Långsam omstart

Hej! Jag har varit borta från världen, nästan, i tre veckor, på Vidarkliniken. Håller på och försöker skriva om det men det går långsamt: dels för att jag har upptäckt hur skönt det är att bara göra ingenting, dels för att när jag inte gör ingenting har jag en väldigt energisk ettochetthalvtåring runt fötterna, och det är raka motsatsen till både att göra ingenting och att skriva. Men det är på gång, sakta men säkert. Min plan på sikt är att börja skriva oftare här igen. Kortare och oftare. Håll tummarna!

kian-2016-06-26-07-34-49

Både katten och mormorn får vara pilsnabba

 

Spara

Spara

Spara

Hundra, hurra (uppdaterad)

Nu haver jag skrivit på bloggen i hundra dagar i sträck, och nu ere slut, tut-tut-tut-tut-tut!

Det har varit roligt och ganska jobbigt. Men till stor nytta, för nu vet jag att det går, att jag kan disciplinera mig till att skriva varje dag även om inspirationen tryter, och även om jag är trött så ögonen går i kors.

Det kommer jag nog ändå inte att göra nu när jag inte måste. Det ska bli skönt att slippa stressen att skriva mot klockan. Men lite oftare än förut kanske!

Jag tittade igenom vad jag skrivit och är hyfsat nöjd. Den enda lösa tråden är ett uppslag i en kommentar från Lotten som jag inte har följt upp, men nu till sist gör jag det: tipsar om en slips som verkar bekväm men ändå förvånansvärt snygg.

Tut! *flyger bort med snabeln viftande i vinden*

Uppdaterat: Jag har inte alls skrivit på bloggen i hundra dagar i sträck, vilket Lotten påpekade i kommentarerna nedan. Men jag har skrivit hundra inlägg på 99,9 dagar (två råkade komma på morgonen och vid midnatt samma dag, den 4 mars). Det får duga! Tut!

Hundra dar av pratsamhet

Igår antog jag alltså utmaningen på Bisonblogg om att skriva 100 blogginlägg i rad. Jag och jättemånga andra ska på så sätt försöka komma tillbaka till det dagliga bloggandet. Så här är reglerna:

  • #Blogg100 startar onsdagen den 23 januari 2013
  • Varje dag, 100 dagar i rad, måste minst ett nytt inlägg publiceras på din egen blogg.
  • Tagga varje inlägg med taggen #blogg100
  • Det finns inga krav på hur långt inlägget ska vara. (Ett inbäddat youtubeklipp är också ett inlägg).

Så fort jag hade tryckt på anmälningsknappen ångrade jag mig, men då var det ju så dags. Somliga straffar Gud meddetsamma.

Det är förstås inte omöjligt. Med tanke på att jag har 112 påbörjade blogginlägg i Utkast-mappen till exempel. Å andra sidan är säkert de flesta helt hopplösa eftersom jag inte längre kommer ihåg vad jag menade med rubriker som ”En dum, två snälla”, ”Maskhål” eller ”Mördade den som väckte honom”.

Men okej, man kan inte mer än försöka och det blir säkert kort, ogenomtänkt, tråkigt och alldeles alldeles underbart ibland.

Idag är det fortfarande uppvärmning känner jag. Jag stretchar lite och lägger upp den här gamla gamla godingen så länge:

Gretas TV-programshow med Anders och Putte ger: Det var en gammal, gammal gumma, som hade en gammal, gammal … ja en sån där

Ses i morgon!

Video

Nu tusan ska det bokbloggas

I år har jag läst ovanligt många böcker, och det beror på tre saker:

1) att jag fick en Kindle i födelsedagspresent av min snälla familj
2) att jag är med i Breakfast Book Club som träffas en gång i månaden
3) att jag var tre veckor i fjällen i somras utan elektricitet eller uppkoppling.

Det fanns helt enkelt ingenting annat att göra än att läsa (ja bortsett från att fiska, hugga ved, elda i bastun, prata med renar etc). På 23 dagar läste jag nio böcker! Nio (9)!

