Nazister, finns dom? (Ja, om du slutar blunda)

Nästa lördag kommer Göteborg att hemsökas av den största nazistmarschen sedan andra världskriget. Vi vet inte ännu vad det betyder, ”den största”, det är bara så nazisterna själva beskriver det. Det kanske blir som vanligt, att det visar sig bara vara några hundra förvirrade själar. Eller så blir det uppåt tusen, eller fler.

I vilket fall: vad är det som händer?

Som jag har skrivit tidigare växte jag upp på 60- och 70-talet med det evigt ekande budskapet att nazismen aldrig skulle komma tillbaka. Den var krossad i och med Nürnbergprocessen och de övriga Nürnbergrättegångarna, där många nazister avrättades ganska brutalt. Vi som var för unga för att själva ha sett nazisterna hade förstås ändå kristallklart för oss vilka monster de varit. Alla skurkar i alla filmer var nazister, vi fick höra om Hitler och Förintelsen till leda i skolan, vi hade läst Anne Franks dagbok. Det enda vi inte kunde fatta var hur Hitler hade fått så många tyskar att bli nazister, och varför inte de andra tyskarna hade sagt ifrån. Var de hypnotiserade? Skräckslagna? Förgiftade? Blinda och döva? Fega? Varför tittade de bort, varför pratade de om annat?

Nazister i Stockholm, tidigt 30-tal. Bildkälla: Aftonbladet Retro

Och varför tittade svenskarna bort, när nazisterna marscherade och åkte tåg genom Sverige?
Inget av detta kunde våra lärare eller föräldrar riktigt svara på.

Men nu var de i alla fall krossade, de där mordiska asen! För alltid!

Jag kunde inte sluta grubbla på det ändå. Hur kunde vanliga, rekordeliga människor fyllas av så mycket hat mot andra att de började se dem som skadedjur? Hur kunde deras humanism liksom skrumpna?

Och var det verkligen säkert att det aldrig kunde hända igen? Kan man tvinga bort en så stark känsla som deras hat från jordens yta? Finns det ett vaccin som är så verksamt att hatet försvinner helt, och aldrig kommer tillbaka?

Idag är nazismen tillbaka. Det som inte kunde hända hände ändå. Vi lyckades inte utrota deras hat, trots blodiga avrättningar, trots alla filmer och böcker.

Första gången jag såg de nya svenska nassarna var på Medborgarplatsen, sommaren 2010. Då var det en handfull personer, men ganska mesiga överlag, kunde inte skrämma en bebis ens. När jag tog upp det med andra var det många som skrattade, fnös och avfärdade dem som en samling pellejönsar. Människor man lugnt kunde bortse från.

I söndags marscherade ett 50-tal nassar längs Kungsportsavenyn. De filmade själva hela det vidriga spektaklet. Här är två utdrag ur deras film (som finns här men som jag inte rekommenderar någon att ödsla mer värdefull tid på), ett klipp på 2 och ett på 2,5 minuter som visar två olika konfrontationer med åskådare och med polisen, som verkligen inte visar sig från den hårdföra och aggressiva sida många fotbollssupportrar och vänsterdemonstranter fått se tidigare.

Så. Nu är det dags att sluta titta bort. Inte för att dessa 50 (eller 100 eller 1000 eller hur många de nu är) skrumpna personerna själva kommer att starta ett nazistparti som lyckas hypnotisera alla svenskar att titta bort och välja andra samtalsämnen när de påbörjar sin etniska rensning och mördar, fängslar och deporterar alla oliktänkande. Det är de inte tillräckligt förslagna för. Utan för att de representerar och är en del av en mycket större rörelse som är de främlingsfientliga.

Det spelar ingen roll vad de kallar sig själva eller vad vi kallar dem: sverigevänner, sverigedemokrater, nazister, fascister, rasister, invandringsskeptiker, nationella, identitära, alt-right, ultrahöger, ultravänster eller något annat. De är alla främlingsfientliga.

De tror att människor från andra kulturer och andra religioner på något sätt utgör ett hot och inte kan leva samman med människor från deras egen kultur eller religion. De är inte intresserade av solidaritet och rättvisa, de vill inte lösa problem på ett sätt som gynnar alla. För dem är ”vi” och ”de andra” det viktigaste, och det är ”vi” som är värda mest och måste prioriteras framför ”de andra”.

Självklart är det på en lång skala. I ena änden finns de som ”bara är tveksamma” till att integration kan fungera i praktiken, att kulturella skillnader går att överbrygga eller kan vara ett icke-problem. Sen kommer de som är rädda för ”multikulturalism” och batikhäxor, som känner sig överkörda och förfördelade och hellre skyller på invandrare än vågar ta den politiska striden för rättvisa villkor. Som tröstas av sagor om ett fornstort Sverige där alla var blonda och ingen någonsin våldtog någon annan. I andra, bortersta änden finns de allra mest skrumpna, de som på allvar tror att ”den vita rasen” är hotad.

Nazisterna är de främlingsfientligas mördarhundar. De är som pitbulls: våldsamma och skrämmande, men vet inte hur man tar sig in i riksdagen. SD är de främlingsfientligas advokater, de slipsklädda väloljade charmtrollen som vet hur man hypnotiserar ett folk. Hur man berättar sagor för att trösta de rädda. Hur man får människor att rikta sitt hat neråt, mot de svagare, istället för uppåt, för att det är så mycket lättare att sparka på de som redan ligger.

Och alla som fortfarande blundar och tiger är de främlingsfientligas nyttiga idioter. De är EXAKT som de tyskar som inte sa ifrån och lät Hitler få makten. Exakt.

Det är inte ens 80 år sedan tyskarna lät det hända. Vi läser samma böcker som de gjorde, äter samma mat, klär oss ungefär som de, använder mycket av samma teknik, uttrycker våra känslor på liknande sätt. Våra kroppar och hjärnor är precis som tyskarnas var 1939. Men vi har något som de inte hade: minnet av nazismen i Tyskland för två generationer sedan.

Jag tror inte att det går att krossa främlingsfientligheten. Inte med våld, inte med förbud, inte ens med uppfostran. Jag ska skriva mer snart om varför. Men det går att bekämpa den, att hålla den stången. Det krävs många åtgärder för det, på många olika fronter. Förbud kan vara en del av det arbetet, upplysning en annan, våld en nödlösning ( i självförsvar). Men framförallt är det ett förändringsarbete. Vi måste dra upp roten till det onda, annars kommer det bara att växa vidare under jorden. Vi måste bygga ett samhälle och en samvaro där alla får sina grundläggande behov tillgodosedda. Både av mat, beskydd och närhet. Där behovet av att skapa ”vi och dom” inte är lika starkt som behovet av ”jag och vi”. Låter det svårt? Som fan. Omöjligt? Absolut inte. Till att börja med måste vi sluta att blunda, och tiga.

Läs mer:

Spara

Om abort, barnmorskor och tabun

Abort är milt sagt en känslig fråga. Jag tänkte skriva om mina tankar de senaste dagarna apropå abort/barnmorskedebatten, om varför jag tycker att barnmorskor ska få välja vad de vill jobba med samtidigt som jag är hundra procent för fri abort. Hoppas att jag lyckas förklara mig tydligt och helst inte gör någon ledsen.

Det finns barnmorskor som inte vill utföra aborter, av olika skäl. En del är religiösa, andra inte. Barnmorskans första och vanligaste uppgift är att hjälpa levande barn till världen, och det är många som blir barnmorskor för att de har ett särskilt intresse, en särskild glädje och en särskild fallenhet för just den uppgiften: att hjälpa mamman och barnet vid födseln, så att den blir så trygg och enkel som möjligt.

Att utföra aborter ingår också i svenska barnmorskors yrkesbeskrivning. För en del barnmorskor är det bara rutin. Andra tycker att det är mer eller mindre tungt att utföra men gör det självklart ändå, och med totalt fokus på att göra det så tryggt och enkelt som möjligt för personen som genomgår aborten. Några få barnmorskor står inte ut med att göra det alls. Det kan handla om religion, men det kan också vara en mer personlig etik eller personliga känslor.

Den som inte är barnmorska vet ofta inte hur en abort går till, bakom kulisserna så att säga, men det är inte alltid en enkel procedur. De som genomgår aborten förskonas, kanske helt rimligt, från detaljerna.

De flesta som deltar i dagens debatt kring barnmorskan som vägrar att utföra aborter anser att lag alltid ska gå före religion, och att den som inte vill utföra aborter inte ska få arbeta som barnmorska.

Jag skulle vilja komplicera det lite. Jag håller med om att lag alltid ska gå före religion. Men jag tycker inte att lag alltid ska gå före personlig etik. Det finns samvetsfrågor, till exempel i situationer där det handlar om att gömma flyktingar; att hoppa ner på spåren för att rädda någon annan; att skada någon annan för att rädda sig själv eller någon som inte kan försvara sig själv, där jag anser att samvetet måste styra ens handlingar. Jag menar inte att det ska gå obemärkt förbi, eller inte få några konsekvenser alls. Men det måste finnas ett utrymme för förståelse, och diskussion kring, hur svårt det kan vara att följa lagen till punkt och pricka i alla situationer, särskilt där det handlar om just etik.

När det gäller barnmorskor tycker jag att det borde finnas olika typer av barnmorsketjänst, så att de som vill utföra både aborter och assistera vid födsel skulle få göra det, medan de som inte vill utföra aborter skulle få slippa. Precis som poliser kan välja att jobba med olika områden inom polisyrket eller som läkare som kan välja att specialisera sig.

Ett argument mot detta är att ”då öppnar en upp för att alla ska få göra vad de vill, hur skulle det se ut, ska läkare inte operera på akuten om de inte har lust?”.
Det är nonsens tycker jag. Att ändra i lagstiftningen så att barnmorskors arbetsuppgifter kan delas upp är inte svårt, och det öppnar inte upp för något annat överhuvudtaget. Det kan omöjligt innebära att busschaufförer ska få vägra att köra nazister till exempel. Det är en helt annan fråga.

Ett annat är att det kommer att bli brist på barnmorskor som vill utföra abort.
Jag tror inte det. Att det är så i katolska länder är en sak. I Norge kan barnmorskorna välja och det så få som väljer bort att det inte påverkar aborträtten alls. Vad som verkligen är viktigt är att få fler att vilja bli barnmorskor, för det är redan brist på dem. De måste få höjda löner och mycket bättre arbetsvillkor. De har ett av de viktigaste jobben som finns och det borde markeras tydligt av samhället.

Ett tredje är att ”då är det ju som att de här barnmorskorna säger att abort är fel och därmed skuldbelägger den som gör abort”.
Också helt osakligt tycker jag. Är det deras blotta existens som orsakar skuldkänslor? I så fall är det väl ännu värre om de faktiskt utför aborten fast de känner som de gör. Det allra värsta vore ju om de brast i gråt eller började agitera under processen. Det är i så fall bara bra om de är så långt borta som möjligt.

När jag gjorde mina två aborter, 1979 och 1982, var det ingen som blev arg eller upprörd för det. Det ansågs som en självklar rättighet och som ett helt riktigt beslut – jag var 17 ena gången och 19 andra och ansågs som alldeles för ung för att få barn.

Däremot fick jag inte vara ledsen efteråt. Det var tabu. Jag skulle vara lättad och tacksam. Jag fick inte prata om att jag sörjde de här två barnen, fast jag gjorde det. Jag fick inte kalla dem ”barn”, fast de var just barn, väldigt tydligt, för mig. Jag tänkte på dem jättemycket, i flera år, på samma sätt som jag vet att en del föräldrar tänker på sina barn som dött strax innan förlossningen. Men det fick jag inte göra. Det ansågs dumt och på något sätt som en akt av förräderi.

