Det var en jag, en en och en man

När man var liten var det inget konstigt att säga man, när man menade jag. Så här lät det i typ alla radio- och tv-program när man intervjuade nån:

– Hur känns det nu när du har vunnit den här enorma guldpokalen?
– Jo man är ju rätt glad!

– Hur känns det nu när ditt hus har brunnit ner och du har förlorat din frimärkssamling som var världens största och finaste?
– Jo man är ju lite ledsen.

– Hörni! Berätta om hur det gick till när ni träffades!
– Jaa, man hade ju snofsat till sig va, och så gick man på balen, lite nervös var man ju …
– Ja det var man! Man hade ju hört att det skulle komma en massa snygga prinsessor men man hade ju inte så stora förhoppningar kan man säga …
– Nej men så parkerade man pumpan, förlåt ekipaschet utanför och så sprang man uppför trappan va, halt var det ju med glasskorna men det gick bra ändå, och så kom man in i den där stora salen …
– Ja och då sa det bara kluck, liksom! Så fort man såg na.

Och ingen tyckte att det var det minsta konstigt. Jag har aldrig fått någon bra förklaring på varför vi pratade så om oss själva och sa ”man” när vi menade ”jag”. Var det för att ingen skulle tro att vi gjorde oss märkvärdiga, nån slags Jante-grej? Eller var det tvärtom för att vi ville verka fina i kanten, så där som brittisk överklass när de säger One really must have some tea, before one collapses here on the Chesterfield?

One can’t understand why tea takes so long. One is perturbed.

Eller helt enkelt vanlig svensk blyghet och tafflighet, som gör att det känns lite lättare att prata om sina känslor när det är ”man” och inte ”jag” som känner dem?

I vilket fall som helst, när jag kom på mig själv med att säga ”man” fast jag menade ”jag” (som i t ex man blir så besviken när ens kompis inte ställer upp) så ansträngde jag mig verkligen att säga ”jag” istället och då märkte jag vad djupt det satt att säga ”man”, att det verkligen tog emot att säga ”jag” ibland. Konstigt!

Varför jag tänkte på det här idag var för att jag upptäckte att jag börjat säga ”en”, i stället för ”man”, ganska obekymrat. Trots att jag bara för tre år sen fnös och kallade ”en” för bonnigt. Nu känns det alldeles rimligt och bra väldigt ofta, och jag får snarare hejda mig så att jag inte använder det när jag skriver till såna som jag vet fortfarande fnyser.

Det var inte svårare än att byta ”han/hon” till ”hen” faktiskt!

Men då kom alltså nästa tanke, att ”en” kanske också kan missbrukas för att slippa säga ”jag”. Att man, en, jag! kanske borde skärpa till mig och säga jag när jag menar jag.

Vad säger du?

 

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Hen, en och Björn

Ser i ögonvrån att ordet ”hen” fortfarande är ett problem på vissa håll, inte i min lilla bubbla men så är det ju, man tror att alla tänker som man själv men i själva verket sitter vi bara i våra olika bubblor och flyter förbi varandra, förvånat höjande på ögonbrynen.

För mig är ”hen” ett enastående bra ord som jag använder ganska ofta. Som jag använde redan innan den stora debatten bröt ut, efter att ha tröttnat på först ”han eller hon” och sen ”hon/han” och sen ”h*n” (som förvisso är kort och smidigt men som för tankarna onödigt mycket till något hemligt, som om personen i fråga är skum på något vis). Långt innan det blev en politisk fråga: för mig var ”hen” en språkfråga och en smart lösning på ett styltigt problem.

Sen dess har jag lärt mig att gilla fler aspekter av ”hen”. Att det tillåter den som skriver att bortse från traditionellt könstänk helt och hållet. (Just det är nånting jag tänker allt oftare på. Det kommer en text om det snart, jag måste bara tänka lite till.) Och samtidigt som jag upptäckte den fiffiga funktionen dök ordet ”en” upp allt oftare i mina läsflöden, i stället för ”man”. Då blev du väl ännu gladare tänker ni nu, men nää! Jag rynkade ögonbrynen, sköt rygg och kände mig som ett gammalt grinigt troll från Flashebackeskogen.

