Vi måste prata om rättvisa

På sista tiden har jag tänkt på rättvisa, och varför så många smarta människor jag känner verkar känna sån hopplöshet inför det.

Min vän Nanna Gullström skriver:

”Jag tror att allt färre bryr sig om ekonomiska frågor, fördelningspolitik, klassperspektiv, och vänder sig till livsstilsfrågor med liberal prägel. Hbtq, feminism, migration osv.
Den andra delen av arbetarklassen går till nationalisterna som saluför arbetarklassens moraluppfattning och verkar för en kollektivism på kulturell grund. Kvar står 1900-talets arbetarrörelse med mössan i hand.
Det finns många sätt att definiera klass. Många är ganska usla, de handlar om uthållighet eller hyllmeter böcker, framavlade av akademiker som själva kommer från medelklassen. Kön och etnicitet har etablerat sig som det viktigaste instrumentet för analys, både i media och i den akademiska världen. Det är lättsmält och ofarligt, tilltalande för liberaler eftersom den diskursen inte gör några stora anspråk på omfördelning av resurser, nej bara mer av allt åt alla och ingen behöver betala.
Klass handlar om ekonomisk tillit. Det verkar över generationer. Klass handlar om att kunna välja och vad det gör med en människa. Klass handlar om att inte kunna välja och vad det gör med en människa. Vi behöver prata om klass.”

Jag vill också prata om klass! Och om fördelningspolitik. Och om identitet, feminism, hbtq. Migration, rasism, nationalism. Kultur, myter, lydnad, uppfostran. Plikt, ansvar, regler. Medborgarskap. Solidaritet. Revolution. Och då menar jag inte revolution som i högafflar och folk med ögonbindlar. Jag menar som i att vi måste TRO på att vi kan förändra saker. Vi måste ORKA prata om det, åtminstone. Om hur vi vill leva våra korta liv (ja de är korta, ni anar inte hur snabbt det går). Vilken kultur, vilket samhälle vi vill ge vidare till barn och barnbarn.

Förändring är möjlig! Historien visar det tydligt. Men det krävs att vi vågar drömma. Det krävs lite mod. Det krävs att vi reser oss upp då och då ur tv-soffan. Det krävs lite ork och energi, så vi kanske måste hjälpa och stötta varandra för att orka. Facebookgrupper kanske är bättre än fysiska möten, för att en kan vara med i samtalet utan att behöva passa tider eller resa. Men vi kan också börja prata om klass, migration och feminism i fikarummet. Med grannarna. På parmiddagen. Som omväxling från att diskutera tv-serier eller vuxenpoäng. Eller vad det är vi brukar prata om, istället för att diskutera strukturell analys. Kanske nån kan tillverka en rolig app för att förstå strukturell analys? Ett sällskapsspel? För det ju inte speciellt roligt att läsa böcker om det. Och inte särskilt lättbegripligt heller, jag talar för mig själv nu, jag somnar efter fem minuter av att försöka förstå kurslitteratur i statsvetenskap och sociologi.

Men nånstans måste vi börja! Med att formulera våra önskemål, våra behov, så konkret som möjligt. Det tror jag är ett sätt att börja gå mot förändring. Våra visioner och drömmar, oavsett om de känns ”realistiska” eller inte.

Det är inget fel på att prata om tv-serier, smink eller fester, sport, krukväxter och gadgets. Men vi kan inte leva hela tiden som om riktig förändring inte fanns på kartan. Som om detta är det enda möjliga, och att det därför bara är att bita ihop och tänka på gadgets och charterresor. Tills vi dör. Utan att ens ha försökt göra livet, det liv som våra barnbarn ska leva i, mer jämlikt och rättvist. Jag kan inte det. Jag vill prata om kapitalism, om patriarkat och rasism.

För även om det kan verka som om det mesta ändå funkar – även om livet som vit medelklass i norra Europa är riktigt bra i jämförelse med andra platser, andra tider, andra grupper – så kan de flesta människor i världen, våra medmänniskor, inte säga detsamma. De flesta människor på vår planet känner inte igen sig i att ”nu går det ju jättebra, det har aldrig varit så modernt och fredligt och lyckat och hightech”. De flesta har inte ens lyxen av att prata om krukväxter utan försöker bara överleva. Försöker att inte bli misshandlad, att inte bli deporterad, att inte få kroppen eller själen utsliten. Många hatar sin värld, eller vår värld. Många stänger av sig själva, sin mänsklighet, för att stå ut.

Och inte ens vi i medelklassen kan fortsätta som vi gör, ens om vi skulle vilja. Klimatkrisen omöjliggör detta. Men inte bara klimatkrisen utan även de växande ekonomiska klyftorna som förr eller senare kommer att slänga ner hela vår tillvaro i avgrunden. Hur kan man säga att det aldrig varit bättre än nu, när de ekonomiska klyftorna i världen aldrig varit större?

Utopisterna är de som tror att vår nuvarande tillvaro är hållbar – moraliskt, ekonomiskt eller miljömässigt. Alla alarmklockor ringer och vi kan faktiskt inte stoppa huvudet i sanden. Inte för att jorden går under imorgon. Sverige går inte under. Vita medelklassmänniskor i Sverige kommer nog att klara sig bra kanske en hel generation till, det är sant, innan brandröken når även oss.

De flesta av mina vänner får bekymrade rynkor i pannan när jag pratar så här. ”Jag gillar din tanke, men jag tror inte på den!” säger de. Eller: ”Det har alltid varit så här. Människans natur är ond och självisk. Det har alltid funnits krig.” ”Om vi försöker ändra systemet får vi bara andra problem” (det är alltid oklart vilka). ”Det är vackra drömmar, men det är bara drömmar. Hur ska vi kunna fixa världen när vi knappt kan fixa vår egen bakgård.”

Samtidigt: de flesta av mina vänner tycker att rättvisa är viktigt. De blir arga och upprörda när jag blir orättvist behandlad. Eller när barn blir det, eller kvinnor, eller icke-vita. De ogillar skattesmitare och tycker att invandrare ska behandlas som vilka svenskar som helst, och att Sverige ska vara så generösa som möjligt mot de som flyr krig, terrorism, våld, svält och elände.

Och jag tänker att rättvisa är ett bra riktmärke. Glöm revolutionen och högafflarna, glöm höger-vänster-skalan, glöm politiskt käbbel och partipolitik. Låt oss tänka på rättvisa, och prata om hur vi uppnår rättvisa i det lilla, i det stora, i allt. Låt oss tänka att det är möjligt, att vi är finurliga och envisa, att vi kan få till det om vi bara fokuserar och håller ihop. Om vi ser att det faktiskt finns så att det räcker till alla, att vi bara måste jämka lite. Om vi tänker att vi kan göra livet bättre för våra barn och barnbarn, och för barnen och barnbarnen till de som inte har ens en bråkdel av det vi har. Finns det något bättre vi kan göra med vår tid?

När jag var liten läste jag vad någon skrivit med tjock tuschpenna på en vägg i Vasastan: ”Ingen kan vara mätt när andra svälter”. Det handlar inte om att vara mätt, förstås, och inte om att ha dåligt samvete. Det handlar om att se sammanhangen, och känna att vi är en del av alla. Man kan uttrycka det som Jesus också: ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten.” Eller som Anne Frank: ”How wonderful it is that nobody need wait a single moment before starting to improve the world.” Eller som i den latinamerikanska bönen: ”God, to those who have hunger, give bread, and to us who have bread, give the hunger for justice.”

Alla ombord? Bra! Hur börjar vi? Vi pratar med varandra. Om rättvisa, och hur vi kan uppnå den, i det lilla och i det stora.

Vi måste prata om Rolfe

Kommer ni ihåg Rolfe, det rara telegrambudet i Sound of Music? Han är sjutton år, blond och blåögd och jättekär i sextonåriga Liesl. De skuttar omkring och pussas och man känner att det här är grabben hela dan, en svärmorsdröm.

Grabben med choklad i!

Men så hårdnar det politiska läget i Österrike. Nazisterna får allt större inflytande. Rolfe går med i Hitler Jugend, och plötsligt är han inte så gullig längre. Liesls pappa är anti-nazist, och det gillar inte Rolfe alls. Han blir allt kyligare mot Liesl, och när han till slut måste välja lojalitet väljer han nazismen, och avslöjar var Liesl och hennes familj gömmer sig undan soldaterna.

Häromdagen tänkte jag på Rolfe, när jag hittade en lapp i mitt postfack. En granne och jag öppnade våra postfack samtidigt, och brevbäraren var också där. Grannen hittade sin lapp först, sen såg jag att jag också fått en liknande. Brevbäraren konstaterade att det låg liknande lappar i allas postfack. Den var handskriven och ganska illa kopierad och hade ett djupt rasistiskt och nazistiskt budskap – det gick ut på att ”den vita rasen” är på väg att ”utplånas”. Grannen och jag jämförde våra lappar, illa berörda, och sen sa vi i mun på varandra: Det kan väl inte vara nån i huset?

Tanken på att någon av våra rara grannar skulle vara nazist är så obehaglig att det vänder sig i magen. Att man kanske delar hiss med nån som står och tänker att det viktigaste i världen är att man är vit. Att nån som kommer förbi när man står och grillar på gården kan titta på våra vänner med mörk hud och känna någon slags rädsla, illa förklätt till hat. Jag vill inte ha såna människor i min närhet utan att veta om det. Jag vill ta strid med dem, få dem att förklara sig, tvinga fram deras trolliga rädslor i ljuset, tjata på dem tills deras öron kroknar. Tanken på att nån jag småpratar med i farstun, eller nån i fikarummet på jobbet, eller kassörskan jag hälsar på varje dag i affären i smyg kan vara nazist, alltså på riktigt nazist, en som tror att en människas värde har något som helst att göra med hennes gener – den tanken är så oerhört sorglig. Det är som i en skräckfilm, som i Stepford Wives eller Invasion of the Body Snatchers.

Nåja, nu kanske jag tog i lite. Men det var skönt att få veta att det med stor sannolikhet inte var någon i vårt hyreshus som lagt lapparna i postfacken. Jag ringde en kollega som är expert på högerextremism, som sa att det är nån dåre som lagt såna här meddelanden i många hus i Stockholm – lite som de där tättskrivna lapparna man ser ibland på lyktstolpar och anslagstavlor.

Flera i huset som hörde av sig och tyckte att det kändes hemskt. Jag satte upp den här lappen som motvikt på ytterdörren:

Jag blir illa till mods av tanken på att vanliga människor, oavsett hudfärg, kan förvandlas till rasister när det politiska klimatet hårdnar och människor som känner sig oroliga vill ha någon att skylla på. Att jag kanske sitter brevid en Rolfe på bussen.

Det kanske verkar löjligt med en fredsduva men jag tror att det i såna här tider är så otroligt viktigt att vi verkligen anstränger oss för att vara öppna, vänliga, generösa och fredliga. Jag tror att det i längden är det starkaste av alla de vapen vi kan använda. Att vi inte vänder oss inåt i vår rädsla utan att vi möts och pratar om det vi är rädda för och hur vi kan hjälpa varandra.

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Rasism bakom ratten

En jättekonstig sak hände häromdagen, i sjukresetaxin på väg ut till min cancerrehab på Vidarkliniken. Jag brukar jämt prata med chaufförerna, men den här dagen var jag trött och satt bara tyst och tittade ut genom fönstret. Efter kanske tjugo minuter var det nyheter på radion och chauffören skruvade upp volymen. Det handlade om Rinkebykravallerna.