Jag fattar problematiken. Jag förstår att fri abort är en sak att vara tacksam för, i jämförelse med hur vi hade det innan i Sverige, och hur människor i många andra länder fortfarande har det, där skuld och skam och konservativa lagar och fattigdom och annat elände gör själva aborten till tabu och skadar och dödar kvinnor. Jag anser att fri, medicinskt säker och statligt subventionerad abort ska vara en mänsklig rättighet för alla, och ingå i lagstiftningen i alla länder.

Jag anser bara inte att vi måste låtsas som om det vore en bagatell att göra abort, eller att utföra en abort. För det är det inte.

I fallet med Ellen Grimmark ställs dock fler saker på sin spets. Hon backas upp av den amerikanska ultrakonservativa organisationen ADF som gjort sig kända för att hata homosexuella och aborter. En organisation som vädrar morgonluft idag, när USA:s president Donald Drumpf återinfört en abortlag som riskerar att ta livet av hundratusentals kvinnor i fattiga länder.

Överhuvudtaget vädrar kvinnoförtryckare och maktmän i hela världen morgonluft just nu, och kanske skulle jag inte ta upp den här diskussionen som riskerar att skuldbelägga kvinnor. Som min dotter påpekar: det finns så många frågor där kvinnor helt enkelt inte kan göra rätt, hur de än gör. De tar för lätt på sin abort, eller för hårt, och skammas i båda fallen. De jobbar för mycket, eller är hemma för mycket. De föder för många barn, eller för få. Och så vidare.

Men jag menar att vi måste lyfta den här debatten till en strukturell nivå. Det handlar inte om enskilda kvinnors beslut. Det handlar om hur kulturen ser ut (att det är tabu att tala om aborter som smärtsamma) och om hur systemen ser ut (att barnmorskor måste utföra aborter fast det skulle vara enkelt att låta ett litet fåtal slippa göra det). Det handlar om att vi var förtryckta i många många år, medan kyrkan och maktfullkomliga män fördömde och förbjöd aborter, men att vi nu inte behöver vända förtrycket mot de som upplever aborter som plågsamma att göra och att utföra.

Och jag vill faktiskt prata om det nu. Jag har väntat i nästan fyrtio år på att få prata om det.

(för fler inlägg i debatten, se exempelvis 1, 2, 3)

Uppdatering: Jag skrev den här texten medan bloggen låg nere pga virusstädning, så jag publicerade den på facebook, och länkade till den i en grupp för barnmorskor som jag har äran att få vara med i trots att jag inte är barnmorska själv (jag råkar bara känna en hel drös med barnmorskor).  Jag fick många både arga och kloka och bra svar i den gruppen. Bland annat fick jag klart för mig att det är högst sannolikt att Ellen Grimmark har gått ADF:s ärenden hela tiden. Jag visste inte heller att en som barnmorska oftast kan välja en tjänst där en inte behöver utföra aborter.

Många i den gruppen skrev om hur viktigt det är att en barnmorska måste kunna möta en kvinna med respekt i alla situationer. Att hen aldrig kan få avstå från att ge vård, eller få ge sämre vård, beroende på sin egen övertygelse. Och det håller jag naturligtvis till hundra procent med om. Mitt perspektiv är ju inte barnmorskans utan ”patientens”, och jag har tyvärr träffat flera barnmorskor i mina dagar som verkligen inte varit varken respektfulla eller vänliga.
Borde de inte heller ha blivit barnmorskor? Kanske inte. Men problemet är ju att nu blev de det.

Jag är övertygad om att det finns många verksamma barnmorskor som upplever olika situationer (som med mammor som inte vill amma, eller som vill avstå viss behandling, som vill föda hemma, som vill ”beställa” kejsarsnitt eller liknande) som oerhört provocerande eller sorgligt, och som inte kan hantera den situationen på ett särskilt bra sätt. Ska alla dessa barnmorskor säga upp sig från sina jobb och bli spärrvakter istället? Eller finns det andra sätt att närma sig problemet med dem, och med de som inte vill utföra abort? Behövs det mer och/eller öppnare samtal i utbildningen och till vardags? Finns det sätt att vara mer flexibel i tänkandet, utan att tumma ens en millimeter på lagstiftningen?

Jag har förstått att barnmorskor i Norge, Danmark och Tyskland kan välja en tjänst på en vanlig klinik men slippa att utföra aborter. Det verkar fungera bra, och i mina öron låter det bättre än att en bm som får panik av det är i närheten av patienten. Men jag är ingen barnmorska och vet alldeles för lite om hur deras vardag fungerar, och jag skrev inte min text för att tala om för barnmorskor hur de ska jobba. Det var bara en tanke jag hade, att det kanske skulle gå att lösa problemet som jag är övertygad om existerar, även helt bortsett från de som driver frågan av religiösa/politiska skäl.

Några verkade uppfatta min text som att jag ville ifrågasätta abortlagen. Det vill jag verkligen inte. Men det kan vara svårt att höra vad nån annan säger, om en känner sig ifrågasatt eller anklagad! Och det tror jag förklarar en del av det problem jag egentligen ville skriva om, nämligen rätten att få tycka att det är jättejobbigt och jättesorgligt att göra abort. Den som ska försvara möjligheten till abort kanske känner sig anklagad av såna tankar, fast det egentligen inte alls har med varandra att göra. Jag önskar att det skulle gå att prata om abort som problematiskt, utan att ställa det mot kvinnor som dör för att de inte får utföra lagliga aborter. Men jag upplever att det tabu som fanns för 40 år sen fortfarande finns idag.

I vilket fall som helst är jag ännu mer övertygad idag om att den svenska aborträtten inte är i fara. Självklart kan den aldrig tas för given, det kan inga mänskliga rättigheter. Den måste alltid bevakas, särskilt i mörka tider som dessa. Men just idag känner iallafall jag mig trygg att svenska barnmorskor kommer att försvara den tills de stupar.

 

Spara

Spara

Spara

Om att lämna sina barn

Vi såg en dokumentär om Ingrid Bergman nyligen, och sen följde en lång diskussion om föräldrar som lämnar sina barn. Typiskt att det alltid blir starka känslor när en mamma gör det, medan pappor ofta kommer mycket lindrigare undan!

Bergman var visserligen en stor konstnär, och därmed lite mer ursäktad än en vanlig snabbköpsmorsa skulle vara om hon plötsligt packade sina väskor och drog. Vanligtvis är ju konstnären en man: det manliga geniet, kulturmannen, pappan som inte har tid eller ork eller ro att delta i det lilla livet. Men oavsett om han är en Upplyst Ande eller en vanlig knegarfarsa är det fortfarande idag, 2017, mindre upprörande om en pappa överger eller struntar i sina barn än om en mamma gör det. För mig är det exakt samma sak, lika mycket fel. (Jag vet att det inte är enkelt, jag kommer till det.)

Bergman var ganska extrem: hon övergav fyra barn, i två omgångar. Först sin tolvåriga dotter som hon fått med sin första man, sju år senare sina tre nya barn. Egentligen lämnade hon barnen mycket tidigare, ofta bara några månader efter att de fötts, för att åka på långa inspelningar. Ibland var hon hemma långa perioder, ibland hälsade barnen på henne på jobbet.

Alla hennes barn (som nu är gamla såklart) deltog i filmen. Tre av dem verkade ganska drabbade av sorg över att mamman lämnat dem, den fjärde tog det synbart med ro. Alla fyra pratade om sin mamma som en väldigt underbar person, och som en som bara kunde vara lycklig om hon fick skådespela.

Far & flyg med mamma och nannies

Så här tycker jag: att den som sätter ett barn till världen, och då menar jag alla som utsätter sig för risken/chansen att bli med barn, har ett personligt ansvar för att det barnet inte far illa, så långt det är möjligt. Barnet har inte bett om att få komma och kan inte välja, så ansvaret är föräldrarnas. Inget barn ska behöva undra en enda sekund över varför pappa eller mamma har valt bort det. Men det gör barn som valts bort.

Många barn godtar sina föräldrars förklaring om ”ny kärlek” eller ”viktigt jobb” eller ”frihetsbehov” eller vad det nu kan vara, men jag tror att det oftast bara är en överlevnadsstrategi, ett sätt att rationalisera för att slippa känna sig övergiven. Även när de upprepar det som vuxna.

Ingrid w kids Isabella, Roberto, Isotta & Pia

Det är såklart inte lätt att lämna sina barn. Upplevelsen att vara förälder är som en kran som antingen måste vara helt på eller helt av för att fungera, det går inte att ha den i nåt slags droppläge. Det gör ont att stänga av den, oavsett om det är samvetet eller de känslomässiga och biologiska banden som orsakar smärtan. Somliga dövar sig med övertygelse, andra med alkohol, somliga med kärlek eller andra typer av missbruk.

De flesta lyckas inte stänga av kranen helt. Bergman sa i en intervju att hon upplevde sig mer som kompis till sina barn än som mamma, och hon hoppades att det var en bra sak. Att en rationaliserar bort sitt föräldraansvar betyder inte att en har mindre dåligt samvete.

ur Höstsonaten, Bergmans sista film, där hon spelar en dålig och frånvarande morsa.

Det här handlar förstås inte om ondska (nästan ingenting handlar om ondska, det är bara så lätt att ta till det som förklaring när vi inte orkar ta in komplexiteten i människors känslor) eller om att vara en dålig människa. Alla är verkligen inte menade att vara föräldrar, oavsett hur gärna de vill eller hur mycket de försöker, och det skulle vara mycket bättre om vi inte hade den här kärnfamiljskulturen som vi har, där alla förväntas ”skaffa” barn för att passa in i mallen, och där barn bara har tillgång till en eller två vuxna även om de är rätt kassa föräldrar.

Däri ligger det största problemet, som jag ser det. Vi har gått från att behöva göra barn för att säkra vår överlevnad till att göra barn av romantiska skäl, inte nödvändigtvis en förbättring. För tyvärr passar ett närvarande föräldraskap in ganska dåligt i vår kultur. Att bli förälder idag, om vi vill vara närvarande med barnen, är att tvingas välja bort mycket av det som vi hyllar som viktigt: frihet att göra vad vi vill, när vi vill; möjligheten att arbeta och producera och ”göra rätt för oss”. Vi tvingas dela upp tiden mellan barnen och det viktiga eftersom det är väldigt svårt att integrera båda.* De flesta av oss prioriterar så gott vi kan vårt ansvar som föräldrar (eller som mor- och farföräldrar) framför jobbet/kärleken/drömmarna, med varierande resultat. Några klarar inte av det alls utan ger sig av.
I vilket fall är det barnen som drar det kortaste strået.

Så vad är lösningen? Det enda hållbara vore att ändra förutsättningarna i grunden.

• Byta kärnfamiljen mot storfamilj, flock eller annat nätverk där det alltid finns närstående till barnet som kan avlasta föräldrarna och bli lika viktiga för barnet som pappa och mamma.

• Bryta det kulturella mönster som säger att alla vuxna måste bli föräldrar och istället göra det lättare för icke-föräldrar att engagera sig i andras barn. Mer av ”alla barn är allas barn”, alltså att alla vuxna ser alla barn som sitt ansvar, inte bara de egna barnen.

• Göra det mycket lättare för föräldrar (och mor- och farföräldrar) att finnas där för sina barn**, och att överleva utan att behöva vara ifrån sina barn. Till exempel genom att ställa kravet på att alla arbetsplatser ska vara barnvänliga (vilket också gör dem vuxenvänliga), genom att införa medborgarlön, genom att bygga nätverk som ser till föräldrarnas behov, när föräldrarna ser till barnens.

