Manchester

1993 detonerade en IRA-bomb i den lilla staden Warrington, drygt två mil från Manchester. Två barn dog, många skadades. Men Warrington-borna startade Tim Parry Johnathan Ball Foundation for Peace. 2010 var jag där för jobbets räkning och blev tagen av okuvligheten i deras fredsarbete. Vi åkte till Manchester efteråt och träffade en kvinna vars pappa dödats av IRA. Hon letade upp sin pappas mördare många år efteråt, och lyckades faktiskt förändra deras sätt att tänka. Det var stort.
Efteråt åkte jag till Belfast och träffade en person på Europa Hotel, världens mest bombade hotell.

Det tänkte jag på när jag läste Katrine Marçals reportage från Manchester idag. Mycket starkt och läsvärt.

Resan nu som blogg!

I år är det tio år sen vår familj reste jorden runt i nästan ett år. Vi var två föräldrar och fyra barn mellan 14 och 24, och det var det roligaste och jobbigaste vi någonsin gjort. Vi bloggade under tiden, och några år efter att vi kommit hem skrev jag en bok om resan. Boken finns att ladda ner i flera olika format på bloggen Vilken lång och konstig resa, men för att fira tioårsjubileet finns nu resan och boken också i bloggform! Följ resan du med!

Vår resrutt. Klicka för mycket större karta!

Spara

Spara

Kina & Hong Kong

Hej, nu har vi kommit hem från Kina! Eller vi har varit hemma i snart tre veckor men det känns som det var nyss, vi kom hem på fredag kväll och jag började jobba på måndag morgon och time just flies*. Nå iallafall, vi hade roligt! Och varmt, och frustrerande, och intressant och jobbigt. Mest roligt. Så allt var precis som förra gången.

Den här gången märkte jag ännu tydligare att det är en helt annan sak, en annan resa nästan, om man pratar språket. Allting blir så enormt mycket enklare då! Alla problem vi hade, vartenda ett tror jag, berodde på språkförbistring och motviljan mot att tappa ansiktet, som sägs vara en del av den kinesiska kulturen**. Vid alla tillfällen när vi hade någon med oss som kunde tolka gick allting smidigt, och vi fick ofta hjälp av människor som verkligen gick ur sin väg för att lösa våra problem.

Först var vi i Deng Feng i en vecka. Peder har en shaolin kung fu-klubb på söder som tränar i Kina varje sommar. Det här året bodde de på en kung fu-skola inte långt från Shaolin-templet där kung fu först uppfanns, för över 1500 år sedan. Gruppen tränades av en munk, hård träning fem timmar om dagen i 28 graders fuktig värme och så en timme kinesiska ovanpå det. Jag var bara med på qi gong-träningen och kinesiskan, det räckte bra!


Efter en vecka lämnade jag och ena dottern träningslägret och tog tåget till Chengdu, en 25-timmars resa genom centrala Kina ner till Sichuan. Vi åt amerikansk snabbmat en enda gång på hela resan, på KFC på tågstationen i Zhengzhou, och blev magsjuka för första och enda gången, så när vi kom fram till Chengdu var vi helt utslagna och vilade på vårt lilla hostelrum i flera dagar innan vi orkade oss ut till pandorna och temarknaden och det magiska, mystiska fantastiska Sanxingdui-museet.


Nästa tågresa, till Guilin, tog också 25 timmar. Ingen magsjuka, men däremot vaknade vi mitt i natten i sovkupén av ett hemskt skrik och en krasch! Det var den kinesiske mannen i slafen ovanför dotterns, han hade ramlat ur sängen och slagit i det lilla bordet på vägen ner! Vi blev rätt chockade, även den fjärde passageraren blev rädd och tillkallade konduktören som kom med halva personalen i släptåg. Alla pratade i munnen på varandra och den ramlade mannen pekade oroligt hit och dit, men dottern och jag förstod såklart inte ett ord av vad som sas. Vi var ganska skärrade efter det och hade svårt att somna om; ramlaren däremot sov som ett barn fem minuter efter att konduktören lämnat oss och släckt igen. Nästa morgon kunde jag med hjälp av min kinesiska ordboks-app fråga konduktörerna vad som hänt: de skrattade och förklarade att mannen var en sömngångare. Jättekomiskt! tyckte de.

Vi tog bussen direkt till Yangshuo när vi kom fram och tillbringade två dagar i paradiset: cyklade längs med blommande lotusfält, risodlingar och floder, åkte bambuflotte på Yulongfloden och Lifloden, beundrade de märkliga hattifnattliknande bergen och blev sjungna för av en flottare av Miao-folket.


Sen reste vi ner till Hong Kong där vi mötte de andra i familjen som avslutat träningslägret. Hong Kong var ännu större, ännu mer knökfullt med shoppinggallerior och ännu varmare än jag mindes det. Men en vecka där gick alldeles för fort.


Sen åkte vi hem!

Om vi är kompisar på Facebook kan du se fler bilder här.

Här finns fler av (de publika) bilderna på Flickr

Time just flies blir tiden bara flyger i googles översättning, men tiden bara flugor blir time just flies. Altså jag tänkte att jag kollar upp det åt er, så slipper ni.

** Det där kanske är en myt eller en överdriven generalisering, jag vet faktiskt inte. På sista tiden har jag blivit allt mer misstänksam mot beskrivningar av kulturella särdrag. Wikipediaartikeln har ju också många invändningar mot att texten saknar källor och verkar bygga på tyck. Men när jag läser den är det ändå mycket som stämmer med mina erfarenheter (som kanske inte är så märkvärdiga: två gånger, sammanlagt åtta veckor, har jag rest runt i Kina).

 

 

Video

Boken om vår jorden-runt-resa är klar!

Äntligen! Nervöst! Men skönt! Jag tryckte precis på publicera-knappen för bloggen Vilken Lång och Konstig Resa, där du kan ladda ner e-boken med samma namn. Gratis! Eller betala om du vill.

en blogg om en bok om en resa

Den handlar om resan vår familj gjorde för några år sen, jorden runt i nästan ett år. Två vuxna och fyra barn som då var mellan 14 och 24 år. En svettig, rolig, frustrerande, galen och underbar resa som förändrade oss, och som vi aldrig glömmer!

Vilken Lång och Konstig Resa är en reseskildring. Kanske kan den få dig att vilja resa med din familj? Att våga?