Jag försöker gilla ”en”, det gör jag faktiskt. Men det tar emot. Dels för att jag aldrig har associerat den användningen av ordet ”man” med män. Dels för att jag tycker att meningar lätt blir konstiga när man hade tänkt skriva ”man” och ”en” i samma mening, som t ex ”om en har en” (om man har 1). Men allra mest för att jag tycker att det låter dumt. ”En” för mig är dialektalt, gammaldags, lantligt. Jag säger det rakt ut: bonnigt. Jag känner att om vi börjar skriva ”en” så dröjer det inte förrän vi skriver ”söstra mi”, ”hocken”, ”kössa” och ”feschli”. Och därmed sällar jag mig till den skara griniga gamla troll som gnäller på att ”hen” betyder ”höna” på engelska, men som utan att dra på mun säger att de har bra fart på motorcykeln. Nej, bland dem vill en inte vara!

Lilla syster Björn och lilla syster Björn

Till sist en spaning om namnet Björn. Häromveckan var det en vän som funderade på ett mellannamn till sin dotter Dorotea, född i Västerbotten. Det slog mig att Björn kunde vara ett fint namn: det passar med det lappländska temat, det är ett namn med styrka, det låter fint ihop med Dorotea – och framförallt, det är helt könsneutralt (björnhonan är ju också en Björn). Vännen, som är en sann hipster, tyckte att förslaget var intressant. Och min spaning är att allt fler föräldrar kommer att strunta i om namnet de gillar traditionellt har räknats som pojk- eller flicknamn. Så allt fler svenska flickbebisar kommer att få heta Björn, för att deras föräldrar är modiga och moderna. Kom ihåg var du hörde det först!

2014 – året när vi får en smällkyss och vaknar

Tiderna förändras. Det är skönt, men jobbigt. Skönt när man lyckas tänka om, men också tröttsamt. Jag är en gammal hund. Vi gamla hundar orkar inte alltid lära oss nya tricks. Eller nya tankar. Särskilt inte när vi fortfarande är unga och hippa hundar i vår egen fantasi, och inte alls vill höra att vi lever i det förgångna.

Men i år har det känts extra viktigt. Jag har stött på så många nya tankar. Om sexism framförallt, men också om annat förtryck och andra fördomar. Det är viktigt, det är saker som måste upp bordet om vi ska kunna gå vidare, och jag vill förstå även om det gör ont att inse att jag inte redan har förstått.

Vanlig situation nuförtiden:

  • Jag läser en text av Arg Skribent och rynkar pannan. Frågar någon Yngre förmåga: Varför är Skribent så arg på det som jag står för? Jag vill ju bara väl? Och är det inte bara onödigt att bråka om småsaker, borde vi inte stå enade istället?
  • Yngre förmåga förklarar varför Arg Skribent kan anses ha tolkningsföreträde i frågan, och varför det inte är en småsak.
  • Jag känner mig sårad och blir antingen stött eller ledsen, eller vidhåller att min uppfattning är den rätta.
  • Yngre förmåga går diskret iväg och låter mig sura för mig själv.
  • Jag tar en cykeltur och inser efter cirka två kilometer att Yngre förmåga hade rätt. Eller i alla fall hade viktiga poänger som måste beaktas.
… med rätt att våldta?

Det är inte lätt att vara en gammal hund. Kanske kan det ses som en förmildrande omständighet att man växte upp i en tid då det var helt normalt att ha den ena eller andra fördomen. Jag tänker till exempel på att alla, varenda kille och tjej, i min generation växte upp med hundratals filmscener där kvinnan blev kysst mot sin vilja och mjuknade som smör i solsken. Faktiskt hundratals. Det är fortfarande en sjukt vanlig filmkliché. Inget som direkt vägleder till respektfull kommunikation.

