskap. Slutpoängen ser man bara om man håller musen över själva serierutorna. (Det finns tre sätt att hålla en mus över en serieruta, du får prova dig fram.)

My manifesto for fixing the Internet Mikael Kazarnowicz skriver om varför Internet har blivit trasigt, och hur just DU (och han, och jag) kan laga det. Viktig läsning.

atco nov jimwales• På samma not: Why we collaborate. TED-radio om varför, och hur, miljontals människor samarbetar online på olika sätt, ofta helt ideellt.

Långvariga relationer bygger på två egenskaper, enligt forskare som intervjuat en massa gamla stötar som varit ihop länge.

‘Am I being catfished?’ är en lång, rörande, störd och väldigt rolig berättelse om hur en författare konfronterar en person som ger hennes bok ett dåligt omdöme på Goodreads. Och upptäcker att hon hamnat i mörkaste trollskogen.

Så hotas Europa av ultranationalismen. En av de bästa artiklarna om SD, fascism, nationalism och läget i Europa jag läst. Av Henrik Arnstad i DN. ”Bakom det ständiga skällsordet ‘antidemokrat’ ligger en plötslig osäkerhet. Vi är inte längre överens om vad själva ordet ‘demokrati’ betyder, vilket inte är någon slump.”

Tio saker vi verkligen kan låta bli att säga till små barn!

atco nov evidenceThe Evidence on Waterbirth När mitt första barn föddes för 32 år sen ansågs det som krångligt, men inte farligt, att föda i vatten. Sedan dog ett barn under en vattenfödsel och det blev full panik på alla BB-kliniker. Sedan dess har diskussionen gått varm om huruvida det är bra att föda i vatten. Det senaste är en rapport där forskarna mycket grundligt går igenom alla bevis för och emot, och landar med stor säkerhet på för.

• Podcasten Om krisen kommer produceras av DinSäkerhet.se, mina grannar på jobbet. I första avsnittet handlar det om din hemberedskap. I hur många dagar klarar du dig om krisen kommer? Hur länge räcker maten i ditt skafferi? Och hur funkar livet på Manhattan när elen slocknar i en hel vecka? I avsnitt 2 om att agera i kris. När katastrofen kommer vill vi alla vara hjältar. Men vad är det som avgör om vi lyckas? Går det att öva i förväg? Och hur mår en hjälte när lugnet har lagt sig? Intressanta intervjuer och reportage.

• Och på mitt jobb handlade en av de senaste fredagsbloggarna om något liknande: Packa din krislåda! (Har du en krislåda?)

”A.Rab” by Gnucci Skön video av svenska rapparen Ana Rab. Based on a true story.

Allyawan – Samma som mig Mera bra svensk rap! Här av Allyawan.

Skriv på mot bisfenoler. Bisfenoler är hormonstörande ämnen som kan hittas på massa ställen – i konservburkar, kvitton, eller det där vita som vi lagar barnens tänder med. Bisfenol A har i djurförsök kopplats till negativa effekter som problem att få ungar, men också påverkat fosters utveckling av hjärnan och visats störa beteendet hos djuren som fick ämnet i sig under fostertiden. Skriv på Naturskyddsföreningens namninsamling som ska lämnas till miljöministern inför att beslutet ska tas i januari!

Oatmeal om kometlandningen (klicka för större bild)
oatmeal_comet(bonus-oatmeal om bacon)

Ursula Le Guin: We Need Fantasy Because ”Hard Times Are Coming” Jag har sparat det bästa till sist. Ursula, jag älskar dig så mycket.

atco nov leguin

Varsågoda att skicka vidare!

Ett språk som hjälper mot allt, överallt

Hjälp! heter på mandarin 救命! vilket kan vara svårt att komma ihåg när man håller på att bli uppäten av bläckfiskar i en liten sjö i Kina. (Okej, man får säkert hjälp ändå om man bara illskriker, men tänk om man håller på att bli uppäten av bläckfiskar under en Backstreet Boys-konsert i Kina, med tusen skrikande fans runtomkring?) På pinyin skriver man ”hjälp” så här: jiù mìng! Men det uttalas inte som man tror utan så här.

Det vore bra om det fanns ett internationellt nödspråk, tycker jag! Jag har en sliten kopia av SOS Alarms 112-parlör i mitt pass, men den är väldigt begränsad och framförallt bara på åtta språk. Tänk hur praktiskt det vore om man istället hade lärt sig de viktigaste 20 fraserna på det internationella nödspråket i skolan! Så att varenda unge i hela världen visste att de ska skrika KYKYKY (eller vad det nu skulle heta) när de känner jättebläckfiskarnas trevande armar runt fotleden.

De 20 orden/fraserna skulle kunna vara till exempel de som SOS Alarm har i sin parlör (fast jag har modifierat och tagit bort/lagt till lite):

Giant_Squid by marvel comics

KYKYKY!

1 Hjälp
2 En olycka har inträffat
3 Någon är skadad
4 Någon är akut sjuk
5 Hjärtat
6 Medvetslös
7 Drunknar
8 Det brinner
9 Överfall
10 Våldtäkt
11 Trafikolycka
12 Barn
13 Kvinna
14 Man
15 Ambulans
16 Räddningstjänst
17 Polis
18 Min mobiltelefon
19 0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, många, hundratals, tusentals
20 Jättebläckfiskar

Eller vad tror ni?

PS Jag vet att det finns esperanto, ido, lojban och en massa andra internationella hjälpspråk. Men problemet med dem är att det är hela språk som ingen orkar lära sig. Det här språket skulle bara ha typ 20 ord och fraser, som man kunde lära sig på några timmar.

PPS Det coolaste internationella språket som någonsin har uppfunnits är Sol-re-sol, som man kan tala, måla, skriva, teckna, sjunga, humma, klappa och vifta med flaggor. Bland annat.

 

Att ge namn åt sin mus

Följande dikt är en parafras på Britt G. Hallqvists översättning av T. S. Eliots Om katters namn (som du kan läsa här). Den kom till när jag egentligen skulle skriva nånting helt annat: jag hade i uppdrag att bidra med en text om vaginan, till en kommande antologi, och min hjärna ville mycket hellre rimma.

Om musars namn

Att ge namn åt sin mus, det är knepigt som katten.
Det finns inte många som duger till de´!
En grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite. En vill minst ha TRE!

Först har vi det namnet som används därhemma,
det enkla, rejäla som Sköte och Snippa
och Mussla och Mutta och Mumma och Emma
(men helst inte Framstjärt, för det vill vi slippa).

Och om en vill undvika banaliteter,
så kan en väl flottare namn hitta på
som Freja och Indra, Venus, Demeter
– förnämliga namn, men rejäla ändå.

Men sen ska en hitta nåt säreget åt’en,
ett ovanligt slidnamn med glitter och fluff,
så att en kan känna sig stolt och belåten
och klappa på sudden och killa sin muff.