Jag har aldrig gjort en e-bok förut, och det var en utmaning. Max byggde grunden och har hjälpt mig jättemycket. Jag bestämde mig för att skaffa ett ISBN-nummer men inte trycka den på papper alls, jag kanske gör det med tiden men än så länge känns det roligt att bara ge ut den digitalt. Eftersom jag själv drar mig för att betala för en bok jag inte vet nånting om kan du ladda ner den helt gratis. Men om du gillar den finns det flera enkla sätt att betala för den, så lite eller mycket som du vill!

Årets julklapp! För den som inte har råd att ge bort en råsaftcentrifug!

Video

Kalendertips + bok på gång

Den här dagen gick ju löjligt fort. Slurp sa det bara. Bland annat på grund av vårt källarförråd som förhåller sig till ett världsmästerskap i Tetris som Mount Cook till Sir Edmund Hillarys bestigning av Mount Everest (bra övning alltså, för den som inte orkar tänka så här dags). Vi skulle få ut jullådorna och fick därför tillbringa en svettig dammig evighet med att dra ut och in och upp och ner andra lådor (mer som ett sextonspel än som Tetris nu när jag tänker på det) och när vi äntligen var klara och packade upp lådorna visade det sig att vi inte alls hade en trappljusstake! Det var bara en dröm tydligen.

Fler advenstdistraktioner: Julias gamla julblogg, skriven av en då trettonårig mig mycket närstående julgalning. Kladdventskalendern som är skattjakt på riktigt. Julkalendern i tv, som var oväntat rolig (och att andra säsongen av Äkta människor började idag!). Och förstås Lottens julkalender, det mest efterlängtade svarta hålet i hela universum.

Men mest tid tog det att hitta en bakgrundsbild till en sida om en bok som jag har skrivit och äntligen börjar bli klar med: Vilken Lång och Konstig Resa, om när hela vår familj åkte jorden runt i nästan ett år. Jag hade hoppats få ut den idag men sen sa det slurp, som sagt. Det visade sig att bilden måste vara precis 1800 x 1600, och roligast i utkanten. Och sen hittade jag inte hårddisken med alla bilderna från resan och sen var inte den bilden jag hade tänkt mig tillräckligt bra, det var för mycket plotter i den, och sen var jag tvungen att testa en massa andra bilder och fixa till dem i photoshop. Slurp.

Men jag hoppas bli klar i veckan, jag tror att boken kan bli en bra julklapp. Här är några av bilderna jag valde mellan:

Livet som stugvärd

I år var jag stugvärd i Teusajaurestugan i tre veckor. De skönaste veckorna på hela året! Ojämförligt! I många år har jag bara varit wannabe / hangaround stugvärd till P, som började för hundra år sen och gjorde sin sextonde säsong i år. Men i år jobbade jag också, på riktigt.

Blicken stadig, fjärran mot fjällen.
Förtroendeingivande, inte sant?

Så här går det till när man stugvärdar: Först utbildar man sig. Kolla med STF hur det går till! Sen söker man jobbet på hösten och då får man tala om när man kan jobba och hur länge, och vilka stugor man helst vill jobba i.

Framåt februari får man besked om var och när man ska jobba. Då är det hög tid att planera och köpa all mat man ska ha under tiden – den måste skickas upp till stugan med bussgods och snöskoter innan snön smälter. Så man skriver ner allt man ska äta till frukost, lunch, mellis, middag etc i tre veckor (eller hur länge man nu ska jobba). Allt måste vara sånt som håller sig under lång tid i skafferi eller jordkällare. Sen handlar man det och packar ner allt i banankartonger, och skickar iväg. Hejdå maten, ses om några månader!

Tre veckors käk

Man kan skicka med böcker också, och kläder och allt man kan undvara tills man ska gå upp: allt för att göra den egna ryggsäcken lättare. Det finns visserligen stugor som ligger nära civilisationen, och stugor med butik, men vi föredrar stugor som ligger miltals från ära och redlighet och kiosker. Man har det man har, och det man glömde får man vara utan!

När arbetstiden börjar reser man upp med tåg, flyg eller nåt annat fordon till den stuga man fått sig tilldelad (inte alltid någon av de man har föreslagit). Sista biten får man gå, om man som sagt gillar att bo långt från allfarvägarna. Till Teusajaure är det 16 kilometer att gå från busshållplatsen, och en stigning på 400 meter. Det tar mellan fyra och åtta timmar att gå, beroende på väder, vana och skor. Allra sista biten ror man över Teusasjön, eller blir hämtad i motorbåt av den stugvärd man ska lösa av.

En knapp kilometer. Man kan förstås simma över också, men det är kallt!

Själva jobbet då? Det varierar lite mellan olika stugor, men det som är lika överallt är att man

  • tar betalt av stuggäster, tältare och dagbesökare och säljer medlemsskap i STF
  • hjälper folk tillrätta om det behövs, till exempel genom att visa var de kan hämta vatten och hugga ved eller genom att tipsa om dagturer, väder, bra rastplatser och annat som de vill veta
  • ser till att gäststugan har blivit ordentligt städad varje morgon (det är gästerna som ska städa efter sig själva, ta in nytt vatten, fylla på ved och sånt men ibland måste man avsluta jobbet)
  • underhåller stugorna: byter gasoltuber, städar dassen, håller rent i vedboden, sopsorterar, bränner skräp och så vidare
  • lämnar en rapport och en ekonomisk redovisning till stugvärdschefen efter avslutat jobb.

Om stugan har försäljning (som ungefär varannan stuga har) står man i butiken varje dag. Om det finns bastu ingår att tända kaminen varje dag och städa bastun varje vecka. Finns det båtled kör man båten flera gånger varje dag om gäster vill åka över. Är man säsongens första stugvärd så är det ett visst jobb med att öppna stugplatsen; den som stänger stugan för säsongen har ännu mer jobb med att städa ur allting.

Är man stugvärd i en välbesökt stuga på Kungsleden under högsäsong blir det väldigt mycket jobb. Har man blivit tilldelad en väldigt avlägsen och liten stuga under lågsäsong blir det mycket fritid. Vi jobbade i en mellanstor stuga under både hög- och lågsäsong i somras och hade ganska mycket att göra, men vi var två och delade upp jobbet mellan oss. För det mesta var det lugnt.

Ett hårt jobb, men någon måste göra det

Några gånger när det inte var några gäster tog vi en förmiddag och åkte ut med båten och fiskade. Mitt bästa sommarminne för året är från en sån förmiddag: vi lät båten driva långsamt genom ett sund, åt vår medhavda matsäck, fiskade, låg och blundade i solen. De enda ljud som hördes var vattnet som kluckade mot båten, vinden som susade lite i fjällgräset, en enstaka fågels rop.