Vi växte också upp med rasistiska föreställningar om människor i andra länder än Sverige. Det var inte bara Tintin i Kongo och Barna Hedenhös i Amerika som förmedlade rasistiska bilder. Varenda skum figur i varenda svensk serie eller film var ”svartmuskig”. Och nästan alla vi växte upp med var vita. Inte undra på att vi blev hjärntvättade och trögtänkta (somliga mer än andra).

Läs mer i Bildskolan!

Men det är såklart ingen ursäkt. Att nånting var okej när man var liten är aldrig en ursäkt. Snarare är det en bra anledning att fundera över vad det är vi gör nu som kommer att verka helt vansinnigt om femtio år. När man ser sina favoritfilmer från tonåren igen är det mycket som känns väldigt förlegat, särskilt synen på kvinnor och homosexuella. Men samtida humor bygger fortfarande ofta på att låtsas vara människor med annan hudfärg (asiater är fortfarande exotiska tydligen) eller annan sexuell läggning. För att inte tala om hur många filmer som driver med tjocka människor: jag såg Love Actually i julas och blev helt förvånad över hur tjockskämten står som spön i backen. Är det verkligen så kul att mobba folk för deras kroppar? Det känns ganska billigt.

Jag läser fler texter, lyssnar på fler röster och försöker förstå. Försöker att inte döma, bara lyssna med respekt. Ibland går det upp ett ljus. Här är några av de tankeväckande saker jag har läst på sista tiden, bra att rensa skallen med inför 2014 om du inte läst dem redan:

Om sexism:
Vem fan bryr sig om sexismen? (ingen) Kakan Hermansson om varför vissa kvinnohatare kommer undan så lätt.
Alla är pedofiler Genusfotografen diskuterar den manliga blicken.

Om rasism:
Främlingsfienden inom oss Väldigt bra UR-seminarium om främlingsfientlighet. Kolla framförallt från 28 minuter och fram till frågestunden (men även Westerbergs presentation av sin utredning är intressant).
Vad vet du om myterna om ”massinvandring”? Veronica Svärd bemöter en rasistisk annons i DN.
När slutade rasism vara extremt? Mattias Ronge ryter ifrån.
Jag går som en oskyldig Nabila Abdul Fattah om att vilja passa in så mycket att man raderar sig själv.
Bästa Beatrice Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask.

Om tolkningsföreträde:
Mitt namn är My My Vingren svarar Birro om varför feminism behövs.
”Deras feminism handlar helt enkelt inte om mig” Maria Ramnehill om att även många feminister vänder ryggen åt transsexuella.
Inomkritik: en guide Diskussionen om hur man ska, eller inte ska, identifiera sig med mer utsatta.
Idag slutar jag bära namnet ni gav mig Kawa Zolfagary om att få vara stolt över sitt namn.

Bra om politik i största allmänhet:
Kräv någonting av mig! Nina Björk, om att allting faktiskt kostar.
De unga och otrygga kan förändra världen Daniel Swedin beskriver prekariatets osäkra framtid.

Den bästa texten i år förra året, alla kategorier:
Traditionen lever Kawa igen. På ytan handlar texten om julen. På djupet handlar den om allting: kärlek, rädsla, respekt.

Och till sist, en otroligt lättfattlig förklaring till varför det Zlatan sa om att jämföra damfotboll och herrfotboll var så väldigt. väldigt dumt. Läst på damlandslagets lagkapten Caroline Segers instagramkonto.

Ja, 2013 var ett knackigt år på många sätt, med dåliga politiska tendenser, många utbrott av hat och rädsla. Men jag ska avsluta den här årskrönikan med en hoppfull spaning. Jag tror nämligen att det pågår en annan, större förändring samtidigt. Visst kryper det fram många mögliga åsikter under stenarna fortfarande, men det kanske är jorden som mullrar och skakar och får stenarna att röra på sig? Mitt hippiehjärta anar att en ny tid, ett nytt sätt att tänka är på väg.