Illustration: Nicolas Bentley

Kussimurra? Desdemona? Hallongrotta?

Såna namn som är utsökta, extravaganta!
Som Nekhebet, Isis och Myz och Mylitta
och Mut, Kunapipi och Jugumishanta.
Det är namn som blott bärs av en endaste fitta.

Till sist ska ni veta att Murra och Missa
har något som inte kan twittras tyvärr,
det namnet som ingen i världen kan gissa,
som springan om natten i hemlighet bär.

Så om vi ser någon som tyst mediterar
och grubblar, försjunken i länstolens famn
då vet vi medsamma på vad hen funderar.

Hen grundar och blundar – begrundar sitt namn,
sitt nattliga, muttliga, evigt ofattliga,
allra vaginaste, finaste namn.

 

Bok av Ingrid Sjöstrand

Jag heter Muff!

Om ni undrar vad i all sin dar som får mig att skriva dikter om skötet så kan ni genast få svar: jag har kommit på sent i livet att man inte behöver, nej, att man inte ens BÖR rodna när man hör f-ordet. Fitta menar jag. Eller några andra ord som beskriver det kvinnliga könet. (Det gäller egentligen alla sexord, herregud jag är över 50 nu! det är 2014! men kvinnliga underliv omges med så mycket skämmighet, jämfört med manliga och behöver därför extra mycket positiv uppmärksamhet.) Så nu gör jag vad jag kan för att hissa och hylla muffen!

Jag passade på att experimentera med ”en” i stället för ”man” också, när jag ändå var i farten. Det kändes inte så farligt som jag hade trott.

  • Här och här hittade jag inspiration till de hemliga namnen.
  • Här och här finns vanligare synonymer.

 

 

Bland fikonvisare och sykofanter

Min mormor var som bekant förtjust i konstiga ordstäv. Fick du fikon Sackarias, kunde hon fråga lite syrligt om man blev snopen för någonting. Det är ett underbart uttryck och jag har förstås fortsatt att säga det. Men häromdagen frågade en familjemedlem ”Vem är den där Sackarias, och vad har han emot fikon?”

Det hade jag ingen aning om, så jag började genast slå ivrigt i både virtuella och prassliga böcker (jag är som pappan i Täppas Fogelbergs radioföljetong ”Sommarsoppa” som alltid vill slå upp allting i en bok).

Och vad hände? Jag förirrade mig in i en djungel av sykofanter, fikusar, snippor, galna snabeldjur och fikonvisare!

Hole: Zachaeus in tree

Sackarias på äventyr i fikonträdet

Men vi börjar med Sackarias. Sackarias (som också i olika sammanhang kallas Sackaios, Sackeus,  Ζακχαῖος, Zaccheus eller זכי) var enligt Bibeln och Wikipedia ”en rik och föraktad tullindrivare  i Jeriko. När Jesus från Nasaret besökte staden, klättrade Sackaios, som var liten till växten, ivrigt upp i ett sykomorträd för att få bättre överblick. Jesus fick syn på honom och bjöd sig hem till honom: ”I dag skall jag gästa ditt hem.” (Luk 19:5). Mötet med Jesus fick vittgående konsekvenser för Sackaios, som insåg att han var tvungen att bryta upp från sitt gamla liv och beslöt sig för att bli en anhängare till Jesus. Han delade ut sina pengar till dem han tagit dem från. ”Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” (Luk. 19:8).”

I andra versioner av historien får Sackarias vänta förgäves i trädet, när han klättrar ner blir han utskrattad. ”Ingen Jesus?” frågar de andra retsamt. ”Bara fikon?”

Men fikon är inte så bara! Fikonträdet (som är en fikus och en mullbärsväxt) är ett heligt träd i olika religioner, det finns många legender och historier om fikonträd. De kan bli flera tusen år gamla och enormt stora.

Wonderboom_wiki

”As it has grown, its outlying branches have rooted themselves around the parent tree. This has repeated until there are now three layers of daughter trees encircling the mother fig, with 13 distinct trunks, covering a 50m area.”

Fikonträdet har fått symbolisera fruktsamhet i olika kulturer. Trädet som Sackarias klättrade upp i var en sykomor, (av grekiska sykomoros, av sykon, fikon, och moron, mullbär), även känt som mullbärsfikonträd), ett träd som som dyrkades i det forntida Egypten för att kärlekgudinnan Hathor sas hålla till i trädets skugga.

Tittar man på själva fikonet är det inte så konstigt kanske.

fikon fikon (på fikonspråket)

fikusfrukt

Det ser ut som både det ena och det andra (och med det menar jag både en livmoder och en muffa). Redan de gamla grekerna antydde att fikon var tjejgrejer, i Lysistrate talar en kvinna om hur flickorna bar halsband av torkade fikon när de skulle genomgå övergångsriten till att bli kvinna. Det grekiska ordet för fikon, sykon, betyder faktiskt också vulva (ett ord som kanske lånats från ordet för livmoder på sanskrit, ulva). Samma med italienskan, där fica både betyder fikon och fitta.

Och nu kommer fikonvisaren in i djungeln!

Att ”visa fikonet” är att göra en gest där tummen sticker ut mellan två fingrar.

Gesture_fist_with_thumb_through_fingers

Kan också vara nåns lilla näsa!

Det är en gest som anses obscen nästan överallt (utom i Brasilien där den betyder Lycka till!) för att den föreställer en klitoris. Den används för att avvisa frågor om pengalån, hjälp att bära tunga saker och så vidare. (”Nej, men du kan få den här” typ.)

Ett annat ord (det grekiska ordet, faktiskt) för fikonvisare är sykofant (av grekiskans sykon (och det minns vi ju vad det betydde) och phanein, att visa).

Men vad är en sykofant?

Det visade sig inte vara en psyko-elefant, som jag hoppades på först.

Vill min herre vara vänlig att köra mig till Waterloo, jag har ett slag att utkämpa om en kvart.

En sykofant är istället, lite beroende på vem man frågar, antingen en angivare, en ja-sägare (för att om man bugar sig så djupt så att man visar fikonet är man redo att ställa upp på allt) eller en person som tjallar på någon som smugglar ut fikon ur landet! Det är nog min favoritförklaring, jag ser framför mig hur oroliga fikonsmugglare håller utkik efter sykofanter i träden.

Enligt Wikipedia sägs dock ordet ha en ”bredare negativ personbeskrivningsbetydelse och i en del äldre källor tycks ordet avse politisk angivare. Karl Marx använde, troligen med anknytning till den politiska betydelsen, ordet explicit för skribenter som tjänar kapitalistiska intressen.

Vad sa ni nu då?

 

 

Hen, en och Björn

Ser i ögonvrån att ordet ”hen” fortfarande är ett problem på vissa håll, inte i min lilla bubbla men så är det ju, man tror att alla tänker som man själv men i själva verket sitter vi bara i våra olika bubblor och flyter förbi varandra, förvånat höjande på ögonbrynen.