Tillsätt endast kluck och sus

Inga mygg, för ovanlighetens skull. Fiskarna nappade som tokiga. Jag låg i båten och läste och höll på att somna i solen men tittade upp och fick syn på en stor älg några hundra meter bort, den stod mitt i det grunda sundet och betade sjögräs.

Okej mer stämningsbild än faktisk älgbild men ni fattar

Är inte det lyx, undrar jag? Välfärd, till och med.

I Teusajaurestugan är man nästan helt avkopplad från resten av världen. Det finns ingen mobiltäckning, inget internet, inga tidningar, ingen tv. Det finns en radio men mottagningen är sådär och den drivs av solceller så man lyssnar mest bara på nyheterna och vädret, för att spara batterierna. Det finns också en satellittelefon men den väger fem kilo och det kostar jättemycket att ringa och samtalet bryts flera gånger i minuten, så den använder man bara i nödfall. Det finns också en hjälptelefon med direktlinje till polisen. Den får man verkligen bara använda i nödfall.

Men det är väldigt skönt att ha så lite information omkring sig. Inget som stör, inga oviktigheter som tar ens uppmärksamhet. Det blir väldigt lätt att gå ner i varv. Bara sitta och göra ingenting. Stirra på de urgamla bergen som ligger där, vilda och orörda. De bryr sig inte om att vi är där. Det är väldigt lugnande.

Fast ibland hittar man nåt spännande!

Heja Rebecka! Jag menar Norge!

När jag var liten åkte vi varje år till Oslo, till min mammas bästis som bodde där, på min namnsdag den 17 maj (jag heter Rebecka i andranamn). Norrmännen blev jätteglada och firade mig som galningar.

barnen var glada

studenterna var glada

alla var glada, och lite rörda.

Ja, ni fattar.

Efter många år av denna okontrollerade norska Rebecka-glädje, den våren jag skulle fylla elva år, hade någon vänligheten att upplysa mig om att det inte alls var min namnsdag som firades, utan Norges nationaldag, även kallad grunnlovsdagen. Russerna var inte yra av glädje för min skull utan för att de slutade skolan, och det var inte till mig kung Olav vinkade från sin balkong.

Nehe.

Men jaja! Jag kom över det med tiden. Det är väl roligt att de är glada ändå. Därför vinkar jag och hurrar nu: grattis Norge! Glad syttende mai!

Ljud jag minns: böneutrop

För två veckor sedan hördes det första böneutropet från en moské i Sverige. Jag har inga problem med det, i alla fall inte mer problem än jag har med kyrkklockor och dem har jag bara ett problem med: de binglar och bånglar väldigt högt och ofta om man bor nära dem. Som vi gör. Det är ett dinglande och dånglande och binglande och bånglade, högt och ofta. Särskilt på helger, och hela somrarna, och lite då och då. Ibland öppnar de luckorna helt i Maria Magdalena och så dundrar de på så det skallrar i skelettet. Fint! Men inte direkt ödmjukt eller diskret. Mer HALLÅ!!! GUD HÄR!!! VAKNA GENAST!!!.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan att jag har två ljudminnen av böneutrop, eller adhan som det heter på arabiska.

Det första är från kanske 30 år sen. Jag var på väg ut mot Öfyren på Käringöns östraste klippa för ett ensambad. Den delen av ön är obebodd, det finns bara fyren längst ut på klippan och ett pyttelitet badhus en bit därifrån. Det var på eftermiddagen, lite blåsigt och mulet. De grå klipporna var varma under mina fötter.
Plötsligt kom ett ljud med vinden, jättevackert men så oväntat just där och då så att jag inte kunde fatta vad det var förrän efter flera sekunder. Jag stod stilla och lyssnade ända tills det tog slut. Det lät ungefär så här, fast det kom och gick med vinden:

Andra gången var 2007, i den indiska staden Leh i området Ladakh, provinsen Jammu-Kashmir i norra Indien vid gränsen till Tibet. Jag låg ensam på ett hotellrum, min familj var på trek ytterligare tusen meter upp i Himalayas berg men jag hade blivit sjuk och kunde inte följa med. Hotellägarens japanska man visade sig vara doktor och ställde diagnosen höjdsjuka (”altitude sickness” eller ”acute mountain sickness” – man kan få det i betydligt allvarligare form än jag fick, och till och med dö av det). Jag var bara lite uttorkad sa doktorn, men han kom dagligen och hällde i mig mediciner och risvälling. Han förklarade att det är av yttersta vikt att man vilar ordentligt, rör sig långsamt, dricker MYCKET vatten, te och juice och andas djupt och effektivt, om man ska klara syrebristen. Mellan varven låg jag och tynade och tyckte synd om mig själv, med tre lager av kläder, dubbla sockor och filtar, termosar, magsjuketabletter, vätskeersättning, alvedon och malariamedicin.

NDSC_0047

På så hög höjd måste man sova med fönstren på glänt för att få tillräckligt med syre, det var iskallt och väldigt sällan tyst. Hundratals gånger under natten väcktes jag av skriande åsnor, muande kossor, hundslagsmål och gamla skraltiga jeepar, samt alla bilister som tydligen måste tuta var tionde meter för att inte motorn ska stanna. I tystnaden som uppstod däremellan kunde man höra en snöflinga falla, och blodet brusa i öronen. Och så var det böneutropen. Vi bodde precis vid minareten, så varje natt dånade mitt rum av nattbönen (ishâ), förstärkt med en gammal och rostig ljudanläggning. Det var inte så vackert, men jag vande mig, precis som man vänjer sig vid kyrkklockornas bingande och bångande.

Hemvändande dotter, bestörta kalkoner

Vad ska man säga om barn som bosätter sig i andra länder? Tja, å ena sidan kan man förstås vara tacksam för att vi lever i en tid och en kultur där man kan resa om man vill, och för att man vill. Man kan vara glad att barnen får se andra delar av världen, lära sig andra språk och förhoppningsvis bli lite klokare.

Man kan också tycka att barnen borde tänka på sina mammor och inte flytta längre än man kan kasta en kanelbulle.

I morgon kommer min ena dotter hem från Irland där hon har hållit hus de senaste tre åren. Jag är så glad! Så länge det nu varar. Man vet aldrig med barn. Plötsligt får de för sig att de måste utforska Gobiöknen eller starta en farm i de katalanska bergen eller kolonisera Mars.