Efter en stund började han kommentera nyheterna, lågt för sig själv, men jag kunde ändå höra. Han muttrade om ”såna där” och att man borde ”ta ut dem i skogen” och att det är konstigt att polisen aldrig griper nån men att det är för att ”där skyddar ju alla varandra”.

Förstås kunde jag inte låta bli att svara. Jag sa att jag inte alls tror att det stämmer utan att folk i Rinkeby är exakt som alla andra och att de flesta tycker att det är jobbigt och obehagligt. Han stod på sig och menade att ”muslimer är såna” och då blev jag fly förbannad. Då blev han också arg, och sa helt sjuka saker, typ att det är muslimskt att vara pedofil, och att folk som våldtar barn och som bränner bilar är lika illa. Till slut satt vi och skrek åt varandra i bilen! Mitt på E4:an! Jag har aldrig vart med om nåt sånt!

Till slut lugnade jag ner mig, och bad om ursäkt för att jag hade höjt rösten och svurit. Han i sin tur blev generad för att han hade gjort mig upprörd, han visste ju att det var en sjukresa så han tänkte väl att jag kanske var skröplig. Men jag sa att jag faktiskt är glad att jag lever, och när man skriker och bråkar så vet man iallafall att man inte är död.

Sen började vi prata mer normalt. Han började prata om sina farföräldrar i Polen som lidit under Stalin, och vi konstaterade att polacker inte står så högt i kurs i Europa. Och att ingen vill ha ett samhälle där man är sin etnicitet. Vi skakade hand när vi var framme.

Men det var bara så ovanligt och galet. Jag tänker att jag reagerade så starkt för att jag hade bråkat med en massa amerikanska Twittertroll kvällen innan (nåt jag inte heller gör i vanliga fall). Det är så mycket politisk spänning nu, jag känner mig så illa berörd över rasismen som pyr ut från de mest oväntade håll. Häromdagen hade alla i vårt hus fått nazistiska lappar i brevlådan. Det är inte klokt nånstans.

 

Trolltaktik

Igår skrev Andrev Walden om rasisternas taktik för att verka vara fler än de är på nätet. och hur vi andra kan bemöta det framgångsrikt. Det påminner mig om en sak som hände för åtta år sen. Jag hade en blogg som hette ”Livet som tonårsförälder” där jag bland annat svarade på frågor – den hade inte jättemycket trafik, kanske 50–100 träffar om dagen, och väldigt få kommentarer. Men den här dagen hade jag postat en fråga från en mamma som var orolig för att hennes son var ensam och olycklig – så pass att han hade börjat hänga med sverigedemokrater, som han fått kontakt med på nätet. Och redan samma dag gick statistiken i taket, bloggen hade flera hundra träffar, fast bara ett tjugotal unika besökare. Flera personer som var helt nya för mig kommenterade också och tyckte att både frågan och svaret var taskiga mot SD. Jag fattade ingenting, förrän en kompis som jobbade med sociala medier förklarade för mig att det var sverigedemokraternas taktik, att tråla efter poster i forum och på bloggar där de själva eller deras ”hjärtefrågor” nämndes och sen svara under många olika alias.

Och det var alltså 2008. Verkligen hög tid nu att avslöja bluffen.

 

Fosterlandskärlek

Vad är fosterlandskärlek?
Vad är ett fosterland?

Vad betyder det att älska Sverige?
Att vara en Sverige-vän?
Att vara svensk?
Att ha en svensk nationalitet?

Frågor som jag tycker att det är viktigt att bena ut, i dessa tider.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Jag är svensk. På många sätt. Till exempel har jag ett svenskt pass. Svenska är mitt modersmål (egentligen spanska också för att en spanjorska tog hand om mig när jag var liten, men hon flyttade när jag var fem och jag har glömt det mesta). Jag har ett supersvenskt namn: Toss. Det är gammal värmländska för troll och är taget efter ett berg i Sunne som Selma Lagerlöf skrev om i Gösta Berlings saga, 1933. Mina förfäder är mestadels från Stockholm, Gotland, Värmland, Småland och Östergötland (lite längre bort, på 1600-talet kom de även från Tyskland, Ryssland och England). Jag ser ”typiskt svensk” ut enligt den standard vi lärde oss i skolan på 70-talet. Jag har bott i Sverige i hela mitt liv.

Så jag utsvenskar ganska många ”sverigevänner”. Särskilt alla svennegubbar som har flyttat till Thailand och sitter där och gnäller på invandringen (till Sverige alltså).

Ändå känner jag inte alls igen mig i den svenskhet som ”sverigevännerna” omfamnar.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Jag älskar det svenska språket. Vissa ord iallafall. Som sandstrand, månljust, tjej, medborgare, syrsa, jama, kalasbyxor. Vissa ord är fula och knöliga, som blotta, fanjunkare, burk, gulmåra, ingefära, älska, ögonfrans.

Jag älskar fjällen. Men jag bryr mig inte om de ligger i Sverige eller Norge.
Jag älskar också skärgården, midnattssolen, lingon och jämlikhet. Men inte för att det är typiskt svenska företeelser (det är det inte ens) utan för att de är fina och vackra och bra, var de än finns i världen.

Och allt det där är ju ganska barnsliga resonemang. Jag tror att de flesta sverigevänner tycker likadant, om de tänker efter lite. Det allvarliga är när sverigekärleken används för att skilja på ”vi” och ”dom”. Det verkar ske helt omedvetet i många fall. Många verkar inte kunna se hur patriotism, nationalism, revirtänkande, alienering och förtryck hör ihop.

”Är man rasist nu bara för att man viftar med svenska flaggan?” är en fråga som jag fått många gånger de senaste dagarna. Och svaret är ju både nej. Och ja.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Jag älskar den svenska flaggan med solgult och himmelsblått (borde vara fyra nyanser av grått för att verkligen avspegla vårt väder men det vore ju ganska deppigt). Men jag har den hellre som överkast än hissar upp den i en flaggstång. Det är härligt att rulla in sig i det blågula, och det är mindre aggressivt än att hissa upp den.

För en hissad flagga är inte ursprungligen en kärleksförklaring. Det är en makthandling, ett inpinkande av revir, en styrkedemonstration. Går vi tillräckligt långt tillbaka har den alltid att göra med krigiska handlingar. De allra första flaggorna var tygbitar fastsatta på spjut – kännetecken och dödligt vapen i ett.

Idag har den handlingen tvättats ur och glömts bort. De allra flesta som hissar sin svenska flagga på sommarstället gör nog det för att den är fin, för att det är tradition, av kärlek till marken runt omkring sig.

I bästa fall, i vissa sammanhang, kan den svenska flaggan och de svenska färgerna fungera som en enande kraft: inbjudande, välkomnande och inkluderande. Då menar jag inte bara det (oftast) oskyldiga viftandet på fotbollsmatcher, utan som när Zlatan sjunger nationalsången. De blågula symbolerna kan kännas som ett sätt att få komma in i värmen för en del av de som invandrat hit. De ser och känner i den svenska flaggan, kungahuset och nationalsången en tillhörighet, en enighet med landet som de har flyttat till och kulturen som de ger sig in i.

Gott så. Om  flaggan du hissar utanför din röda lilla stuga, eller viftar med i paraden, är en vänligt sinnad flagga. Om det står som ”välkommen hit” broderat på det gula korset. Inte ”här bor vi – håll er borta”.

För du som undrar om det är rasistiskt att vifta med flaggan, att bära folkdräkt, att sjunga Du gamla du fria och så vidare. Du måste fråga dig själv varför du gör det. Är det bara för att du är särskilt förtjust i det som du uppfattar som svenskt?

Eller vill du visa att ”svenskar” är bättre än andra? Känner du att det du uppfattar som ”det svenska” är hotat på något sätt? Att du måste försvara det mot de du uppfattar som icke-svenska? Är du rädd att ”det svenska” ska blandas upp, bli något annat än det var ”förr i tiden”?

Ja, då skulle jag säga att du i alla fall är ute och balanserar på rasistkanten. Och så svensk jag är kan jag inte följa med dig dit.

För jag känner inte igen mig i att svenskar är viktigare än andra människor. Att vi förtjänar mer välfärd för att vi är födda här (något vi knappast kan ta åt oss äran för själva) eller för att vi har betalat skatt längre än andra (isåfall skulle ju jag få mer välfärd än mina barn, vilket inte är fallet).

När jag växte upp på 60- och 70-talet fick jag höra av typ alla att Sverige var ett av världens bästa länder att leva i. Vi var så jämlika, så demokratiska, så rika och så solidariska. Världens mest moderna land. Svenskar var välutbildade och upplysta människor. Vi hade ett sinne för rättvisa och tog ingen skit. Vi var inte rädda för att säga ifrån. Vi hjälpte de svagare.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Det var en grandios självbild, det ser jag ju nu. Vi är inte så fläckfria. Vi har precis som alla andra i-länder byggt vår välstånd på tredje världens ryggar. Vi har också fördomar, är också okunniga. Som människor är vi ganska exakt precis som alla andra: lika bra och lika dåliga.

Men jag föredrar ändå tusen gånger den bilden av svensken – den solidariska, modiga, rättvisa människan som alltid hjälper den utsatte – framför den av svensken som rädd, snål, främlingsfientlig, som bara ser till sig själv och som gör skillnad på svenskar och andra.

Jag känner inte heller igen mig i behovet att allt ska vara ”som förr”. Eller att alla svenskar har samma traditioner, samma intressen, samma åsikter. Så är det ju bara inte. Om jag blev strandsatt på en främmande planet skulle jag till att börja med leta efter människor, för att ha någon att dela erfarenhet med. I den gruppen skulle jag troligen ha mest gemensamt med andra kvinnor. Sen skulle jag nog känna mig hemma med andra fyrbarnsföräldrar, stockholmare, journalister och de som var födda på 60-talet.
Gruppen som bara hade svensk som gemensam nämnare skulle jag antagligen bara uppsöka om jag blev sjukt sugen på filmjölk, knäckebröd och kalles kaviar (som en ju kan bli på långa resor).

Alla nationer som finns idag är skapade av någon person eller grupp, i ett uttänkt syfte. Inte av oss, utan av någon annan som hade sina politiska, sociala eller ekonomiska skäl, ofta för att få tillräckligt stora arméer. Någon annan än vi har bestämt var gränserna ska gå, och vilka som ska få vara innanför dem och utanför. Vi accepterar det som en naturlag, som gravitationen. Men vi behöver faktiskt inte vara slavar under den idén. Vi kan åtminstone diskutera det med varandra; för- och nackdelar, vad det gör med oss, vad det finns för alternativ.

Fick jag bestämma skulle det inte finnas några nationsgränser. Då skulle allt behöva bygga mycket mer på samarbete och personligt ansvar. Jag tror att vi skulle klara det jättebra, särskilt om vi lärde oss vilka funktioner som behöver vara centraliserade och vilka som funkar bäst på lokal och mikro-nivå.

I bästa fall skulle det lära oss att bedöma människor utifrån deras personliga egenskaper snarare än färgen på deras pass. Och att uppskatta jordens tillgångar, och handskas med dem ansvarsfullt.

Tills dess önskar jag att Sverige ska bli så blandat som bara är möjligt. Så många olika hudfärger, kläder, könstillhörigheter, personlig tro, åldrar, språk, kroppsformer och kulturer som möjligt. Och möten, alltid och överallt. Det Sverige jag blev lovad som liten!

svenskajordflaggan

Hur kunde det bli så här?