För mig är ”hen” ett enastående bra ord som jag använder ganska ofta. Som jag använde redan innan den stora debatten bröt ut, efter att ha tröttnat på först ”han eller hon” och sen ”hon/han” och sen ”h*n” (som förvisso är kort och smidigt men som för tankarna onödigt mycket till något hemligt, som om personen i fråga är skum på något vis). Långt innan det blev en politisk fråga: för mig var ”hen” en språkfråga och en smart lösning på ett styltigt problem.

Sen dess har jag lärt mig att gilla fler aspekter av ”hen”. Att det tillåter den som skriver att bortse från traditionellt könstänk helt och hållet. (Just det är nånting jag tänker allt oftare på. Det kommer en text om det snart, jag måste bara tänka lite till.) Och samtidigt som jag upptäckte den fiffiga funktionen dök ordet ”en” upp allt oftare i mina läsflöden, i stället för ”man”. Då blev du väl ännu gladare tänker ni nu, men nää! Jag rynkade ögonbrynen, sköt rygg och kände mig som ett gammalt grinigt troll från Flashebackeskogen.

Jag försöker gilla ”en”, det gör jag faktiskt. Men det tar emot. Dels för att jag aldrig har associerat den användningen av ordet ”man” med män. Dels för att jag tycker att meningar lätt blir konstiga när man hade tänkt skriva ”man” och ”en” i samma mening, som t ex ”om en har en” (om man har 1). Men allra mest för att jag tycker att det låter dumt. ”En” för mig är dialektalt, gammaldags, lantligt. Jag säger det rakt ut: bonnigt. Jag känner att om vi börjar skriva ”en” så dröjer det inte förrän vi skriver ”söstra mi”, ”hocken”, ”kössa” och ”feschli”. Och därmed sällar jag mig till den skara griniga gamla troll som gnäller på att ”hen” betyder ”höna” på engelska, men som utan att dra på mun säger att de har bra fart på motorcykeln. Nej, bland dem vill en inte vara!

Lilla syster Björn och lilla syster Björn

Till sist en spaning om namnet Björn. Häromveckan var det en vän som funderade på ett mellannamn till sin dotter Dorotea, född i Västerbotten. Det slog mig att Björn kunde vara ett fint namn: det passar med det lappländska temat, det är ett namn med styrka, det låter fint ihop med Dorotea – och framförallt, det är helt könsneutralt (björnhonan är ju också en Björn). Vännen, som är en sann hipster, tyckte att förslaget var intressant. Och min spaning är att allt fler föräldrar kommer att strunta i om namnet de gillar traditionellt har räknats som pojk- eller flicknamn. Så allt fler svenska flickbebisar kommer att få heta Björn, för att deras föräldrar är modiga och moderna. Kom ihåg var du hörde det först!

En retur, tack!

Häromdagen cyklade jag nerför gatan där jag bor, mot körriktningen. Trottoarerna är smala och det är för bökigt att köra runt kvarteret (det blir flera kvarter faktiskt) när man bara ska ner till hörnet. Men när jag gör det cyklar jag alltid långsamt, försiktigt och nära trottoaren. Så när en gubbe kom gående över gatan snett framför mig svängde jag ut lite i gatan för att inte hejda honom. Döm om min förvåning när gubben (med Juholtmustasch och gul reflexväst) tog ett kliv bakåt för att ställa sig rakt i min väg. Hans ögon blixtrade argt när han frågade: Är inte det här fel håll?

Jag kom mig bara för att mumla nånting i stil med ”Det beror väl på hur man ser det”, eftersom jag blev både häpen och lite arg. Inte förrän jag hade rundat hörnet och kommit ut i rätt körriktning kom jag på vad jag borde ha svarat, med ett vänligt leende: Det beror på vart du ska!

Men varför kommer man alltid på såna där snitsiga repliker för sent? Till och med Mark Twain, kungen av comebacks som det heter på äggelska, konstaterade att de flesta av oss inte är tillräckligt rappa i käften: ”Repartee is something we think of twenty-four hours too late.

Eller, med författaren Heywood Brouns ord: ”Repartee is what you wish you’d said.”

(Ja, det kan tydligen heta repartee också. Eller quip. Sammanfattas som wit.)

Jag har letat på nätet efter nån kurs man kan gå i slagfärdighet, men jag hittar inget. Hur lär man sig det? Hur kommer det sig att somliga lyckas vara dräpande inom de avgörande tio sekunderna, medan vi andra inte kommer på det fyndiga svaret kvällen förrän efter, mitt i tandborstningen.

Här är några av mina favoritexempel. Alla på engelska. Finns det inga munviga svenskar?

Benchley i baren

After lunching at the Algonquin Hotel one day, the American humorist Robert Benchley and his companions walked through the lobby and out the front door. Still engaged in conversation with his friends, Benchley offhandedly said to the uniformed man standing by the front door, ”My good man, would you please get me a taxi?” The man immediately took offense and replied indignantly, ”I’m not a doorman. I happen to be a rear admiral in the United States Navy.” Benchley instantly quipped:
All right then, get me a battleship.

Finurlige Gandhi

In 1931, Gandhi traveled to London to meet with British authorities. The entire nation was curious to learn more about this little brown man, as many called him. Swarmed by press and photographers, Gandhi was peppered with questions wherever he went. One day a reporter yelled out, ”What do you think of Western civilization?” It was a defining moment, and Gandhi’s reply instantly transformed him from an object of curiosity into a celebrity. In his heavy Indian accent, he answered:
I think it would be a good idea.

Men vad menade människan?

In the 1920s, Dorothy Parker was establishing a reputation as a witty woman with a sharp tongue, and Clare Booth Luce was becoming a respected journalist and playwright. Their political differences resulted in a strained relationship. One day, Parker was about to step through a doorway when she came face-to-face with Luce. Mrs. Luce stepped aside and said: ”Age before beauty.” Parker glided through the door, saying ever-so-sweetly:
Pearls before swine.

Wilkes skojar även med kungen.

During a heated argument, the 18th century Earl of Sandwich, John Montagu, scowled at the reformist politician, John Wilkes and said: ”Upon my soul, Wilkes, I don’t know whether you’ll die upon the gallows, or of syphilis”. Unfazed, Wilkes came back with what many people regard as the greatest retort of all time:
That will depend, my Lord, on whether I embrace your principles, or your mistress.

Alla tips på roliga munhugg, och knep för att bli snabbare på att ge igen, mottages tacksamt!

Vem är egentligen den där Baba?