Det krävs alltså både lagförändringar och ett ändrat synsätt. Tills dess tror jag att det är superviktigt att vi pratar om det. Den här diskussionen har en tendens att landa i ett skuldbeläggande av föräldrar som väljer bort sina barn, eller i defensiva argument från föräldrar som känner sig anklagade för att de måste vara borta mycket från sina barn. Inget av det hjälper barn att känna sig prioriterade, så det gäller att fokusera på systemfelen och hur vi kan ändra på dem.

För det är jobbigt att känna att en kanske har prioriterat fel. Att det kanske inte var så himla lätt för barnen att ha en mamma som var borta jämt, fast hon var en rolig kompis. Eller en pappa som aldrig hade tid och jämt var trött för att han var tvungen att jobba så mycket.

Men det går att ha två tankar i huvudet här. Ingrid Bergman kanske faktiskt var tvungen att lämna sina barn för att filma. Samtidigt som barnen kanske for illa av det. Ibland är det så. Och då måste det få vara så. Då måste den som är ledsen få vara ledsen, och kanske arg. I stället för att lyssna på varför föräldern ”måste” jobba, eller ”måste” följa sitt hjärta och liknande. Inte tvingas att förstå och förlåta.

För hur ont det än gör att erkänna att en gjort fel så är det ju nödvändigt för att någon annan ska få känna att de har rätt.

Och sen kan vi gå vidare, och förändra.

Det är lite taskigt att bara använda bilder på Ingrid Bergman i en text som handlar om frånvarande föräldrar. Ingmar Bergman hade nio barn som han övergav i många omgångar. Men såklart finns det nästan inga bilder på Ingmar och hans barn! Medan det finns en ziljon bilder på Ingrid och hennes.


*
Jag tror att de flesta barn upplever sig bortvalda redan på den här vardagsnivån, den som drabbar nästan alla familjer, men eftersom det är en så central företeelse i våra liv gör vi inget stort nummer av det.

** Med ”finnas där” menar jag inte att sitta och andas dem i nacken 24/7, utan att vara tillgängliga vid behov. Det går att lösa på många olika sätt.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Ungdomen nuförtiden

Det där om att ungdomar är så lata nu för tiden. Det är ett tankefel, men jag tror att det händer när folk jämför sig själva som unga med några unga som de träffar nu, och så glömmer de att de själva kanske inte var representativa för en hel generation.

Det är ju sällan en enskild individ är det!

Om jag jämför mig själv med ganska många som är unga idag så framstår de som superambitiösa och medvetna och fokuserade. Jag är å andra sidan verkligen inte representativ för alla som är födda på 60-talet.

Den som letar i bara några minuter i internetarkiven hittar många exempel på detta tankefel. I mitt arkiv till exempel, en Aftonbladetartikel från 1978:

ungdomen_ab7803

Svenska arbetsgivare beskriver de som är födda på sent 50-tal och på 60-talet.

”De är ointresserade, saknar initiativförmåga och kommer och går som de vill.”
”Utan framåtanda, utan intresse för annat än lönen.”
”Slarviga, kommer inte till jobbet när de inte har lust.”
”Inte intresserad av att arbeta.”

Känns det igen?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Redan de gamla grekerna tyckte säkert att ungdomarna var bättre för, på deras tid (även om Sokrates tydligen inte alls sa det där om att ungdomar är ouppfostrade och tyranniserar sina lärare).

1911 skrev en reporter i det amerikanska magasinet The Atlantic:

What we’re currently witnessing is different from anything we have ever seen in the young before. Parents teach nothing wholeheartedly and things come so easily to children nowadays that they fail to develop any self-discipline.  Forget about traditional values:  Today, it’s just a “culte du moi.”

Och en svensk statlig offentlig utredning från 1945 (SOU 1945:22):

Med stigande oro får vi dagligen bevittna, hur det alltmer tilltagande nöjeslivet och den samtidigt starkt ökande ungdomsbrottsligheten hotar att leda till katastrof för hela vårt folk.

Så nej, det var inte bättre förr. Snarare är skillnaden att unga idag mindre rädda för auktoriteter. Kanske går vi i så fall mot ett samhälle och en kultur där alla, unga och gamla, vågar ifrågasätta mer. Där vi inte behöver vara lydiga robotar, inte slavar. Där arbetsgivarna inte kan behandla arbetstagarna illa, där vinsten inte får betyda mer än hur människor mår. Det vore en lysande utveckling!

Hur man krossar ett självförtroende

I snart två år nu har jag på nära håll bevittnat två unga människors försök att få jobb, nästan vilket jobb som helst. Sett dem skriva nya cv:n och personliga brev, enligt alla konstens regler, skriva ut på lånade skrivare och dela ut som om de vore flygblad i varenda kiosk, bar, café, butik i närheten och dessutom skicka med epost till mängder av olika företag som har annonserat ut jobb. Samt svarat jakande på diverse förslag på Facebook som verkat hyfsat seriösa.

Resultatet? Jag önskar nästan att jag kunde säga ingenting, för det hade varit bättre än det som faktiskt hänt. Men de har inte bara fått konstatera att så gott som ingen arbetsgivare ens bemödar sig om att svara, inte ens de som aktivt annonserat eller visat intresse och tagit emot mina vänners förfrågningar.

Utan dessutom har de tvingats ”provjobba” gratis, om och om igen, under förnedrande former. Första och andra gången det hände trodde jag att det var en slump, att det var bara just dessa två arbetsgivare som dragit nytta av den växande arbetslösheten och tagit sig friheten att välja och vraka samtidigt som de får en dags gratis arbetskraft.

Men snart insåg jag att detta är satt i system. På det ena stället efter det andra har mina vänner, vi kan kalla dem M och C, fått höra att de passar jättebra för jobbet men att de måste provjobba några gånger innan de kan få ett kontrakt (och innan de kan få ett öre i lön, visade det sig). Detta provjobbande kan vara i allt från en dag till flera månader.

C fick ett erbjudande om att provjobba från 20:00 till 24:00 på en känd, internationell smörgåskedja mitt i Stockholm. C jobbade till två på natten, i stort sett ensam. Nästa dag sa arbetsgivaren att C var välkommen att provjobba igen nästa helg. Efter andra gången sa han att C måste jobba en helg till, eftersom han själv inte var den riktiga chefen, utan den riktiga chefen skulle komma nästa helg och kolla hur C jobbade. ”Den riktiga chefen” var naturligtvis inte där när C jobbade sin tredje natt, inte heller den fjärde natten (då C fick gå först klockan fyra på morgonen). Den femte natten var en ny person där, som sa att han skulle tänka på saken, men nog måste se C i arbete minst en gång till. C återvände inte dit, och fick aldrig en krona i lön, trots sin ödmjuka bön om att få betalt för åtminstone de sista två nätterna.

Jag ville gå dit med ett baseballträ när jag fick höra detta, men C ville inte att jag skulle göra en stor affär av det. ”Då blir jag säkert bränd i hela kedjan” resonerade C, som är 20 år gammal.

M har flera gånger råkat ut för män som erbjuder henne städjobb och liknande dagjobb via Facebook, och som säger att de ska plocka upp henne i sin bil och köra henne till adressen eftersom ”det är så krångligt att hitta dit”. Hon har nekat hittills, men blir alltmer desperat och benägen att tro på dem som ”ändå verkar hyggliga”.

Ingen av dem är med i facket. Det enda de har hört om facket är att chansen att få jobb är ännu mindre om arbetsgivaren får höra att du är med.

Vad är det för värld vi ger våra unga?

Och då är C och M ändå ganska lyckligt lottade. De har tak över huvudet, familj och vänner. M får studiebidrag, C blir försörjd av sin familj. De talar svenska, ser bra ut, är kloka och trevliga. De är en del av prekariatet, men inte på det understa steget där de papperslösa och flyktingarna befinner sig, som Niklas Orrenius beskriver i reportageserien ”De osynliga”.

Men deras självförtroende är i botten. Liksom deras ekonomi. Jag läser gnälliga drapor om hur ungdomen nuförtiden bara blir latare, och gnisslar tänder. C och M, och säkert de allra flesta arbetslösa unga, är värda bättre! De är inte lata, de är desperata. Och de tror att det måste vara dem själva det är fel på, jag ser hur gnistan slocknar hos dem, långsamt men säkert är den på väg att dö helt.

Och här är jag tvungen att säga det som jag först skrev som rubrik, men strök för att jag tyckte att det lät för hårt. Men det är rena rama sanningen: Sådan är kapitalismen.

Och: Jävla skitsamhälle!

 

Oäkta barn och liderliga fattighjon

Läste du historien om Trasfröken? Den hemlösa kvinnan som levde i Stockholm på 1800-talet, vars skelett man använde till rasforskning? Björn af Kleen skrev om henne, och om rasforskningen på Karolinska Institutet, i två långa bra texter på DN tidigare i år. De belyser bland annat hur fattiga, sjuka, födda utom äktenskapet, självmordsoffer och kriminella även efter döden helt saknade status och ansågs vara lämpliga objekt för både vanlig medicinsk forskning och rasforskning. Björn skriver:

Karolinska institutet hade grundats 1810. Fyra år senare hade då­varande Medicinalstyrelsen yrkat på att fattigvården skulle fråntas rätten att begrava sina döda såvida inte liken först erbjudits KI.

Fattigvårdsstyrelsen protesterade mot förslaget. Om de fattiga fick vetskap om att deras kroppar riskerar att hamna på KI efter döden kanske de skulle börja sky fattigvården i ännu högre utsträckning; och Stockholm behöver knappast mer slum vid den här tiden.

Säkert var det också en fördel att det sällan fanns någon anhörig som kunde protestera – i alla fall ingen som hade något att säga till om.

En vän till mig hjälpte Björn med research till artikeln om Trasfröken, och tillbringade därför många långa timmar i underjorden, i Stockholms Stadsarkiv. Då och då stötte han på skrifter om urvalet av vilka kroppar som skickades till KI och såg att de ofta inkluderade så kallade oäkta barn. Han vet att jag är en sån oäkting så han tog bilder och skickade till mig i förvissningen att jag skulle bli fascinerad, och han hade helt rätt.

 

stadsarkiv mf 20150304_152955

(obs att alla bilder går att klicka på för att se större)

Några riktigt gamla regelverk på tyska, inhämtade som underlag när de svenska reglerna skulle skrivas om 1924.

 

stadsarkiv mf 20150304_152506

Här lite regler från Anatomische Anstalt, Universitetet i Tübingen 1920. Eller så är det ett flygblad som skickades ut till olika ställen när anatomiska anstalten började få brist på lik – min gotiska är inte jättebra.

 

stadsarkiv mf 20150304_153438

Känner ni von Leichens? En fin gammal tüsk familj. Nej men jag gissar på min knackiga skoltyska att det betyder ”Föreskrifter för leveranser av lik till den anatomiska institutionen”.

 

stadsarkiv mf 20150304_145627

”Statens Offentliga Utredningar, 1922: Utredning och förslag rörande förskaffande av lik för den för läkareutbildningen nödvändiga anatomiska undervisningen.” En utredning skriven av professor Ivar Broman, anatom, fosterforskare och rasbiolog. (Jag rekommenderar varmt att läsa Wikipedias artikel om honom! Han verkar ha varit en obehaglig typ, men med förtjusande skor.)

 

stadsarkiv mf 20150303_185610

”Gällande bestämmelser rörande tillgången till lik för den anatomiska undervisningen i Stockholm, Upsala och Lund / sammanstälda af Algot Key-Åberg. 1889”. Key-Åberg var professor i rätts- och statsmedicin vid Karolinska institutet. Det finns en rolig (och hemsk) sak om honom också, nämligen den här artikeln om hur mycket en människa kan äta utan att spricka. Har inget med denna text att göra dock.

