Duktiga patienter krånglar inte

Den osynliga konflikten mellan läkare och patient

Våren 2016 blev jag diagnosticerad med allvarlig cancer, och påbörjade en resa genom svensk sjukvård. Följande är ett utdrag ur en kommande bok om den resan.

“I varje möte mellan läkare och patient finns en konflikt. Samma sak när du träffar en barnmorska, en psykiatriker, en tandläkare, en sjuksköterska — så fort du pratar med en person inom sjukvården som har något inflytande alls på din diagnos och behandling så finns den där, fast sällan uttalad.

Den handlar om vem som bestämmer över dig och din kropp, din hälsa. Vem som vet bäst hur du mår, och vad du behöver, i stunden och på lång sikt. Vem som ska välja vad du ska göra.

Det kan verka självklart att det är läkaren, barnmorskan etc som vet bäst. Hen har ju utbildat sig i flera år och kanske jobbat ännu längre.

Men trots detta vill patienterna ändå inte alltid följa deras råd. Enligt WHO är det i den industrialiserade världen idag endast hälften av patienterna med kroniska sjukdomar som följer läkarens uppmaning, ännu färre i utvecklingsländerna, och det är ett hot mot både världshälsan och världens ekonomi.

Varför är det så? Varför låter vi inte bara läkaren bestämma?

Kanske uppstod det här problemet redan för 10 000 år sedan, efter den neolitiska revolutionen, då människorna som varit jägare/samlare och levt i små rörliga flockar blev bofasta och slog sig ner för att odla marken i större byar. Innan dess, i 190 000 år, hade flockens medlemmar delat den medicinska kunskapen och visste lika mycket om farligheter, symptom och botande örter och metoder. Det var livsviktigt för var och en att ha kännedom om den egna kroppen, och om vad i naturen som skadar och vad som helar.

Men när flocken blev en by, och slavar under jordbruket, måste den utse en person att ha ansvaret för kunskaperna om naturens metoder att hela och skada. Helaren kunde använda all sin tid till att utveckla sin kunskap, och att bredda den genom att lyssna till alla andra som blev sjuka och skadade. Ju mer klyftan ökade mellan deras kunskap, desto mer upplevdes det kanske att helaren hade makt över andras hälsa. Och eftersom hälsa (förmodligen helt riktigt) sågs som en spirituell aspekt, hade den med makt över hälsan också tumme med det gudomliga.

Så det är inte så konstigt att läkare alltid haft en hög status, och till och med varit präster, eller åtminstone jämförts med prästerskapet.

Kanske skapades samtidigt ett avstånd mellan helare och sjuk. I vilket fall har läkarna diskuterat problemet med “patientens följsamhet” under hela medicinens nerskrivna historia — redan Hippokrates och de andra gamla grekerna diskuterade vikten av att få patientens förtroende.

Följsamhetsforskningen beskriver tre olika typer eller nivåer av följsamhet och samarbete mellan läkare och patient där compliance oftast betyder att patienten följer läkarens order, adherence att patienten följer läkarens råd och concordance att patienten och läkaren kommer överens om vad som ska göras.

Men de här begreppen är från nutid. Ända sedan början av medicinens nedskrivna historia har det mest diskuterats olika metoder att få patienten att lämna över ansvaret till läkaren. Även i modern tid har det setts som självklart och bra att informera patienten så lite som möjligt. 1849 föreslog den amerikanske läkaren Worthington Hooker i sin bok “Physician and Patient” att läkarna borde sluta ljuga för patienterna. Hans kollegor och samtid fnös åt honom.

Idag anser nog de flesta läkare att det inte går att ljuga sig till patientens förtroende. Men tanken, omedveten eller ej, som dröjer sig kvar i västerländsk sjukvård, är ändå att det är läkaren som ska fatta besluten. Patienterna ska höra, och lyda.

Den goda och medgörliga patienten

För drygt tio år sedan reflekterade studerande vid Göteborgs universitets sjukgymnastutbildning vad som krävs för att vara en “god patient”. Bland de 21 punkterna på studenternas lista fanns till exempel:

  • Är glad och engagerad.
  • Behöver hjälp.
  • Är tålmodig.
  • Rättar sig efter personalens schema.
  • Accepterar att bli värderad och bedömd.
  • Förstår sitt eget bästa, så som sjukvårdspersonalen definierar det.

I en annan forskning av Haidet & Stein (2006), om “den dolda agendan” i läkarutbildningen (alltså hur läkarna beter sig, vad de säger och förmedlar, vilket i hög grad uppfattas av studenterna och tas som intäkt för hur en läkare ska vara) beskrivs några “uppfattade” lärdomar:

  • Läkare gör inte misstag.
  • Läkare medger aldrig sina kunskapsluckor.
  • Det finns alltid en rätt lösning på alla problem.
  • Det är okej att vara oförskämd, om det du gör är viktigt.
  • Att kunna kommunicera är bra, men inte så viktigt.

Slutsatserna som studenterna drog i studien var bland annat dessa:

Läkare måste vara perfekta. Osäkerhet och komplexitet ska undvikas. Resultatet är viktigare än processen. Hierarkier är nödvändiga.

(källa: Marcus Österberg / Västra Götalandsregionens utvecklingsblogg: Att lära snarare än att uppnå följsamhet – Utveckling i VGR)

Den osynliga konflikten i rummet där patient och läkare möts blir allt tydligare.

I ena stolen: En läkare som vet bäst, som ska veta bäst.

I den andra: En patient som enligt vårdetiken ska behandlas som en jämbördig. Men som också ska vara en god patient: glad, tålmodig och förstår sitt eget bästa, vilket är vad läkaren bestämmer. Som inte krånglar.

Ofta är vi som patienter helt med på den här ordningen. Vi vill vara en god patient. Vi vill att läkaren ska veta bäst, ställa en exakt och korrekt diagnos och veta exakt rätt behandling. Vara en suverän expert, lite mer än en vanlig människa. Vi vill inte veta att doktorn ligger i skilsmässa, har ångest för att inte få vara med sina barn och har sovit dåligt i flera veckor.

Kunskap om patienten

Vi vill också helst träffa samma doktor nästa gång, och nästa. Det kan ju verka lite töntigt, och orimligt krävande, men det spelar verkligen en viktig roll. För en stor del av den kunskap som behövs för att vi ska bli friska finns i hela bilden av oss. Inte bara i den lilla glimt av oss som en okänd person får, i ett samtal som varar kanske tio minuter.

Min morfar var stadsläkare i Motala, i mer än 60 år. Han hade praktiken i samma hus han bodde i, och när jag var liten fick jag sitta i soffan längst bak i mottagningsrummet ibland, om jag var tyst som en mus. Han kände alla sina patienter utan och innan. Ofta hade han varit med när de föddes, eftersom han också var förlossningsläkare på Motala BB, som han var med och grundade. Han kände deras familjer och släktingar, han visste vilka sjukdomar de haft, vilka olyckor de varit med om, hur de levde, allt.