Till dotterns ära delar jag en av hennes favorit-fjompiga-filmer-med-roliga-djur-på-jutub. Varsågoda: Bedrövade (jätteroliga) kalkoner:

Kinesiskt nyår och lite bambuklapperrap

I går kväll firade vi det kinesiska nyåret, inbjudna av kinesiska vänner till Berwaldhallen (Ormens år börjar inte förrän den 10 februari, idag är det fortfarande Drakens år, så det var lite förskottsfirande egentligen). Det blev en väldigt fin kväll med Pekingopera, kung fu, akrobater och mycket musik och dans. Och så var det en fantastisk kinesisk beatboxare som fick hela publiken att jubla. Vi hoppades att han skulle köra lite kuaiban, en slags kinesisk rap som vi hörde första gången på kinesisk radio i en taxi i Kina, men det gjorde han inte. Jag önskar så att jag ska få höra det live åtminstone en gång! För att det är så konstigt och hypnotiskt. Har man hört det en gång måste man bara höra det igen, det sätter sig som ett flugpapper på hjärnbarken. Här är ett exempel:

PS Jag ser mycket fram mot Ormens år, som ska vara särskilt gynnsamt för vänskap och pengar. Låter inte helt fel.

Fjälldrömmar

Första gången jag gick med P i fjällen trodde jag att jag skulle dö. Det var två mil till stugan och varje gång jag föll ihop i en liten gnällande hög sa han ”Nu är det bara lite kvar!” vilket ju var helt osant. Jag var typ 25 och hade inköpt snygga promenadskor i röd mocka. Vadå, skulle vi inte promenera kanske? Vem vill ha fula kängor? Halvvägs uppför tredje backen grävde jag hysteriskt fram hårborsten och mascaran ur ryggsäcken och kastade dem på marken – jag hade just insett att de bara var dödvikt i ödemarken och jag orkade inte bära ett milligram mer än nödvändigt. (Jag fick naturligtvis plocka upp dem igen. Man ska inte skräpa ned uti naturen.)

Men det blev ändå många fler somrar i fjällen. P jobbar som stugvärd åt STF vart och vartannat år och då åker vi andra upp och bor en vecka eller två i hans stugvärdsstuga. Varje år är det olika stugor.

Och nu har jag fått fjällen i blodet. Det börjar surra som mygg i kroppen i januari varje år. Fjällen suger. Den krispiga luften, vädret som växlar från timme till timme, de vilda urgamla bergen. Renarna, fiskarna, hararna. Det iskalla vattnet i sjöarna. Tystnaden. Veden man måste hugga. Fridfullheten. Framförallt den.

klicka på bilden för att komma till fjälldrömmar

En alldeles vanlig episk svensk dag mitt i livet

Igår var det en sån där alldeles vanlig dag som man blir glad av. Först vaknade jag halv fem av att min man och en mås stirrade på varandra genom fönstret. Jag viftade avvisande mot måsen, och kanske sa jag också ”vaff” åt den, jag har ett minne av det. Den flög iallafall iväg. Min man flög inte iväg, så vitt jag minns, det hela är lite oklart. Sen vaknade jag igen klockan sju och gick upp. Rosenbönorna hade växt explosionsartat under natten, den som redan hade grott var redan dubbelt så hög som kvällen innan och tre nya hade kommit upp!

rosmarin + rosenbönor
utbrytarkungen

På väg till tunnelbanan fick jag hoppa över en vilt krängande slang som gick från en avloppstrumma i Götgatan till en tankbil, samtidigt som jag höll för näsan. Ni kan själva gissa vad som sögs in i bilen, tydligen med våldsam kraft.

Halv tio var jag på Centralen och tog tåget till Uppsala, där jag skulle sitta nästan hela dagen i en underjordisk bunker och krisöva med Uppsala läns infochefer. Jag frågade minst tre människor om vägen fast jag hade gps i mobilen. Jag gillar att fråga folk, fast jag vet inte varför. Sen kom jag fram till bunkern, som vaktades av en mystisk ögonsten.

glosten

Uppsala var soligt, stillsamt och somrigt. Och alla husen är små, man får för sig att det är en hobbitstad.

bäverns gränd! hur gulligt är inte det?
fyrisån

På vägen hem gick jag genom ett regn av kastanjeblomblad.

såna

Mitt tåg skulle inte gå förrän om en halvtimme så jag gick runt och plåtade på stationen, bland annat Bror Hjorts staty. Den är mer slående på baksidan.

flicka med persilja
kvinna med grönt hår
en man med många talanger, eller nåt

Jag hade tänkt läsa en bok på tågresan hem men när jag tittade ut genom fönstret såg jag plötsligt en stor skylt i skogsbrynet. ”Fortsätter det så här hela tiden?” stod det. Fortsätter vadå hur? tänkte jag, när nästa skylt plötsligt susade förbi: ”Ja det gör det.” Sen var jag fast. Det var skyltar ända fram till Märsta, säkert sju–åtta stycken, men jag hann bara fånga tre i min långsamma mobilkamera.

Allting rör ju på sig!
Det är du som rör på dig.
Är du kvar?

När jag kom hem till Stockholm var allt lika rörigt och galet som vanligt. Jag gillar det också. Tunnelbanetåget stannade precis innan Slussen, och stod still en stund. Det var ganska varmt och mycket folk i vagnen, och en kille i 25-årsåldern blev stirrig och anropade chauffören i nödtelefonen. ”Jag kan inte andas” sa han, men just då började tåget rulla igen, fast långsamt. ”Är du okej” frågade jag killen, för han såg fortfarande blek ut. Han nickade. ”Jag tar tabletter för min träning” sa han, ”och jag kan inte andas om jag inte får röra på mig”. Jag var på vippen att säga att det lät som dumma tabletter men lät bli.

På Götgatan höll jag på att bli övercyklad av etthundra jäktade cyklister.

Se upp! Jag måste absolut hinna hem till klockan halv sex, annars blir jag en pumpa!

Men sen var jag hemma, och sen var sagan slut.

PS Och idag har rosenbönorna växt ännu mer! Hur kan de växa så där mycket och snabbt? Finns det nån vetenskaplig förklaring till växtkraft?