 

stadsarkiv mf 20150303_184623

Jag tror att det här är ur Key-Åbergs skrift om olika regler som gällde under olika tidsepoker:

I enlighet härmed erhöll sålunda Collegium medicum rätt att efter reqvistion hos polisen, men utan andra särskildt bestämda vilkor, till anatomiskt bruk erhålla lik efter (…) oäkta barn från staden och intilliggande län.

 

stadsarkiv mf 20150303_185515

och oäkta barn (som någon gång blivit undersökta av en doktor?) ansågs tillsammans med

sjelfmördare, afrättade individer, kringstrykande tiggare, (…) alla för gröfre brott häktade, i fängelse eller häkte döda personer

vara safe att dissekera i Skåne.

 

stadsarkiv mf 20150304_150309

Glöm inte de vanartiga och liderliga fattighjonen. De är det inte heller någon som bråkar om.

 

stadsarkiv mf 20150202_173428

Bonusbild: En särskild dopbok för de oäkta barnen. Så att de äkta barnen inte får några oäkta baciller på sig kanske? (Bilden är mikrofilmad av The Genealogical Society, Utah)

Ja, jag menar inte att raljera, det är bara så bisarrt och gräsligt alltihop. Tur att ingen särbehandlar oäkta barn, kriminella och tiggare idag!

 

Laglottsskyddet är en illusion

Programmet ”Efter tio” i TV4 har haft tema ”arv” och bjöd in först Björn af Kleen (med Erik af Petersens) och sen mig för att prata om arvsrätt.

Det blev lite missförstånd när jag kom dit, jag hade blivit tillfrågad av programmets redaktörer om jag ville kommentera den nya arvslagen som kommer i höst som rör svenskar som bor (eller äger) i utlandet. Den öppnar ännu flera möjligheter för de som vill göra sina barn arvlösa, och jag ville gärna diskutera den frågan generellt. Men när jag satt hos Malou i studion hade de ändrat sig om upplägget, och det blev egentligen bara en intervju om den arvstvist som jag var inblandad i. Så jag tänkte skriva helt kort här det jag egentligen hade hoppats få prata om!

Experten som citeras i artikeln säger ”Vi har ju en laglott i Sverige, vilket innebär att man inte kan testamentera bort barnens arv”.

Laglott är en lagstadgad rätt för bröstarvinge att ärva hälften av sin arvslott. 7 kap. 1 § står detta i. Genom denna bestämmelse anses att bröstarvinge fått skydd för åtminstone hälften av vad bröstarvingen skulle ha rätt till enligt lag” säger Wikipedia.

Det vill säga: du kan testamentera hälften av dina tillgångar till ett katthem om du vill, eller till bara ett av dina barn, men den andra hälften är laglotten och den ska alla barn få dela lika på. Så är det bara. Punkt slut.

Alla vanliga människor som jag har pratat med om laglottsskyddet tror att det är väldigt starkt, och att man som svensk inte kan göra ett barn arvlöst. För i Sverige har tanken om laglott funnits sedan medeltiden. Troligen, och bland annat, för att söner ärvde betydligt mer än döttrar. I den lagbok som skrevs 1734 står det i ärvdabalken att söner som var bosatta på landet ärvde dubbelt så mycket som sina systrar. De som bodde i en stad ärvde lika mycket. För att reglera detta skrevs en förordning 1845 som sa att son och dotter alltid skulle ärva lika mycket – men reglerna om vad man kunde testamentera bort, och hur mycket, var otydliga. En ny förordning 1957 ersatte dem, och det blev tydligare fastslaget att söner och döttrar i normalfallet skulle ärva lika, och att man i normalfallet inte skulle få kringgå denna princip genom att skriva ett testamente.

Tanken med laglottslagen från 1957 är alltså att garantera bröstarvingars rätt till arv, och se till att det inte blir orättvisa mellan bröstarvingarna. Och den har i stort sett varit oförändrad sen dess.

Så det är kanske inte så konstigt att de flesta tror att det är en vattentät lag. Men det är den ju inte! Det finns många olika tricks för att slingra sig undan laglottslagen, som i mitt fall där advokaterna sa att viss egendom inte kan ärvas av oäkta barn. Eller man kan skriva över sina tillgångar på sin man/fru, som gåva och enskild egendom. Eller man kan skriva ett brev till det barn man vill favorisera (om man till exempel vill att det yngsta barnet ska få ärva huset, men inte det äldsta) där man låter det framgå tydligt att man vill bli av med huset för att det är så jobbigt att ta hand om det. Enligt en ansedd advokat jag pratade med är detta ett effektivt sätt, eftersom det andra syskonet i de allra flesta fall böjer sig för förälderns vilja och låter bli att tvista när de får se brevet (”ett fult, men effektivt knep”, kallade han det). Eller så kan man metodiskt överföra förmögenhet och värde genom gåvor under lång tid. Och den nya ”utlandslagen” är ännu ett tricks.

Jag tycker att det här är fel. Antingen ska arvslagen vara lika för alla, eller så kan man slopa den helt och hållet. Att säga att ”laglotten gäller” och samtidigt ha en massa kryphål i den, som framförallt rika människor kan använda sig av, är inte rätt.

Den svenska arvslagstiftningen är naturligtvis inte den enda möjliga. Det finns andra sätt som kanske också kan fungera. Jag gillar till exempel idén att all egendom som finns kvar när någon dör ska tillfalla en statlig fond, som delar ut en summa till alla som förlorar en förälder, lika mycket till alla. Ett annat förslag är att vi tar bort arv helt och hållet och att all egendom som blir över när någon dör går till att utplåna fattigdomen, eller till valfritt välgörande ändamål.

Men OM det ska fortsätta att vara så att föräldrarnas egendom ska övergå till barnen så måste det vara rättvist. Har du satt ett barn till världen så får du ta ansvar för det. (Här är en jättebra text om varför lagen behöver fortsätta att skydda särkullbarn.)

De som vill ta bort laglotten brukar antingen argumentera på en politisk nivå: att den allra viktigaste principen är att alla ska få göra vad de vill med sina egna pengar. Det brukar formuleras ungefär att ”laglotten medför inskränkningar i form av begränsningar i människans möjlighet att själv få bestämma över sin egendom efter döden”. Alltså att det viktigaste är att man ska få fortsätta att bestämma över sina älskade pengar, även efter sin död!

Jag skulle vilja påstå att den uppfattningen, att äganderätten är det heligaste av allt heligt, präglar svensk lagstiftning generellt. Det är inte för inte den kallas Sveriges Rikas Lag, bakom sin rygg.

Det andra argumentet kommer från de som vill se arvet som en belöning. De menar att det är fel att man ska tvingas ge sina pengar (efter sin död) till barn som varit respektlösa, inte hållit kontakten, varit odugliga bla bla.

Men det de missar TOTALT då är att denna lagstiftning kommit till som en generell princip, för att skydda alla, utan undantag. Då kan man inte göra egna lagar för sig själv, bara för att man gillar sitt ena barn bättre än det andra, eller av något åsiktspolitiskt eller ekonomiskt skäl. Utan då får man finna sig i att så här funkar lagen, lika för alla.

Det var mina tankar om detta. Vad tänker du?

 

Malou ”Efter tio” fredag 27 februari 2015

 

Zombieinvasionen är redan här

När svenska och amerikanska myndigheter informerar om hur du bäst skyddar dig mot en zombieattack känner jag mig inte särskilt orolig, jag har mest tyckt att zombier och vampyrer är ganska tråkiga. Men igår insåg jag att de odöda redan finns ibland oss. Och de här zombierna är oroande på riktigt!

Ett fåtal av överväldigande många empatibefriade kommentarer

Jag skriver inte det här för att raljera, jag menar inte att alla som tycker att en nioåring kan förtjäna att få spö av en vuxen bjässe till man är totalt döda inombords eller att de livnär sig på att äta små barn. Men jag tror på riktigt att många av de som kommenterar så här, på nätet eller privat, har en farligt låg nivå av empati. i många fall säkert för att de inte har fått särskilt mycket empati själva – det man inte har fått känna själv kan man inte få andra att känna.

 

PS: precis som troll och älvor finns på riktigt vilket jag skrev om här, när internettroll fortfarande inte var ett känt begrepp i Sverige.

Vi är inte bara Charlie

”Det måste bli ett slut på det här, en gång för alla” sa en svensk politiker i en tv-soffa för en vecka sedan sedan. Hon syftade på terrorattacken mot Charlie Hebdo i Paris, där tolv människor dödades, och på terror i största allmänhet. Soffpanelen hade just tittat på folkmassor med skyltar där pennor symboliserade motstånd, och sagt att det var viktigt att försvara yttrandefriheten genom att publicera Charlie Hebdos karikatyrer om och om igen, överallt.

Men är det verkligen så vi får slut på terrorattacker, en gång för alla? Genom att rita fler karikatyrbilder? Kalla oss Charlie? Demonstrera för … vad? Och mot vem? Hur långt är vi faktiskt villiga att gå för att få ett slut på det här, en gång för alla?

Det har gått en vecka sedan terrordådet. Nu, när den första vågen av adrenalin har lagt sig, börjar fler infallsvinklar bli synliga. Jag läser, läser och grubblar. Det här blir en lång text, i slutet kommer det förslag på ännu mer läsning.

De första dagarna ropade alla ”Je suis Charlie”! Men andra säger: jag är inte Charlie. Och med det menar de inte att yttrandefrihet är fel, eller att någon ska riskera att dö eller ens skadas för att de uttrycker en åsikt. Utan att: det är inte så enkelt.

pic.twitter.com/b9dzTulbRS

”I’m marching but I’m conscious of the confusion and hypocrisy of the situation.” pic.twitter.com/b9dzTulbRS / @FrancoisF24

Dels för att syftet med Charlie Hebdos teckningar kunde uppfattas olika. Som hån mot de redan utsatta till exempel. Kanske helt oavsiktligt – det är inte alltid lätt att se sin egen position, sina egna privilegier. De flesta män uppfattar sig inte som nedlåtande mot kvinnor, de flesta vita européer uppfattar sig inte som nedlåtande mot bruna, de flesta feminister skulle aldrig medvetet trampa på någon svagare, och så vidare. Men alla vet ändå vem det är som alltid får sista ordet, på det stora hela. Om vi ska få ett slut kanske vi måste låta de mest utsatta ha tolkningsföreträde, för omväxlings skull. Och bara lyssna.

Att kritisera Charlie Hebdos teckningar är inte heller på något sätt en kritik, eller ett hot, mot yttrandefriheten. Voltaire sa aldrig att man måste hålla med varenda kotte, vad de än säger. Citatet (som inte ens är hans) går tvärtom ut på motsatsen. ”Hej Charlie, jag hatar dina teckningar och tycker att de är rasistiska, misogyna, perversa och fula. Och jag vill gärna ha ett snack med dig om skillnaden mellan att sparka uppåt och neråt. Men jag är villig att ta en kula för din rätt att ge ut din tidning. Jag är absolut inte Charlie, jag är bara för yttrandefriheten.”

Ett annat skäl att inte lägga så stor vikt vid ”I am Charlie” är att attacken mot Charlie Hebdo kanske hade väldigt lite med Charlie Hebdo att göra egentligen. Jag läser att det kanske inte främst handlade om några karikatyrteckningar, utan att både bröderna Kouachi och tecknarna bara var brickor i ett mycket större spel. Att händelsen var iscensatt utförd av al-Qaida för att skapa ännu mera obefogat hat mot muslimer i allmänhet, ännu mer splittring i den franska befolkningen, ännu mer obefogat förtryck mot muslimer, och därmed värva krigare till sitt religiösa krig. Eller kanske för att visa musklerna i konkurrensen med ISIS/DAESH. [Igår, medan jag skrev detta, kom nyheter om att al-Qaida tagit på sig attacken.]

”Men jaja! Det spelar ingen roll varför terrorister mördar”, tycker många, ”de är onda och det enda som kan göra slut på det här, en gång för alla, är hårdare tag!”