Härmapor fattar bättre, skriver Språktidningen i sitt senaste nummer. Hurra för det säger jag, eftersom jag är en härmapa. Det är lättare att förstå ett språk eller en dialekt om man härmar den, enligt nederländska forskare som har låtit försökspersoner lyssna till 100 meningar på en dialekt som de inte förstod. Vissa fick upprepa meningarna genom att härma dialekten, andra på sin egen dialekt. De som hade försökt härma det de hörde hade lättare att förstå vad det betydde. Inte så konstigt kanske, men fiffigt! Det ligger nånting i det där att smaka på ord, att ha dem i munnen och rulla omkring dem. Man gör dem till sina helt enkelt, och får hjärnan att ta dem mer för givet. Det är säkert väldigt individuellt hur man lär sig ett språk, men på mig stämmer det där precis. Jag härmar det jag hör även om jag inte förstår det, och rätt som det är står meningen klar.

Det var nog det som hände på bokmässan förra året, när jag träffade översättaren Helena Hansson just när hon hade fått ett samtal från en olycklig journalist. Journalisten hade just intervjuat Petina Gappah från Zimbabwe och ställt frågan: What question do you get most often? (Vilken fråga får du oftast?) och Petina hade svarat: What is Baba like?

Journalisten hade inte förstått vad det betydde, men vågade inte erkänna det. Så efter intervjun ringde hon upp Helena, som har översatt Petinas bok An Elegy for Easterly (Sorgesång för Easterly). Och nu satt Helena och Lotten och funderade på vad det kunde betyda: What is Baba like? Jag föll in i grubblet och tuggade på orden. Kunde baba betyda pappa? Var Baba en kändis i Zimbabwe? Vad gör man när man babar? Så där höll vi på.

Men plötsligt trillade poletten ner! Jag hade rullat omkring den där meningen så länge på tungan, och plötsligt sa min hjärna klart och tydligt: What’s Zimbabwe like? Det som vi hade tagit för ett uttalat ”is” var i själva verket ett ”Zim”, och ”baba” var ett snabbt uttalat ”babwe”. Helena skyndade sig att ringa journalisten som blev jätteglad och bekräftade att det måste vara rätt, det stämde med fortsättningen av svaret.

Nu när jag skriver det låter det enkelt, men jag lovar att vi höll på att få fnatt innan vi kom på det!

Prickchock! Njutångest! Gnällvarning!

Jag är så himla duktig och äter inte godis längre, fast mörk choklad är ju inte godis (mer frukt, va?) så det får jag äta. Susade förbi chokladhyllan idag och såg nånting med ”mörk” och ”ekologisk” och ”grönt te”, bra, det lät nyttigt och lagom ogott, det stoppade jag ner i vagnen.

Men döm om min fasa när jag nyss tog fram chokladkakan coop Prima Mörk choklad mango & green tea! Den var full av otäcka prickar, sliskigt snack och snömos. Det började redan på framsidan

Klicka! Förstora!

där den (förmodligen helt oskyldiga) produktutvecklingschefen Uta Marienhagen uttalar sig om chokladen innanför. Den smakar ”äkta mango” bedyrar hon, och det är ju bra eftersom falsk mango smakar väldigt äckligt, lite som vidbränd gröt. Sen skruvar hon upp spänningen lite, sänker rösten och viskar hest:

”Bitar av mango ger en fint krispig konsistens…”

… och där bryts meddelandet. Vi får aldrig veta vad det var Uta skulle berätta om innan hon föll ner från stolen av återhållen extas.

Som ni säkert redan har anat är det språkpolisen i mig som har fått ett allergiskt anfall. De tre prickarna kallas för ellipsligatur och används för att markera nånting avbrutet. (Alla som läser Lottens blogg vet redan vad det är.)

Wikipedia har följande att säga om ellipsligaturer:

Uteslutningstecknet används också för att ange att något avbryts mitt i ett ord, eller i en mening. Då ett ord är ofullständigt skrivs tecknet tätt intill, medan om det är en mening som inte är fullständig föregås tecknet av ett mellanrum:

  • ”Din idi…!” – längre än så hann Patrik inte innan hans syster smällde dörren efter sig.
  • ”Men hur kunde … Hon var ju här alldeles nyss!”

 

Så förutom att det ser himla fånigt ut med tre prickar efter en mening som ”Bitar av mango ger en fint krispig konsistens” så betyder prickarna (eftersom de sitter tätt intill ordet) att ”konsistens” blott var början av ett ord. Min hjärna tvingas leta efter ord som börjar med ”konsistens”, och hittar (med hjälp av Svenska Akademiens ordlista) bara ord som inte verkar passa in det minsta i detta chokladsammanhang.

”Bitar av mango ger en fint krispig konsistensgivare”?

 

Av detta får min hjärna allergiska utslag. Men det hjälper inte det minsta att vända på kakan. Det blir ännu värre!

Klicka och förstora på egen risk!!!

 

Min hjärna försöker slita sig från sina förtöjningar. Inte bara måste jag komma på vad Se…, Dofta…, Bryt… och Smaka… ska fortsätta som för ord (förslag mottages tacksamt). Dessutom måste jag läsa all denna kväljande smörja!!!!%#*

När någon okänd person talar om för mig att jag ska SE, DOFTA, BRYTA, SMAKA, ANDAS och framförallt NJUTA (njuuuut nu, hör du det, jag står här och tittar medan du njuuter, njuuut!) blir jag tre år och vill inte njuta alls. Vill inte! Tänker inte bryta! Inte placera en liten bit på tungan! Titta här hur jag FLOMPAR av en STOR bit och glufsar i mig den medan jag håller för näsan, haha, det smakade ingenting, jag vet inte ens vad en mango är, lalalala jag hör inte!

Ja, så kan det gå.

PS Om rutan däruppe hade varit större hade jag tryckt in fler utropstecken samt orden Parentesterror! och Interjektionsattack! men nu får ni nöja er som det är.

Medborgartest (och snart börjar vi mäta era skallar)

Uppdatering! Det var bara ett skämt. Som tur var. Barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson har fått tag på första utkastet till ett medborgartest för svenskar. Tanken är att inte bara nya medborgare måste klara testet för att få svenskt medborgarskap. Alla svenskar mellan 18 och 80 år som vill behålla sitt medborgarskap måste få godkänt.

Man önskar att det vore ett skämt eller en mardröm, men tydligen är det på fullaste allvar och i vaket tillstånd man måste läsa detta. Här kan du testa om du är (eller kan bli) en god svensk medborgare:

Medborgartest Sverige
Svara på frågorna i tur och ordning! Du har 20 minuter på dig. Inga hjälpmedel är tillåtna! Ditt första svar gäller!