Jag tror att vi har varit som Törnrosa, ända sen andra världskriget. Vi har slumrat i vårt rika slott, omgivna av en skog av förströelser. Men nu har våra samveten äntligen lyckats klättra in och ge oss en käftsmäll så vi vaknar och hör ropen därutifrån. Rättvisa är nödvändigt! Frihet är möjligt! Vi har råd att dela med oss! Tillsammans kan vi klara vad som helst!

Bild

Nakenbad, lyckliga bilder och förr i tiden

I mitt eviga grävjobb (öppnar min mammas gamla flyttkartonger, tar upp bilder, dagböcker, gamla lappar etc, blåser av damm, sorterar och slänger) stöter jag påfallande ofta på bilder av nakna människor på klippor och i saltvatten.

Kom att tänka på det dels för att jag läste svaret på fråga 40 i Mymlans intervju med sig själv häromdagen, samt för att jag diskuterade ”bilder på nakenbadare” med en person som är född på 80-talet, för vilken fenomenet är lika udda som kringresande kittelflickare eller regn av grodor.

Delfin & Cyklop

Delfin & Cyklop

När jag växte upp bodde vi på Käringön varje sommar. Det är en liten ö utanför Orust på västkusten, ganska långt ute i havet, med svarta klippor. På den tiden (60- och 70-talet) var havet blått, salt och klart – man kunde se botten på tio meters djup på sina håll. På somrarna tiodubblades befolkningen när alla göteborgare och stockholmare kom till sina sommarhus och hyrda sjöbodar. När det regnade satt man inne och spelade kort, men så fort solen visade nästippen kastade man sig ut på klipporna eller tog båten ut till någon av holmarna och skären utanför ön.

Bubbelpool

Bubbelpool

Det finns ett Herrbad och ett Dambad på öns östra sida, där de flesta badar nakna. Sen finns Friluftsbadet på öns sydspets och där står det på en skylt vad som gäller: ”Damer 10-14, Herrar övriga tider”. Även där badar de flesta nakna. På alla gemensamma badställen är det påklätt som gäller. När jag var liten var vi alltid på Friluftsbadet, eller så åkte vi ut på öarna. Om vi vaknade tidigt gick vi ner och tog ett morgondopp i Öviken, det var aldrig nån annan där så dags och man behövde ingen baddräkt. Varje år var det också ett stort gäng, kanske fem-sex familjer, som åkte ut till Härmanö minst en gång per sommar och badade näck tillsammans.

Som sälar

Som sälar

Öborna badade inte alls när jag var liten, och de skulle aldrig ha drömt om att bada nakna eller ens visa sig i sina hem utan ordentlig klädsel. De var strikta kalvinister och tyckte nog att vi var galna hedningar. Men deras barn tog simmärkena tillsammans med oss, i bikini eller baddräkt, och när de blev tonåringar och vuxna så badade de nog lika mycket som alla andra. Fast inte nakna då.

Och nu kommer jag till nakenbilderna. Min mamma plåtade jämt med sin lilla instamatic-kamera, och eftersom folk var avklädda ofta så blev det en del nakenbilder i semester-albumen. Nakna barn, tonåringar, unga och gamla. Kvinnor och män. Och sen satt man på vintern och tittade i de där albumen och drömde om sol och svarta klippor och nakenbad. Det var liksom inget konstigt då, ingen som verkade vara obekväm med att bilderna fanns där eller att de togs. Alla gjorde ju så.

Mot den svalkande böljan

Mot den svalkande böljan

Idag tror jag inte att det skulle funka. Folk som inte är nudister badar sällan näck, och att stå på en strand eller en klippa och ta bilder av nakna badande människor, även om man känner dem väl, nej nej nej!