När jag gick i skolan pratade lärarna ofta om andra världskriget, så ofta så vi nästan inte orkade lyssna. Det var det mest fruktansvärda hit och det monstruösa dit. Nazister var de hemskaste människor som existerat. Nio av tio actionfilmer vi såg hade minst en ond nazist med. Vi såg bilder på nazisternas offer, läste Anne Franks dagbok, såg Chaplins ”Diktatorn”, lyssnade på överlevare.

  • En sak framstod som helt kristallklar: det skulle aldrig kunna hända igen.
  • En annan sak var istället helt obegriplig: hur kunde det hända?

ein volk

Vi försökte föreställa oss, men gick alltid bet. Vilka var nazisterna? Föddes de att bli nazister? Och framförallt: vad gjorde alla andra? Hur kunde de vanliga, vettiga tyskarna låta det ske? Märkte de inget? Blev de helt tagna på sängen? Blev de hypnotiserade, var det något i dricksvattnet? Det var helt obegripligt.

Idag, nästan 70 år efter Nürnberg-rättegångarna, framstår det inte längre som lika obegripligt. Idag kan vi se med egna ögon hur hatet mot ”de andra” gror i vår egen mylla. Vi behöver knappt skrapa på ytan för att se hur polariseringen växer, just en sån extrem polarisering som måste ha föregått Hitler-Tyskland. Hur den börjar ta form här i Sverige, hos oss vanliga, vettiga svenskar.

Det gör ont att titta på det. Många väljer också att titta bort. Jag vet att många tänker ”men det går väl inte att jämföra den oro många svenskar känner idag för hur det ska gå med integrationen av alla flyktingar, med den tyska nazismen på 30- och 40-talet?

Men vi måste jämföra. För hur började det i Tyskland? Med vanliga människors oro.

nationalister2016svv

Vanligt folk på Norrmalmstorg, 2016

Är ni rädda för de här ”hårdföra nazisterna”! hånskrattar de som hellre kallar sig ”nationalister”, och visar upp bilder från en demonstration där bara snälla tanter och farbröder verkar delta (jag var där och såg även de rakade, svartklädda männen som inte är med på fotona, men det hör inte hit just nu).

nationalister1940

Vanligt volk på Nord-Erz Platz, 1940

Men Hitlers mest lojala fans såg inte heller så onda ut.
Det handlar inte om ålder, klädsel, tatueringar, frisyr eller ens kriminellt förflutet. Det handlar om att allt fler vanliga, snälla tanter och farbröder känner oro. De är oroliga för sin ekonomi, sin ålderdom. Även unga känner oro. De har hört otäcka saker berättas om muslimer och andra utlänningar. De ser hur det svenska samhället ibland fallerar och det jämför med hur det var förr-i-tiden, när det inte fanns lika många utlänningar här.

Men då glömmer de bort den allra viktigaste skillnaden: hur de rika blivit allt rikare sen förr-i-tiden, hur de politiker som företräder de rika sakta men säkert monterat ner samhället och tryggheten. Det är, för att åter citera Po Tidholm, inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det glömmer de bort. Eller väljer att inte tänka på, för hur förändrar man det? Hur får man de rika att dela med sig? Hur får man ett jämställt samhälle, där allas välfärd är viktig?

Det är för svårt. Det är en utopi, det vet man ju sen barnsben. Så då riktar man blicken mot muslimerna istället, mot kurderna, palestinierna, skäggbarnen, det marockanska gatuslöddret.

Fram kliver Jimmie Åkesson och säger: ”Allt kan bli som förr-i-tiden, om vi bara stoppar massinvandringen”, säger han. ”Massinvandringen har omdanat ett etniskt homogent Sverige till ett mångkulturellt, med våld, droger och etniska motsättningar – ett land där framtiden ser allt mörkare ut.

ein volk_JÅ

Jimmie och SD. En man och ett parti med en lösning, en tröst för oron. Och legitimitet för tankarna om att det är de andra som är problemet: svartingarna, kroknäsorna, araberna, skäggbarnen, invällarna. Äntligen kan man ventilera de där tankarna högt. Det har varit tabu under många, många år, men nu har vi – inom loppet av några år – gått från att uppleva nazisternas retorik som det mest fruktansvärda till vardagsmat. Helt vanliga, ”oroliga” svenska tanter och farbröder skriver idag, utan att blinka, under sina vanliga namn, saker som får nazister att gråta glädjetårar.

Jag vill helst också titta bort. Men jag kan inte.

Inte när hatet flödar öppet för att Liseberg låter ett litet antal flyktingar skicka in sina jobbansökningar till dem.


Inte när Haninge kommun drar tillbaka sin plan på ett boende för ensamkommande flyktingar, för att människor som (på riktigt eller inte) tror att deras barn ska bli våldtagna av flyktingarna kommer till informationsmötet och skriker och hotar kommunens personal. (Det finns skäl att misstänka att det var högerextrema som låg bakom både den stora uppslutningen på mötet, den uppjagade stämningen och många av de lögner som sprids för att skrämma kommuninvånarna.)

Inte när nazister drar på sig tröjor med märket ”Trygghetsvärdar” och oombedda patrullerar kommunala badhus.

Inte när ett café gör den här reklamen, helt öppet, på Facebook:

kronan 02

Inte när främlingsfientliga i Sverige och utomlands lyckas sprida så mycket lögner om Sverige att tjeckiska forskare avbokar sin medverkan i en vetenskapskonferens för att de blivit varnade ”not to go to your country because of extreme danger for women (it is even not possible for them to walk alone on the street because of attack, rapes etc”.

Inte när hatet och hoten fyller brevlådor, kommentarsfält och telefonlurar. Att kritisera SD är inte som att kritisera något annat parti, att gå emot muslimofober och ”invandringskritiska” är inte som att debattera med någon annan. Både på politiker- och väljarnivå är ursinnet, svordomarna, förolämpningarna och hoten grövre än någon annanstans i svenska samtal.

Inte när en vuxen man ringer hem till en av mina vänner som är politiker i F! en fredagkväll och säger till barnet som svarar att han tänker ”hylla mammas arbete i Fi med att komma med 6 kulor till dörren – jag vet var ni bor”.

Det är för mycket. Jag kan inte titta bort.

Du kanske tror att jag överdriver men det finns många, många fler och mycket värre exempel. Kom ihåg att de ord som kanske verkar extrema för att beskriva situationen i Sverige idag – rasism, fascism, nazism – i många fall bara är ersatta av andra ord. Många av de som kallar sig nationella idag står för exakt samma, eller värre, ideologiska tankar som de som kallade sig för nazister på 30-talet gjorde. Att vara rasist idag innebär oftast inte att man tror på rasbiologi, men man är fortfarande besatt av tanken att en viss etnicitet, vissa kulturer är bättre än andra. Och vit-makt-rörelsen lever i alla högsta grad. De kallar sig identitära, och de skyltar helt öppet med sin ideologi, sitt rasförakt och sitt kvinnohat. Sök på de orden om du inte tror mig. Var beredd på att bli sorgsen, eller rasande.

En annan vän skriver förtvivlat, när hon hör om detta: Hur har det blivit? Vad har hänt med människorna?

Jag vet inte hur det har blivit så här. Men jag grubblar på det hela tiden.

PS:

einvolkx2

(bara så att ni inte missade likheten i bilderna tidigare i texten)

Tillåt mig skrika högt ett ögonblick

Ibland läser jag rasistiska trådar i sociala medier, oftast för jobbet men ibland av ren nyfikenhet. För att förstå. Jag är besatt av att förstå hur andra tänker och känner, hur saker funkar och uppstår.

Det är ofta deprimerande. För att det blir så mycket hat att ta sig igenom, och så mycket sorg och ångest och bitterhet och okunnighet och rädsla.

Och svårt, för att jag får sitta på händerna för att inte svara. Jag är inte alls rädd för att ta en diskussion eller en konflikt, och jag tycker att det är viktigt att inte låta uppenbara missförstånd eller lögner stå oemotsagda av ren slöhet, vilket bland annat var orsaken till att vi uppdaterade vår flykting-FAQ på Krisinformation.se för att bättre svara på en del av de felaktiga påståenden som florerar.

Men en god vän gav mig en gång rådet att ”inte brottas med grisar, för du blir smutsig och grisarna blir glada” och det var ett bra råd som jag försökt följa sen dess. Med det menar jag inte att folk som skriver på Flashback och i vissa Facebook- och Twittertrådar är grisar. Men att många är helt ointresserade av att ta in andras tankar. En del av dem är troll. Andra är bara kortslutna.

john kovalic troll card

Svarte-Petter, by any other name. (Bild: John Kovalic)

Så jag svarar inte, för det skulle inte leda nånstans. Det har visserligen hänt nån enstaka gång när jag har tagit debatten att riktig dialog har uppstått. Och jag anstränger mig verkligen alltid för att lyssna på riktigt, inte bara vifta bort den andras argument utan bemöta, vrida och vända, försöka förstå drivkraften, hitta minsta gemensamma nämnare. Dels för att det är så jag föredrar att bli bemött själv, dels för att jag vet att det är enda sättet att få till en konstruktiv dialog. Och som sagt, det har gett resultat ibland, det har till och med hänt att någon har tänkt om.

Men för det mesta blir det bara hjärnsmälta. Så jag håller fingrarna borta från tangentbordet. Tyvärr fortsätter jag ändå ibland att tänka på galningarna därinne. Och svarar i min fantasi. Då frångår jag helt min princip av vara respektfull och saklig, och bara vrålar rakt ut:

NEJ DIN TÖNT! DET ÄR INTE INVANDRARE SOM STÅR FÖR 98 % AV ALLT VÅLD MOT KVINNOR I SVERIGE! HUR KAN DU TRO NÅT SÅ URBOTA KORKAT?! VAR HAR DU FÅTT DET IFRÅN? EN DING DING DING DING VÄRLD???

och

NEJ TACK, VI SVENSKA KVINNOR VILL INTE BLI ”BESKYDDADE MOT MUSLIMER” AV INKOMPETENTA UPPBLÅSTA SMYGKVINNOHATARE OCH FRÄMLINGSPANIKSLAGNA FÅNTRATTAR SOM DU! VI VILL HA MÄN SOM VÅGAR KÄMPA FÖR VIKTIGA SAKER, SOM LIKA LÖN! OCH ÄR NÄRVARANDE FÖRÄLDRAR, OCH ÖMSINTA ÄLSKARE! KRYP TILLBAKA UNDER DIN STEN MED DINA LÅTSASVAPEN!

svenska-sockerconnyanna

Och jag har ett järnrör att bevisa det med!

och

JAG ÄR MEST SVENSK AV ALLA ER I DEN HÄR TRÅDEN! ALLA MINA FÖRFÄDER ÄR FÖDDA I SVERIGE SEN 1600-TALET! SÅ NU ÄR DET JAG SOM BESTÄMMER VAD SVENSKAR VILL HA! OCH DET ÄR FAN INTE BINGOLOTTO OCH LUTFISK OCH STÄNGDA GRÄNSER!

Ja, och så vidare, i all osaklighet.
Tack för att jag fick lätta mitt hjärta!

Efter Paris, 13 november

NU är ett bra tillfälle om något att titta upp över täckets kant. Hur ser världen ut idag?
NU är en bra tid att diskutera med vänner, arbetskamrater, familj. Varför finns terror?
NU är i grevens tid att fråga sig: Kan jag göra något för att förhindra nästa terrordåd?