Men exakt hur de där hårdare tagen ska se ut, vem de ska riktas mot och vad ondska egentligen är, det har de sällan svar på.

Och jag tror att man måste förstå hur saker och ting fungerar för att kunna förändra dem.

Så hur ser det ut i en terrorists hjärna? Hur kan man försvara eller ens förklara att man tar oskyldiga människors liv? Det har jag velat veta sen jag var liten, när jag första gången hörde talas om Baader-Meinhof och Brigate Rosse. Jag läste i intervjuer att morden på oskyldiga var ett sätt att få den påstått demokratiska staten att tappa masken och visa sitt fascistiska, verkliga ansikte. De styrande skulle göra allt för att skydda sig själva, sina slavar och sina tillgångar – till och med med risk för själva slavarnas liv. Och när slavarna fick se detta, hur vanliga människor trakasserades, hur de fattiga och svaga drabbades först i ett samhälle som krigar mot terrorn, då skulle de byta sida och själva börja kriga mot staten.

Kort sagt: man vill väcka människorna till sanningen, och man vill göra det genom att starta ett krig. Så man puttar några svaga personer framför sig, och hänger på dem bombbälten, eller sätter dem i en flygplanscockpit, eller utrustar dem med AK-47:or. Eller så drogar man sig med droger och raseri och startar kriget själv. (Såvitt jag förstår är det många mördare som drogar sig för att kunna mörda, vilket i mina ögon är bevis för att man inte kan vara både psykiskt frisk och kallblodig mördare /terrorist/krigsherre. Jag har aldrig fattat varför man psykundersöker såna som Breivik, eller varför man ens kan anses vara frisk om man skjuter ihjäl människor. Vad betyder frisk då?)

Men. Vad jag vill komma fram till här är att alla har en sanning. Alla, från snälla små gummor till avskyvärda män som offrar andras liv.
Det är ingen ursäkt för att börja kriga. Men jag letar inte efter ursäkter. Jag letar efter förklaringar, jag vill se in i folks hjärnor. Jag vill förstå var det går fel. Hur man måste göra för att faktiskt få ett slut på det här.

Grejen med ens egen sanning är att man tror att den är sann, på riktigt. Nästan alla har fått sin sanning med sig sen de var väldigt små. De har ärvt den från sina föräldrar, och deras kultur har förstärkt den. Deras hierarkiska system har förstärkt den. De tror att de har rätt, och att de andra har fel. De tror att deras statsskick, deras kultur är bättre än andras. Att deras tro är mer sann än andras. Att deras sätt att uppföra sig mot andra är det bästa, mest kultiverade. Och de har det nästan alltid svårt, eller omöjligt, att se att deras sanning bara är ett hittepå. En ideologi. Ett tankesystem, av många olika. Inte SANN, som i ”instiftad av högre makter” eller ”perfekt beräknad av världens största datamaskin”. Den råkar bara vara det tankesystem som råder på just den fläck av världen där du växte upp. Det är en ren slump att du tror på demokrati, eller Jesus, eller Allah, eller kommunism. Det finns inget sätt att bevisa att det är sant. Eller rätt. Eller bättre än något annat, för någon annan än just dig.

Och häri ligger knutjävelen. För om jag vill ha rätt, och känna mig trygg med att min sanning är den sannaste, då kan ju inte du ha rätt samtidigt. Jag kan inte respektera din sanning, fullt ut, om jag inte samtidigt kan gå med på att min sanning kanske bara är just – min. Mitt hittepå.

En av världens mest omhuldade sanningar är att pengar är det viktigaste av allting. Och för att vidmakthålla den uppfattningen måste vi generellt värdera människor utefter hur mycket pengar de har. Om de har exakt lika mycket pengar som vi själva måste vi räkna in deras övriga kapital, som till exempel utbildning, bakgrund, hudfärg, religion och så vidare; allt på en skala som de rikaste har fastslagit. För att skapa ett ”jag” och ”du”, ett ”vi” och ”de”. Ett utanförskap som aldrig går att komma undan.

En kompis till mig skrev så här nyligen:

Det är ju där rasismen kommer in, att även om du är född i Sverige, talar svenska etc. så finns det många som aldrig kommer att acceptera dig som ”svensk”. Pojkar, eller män snarare, som gått på universitetet och sedan ansöker om 270 jobb och sedan aldrig kallas till intervju. Som också ser sina universitetsutbildade föräldrar gå arbetslösa eller städa. (Det är för övrigt en förödmjukelse som män har så mycket svårare att stå ut med än kvinnor.) Jag har en bekant som är egypter-amerikan, men växte upp i England och gick på Cambridge. Det enda som gav honom tillträde till sociala cirklar var just att han hade mycket pengar, men han kunde aldrig, a l d r i g, bli accepterad ”på riktigt”. Det tror jag skapar sånt ursinne inuti sådana män, för murarna är osynliga, men de finns där hela tiden. Dessutom antar ”alla” att de VILL ta sig över den där muren, och att deras högsta dröm ÄR att bli accepterade – och det finns inget bra sätt för dem att visa att de inte vill, eller att de väljer något annat.

Alltså.
Det är inte så enkelt. Det är inte enkelt alls. Det kommer aldrig att bli enkelt.

Men jag är ändå hoppfull. Jag tror ändå att det finns lösningar, vägar att gå som leder bort från terrorismen.

Det första vi måste göra är att dra upp mössan av hat och hämndlystnad över ögonen så att vi kan se klart. Har vi ingen sån mössa så har vi säkert en annan keps, av självgodhet och blind, privilegierad etnocentrism. Av med dem!

Sen måste vi betrakta oss själva, och ta en lång, varm och inkännande blick på vem vi är. Är vi vita? Är vi rika? Är vi Charlie? Vad kan vi göra för att hjälpa varandra? Vad är vårt ansvar?

Jag tror att mitt och ditt ansvar är exakt detsamma: att visa varandra respekt. Och att vårt mål måste vara att varenda bebis som föds i den här världen, nu, och nu, och nu, och alltid, har precis samma chans att vara tillräckligt mätt, varm och älskad varje dag. För att varje människa är du, och jag, och vårt gemensamma ansvar, och från och med nu kan vi aldrig mer behandla andra människor respektlöst. Precis så enkelt är det, och så svårt.

Därför är det en bra början att säga: Jag är Charlie. Men om jag vill få ett slut på det här måste jag också säga: Jag är inte bara Charlie. Jag är du. Jag är vi. Jag är alla. Jag är Cherif, jag är bin Laden, jag är George Bush, jag är påven. Du också! Nu kör vi!

 

”Suricates, Namibia-2” by Sara&Joachim&MebeLicensed under CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons  (för att det alltid är rätt att ha en bild på surikater)

 

Kloka och/eller tänkvärda texter från denna sorgliga vecka:

I address myself now to all the racists, Islamophobes, and anti-Semites:
One must not confuse extremists with Muslims. Madness has neither color nor religion. I want to make another point: stop painting everybody with the same brush, stop burning mosques or synagogues. You are attacking people. It won’t bring back our dead, and it won’t appease our families.

Madness has neither color nor religion (Malek Merabet, bror till den mördade polisen Ahmed Merabet, håller ett kort tal över sin bror)

Jag vet att det anses vara dålig smak att poängtera att vita kroppar anses mer värda att begråta än bruna, men det är en viktig del av problemet.
Vad kan man dra för slutsats av att det nyligen släpptes en senatsrapport om CIA:s systematiska användande av tortyr på muslimska offer och att den enda straffats för detta är visselblåsaren bakom avslöjandet?
Hur ska man förstå att vår statsminister åkte till Frankrike för att delta i sorgen men inte har haft tid att hälsa på i Libyen, landet som med hjälp av svenska JAS-plan bombades till demokrati så att libyerna idag lever i ett kaos som får Paris den 7 januari att framstå som ett paradis av lugn?
Jag har också fått lära mig att det kallas radikalisering när en muslim når slutsatsen att väst driver på krig och stöttar despotiska regimer i den muslimska världen.
Men om ingen tar risken att stämplas som radikaliserad kan ingen heller ställa den allra viktigaste frågan som är hur länge tror vi att vi kan skicka illegala krig, drönare, dödspatruller och bombplan till övriga världen utan att något våld ska tillstöta hos oss.

Frågan ”varför” saknas i terrordiskussionen (Kitimbwa Sabuni, SVT Opinion 13 januari 2015)

”We must all try to be Charlie, not just today but every day,” the New Yorker pontificates. What the hell does that mean? In real life, solidarity takes many forms, almost all of them hard. This kind of low-cost, risk-free, E-Z solidarity is only possible in a social-media age, where you can strike a pose and somebody sees it on their timeline for 15 seconds and then they move on and it’s forgotten except for the feeling of accomplishment it gave you. Solidarity is hard because it isn’t about imaginary identifications, it’s about struggling across the canyon of not being someone else: it’s about recognizing, for instance, that somebody died because they were different from you, in what they did or believed or were or wore, not because they were the same. If people who are feeling concrete loss or abstract shock or indignation take comfort in proclaiming a oneness that seems to fill the void, then it serves an emotional end. But these Cartesian credos on Facebook and Twitter — I am Charlie, therefore I am — shouldn’t be mistaken for political acts.

Oddly, this peer pressure seems to gear up exclusively where Islam’s involved. When a racist bombed a chapter of a US civil rights organization this week, the media didn’t insist I give to the NAACP in solidarity. When a rabid Islamophobic rightist killed 77 Norwegians in 2011, most of them at a political party’s youth camp, I didn’t notice many #IAmNorway hashtags, or impassioned calls to join the Norwegian Labor Party. But Islam is there for us, it unites us against Islam. Only cowards or traitors turn down membership in the Charlie club.The demand to join, endorse, agree is all about crowding us into a herd where no one is permitted to cavil or condemn: an indifferent mob, where differing from one another is Thoughtcrime, while indifference to the pain of others beyond the pale is compulsory.

Last year a former Charlie Hebdo writer, accusing the editors of indulging racism, warned that ”The conviction of being a superior being, empowered to look down on ordinary mortals from on high, is the surest way to sabotage your own intellectual defenses.”

We lose our ability to imagine political solutions when we stop thinking critically, when we let emotional identifications sweep us into factitious substitutes for solidarity and action. We lose our ability to respond to atrocity when we start seeing people not as individuals, but as symbols. Changing avatars on social media is a pathetic distraction from changing realities in society. To combat violence you must look unflinchingly at the concrete inequities and practices that breed it. You won’t stop it with acts of self-styled courage on your computer screen that neither risk nor alter anything. To protect expression that’s endangered you have to engage with the substance of what was said, not deny it. That means attempting dialogue with those who peacefully condemn or disagree, not trying to shame them into silence. Nothing is quick, nothing is easy. No solidarity is secure. I support free speech. I oppose all censors. I abhor the killings. I mourn the dead. I am not Charlie.

Why I am not Charlie (Scott Long, A Paper Bird 9 januari 2015)

Within the French culture war, Charlie Hebdo stands solidly with the privileged majority and against the under-privileged minorities.

So if Charlie Hebdo’s cartoons expressed or indulged racist ideas, and if its satire ”punched down” in ways that were more regrettable than admirable, then why does it feel so uncomfortable to criticize the magazine?
It’s partly because, whatever the magazine’s misdeeds, they are so utterly incomparable to the horrific crimes of the terrorists who attacked it that it can feel like a betrayal to even mention them in the same sentence.
But it’s also because, with this attack, Charlie Hebdo really has come to symbolize something much larger than the satire embedded with its cartoons: a resolve to maintain freedom of speech even in the face of mortal threats. While free speech is not at the risk of being snuffed out in Western countries over these sorts of attacks, it is an abstract value that is constantly under siege in the world and requires constant defense. The cartoons have become a symbol of that fight.
”Unforgivable acts of slaughter imbue merely rude acts of publication with a glittering nobility,” Matthew Yglesias wrote last week. ”To blaspheme the Prophet transforms the publication of these cartoons from a pointless act to a courageous and even necessary one.”
And yet, raising these cartoons to something much grander does have victims. As is so often the case, those victims are society’s weakest and most vulnerable, in this case the Muslim and non-white subjects of Charlie Hebdo’s belittling ridicule.