1 Sveriges städer
Två av Sveriges städer är Östersund och Örnsköldsvik.
a) Vilka landskap ligger städerna i? (1 p)
b) Båda städerna ligger på sluttningar mot stora vatten. Vilka vatten? (1 p)
c) Genom städerna går två olika riksbekanta järnvägar. Vad kallas de? (1 p)
d) Båda städerna är kända idrottsstäder. Daniel Sedin och Sigge Ericsson är kända profiler. Vilka idrotter har de vunnit sina framgångar i? Och vilka idrottsföreningar representerade de i sina hemstäder? (1 p)
2 Sveriges broar
Tre broar går från Sverige till våra grannländer Finland, Norge och Danmark. En fjärde bro går från fastlandet till Sveriges näst största ö. Vilka fyra vattendrag för dessa broar över? (4 p)
3 Sveriges drottningar
Sverige har sedan drottning Kristinas tid med rätta blivit känt för sina drottningar. Nämn fyra av dessa:
a) En verksam på 1700-talet (1 p)
b) En verksam på 1800-talet (1 p)
c) En verksam på 1900-talet (1 p)
d) En verksam på 2000-talet (1 p)
4 Sveriges politiska partier
Flera av Sveriges politiska partier har bytt namn under senare år. De ursprungliga namnen gav tydligare besked om partiets ursprung och ideologi. Vad hette på sin tid det parti som leddes av
a) Gunnar Hedlund (1 p)
b) Jarl Hjalmarsson (1 p)
c) Birger Ekstedt (1 p)
d) Hilding Hagberg (1 p)
5 Sveriges internationella förgrundsfigurer
Flera svenska kvinnor har gjort viktiga insatser för Sverige internationellt. Namnge
a) Sveriges senaste kvinnliga utrikesminister (1 p)
b) den kvinna som blev chef för FN:s internrevision och som riktat skarp kritik mot FN:s ledning (1 p)
c) den kvinna som utsetts till FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors situation i krig och andra konflikter (1 p)
d) Sveriges nuvarande EU-kommissionär (1 p)
6 Svenska blommor
I Sverige har varje landskap en landskapsblomma. Vilket landskap förknippar du med
a) Blåklint (1 p)
b) Prästkrage (1 p)
c) Styvmorsviol (1 p)
d) Liljekonvalj (1 p)
7 Svensk mat
Matlagning är en favoritsyssla för många svenskar. Varje landskap har därför också en landskapsrätt, typisk för landskapet. Listan är inte officiell, men om vissa maträtter råder full enighet. Så – vilket landskap förknippar du med
a) Kroppkakor (1 p)
b) Isterband (1 p)
c) Pitepalt (1 p)
d) Röding (1 p)
8 Svensk musik
Musik har blivit något av en svensk exportvara. Svensk jazz har sedan Lars Gulins och Jan Johanssons dagar haft stora framgångar.
a) En svensk jazzgrupp vann i början av 2000-talet internationell ryktbarhet för sin avancerade och egensinniga jazz. Gruppen kallades EST. Vad står det förkortningen för? (1p)
b) En svensk trombonist, som också sjunger, har betytt mycket för att lansera andra svenska musiker utomlands och ordnar varje sommar uppmärksammade jazzkonserter på idrottsplatsen i Brantevik. Vad heter han? (1 p)
c) Flera svenska jazzsångerskor har haft framgång utomlands. En av dem har nyligen fått stor uppmärksamhet för sitt samarbete med Radio String Quartet Vienna. Vad heter hon? (1 p)
d) En jazzpianist från Malmö har snabbt etablerat sig som en av Europas främsta. Sommaren 2010 startade han Ystads jazzfestival. Vad heter han? (1 p)
9 Svenska myndigheter, organisationer och företag
Sverige är ett välorganiserat land. Flera av våra myndigheter/organisationer/företag är mest kända genom sina förkortningar. Vi undrar nu: Vilka myndigheter/organisationer/företag döljer sig bakom nedanstående förkortningar – och vilken verksamhet bedriver de?
a) JO (1 p)
b) JC (1 p)
c) JK (1 p)
d) SJF (1 p)
10 Svensk idrott
Fotboll är en stor sport i Sverige, och flera internationellt kända spelare kommer härifrån. Basen för detta är en framgångsrik klubbfotboll. I vilka städer hör följande fotbollsklubbar hemma? (½ poäng för varje rätt svar, max 4 p totalt).
a) Mjällby
b) Oddevold
c) Sylvia
d) Assyriska
e) Sirius
f) Öster
g) Brage
h) Älgarna
11 Svenskt religiöst liv
Den svenska kulturen är starkt knuten till en kristen idétradition. Vi vill nu veta:
a) Vad är helgsmål? (1 p)
b) Vad betyder EFS? (1 p)
c) Varför firas Kyndelsmäss – och när? (1 p)
d) Varför firas Värnlösa barns dag – och när? (1 p)
12 Svenska språk
I Sverige talas svenska. Men vi har också fyra officiella minoritetsspråk – eller fem, beroende på hur man räknar. Nämn minst fyra av dem! (1 p för varje rätt svar, max 4 p totalt).

Det hela verkar snudd på sinnessjukt. Vad är det som testas egentligen, vad vill man åt? Är man en bättre medborgare för att man känner till Hilding Hagberg, pitepalt och Värnlösa barns dag?

Jag vill veta: Vad är det för människor som står bakom det här förslaget, och vem har konstruerat testet? Och framförallt, vad är syftet?

Burr, sa Kasper

Jag städar köket, inte bara småstädar utan flyttar runt, möblerar om, sätter upp hyllor och får äntligen lite ordning och reda. (Så länge det nu varar.) När jag ska rensa hyllan med bakningsgrejer tar jag ett grepp om vaniljsockret, bakpulvret, potatismjölet med ena handen och tappar naturligtvis burken med bakpulver som går upp och ramlar ner i diskhon och över all den rena disken i stället. Medan jag sköljer och torkar disk i ett moln av bakpulver hör jag klart och tydligt min mormors röst: Lat piga bär hellre ihjäl sig än går två gånger.

Just det ordstävet var ett av hennes favoriter, och det stämmer så bra in på mig så jag hör henne säga det säkert en gång om dagen. Jag balanserar hellre tallriken med mackorna ovanpå tekoppen och klämmer fast tidningen under armen och öppnar balkongdörren och skvimpar te över hela golvet, än går två gånger. Jag staplar hellre två kartonger på varandra och får ont i ryggen, än går två gånger. Och så vidare.

Men min mormor hade många andra ordstäv som passade i olika sammanhang. Jag gillade när hon blev förskräckt över något och ropade: Burr, sa Kasper när han såg en naken häst!

Inte för att jag förstod vad det betydde riktigt, men det lät kul, och lite hemskt. Hur kunde en häst vara naken? Och vem var den där Kasper egentligen?

Bildgoogling på ”naked horse” ger detta resultat. Burr, verkligen.

Jag var en ständig källa till bekymmer för min mormor, ibland ven ordstäven kring öronen på mig. När som helst kan jag se henne spänna ögonen i mig och förklara att Små grytor har också öron. Den som viskar han ljuger. Det ska krökas i tid, det som krokigt ska bli eller Somliga straffar Gud meddetsamma.

Hon hade förstås uttryck för saker som var bra också. Det här var min älsklingsramsa som jag brukade reta mina kusiner med: Mina barn är vackra barn, stora ögon som katten. Grannens barn är fula barn, små små ögon som grisen.