Om vi alla tar oss tid att tänka. Först torkar vi tårarna. Sen tänker vi så svalt vi kan på hur världen ser ut idag, hur terror kan vara ett alternativ för somliga, vad vi själva kan göra för att hjälpa trygghet och fred.

solidaritet gatukonst

Foto: Streetart Utopia, artist okänd

Terrorism är inte normalt mänskligt beteende utan ett symptom på att det är något fel, med både enskilda människor men också med samhället i stort” skriver forskaren vid Försvagshögskolan Robert Egnell. ”Vi bör tackla den dåliga samhällsstyrning, fattigdom, ekonomiska orättvisor och den bristande jämställdhet som är några av orsakerna till att hatet fått fotfäste runtom i världen.

Egnells uttalande går på tvären mot hur många tänker idag. ”Islam!” ”Ondska!” ”Ett hat mot demokrati!” ”Ett hat mot kärlek, vin kvinnor och sång!” är några av de förklaringar som erbjudits sedan igår.

Men jag tror att det är att förenkla. Kanske för att slippa tänka på hur komplicerad världen är, hur komplicerade människor är. Kanske för att slippa tänka på hur sårbar världen är, hur farligt det är att styra den fel. Hur sårbara människorna är. Hur sårbar jag själv är!

För jag tror att det hjälper att tänka på hur jag själv är. Vad jag vill, vad jag önskar mig, vad jag älskar. Vin, kvinnor, sång, kärlek till exempel. Demokrati, frihet, rättvisa, jämlikhet.
Men om alla andra får ha det utom jag? Det gillar jag inte. Då ska andra inte ha det heller.

Ondska har jag inte inom mig. Däremot skulle någon som torterade mig tillräckligt länge säkert kunna mana fram ett raseri inom mig, ett hat, en vilja till ondska.

Vi föds med förmågan till medmänsklighet, kärlek, broderskap, systerskap och respekt. Det är en gnista vi har inom oss och med rätt näring kan den bli en stark glöd och en flamma. Men om vi blir trampade på, utnyttjade och orättvist behandlade slocknar gnistan och ersätts med bitterhet och hat. Det är sant för mig och för dig. För alla människor.

Ja, det finns människor vars religion förbjuder vin, kvinnor och sång. Människor som ser med misstänksamhet på glädje, dans, mångkultur, kyssar, bibliotek och så vidare. Men det i sig är inte tillräcklig anledning att döda otrogna. När religionen, eller någon annan stark övertygelse eller politik, får understöd av orättvisa: det är då terrorn uppstår.

Den terror som IS utför handlar till viss del om religion, till viss del om fascism men framförallt om HÄMND, och om RÄTTVISA. För det är ju inte för att vi i Europa har så himla härligt DNA som vi står för ”frihet, jämlikhet, broderskap” och ”allt som är värt att leva för”. Utan vi har MÖJLIGHET att stå för det, som alla skulle vilja ha, för att vi är rika.

Och vi är rika för att vi har härskat, söndrat och sugit ut. Våra regeringar har skott sig på andra länders fattigdom och konflikter. Våra regeringar har ägnat alltför lite tid och pengar åt att utrota fattigdom, fördelar resurser, främja rättvisa. Det är ett faktum, inget vi behöver skämmas för som individer men något vi behöver ta tag i. NU är ett bra tillfälle. Vi måste kunna se, utan att skygga, att vi i terroristernas ögon står för allt som är orättvist, korrumperat, förljuget, snyltigt och falskt. Vi är kapitalet, synden, föruttnelsen. Vi behöver inte ta på oss det personligen men vi behöver börja ta ansvar för tillståndet i världen. Arbeta för solidaritet, utan att förtröttas. Erkänna, åtminstone för oss själva, att vi måste dela med oss. För om vi inte gör det – om vi fortsätter att peka och skrika ”Islam!” ”Ondska!” ”Ett hat mot demokrati!” – kommer vi att utsättas igen, och igen, för hämnd och hat och terror.

The history of terrorist organizations suggests that they do not select terrorism for its political effectiveness. Individual terrorists tend to be motivated more by a desire for social solidarity with other members of their organization than by political platforms or strategic objectives, which are often murky and undefined.

Självklart sörjer vi Paris nu. Je suis Paris. Mais je suis aussi Beirut, Lahore, Jerusalem, Mumbai, Jalalabad, Fotokol, Sana’a, Aceh. Je suis en människa. En del av mänskligheten. Med ansvar för mig själv, och för mänskligheten.

Nationalstatsromantik

Det talas om nationalstaten. Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus har skrivit en text som blivit delad mycket: Nationalstaten som vi glömde. Den går ut på att vi bör se till ”våra egna” innan vi kan hjälpa andra. Texten publiceras i en tid när det också talas om att vårt land är på gränsen till kollaps, och Marteus skriver till exempel att ”vittnesmålen duggar om att skolor och socialtjänst går på knäna runtom i landet”.

Kanske är hon orolig på riktigt, men det blir ändå fel. Jag tycker att alla, särskilt ledarskribenter, ska vara väldigt försiktiga med den sortens uttryck och ord. De ökar ångesten hos de oroliga och blir prima virke till brasan som rasisterna (eller ”invandringskritikerna”, ”de förnuftiga”, sverigevännerna” och vad de kallar sig) eldar under.

(Läs gärna vad SKL skriver om det ökade trycket på kommuner och landsting, de har den bästa informationen jag har sett hittills. Många är oroliga för hur de ska klara sina uppdrag, med rätta. Men få går på knäna, eller är på gränsen till kollaps.)

Göran Greider skrev igår: ”Den överväldigande majoriteten av svenska folket har i sina vardagsliv knappast märkt av något alls av den kraftigt ökade flyktingstillströmningen. Men ledande opinionsbildare och ledande politiker – inte bara sverigedemokrater – tävlar med varandra om att beskriva läget som en systemkollaps. Stämningen trissas upp. I själva verket skulle en jämnare fördelning av flyktingmottagandet lösa mycket av problemen.”

Tillbaka till nationalstaten. Marteus återger vad Lars Trägårdh, professor i historia, har sagt:

”Det finns två starka, konkurrerande ideal i Sverige. Det ena är medborgaridealet eller folkhemsidealet: i nationalstaten Sverige jobbar landets medborgare, betalar skatt och förtjänar rättigheter.
Det andra idealet är, som Trägårdh uttrycker det, ”organiserat kring en retorik om mänskliga rättigheter”. Här prioriteras relativt öppna gränser och migration.”

Jag tycker att han driver en idé snarare än reder ut begrepp. För det första är hans beskrivning av nationalstaten väldigt romantisk och vitmålad, jag återkommer till det.

För det andra måste det inte alls vara en motsättning mellan att uppfatta medborgarna som innehavare av både plikter och rättigheter, och att vilja öppna gränserna så att fler kan bli medborgare.

För det tredje är det ett klassiskt misstänkliggörande att kalla det ”en retorik”. Mänskliga rättigheter är ingen flummig utopi. Och det är inte heller någon motsättning till medborgerliga plikter.

The Entry of King Gustav Vasa of Sweden into Stockholm - color

Tanken om en nationalstat, som Marteus målar upp den, är superproblematisk. Den är exkluderande. Den är otydlig, romantisk och orealistisk.

Hon skriver: ”Den välfärd vi har i Sverige beror inte på riklig nederbörd av manna från himlen. Den är en följd av att vi har ett suveränt fungerande samhällskontrakt: en överenskommelse om att alla som bor här arbetar, betalar ordentligt med skatt och får ordentlig hjälp när behov uppstår.”

Men det är ju att förenkla ner på dagisnivå. Den välfärd vi har i Sverige är inte ett resultat av vårt ”samhällskontrakt”, snarare har vi råd att försöka upprätthålla den sortens samhälle tack vare vår välfärd.

Välfärden är i sin tur byggd framförallt på utnyttjande av billig arbetskraft. På slaveri, utnyttjande och tvång. Den här nationalromantiska bilden av hur våra förfäder harvade den steniga svenska jorden och blandade den med sin svett till guld: den är helt enkelt inte sann. Vi hade fortfarande harvat och vallat getter och ätit stekt sill till frukost, lunch och middag om det inte hade varit för den industriella revolutionen, och den industriella revolutionen vilade tungt på slaveriet, koloniseringen och Europas hänsynslösa utnyttjande av afrikanska och amerikanska resurser och människor.

Vi har aldrig betalat det fulla priset av vad vår utveckling har kostat, och vi betalar fortfarande inte vad det verkligen kostar att ha en sån levnadsstandard som vi har.

Med det sagt fick naturligtvis många av våra förfäder slita hårt. Först som trälar, sen som statare, sen som arbetare. Men vi hade aldrig haft det välstånd vi har idag om vi inte hade haft tredje världen som vår egen godisburk.

För att inte tala om invandringen. Hur skulle vi ha klarat oss utan invandrare, sedan 1400-talet? Inte alls. Och hur många av oss är här på grund av att våra förfäder invandrade hit? Alla. Tur för oss att inte SD fanns på den tiden, och stod och skränade vid Öresunds inlopp.

Marteus skriver vidare att ”Den minoritet som inte kan försörja sig, sörjs beredvilligt för av kollektivet.” Men det är ju också romantiserat. Det är så vi (många av oss) VILL att det ska vara, och tycker att det anständigtvis BÖR vara. Men det funkar ganska dåligt, både sörjandet för och beredvilligheten. Vi har utslagning, utanförskap, marginalisering, skuldbeläggande, segregation, rasism och allt möjligt som inte känns beredvilligt alls. Vi har hemlösa, knarkare, svårt sjuka som måste bråka med Försäkringskassan, arbetslösa som förnedras av Arbetsförmedlingen och så vidare. Många svenskar känner sig redan undanknuffade eller uteslutna från samhällskontraktet. Bygget kroknar redan. Sedan länge. Det är verkligheten, utan romantiska filter. Och i den verkligheten kan vi fortfarande både ta hand om oss själva, och hjälpa andra.

På Tidholm skrev i somras: ”Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det är viktigt att komma ihåg i vilken ordning saker skedde och att minnas att frikyrkans gamla kursgård och de kommunala hyreshusen faktiskt stod tomma innan flyktingarna flyttade in, och att skolan var på väg att läggas ned innan de nya eleverna anlände, och att det blev jobb, liv, rörelse, handel och folk på bussarna och inte minst plussiffror i kommunernas befolkningsstatistik för första gången på en väldig massa år. Och har vi tur väljer några att stanna när pappren är klara, slå sig ned permanent för att bli tandläkare, jobba i äldrevården eller starta lokala serviceföretag. För det behövs verkligen.”

Marteus och Trägårdh menar att det är skillnad på de plikter vi har mot en fattigpensionär i Malmö och en flykting från Syrien. Men det resonemanget förutsätter att fattigpensionären inte är en flykting från Syrien. Och att flyktingen från Syrien aldrig kan bli pensionär i Malmö – fattig eller ej.

De som talar om nationalstaten vill få oss att tro att vi bara behöver bry oss om vissa människor. Att vi bara HAR RÅD att bry oss om vissa människor.