Expedition Enhörning

Det började med slukhålet härnere på Maria Magdalena kyrkogård, precis nedanför vårt hus. En dag i november förra året öppnade sig ett hål, som tidningarna kallade oförklarligt och mystiskt, i marken. Ett fyra meter brett och nästan två meter djupt slukhål mellan gravarna, bara sådär. Det kan ha att göra med byggandet av Citybanan, ingen vet riktigt. Det kom snabbt en presenning över hålet och sen dess är det nästan dagligen orangeklädda män runt hålet som mäter, krattar och begrundar.

slukhål :: sinkhole
Hur jag än försöker kan jag inte komma ihåg om det var någon grav just där.

Skeletten bryr sig nog inte men jag känner att jag måste hålla ett öga på det där hålet så att det inte slukar vårt hus. Så att det inte säger slurp, som det gjorde i Guatemala för några år sen, och huset dras ner i avgrunden.

Som ni kanske märker är jag inte så förtjust i avgrunder. Om det finns nånting jag hatar mer att tänka på än höga höjder så är det stora djup. Marianergraven till exempel, uää. The Abyss, brr. Det går bort, fetbort.

Ändå har jag nu fått ett nytt mål i livet: att besöka världens största slukhål, Xiaozhai tiankeng i Kina.

Det började som sagt med vårt lokala slukhål. Jag plåtade det och skulle lägga upp bilden på Flickr igår, och då ville jag läsa om slukhål på wikipedia. Naturligtvis finns det en massa rysliga djupa hål över hela världen. Särskilt otäcka (och vackra) verkar så kallade ”blue holes” vara, som tex Stora Blåa Hålet. Sen läste jag om tiankenger, ”himmelshål”, och att det största finns i Kina. Det är 662 meter djupt. I normala fall skulle jag inte vilja komma närmare det hålet än en mil.

Men. En rad i beskrivningen fångade min uppmärksamhet och gjorde mig plötsligt fascinerad.

Nån mer än jag som tänker på Julen i Pengalösa?

”On the bottom grows unique forest.” Det växer en unik skog på botten.

Fattar ni? En mystisk skog, på botten av ett mystiskt och oförklarligt hål i jorden. En underjordisk skog som ingen människa har satt sin fot i. Säkert vandrar det omkring magiska djur i den. Jag måste bara åka dit. Hur jag ska komma ner? Utan att dö av fasa? Ingen aning. Men det måste gå. Det kan finnas enhörningar där nere! Gripar! Och kanske slukefanter! Vem är på?

Unik skog med mystiska djur och blinkande flygande svampar och allt möjligt

Här, och här, och inte minst här kan ni läsa på om slukhål så att ni är väl förberedda för expeditionen. Enhörningar behöver man inte veta så mycket om, det räcker med att ha med sig morötter (och en kork).

PS Enligt Thomas Eliasson, berggrundsgeolog på Sveriges geologiska undersökning (SGU), finns ingen anledning för stockholmare att oroa sig för slukhålet.
– Nej, inte nu efter detta, man får hoppas att de har lärt sig. Det var ju bra att det gick så bra som det gick och att inte någon ramlade ner i gropen. Nu kanske de blir än mer försiktiga, säger han till Aftonbladet.

PPS För att göra den här konstiga posten ännu konstigare kan jag lägga till att min hjärna vägrar att acceptera ordet slukhål. Kanske för att det är läskigt, kanske för att det är fult. Varenda gång jag ska säga ”slukhål” har jag glömt bort vad det heter och får för mig att det heter sjunkhål, skunkhål, slurkhål eller något annat lika bisarrt. (Nej, inte surkål. Så illa är det inte ställt med min hjärna.)

Anna på (o)äventyr i Paris

– Var är din äventyrlighet, frågade sonen otåligt när jag tvekade redan vid första vägskälet på cykelturen och ville fråga kiosktanten om vägen. Bra fråga! Jag ser mig själv som väldigt äventyrlig (vilket inte kommer som någon överraskning för alla som vet att jag också ser mig som smal, redig och Modesty Blaise), men jag är liksom äventyrlig på mitt sätt. Om jag inte har målet i sikte frågar jag om vägen, går dit det pekas och när jag når pekpunkten frågar jag igen, tills jag kommer fram. Det kan vara nog så äventyrligt att fråga om vägen också. Man utsätter sig för prov på hörförståelse, gestikulering, tålamodsprövande kartvisning, missförstånd och ibland komplett galenskap. Ibland önskar jag att jag bara kunde traska på och gå vilse utan att behöva kommunicera med människor. Men jag är helt enkelt den frågande typen.

Vad jag verkligen borde förbättra är min bristande tillit till andras förmåga att hitta vägen. Om någon säger att de vet en genväg så borde jag inte ifrågasätta det utan bara snällt följa med. Även om ingen av oss har varit där förut och vi bara har läst på en karta som ser ut som en tioåring ritat den. Och fast kiosktanten säkert vet, eftersom hon bor där. Jag förstår att det är sårande att jag inte bara följer personen i fråga som just har sagt att de har koll, så från och med nu ska jag bara fråga lokalbefolkningen om vägen när jag är ensam. Och vad gör det om det visar sig i efterhand att genvägen var en senväg? Jag fick ju se roliga kor och en riktig salmbärsbuske.

Just nu sitter jag iallafall på flygplanet hem från Paris, det är ett SAS-plan som skuttar betänkligt i turbulensen över Holland men å andra sidan fick jag just en liten flaska champagne av flygvärdinnan som tack för att jag sa att mackan smakade konstigt. (Är mycket glad att jobbet inte skickar mig med RyanAir. Tror inte att de belönar klagomål med alkohol.) Det kan verka klent skryt att ha klarat sig tre dagar i Paris men det är så väldigt sällan jag reser ensam, jag har varit på många betydligt konstigare platser men då alltid i sällskap. Så jag har känt mig väldigt uppspelt och äventyrlig när jag helt på egen hand och väldigt knackig franska har klarat av bland annat

• ett bomblarm och påföljande evakuering från flygplatsen
• ett ytterst franskt konferensprogram där inga tider stämde
• en taxichaufför som körde till Rue Cambonne istället för Rue Cambronne och vägrade stänga av taxametern
• en artig men obönhörlig gendarm som inte ville låta mig snoka runt i Stadshuset
• samt det parisiska tunnelbanesystemet.

Var inte det ganska bra? Inte för Modesty Blaise kanske, men för mig. Jag är nöjd! Och nu ska jag försöka beskriva den helt fantastiska och oroande konferensen jag har varit på.

Polisskolan 19: en utflykt till kroppsbitarnas land

Obs! Om du är den känsliga typen som stänger av när det är obduktionsscener på tv, hur mycket blänk de än riktar mot de onämnbara delarna, bör du inte läsa det här. (Jag är en sån typ, men bara när det är på tv. Verkligheten är betydligt mer uthärdlig.)