En före-bild

En före-bild

På ett sätt är det bra att vi har blivit medvetna om att det finns människor med skumma avsikter. Men jag tänker att rädslan har fört oss alldeles för långt ut på andra kanten. Det är verkligen mycket skönare att bada utan kläder! När det gäller nakenbilder i album är jag inte säker på vad jag tycker, men det kanske beror mest på att bilder har en tendens att flytta ut från sina album till nätet idag, och bli mer tillgängliga. Jag har inte tänkt klart på det ännu. Bilderna i den här bloggposten är snart 40 år gamla och får anses preskriberade: vi som var släta som persikor här är nu sofistikerat skrynkliga.

Och så till sist, påklädd och jättesöt Lull

Och så till sist, påklädd och jättesöt Lull

Född i fel århundrade

Alltså det är så irriterande att vara född för långt innan allt intressant kommer att hända. Jag vill ju vara med när man utrotar bilarna, slutar kriga och återupptäcker telepati.

Den enklaste formen av telepati: vi tänker på pilar och vågor

Sen går vi över till lite mer avancerade grejer

Mental telepati kan kännas ovant till en början …

… men till slut blir det skönt och naturligt, som tandborstning.

Framförallt vill jag leva när alla coola uppfinningar är uppfunna! Nu börjar jag snart tro att jag inte ens kommer att få mina barnbarnsbarn att häpna när jag berättar om nycklar, sladdar, datorer och flygplan. Just det här med sladdar och nycklar kan göra mig så nere i skoskaften. Hur gammaldags är det inte att hålla på med det här fipplandet i nyckelhål? Hela grejen med att nycklar ser så tråkiga och likadana ut, att man jämt tappar bort dem och att de kostar EN MILJON kronor att göra nya, vad är det med det egentligen? För att inte tala om batterier, fulla med kemiskt jox som fastnar i ficklampan. Och sladdar. Få mig inte att börja tänka på sladdar. Sladdhärvor. Förlängningssladdar. Datorsladdar som ligger klämda i dörrar. Gammalt! Artonhundratal!

BÅRING

Nej, ge mig framtidselektricitet väl inkapslad i väggarna där den inte gör nån skada, och lås som öppnas när man kastar ett getöga på det – nåt bra måste man ju kunna använda ögonigenkänning till.

Och fler robotar i hemmet! Utöver tvättroboten och diskroboten (och kanske dammsugarroboten om man nu tillhör den lilla skara som äger en sån). Jag vill leva när varje hem har en terobot, som brygger och serverar perfekt te alla tider på dygnet. Hur svårt kan det vara att uppfinna en sån? Väntar även otåligt på räkningsroboten som tar emot, sorterar och betalar mina räkningar (och talar om för mig på ett vänligt och uppmuntrande vis när det börjar bli för mycket månad kvar i slutet på pengarna).

Men det jag allra mest vill uppleva är teleportern. Jag står inte ut med tanken på att man kommer att kunna ta sig från A till B på en nanosekund först när mina torra gamla benknotor ligger och multnar*, för att inte tala om från Stockholm till Barcelona, Bangor och Brasilien på samma eftermiddag. Jaja det finns dysterkvistar som säger att teleportering aldrig kommer att funka men det örat vill jag inte höra på. Det kommer att fungera jättebra!

Fin skylt från spelet BioShock

Mitt enda hopp står till uppfinnaren av tidsmaskinen, och att någon vänlig själ i framtiden reser tillbaka till 2013 och hämtar mig så att jag får vara med om allt det roliga.

Och nu är det dags att utse tidernas hittills finaste uppfinning. Jag ger er: tvålskumsapparaten.