De vill också (ofta) få oss att tro att vi är utvalda, att vi har någon slags given, självklar rätt att ha det bättre än andra. Det är därför de talar så mycket om ”förr i tiden” och ”anletes svett” och ”svenskhet”. Därför kan vi bara hjälpa ”de andra” om det inte kostar oss vårt överflöd. Vi kan bara hjälpa dem om vi kan räkna hem kostnaderna. Vi kan bara hjälpa dem om de är tacksamma. Vi kan bara hjälpa dem om det inte rubbar våra cirklar.

En vän sa till mig: ”Det är löjligt att tala om kollaps. Men jag önskar nästan att hela världen skulle komma hit så att vårt samhälle verkligen kollapsade. Då skulle vi kunna bygga upp något nytt igen, som fungerar för alla. Som inte stänger ute de svagare.”

Jag tror att vi måste tänka om, vi ”infödda svenskar”. Vår lilla bubbla har spruckit, vi kan inte längre låtsas som om Sverige är vår fredade lilla park där vi får leka hur mycket vi vill. Världen blöder, och vi har del i ansvaret för det, och för att få den att läka igen. Bland annat genom att dela med oss. Än så länge har vi råd, och mer därtill. Det är faktiskt bara en fråga om att fördela resurserna.

 

Uppdatering: Här finns texten på Facebook också, för er som hellre hänger där!

Katarina Taikons glöd får inte slockna

Vi orkar inte ta emot för många zigenare sa Palme på radion, och min mamma blev så arg så hon slängde diskborsten i väggen. Det var 1969, och den socialdemokratiska regeringen hade just fattat beslut om att utvisa 47 franska romer från Sverige. ”De får ju inte stanna någonstans” ropade min mamma i telefon till någon vän, ”varken i Danmark eller Tyskland eller i Frankrike! I Frankrike får de inte ens stanna två timmar på samma plats! Två timmar!! Fega jävla Palme!”

För några månader sen fick jag boken ”Den dag jag blir fri” av Lawen Mohtadi, som handlar om Katarina Taikons liv och hennes kamp för romernas rättigheter. Och i söndags såg jag filmen Taikon, som bygger på boken, av Lawen Mohtadi och Gellert Tamas. Och blivit översköljd av minnen från min barndom: demonstrationer, Kamratpostens redaktion, de gånger vi träffade Katarina (och hennes barn, och Rosa tror jag, men minnena är lite suddiga).

Katarina var känd av alla svenska barn när jag var liten, för sina böcker och serierna om Katitzi. Jag läste dem tills jag kunde dem utantill.

Katitzi KP 73-05

Katitzi KP 73-05

(Böckerna har precis kommit ut igen, med nya illustrationer av Joanna Hellgren. Läs dem!)

Katarina hade en glöd, en eld inombords som drabbade alla. Henne själv inte minst, till slut dukade hon under och dog alldeles för tidigt. Men hon brann för romerna, för de utstötta, hon kämpade in i det sista för deras sak och mot fördomarna som de allra flesta svenskar hade. Och det var inte förgäves, tillsammans med sina närmaste lyckades hon ändra mycket, upplysa många. Se till att romerna fick riktiga bostäder och utbildning. Visa att romer var lika svenska (och lika olika svenska) som alla andra svenskar.

Men utvecklingen har gått bakåt sen dess, och den svenska luvan har glidit ner över ögonen på många. Rasismen och fördomarna frodas. Romer nekas fortfarande bostäder, de släpps inte in i butiker, de har svårare att få arbete, som Sofia Mirjamsdotter skriver i Sundsvalls Tidning. Polisen upprättar register över romer. Det känns som om ingenting hänt sedan 1969.

När filmen slutade i söndags var jag inte den enda i biosalongen med tårar av sorg och ilska rullande nerför kinderna. Vi måste bära Katarinas glöd vidare, inte ge oss förrän romer och andra utsatta behandlas jämlikt i alla lägen. På taikon.se finns fakta, länkar och verktyg för att fortsätta att belysa frågan. Men börja med att läsa boken och se filmen!

Mer läsning:

 

 

Svenskar, stäng era hjärtan för MÄN

Vice talmannen skriver på sin Facebook att han inte tror att ”den mördade mamman och sonen på Ikea i Västerås skulle hålla med ex-statsministern” om att svenskarna ska öppna sina hjärtan för flyktingar.

Bortsett från allt annat som är dumt och lågt och billigt med det påståendet, och hur pinsamt det är att en av Sveriges högst uppsatta politiker skriver en sån sak, så är jag nu så #¤%&* trött på detta sjuka fokus på invandrare så fort det händer något, när det istället är MÄN det handlar om.

Jag önskar att vi kunde dra igång en kampanj där vi byter ut hudfärg mot KÖN i alla våldshändelser, och visar hur det åter och åter och åter är MÄN som är problemet, tills vi har täppt till slukhålet på rasisterna. Gärna med rasisternas retorik exakt återgiven, med krav på att utvisa alla MÄN och hålla alla män ansvariga för enstaka mäns dåd, och misstänkliggöra alla män och kalla dem för hemska namn, tusen gånger värre än gubbslem.

De är män, de är vita, de heter Björn. UT MED DEM!

De är män, de är vita, de heter Björn. UT MED DEM!

Det enda som hindrar mig är mitt samvete, som vägrar att spela med i ett sånt taskspel, och min respekt för de män som aldrig skulle bete sig skitstövligt.

Och att jag inte tror på riktigt, med mitt förnuft, att det hjälper mot rasismen att hetsa och härja.

Egentligen är det som Magnus Betner säger: vi i västvärlden lever tryggare än någonsin. Men rasisterna vill få oss att tro att det är krig.

Ett orimligt förbud

Jag är lite nyfiken på hur långt tiggeriförbudsivrarna har tänkt att gå. Vad är det som ska räknas som tiggeri, hur ska det definieras? Jag gör ett försök:

”Det ska vara förbjudet att sitta eller stå på offentlig plats med en pappmugg eller annat uppsamlingskärl i handen, eller med utsträckt hand, i syfte att förmå förbipasserande att lägga pengar eller andra gåvor i sagda kärl eller hand.”

Men då måste ju gatumusiker, gatuartister och folk med insamlingsbössor också förbjudas. För att inte tala om försäljare av telefonabonnemang!

Nytt försök:

”Det ska vara förbjudet att be om allmosor.”

Hmm. Då ryker ju alla hjälporganisationer direkt. Och hela kungafamiljen.

Men det här då?

”Det ska vara förbjudet att dra uppmärksamheten till sig i enda syfte att få pengar.”

Det vore inte så dumt faktiskt! Då blir vi av med all reklam på en gång.
fyranyansertiggeri (2015_05_29 10_15_33 UTC)

”Folk som inte har nåt riktigt jobb ska inte få be andra om pengar.”

Kungen igen. Och alla andra med hittepåjobb.

”Det ska vara förbjudet att behöva hjälp av andra för att överleva.”

Nej svårt va?

Hur vi än vrider och vänder på det tror jag att det kommer att falla på sin egen orimlighet att förbjuda en handling som faktiskt inte drabbar någon annan, mer än som en obehaglig känsla och kanske ovälkommen påminnelse om tillståndet i världen. Det är ju fortfarande så att den som verkligen inte kan eller vill ge inte är tvungen, på något sätt. Det finns de som bara ger ibland och det finns de som aldrig ger, och de riskerar inget annat straff än det eventuella dåliga samvetet, och det är faktiskt ingen annans fel.

”Men det är inget brott att vara fattig eller hemlös, och det är inget brott att vara alkoholist eller narkoman. Det är inget brott att behöva gå på allmänna toaletter för att uträtta sina behov, att tvätta sina kläder, att be om hjälp för att ha råd att äta eller att samla burkar eller rota i sopor. (…)
Det värsta vi kan göra är att fastna i rasistiska eller stereotypa förklaringsmodeller och rikta blickarna åt fel håll.
Det bästa vi kan göra är att rikta blickarna mot oss själva och de vi har runt oss, och ställa oss den enda frågan som kommer att leda framåt:
‘Hur kan jag bidra till ett bättre samhälle, och hur kan jag vara en förebild för andra?'”

skrev Mårthen Gunnarsson i en (ytterligare väldigt läsvärd) krönika i Expressen nyligen, och jag hoppas att det är så våra lagstiftare tänker, även när det gäller de som inte ser någon annan utväg än att tigga. Det vore ju synd för kungen, menar jag.

(PS – när jag läste igenom den här texten lät den som ett eko av nånting, och det slog mig att det var Sofia Mirjamsdotters läsvärda ledarspalt från i maj i år, som jag måste ha assimilerat. Om du inte läst den redan, passa på nu!)

Bra karl reder sig själv

Alltså jag måste verkligen hålla med alla de här Sverigekristdemokraterna och svenskvännerna och allt vad de heter. Det borde verkligen vara förbjudet att tigga! Det är osvenskt att tigga. Vi riktiga på-riktigt-svenskar har ändå byggt det här landet, ända sen vi var bebisar, och våra förfäder har byggt det ända sen DE var bebisar på stenåldern. Med svett och blod har vi byggt det, sten för sten och plastbit för plastbit, och vi har klarat oss helt själva och aldrig behövt nån hjälp. Vi har gjort RÄTT för oss. Vi har förlöst varandra, ammat varandra, bytt blöjor, ordnat dagis, hållit skola och tagit hand om våra barn helt själva. Vi har skött all sjukvård själva, och kört alla bussar och lastbilar, vi har byggt alla bilarna också och alla husen. Och städat allting själva och odlat all mat. Lagat maten har vi också gjort. Vi svenska svenskar alltså. Vi har skrivit alla böcker och spelat all musik och gjort alla filmer, och tänkt alla tankar. Själv är bäste dräng! har vi tänkt. En bra karl reder sig själv! Bättre en rövare i poolen än tio turkar i skogen! har vi också tänkt (lite oklart varför, men på ett helt svenskt vis.)

svenska sockerconny

Socker-Conny! Se där en riktig svensk, med järnrör och allt. Sprungen ur Joakim Pirinens snille.

Ja nu kom jag från ämnet men vad jag vill säga är att tiggare FUSKAR. De tror att de kan komma hit och bara FÅ våra surt förvärvade slantar. Att de bara kan komma och titta liksom bedjande och typ verka fattiga och så ska vi ge dem våra enkronor och kanske femmor? Alltså, femmor? Vad tror de? Att vi ska kunna ignorera dem bara? Att vi ska kunna titta bort? Hur skulle det gå till? Nej fan man är ju SVENSK, man har fått en helsvensk uppfostran så man vet vad som är rätt och fel! Så då gör det ju ont att inte ge, att bara gå förbi. Så kommer man hem och har ont i magen, i sin helsvenska mage! Det borde fanimej vara förbjudet.

Och vad ska vi säga till våra svenska barn? ”Jo förstår du lilla gumman, när du blir stor behöver du inte skaffa nåt riktigt jobb! Du kan bara sätta dig på gatan och tigga ihop enkronor och femmor av stackars lättlurade svenskar. Fiffigt va?” Är det det vi ska säga? Ska vi visa dem ”nu ger pappa den här tiggaren en femma FAST han säkerligen inte har gjort ett dagsverke i hela sitt liv, fast han säkerligen har sin diamantklädda bmw parkerad här bakom hörnet, full med jungfrur och skökor och madonnor som lyder hans minsta vink. Pappa ger honom sin fina blanka femma! Vad lär du dig av det? Att det lönar sig att vara lat, lilla gumman, kom ihåg det!