Ja, min mormor var full av visdomsord. En annan gång ska jag berätta om henne, hon var en knepig människa på alla sätt. Men nu tillbaka till köket. När kvällen kommer får den late brått.

Mer om samtal

Alla sorts samtal är bra, skrev jag, och det håller jag fast vid. Med ett undantag: samtal om bantning. Det är det enda ämnet som kan få mig att vända på fläcken. Om du vill bli av med mig: prata om tårtbiten du åt igår och hur många kalorier och kolhydrater den innehöll. Viktsnack är samtalets motsvarighet till muzak, lika ointressant och bedövande tråkigt.

Men allting annat går! Och eftersom man måste börja någonstans kan man gärna börja med vädret, om det känns bra. Här har vi otroligt mycket att lära av tanter. Tanterna är retorikens stöttepelare, de är den grund på vilket alla samtal vilar. Som min favorittant till exempel, hon med Runar och Carola. Eller en annan urgammal tant på en annan busshållplats för några dagar sen, som fick alla i kuren att börja prata med varandra, jämföra busshändelser och le mot varandra. Bara för att hon började att prata med mig om vädret.

Man kan bli förvånad ibland. En vän som jag uppfattar som otroligt social, nyfiken och vänskaplig berättade att han absolut inte vet hur man håller ett samtal levande. ”Det slutar alltid med att jag tar över samtalet”, sa han. ”Jag vet liksom inte vilka frågor jag ska ställa, när någon berättar något. Även när jag går igång på det dom har sagt så kopplar jag det till mina egna tankar och idéer”.

Han var rädd att verka för burdus och ointresserad, och ville ha förslag på följdfrågor. ”Du har alltid så bra frågor”, sa han, ”hur gör du?”

Jag tänkte att jag är genuint nyfiken, förutom det faktum att jag har jobbat i många år som journalist och har lärt mig ganska mycket om dialogens teknik och struktur. I nästan alla samtal utgår jag från att jag verkligen kan lära mig nånting nytt av att lyssna på jag du pratar med, även när det verkar osannolikt. Jag vill faktiskt veta hur det kommer sig att personen gör det hon eller han gör, hur det började, hur det går till eller hur det känns. Om den man pratar med uttrycker en åsikt eller en känsla är det bara att ta den åsikten eller känslan på allvar, och ta reda på mer!

Det viktigaste är förstås att lyssna. Man får bestämma sig för att hålla sig själv på mattan, helt enkelt. Oavsett vilka roliga eller smarta idéer man får när man lyssnar, så måste de vänta. Man måste fokusera på att faktiskt höra, förstå och komma ihåg vad den andra personen pratar om.

Det här är säkert grundkurs för många. Självklart och enkelt. Men några av oss måste öva, öva och öva! Till exempel tog det mig många år att förstå att det finns folk som blir stressade av att få hypotetiska frågor (typ Vad skulle du välja; att få evigt liv eller att vara lycklig hela tiden men dö ung?). Jag tycker sånt är jätteroligt och skulle inte tveka att svara på en sån fråga även från en fullkomlig främling. Men nu har jag förstått att många människor tror att de blir testade och inte tycker att det är ett dugg kul.

Läs vad andra skriver om: , , , .

Som språkpoliser till en sockerbit

Hurra, jag får gå på Språkforum igen, mot att jag gör rikligt med reklam för det och tur var väl det för det kostade skjortan i år. Men det är säkert värt varenda skjortknapp! Sådan storheter som Lisa Förare Winbladh och Jonas Hassen Khemiri (vad är det med språkföreläsare och dubbla efternamn förresten? Två av de andra föreläsarna heter Alma Hjertén Soltancharkari och Emma Leeb-Lundberg, ser jag nu. Faktum är att det är tio föreläsare med sammanlagt fjorton efternamn, och två av dem heter Ola. Det måste betyda något.) och många andra lärda kvinnor och män ska prata om så intressanta ämnen som metaforer, standardiserat språk, begripliga instruktioner, kreativa felskrivningar, läget på regelfronten och könsneutralt språk. (Hoppas de tar upp hen! I motsats till det fåniga ordet snippa verkar inte etablissemanget vara med på noterna här.)

dialektfrossa 12

Förra året lyssnade jag andäktigt till bland andra Fredrik Lindström och Mikael Parkvall när de mässade och gnällde och orerade om dialekter. (Lotten beskrev det helt förtjusande, läs här.)

Jag vet inte varför det är så himla spännande med ord och uttal och språk, men det är det. Kanske har det något att göra med att jag blev uppklådd av göteborgska ungdomar när jag var liten och vägrade säga tjäx. Mitt brinnande intresse för språk kanske började där, i en liten snyftande hög på en västkustsk brygga.

Läs vad andra skriver om , , .

Ett samtal om samtal

Hur ska ett samtal vara? Finns det dåliga samtal? Och varför verkar det ibland som om den man pratar med bara sitter och väntar på att få säga någonting själv?

För flera veckor sedan åt jag lunch med två människor som har en ganska obeveklig inställning till samtal. Den ena var min kollega Folke, 56, den andra min yngsta dotter Julia, 17. De är båda mycket bra lyssnare: de är uppmärksamma, avbryter inte, är med hela vägen. Folke är dessutom helt orädd när det gäller att stänga av yttre störningar: på bussen på väg till lunchen bad han hövligt en äldre professor att inte avbryta vårt samtal mer, efter att han för tredje gången frågat oss om när bussen egentligen skulle vara framme.

Nu satt vi i alla fall och pratade om bra och dåliga samtal. Julia har inget tålamod med folk som inte lyssnar, som hela tiden verkar vara någon annanstans i tankarna. Folke höll med, och tillade: ”Jag är helt ointresserad av samtal som inte handlar om någonting verkligt, något som berör”. De var helt överens om att kallprat är bortkastad tid, och likaså det som Folke kallar ”jag har-samtal”:

– Jag har just varit i Madrid.
– Jaså! Jag har också varit i Madrid, i förra veckan faktiskt.
– Ja, jag var och såg Madrid-Barca, en helt fantastisk match.
– Mm, jag såg Barcelona–Torremolinos förra året, ojojoj!

Här var jag tvungen att protestera. Visst är det fantastiskt när man pratar med någon om verkligt betydelsefulla och personliga saker. Folkes och mitt samtal på bussen handlade om mod: modet att bryta upp, och modet att stanna kvar. Fast hade vi bara känt varandra i några timmar delade vi djupt kända känslor och erfarenheter med varandra, i ett samtal så intressant att inte ens en sällskapssjuk äldre professor fick avbryta. Jag hamnar ganska ofta i den sortens prat; kanske för att jag inte har så breda vallgravar omkring mig, kanske för att jag dras till folk som är likadana.