Ett av mina uppdrag på MSB är att utveckla SINDRA, ett samarbete mellan många olika myndigheter för att ge stöd och information till drabbade och anhöriga vid en katastrof (väldigt förenklat sammanfattat).

Ett sätt som britterna använder för att hjälpa sina medborgare är att skicka hem en så kallad Family Liaison Officer till varje familj som drabbats av mord, naturkatastrofer eller dödliga trafikolyckor. De är poliser och utreder brott, men de hjälper också familjen och försöker tillgodose deras behov av stöd och information. Den här veckan har jag och en kollega varit i London och gått en kurs för poliser som vill bli Family Liaison Officers.


Det har varit en otroligt intensiv vecka. Min hjärna surrar av idéer och frågor och bilder av väldigt döda människor. När jag hade en ledig eftermiddag igår satte jag mig på en solig kyrktrappa med en vän och pratade om döden i två timmar. Det kan kanske verka galet med tanke på hur mycket ond bråd död vi matades med hela veckan, men jag tycker att döden är väldigt intressant och blir inte alls deppig av att prata om den.

(Jag blir förstås inte glad heller, fullt så rubbad är jag inte. Jag tror bara att vi pratar på tok för lite om den. Vi borde göra det mycket oftare, för att lära oss att hantera den bättre. Typ fem minuter före frukost varje dag. ”Kan du skicka äggröran älskling?” ”Javisst kära du. Vad tror du händer när man dör?” Nåt sånt.)

Hur som helst. Sedan i måndags har jag lärt mig bland annat

  • att man bör börja bistå en drabbad familj inom 24 timmar
  • att man besvarar den drabbade familjens frågor ärligt, tydligt och fullständigt, utifrån de fakta man har just då
  • att man inte kan skydda varken barn eller vuxna mot smärta genom att ljuga, använda förskönande uttryck eller hindra dem från att ta farväl av sina döda, även om kroppen är sargad och trasig
  • hur man bedömer riskerna innan man går hem till en drabbad familj
  • hur man samlar information för att hitta en försvunnen person eller för att klara upp ett brott
  • hur man gör ett signalement
  • hur man hittar ledtrådar på en död person, i ett hem, på en brottsplats och på en olycksplats
  • hur snabbt och mycket kroppen förändras efter döden, och hur det kan orsaka förvirring
  • varför bålen och könsdelarna ofta är de mest oskadda delarna på människor som dött i våldsamma olyckor (för att de har krupit ihop i skyddsställning)
  • vad rättsläkarna gör med alla kroppsdelar som är för små för att sy fast igen (de riktigt små bitarna sköljs ut i avloppet, resten stoppas tillbaka in i kroppen ganska huller om buller innan den sys ihop)


… och en massa annat. Jag har bara snuddat vid en massa saker förstås, men det har varit superintressant och roligt och sorgligt. Vi har sett på jag vet inte hur många intervjuer med folk som har förlorat sina nära och kära i olyckor, mord, tsunamis, terrorattacker och så vidare. Tårarna har flödat.

Sverige har inte riktigt samma system som britterna. Det finns andra som stöder drabbade och anhöriga, men vi har inte det här samlade stödet som gör att man har en enda kontaktperson, eller en mycket liten grupp med kontaktpersoner, som hjälper en med alla andra nödvändiga kontakter.

När det absolut värsta som kan hända har hänt, när ens värld rasar sönder i småbitar, när man inte kan tänka klart och inte ens kommer ihåg att äta och inte vågar sova, då behövs det någon eller några som kan ringa nödvändiga samtal, fylla i formulär, veta svaren på en massa frågor, veta hur myndigheterna arbetar, förklara rutinerna. Det behövs förstås vänner också, och kollegor, och släktingar och kanske samtalsgrupper och kontakt med andra drabbade. Men just för myndighetskontakter, information och problemlösning tror jag att vi har väldigt mycket att lära av Family Liaison-systemet.

Under tiden: Följvärt

Jag ska ut och resa: först till den gröna ön och dottern där, sen på kurs i London i en vecka. Poliskurs!

Men jag ska inte bli polis. Trodde ni det? Jag ska vara med som besökare när engelska poliser utbildar sig till Family Liaison Officers, alltså poliser som är drabbade familjers kontaktperson gentemot polisen och andra myndigheter. Det kommer att bli en intensiv vecka helt på engelska med undervisning om allt från första hjälpen och stödsamtal till mordutredningar och terrorism.

Innan jag åker tänkte jag stryka en sak från att-göra-listan, och det är att tipsa om några bloggar och grupper jag gillar, som kanske inte alla känner till redan. De är alla väldigt följvärda!

Sonjas blogg är som vatten när man är törstig. Fast sockrat vatten med lite konstig färg.

Stenkulor (eller om den heter paraplybloggen) är en fin dagbok. Missa inte den.

Ode to the question mark är en annan ung persons blogg, ”dedicated to questions and questioning”.

The Anthropology of Everyday Life är en blogg skriven av min favoritantropolog Meredith F. Small. Den handlar om barn, föräldrar, apor, varför man får stoppa vissa saker i munnen fast de har legat på golvet och andra viktiga saker.

Spiritual Birth handlar också om barn. Sydafrikanska barnmorskan Marianne Littlejohn skriver både om de magiska och de praktiska aspekterna på barnafödsel.

Proud Nerdy Geekgirls har allt från bokrecensioner till virkbeskrivningar.

Onyanserat är filmbloggen som snudd på gör alla andra filmbloggar onödiga.

The Oatmeal. Hemskt roliga serier, med betoning på hemskt.

XKCD. Extremt nördig humorserie.

Och så tre Flickrflöden som alltid gör mig glad:

Så där, nu borde ni kunna hålla er sysselsatta tills jag kommer tillbaka!

Läs och lär, RyanAir

I torsdags morse bokade jag en flygbiljett till Kalmar. Jag skulle vara på en begravning på Öland 10:00 fredag morgon, och det fanns bara två flyg: ett med SAS och ett med Kalmarflyg. Båda var framme cirka 09:35, men Kalmarflygs biljett var betydligt billigare, och de flyger från Bromma, så jag valde dem. Jag borde ha bokat tidigare men hade inte hunnit, och var lätt stressad.