Nej, förbjud tiggeriet säger jag, förbjud allting som kan göra svenskar olyckliga och förvirrade. Ställ en varm korvgubbe i varje gathörn istället! Eller en dragspelare! Eller ett äkta helsvenskt, lyckligt fyllo! Vadsomhelst som inte gör ont i min helsvenska mage.

 

(Obs! Denna text var satirisk.Bäst att lägga till för nytillkomna läsare.)

 

 

Min cykel är inte värd blod

(triggervarning: vardagsrasism)

När jag kom ut från porten häromdagen hade någon försökt såga av mitt cykellås, slanglåset,och lyckats till häften. Men det satt också ett nytt lås på som jag inte alls kände igen! Mycket mystiskt, men sen kom en man med en hund gående förbi och förklarade att han var en granne och att det var hans lås.

Han berättade en historia från föregående kväll, nära midnatt: hur han kommit hem från hundpromenaden och sett en man sitta och knipsa på slanglåset med hovtång. Gått fram och sagt: ”Är det där din cykel? Annars måste du genast sluta”. Mannen hade lommat iväg, men när grannen tittade ut genom fönstret en stund senare satt han där igen. Grannen hade lutat sig ut och sagt: ”Stick, annars ringer jag polisen”, men utan reaktion.

ispik

ispik

”Då tog jag en ispik med mig och gick ut igen”, sa grannen med hunden till mig. ”Men när jag kom ut hade han försvunnit. Då satte jag på mitt eget lås på cykeln, ifall han skulle komma tillbaka igen.”

I detta ögonblick frös mitt tacksamma leende. ”Oj” svarade jag med sjunkande hjärta, ”du tänkte försvara min cykel med en ispik? Och kanske sätta ditt liv i fara? Det var ju … väldigt …”

”Ja jag hatar sånt där” sa hundgrannen. ”Man ska inte behöva få sina saker stulna! Det är för jäkligt!”

”Ja, jo, det är klart, men det kanske är nåt man får räkna med ändå, i dagens samhälle där klyftorna bara ökar och allt fler blir desperata …”

Grannen rynkade ögonbrynen ett ögonblick men svarade: ”Jo, och det sa jag till frun nyss, att vem vet vad man skulle göra i samma situation. Om man inte hade något jobb och så. Det var ju en av de där tiggarna.”

”Var det?”

”Ja, när jag gick ut igen tidigt i morse såg jag en av dem, en kvinna, som stod och tittade länge och väl på det nya låset. Så det var väl ett beställningsjobb. Inte för att man måste vara oärlig för att man är rom! Absolut inte. Det finns ärliga och oärliga överallt. Du kan åka till Afrika och finna ärliga och oärliga människor i en negerby. Så är det.”

Här fick jag lite kortslutning. Jag var naturligtvis tacksam för att min cykel inte var stulen. Det är min första nya cykel på tio år, inte lika underbar som min gamla Svalan, men ändå bra. Balanserad, robust. Jag cyklar överallt och är helt borttappad utan hoj. Så jag var mycket tacksam för att han hade lyckats skrämma bort cykeltjuven.

Samtidigt ville jag inte uppmuntra denna smygrasistiska vigilante till granne att springa omkring och hota folk med ispik. Jag älskar min cykel men den är inte en familjemedlem, den är inte värd att någon spiller sitt blod för den.

Plus att det är svårt att konversera lättsamt med folk som använder n-ordet utan att blinka.

Nu hade han lämnat detta ämne och berättade om en polismästare som han kände som var välvilligt inställd till romer ända till den dag han blev bestulen av dem. ”Åttatusen i kontanter, rakt ur rockfickan!”

Jag avbröt hans svada, tackade återigen så varmt jag bara förmådde för att han räddat min cykel och lovade honom att skaffa ett nytt och bättre lås.

Och det har jag gjort nu. Både för min skull, och för eventuella cykeltjuvars.

Rasisterna har rätt: det finns ingen rasism

Vad trött jag är på den här senaste grejen, att rasisterna förnekar sin rasism. Helt korrekt utifrån sin egen ståndpunkt att de inte är såna där gammeldags frenologer som delade in människor efter skallstorlek och annat bs. MEN DET ÄR INTE DET VI PRATAR OM. Vi pratar om det som kallades främlingshat eller främlingsrädsla för inte så länge sen, tills några påpekade att många av de som hatas inte alls är främlingar. Det är att blanda ihop orsak och verkan tycker jag, för de som hatar gör ju det för att de upplever tex annan hudfärg som främmande, det är förstås bara så i deras små förtorkade huvuden men det är fortfarande så de tänker. Hursomhelst, vi slutade säga främlingshat och återgick till att kalla det rasism, vilket var olyckligt för varenda rasistiska fårskalle vet att spela Inte-rasist-kortet. Istället pratar de om nationer, kulturer, traditioner – bara för att det fortfarande går att komma undan med, eftersom vi inte använder kulturalist, nationalist eller traditionalist på samma sätt som vi använder ordet rasist till att betyda ”någon som har fördomar om andras ras”.
Här är ett exempel: SR/Ekot intervjuar en man som är admin i Facebookgruppen ”Nej till tiggare i Sverige”. Det blir snabbt uppenbart att personen i fråga är främlingsfientlig och har rasistiska åsikter, till exempel i följande svar:

Varför kallar era medlemmar de som tigger för smuts, kackerlackor och parasiter?
Tiggeri är en sak som upprör folk och alla har inte perfekt svenska eller journalistutbildning utan är helt vanligt folk. Därför kan språket och inläggen uppfattas som vulgära men det är av desperationen att inte kunna uttrycka sig på ett bra sätt som gör att är vissa inlägg blir dåligt formulerade.
Uttryck som zigenarplågan, tattarplågan, smutz, parasit, kackerlackor, råttor och pack, det är inga ord som jag själv skulle använda men ska man börja censurera olika ord och texter så är det censur. Vi är fria människor och vi får uttrycka vad vill.

Men naturligtvis är inte gruppen rasistisk enligt denna plattnacke. Han säger att

Rasism är inte tillåtet i någon form i gruppen. Men det är tillåtet att framföra och debattera olika kulturer. Rasism är ett ord som gärna journalister och politiker använder för att döda en debatt och visa sig lite finare än alla andra.

Som sagt!

rolling eyes mary
Jag hörde ett förslag om att börja kalla det ”rasistiska handlingar” och ”rasistiska åsikter” i stället för rasism, men jag ser verkligen inte hur det skulle hjälpa om jag nu vill påkalla uppmärksamhet till ett visst beteende.

Samtidigt är jag tudelad. Egentligen tror jag det vore bättre att skippa allt namn-kallande, polarisering och skanderande (inte minst för att det skulle låta så lamt att skandera INGA PERSONER SOM UTFÖR RASISTISKA HANDLINGAR PÅ VÅRA GATOR). Att bara fokusera på att hitta lösningar istället.

SD-hatet mot muslimer måste klargöras!

SD påstår att de inte är rasister. Det är lögn, även om de har slutat att prata om hudfärg och istället talar om ”kultur” och ”nedärvda essenser” som det står i partiprogrammet. När jag skrev om det på Facebook häromdagen fick jag ett långt och intressant svar till min inbox av en vän. Jag tyckte att det var otroligt klargörande och har bett att få publicera delar av det. Hen har sagt ja, men vill vara anonym.

”SD har länge gjort ett stort nummer av att de har anhängare bland rasifierade och invandrare. Det handlar inte enbart om att de vill ha ett alibi. Det handlar också om vad SD faktiskt är. Till skillnad från vad man ofta hör, är Sverigedemokraterna — och då menar jag främst partiledningen och kärnideologin — i många fall inte primärt ”främlingsfientliga” eller ”invandrarfientliga” utan specifikt islamofobiska, muslimhatande.

Att SD idag hatar muslimer snarare än invandrare i allmänhet är ett faktum som alldeles för sällan speglas i debatten. Både bland vänstermänniskor och i ännu högre utsträckning i SVT och i liberal media, där SD istället presenteras som ospecifikt invandringsfientliga. Varför? Jag kan bara spekulera att det är obekvämt att gå in och prata om förtalet, smutskastningen och förföljelsen av muslimer i Sverige, eftersom man då kommer in på obehagliga diskussioner om konservativ islam, ultrapatriarkala hem, hedersvåld och så vidare. Detta är minerad mark både för liberaler och kanske ännu mer för vänstern som måste navigera både sin antirasism och sin sekulära antipatriarkala humanism.

SD:s rasism, deras förakt, deras rädsla, deras hat och deras ”ideologi” riktar sig i första rummet mot islam och muslimer. Det är något de delar, kanske det enda de delar, med de invandrare och rasifierade som röstar på, går med i och på andra sätt stödjer SD. Detta syns tydligast i Södertälje, SD:s starkaste fäste i Stockholms län, där bl. a. kristna assyrier/syrianer — sida vid sida med rasistiska sverigefödda — länge har behandlat de lokala muslimerna som skit.

Inte bara kristna syrier utan även andra utlandsfödda personer, främst män, med bakgrund i exempelvis Polen och Iran representeras bland SD:s väljare. Faktum är att i SCB:s mätning från 2013 visade det sig att SD:s stöd bland utrikes födda män — ca 7.3% — var större än bland befolkningen i sin helhet. Det är också en statistik som har ökat kraftigt i flera år. Det har självklart många förklaringar, inte minst socioekonomisk utsatthet och missnöje, och andra sociologiska fenomen kring invandring och identitet. Men dessa faktorer förklarar inte att dessa invandrade män som stödjer SD sällan är muslimer. Snarare har de en extremt negativ inställning till muslimer. Och om man har det, blir det självklart att söka sig till SD.

När SD kommunicerar via utspel och propaganda i invandrartäta områden som Södertälje, råder det inga tvivel hos mottagarna av dessa utspel att SD riktar udden inte mot utlänningar och invandrare i allmänhet, utan mot muslimer i synnerhet. De som lyssnar mellan raderna och kan koderna förstår gott och väl vilka man pratar om. Detta är klassisk så kallad ”dog-whistle politics”, som utvecklades till en konstform i den amerikanska södern för att mobilisera afrofobiska väljare.

Den antimuslimska spjutspetsen i SD:s rasism framträder tydligt när man granskar SD:s historia. I Expos vitbok om SD kan man hitta flera talande händelser i partiets nära förflutna. Partitoppar och nyckelfigurer som Jomshof, Ekeroth och inte minst Åkesson själv utmärker sig med sin hatfyllda, konspirationsteoretiskt präglade retorik kring islam. För att inte tala om bara de senaste veckornas avslöjanden om SD-politikers privata, groteska uttalanden om muslimer.

SD:s valfilm är bara ett led i deras pågående kampanj att profilera sig som ett ”vanligt” parti som står på den stora gemenskapens sida, ett värdekonservativt parti, ett parti som gillar invandrare men inte ”massinvandring”, ett parti som ogillar rasism och som ogillar att bli kallade rasister, ett parti som är mot segregation, ett parti som står upp för västerländska politiska korrekta värden och som tar fajten mot det barbariska, kvinnofientliga, identitets- och värderingshotande islam. Och som mer än gärna står sida vid sida med folk av alla färger och från alla kulturer så länge de också älskar Sverige och hatar islam.”

 

Hur ska jag rösta?