Motala Tidning, 5 februari 1972

Kanske det inte är så svårt att vara en god patient — och en god doktor — för några som känner varandra så väl. För en stor del av läkandet kan bara ske när den sjuka känner sig trygg. Det är inget flum, det är så kroppen funkar. Är den i stress så kan den inte läka lika bra.

Och vi blir trygga av att bli sedda, och respekterade. Av en läkare som är lugn, som har alla grundfakta, som pratar om just dig, och inte om andra “fall” i litteraturen. Som lyssnar på dig, och din kunskap om dig.

Idag är chansen att träffa en doktor som känner en så väl, och som har tid att lyssna, nästan obefintlig för den som inte har råd med privat sjukvård. Du delar din husläkare med i genomsnitt 4000 andra patienter, och ni träffas i kanske tio minuter, i bästa fall en halvtimme.

I undersökningar där man jämfört Sverige med nio andra västländer hamnar vi ständigt på jumboplats. På frågan om hur ofta din husläkare känner till viktig information om din medicinska sjukdomshistoria hamnar Sverige på sista plats med 57 procent medan motsvarande siffra för Nederländerna är 90 procent.

 

Din kunskap är viktig

Tanken att det är läkaren, inte patienten, som vet vad som felas är grundmurad hos de flesta idag.

Men läkaren har en sorts kunskap. Du som patient har en annan, om dig själv. Du kanske inte tror det. Det kanske inte känns så. Men ju mer du blir lyssnad på, ju fler saker kommer du att komma på. Och det är i detaljerna som mönstret framträder. En bra läkare hör inte bara vad du berättar, utan förstår också vad det är som bara du vet, som du behöver berätta.

Dessutom vet en bra läkare att det är värdefullt att lyssna även om du inte har en aning om vad som är problemet. Just för att det får dig att bli tryggare, och därmed mer intresserad av att samarbeta, både med läkaren och med din egen kropp.

För även om läkare är fantastiskt kunniga och duktiga och utbildade och erfarna så är det bara i samarbetet med patienten som verkligt läkande kan ske på lång sikt (om man ska hårdra det lite är det ju bara patienten som verkligen kan se till att läkandet sker).

Förra året, 2017, kom ordet “spetspatient” med på nyordslistan. En spetspatient är någon som vet så mycket om sin sjukdom att hen kan lära sjukvården något. Men då är hen inte bara en behövande, följsam patient längre, och för vissa läkare kan det upplevas som ett problem.

När jag behöver hjälp för någon annan åkomma eller skada är det sällan som vårdpersonalen jag träffar på kan särskilt mycket om parkinson och det gör väl egentligen inte så mycket, jag kan nog oftast tillräckligt för oss båda. Problemet är att jag väldigt ofta känner mig tvungen att vara ”läkarcentrerad” i dessa möten med vården. Jag har nämligen märkt att läkare och annan vårdpersonal brukar känna sig hotade om de märker hur mycket jag kan. När jag är läkarcentrerad är jag väldigt försiktig, och visar inte hur mycket jag vet. Jag förminskar min kunskap och låter vårdpersonalen styra helt. På så sätt brukar de inte känna samma behov av att sätta mig på plats. Däremot tappas en massa lärande bort, både för mig och vårdpersonalen, när vi inte kan mötas som jämlikar.

Sara Riggare, spetspatient, skriver på KS-bloggen

 

Expertis och omvårdnad

Jag tror att det här handlar om flera saker.

En är den mänskliga, psykologiskt förklarliga reaktionen på att få sin auktoritet ifrågasatt. Ingen gillar det, för att det i grund och botten utmanar ens värde som människa. Detta gäller i ännu högre grad de vars jobb är en stor del av deras identitet, för att de har studerat länge och/eller jobbat länge inom sitt yrke. Allt som kan tolkas som kritik (fast det kanske inte är det) ger en ryggmärgsreflex att försvara det man just sagt, eller på annat vis demonstrera sin pondus.

En annan är att västerländsk medicin är starkt fokuserad på kunskap och expertis. Vi har resurserna och tekniken att vara spjutspetsar inom medicin. När jag blev diagnosticerad med cancer sa många till mig att det ändå var tur att vi bor i Sverige, eftersom den svenska cancersjukvården är den bästa i världen. Men det jag upptäckte är att det saknas några viktiga pusselbitar, varav de viktigaste är kommunikation och tid för omvårdnad.

När jag skriver det här är det lite mer än två år sen jag fick beskedet om cancer. Sen dess har jag upplevt många olika sidor av sjukvården, både den som är bäst i världen och den som är kaotisk och stressande.

Den kaotiska och stressande delen handlar ofta om kommunikation. Det finns få saker som är så jobbiga, både för den som är sjuk och för de anhöriga, som när olika läkare säger olika saker, ibland rent motsatta. Tyvärr händer det ändå. Det händer också att man får otydlig eller fel information, får informationen för sent eller inte alls. Det händer att man blir utskälld eller bara känner sig dum för att man inte fattar vad personalen säger. Det händer (ganska ofta) att man känner sig stressad, ofta för att personalen är stressad. Att man har dåligt samvete för att man tar upp personalens tid.

Självklart är det här inte personalens fel. Alla som jobbar i världens bästa cancersjukvård önskar nog inget hellre än att ha tid för bra kommunikation och bra omvårdnad. Men det är svårt i det system som råder nu. Jag drömmer om en framtid där den “vanliga” sjukvården integreras med den “alternativa” vården för att ge patienterna den bästa beprövade tekniken, expertisen, omvårdnaden och kommunikationen.

Det är tack vare de duktiga kirurgerna, läkarna och och alla andra på operationsavdelningen på KS, och den högteknologiska operationen med alla robotarmarna som jag blev av med cancern. Det är jag såklart enormt tacksam för!

Men mitt bästa minne av de här åren var när jag fick vara i tre veckor på Vidarkliniken, tack vare Stockholms läns landsting som hade avtal med dem, gällande rehabilitering efter cancer. Där blev kontrasten mot den “vanliga” sjukvården så påtaglig. Inte bara för att kommunikationen var tydlig, men framförallt när det gällde omvårdnad. Det fanns ingen stress, ingen tidsbrist. Vad jag än kände eller oroade mig för så fanns det tid att ta hand om det. Jag behövde aldrig argumentera, tjata, känna mig jobbig eller dum, jag blev aldrig det minsta ifrågasatt. Vi fick massage varje kväll, blev inbäddade i trygghet, vilsamhet, värme och ull varje dag. Respekten och människokärleken var påtaglig — och läkande.”