Jag var nästan klar med bokningen på deras hemsida när sidan hängde sig. Jag ringde genast Kalmarflyg och bad att få boka per telefon. ”Självklart”, sa den vänliga bokaren, ”men tyvärr var det där den sista biljetten och nu har den fastnat i systemet. Kan du boka den igen om 20 minuter?”
Men det kunde jag ju inte, för då skulle jag vara på väg till jobbet. ”Jag ska se vad jag kan göra” sa bokaren, och lovade ringa tillbaka.

En timme senare ringde hon upp. ”Vi har något fel i bokningssystemet, men vi gör så här: jag reserverar biljetten i ditt namn, så betalar du när du kommer fram.”

Wow! Hyggligt! Ovanligt!

Efter en stund kom ett mail med min bokning och instruktioner om att jag skulle betala till en Mia på Kalmar flygplats, skickat till både mig och Mia. Jag tackade och skrev till Mia:

Jag kommer att ha superbråttom när jag kommer fram, för att hinna till en begravning i Algutsrum klockan 10:00. Har bokat taxi vid ankomsten. Hur gör jag för att snabbast hitta dig, och snabbast betala?

och fick genast svar:

Då gör vi såhär: ta med kontanter som Du ger flygvärdinnan. Jag skickar med henne ett kvitto, så slösar vi inte på tiden efter landning!

Kära RyanAir: läs hennes svar en gång till. Läs, och låt budskapet sjunka in. Man kan ha ett flygbolag och ändå vara vänlig, smidig och hjälpsam. (In English, in case your Swedish isn’t very good:) Dear RyanAir: read her response again. Read, and let the message sink in. One can run an airline and still be friendly, flexible and helpful.

Kalmarflyg sätter en ära i att hjälpa sina kunder. Om jag kunde skulle jag bara flyga med Kalmarflyg från och med nu, och jag kommer alltid att rekommendera dem varmt.

(Förresten Kalmarflyg, kan ni inte börja flyga till Belfast? :)

Länk

Max den modiga luffaren

(Kom just på att jag redan har skrivit det här inlägget en gång. Men se det som en favorit i repris, som varav hjärtat är fullt och som okej då, hon får väl tjata om det där igen.)

Ibland tittar jag på mina barn och tänker att det är ändå bra märkligt hur kloka och vackra och intressanta de har blivit, trots sina föräldrar. Och modiga! Ja, jag vet. Era kids är också fantastiska. Men låt mig ändå få berätta om Max, min äldste son som verkligen har gett sig ut på äventyr. Han cyklar sig igenom Europa, utan pengar. Ja, jag vet! Det är helt galet. Men bra.

Max började resan med att rusta upp sin gamla cykel. Sen sa han upp alla avtal, abonnemang och betala alla räkningar och skulder. Med några hundringar kvar på kontot gav han sig av den 12 oktober, först med tåg till Köpenhamn och Amsterdam. Där satte han ihop cykeln och började trampa söderut. Från början hade han sällskap med med en kompis, de tog skilda vägar i Paris och sen fortsatte han ensam. Det var meningen att han skulle ha kommit iväg mycket tidigare, men livet och döden och två begravningar kom emellan.
Men nu är han redan i Spanien! I spanska Baskien, Donostia-San Sebastian närmare bestämt. En av de coolaste platser jag har varit på, och de har fantastiskt goda pintxos/tapas. Jag satte in 300 kronor till tapas till Max som en tidig julklapp. Nån måtta får det vara på att inte ha pengar att äta för.
För det är faktiskt ett riktigt experiment han gör: hur man kan klara sig utan pengar eller i alla fall överleva på minimal budget. Vad man måste kunna, hur man bygger och odlar och fixar allt man behöver själv. Vilket betyder att ibland har han faktiskt ingenting att äta, och ingen trygg plats att sova på.

Ibland vaknar Max upp på ett fält.

Ibland tältar han, ibland bor han hos soffsurfare. Hans cykel väger bortåt 40 kilo med all utrustning, men den håller fortfarande (peppar peppar) och tar honom ständigt söderut.

Till Spanien idag alltså. Nästan 150 mil på cykel.

Det är en del uppförsbackar på vägen också
Ja, jag ville bara säga det igen. Det är så coolt. Här är hans blogg.

Katastrofalt i England (med uppdateringar)

Åkte till London i lördags. Ännu en jobbresa, och ännu en chans att träffa dottern. Jobbet gällde som vanligt kriser och katastrofer: jag och tre kollegor skulle träffa krisfolk i London en dag och delta i en konferens om katastrofer i Newcastle två dagar. Lustigt nog började katastroferna redan tidigt på lördag morgon, då dotterns pojkvän råkat stänga av klocklarmet av misstag så att dottern missade sitt plan från Irland till London. Gråt och tandagnisslan! Men flygbolaget lovade boka om henne om hon bara skyndade sig till flygplatsen, så det löste sig till slut och vi kunde förenas i London på eftermiddagen. Första krisen avvärjd!

Under helgen vandrade vi runt i stan. London är inte lika charmigt längre, hela England känns som ett sjunkande skepp där besättningen läser The Sun, dricker öl och låtsas som ingenting. Men Kensington Park är fortfarande vacker och förtrollande i skymningen, med kråkor, ekorrar och japaner som smyger omkring bland de stora träden.

den magiska parken


Och så gick vi i affärer förstås, dottern ville gå till Foyles som är en av världens största bokhandlar. Två timmar senare vacklande vi ut därifrån, tio kilo tyngre och tusen kronor fattigare. Men rikare i själen, och bättre försedda med julklappar.

nödnummer

På måndagen åkte vi tuben till Whitehall och fick en visning av COBR-rummet, som visade sig inte vara fullt med kobror men coolt ändå. Brittiska regeringens kriskansli sätter sig i COBR-rummet när det är kris, och det är ordnat så att man ska kunna få så snabb och korrekt info som möjligt, och så att de beslut man tar ska kunna få konkret resultat så snabbt som möjligt.