Men jag har den största respekt för kallprat och jag-har-samtal. Visserligen är jag inte alls lika bra som Julia på att lyssna. Jag har ofta ett halvt öra riktat utåt: mot andras konversationer, telefoner som ringer, nån som kan vilja mig något. Speciellt när jag är stressad. Och det far ofta omkring tusen andra tankar i mitt huvud, de allra flesta associerade till det vi pratar om, men inte alla. Ibland tänker jag också på tvätten eller på någon annans smärta eller på nånting viktigt jag måste komma ihåg, vad var det nu?

Det är ju dåligt förstås, i alla fall när någon som vill ha min fulla uppmärksamhet inte får den. Jag vet att det är mer än en gång jag har missat viktiga saker på grund av det. Ibland för att personen som hade tänkt att berätta något för mig helt enkelt tappade tålamodet.

Men även om jag inte alltid är hundra procent där så räcker 95 ganska långt, och jag bryr mig alltid. Detta visar jag ofta genom att säga ”jag har”. Tillexempel:

– Stackars dig! Jag vet hur ont det gör, jag stukade tån en gång
– Du är rörmokare alltså? Jag såg några intressanta rör häromdagen
– Vilken bra idé! Man skulle kunna göra en film av det, jag känner en tjej som
– Madrid! Där har jag aldrig varit, men jag har hört att det ska vara

Visst, det kan ju tolkas på två sätt. Man kan se det som ett självupptaget sätt att bara föra tillbaka ljuset på sig själv hela tiden. Men man kan också se det som ett sätt att bekräfta den andre som talar, att visa att man har lyssnat och förstått vad den andre pratar om.

Både kallprat och ”jag har”-samtal fungerar dessutom som byggstenar. Varje ”säger du det”, ”ja min moster brukade”, ”fint väder vi har” och liknande är en liten sten i ett brobygge, och när bron är klar och man känner att den är stabil kan man mötas på mitten och prata om riktiga, viktiga saker och ting.

Jag har fler funderingar om det här, snart kommer nästa del som ska handla om bland annat små tanter, en god vän som vill lära sig att konversera, vänskap och det enda samtalsämnet som får mig att vända på en femöring.

Tills dess får du gärna samtala om vad du tycker! Här i kommentarerna, eller i din egen blogg. Är du bra på att lyssna? Hur ska ett bra samtal ska vara? Vad är ett dåligt samtal?

Läs vad andra skriver om: , , .

¡Dígame!

I måndags gick en av mina önskedrömmar i uppfyllelse, nämligen den att få sitta och lyssna på ett föredrag som hålls på ett annat språk, med en simultantolk i hörlurarna. (Ja jag vet, jag har konstiga önskedrömmar och är inte hundra på grammatiken. Men sshh nu.) Det var precis så underbart som jag hade föreställt mig, och framförallt lärde jag mig hur stor skillnad det är på en bra och en mindre bra simultantolk.

Det började i söndags med att jag och yngsta dottern flög till Madrid. Jag skulle vara med på ett jobbmöte, och hon skulle hänga med på ett hörn. På planet dit övade vi vår oerhört bristfälliga spanska och blev ganska nöjda med resultatet – vi skulle trots allt bara vara i Spanien i knappt tre dagar och då klarar man sig ganska hyfsat på ¿Dónde está el baño?, Yo soy un hombre sincero, Me gusta la guitarra, ¡Dígame! och ¡Vale!

På måndagsmorgonen blev jag hämtad av en buss till mötet och körd till ett ståtligt skolbibliotek utanför staden. Det såg precis ut som i mina önskedrömmar, med u-formade bord, delegater från Europas alla hörn och en liten svensk flagga där jag och min kollega skulle sitta. I en av de tre små garderoberna längst bort på bilden satt sex små simultantolkar, varav två tolkade till engelska, två till franska och två till spanska. Föredragen och deltagarnas kommentarer var på spanska, engelska, franska och italienska. Vi hade ställt in våra översättningsmanicker på engelska, så när föredragen var på engelska blev det tyst i lurarna, men de allra flesta talarna var spanjorer.

Och det var nu jag plötsligt förstod vad som skiljer agntolken från vetetolken. Den ena hummade, tvekade, rapade (bara en gång, men ändå!) och gjorde långa pauser medan hon drack vatten eller letade efter sina glasögon. Hon sa ”seminars” istället för ”symptoms” flera gånger, översatte ”Estados Unidos” med ”United Stations” och kallade Barajas flygplats för ”Abrajas”. Dessutom hade hon en sömnig amerikansk röst och det var nästan omöjligt att hålla sig vaken när hon tolkade.

Den andra var aldrig mer än några sekunder efter talaren, och tvekade aldrig. Dessutom lyckades hon anpassa hastigheten efter spanjorernas smattrande tal (fast tydligen är det bara en illusion att spanskan är ett snabbare språk). Hon var så perfekt att man glömde bort henne ibland, och blev förvånad över att män med yviga mustascher kunde låta precis som Renée Zellweger i ”Bridget Jones”.

I en av pauserna gick jag till båset för att uttrycka min beundran för deras väldigt svåra jobb, och för att de kunde hålla tillbaka impulsen att översätta det tröttsamma och pompösa svamlet hos vissa talare med ”bla bla bla”. Då fnissade de och sa att de inte alltid kunde det, men att tricket var att stänga av mikrofonen först.

churros con choco in san ginés

På vår andra kväll gick dottern och jag ut och gjorde Madrid osäkert. Bland annat åt vi chocolate con churros klockan ett på natten. Ska det vara äventyrligt så ska det.

Experiment med språk

Läser i DN om Katti Hofflins tankar om barns villkor och vad hon vill göra med Kulturhusets Rum för barn. En gång för länge sen fick jag en idé om att göra en utställning om språk för barn – en högst påtaglig och fysisk utställning om bokstäver, ord, meningar och språk. Man skulle till exempel kunna:

  • bygga kylskåpspoesi i storformat
  • baka bokstäver och ord
  • skriva med tomtebloss
  • se hur en skrivmaskin fungerar
  • spela jättealfapet
  • sär- och ihopskriva och höra hur det låter olika
  • lyssna på olika dialekter
  • lyssna på fraser på olika språk
  • se hur ens vanliga prat ser ut i skrift
  • spela språkspel på stora skärmar

och en massa annat kul. Som Tom Tits, fast bara språksaker.

PS Kroppsalfabetet är lånat från Hijack your life och hittat via Reuben Miller, som har många roliga alfabet.

Vikten av småprat

Den senaste veckan har jag tagit tunnelbanan till och från jobbet. Det har en enda fördel framför att cykla, och det är att man kan sitta och läsa medan man åker. Fast vid åtta, när jag åker dit, och vid fem, när jag åker hem, är det så fullt med folk att man inte kan vända blad ens, än mindre sitta ner. Överhuvudtaget är det väldigt tråkigt. Hundra zombier som stirrar framför sig utan att se. Nästan alla har hörlurar. Antingen lyssnar de på musik eller pratar med någon i mobilen.