LÄS MER

Vinnova beviljar medel till nytt kompetenscentrum | Dagens Patient

DEBATT: “Världens bästa vård av cancer” är en myt | Aftonbladet

Ge svenska patienter tillgång till individanpassad cancerbehandling | SvD

Svårt att få hjälp efter stroken | SvD

”Vård av personer med långvarig sjukdom måste förbättras” | Dagens Medicin

”Bör även farliga politiker i sjukvården stoppas?” |  SvD

Vården ur befolkningens perspektiv 2016 | Vårdanalys

”Omvårdnad är en fråga om liv och död” | Dagens Medicin

Video

Att hitta en mamma

Min gudmor Sicce skrev en 584-sidig bok om sin pappa, H S Nyberg, som hon beundrade mycket och som finns med på var och varannan sida i hennes memoarer. En fantastisk gärning, och hennes pappa skulle säkert vara omåttligt stolt om han hade levt, men ibland funderar jag på hur vettigt det är att lägga så mycket tid på sina föräldrars liv. Tid som kunde ägnas åt framtiden snarare än det förflutna?

Jag är kluven. Jag har ju själv medverkat till en bok om mina föräldrar, och också sneglat länge på lådan med min mammas kärleksbrev – där finns en historia som bara längtar efter berättas.

Men skulle hon ha velat att jag berättade den? Vill någon förälder få sitt liv utlämnat av sitt barn, om det inte är en hyllning? Vilken rätt har ett barn att beskriva sin förälder för omvärlden, ur sin egen synvinkel? Är det skillnad om föräldern lever eller är död?

En av de bästa föräldraböcker jag läst är Erik Wijks ”Allt vi här drömma om”, om hans pappa Olof som föddes 1931 som arvtagare till två familjeförmögenheter och som krossades under trycket. Han blev galen, sas det, och två barn förlorade sin pappa. Förutom att den fick mig att inse vad som händer när pengar är det viktigaste i en familj var den också en fin skildring av hur svårfångade våra föräldrar ofta är, när vi försöker komma dem inpå livet.

För två år sen kom Wijks nästa föräldrabok: Bara de riktiga orden. Den handlar om hans mamma, och om jag förstår honom rätt så skrev han den delvis för att hans mamma tog illa upp när han skrev boken om pappan – mannen som gjort henne så illa och som övergivit barnen. Varför var Erik så intresserad av honom? Var det för att hans släkt var märkvärdig? Dög inte hennes släkt, var de inte fina nog? Varför kunde han inte skriva om dem?

Men nu finns boken om mamma Ulla, och om hennes släkt. Skulle hon ha gillat den? Det vet jag inte, men jag gillar den, mycket.

Det finns fler anledningar till att boken blev skriven; den viktigaste är kanske ett försök att förstå vem Ulla var. Även hon visar sig svårfångad. Förstås. Erik söker henne i sina egna minnen, i hennes efterlämnade dagböcker och brev, i hennes opublicerade dikter, i mormoderns dagböcker och morfaderns brev. Han beskriver hennes klassresa, som verkar ha gjort starka avtryck i hennes personlighet. Han intervjuar hennes gamla vänner och älskare.

Ulla var en komplex person, så som de flesta nog är. Hon hade sina begränsningar, som vi alla har. Och det är svårt nog att förstå vilken människa som helst – våra föräldrar är kanske de svåraste av alla. Som vi har varit så beroende av, sett upp till kanske. Hur kan vi se dem klart? Hur kan vi stå ut med att göra dem rättvisa? Då är det nog lättare att höja dem till skyarna. Eller såga dem längs fotknölarna.

Erik Wijk varken sågar eller hyllar sin mamma, han bara letar efter ledtrådar till varför hon blev som hon blev – i hans ögon – och kanske ännu mer efter ledtrådar till varför deras relation blev som den blev, varför hans kärlek till sin mamma blev skavd i kanterna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag läste boken girigt, i tre dagar, vek hundöron och antecknade i marginalen. Trots att Bara de rätta orden är en mycket personlig bok är den ändå allmängiltig och intressant för alla som någonsin funderat över hur en lär känna en annan människa. Och jag tänker att Erik Wijk inte lyckas fånga in sin mamma Ulla ändå, trots sina tålmodiga och noggranna genomgångar av brev, dagböcker och poesi. Inte för att han är förblindad – jag tycker att han ser sin mamma ganska klart – och inte för att hon var extremt udda – hon var speciell, men som sagt inom det vanliga knepiga mänskliga utrymmet. Utan för att det inte är möjligt, tror jag, att förstå någon annan fullt ut. Allra minst sina föräldrar. För att vi är summan av så otroligt många delar att det skulle behövas ett helt bibliotek för att räkna upp dem. Och varje gång vi försöker beskriva någon vi står nära använder lägger vi till några nya delar, våra egna.

Men det är ändå intressant att försöka! Om inte annat kan vi vrida och vända på pusselbitarna och jämföra dem med våra egna. För, som Schiller skrev:

Vill du förstå dig själv, se hur andra beter sig.
Vill du förstå andra, se in i ditt eget hjärta.

 

 

Mitt sommarlov!

Vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli!
Då är man ledig hela långa dan
Och alla människor vill ut på landet
Och nästan ingen vill gå kvar i stan

Nu är jag ledig fyra veckor! Och ska vara i stan hela tiden och det ska bli JETESJÖNT eftersom alla andra är på landet.

En enda liten resa blir det: nu i helgen åker jag till Gotland för att jobba med Kampsportsveckan. Kom till Visby då om du vill se en av världens bästa kung fu-munkar!

SEN ska jag bara drälla i stan. Och skriva, är det meningen.
Endast två saker kan hindra mig från att skriva hundra blogginlägg och en roman denna semester:

1) INTERNET

som till exempel drog in mig på villovägar nyss när jag letade efter videon till Mitt sommarlov och upplyste mig om att sången egentligen heter La golondrina och skrevs år 1862 under Franska interventionen i Mexiko av mexikanen Narciso Serradell Sevilla och har sjungits med olika texter av bland andra Plácido Domingo, Elvis Presley och Roy Orbinson. Och just när vi hade rett ut det pekade Internet på en sida där det stod att en massa andra låtar som alla svenskar tror är svenska inte alls är svenska, till exempel är Björn Afzelius ”Tusen bitar” i själva verket en cover på danska Anne Linnets Tusin stykker som också är jättefin, och att Linnet kan ha inspirerats av den persiska poeten Hafez dikt Hafez hjärta, skriven på 1300-talet:

Om så mitt hjärta brast i tusen stycken,
skulle varje ensam del som du plockade upp
älska dig, min älskade,
mer än tusen orörda hjärtan.*

Sen knuffade Internet ner mig i det klafsiga leriga svenskvänliga diket och därifrån lyckades jag ta mig upp i sista sekunden, innan jag gjorde mig olycklig på nån dåre som tror att svenskar är av nåt särskilt prima virke, och sen kom jag tillbaka hit igen, via en intressant stig där jag lärde mig att orden schack matt betyder ”kungen dör” på persiska och på mystikerspråk innebär att själen återuppstår i Gud.