Sen tog verkligheten vid och min ambition att skriva om böckerna försvann i en tunn blå jobbrök. Men nu ska jag ta mig samman och bokblogga, fast väldigt kort, om allt jag läst sen midsommar.

Här är en lista över de bokposter som komma skall, så att jag inte kan glömma bort eller smita ifrån:

just read & going to read (30 sept 12)
Min fina, sssöta Kindle
  • Rövarbruden av Margaret Atwood
  • Malin från Skaftnäs av Malin Wollin
  • SOS från Törstens hav av Arthur C Clarke
  • Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt
  • Quicksilver av Neil Stephenson
  • Vips så blev det liv av Bob Hansson
  • The City & The City av China Miéville
  • The wind in the willows av Kenneth Graham
  • Snabbmatslandet av Eric Schlosser
  • Mitt liv i 23 yogaställningar av Claire Dederer
  • Ja till Liv! av Liv Strömqvist
  • Eric av Terry Pratchett
  • Mina fräknar av Sofia Hallberg
  • Fallvatten av Mikael Niemi

Bara så att det täcker precis

Nu börjar det bli så där glest mellan postningarna igen, för att jobbet och festivalen och flytten och kartongerna och sol och bad och beredskap. Men just i detta nu bestämde jag mig: Det får bli kortkort i sommar.

En ny skrivkur alltså: Korta poster, för att det ska hinnas med alls.

Japp. Det får räcka så.

Dag 17: När Jan svarade i telefonen

Igår efter middagen pratade vi om förhandlingstaktik, apropå ett avsnitt i 30 Rock där Jack låter sin motpart sitta i en låg pösig stol medan han själv sitter på en hög chefsstol. Det fick mig att komma ihåg en gång när jag satt i förhandling med en person som använde härskartekniken med att sluka ett helt äpple levande.

Men det var inte alls det jag skulle berätta om nu! Utan en helt annan historia som kom upp senare under kvällen, som handlar om den enda gången jag har pratat med Jan Guillou.

Det var 1973, samma år jag skulle fylla 11. Samma dag hade min klasskompis triumferande visat mig senaste numret av FiB/Kulturfront. Det var en teckning av en man som låg behagfullt utsträckt över hela mittuppslaget, naken så när som på några skylande flikar av växtligheten runt bilden. Mannen var min pappa, dåvarande utgivare för FIB Aktuellt. Jag minns inte vem tecknaren var, nån av dåtidens populära satirtecknare, men han hade ritat min pappa ganska snällt, lite rund och rosa som en gris.

Men jag blev jätteledsen förstås. Och arg. Och gick raka vägen hem och slog upp numret till FiB/Kulturfront i telefonkatalogen, och ringde och bad att få prata med chefredaktören. Det visade sig vara Jan Guillou, fast det sa mig ingenting då för jag var bara tio år. Dessutom var jag arg. – Har ni tänkt på en sak, sa jag till Guillou, att folk som ni gör elaka teckningar av kanske har barn? Har ni tänkt på hur ledsna de barnen kan bli?

Nej, sa Guillou, det hade de inte tänkt på. Men han lovade att tänka på det i fortsättningen.

Sen la vi på.

Dag 15 & 16: Sånt jag tänker på när jag cyklar till och från jobbet

1. Vad glad jag är att bo i en sån vacker stad. Särskilt när solen går upp över Slussen och måsarna flyger som silvriga gnistor över den rosa himlen och neonskyltarna speglar sig i vattnet under Centralbron. Man glömmer nästan bort att det finns färg när det har varit grått i flera dagar.

2. Undrar om man kan ta bort rättstavningsprogrammet i Blogger. Varje gång jag skriver Khajuraho tror det att jag menar Surahammar, och när jag skrev karnevalsvagnarna föreslog det amfibiestridsvagnarna eller kanske karusellsvarvarna.