What everyone gets wrong about Charlie Hebdo and racism (Max Fischer, Vox 9–12 januari 2015)

The apparent logic of the mosque attacks badly misunderstands the initial Charlie Hebdo attack: if it was carried out by al-Qaeda-linked extremists, as one of the shooters reportedly claimed, then this is a group that has made fellow Muslims its primary victims.
Further, such attacks play directly into al-Qaeda’s own logic and agenda, treating the act of few fringe extremists as representative of the non-extremist whole, and fomenting the idea of existential conflict between non-Muslims and Muslims where none actually exists.
It’s important to understand, though, that these attacks and the sentiment behind them did not come from nowhere. French attitudes toward Islam are, to say the least, complex — something evidenced at every stage of this story.
The growth of France’s Muslim population — estimates suggest that about 10 percent of the population is Muslim — has led to deep concern about what that means for France’s secular traditions. (While France is predominately Catholic, most French Catholics don’t practice their religion.) The government banned head scarves and other religious symbols from public schools in 2004. In 2014, they banned concealing one’s face in public — a ban widely seen as targeting burqas and niqabs and suggesting that devout Muslim women were unwelcome in public life.
The role of Islam in France is important for understanding the culture war in which the magazine’s satire is entrenched, and its implications for a sense that France can be unwelcoming or intolerant of Muslims. In a very different way, it’s also important for understanding the attacks on French mosques. This is not to say that Charlie Hebdo and the mosque attackers share the same beliefs or motivations — there is every evidence that they do not — but rather that they exist in the same complicated melange of French identity politics.

Why are French mosques being attacked? (Max Fischer/Libby Nelson, Vox 9 januari 2015)

Nobody should have been killed over those cartoons.
Fuck those cartoons.

In the Wake of Charlie Hebdo, Free Speech Does Not Mean Freedom From Criticism (Jacob Canfield, The Hooded Utilitarian 7 januari 2015)

Listen. Whoever you are, don’t defend or justify acts of murder and terror. That’s not what being a Muslim is about. It’s about calling out oppression, be it in the form of slavery, controlled speech, or abuse. Remember that oppression can also come in the form having your rights taken away.

Stand up for what’s right. Not the hurtful, insulting cartoons, not for bloody vendettas either. Stand up for reason. Stand up for clean, honest debate. Stand up for moderation. Stand up for mutual respect of others’ beliefs and faiths. Stand up against oppression of all kinds. Even when the oppressor is one of our own. Most of all, stand up for what you believe in.
I am standing up for humanity and for the Allah who has been nothing less than beneficent and merciful.

For God’s Sake – an open letter to a Muslim terrorist (Part broken, Part whole, 8 januari 2015)

Al-Qaeda wants to mentally colonize French Muslims, but faces a wall of disinterest. But if it can get non-Muslim French to be beastly to ethnic Muslims on the grounds that they are Muslims, it can start creating a common political identity around grievance against discrimination.

Sharpening Contradictions: Why al-Qaeda attacked Satirists in Paris (Juan Cole, Informed Comment 7 januari 2015)

What Muslims Really Believe About Cartoons Of Muhammad (Jack Jenkins, ThinkProgress 7 januari 2015)

Having grown up as part of a Muslim family in several Muslim-majority countries, I’ve been hearing discussions about an Islamic reformation for as long as I can remember. Ultimately, I came to believe that the first step to any kind of substantive reformation is to seriously reconsider the concept of scriptural inerrancy.

An Open Letter to Moderate Muslims (Ali A. Rizvi, Huffington Post, 10 juni 2014)

I will not stand for this magazine, I will not celebrate the privilege of “free speech” to be a disguise for hate. I am a black woman who understands how frustrated one can be as whites continue to use laws as an excuse to be abusive to who we are whether it be religion, skin color, or sexual orientation. I know France is scared, I know people are hurting. But I cannot be this newspaper’s ally. I am an ally for the people of France, I am an ally to the victims and their families but I will not stand in solidarity for this hateful newspaper.

JE NE SUIS PAS CHARLIE (Avant Blargh, 7 januari 2015)

France Arrests a Comedian For His Facebook Comments, Showing the Sham of the West’s “Free Speech” Celebration (Glenn Greenwald, The Intercept 14 januari 2015)

The Nazi publication Der Sturmer, edited by Julius Streicher, was notorious for its obscene anti-Semitic caricatures.
Imagine if a pair of Jewish brothers, distraught at the death and destruction that had befallen the Jewish people, barged into the newspaper’s offices and murdered members of its staff.
Would we hold up as martyrs and heroes those who chose to mock the deeply held beliefs of a suffering and despised people; to degrade, demean, insult and humiliate Jews in their hour of trial, when the world they had known was disintegrating around them?
Imagine if a million Berliners turned out to mourn the political pornographers.
Would we applaud this display of solidarity?
Streicher was sentenced to death in the Nuremberg Trial.
It is not reported that many in the enlightened West shed tears.

I am Der Sturmer? (Norman G. Finkelstein, 13 januari 2015)

They call this “courage” and they think it is the defining difference between them and the killers – and not just the killers but anyone who thinks there are limits to what can be said or printed. But they too have their limits. They just don’t know it.
When people don’t know their own minds — but think they do — they are liable to be swept away by self-righteous moral passion; which is just what we don’t need as the storm clouds gather on the European horizon.

The moral hysteria of Je suis charlie (Brian Klug, Mondoweiss 11 januari 2015)

The Paris Mystery: Were the Shooters Part of a Global Terrorist Conspiracy? (Jeremy Scahill, The Intercept 12 januari 2015)

The University of Illinois fired a professor who taught the Roman Catholic view on homosexuality. The University of Kansas suspended a professor for writing a harsh tweet against the N.R.A. Vanderbilt University derecognized a Christian group that insisted that it be led by Christians.
Americans may laud Charlie Hebdo for being brave enough to publish cartoons ridiculing the Prophet Muhammad, but, if Ayaan Hirsi Ali is invited to campus, there are often calls to deny her a podium.
So this might be a teachable moment. As we are mortified by the slaughter of those writers and editors in Paris, it’s a good time to come up with a less hypocritical approach to our own controversial figures, provocateurs and satirists.

I Am Not Charlie Hebdo (David Brooks, New York Times 8 januari 2015)

The first point is that French President Francois Hollande declared this a “terrorist” attack very early on. Now, we don’t need to know any concrete details to understand the purpose of this. “Terrorism” is not a scientific term; it is inherently normative.
The uses of “terrorism” in such contexts are by now well understood. I suggested apropos the Woolwich killing that it functions as a narrative device, setting up a less-than-handful of people as a civilizational threat evoking stoic defense (of “British values,” “la république,” “the West,” etc). It justifies repressive and securitarian responses that tend to target Muslims as such, responses which in the United Kingdom chiefly come under the rubric of the government’s Prevent strategy.

On Charlie Hebdo (Richard Seymour, Jacobinmag 7 januari 2015)

Pseudo-satire uses irony and humor much like true satire does, but with crucial differences that drastically alter the effect of consuming it. Most of the unfounded fears people have about satire, and the fact that young people seem to prefer it to mainstream, traditional methods of consuming news, are actually fears of pseudo-satire and the cynicism and intolerance it breeds. That’s what Charlie Hebdo, frankly, often does.

Je Ne Suis Pas Exactement Charlie – Why I condemn the killings in Paris—but don’t endorse the mockery of Islam (Remy M. Maisel, Politico.com 9 january, 2015)

Jag tänker inte publicera Muhammed-karikatyrer. Jag tänker också avhålla mig från att dra judiska vitsar och dra bögskämt. För om jag inte är trogen denna övertygelse har våldet, ofriheten och förtrycket vunnit.
Min yttrandefrihet är den jag väljer själv.

(Carina Rydberg, Aftonbladet 13 januari 2015)

Nya perspektiv

I John Carpenters film They Live (1988) upptäcker huvudpersonen Nada att världen i själva verket styrs av utomjordingar. De har förslavat människorna genom att få dem att sätta konsumtion före allting annat, och de skickar hela tiden ut subliminala signaler om lydnad och underkastelse och uppmaningar att köpa mera. Nada råkar sätta på sig ett par solglasögon som avslöjar världen som den egentligen ser ut, där de styrande är demoner och de subliminala signalerna blir tydliga.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag känner att jag har de där glasögonen på mig varje dag, inte så att jag ser utomjordingar men väldigt tydliga budskap om att köpa mer saker och bråka mindre.

Nåt liknande händer när jag börjar lyssna på folk som berättar utifrån ett perspektiv som sällan hörs i den vanliga svenska vardagen. När jag väl har fått på mig de glasögonen, de som visar hur världen ser ut för många av de som inte uppfyller normen och idealen, då blir det väldigt svårt att se den som förut igen. Plötsligt måste jag ompröva en massa erfarenheter och övertygelser. Humor som kanske inte var så rolig? Idoler som kanske inte är så genomtänkta? Det är obekvämt! Men viktigt.

Jag tipsade tidigare om ett Instagram-konto som är ett par såna glasögon: Adopterad i Sverige. Här är några fler, väldigt värda att följa och bara lyssna på.

insta_machoMachokulturen (finns även på Twitter) ”uppmärksammar destruktiva mansroller och beteendemönster och hur inpräntade sådana mönster och roller ofta är i vårt samhälle”

Funkofobi Berättelser av människor som drabbats av funkofobi.

Psykofobi ”Forum för psykisk ohälsa”

insta_kvinnohKvinnohat (finns även på Twitter) Om kvinnohat

Fet kvinna (finns även på Twitter) ”Om förtryck som drabbar tjocka”

Svart kvinna Bilder av sexualisering, exotifiering och rasism

Asiatisk kvinna ”Berättelser om strukturell rasism, exotifiering, etc från människor som ses som asiatiska kvinnor.”

insta_transTransiarkatet (finns även på Twitter) Transseparatistiskt forum

 

 

 

Döden är inte det värsta straffet

Jag jobbade hemifrån idag och hade Breivik-rättegången på i bakgrunden hela dagen. I morgon är det hans försvarstal men då är jag på jobbet, så jag missar det. Lika bra kanske, jag skulle ändå bara vrida mig som en mask på en krok, av sorg och ilska och frustration.

Taggen #breivik på Twitter vittnade också om starka känslor. Många önskar att han skulle dö. Många som säger sig vara mot dödsstraffet i vanliga fall tycker att det ändå vore det enda riktiga i Breiviks fall. ”Han har förverkat sin rätt att leva” stod det, och ”Inget annat straff är hårt nog”. Men det stämmer ju inte. Det hårdaste straffet vore att få tillbringa resten av sitt liv med att försöka gottgöra föräldrarna till de 69 döda barnen. Med alla medel: hårt arbete, pengar, med all sin tid och hela sin uppmärksamhet. Gå från dörr till dörr som en tiggare. Tvingas be dem om ursäkt, försöka förklara, tvingas utstå deras sorg och vrede. Kanske – i bästa fall – tvingas inse hela vidden av det fruktansvärda han gjort. Den insikten tror jag är det värsta straffet någon som mördat någonsin kan få, och jag tror att det är därför som mördare alltid stänger av och rationaliserar på olika sätt. En del flyr till och med in i psykos. Många ser nog döden som en befrielse från en livstid av ångest.