2) VÄRLDENS GULLIGASTE BEBIS

Alltså detta med att vara mormor. Hur roligt som helst! Ännu roligare än jag trodde! Och eftersom jag råkar ha blivit mormor till världens gulligaste bebis som bor i samma hus och som bara råkar landa i min famn varje gång jag går förbi (visste ni att bebisar kan vara magnetiska? jag hade ingen aning) och bebisen älskar att vara i folks famnar så länge de rör på sig på ett roligt vis, och absolut inte sitter framför en dator, så blir det lite svårt att just sitta vid datorn.

cute-baby-animals-10

Eftersom föräldrarna inte vill att jag lägger ut bilder på bebisen är detta en substitutbild på en gullig bebiskulting. Fler löjligt söta djurbebisbilder finns här.

Just det, en tredje sak som skulle kunna förhindra bloggande och romanskrivande:

3) SOLSKEN

Men det är nog ingen jättestor grej i år.

Jaja! Nu börjar jag! Så får vi se hur långt jag kommer. Vad ska ni göra på sommarlovet?

 

* Översatt via tyska av Erik Blomberg

Filmen om Edith Nesbit

Hej Hollywood! Eller nån annan som vill göra en långfilm om en helt osannolik och begåvad och intressant person med ett ganska så märkligt liv!

I give you: Edith Nesbit.

ENesbit

E. Nesbit har alltid bott i min bokylla. Jag läste Huset Ardens gåta säkert en gång om året när jag var 10–15, den var min favorit men hon har även skrivit (bland annat) Skattsökarna, Fem barn och ett sandtroll, Amuletten, Järnvägsbarnen, Snällvillarna, Det förtrollade slottet, Melisande och Belinda och Bellamant (de flesta lysande översatta av Jadwiga P. Westrup).

Men inte förrän idag fick jag höra om hennes märkliga liv, jag skulle ladda ner hennes böcker till Calibre och kom till en sida med en biografi. Så här var det, i korthet:

Edith föddes 1858 i en by i engelska Surrey. Pappan dog när hon var tre år, och hennes syster Mary var väldigt sjuk. På grund av Marys sjukdom flyttade familjen runt: de kommande 14 åren bodde de i Brighton, Buckinghamshire, sen flyttade de till Frankrike och bodde i Dieppe, Rouen, Paris, Tours, Poitiers, Angoulême, Bordeaux, Arcachon, Pau, Bagnères-de-Bigorre och Dinan, sedan till Spanien, till Tyskland och därefter tillbaka till England där de först bodde i Halstead innan de flyttade till London där de bodde på många olika ställen: Eltham, Elswick Road, Grove Park och Lee. Edith bodde alltså på minst 20 adresser i fyra olika länder under hela sin barndom och tonårstid.

När Edith var 18 träffade hon Hubert Bland som jobbade på en bank. De blev kära och fick en son, Paul, tre år senare. De gifte sig när Edith var i sjunde månaden men flyttade inte ihop eftersom Hubert bodde hos sin mamma och mammans ”paid companion” Maggie Doran. När de väl flyttade ihop blev äktenskapet genast stormigt eftersom det visade sig att Hubert hade gjort även Maggie med barn.

wmorris_roselilly_tapÅret därpå, 1881, föddes Ediths och Huberts dotter Iris. Edith var politiskt engagerad och starkt influerad av marxisten och textilkonstnären William Morris. Hon och Hubert gick med i en socialistisk diskussionsgrupp som senare kom att bli rörelsen Fabianerna. När deras tredje barn föddes 1885 döpte de honom till Fabian.

Nu var Edith trebarnsmor, aktiv föreläsare om socialism och författare, både av barnböcker och politiska texter. Samtidigt ville hon hjälpa sin vännina Alice Hoatson, som var gravid utan att ha någon pappa till barnet – Edith lovade att adoptera barnet och att Alice skulle få bo kvar i familjen, som hushållerska och sekreterare. När det senare kröp fram att Hubert var far även till detta barn blev Edith en smula upprörd och ville typ kasta ut alla på gatan. Hubert hotade att lämna henne om hon inte gick med på att låta Alice och barnet stanna, så då gjorde hon det och adopterade bebisen, Rosamund, istället.

Hubert verkar ha varit en synnerligen besvärlig person. Älskad, beundrad och hatad. George Bernard Shaw som också var Fabianist beskrev Hubert som

Hubert_Bland_-_Project_Gutenberg_eText_13715a man of fierce Norman exterior and huge physical strength… never seen without an irreproachable frock coat, tall hat, and a single eyeglass which infuriated everybody. He was pugnacious, powerful, a skilled pugilist, and had a shrill, thin voice reportedly like the scream of an eagle. Nobody dared be uncivil to him.

Han var även en riktig korkskalle och helt emot feminismen. Men Edith verkar ändå ha sett nånting i honom. Även Alice, som bodde kvar och fortsatte att arbeta som hushållerska och sekreterare. Tretton år senare blev hon och Hubert med barn igen och fick sonen John, som Edith adopterade.

Två år senare dog Fabian, bara femton år gammal, efter en tonsilloperation.

Edith sörjde, och fortsatte att skriva böcker. Alla böckerna om Fem barn och ett sandtroll, och alla Skattsökarböckerna, är dedikerade till Fabian.

Sammanlagt skrev Edith mer än 40 barnböcker – nästan dubbelt så många om man räknar med alla samarbeten. Julia Briggs som har skrivit hennes biografi säger att Edith var den första som skrev moderna barnböcker:

(Nesbit) helped to reverse the great tradition of children’s literature inaugurated by Lewis Carroll, George MacDonald and Kenneth Grahame, in turning away from their secondary worlds to the tough truths to be won from encounters with things-as-they-are, previously the province of adult novels.

Hon har inspirerat P. L. Travers, Diana Wynne Jones, C. S. Lewis, J. K. Rowling och många andra. Den svenska tv-serien Huset Silfvercronas gåta är byggd på Huset Ardens gåta.

ENesbit_Ardens2

Hon skrev för vuxna också, bland annat elva romaner, fyra skräcknovellsamlingar, poesi och politik.

Hubert dog 1914. Tre år senare gifte Edith om sig med båtkonstruktören Kapten Thomas Terry ”the Skipper” Tucker. De flyttade omkring lite (såklart) men slog sig till slut ner i St Mary’s Bay i Kent. 1924 dog Edith, 65 år gammal, antagligen av lungcancer, antagligen för att hon rökt som en borstbindare i hela sitt liv.