3. Det är så himla skönt att cykla! Jag är så snabb. Så stark. Jag susar fram.

4. Tur att inte folk ser vad jag tänker.

5. Det här ska jag skriva om när jag kommer fram.

6. Då måste jag egentligen skriva om att jag tänker på att jag ska skriva om det.

7. Konstigt att jag blir omkörd hela tiden, fast jag är så snabb. Hon som körde om mig nu var ju typ hundra år gammal.

8. Det där stjärnparaplyet var coolt, men när man bor i Sverige borde man ha ett solparaply istället, som lyser upp och värmer den som går under det. Jag måste nog uppfinna ett sånt.

9. Konstigt att jag redan är framme! Jag märkte inte ens uppförsbacken från Gamla Stan.

Dag 14: Bebisen ovanpå

Det bor en bebis i lägenheten ovanför oss. Nästan varje morgon gråter den, och jag vaknar. De som spelar piano i våningen under väcker mig inte, och jag störs inte ett dugg när bebisens syskon, tre och fem år, leker med bilar eller klossar däruppe. I själva verket har jag lätt för att stänga ute störande ljud. Men när bebisen gråter vaknar jag, varje gång.

Ibland är klockan knappt fem, ofta runt sex. I morse grät bebisen från halv nio till strax efter nio. Då var jag nästan på väg upp för att knacka på, men sen kom det någon och tog upp den.

Familjen är en helt vanlig småbarnsfamilj, jag har mött dem flera gånger och hälsat, men jag känner dem inte. De ser snälla men lite jäktade ut. Man gör ju lätt det när man har tre barn under fem. Jag tror inte att de är dåliga föräldrar, eller elaka eller oengagerade på något vis. De har nog bara (som så många av oss) fått höra att det är bäst för små barn att sova i en egen säng, eller i ett eget rum. Och så är de trötta på morgnarna.

Men hur det än är, så får bebisen vara ensam och ledsen ganska ofta, och det är tvärt emot alla mina mammainstinkter. Så jag vaknar. Och funderar. Ska jag säga någonting till dem när jag träffar dem i hissen nästa gång? Eller vore det bättre att lägga en lapp i brevlådan? Vad ska jag säga?

Andra skriver om , , , , ,

Dag 11, 12 & 13: Tiden flyger

Just när skrivkuren började gå så bra tog jäktet över. Det har varit jobb, julluncher, möten, jobb och julluncher igen i en konstant ström sen i onsdags. Men som tur var gjorde jag nåt kul i tisdags …

… jag hoppade lunchen och gick en sväng runt Hötorget med kameran istället. Resultatet blev en bildserie som jag först nu har haft tid att fixa till och lägga upp på Flickr, men framförallt blev det en fantastisk energikick som jag har varit glad av i flera dagar! En fotokur som komplement till skrivkuren. Rekommenderas varmt till alla hängiga decemberstressade kontorsråttor.

Dag 10: Mellanhanden presenterar

Idag hinner jag bara vara mellanhand! Här är några roliga, konstiga eller viktiga saker som jag inte tar något som helst ansvar för:

Nu ska jag på julfest och sen hämta mitt besök från Göteborg. Ses i morron!

Dag 9: Anna-dagen

Idag är det Anna-dagen, och en annan Anna på mitt jobb gav mig en marsipanlimpa i namnsdagspresent (hon hade redan gett en till sig själv). Den perfekta Anna-presenten faktiskt!

När jag var liten trodde jag att jag var den enda i hela världen som hette Anna. Sen började jag skolan och upptäckte att vi var tre Anna i klassen. Jag blev rätt så förnärmad och bestämde mig för att bara lystra till mitt andranamn, Rebecka. Fast mina klasskompisar trodde att det skulle uttalas Rebenka, så då bytte jag tillbaka igen.

Idag trivs jag bra med att heta Anna. Det gör inget att det finns så många andra Annor. De är oftast trevliga! Faktiskt har jag ibland tänkt på att alla som heter Anna ganska lätt skulle kunna ta över världen, om vi samarbetade. Frågan är vad vi skulle göra sen.

Dag 8: Ett litet mysterium

Den åttonde dagen på min skrivkur. Nu börjar det faktiskt kännas lättare! Hoppas att ni har överseende med mitt tillstånd. Fortsätter det så här ska jag vara på banan igen i januari och skriva om förståndiga saker.