Sen åt vi lunch med några människor som driver en ideell organisation för stöd till katastrofdrabbade, och sen tog vi ännu en tunnelbana till New Scotland Yard där vi fick en otroligt intressant intervju med en grupp poliser som arbetar med ”Family Liaison”. Varje gång en engelsk familj drabbas av att en familjemedlem dör på grund av ett brott, en trafikolycka eller en större katastrof så tilldelas familjen en FLO (Family Liaison Officer), en polis som både hjälper till att utreda brottet eller händelsen och samtidigt ger familjen hjälp att få allt det stöd de behöver. Det är en enormt knepig roll och ställer stora krav på polispersonen. De måste vara fullkomligt ärliga mot familjen och ge dem mycket stöd, men får inte bli för nära i sin relation. I vissa fall när någon har blivit mördad finns det en misstanke om att det är någon i familjen som är mördaren, men FLO-polisen måste ändå behandla den personen som vilken sörjande anhörig som helst. Och ännu knepigare: även familjerna till självmordsbombare tilldelas en FLO. De har ju också förlorat någon, och är i de flesta fall helt oskyldiga och knäckta av sorg.

yarden, som man säger


Vi gick och la oss tidigt den kvällen, det hade varit en lång dag och vi skulle ta ett tåg från Kings Cross klockan sju nästa morgon. En halvtimme efter att jag hade somnat gick brandlarmet. Dottern och jag flög upp som champagnekorkar ur sängen, rafsade på oss kläder och skor och tog våra väskor som stod packade och klara vid dörren. Larmet var fullkomligt öronbedövande och korridoren var full med folk som bara försökte fly undan det ohyggliga ljudet. Många var barfota, några i pyjamas eller badrock, en del kom raglande från baren med vinglas i händerna men alla verkade hyfsat lugna och samlade. Sen fick vi stå ute på gatan i en halvtimme medan brandkåren letade efter eld, och sen fick vi gå in igen utan att man hittat något, varken eld eller rök.

an evening out


Alla gäster var uppspelta och jämförde vad de gjort i sin nyvakenhet när larmet gick. Många hade som jag trott att det var väckarklockan och desperat försökt stänga av den, andra hade tagit telefonluren och ropat Hallå? En av mina kollegor hade försökt skruva isär brandvarnaren i tjugo sekunder innan hens hjärna gick igång ordentligt, och dottern avslöjade att hon släckt lampan i samma sekund som larmet började tjuta och trott i ett par sekunders panik att hon tryckt på fel knapp.Nästa morgon fick vi reda på att någon satt igång larmet på pin kiv. Hoppas att den person har stukat tån sedan dess.

Konferensen i Newcastle var superintressant och utan vidare missöden. Jag har twittrat om den här, och här kan man se programmet.

oh no, tänkte jag när jag såg den här skylten på badrumsdörren på hotellet i Newcastle

synkroniserad servering av brödpudding på konferensmiddagen

lunch bestående av mackor, sandwichar, wraps, smörgåsar, bröd, druvor och te


föredömligt enkel karta i Newcastles föredömliga, spärrfria tunnelbana


Sen var det meningen att vi skulle åka hem, men i skrivande stund sitter vi insnöade sen snart tre timmar på Newcastles flygplats och har missat vårt flyg från London. Vi skulle varit hemma strax före midnatt, nu är vi glada om vi kommer till London i natt. Håll tummarna!

Uppdatering: Nu i London. Trött & ser i kors. Bilder länkar och fler galna händelser i morgon.
Uppdatering igen! Efter att kaptenen hade ropat ut tre gånger att vi skulle bli ytterligare minst en halvtimme försenade på grund av snöstorm (som i England betyder en centimeter snö på marken) greppade han micken och förklarade att vi skulle bli ännu mer försenade, denna gång för att en av de passagerare som lämnat planet i desperation en timme tidigare hade glömt sin väska. Till slut kom vi ändå iväg, och anlände London någon gång efter midnatt (det är en timme tidigare här). Sen höll vår flygbuss på att krocka med en bagagebil, men sen var det slut med katastroferna för den dagen åtminstone. Nu (torsdag 08:23 lokal tid) sitter jag på ett Holiday Inn och ska strax resa vidare hem till kära gamla hem. Fortsätt gärna hålla tummarna!

Irländsk dagbok

Är på kombinerad jobb- och nöjesresa på Irland och i England. Nöjet är att hälsa på Isabel i hennes nya hemstad Bangor utanför Belfast, där hon bor med sin pojkvän. Julia är också här.

Jobbet är att delta i en konferens om vad folk behöver för stöd när de har varit med om en katastrof av något slag, och att intervjua människor som arbetar med att stödja folk som blivit utsatta för terrorattacker. Det är förstås enormt intressant och väcker hur många frågor som helst. I går hörde jag en kvinna berätta om hur hennes familj försjönk i tystnad när pappan blev mördad av IRA på 70-talet. Hon var tre år då, och det var inte förrän hon blev arton som någon orkade berätta för henne vad som hänt. När hennes egna barn började växa upp bestämde hon sig för att ta reda på så mycket som möjligt, för att försöka förstå. Hon tog kontakt med alla som känt hennes pappa, och till slut även med före detta IRA-soldater. Fatta att orka sitta och lyssna på dem. Vilket mod! Hon insåg att de inte hade tänkt på de skjutnas barn, hur deras liv förstördes. (Klart som fan att de inte hade tänkt. Man kan inte både utöva terror och tänka på hur det drabbar folk, då kan man inte fortsätta att utöva terror.) Och hon fick dem att tänka på det, och några veckor senare kom de och sa till henne att de hade talat med folk som fortfarande höll på med terror, och som inte heller hade orkat tänka på det. Hennes röst var alldeles darrig och svag när hon berättade.

Jag har flängt runt i Storbritannien som ett torrt skinn, London och Belfast och Manchester på två dagar, och Heathrow var förstås en mardröm som vanligt, men det känns inte så passande att gnälla på efter att ha lyssnat på öden som hennes. Eller jo en sak måste jag berätta för den var så bisarr: När jag kom till Manchesters flygplats letade jag efter en skylt med mitt namn på, jag skulle bli hämtad av konferensfolkets taxi för det var en bit till Warrington och Center for Peace dit jag skulle. (Och så ville jag gärna ta ett kort på skylten också, det är ju tjusigt att nån går omkring med en skylt med just mitt lilla namn på!) Men det fanns ingen sån skyltperson där, och efter en stund gick jag bort till infodisken som ropade ut taxichaufförens namn två gånger. Efter en halvtimme kom han ångande, en tandlös gubbe med håret på ända som skällde ut mig för att jag inte hade anlänt försent och som sen körde mig i 130 km/t (eller 80 mph som de envisas med här) i en liten skrutttig bil medan han skrek ”Robbish!” åt alla vägskyltar han tyckte var dumma.

Men allt gick bra, uppenbarligen eftersom jag står här nu i Isabels soliga kök och väntar på att frukostäggen ska bli hårdkokta. Igår när jag kom hem från Manchester hade vi en hemmakväll med fish and chips, idag ska vi åka och besöka Giants Causeway och ikväll blir det pubrumlande i Belfast.

Slán agat!