Nå? Är inte det en film kanske? Jag ser av någon anledning Lotten i rollen som Edith.

Video

Kalendertips + bok på gång

Den här dagen gick ju löjligt fort. Slurp sa det bara. Bland annat på grund av vårt källarförråd som förhåller sig till ett världsmästerskap i Tetris som Mount Cook till Sir Edmund Hillarys bestigning av Mount Everest (bra övning alltså, för den som inte orkar tänka så här dags). Vi skulle få ut jullådorna och fick därför tillbringa en svettig dammig evighet med att dra ut och in och upp och ner andra lådor (mer som ett sextonspel än som Tetris nu när jag tänker på det) och när vi äntligen var klara och packade upp lådorna visade det sig att vi inte alls hade en trappljusstake! Det var bara en dröm tydligen.

Fler advenstdistraktioner: Julias gamla julblogg, skriven av en då trettonårig mig mycket närstående julgalning. Kladdventskalendern som är skattjakt på riktigt. Julkalendern i tv, som var oväntat rolig (och att andra säsongen av Äkta människor började idag!). Och förstås Lottens julkalender, det mest efterlängtade svarta hålet i hela universum.

Men mest tid tog det att hitta en bakgrundsbild till en sida om en bok som jag har skrivit och äntligen börjar bli klar med: Vilken Lång och Konstig Resa, om när hela vår familj åkte jorden runt i nästan ett år. Jag hade hoppats få ut den idag men sen sa det slurp, som sagt. Det visade sig att bilden måste vara precis 1800 x 1600, och roligast i utkanten. Och sen hittade jag inte hårddisken med alla bilderna från resan och sen var inte den bilden jag hade tänkt mig tillräckligt bra, det var för mycket plotter i den, och sen var jag tvungen att testa en massa andra bilder och fixa till dem i photoshop. Slurp.

Men jag hoppas bli klar i veckan, jag tror att boken kan bli en bra julklapp. Här är några av bilderna jag valde mellan:

Video

Boken ”Lucke & Lull” är klar!

”Lucke & Lull” kom ut för en vecka sen! Och den är så fin. Och bra! Jag är verkligen väldigt jätteglad!

Omslag: Elsa Wohlfahrt

Recensionsdag (den dag tidningarna får skriva om den) är den 21 september, men det är redan några som har tjuvstartat, bland annat DN (i papperstidningen idag) och Resumé som skriver attBjörn af Kleen har vårdat sina verktyg. Han håller ryggen fri. Han anger källor när han inte själv har gjort egen research. Han får komma in i styrelserummen på Bonnier och prata med Carl-Johan och Jonas. Det är pannlampan på, ner i schaktet och upp med guldet.

(Jag vill här passa på och dementera att jag har blivit intervjuad av Bernt Hermele för den andra boken om Bonniers, ”Firman”, som också recenseras av Resumé. Jag står som ”intervjuad” men det är jag alltså inte, och jag har inte läst hans manus i förväg, då hade jag rättat till en massa saker om mig och mina föräldrar som är fel.)

I lördags var det presentation av boken på Akademibokhandeln, tjockt med folk, många av Lulls gamla vänner. Förlagschefen Svante Weyler intervjuade Björn, och publiken ställde smarta intressanta frågor.

Här syns bara en liten del av publiken, det var folk ända upp till sci-fi-avdelningen

Och boken säljer redan bra! Tydligen är det sån efterfrågan att förlaget har fått utöka upplagan rejält. Vilket är rätt ovanligt när det inte ens har varit recensionsdag.

Såklart kommer det att vara en massa aktiviteter på Bokmässan, kolla här vad som är planerat än så länge.

Om du vill läsa den kan du köpa den som e-bok eller som inbunden, eller låna den på bibblan. Man kan smygläsa en ganska lång del på Weylers hemsida (fast det är inte den bästa biten tycker jag).

Kort sammanfattning för dig som har missat allt mitt tidigare tjat: ”Lucke & Lull” är resultatet av att jag och Björn af Kleen slog ihop två historier till en: hans om hur makten ärvs i borgerliga familjer, min om mina föräldrar, deras märkliga relation och konsekvenserna av den. Vi har samarbetat mycket, men jag står inte som författare i boken eftersom det är Björn som har skrivit allt, och stora delar har han jobbat helt ensam med. Jag har bidragit med minnen, grubbel, brev, dagböcker, bilder och kontakter.

Om det skulle vara så att ni har läst den och tycker någonting får ni gärna skriva det här! Eller länka till det skrivna.

Länk

Min mamma i andras ögon

Får man som författare lämna ut andras privatliv? Genom åren har jag skrivit om det då och då, senast om Felicia Feldts bok. Då var redan boken om min mamma och pappa påbörjad och den gör förstås att jag tänker mycket på det. Den handlar ju också om min egen familj och om mina syskon. Hur mycket ska man avslöja om sig själv? Om andra?

Nu är det ju Björn af Kleen och inte jag som skriver. Jag har berättat för honom, delat med mig av min historia, mina brev och minnen. Men han har pratat med många andra också. Jag får veta saker om min mamma och pappa som jag inte visste förut. Min mamma framstår inte alltid i världens vackraste ljus. Som chefredaktör för Kamratposten var hon hård, utan pardon, vissa var rädda för henne. Nyckfull, taskig, högfärdig är ord som en del av de intervjuade använder – folk som jobbade på KP, som jag kände när jag var liten.

min besvärliga/modiga mamma

Det framgår visserligen också att hon var orädd, att hon alltid hade läsarnas bästa för ögonen och aldrig svek dem, vad det än kostade.

Men jag blev ändå ställd när jag läste de där intervjuerna, och först väldigt ledsen. Min mamma! Jag menar jag vet att hon var besvärlig. Jag var ju själv arg på henne jämt. Hon var ofta helt hopplös, utan självdistans, lättsårad, utan förmåga att ta konflikter på ett vettigt sätt.

Men får andra verkligen säga det?

Och allra först tänkte jag: Varför har de aldrig sagt det där till mig? Jag trodde ju att de gillade henne. De var på hennes begravning, sa snälla saker.

Men å andra sidan. Varför skulle de ha sagt till mig att de var arga på henne. Jag är ju hennes dotter, lilla Anna i deras ögon. Och kanske till och med att de gillade henne också, i andra sammanhang. Hon var ju inte rakt igenom omöjlig, hon hade fina sidor, var rolig och generös och lojal. Och gjorde bra saker som sagt.