Tvålskumsapparat av rostfritt stål (behållaren), och förnicklad mässing. Handtag av trä. Mässingsplakett med text: Tvålskumsapparaten AROS, patenterad, A. LÖÖF, Västerås. Till apparaten hör en lös brunglaserad porslinskontakt. Uppvärmes med elektricitet.
Tillverkad i Västerås av en gammal frisör, Lööf. Herr Edberg hade den med sig från Harry Lindströms frisörsalong, som låg i hörnet av Sturegatan och Odensgatan, Uppsala, där han tidigare varit anställd. Enligt herr Edberg är apparaten troligen från 1920-talet.
Källa: Digitalt museum.

* utom att jag inte vill lämna några gamla benknotor efter mig, men det är ett helt annat blogginlägg

Expedition Enhörning

Det började med slukhålet härnere på Maria Magdalena kyrkogård, precis nedanför vårt hus. En dag i november förra året öppnade sig ett hål, som tidningarna kallade oförklarligt och mystiskt, i marken. Ett fyra meter brett och nästan två meter djupt slukhål mellan gravarna, bara sådär. Det kan ha att göra med byggandet av Citybanan, ingen vet riktigt. Det kom snabbt en presenning över hålet och sen dess är det nästan dagligen orangeklädda män runt hålet som mäter, krattar och begrundar.

slukhål :: sinkhole
Hur jag än försöker kan jag inte komma ihåg om det var någon grav just där.

Skeletten bryr sig nog inte men jag känner att jag måste hålla ett öga på det där hålet så att det inte slukar vårt hus. Så att det inte säger slurp, som det gjorde i Guatemala för några år sen, och huset dras ner i avgrunden.

Som ni kanske märker är jag inte så förtjust i avgrunder. Om det finns nånting jag hatar mer att tänka på än höga höjder så är det stora djup. Marianergraven till exempel, uää. The Abyss, brr. Det går bort, fetbort.

Ändå har jag nu fått ett nytt mål i livet: att besöka världens största slukhål, Xiaozhai tiankeng i Kina.

Det började som sagt med vårt lokala slukhål. Jag plåtade det och skulle lägga upp bilden på Flickr igår, och då ville jag läsa om slukhål på wikipedia. Naturligtvis finns det en massa rysliga djupa hål över hela världen. Särskilt otäcka (och vackra) verkar så kallade ”blue holes” vara, som tex Stora Blåa Hålet. Sen läste jag om tiankenger, ”himmelshål”, och att det största finns i Kina. Det är 662 meter djupt. I normala fall skulle jag inte vilja komma närmare det hålet än en mil.

Men. En rad i beskrivningen fångade min uppmärksamhet och gjorde mig plötsligt fascinerad.

Nån mer än jag som tänker på Julen i Pengalösa?

”On the bottom grows unique forest.” Det växer en unik skog på botten.

Fattar ni? En mystisk skog, på botten av ett mystiskt och oförklarligt hål i jorden. En underjordisk skog som ingen människa har satt sin fot i. Säkert vandrar det omkring magiska djur i den. Jag måste bara åka dit. Hur jag ska komma ner? Utan att dö av fasa? Ingen aning. Men det måste gå. Det kan finnas enhörningar där nere! Gripar! Och kanske slukefanter! Vem är på?

Unik skog med mystiska djur och blinkande flygande svampar och allt möjligt

Här, och här, och inte minst här kan ni läsa på om slukhål så att ni är väl förberedda för expeditionen. Enhörningar behöver man inte veta så mycket om, det räcker med att ha med sig morötter (och en kork).

PS Enligt Thomas Eliasson, berggrundsgeolog på Sveriges geologiska undersökning (SGU), finns ingen anledning för stockholmare att oroa sig för slukhålet.
– Nej, inte nu efter detta, man får hoppas att de har lärt sig. Det var ju bra att det gick så bra som det gick och att inte någon ramlade ner i gropen. Nu kanske de blir än mer försiktiga, säger han till Aftonbladet.