Tänk om man skulle dela upp tågen i samtalsvagnar och tystvagnar? Och då menar jag att man skulle få lov att prata med andra som sitter i samtalsvagnarna, inte bara ringa och skrika till någon i telefonen. Men vad skulle man prata om då?

Vädret kanske? Varför inte. Vi har ofta en nedlåtande attityd till småprat, skriver Malin Nordgren i en artikel på DN:s Insidan. Hon har läst forskaren Viveka Adelswärds kommande bok ”Till struntpratets lov”. (Adelswärd är professor i samtalsforskning – det vill jag också bli!)

Ett avsnitt i boken tar upp mobiltelefoner och struntprat. Där berättas om när ett tåg plötsligt slutade att fungera, så att passagerarna fick kliva av i vinterkylan och vänta på eventuella ersättningsbussar. I stället för att prata med varandra, tog alla upp sina mobiltelefoner och ringde någon för att prata av sig frustrationen eller för att själva skaffa sig skjuts.
Studier från flera länder visar att de flesta mobilanvändare ringer täta samtal till ett litet, begränsat antal nära personer. Det finns forskare som befarar att mobilanvändandet stärker de redan starka banden mellan närstående, medan de minskar den vardagliga kontakten mellan okända som är viktig för att sprida information, åsikter och idéer i samhället.

Jag minns en liten tant som jag träffade en gång, när jag kom fram till busshållplatsen på Bondegatan. Jag läste på tidtabellen och sa nånting till tanten om att bussen gick väldigt sällan på söndagarna. Tanten höll med. Sen blev det tyst en liten stund, men tanten blev nog glad av att träffa en medmänniska och ville gärna fortsätta att prata. Efter en liten stund sa hon, med en menande nick mot löpsedlarna utanför kiosken där vi stod:

– Och det här med Carola och Runar!

Det gick förstås bara att hålla med om. Sen hade vi en trevlig pratstund om äktenskap och vädret ända tills bussen kom. Varje gång jag tänker på den lilla tanten blir jag glad.

Söndagsfynd

Läser tidningen, städar lådor, läser flöden och hittar saker.

Embryo i ordaffären

Assar gör det obegripliga begripligt

King Crimson spelar Prelude: Song of the gulls

– och till sist ett av de bästa kreditkorten jag nånsin ägt, från tiden då Spray skulle ta över världen och måla den rosa.

Förutom att ställa ut giraffer på olika ställen i stan köpte man även Gröna Lunds berg- och dalbana och delade ut åkkort till alla medarbetare. Lycka.

Ett slängigt tidningsspråk

Det finns en till DN-journalist som är speciell, på ett speciellt vis. Hon heter Susanna Hellberg och har en avdelning som heter Skafferiet i DN Bostad varje fredag, med en lång och fem-sex korta notiser om inredningsprylar opch trender. Tyvärr lägger inte tröga dn.se ut hennes sida på nätet, så jag scannade in en notis. Det går nämligen inte att beskriva hennes språk på ett rättvist sätt – det måste läsas direkt.

Ordet som ligger närmast till hands är narkotiskt – orden snurrar, virvlar och blixtrar som en LSD-tripp i en sextiotalsfilm, meningarna verkar bara knappt hänga ihop och här och där hoppar ett hurtigt tillrop fram som en kanin ur en hatt, hej! Vissa veckor är hon mer lågmäld, andra skriver hon som en kapplöpningshare i ett kaleidoskop. (Ursäkta, men det smittar av sig!) Allra bäst blir det när man läser högt.

För tydlighetens skull: jag gillar verkligen Susanna Hellbergs texter. I början förstod jag inte hur hon kunde få skriva i superstrikta DN, men antagligen har hon många fans som precis som jag verkligen ser fram mot hennes trallande och skuttande på fredagarna. Man blir glad! Min hemliga dröm är att Susanna Hellberg och Johan Esk ska få kommentera EM-matcherna i fotboll tillsammans.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Att ge namn åt en katt (The Naming of Cats)

Översättningen: OM KATTNAMN, av Britt G. Hallqvist (1949)

Att ge namn åt en katt, det är knepigt som katten
Det finns inte många som duger till de’!
Man grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite. En katt vill ha TRE!

Först har vi det namnet som används därhemma,
det enkla, rejäla, som Peter och Tom
och Viktor och Jonatan, Hugo och Emma –
förnuftiga namn, som envar tycker om.

Och om man vill undvika banaliteter
så kan man väl flottare namn hitta på
som Plato, Admetus, Elektra, Demeter –
förnämliga namn men rejäla ändå.

Och sen ska man hitta nåt säreget åt’en,
nåt ovanligt kattnamn med resning och glans
så katten kan känna sig stolt och belåten
och snurra mustaschen och svänga sin svans.

Och sådana namn har jag några på lager
som Munkustrap, Quaxo och Korikopatt
och Bombalurina och Fille Podager.
Det är namn som blott bärs av en endaste katt.

Illustration: Nicolas Bentley

Illustration: Nicolas Bentley

Till sist ska ni veta att misse och missa
har något som inte för människor är,
det namnet som ingen i världen kan gissa,
som katten om natten i hemlighet bär.

Och ser ni en kisse som tyst mediterar
och grubblar, försjunken i länstolens famn
då vet ni mesamma på vad han funderar.

Han grundar och blundar – begrundar sitt namn,
sitt nattliga, kattliga, evigt ofattliga,
allra förtegnaste, egnaste namn.

 

Orginalet: THE NAMING OF CATS, ur “Old Possum’s Book of Practical Cats” av T.S. Eliot (1939)

The Naming of Cats is a difficult matter,
It isn’t just one of your holiday games;
You may think at first I’m as mad as a hatter
When I tell you, a cat must have THREE DIFFERENT NAMES

First of all, there’s the name that the family use daily,
Such as Peter, Augustus, Alonzo or James,
Such as Victor or Jonathan, George or Bill Bailey –
All of them sensible everyday names.

Illustration: Nicolas Bentley

Illustration: Nicolas Bentley

There are fancier names if you think they sound sweeter,
Some for the gentlemen, some for the dames:
Such as Plato, Admetus, Electra, Demeter –
But all of them sensible everyday names.

But I tell you, a cat needs a name that’s particular,
A name that’s peculiar, and more dignified,
Else how can he keep up his tail perpendicular,
Or spread out his whiskers, or cherish his pride?

Of names of this kind, I can give you a quorum,
Such as Munkustrap, Quaxo, or Corocopat,
Such as Bombalurina, or else Jellylorum –
Names that never belong to more than one cat.

But above and beyond ther’s still one name left over,
And that is the name that you never will guess;
The name that no human research can discover –
But the CAT HIMSELF KNOWS, and will never confess.

When you notice a cat in profound meditation,
The reason, I tell you, is always the same:
His mind is engaged in a rapt contemplation
Of the thought, of the thought, of the thought of his name:

His ineffable, effable, effanineffable
Deep and inscrutable singular Name.