Ändå, och fast det är helt ologiskt och dumt, tänker jag att hon skulle ha blivit så himla ledsen om hon hade sett det. Sigrid ”Sicce” Kahle var en av hennes äldsta vänner och min gudmor. När hon gav ut första delen av sina memoarer för tio år sedan hade hon skrivit en del om min mamma. Bland annat om hur Lull hälsade på hos Kahles när de bodde i USA 1968, och hur hon skällde ut både värdparet och gästerna för att de var såna inkrökta förtryckare. Om hennes hetsiga humör och politiska enögdhet. Lull blev helt knäckt när hon läste det, fast det mesta var ganska diplomatiskt uttryckt (och sant, ur ett perspektiv i alla fall). Hon sa upp bekantskapen med Sicce och var verkligen helt förkrossad. De blev vänner igen efter några år, men ändå.

Sicce tyckte förstås också att det var hemskt. Andra delen av hennes memoarer kom ut för någon månad sen och hon säger i en intervju i SvD att hon fasar ännu mer den här gången för hur folk ska känna sig beskrivna, eftersom ”Jag vill skildra det som hänt fullkomligt autentiskt, och då måste det osympatiska och otrevliga vara med”.

Jag håller med. Trots att jag tror att min mamma skulle reagerat likadant igen, om hon kunnat läsa andra delen av Sicces memoarer.

Lucke & Lull (och bebis-jag)

När det gäller Lucke & Lull är jag som sagt kluven. Å ena sidan vet jag att hon skulle bli ledsen av kritiken (det hon skulle uppfatta som kritik). Å andra sidan skulle hon säkert vara stolt över att boken kom ut, och tycka att den var väldigt bra (för det är den). I vilket fall så kramas mitt hjärta ihop lite varje gång jag tänker på det. Helt oförnuftigt, men ändå.

PS Mer läsvärt om att lämna ut andra: litteraturkritikern Ulrika Milles i en artikel på Insidan i DN, och i Dagens Arena om ”Den skoningslösa författaren”.

Video

En bok om alltihop

Min mamma och pappa var båda gifta med andra när de träffades och blev kära. De hade ett långt hemligt förhållande som i princip slutade med att jag blev till, i någon slags sista passionerat möte. Jag växte upp med min mamma och lärde känna min pappa efter hand. Vår relation tog fart när jag var i tidiga tonåren. När jag var 20 och fick mitt första barn var han en högst närvarande morfar, det fortsatte han att vara till alla barnen.

morf & knodd på skansen -91

Vi skrev brev till varandra i 44 år och jag har sparat nästan allt. Ett år efter hans död började jag skriva nånting som jag tänkte skulle bli en bok utifrån all korrespondens – våra brev och andra brev som han hade skrivit och lämnat efter sig. Jag höll på och stretade med det i flera år men det gick frustrerande långsamt att skriva samtidigt som heltidsjobb, stor familj, sjuk mamma och en massa annat.

Dessutom tyckte jag att det kändes blekt att bara skriva om mig och min pappa. Även om vår historia är intressant på sätt och vis så ville jag få med så mycket annat: om den tiden i Sverige när de träffades, om hur förhållandet var då mellan kvinnor och män, om mediakulturen nu och då, om hur det är att växa upp utanför en familj, om hur pengar kan komma emellan barn och föräldrar. Efter min mammas död i augusti 2010 hade jag väldigt lite energi att skriva, men jag ville gärna få med hennes liv och öde också.

Ett år senare, i en stuga på en gotländsk strand kom jag plötsligt på det: jag skulle ge min historia till en författare jag nyligen lärt känna, en som verkligen kan skriva. Jag visste att han redan hade ett projekt på gång om borgerliga familjer och vi såg att det passade in. Det blev otroligt förlösande eftersom han hade tid att skriva. Jag behövde bara bidra med research, brev, minnen och kontakter.

Jag har tänkt jättemycket på vad min mamma och pappa hade tänkt om boken. Det går förstås inte att veta. Men båda älskade mig mycket och var stolta över mig, även när de tyckte att jag valde lite för oupptrampade vägar i livet. Jag tror att de visste hur mycket jag älskade dem tillbaka, och att det hade vägt tyngst till slut.

Uppdatering: Läs om boken här. Den kommer ut i september 2013!

Läsarundersökning!

Höll på att skriva läkarundersökning av misstag, det hade just sett snyggt ut om ni hade läst och läst och ändå inte blivit det minsta undersökta av en läkare. Kan bara föreställa mig hur ni rasat om ”falsk marknadsföring”, ”ersättning för utebliven diagnos”, avramlade stortår etc.

Nej, det här handlar om vad jag vill skriva och ni vill läsa här på bloggen.

Dels för att det verkligen är en utmaning att skriva varje dag i hundra dagar. Inte för att jag saknar skrivämnen, men tid! Jag är lite långsam av mig och behöver grunna på saker och ting om de ska bli bra. Det händer att det blixtrar till och blir tänkvärt även på tio minuter ibland, men det är sällsynt. Och mina dagar går ofta fortare än ett snälltåg, och så kommer jag på kvart i godnatt att jag inte har skrivit nånting och så måste det vara nåt som går fort och så blir det bara nonsens och svammel. Och så blir jag orolig. Tänk om ni verkligen inte kan fördra nonsens och svammel.

Ett annat grubbel är att jag skriver om så olika saker. Jag skrev kaxigt en gång att bloggen är lika spretig som jag, och därmed basta. Men nu tycker jag att det var nonchalant! Tänk om det är så att alla, eller de allra flesta som läser här vill att jag ska skriva om trädgårdsodling (det hade också just sett snyggt ut)? Och så sitter jag här och skriver om vaccin och min mormor.

Så nu gör jag en läsarundersökning. Vänligen rösta på ett eller flera alternativ! Och/eller fyll i egna! Om rutorna inte räcker till går det bra att skriva i kommentarerna. (Ser du inte enkäten här under så använd denna praktiska länk.)

Jag vill att det ska vara mer …

det är ändå fredag

Lördag. Vem är jag?

Jag har beredskap idag, vilket betyder att jag sköter omvärldsbevakningen för Krisinformation.se där jag jobbar. Minst tre gånger om dagen ska jag kolla ett stort antal källor (TT, RSOE, SOS Alarm, dagstidningar, kvällstidningar, myndigheter, SMHI och många andra) för att se om en kris är på väg att segla upp, logga vad jag har hittat och publicera nyheter på vår hemsida, i vår Twitterkanal och på vår Facebooksida om det händer något viktigt. Jag måste kunna ta mig till jobbet snabbt om det händer något om det så är mitt i natten, och jag måste ha beredskapstelefonen på dygnet runt.