Tills dess ska jag få ut allt krafs. Till exempel mysteriet med hur de placerar namnen på filmaffischer.

Varför, varför varför står namnen alltid under fel person? Nej, det där är inte Ed Harris, och jag är ganska säker på att inte Michelle Monaghan har helskägg. Hur svårt kan det vara att sätta namnen rätt?

Video

Dag 7: Lottens underbara och gräsliga julkalender

Den här söndagen ska jag göra ingenting*, har jag tänkt. Bara softa, umgås med familjen och … spendera timmar stående på huvudet i Lottens fantastiska, förvirrande och förmårrade julkalender!

Varje dag fram till jul, sedan 2005, har Lotten en hemlisbloggarkalender. Varje dag bloggar hon som om hon vore någon annan; oftast en känd bloggare eller författare eller en figur i en känd bok. Eller nånting annat. (Reglerna är lite oklara, för mig iallafall. Dessutom ska man leta efter en röd tråd som går genom hela kalendern. Det hela är feruktansvärt svårt. Ibland påstås det vara jättelätt, men det är alltid jättesvårt, utom en gång 2006(1) när jag (tack vare Julia) lyckades gissa rätt(2)! Att vi vann tröjorna på bilden var helt ologiskt, eftersom man (oftast) inte alls vinner när man gissar rätt, utan när man blir dragen ur ett plommonstop. Därför är det inte viktigast att gissa rätt, utan att vara med i plommonstopet, och att lägga ut dimridåer. Tur det! Eftersom man lätt framstår som en obildad barbar när man inte har den minsta aning.

Kristallklart? Bra, då är det bara att börja gissa. Men var varnad: du kommer att förspilla din dyrbara tid, komma försent till jobbet, försumma din familj, glömma att borsta tänderna och väcka din omgivning mitt i natten med höga rop på Ernst Brunner! Eller Karin Alvtegen!

* utom att tvätta, städa, sortera papper, laga trasiga grejer och sånt förstås

Dag 6: Mikrobloggandets biverkningar

Det här med mikrobloggande. Jag skriver på Jaiku och Facebook. Eftersom min postningstjänst Ping.fm också skickar mina en- eller tvåradingar till Twitter, Plaxo och FriendFeed också så kan man säga att jag skriver där med, men jag ser bara de ställena genom tågfönstret så att säga, jag går inte av där.

Jaiku är kul för att det är en massa kloka och intressanta människor där. Ibland kan det bli lite skolgårdskänsla, med innegänget och de som står i utkanten, men man lär sig ofta intressanta saker och kan ibland få svar på knepiga frågor. Man kan bara skriva 140 tecken i sin jaik, däremot är det fritt att skriva långt i kommentarerna. Formen är ganska råddig och bristfällig, mycket skulle kunna göras bättre, som att det borde vara lättare att se orginaltexten när man läser en kommentar.

Facebook är det fortfarande lite tabu att gilla. Men om man bara tackar nej till alla spel, tävlingar, gissa-min-IQ och sånt så är det riktigt användbart. Toppenbra för att hålla kontakten enkelt med folk man känner!

MEN frågan är hur mycket av bloggenergin som läcker ut när man mikrobloggar? Det är kanske för att jag omsätter mina tankar i snabba jaikus och updates som jag skriver så sällan här? Nästa experiment (efter den här decemberkuren) kanske ska bli total mikrobloggaravhållsamhet.

Dag 5: Esta noche!

Ikväll ska jag gå på konsert: Eliades Ochoa! Yngsta medlemmen i gänget som spelade in albumet Buena Vista Social Club, bara 62 år.

Hoppas att det blir precis så varmt, svängigt och kubanskt som om det vore på Casa de la Musica i Trinidad. Det behöver jag ikväll.