Några gånger i mitt liv, framförallt när jag var ung, valde jag att inte rösta alls. Det fanns flera olika skäl men det starkaste då var att jag inte gillade systemet med parlamentariska val. Jag trodde att valet var ett spel för gallerierna, att verklig förändring bara kan uppnås om alla människor tar sitt ansvar och engagerar sig personligen, i stället för att lägga över ansvaret på politiker som de inte ens känner. Höger/vänster-politik är ett trubbigt sätt att se på tillvaron, och ideologi kan ofta skymma viktiga sakfrågor. Jag blev påmind om det idag när jag läste en kommentar på Facebook, en kille som skrev att

”Politik är att höja rösten i vardagen. Att diskutera viktiga frågor på arbetsplatsen, skolan och med vänner. Att organisera sig i sitt närområde, i sitt fack, eller kanske i ett parti. Att stötta utsatta i sitt samhälle. Att slåss mot orättvisor. Att protestera mot rasister, homofober, idiotiska politiska beslut mm. Aldrig en röst på en politiker! Alltid kamp i vardagen!”

Det gjorde mig glad och värmde mitt anarkistiska hjärta!

Ändå har jag röstat i de senaste fyra valen, av olika skäl, och jag kommer att rösta på söndag. Det känns som om ingen sten får lämnas ovänd i motståndet mot den bruna vågen som kommer vällande över oss. Nationalister, fascister och nazister vinner mark i Norge, Danmark, Finland, England, Frankrike … och i Sverige, om vi inte håller ställningarna. Det går inte att rycka på axlarna åt SD, det är upp till var och en av oss nu.

Men jag känner mig väldigt rådvill och kluven och som en åsna mellan tre hötappar när det gäller valet till riksdagen. Ska jag rösta på Miljöpartiet, Vänstern eller Fi om jag vill vara säker på att SD inte ska få makt?

rodgronrosa300

Mycket av det Johan Ehrenberg skev i sin krönika i ETC igår kan jag instämma helhjärtat i, både om det svåra valet och det nedslående i att behöva taktikrösta:

”Man ska rösta på det program man tror mest på oberoende av storlek på parti eller hur välformulerat varje detaljförslag är. Man väljer det som är närmast den egna övertygelsen. Men sen finns det här med en alliansregering som förborgerligat Sverige och slagit sönder välfärden … Och som regerar med Sverigedemokraterna.”

Så vad gör jag på söndag?

 

Demokrati betyder inte att hålla käften

Illavarslande bilder från Limhamn, Malmö.

Sydsvenskan: Ridande polis rider över motdemonstranter. BILD: Drago Prvulovic / TT

Ett nazistiskt parti håller ett torgmöte, en stor motdemonstration har samlats och polisen verkar tappa besinningen fullkomligt, de rider över människor och kör över en motdemonstrant med en piketbuss så att han får allvarliga skador. Tio motdemonstranter förda till sjukhus och polisen förhör alla som vill komma in på akutmottagningen.

Nazister håller torgmöte i Sverige? Svensk polis nära att döda människor som protesterar mot nazismen?

Verkligheten krackelerar. Vad lever vi i för tid? Är vi där nu, i den historia vi läste om i skolan där folk inte verkade fatta vad som hände? Är vi inte i det nutida, moderna och upplysta Sverige?

Normaliseringen av rasistisk, främlingsfientlig politik har gått så oerhört fort.
Det var ett stort misstag att försöka frysa ut de som redan kände sig utfrysta, jag visste det. Det har aldrig fungerat att döda en minoritet med utstötning, det enda man åstadkommer är att de blir martyrer och får ännu fler trogna. Kan vi försöka komma ihåg det till nästa gång?

Nu är förvirringen fullkomlig, även bland smarta människor. Ska man tala med rasisterna? Slå dem på käften? Vända dem ryggen? Håna dem för deras bristande logik och stavning? Krama dem?

”Vi måste låta alla komma till tals” säger många, ”annars är vi lika odemokratiska som de.” Men att låta nazister ha torgmöten är en sak, att låta dem ha torgmöten utan att möta motstånd är en helt annan. Demokrati betyder folkstyre, att ett nation styrs av människor som valts av folket. Demokrati betyder inte att hålla käften. Det betyder inte att någon eller några ska få utsätta andra för hån, mobbning och våld utan att andra får säga emot eller ingripa.

Rätten att få hålla möte är oerhört viktig, börjar man göra inskränkningar i den får de styrande ett långt mer effektivt vapen mot oliktänkande än de har idag. Men rätten att få säga ifrån mot en avskyvärd människosyn, som diktatur, som rasism, som nazism, är lika viktig.

Polisen måste lösa det problemet utan att riskera människors liv. Och det finns många enkla metoder för det. Det är inte varken okej eller tillåtet att kasta flaskor eller stenar på folk som talar, eller att på annat sätt riskera att skada dem allvarligt, och det är något som polisen kan förhindra effektivt utan att bryta ben och skallar på oskyldiga.

Men att ropa, vända ryggen till, bua, skramla med nycklar och på andra icke våldsamma sätt visa motstånd mot människofientliga tankar och handlingar, utan att riskera spö, måste vara en absolut rättighet.

Och jag tror att det för varje dag blir allt viktigare att vi kräver den rätten, och utövar det motståndet. På så många sätt som möjligt, på så många fronter som möjligt. Med diskussioner, burop, kramar, tårtor och säckpipor. Rasismen sprider sig som en gräsbrand i tanketorkan, och de som utnyttjar den måste stoppas NU, medan det fortfarande går utan att spilla mera blod.

limhamnsblod2

Blod på gatan i Limhamn. Källa: Twitter

 

2014 – året när vi får en smällkyss och vaknar

Tiderna förändras. Det är skönt, men jobbigt. Skönt när man lyckas tänka om, men också tröttsamt. Jag är en gammal hund. Vi gamla hundar orkar inte alltid lära oss nya tricks. Eller nya tankar. Särskilt inte när vi fortfarande är unga och hippa hundar i vår egen fantasi, och inte alls vill höra att vi lever i det förgångna.

Men i år har det känts extra viktigt. Jag har stött på så många nya tankar. Om sexism framförallt, men också om annat förtryck och andra fördomar. Det är viktigt, det är saker som måste upp bordet om vi ska kunna gå vidare, och jag vill förstå även om det gör ont att inse att jag inte redan har förstått.

Vanlig situation nuförtiden:

  • Jag läser en text av Arg Skribent och rynkar pannan. Frågar någon Yngre förmåga: Varför är Skribent så arg på det som jag står för? Jag vill ju bara väl? Och är det inte bara onödigt att bråka om småsaker, borde vi inte stå enade istället?
  • Yngre förmåga förklarar varför Arg Skribent kan anses ha tolkningsföreträde i frågan, och varför det inte är en småsak.
  • Jag känner mig sårad och blir antingen stött eller ledsen, eller vidhåller att min uppfattning är den rätta.
  • Yngre förmåga går diskret iväg och låter mig sura för mig själv.
  • Jag tar en cykeltur och inser efter cirka två kilometer att Yngre förmåga hade rätt. Eller i alla fall hade viktiga poänger som måste beaktas.
… med rätt att våldta?

Det är inte lätt att vara en gammal hund. Kanske kan det ses som en förmildrande omständighet att man växte upp i en tid då det var helt normalt att ha den ena eller andra fördomen. Jag tänker till exempel på att alla, varenda kille och tjej, i min generation växte upp med hundratals filmscener där kvinnan blev kysst mot sin vilja och mjuknade som smör i solsken. Faktiskt hundratals. Det är fortfarande en sjukt vanlig filmkliché. Inget som direkt vägleder till respektfull kommunikation.

Vi växte också upp med rasistiska föreställningar om människor i andra länder än Sverige. Det var inte bara Tintin i Kongo och Barna Hedenhös i Amerika som förmedlade rasistiska bilder. Varenda skum figur i varenda svensk serie eller film var ”svartmuskig”. Och nästan alla vi växte upp med var vita. Inte undra på att vi blev hjärntvättade och trögtänkta (somliga mer än andra).

Läs mer i Bildskolan!

Men det är såklart ingen ursäkt. Att nånting var okej när man var liten är aldrig en ursäkt. Snarare är det en bra anledning att fundera över vad det är vi gör nu som kommer att verka helt vansinnigt om femtio år. När man ser sina favoritfilmer från tonåren igen är det mycket som känns väldigt förlegat, särskilt synen på kvinnor och homosexuella. Men samtida humor bygger fortfarande ofta på att låtsas vara människor med annan hudfärg (asiater är fortfarande exotiska tydligen) eller annan sexuell läggning. För att inte tala om hur många filmer som driver med tjocka människor: jag såg Love Actually i julas och blev helt förvånad över hur tjockskämten står som spön i backen. Är det verkligen så kul att mobba folk för deras kroppar? Det känns ganska billigt.

Jag läser fler texter, lyssnar på fler röster och försöker förstå. Försöker att inte döma, bara lyssna med respekt. Ibland går det upp ett ljus. Här är några av de tankeväckande saker jag har läst på sista tiden, bra att rensa skallen med inför 2014 om du inte läst dem redan:

Om sexism:
Vem fan bryr sig om sexismen? (ingen) Kakan Hermansson om varför vissa kvinnohatare kommer undan så lätt.
Alla är pedofiler Genusfotografen diskuterar den manliga blicken.

Om rasism:
Främlingsfienden inom oss Väldigt bra UR-seminarium om främlingsfientlighet. Kolla framförallt från 28 minuter och fram till frågestunden (men även Westerbergs presentation av sin utredning är intressant).
Vad vet du om myterna om ”massinvandring”? Veronica Svärd bemöter en rasistisk annons i DN.
När slutade rasism vara extremt? Mattias Ronge ryter ifrån.
Jag går som en oskyldig Nabila Abdul Fattah om att vilja passa in så mycket att man raderar sig själv.
Bästa Beatrice Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask.

Om tolkningsföreträde:
Mitt namn är My My Vingren svarar Birro om varför feminism behövs.
”Deras feminism handlar helt enkelt inte om mig” Maria Ramnehill om att även många feminister vänder ryggen åt transsexuella.
Inomkritik: en guide Diskussionen om hur man ska, eller inte ska, identifiera sig med mer utsatta.
Idag slutar jag bära namnet ni gav mig Kawa Zolfagary om att få vara stolt över sitt namn.

Bra om politik i största allmänhet:
Kräv någonting av mig! Nina Björk, om att allting faktiskt kostar.
De unga och otrygga kan förändra världen Daniel Swedin beskriver prekariatets osäkra framtid.

Den bästa texten i år förra året, alla kategorier:
Traditionen lever Kawa igen. På ytan handlar texten om julen. På djupet handlar den om allting: kärlek, rädsla, respekt.

Och till sist, en otroligt lättfattlig förklaring till varför det Zlatan sa om att jämföra damfotboll och herrfotboll var så väldigt. väldigt dumt. Läst på damlandslagets lagkapten Caroline Segers instagramkonto.

Ja, 2013 var ett knackigt år på många sätt, med dåliga politiska tendenser, många utbrott av hat och rädsla. Men jag ska avsluta den här årskrönikan med en hoppfull spaning. Jag tror nämligen att det pågår en annan, större förändring samtidigt. Visst kryper det fram många mögliga åsikter under stenarna fortfarande, men det kanske är jorden som mullrar och skakar och får stenarna att röra på sig? Mitt hippiehjärta anar att en ny tid, ett nytt sätt att tänka är på väg.

Jag tror att vi har varit som Törnrosa, ända sen andra världskriget. Vi har slumrat i vårt rika slott, omgivna av en skog av förströelser. Men nu har våra samveten äntligen lyckats klättra in och ge oss en käftsmäll så vi vaknar och hör ropen därutifrån. Rättvisa är nödvändigt! Frihet är möjligt! Vi har råd att dela med oss! Tillsammans kan vi klara vad som helst!