PPS För att göra den här konstiga posten ännu konstigare kan jag lägga till att min hjärna vägrar att acceptera ordet slukhål. Kanske för att det är läskigt, kanske för att det är fult. Varenda gång jag ska säga ”slukhål” har jag glömt bort vad det heter och får för mig att det heter sjunkhål, skunkhål, slurkhål eller något annat lika bisarrt. (Nej, inte surkål. Så illa är det inte ställt med min hjärna.)

Skoja bara

I fredags morse stod jag i en fullpackad tunnelbanevagn, på väg till jobbet. Framför mig stod en barnvagn med en påpälsad treåring i. Pappan, en söderhipster med keps och tv-glasögon satt på sätet bredvid. Treåringen babblade på på treåringars vis:

– Pappa, titta!
– Mhm.
– Pappa, titta!
– Pappa är trött.
– Va?
– Pappa är trött.
– Sova på jobbet?
– Haha ja det skulle vara skönt men det får man inte. Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Va?
– Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Va?
– Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Pappa köpa … sova … sova … köpa säng!
– Nu ska vi snart gå av.
– Vill inte gå av …
– Vi ska gå till dagis, det blir väl kul?
– Neejeeee vill inteeee …
– Gillar du inte dagis?
– Nej!
– Men du som alltid brukar leka där med Emma och Sigge.
– NEJ!
– Nehe så du brukar bara sitta där hela dagarna och göra ingenting.
– Va?
– Så du brukar bara sitta där hela dagarna och göra ingenting.
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?

Jag fick bita ihop för att inte skrika SKÄRP DIG! till pappan. Det var som att se Kenny Starfighter fast på riktigt. Han verkade inte elak, bara helt okänslig för sitt barns sätt att kommunicera. Kanske han skämdes lite för att svara på barnets frågor, om han hade varit en 50-talspappa kanske han hade sagt till barnet ”Tyst nu Tommy, det där pratar vi om när vi kommer hem.”

Men nu var han en typisk 70-talspappa, och är det nånting som är typiskt för sjuttiotalister så är det att de knappt kan prata utan att vara ironiska. Helt obegripligt för oss gamlingar, men de kan sitta genom en hel middag och säga de mest häpnadsväckande saker till varandra utan att någon höjer ett ögonbryn. 70-talisterna har gett deadpan ett ansikte, så att säga.

När mina kids var små stod det i alla handböcker att barn inte kunde förstå ironi förrän de var 13 år. Nu finns det forskning som tyder på att vissa barn kan hantera ironi redan när de är så små som fyra år, om det inte är fråga om ren sarkasm. Men jag vet inte jag. Att många barn har sinne för humor väldigt tidigt är en sak, och det finns säkert ungar som är vana och fattar även ironi. Men ändå!

Det här är ingen allmän dissning av föräldrar som är födda 1970–1979. Av vad jag har sett är nog sjuttisarna på många vis bättre föräldrar än vad vi var: coolare, mjukare och mer jämlika med sina barn. De verkar lyssna och ha stor respekt för vad barnen vill.

Så därför undrar jag: hur går det ihop med ironi och underskruvar? Är Kennypappor och Kennymammor typiska moderna föräldrar, lika vanliga som lattemammor och lattepappor? Och kommer det isåfall att driva Generation Z till terapisofforna? Vad tänker ni?

Ljuvliga pärlfiskare och lama applåder

Igår kväll gick sonen och jag på Folkoperan och såg Pärlfiskarna. Vilken föreställning! Jag grät så att halsduken blev helt blöt. När fan blir gammal blir hon religiös, och när jag blir gammal älskar jag tydligen opera. Märkligt, och härligt.

Det finns massor att säga om föreställningen: att regissören Mira Bartov är fantastisk, att scenografin, kostymerna och ljussättningen var vacker och snillrik. Orkestern var mycket bra, och skådespelarna lysande med få undantag. Vi saknade ett libretto och undrade varför programbladet var helt missvisande i både bild och text, men annars hade vi inga invändningar. Bizets drama är en sann tragedi, och det är våldsamt och renande att få uppleva den på parkettens andra rad.