En bra ursäkt för att sitta vid datorn hela dagen, helt enkelt. Och ett bra tillfälle att fundera på vad jag ska skriva om alla de kommande 97 96 dagarna som är kvar på #blogg100-utmaningen. Att ha en blogg är lite som att ha ett husdjur, man måste ägna sig åt den regelbundet, annars blir den dyster och tappar tänderna (konstig liknelse men kom gärna upp med något bättre istället för att höja överlägset på ett ögonbryn! Särskilt som jag aldrig lyckats lära mig att bara höja på ett ögonbryn, jag ser mer ut som Yoda än som Liz Taylor när jag försöker). Men det är lätt att tappa fart. Jag får ofta för mig att det jag hade tänkt skriva är för fånigt, för kort, för dåligt underbyggt, för ointressant. Tänk om du som läser tycker att jag är fånig, kort och ointressant? Jag vill skriva texter varje dag som är intressanta, eleganta, precis lagom långa och helst ska de också orsaka världsfred. Men det är svårt!

Dock är det ingen idé att börja grubbla över vilket intryck man får av mig på bloggen. Den är spretig och det stämmer väldigt väl med vem jag är. Jag skriver mycket om barn och föräldraskap, om politik och relationer, om böcker och om min släkt, döden, drömmar och en massa annat (se taggmolnet till höger). För det är sånt jag tänker på och gillar.

Symbolisk bild av bloggen och min hjärna

Mycket är nonsens, annat grubbel. De mest lästa texterna här handlar om skoltrötthet, krisövningar och vaccin. De har sammanlagt över 4000 visningar. Om jag ville att fler skulle läsa här kanske jag borde skriva mer om sånt. Men det vill jag inte! Jag vill skriva om vad som faller mig in, och jag vill att ni som gillar även konstiga nonsenssaker ska bli glada. Och så får man förstås önska. Vill du läsa om nåt särskilt här? Sex, tidsresor, skarpsill? Kan jag locka med enhörningar, gamla brev eller dammsugartrick?

Hippocleides cares not!

Ibland känner jag att jag aldrig vill skriva ett ord till, eftersom det aldrig kan bli lika bra som det Herodotus skrev. (Det är inte jätteofta, och det brukar gå över ganska snabbt.)

Heodotus och Sean Connerys hatt
möttes i en tidsmaskin och
blev genast djupt fästa vid varandra

Herodotus levde i Sydeuropa på 400-talet före vår tideräkning. Han var en grekisk historieskrivare som reste mycket. Enligt Wikipedia kallade Cicero honom för ”historieskrivningens fader”. Hur som helst kunde han skriva roligt och underbart. Följande text, ur ”Herodotus historia” (förlåt att jag inte lyckas översätta den från engelska), handlar om Cleisthenes som vill gifta bort sin dotter, och friaren Hippocleides som kommer på att han älskar att dansa och sprattla med benen mer än han älskar Cleisthenes dotter. Och varför inte? Det är roligt att sprattla! Hippocleides bryr sig inte!

6.129: Then when the appointed day came for the marriage banquet and for Cleisthenes himself to declare whom he selected from the whole number [of suitors for his daughter], Cleisthenes sacrificed a hundred oxen and feasted both the wooers themselves and all the people of Sikyon; and when the dinner was over, the wooers began to vie with one another both in music and in speeches for the entertainment of the company; and as the drinking went forward and Hippocleides was very much holding the attention of the others, he bade the flute-player play for him a dance-measure; and when the flute-player did so, he danced: and it so befell that he pleased himself in his dancing, but Cleisthenes looked on at the whole matter with suspicion. Then Hippocleides after a certain time bade on bring in a table; and when the table came in, first he danced upon it Laconian figures, and then also Attic, and thirdly he planted his head upon the table and gesticulated with his legs. Cleisthenes meanwhile, when he was dancing the first and the second time, though he abhorred the thought that Hippocleides should now become his son-in-law, because of his dancing and his shamelessness, yet restrained himself, not desiring to break out in anger against him; but when he saw that he thus gesticulated with his legs, he was no longer able to restrain himself, but said ”You have danced away your marriage, however good your dancing, son of Tisander!” and Hippocleides answered ”Hippocleides cares not!”

Interpunktionshjälp, tack!

Hallå, jag behöver hjälp med kommateringen. Ser det här rätt ut?

Den pyttelilla salongen hade en intim och familjär stämning: där trängdes tre små frisörskor; en långsmal frisör; den mörklockige, hårbröstade och guldkorsbehängde Sebastian; en nagelfixerska; en gammal farbror som hjälpte till där det behövdes samt, under de två timmar jag befann mig där, sju kunder inräknat mig, varav två var ett par långbenta brunbrända lockiga sambadansöser.

Det blir en faslig massa semikolon, men om jag ersätter dem med komman blir det väl fel när man kommer till den mörklockige och hårbröstade Sebastian?

Doktor Jekyll och Mister Högläsare

Jag vet inte vad som flög i mig häromdagen, men jag fick plötsligt för mig att jag ville läsa högt en bit av vad jag hade skrivit samma dag. Så fort jag hade tänkt tanken blev den helt oemotståndlig, så efter middagen tog jag mod till mig och frågade de sju andra (familj och vänner) om de kunde tänka sig att lyssna på lite av dagens författarmöda. Det ville de jättegärna, påstod de, så jag hämtade datorn och läste ett stycke om när vi var i Himalaya och en av oss höll på att dö av höjdsjuka.

Först var jag tvungen att fråga en familjemedlem om det var ok att jag valde just den biten, eftersom h*n spelar en viktig roll i händelserna jag skriver om, och dessutom har uttryckt tveksamhet till att jag ska få ta med dem i boken. H*n sa att det var helt okej eftersom vi alla är nära vänner, så jag läste. Det var inte långt alls, knappt 500 ord, men det fick helt godkänt och efteråt utbröt en intressant diskussion om integritet, publicitet, personliga gränser och vem som har rätt att beskriva ens liv.

Nästa dag, igår alltså, kände jag suget igen. Till min förvåning insåg jag att jag har en inre bild av Författaren som läser upp sina alster för den andäktiga familjen varje kväll, kanske vid den sprakande brasan. Jag har ingen aning om var jag fått det ifrån, men det är en mycket lockande bild. Och helt emot mitt vanliga författarjag – inte så att jag förringar mitt skrivande, men jag brukar inte glänsa med det heller.

Hur som helst blev frestelsen för stor, så jag erbjöd mig efter middagen att läsa ett nytt stycke. Några av vännerna hade åkt härifrån, och en av de som var närvarande talar inte svenska, så jag översatte texten till knackig engelska. Återigen handlade det mest om en i familjen, men hon verkade helt nöjd med hur hon blev beskriven och hade bara synpunkter på hur händelsen (när hon jagade en enorm kackerlacka i flera timmar i Japan) hade gått till ”i själva verket”.

Efteråt frågade ett av barnen om det nu skulle bli högläsning varje kväll. ”Bara om ni ber på era bara knän”, svarade jag, väl medveten om att det aldrig kommer att hända.

Så nu får vi se hur länge jag kan hålla det löftet.