Polisen måste plugga på om demokrati

En vän åkte till Karlaplan i går kväll för att visa motstånd mot den manifestation som nazisterna i SMR (Svenska motståndsrörelsen) hade planerat att hålla utanför Greklands ambassad. SMR ville hylla två medlemmar i det grekiska ultranationalistiska och nynazistiska partiet Gyllene Gryning som sköts till döds nyligen. Vännen gick för att vara en del i motdemonstrationen, utan att göra annat än passivt motstånd och visa sitt ogillande av nazismen. I går var dessutom exakt 75 år sedan Kristallnatten, vilket gjorde att de svenska nazisterna framstod som ännu mer våldsamma och xenofobiska.

Vännen deltog alltså fredligt, hen ville visa odemokratiska, hatiska, destruktiva rörelser att de demokratiska och solidariska krafterna är starkare. Men vid ett tillfälle fick hen en glasflaska kastad mot sig – som tur var hoppade hen undan i tid och klarade sig med bara glassplitter på kläderna.

I en intervju efteråt sa Stockholmspolisens presstalesman Lars Byström att det var den tillståndslösa motdemonstrationen som var ett hot mot demokratin.

Jag har försökt att tolka det generöst, men hur jag än vänder och vrider på det är det oroande. Polisen vill att man följer lagen, och lagen tillåter inte demonstrationer som inte har fått tillstånd, så långt är vi överens. Alltså kan det vara olagligt att demonstrera om man inte fått tillstånd av polisen först. Men det kan aldrig vara odemokratiskt. Tvärtom är det ett uttryck för de demokratiska fri- och rättigheterna att man får lov att protestera mot en åsikt som man finner destruktiv och/eller farlig för samhället. Om man gör det fredligt och passivt, utan att hota eller skada någon, bara genom att med sin röst och sin närvaro ge uttryck för en motsatt uppfattning, då använder man sin yttrande- och åsiktsfrihet.

Polisens uppgift i går var att hålla ordning och hindra demonstranterna från att skada varandra. Många deltagare (på båda sidor) tyckte att de gjorde ett mycket dåligt jobb. Vännen skrev en tweet i morse där hen ifrågasatte polisens passivitet och påpekade att hen själv varit väldigt nära att råka illa ut. En av nazisterna svarade ”Synd att du inte blev allvarligt skadad, då kanske du skulle ha lärt dig något”.

Det senaste året har jag pratat med många om den ökade rasismen, nationalismen och fascismen i världen och hur vi bör bemöta den. Att försöka ignorera förefaller mig livsfarligt. Att använda våld likaså, jag är pacifist av den pragmatiska anledningen att våld bara föder mera våld. Det har aldrig fungerat att varken frysa ut, marginalisera, misshandla eller döda en fiende. Därför är jag egentligen också väldigt tveksam till konfrontationer som den igår.

Jag tror fortfarande att respektfull debatt är den enda framkomliga vägen, som jag har skrivit om bland annat här: Är det modigt att ropa slagord? och här: Sverigedemokrater, rasister och journalister. Men ibland misströstar jag och vill beväpna mig. Idag läste jag, mot min vana, i kommentarsfälten på några av de högerextremas. Jag blev faktiskt häpen över att så många som kommenterar inte bara är ute och cyklar utan verkar spritt språngande galna. Alltså spritt språngande. Jag vill inte vara en olyckskorp. Men jag tror att vi måste börja väldigt snart med att rasera alla murar mellan oss, fiska upp de ensamma, galna och rädda, ta hand om varandra, prata om allting. Släppa allt annat vi har för händer.

Sverigedemokrater, rasister, journalister och motstånd

I förrgår kväll var jag på Publicistklubbens debatt ”Efter järnrören”, där Stina Dabrowski intervjuade en panel med Linus Bylund (pressekreterare för Sverigedemokraterna), Lena Sundström, Ehsan Fadakar (Nyheter 24) och Björn Häger. Frågan var hur journalister bör granska SD, och Stina var noga med att det inte skulle bli en debatt som handlade om ”är SD rasister” vilket var ganska svårt (och stundtals la en våt filt över diskussionen).

På vägen hem hade jag och X en intensiv diskussion som vi har haft flera gånger förut. Han höll med Lena Sundström, och Henrik Arnstad som satt i publiken, om att man visserligen inte kan tiga ihjäl dem men att man inte heller kan bemöta dem som vilket annat parti som helst. Och att man inte kan gå med på att ”ta debatten om invandringen”, eftersom det är att köpa deras argument och spela på deras planhalva. Han menar att man måste sätta stopp någonstans för människor som inte går att nå med förnuftiga argument, och att man till slut måste säga åt dem att hålla käften, eller rent av ta till våld för att stoppa dem.

X och jag stod tillsammans i en motdemo vid Salemmarschen förra året, och efter den kvällen insåg jag att jag inte vill ta till något som helst våld, varken verbalt eller fysiskt. För jag tror att man bara skapar mera våld av det.

Jag tror att Sverigedemokraterna är ett typiskt missnöjesparti, i bemärkelsen att de som röstar på SD är besvikna och frustrerade människor som känner sig förtryckta, marginaliserade, fråntagna något. Det kommer alltid att finnas missnöjespartier, och det kommer alltid att finnas människor som känner sig marginaliserade. Ofta har de helt rätt. I ett samhälle där konkurrensen hyllas måste det finnas förlorare. Men många av de som tillhör förlorarna (de som inte har pengar, utbildning, kontakter, framgång) kan inte eller vågar inte se de verkliga orsakerna. Istället ger de sig på de som är ännu svagare, ännu mer förtryckta, och skyller problemen på dem.

Att journalisterna, makthavarna, de som har sitt på det torra ser ner på dem gör dem bara ännu mer övertygade. Vänd dem ryggen, skratta åt dem, slå dem på käften, fängsla dem: de blir bara ännu mer övertygade om att de har rätt, att de är utsatta, att de blir lurade och förtryckta. De är det perfekta exemplet på ”det som inte dödar härdar”. De blir hårdare, sluter leden, suger i sig föraktet och omvandlar det till energi. Som du och jag också skulle göra om vi upplevde oss förtryckta.

Journalisterna har enormt stor makt, mer än många av dem vill erkänna själva. Men det finns en gräns för deras inflytande. De kan inte uppfostra folk till rätt åsikter. Och man kommer bara så långt med hån. Särskilt när man som Expressen i sin järnrörsserie angriper partitoppars personligheter, snarare än deras politik: man riskerar att göra dem till martyrer. Men ibland hjälper det inte ens med saklighet. Min kollega tipsade mig om Olle Stenholms intervju med Bert Karlsson 1991, där Stenholm fullständigt smulade sönder Karlssons argument och avslöjade honom som en okunnig tölp. Många tänkte nog att det skulle vara ett dråpslag för Ny Demokrati. Ingen vill väl rösta på ett parti där partiledaren inte ens kan förklara sitt eget partiprogram? Men i själva verket steg deras popularitet med flera procent efter intervjun. NyD:s väljare var inte intresserade av partiprogrammet, de var nöjda med att vara en förbannad, förtryckt grupp med drag under galoscherna. På samma sätt är SD för många partiet för de mobbade, de som äntligen får ge igen. De stoppar fingrarna i öronen och skriker ”shalalala”, även inför kalla fakta.

Men det betyder inte att alla gör det. Det finns alltid någon som lyssnar. Medierna måste fortsätta att granska, men med torrt på fötterna, pålästa reportrar som ställer rasisteliten mot väggen och följer upp påståenden med nödvändiga motfrågor. Inte i svala morgonsoffor där tiden aldrig räcker till för intelligent analys, och inte i flåsiga debattprogram där deltagarna skriker sig blå. Journalister måste ta sitt ansvar, vara redaktörer, visa på otydligheterna, förklara sammanhangen, ge hela bilden och låta det ta så lång tid som behövs för att reda ut begreppen och smula sönder argumenten. Lördagsintervjun i P1 är en förebild.

SD:s väljare då? Ska man inte ta dem på allvar, som Ehsan Fadakar och Björn Häger förespråkade på PK-debatten. Är det inte viktigt att intervjua ”mannen på gatan”? Måste inte journalisterna försöka sätta sig in hur SD-sympatisörerna har det i Borlänge och Tomelilla? Jo, självklart. Men inte utan motstånd. Inte utan sammanhang. Inte i nån Vi5:a eller på tre minuters micktid hos Belinda. Det bästa svenska exemplet vi har är Täppas Fogelberg, som lyssnar med respekt på de missnöjda i Ring P1 men som inte låter dem komma undan med sina huvudlösa påståenden. Mer sånt. Låt människor komma till tals, lyssna artigt. Men visa bestämt var skåpet ska stå.

Kollegan säger att vänstern har misslyckats med att fånga upp förlorarna i konkurrenssamhället. ”Vänsterns största misstag var att släppa A-pressen”, säger han. ”Förr var det Byggnads egen tidning som skrev om hur arbetarklassen och underklassen drabbades av kapitalismen. Nu är det Byggnads som har de flesta SD-anhängarna, och ingen som ifrågasätter deras förklaringsmodeller. Journalistiken, såväl som motståndet, måste komma underifrån.”

Jag menar att motståndet måste komma överallt ifrån. Vi måste alla göra motstånd. Men med respekt! Det är det svåraste av allt. Det betyder inte att respektera hatiska åsikter, dumhet eller olagliga handlingar. Men man måste respektera människan bakom åsikterna och handlingarna. Den sårbara, den som reagerar med hat om den inte tas på allvar. Man måste lyssna. Man måste ta debatten, överallt, hela tiden. Svara i kommentarsfält, i bussköer, på fikarasten, på Facebook och Twitter. Inte låta kommentarerna stå oemotsagda, så att rasisterna tror att tystnaden betyder att ”alla tycker som vi egentligen”.Det handlar inte om att stå med en pekpinne eller vara överseende. Man kan gärna vara fruktansvärt tydlig med sitt motstånd, men man kan inte hålla för öronen. Man kan visa känslor, visa att man blir upprörd, ledsen, förbannad, men inte håna, inte ignorera. Man måste komma med motargument, visa tydligt var man står, var vi de allra flesta står. Slå upp alla dörrar, lysa ner i mörkret, dra upp alla lik ur garderoben, släpa fram trollen i ljuset och visa tydligt: vi är de allra flesta. Vi tycker inte att era åsikter funkar. Vi vill andra lösningar. Vi hör er, och vi vill också förändra villkoren, men inte på bekostnad av de ännu svagare. Vi vill göra så här, och vi vill att ni försöker göra det tillsammans med oss. För tillsammans är vi starkast.

”Du vill släppa in djävulen i ditt hem” säger X upprört. Nej, men jag tror att när man tagit Fan i båten så måste man ro honom i land. Och vi har redan bjudit in Fan i vår båt, med detta jävla orättvisa samhälle som vi har byggt oss, där man bara klarar livhanken genom att trampa på andra. Så därför måste vi ta diskussionen med honom under hela roddturen. Försöker vi kasta honom överbord så välter han båten, och tiger vi så kommer han att göra våra liv till ett ännu värre helvete, helt ostört. Det är bara att kavla upp ärmarna och ro, och argumentera, gräla, bemöta. Lyssna, argumentera och ro. Det är min och din uppgift.