Om du har Spotify, använd någon av de här länkarna för att lyssna på Ochoa, Buena Vista Social Club och annat kubanskt:



http://open.spotify.com/user/annaxt/playlist/5T3OvalQ6ks2EXtk1TxN5H

(Om du inte har Spotify, skaffa det! Till och med jag som inte är musikberoende älskar det.)

Dag 4: Ett mystiskt sms

Idag när jag var på väg tillbaka från lunchen fick jag ett sms från en god vän. ”Tråkigt …” stod det bara. Jag ringde upp och hojtade glatt ”Hej, vad är det som är tråkigt?” Vännen viskade tillbaka: ”Jag står i garderoben.”

Under ett ögonblick undrade jag varför han hade gått in och ställt sig i en garderob, haft tråkigt och bestämt sig för att meddela mig det via sms. Och varför han viskade.

Sen mindes jag att han berättat kvällen innan att han skulle stå i garderoben på ett museum som skulle ha en stor konferens den dagen. Det förklarade liksom saken.

Dag 2: Bilderna äntligen visade

Ända sen vi kom hem från långa-resan-runt-jorden har våra närmsta släktingar väntat otåligt på att få se bilderna. Problemet var att jag hade tagit 14 000 bilder. Visserligen var det bara hälften av dem som var något att ha, men det skulle ändå ta flera dagar att visa alla och släktingarna skulle få otrolig träsmak.

Så det var bara att fortsätta att gallra. Eftersom jag jobbar heltid (plus beredskap) och skriver bok och har ett liv med hem & fyra barn i största allmänhet så har det tagit flera månader att bli klar. Men förra helgen blev det äntligen av! Släktingarna kom klockan tre på eftermiddagen och stannade till nio på kvällen. Vi bjöd på fika, bilder, middag, mera bilder och ännu mera bilder (1670 foton totalt). De allra flesta bilderna var såna som inte ligger publikt på Flickr, eftersom mina barn är så hemliga av sig. Därför kan jag inte lägga upp dem här heller, men jag kan visa vilka bilder som blev kvällens favoriter i ohemliga klassen:


Japanska poliser ser till att ingen röker på Tokyos gator och torg


Ledsen häststaty i Chengdu, Kina


Vårt bagage får äran att knölas ner i taxichaufförens städskåp, Hong Kong


Cyklist får draghjälp av flakbil på vägen mellan Khajuraho och Jhansi, Indien


Inga tjejer är för gamla för att vara med på karnevalsvagnarna i Rio de Janeiro!

Dag 1: För att jag kan. Måste kunna!

Häromdagen grep en kall hand mitt hjärta. Jag kom hem efter en lång dag på jobbet och kände mig helt urkramad och håglös. Hade ingen ork att skriva, inte ens ork att gå ut med kameran som precis kommit hem från verkstan. All kreativitet som bortblåst. Insåg att jag knappt har skrivit ett vettigt ord på flera veckor. Det är inte så att de inre kugghjulen har fastnat – jag grubblar lika mycket som vanligt, kommer på världsförbättrande idéer lika ofta som vanligt (och förkastar dem lika ofta), ser fantastiska scener och detaljer som jag vill plåta. Men det är alltid så bråttom, eller så är jag för trött, eller så är det för mörkt ute. Oftast är jag bara helt slut när jag kommer hem, och dessutom behövs de där ynka lediga timmarna till annat som familjen, räkningar, tvätt. Måste det vara så här? Att jobbet tar all min energi och lägger en våt filt över den tid jag har över att skapa fritt? Då kommer jag ju aldrig att skriva klart senaste boken. Eller blogga, för den delen.

Men nu har jag begråtit min förlorade ork tillräckligt. Nu får det vara nog! Bestämmer mig på fläcken för en hårdför kur mot skrivtrötthet: jag ska blogga varje dag fram till jul – mitt i värsta decemberstressen, trots alla måsten och borden. Bara för att det är möjligt. Det kanske inte blir så genomtänkt eller tankeväckande varje dag, men om jag inte börjar någonstans vet jag inte vad som händer. Då kanske jag sitter där på juldagen med halmstrån i håret och barr i tofflorna. Och tomtar på loftet.