På Folkoperans hemsida kan man lyssna på Pärlfiskarduetten på svenska (med Jeremy Carpenter som Zurga och Ulric Björklund som Nadir).

Här är den superkända superversionen med Jussi Björling och Robert Merrill, på Spotify.

Publiken var entusiastisk, det hördes både i pausen och i foajen efteråt. Men varför applåderar folk så lite nuförtiden? Trots att det var många bravorop och flera som stod upp i bänkarna så blev det bara EN inklappning. Detta är en spaning: de senaste fem åren har stockholmarna tappat applådorken. Till och med på Vildanden som var helt galet bra blev det bara två inklappningar. Jag menar: tänk på Birgit Nilsson som blev inropad 72 gånger efter en föreställning som Elektra 1975! Eller Placido Domingo som fick 80 minuters stående ovationer efter att ha spelat Verdis Othello 1991. ÅTTIO minuter! Visst, det kanske inte är lika enkelt att hålla applådåskorna rullande på lilla Folkoperan eller Stadsteatern, som på La Scala eller andra stora scener runtom i världen. Men EN inropning? Kunde vi inte ha klarat tre iallafall?

Sonens teori är att det bara är orkeslösa pensionärer som går på teatern nu för tiden. Men publiken igår såg stark och ungdomlig ut tyckte jag. Det måste vara svensk blygsel – dumt är det iallafall.

Läs vad andra skriver om , , ,

Sanningen om sjuttitalisterna

Såg Henrik Schyfferts föreställning The 90’s igår. Den var bra, överraskande ärlig och rolig. Jag som är född 62 kände igen mig i många detaljer, och fick många ledtrådar till hur vi som är födda på 60- och 70-talen har präglats av tidsandan.

Men jag hade hoppats att få veta mer om varför sjuttitalisterna är så … lågintensiva.

Det är någonting jag har insett alldeles nyligen. Jag känner ganska många som är födda på 70-talet, men umgås oftast med 60- och 80-talister. Men just i år har jag varit på tre tillställningar, varav två middagar, där jag var den enda över 35. Trevliga kvällar, med trevliga människor. Ni som är födda på 70-talet är generellt väldigt väluppfostrade, artiga och vänliga. Ni är hyfsat framgångsrika, smarta och roliga. Här har vi den där berömda ironin. Ni kan föra långa samtal utan att höja ett ögonbryn, och så visar det sig att det bara var på skämt.
Men det är väldigt stillsamt. Ni är lågintensiva. Det händer liksom inget!

Brevid er verkar vi sextitalister som druckna dårar. Vi höjer rösten, eller skriker i mun på varandra på våra middagar, innan vi ens har börjat dricka. Vi spiller ut saker, skrattar så vi ramlar av stolen och blir dödligt osams över småsaker. Vi är inte särskilt lyckade, men vi är lyckliga (eller olyckliga) så att det syns och hörs. Egotrippade, finns det de som säger.

När jag upptäckte det här blev jag lite orolig. Varför är ni så tysta? Är sjuttitalisterna en förtryckt generation? Får ni inget utrymme? Är ni klämda mellan oss bullriga, besvärliga sextitalister och våra känslosamma, kaxiga åttitalsbarn? Har det att göra med att ni är den första dagisgenerationen? Måste ni hävda er genom att bli rikare än vi? Eller är jag helt ute och cyklar?

PS Rubriken skulle egentligen ha varit ”Spaningen om 70-talisterna”, men det lät så lamt.

PPS Det här handlar inte om just dig! Utan om de andra.

PPPS Inget av ovanstående är ironiskt. Jag vill gärna ha riktiga svar.

PPPPS Uppdatering: Bloggvärldsbloggen har just nu tema: ålder. Håll utkik efter fler ålderstankar där!