En vän föreslog att man skulle införa dödsstraff igen i Sverige, men reservera det för extremt svåra brott så att det i praktiken bara skulle drabba massmördarterrorister som Breivik. Men att ta livet av någon för att den har tagit livet av någon annan kan aldrig vara rätt. Det kallas hämnd och föder bara mera hämnd, precis som våld föder mera våld. Att låta staten avrätta Breivik vore att gå emot allt som de mördade barnen trodde på.

Jag säger det igen: Vi kan inte förhindra fler mord eller massmord genom att straffa, hota eller skrämma de sjuka människor som mördar. Vi kan bara förhindra dem genom att skapa ett samhälle där människor inte behöver odla sitt hat, sin skräck och sitt utanförskap. Det kräver att vi gör uppoffringar. Det kommer att ta tid. Men det finns faktiskt inget viktigare.

Jag läste på din blogg

bloggträffen i torsdags kväll var det en tjej som kom fram till en av oss och sa ”Hej, jag läste på din blogg att du skulle vara här så jag tittade förbi! Känner du inte igen mig? Jag är XX, din gamla klasskompis!”

Och häromdagen ropade en före detta arbetskamrat tvärs över gatan: ”Jo jag vet att du ska resa bort, jag läste det på din blogg!”

Vem som helst kan hitta din eller min blogg och läsa allt vi skriver. Detsamma gäller allt vi skriver i olika diskussionsforum. Man kan aldrig vara riktigt säker på att vara anonym, eller veta vem som läser och inte läser.

Alltså måste jag fundera på vad jag berättar om mitt liv. Det gör nog de flesta som bloggar: hur mycket ska jag lämna ut om mig själv? Om min familj och mina vänner?

Eftersom frågorna egentligen är: Vad skulle personen i fråga känna om han/hon fick reda på att jag har skrivit så här? Spelar det någon roll att man kan lista ut vilka vi är?

Det räcker med att någon söker på Google för att en bloggpost ska dyka upp, och det är mer troligt att någon som känner (eller känner till) mig ska hitta min blogg än att andra gör det. Bland annat eftersom det är mer troligt att någon som jag har eller har haft en relation med ska söka efter mig. Och det behöver inte vara någon som gillar mig!

Många tycker inte att de behöver tänka på det här eftersom de är anonyma när de skriver. Men det är försvinnande få som verkligen är så anonyma som de tror. Det är inte svårt att identifiera människor utifrån vad de (nästan alltid omedvetet) skriver om sig själva på forum eller i bloggar. Jag har gjort det många gånger i jobbet, man behöver verkligen inte vara särskilt teknisk eller knepig.

Ändå är det lätt glömma bort riskerna, eller inte riktigt vilja tro på det. Om en bloggare skriver om sitt liv med sina närmaste så att det berör, då vill man gärna att han eller hon ska fortsätta att skriva. Och behovet av att bli läst och bekräftad är enormt – jag vet, för jag känner likadant.

Men det jag har kommit fram till, den hårda vägen, är att jag inte ska skriva om någon annan i min närhet utan att fråga den personen först. Inte citera, inte lägga ut bilder, inte berätta saker som hände förr i tiden ens. Min regel nuförtiden är att jag måste fråga, och om jag inte kan fråga så är det inte rätt att skriva heller.

Jag tycker själv att det gör bloggen tråkigare, eftersom jag vet vilka intressanta saker den skulle kunna innehålla (både saftiga och allmängiltiga!). Men alternativen är sämre.

Andra bloggar om: , , , , , , .

Osynliga sår och föräldrar

Nu har ”Osynliga sår”, börjat: en serie tv-program för 10-12-åringar om svåra saker som våld, incest och psykisk sjukdom som sänds en halvtimme före ”Bolibompa” i SVT 1.

Lotta Olsson skriver så här idag i sin tv-krönika:

Det är klart att små barn inte ska se ”Osynliga sår” ensamma. Men vad små barn verkligen aldrig borde utsättas för, det är den verklighet som programmen berättar om. Och lever de i den verkligheten, då behöver de teven ännu mer. För då är de i sanning ensamma.

Hon har alldeles rätt i det. Kanske är redan den första ensamheten: att de får titta ensamma på vad de vill – en signal om att någonting är fel.

Andra bloggar om: , , , ,

Mobbning börjar och slutar med de vuxna

Det finns ett antal orsaker till att barn mobbar varandra i skolan. En är att vi lever i stora flockar där de flesta inte känner varandra särskilt väl, en annan att att barn och vuxna tillbringar för lite tid ihop. Därmed får vi också alldeles för lite tid att lära våra barn den svåra konsten att vara tillsammans med andra.

Men även om en del orsaker är svåra att komma åt finns det saker att göra och ändra på.

Mindre skolor och mindre klasser ger större sammanhållning. Inga klasser borde ha fler än femton elever. Inga skolor borde vara större än 250 barn. Det finns inga fördelar för barn med större klasser eller skolor, bara ekonomiska och administrativa. Barnen har större anledning att vara hyggliga mot andra barn som de känner väl, särskilt om familjerna också känner varandra. Lärarna får lättare att se vad som faktiskt händer mellan barnen.

Skolans vuxna måste ta ett fullständigt och personligt ansvar. Lärare, rektorer och andra vuxna i skolan som inte uppmärksammar och engagerar sig i mobbning borde inte få ha kvar sitt jobb. De ansvarar för barn – det finns inget viktigare. Om deras tid inte räcker till måste de få mer tid, bättre betalt, färre barn att ansvara för, och så vidare. Det finns inget utrymme för kompromisser. Vill man inte ta det ansvaret ska man inte jobba med barn.

Skolorna måste ha genomtänkta strategier för hur de ska handskas med mobbning. Dagens Nyheter har just nu en artikelserie om mobbning, där den ofta använda Farstametoden får kritik. Metoden är inte bara dålig för att föräldrarna hålls utanför i början, den ger också alltför stort utrymme för amatörpsykologer till lärare som ”håller förhör” med de inblandade barnen. Jag vill påstå att metoden i vissa fall är kontraproduktiv och skapar ännu fler mobbare.

Systemet med kamratstödjare måste ses över. Det räcker inte med att utse ett eller två barn i varje klass till kamratstödjare och hoppas att mobbningen ska upphöra. Alltför ofta är de barn som utses (eller anmäler sig som frivilliga) lite för lagom för att deras åsikter och handlingar ska ge tillräckligt stor effekt. Min erfarenhet är att elever i organisationen Friends alltför sällan gör någon riktig skillnad, medan Hjulstaskolans änglar och Lugna gatans skolvärdar har mer tydlig effekt mot mobbning. Kanske beror det på deras delvis olika inriktning och sätt att rekrytera.
Glöm inte att det största problemet med mobbning är att få den mobbade att våga säga ifrån och slå larm. Många vågar knappt ens erkänna för sig själva att de blir orättvist behandlade. Det måste vara en tuff, tydlig, självständig och opartisk instans som tar emot den första svaga signalen, och en som finns överallt, hela tiden.

Skolorna måste lära ut samarbete, hänsyn och kommunikation före allting annat. Man kan hävda att det borde vara föräldrarnas uppgift, men skolan kan inte lita på att föräldrarna (eller snarare förskolepersonalen) har gjort sitt jobb, lika lite som en arbetsledare kan skicka ut sina vägarbetare utan koner och neonjackor i hopp om att bilisterna ska vara omtänksamma i trafiken.
Vårt första barns första fröken – en äldre dam – talade om för oss föräldrar att hon skulle börja med att lära barnen att vara tillsammans och jobba i grupp, innan hon lärde dem läsa, skriva och räkna. Hon räknade med att det kunde ta allt mellan ett par veckor till hela första läsåret. En del föräldrar blev arga, andra tacksamma. Det blev en mycket väl fungerande klass. Alla lärde sig dessutom att läsa, skriva och räkna alldeles strålande bra. Tänk om alla ettor hade haft Gullmarie som fröken!

Mobbning börjar och slutar med de vuxna i barnens omgivning. Vi är deras förebilder, vi ansvarar för att de inte ska fara illa, vi ansvarar för att ge dem en så respektfull syn på sina medmänniskor som möjligt. Allt annat är bortförklaringar.

Andra bloggar om: , , , , , .

Barnporr har inget att göra med barns sexualitet

Oscar Swartz skriver intressant idag om informationsfrihet. I sammanhanget förekommer ett resonemang om barnpornografi:

En sak som slog mig var att de polisanmälda bilderna i Uppsala – enligt min mening – inte var något att uppröras över i sig. Polisen hade printat ut dem och det var med stor sannolikhet inscannade bilder från fullt lagliga pappersmagasin på 70-talet, då ju faktiskt tidningar gavs ut med vad vi idag skulle säga är solklara barnporrbilder. Det var nakna barn, ofta i sexuellt suggestiva ställningar. Och en del pojkar hade erektion trots att de var underåriga. Men i sig är inte bilderna något konstiga. Småpojkar har erektion ibland. Men det får inte avbildas, vilket jag själv tycker är märkligt. När blev naturen så skrämmande? Nej, det är ju inte bilderna som egentligen är problemet där. Det är att någon skulle kunna bli upphetsade av dem.

Allt som har med sexualitet att göra är viktigt, särskilt barns och ungas tycker jag. Upp med det i ljuset – det finns tillräckligt med mörker kring frågan idag. Som förälder och journalist har jag ofta kommit i kontakt med, och skrivit om, barns sexualitet. Och den finns – först som sensualitet, sen som mer sexbetonad lust och under puberteten som rena befruktningsgalenskapen.

Men det betyder inte på något vis att vuxna ska använda sig av den känslan och instinkten hos barn.
Barn som får välja själva tyr sig till andra barn för att utforska känslan, och ungdomar till andra ungdomar. Det finns en viktig poäng med det: styrkeförhållandet är jämbördigt, avsikten likartad, risken för befruktning eller skador minimal.

Så länge alla inblandade är jämngamla är det inget problem. Det är en enkel tumregel att hålla sig till.

Naturen är inte skrämmande. Människor som inte tar ett personligt ansvar kan däremot vara både skrämmande och farliga. Hit räknar jag vuxna som inte ser till barns behov före sina egna. Ett barn kan vilja utforska sin kropp eller experimentera med sin begynnande drift. Det betyder inte att han eller hon vill bli betraktad, exponerad eller utnyttjad. Om man inte är skadad i sin integritet så känner man instinktivt att det är en privat och intim handling, inte i bemärkelsen onaturlig eller ful utan ”personlig”, som i ”för min skull och ingen annans”.

Därför anser jag att det är omoraliskt och oansvarigt att fotografera barn i intima situationer, eftersom det inte angår någon annan. Att sprida bilderna likaså. Eftersom inte barnet har bett om att bli fotograferat och få bilden spridd.

Det här tycker jag gäller helt oavsett om det är en ”otäck” eller ”fin” bild. Oscar menar att det finns en skillnad:

När tidningarna exempelvis säger ”barnporr” tänker folk alltid på några sadomasochistiska bilder där barn torteras och plågas eftersom organisationen Ecpat har hävdat att det är så i kampanjer. Det var dock falskt när de började hävda det. Jag vet. Jag måste dock erkänna att jag inte har hållit koll på barnporren på nätet på åtskilliga år och därför inte vet hur det är nu. Men när jag faktiskt höll reda på nätets marginaler – som då förmodligen var mer öppet tillgängliga än idag – då såg jag i stort sett inget våld som involverade underåriga. Att de flesta ”barnporrbilder” i sig, i en objektiv bemärkelse, inte alls kan sägas vara otäcka eller osmakliga eller visa övergrepp är givetvis en faktor som måste tillåtas ”problematisera” hela barnporrhysterin.