Med familj och manus i Franrike

Sitter på en bergstopp i Frankrike och skriver. Det är både härligt och svårt.

Härligt för att det är en så vacker och fantastisk plats: vi vaktar ett hus som ligger tyst, avskilt och naturskönt. Det finns bara vi och huset. Inga grannar, närmsta byn ligger ett par kilometer bort och består av tio hus. Ibland kan man höra en traktor på långt håll, eller fåraherdens rop i skymningen. Jag kan sitta vid min arbetsplats i ett stort luftigt rum där mitt skrivbord står framför ett öppet fönster med utsikt över fält och ängar, gå och lägga mig i hängmattan för att läsa en bok eller gå ner till poolen för att svalka av mig efter en hård dags arbete. I teorin skulle jag kunna få hur mycket gjort som helst.

Svårt för att det inte funkar i praktiken. Det finns så många trevliga distraktioner här. Inte i form av jobb och tråkiga måsten, klockor eller nöjesliv – jag surfar bara minimalt, tänker aldrig på jobbet, tittar ytterst sällan på klockan och kan inte titta på tv eftersom tv:n står i samma rum som hunden. Däremot finns det andra människor här, såna som jag visserligen träffar ganska ofta eftersom de är min familj eller nära vänner, men som jag inte alltid har tid att verkligen vara med när jag är hemma och jobbar.

Men nu har jag ju det. Så jag sitter med min dator i köket för det mesta. Det är ju här alla är. Här de lagar mat, spelar kort, surfar, diskuterar kniviga problem, letar efter sina badkläder, städar, pratar, filosoferar, skrattar, bråkar. Jag vet att jag borde sitta uppe i det luftiga rummet, men min familj är roligare. Alltså skriver jag här. Och blir avbruten hela tiden, men det gör inget. Det kanske tar lite längre tid att bli klar med manuset, men jag får vara med de jag gillar mest.

PS Jag KAN tydligen inte skriva ”Frankrike” utan att fokusera enormt på stavningen, det blir ALLTID ”Franrike” och så måste jag peta in ett till k i efterhand. Kan det vara något freudianskt? Är jag rädd för k-tangenten?

Jag bara lôver och lôver

Jag är verkligen dålig på nyårslöften: trots att jag bara lovar vartannat år och bara saker som borde vara väldigt lätta att uppfylla (som 2007 års löfte: att gå mer på bio, göra godare efterätter och tillbringa mer tid i sängen, eller det från 2009, att bli lika kort som Mrs Li) så har jag inte klarat att hålla ett enda löfte mer än några veckor. Jag är en usel mask.

Men nu har jag blivit tipsad om 6 Changes och nu ska det bli andra bullar.

Min första förändring är att jag ska skriva mer. Hurra!

Video

Dagarna på Waltic

Nu är Waltic slut, jag har varit volontär i fyra dagar och är också slut. Men det var väldigt roligt. Jag har suttit i presscentret och servat journalister med pressmeddelanden, datorhjälp och förmedlat intervjuer med författare. Vi var tre stycken där: jag, Matilda (som i vanliga fall är poet och kulturkritiker) och Kerstin (som i vanliga fall är gammal Expressenräv och håller kurser i hur man skriver deckare).

Kerstin & Matilda, dag 1 när vi fortfarande var pigga

Kongressen var till för författarna och översättarna, inte för förlagen eller för läsarna (de hade en egen festival). Det märktes på deltagarna att de tyckte att det var roligt att få en hel kongress bara med och för varandra. Drygt 600 personer från 60 länder var med och föreläste eller samtalade om skrivande, översättning, ordets makt, yttrandefrihet och många andra ämnen. Jag har lyssnat på bland andra Jonas Hassen Khemiri, Hans Rosling, Shaun Tan, Dava Sobel, Mia Couto, Shailja Patel, Taslima Nasrin och Philip Pullman.


Philip Pullman berättar om berättandets minsta beståndsdelar

Det var många som ville höra Pullmans föreläsning, men på pressträffen senare var det skandalöst nog bara fyra journalister. Vi som var där fick i alla fall veta att det är en ny bok om Lyra Belacqua på gång som ska heta The Dust och som troligen kommer om ett par år. Vi fick också veta vad Pullmans egen daimon är för slags djur.

* * *

Det hände en jätterolig sak i en av fikapauserna: jag stod brevid en av de utländska författarna, en vacker, mörkbrun afrikansk kvinna, och två svenskar i hennes sällskap. Afrikanskan hade just tagit första tuggan på en chokladboll och höll förtjust upp den mot svenskarna.

– This is delicious! utropade hon. – What is it called?

Båda svenskarna rodnade upp till hårfästet.

– Swedish balls, svarade den ena hastigt.
– No no! avbröt den andra, lika stressad. – Black balls!

* * *

På kvällen den andra dagen blev alla delegater och volontärer bjudna på buffé i Stadshuset. Trots att jag har bott i Stockholm i hela mitt liv har jag aldrig varit inne i Blå Hallen eller Gyllene Salen. Det var helt fantastiskt vackert och storslaget!

. .
God mat, hungriga författare och Mälardrottningen helt i guld

Mitt huvud är fortfarande så fullt med intryck från kongressen, det känns som om det ska ramla ut ord ur öronen om jag skakar på huvudet. Som tur är var det många journalister och bloggare som skrev bra och intressant från Waltic, bland annat DN:s Ola Larsmo och gänget på bokhora. Läs mer där!

Kerstin tapetserar med press- och bloggklipp

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Video

Äkta och falska autografjägare

Ingen har någonsin bett mig om en autograf, och det var många år sen jag själv drömde om att få någons namnteckning i en liten bok. Däremot drömmer jag idag om att få läsa Fredrik Strages bok Fans som alla verkar så lyriska över, precis som Zadie Smiths Autografjägare.

Just när jag sitter och funderar på vad det är som gör autografer så åtråvärda dimper ett brev från Författarförbundet in i min brevlåda:

Kära förbundsmedlem!

Det har kommit till förbundets kännedom att personer som påstår sig samla på autografer och foton på författare skickar brev där de uppmanar mottagaren att på ett förtryckt kort fästa sitt fotografi och skriva sin autograf.

Ett sådant kort med fotografi och namnteckning kan sedan utgöra underlag för ett falskt pass eller användas vid beställning av varor eller tjänster i annans namn m m.

Vi vill råda alla medlemmar att inte besvara brev av detta slag på något sätt.

Vänliga hälsningar,
Förbundsjuristerna

Typiskt jurister att genast misstänka autografjägarna för att vara kallhamrade typer som vill luras och smuggla, istället för att tro att vi svenska författare är så omåttligt populära utomlands så att fansen slåss om våra autografer.
Fast de har förmodligen rätt.

Andra bloggar om: , , ,