Självklart är det tusen gånger värre när barn utsätts för våld. Men jag håller inte med om att det är okej att ta bilder eller sprida dem för att barnen på bilden verkar harmoniska. Att föra in en vuxen betraktare i sammanhanget är att ändra styrkeförhållandet och gå över en gräns. Det är fortfarande inte barnet som har bett om att bli ett sexobjekt – det handlar bara om de vuxnas behov.

Andra bloggar om: , , , .

Squill, att hålla ett öga på

I förrgår lanserade BRIS sin nya webtjänst Squill, där man kan söka på ett alias för att se om personen i fråga verkar misstänkt eller inte.
Tjänsten är en beta-version och ska testas i sex månader för att sedan utvärderas. På startsidan ber BRIS om synpunkter och jag skickade iväg ett mail.

Ingenting om själva syftet med sidan. Jag känner mig inte helt övertygad. Det är en god tanke, men dels inbjuder den till missbruk, dels känns det inte alltför svårt att slinka igenom om man verkligen har ont mjöl i påsen.
Flera andra bloggar har skrivit tänkvärt om Squill, till exempel Infontology, Kriminologi, Emerge och IT och Etik, som också har fått svar från Squill.

Man måste nog se hur barnen använder Squill för att kunna ge BRIS återkoppling på själva idén.
Men man kan ju ha synpunkter på texter, navigering och form, och det hade jag:

Squill

– Symbolerna i navigationen är otydliga. Hur ska man intuitivt förstå att

a) knappen märkt ”squill” leder till info om de olika svaren man kan få på en squill-sökning, en allmän FAQ samt kontaktuppgifter till BRIS

b) knappen märkt ”?” leder till info om BRIS samt kontaktuppgifter till polisen

c) knappen märkt med symbolen för ”brev” leder till funktionen ”Rapportera alias”, som man också kommer till via textlänk när man söker ett alias

d) knappen märkt ”i” leder till info för föräldrar och lärare om BRIS och allmän internetsäkerhet?

– På första sidan står det att BRIS är avsändare. Om man klickar på ”Om Squill” står det att Squill är ett resultat av ett samarbete mellan BRIS, NetClean, MSN och Telia. Dels tror jag inte att man kan ta för givet att alla barn (eller vuxna) vet vilka de tre andra företagen är. Dels skulle det kännas tryggare att veta vad dessa företag har för intressen i och av Squill-tjänsten.

– Man använder omväxlande orden ”forum” och ”nätverk” för samma sak, vilket är förvirrande.

– Lunarstorm är felstavat: lunartorm.se. Ska man vara petnoga är det en hel del andra stavfel och särskrivningar också, men det är kanske blir bättre i den färdiga versionen. Och då kan man förhoppningsvis också använda sidan i Firefox – nu ser man bara en del av sidan.

Själva namnet då? Det måste väl vara släkt med squeal = tjalla eller skvallra?

Andra bloggar om: ,

Tala förstånd med småbarn

När min första son var två-tre år upptäckte jag att han hade ett fantastiskt luktsinne. Han kunde känna lukten av godis och choklad på kilometers avstånd … men eftersom han inte fick äta godis svarade jag alltid ”Ingenting!” på hans fråga: ”Vad äter du?”

Jag hade några såna där knep för att undvika konflikter. Ett annat var att säga ”Det är inga barnprogram i kväll” när han ville titta på tv.
Det föll mig aldrig in att det jag sa var lögner. Så uppfostrade man ju barn när jag var liten, så gjorde alla andra föräldrar jag kände.

Inte förrän jag träffade M några år senare och hörde henna prata med sina barn började jag inse att det fanns ett annat sätt. Hon tog sina ungar och deras uppfattningar på fullaste allvar – därför tog de sig själva på allvar. Hon pratade med sina bebisar som om de kunde förstå allt hon sa, hon förklarade vad som skulle hända och varför. Och hon ljög inte om någonting, även om det skulle innebära en konflikt, även om det skulle ta längre tid att komma dit hon ville.

Jag tror att de flesta föräldrar väljer en massa enkla, snabba lösningar på vad som kanske kan bli problem, bara för att man inte ens har tänkt på alternativen. Inte av elakhet, snarare av omtanke. Men man kanske inte har funderat på alternativen.

Ta en bebis som ska få en spruta. Av omtanke smetar vi smärtstillande salva på lilla handen, vi sätter barnet bortvänt i förälderns famn för att det inte ska se sprutan. Vi säger ”Det gör inte ont alls.” Vi låtsas som om ingenting särskilt ska hända. Allt för att det ska gå lindrigt, för annars tror vi att bebisen kommer att bli rädd, sprattla och gråta. Och det är inget kul när bebisen är ledsen!

Men det ÄR ju nånting som händer. Doktorn ska göra ett hål i barnets kropp. Det är klart att minsta unge instinktivt värjer sig mot att få hål i kroppen. Och det är sunt, menar jag. Man SKA inte ta emot en nål i huden utan att tänka på det. Man ska inte vänja sig vid att man måste bedöva sig för att klara av svårigheter. Just den här svårigheten kan faktiskt till och med en ettåring klara av, under normala omständigheter.

Min roll som förälder är att förklara för mitt barn – även om barnet bara är ett år – att det kommer att göra lite ont, men att det är helt nödvändigt, och att det går över.

Liten kille hos doktornDet finns många sätt att visa och förbereda en ettåring på en sån sak. Ju mer man har pratat om det innan, desto bättre går det, är min erfarenhet. Man kan be doktorn ge en själv en spruta först. Om barnet gråter efteråt så är det bara bra – stresshormonerna kommer ur kroppen snabbare med gråten. Det gjorde ju ont, nu vet man att det inte är så skönt att få hål på sig!

Visst tar det ofta mer tid på det här viset. Men jag tror att man har igen hela livet för den tid man lägger ner när barnen är små. Barnet har med största säkerhet igen det:

1) Hon/han vet att man kan lita på att föräldern säger som det verkligen är.

2) Hon/han får ökad tilltro till sina egna instinkter.

3) Hon/han får ökad tilltro till sin förmåga att klara av svårigheter.

Det tycker jag är ganska mycket vunnet.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Bli demokrat, annars

Dottern kommer hem från skolan och är arg så det slår gnistor. ”Vi måste tycka att demokrati är det bästa styrelsesättet – annars får vi inte godkänt på kursen! Hur demokratiskt är det på en skala?”

Det kan man ju fråga sig, men det är inget nytt. Jag vet inte hur länge det har stått i läroplanen, men det är ju inte länge sen en skola på fullt allvar ville underkänna elever som hade fel politisk åsikt, oavsett deras resultat.

Tanken är till synes god. Man kan förstå den som på ett personligt plan vill visa sin avsky för något: en brevbärare som vägrar dela ut främlingsfientlig propaganda, en busschaufför som inte vill köra pälshandlare och så vidare.

Men bara för att det är begripligt är det inte rätt! Utfrysning och ihjältigning har aldrig fungerat som metoder för att få ett lyckat, fredligt samhälle där alla drar åt samma håll. De som behandlas som motbjudande sluter sig ännu tätare samman och lovar att hämnas, visa vad de går för, ge igen. Om man trycker ner sina fiender i underjorden och lägger locket på gräver de tunnlar och dyker upp någon annanstans, i en skola kanske. Eller på ett flygplan.

Diskussion, möten och debatt är det enda sättet! Lyssna på deras argument, bemöt dem med bättre, klokare tankar. Undersök vad som ligger bakom, föreslå bättre lösningar.

För som dottern så riktigt påpekade: Om demokrati är så överlägset så måste väl alla vilja bli demokrater?

Andra bloggar om: , ,

När vuxna mobbar är det kul

inte-idol– Det är så folk vill ha det, förklarar dottern för mig när jag suckar över de utstuderade elakheterna i Idol.

Men jag undrar jag.

Jag tror att folk gillar Idol för alla de ivriga, hungriga, modiga, galna, pinsamma, roliga människor som vågar ställa sig på den lilla runda mattan och visa upp sina innersta drömmar.

För att de sjunger så otroligt dåligt så att man inte tror sina öron, eller så bra så att man sitter och håller tummarna. För att de är så konstiga eller pinsamma så att man måste resa på sig och gå ett varv runt soffan och hålla för öronen. För att de är så söta, eller blyga och nervösa så de skakar.

INTE, faktiskt, för att juryn är så överdrivet tuff. Inte för att de sågar någon som just har blottat sig själv totalt. För att de ibland säger så elaka saker så att man tänker: Tänk om han tar livet av sig efter det här. (Det kan faktiskt hända. Tänk om det händer?)
Det skulle räcka så bra med att de sa: Nej tack, tyvärr, du platsade inte. Hejdå.

Fan också! Vilka är de där folk, som vill att de ska vara elaka och säga taskiga saker? Känner man nån som vill det? Varför GÖR ingen nånting? Ska det vara såhär?

Andra bloggar om:

Nordeas expeterter på fraudbekämpning

Det kom ett mail frÃ¥n ”Nordea” nyss som jag tror att ni ocksÃ¥ vill läsa. De är för roliga, de där e-post-skurkarna!

God dag, bäste kund!
För Nordea har sommar 2006 blivit en av de mest fulla med illegala operationer. Det blir allt oftare att den konfidentiella informationen om våra kunder intresserar svindlare. Det är rätt många som vänder sig till oss för att vi skyddar deras konto mot förlust av pengar.

Continue reading

Borde vi förbjuda våldsamma filmer och datorspel?

Frågan jag fick av Wohoo! i Bloggstafetten var: Borde vi förbjuda våldsamma filmer och datorspel?

Om frågan betyder: Bör Sverige lagstifta mot våldsamma filmer och datorspel, förbjuda försäljning och distribution?, så är mitt svar nej.

Saker försvinner inte bara för att man förbjuder dem. Tror man det så biter man sig i foten. Trots att till exempel rattfylleri, barnaga, bankrån och diskriminering är förbjudna finns det fullt med folk som kör berusade, slår barn, rånar banker och kastar ansökningarna från jobbsökande med konstiga namn. (Inte allt på en gång, men ni fattar grejen.) Jag tror inte jag kan komma på en enda sak som inte finns bara för att den är förbjuden.

Jag tror dessutom att alla försök att kväva eller marginalisera obehagliga människor, grupper eller företeelser bara har motsatt effekt. Det förbjudna blir ännu mer lockande, de marginaliserade känner sig ännu mer motiverade. Uppfinningsrikedomen när det gäller att få sin vilja igenom trots ett förbud är oändlig.

Om frågan däremot betyder: Borde föräldrar förbjuda sina barn att se våldsamma filmer eller spela våldsamma datorspel? – då är mitt svar mer njaa

… jag tycker visserligen att man ska stå för sina åsikter som förälder, och man kan självklart bestämma att man inte vill finansiera våldsamma spel/filmer eller låta dem finnas i ens hus –

men jag tror ändå att det alltid är bättre med diskussioner. Det enda sättet, absolut enda sättet, att få ett beslut fast och ärligt förankrat hos någon annan är om de själva förstår och respekterar varför man tycker och känner som man gör. Och man kan inte utgå från att det är man själv som har rätt – det har man kanske, men det är fel ände att börja i.
Fråga hellre barnet vad han eller hon själv anser om våldsamma filmer eller spel. Är de roliga eller spännande? Varför är de inte läskiga? Känner h*n sig aldrig påverkad efter att ha sett/spelat? Kan h*n förstå förälderns ångest inför spelet/filmen? Kan h*n tänka sig att låta bli att titta eller spela – iallafall inte så ofta?

Chansen att barnet tröttnar på filmen eller spelet snabbare ökar markant om man har haft en sån diskussion, än om man förbjuder, låser in och stänger av.

Därmed överräcker jag pinnen till Aronjakob med frågan: Vem skulle du ge Nobelpriset i litteratur, och varför?