Grattis fina gudmor!

Min mamma gjorde några riktigt bra saker. En av dem var att välja ut sju goda feer till gudmödrar åt mig. När jag låg i min lilla vagga och jollrade kom de flygande allihop och viftade med sina trollspön över vaggan och sa: Lilla Anna! Vi ska se till att du blir underskön och utrustad med superkrafter!

Nej, så var det inte riktigt. Men hon hade i alla fall en massa fina kvinnor omkring sig. Någon eller några av dem var mina gudmödrar på riktigt, andra var bara allmänt intresserade och höll (och håller) ett öga på mig för att se till att allt gick bra.

Från vänster: Maud, Sigrid, Ninni, Margareta, Suzanne, Gunilla, Gunnel och en okänd dam i hatt

Två av dem är författare. Båda är över 80 år, båda har just lämnat ifrån sig manus till sin senaste bok. De är mina förebilder. De får ålder att verka helt oviktigt.

En av dem fyller år idag, det här är min födelsedagshyllning. Grattis Sicce! Du är nog den bästa gudmor man kan ha. Du har rest så mycket, du är så intresserad av allting, du talar flera språk och har en fantastisk samling böcker. Du är både klok och snäll och jag har alltid vetat att du har tänkt på mig, var du än har varit i världen.

Här är en fin artikel om Sicce och Carl-Göran som träffades för bara några år sedan. Jag har lånat bilden här nedanför från den.

Födelsedagskulturkrockar

Till att börja med vill jag säga: Grattis! Till mig själv, för att jag fyllde 50 år i lördags. En anmärkningsvärd bedrift, värd att fira med pukor och trumpeter! Och tårta!

Till exempel prinsess (fast min favorit är egentligen Budapeststubbe)

Eller? Vad ska man tycka om födelsedagar?

När jag var liten bodde jag med bara min mamma. Vi firade våra födelsedagar med så mycket buller och bång som möjligt, och enligt bestämda ritualer. Den som fyllde år skulle få tårta, sång och presenter på sängen. Om man vaknade för tidigt fick man sova räv (låtsassova alltså) tills den andra kom in och sjöng ”Ja må hon leva”. När jag var fem år och skulle göra tårta visste jag inte hur man vispade grädde, så jag gick och väckte min mamma och bad henne om hjälp. Hon låtsades inte vakna helt utan gick som en sömngångare ut i köket, vispade grädden och la sig igen, och jag var jättenöjd med att överraska henne med tårtan sen.

När jag själv fick en familj förde jag med mig min födelsedagsyra, eller om man ska kalla det födelsedagsgalenskap. Med fyra barn blir det många födelsedagar om året, många morgnar när man ska tissla och tassa och väcka alla syskon och slå in presenter fint och tända alla ljusen i tårtan utan att brandlarmet går.

Ja må hen leva!

Om den stackaren som ligger där inne och väntar verkligen måste gå på toa kan det bli problem, då får alla låtsas att de inte ser den som slinker ut ur sitt rum i pyjamas och sen slinker in igen. I värsta fall, om man krockar i dörren, får man gå ut och börja om med sången igen när ordningen är återställd och födelsedagsbarnet ligger Fullkomligt Sovande och Ovetande i sin säng. Surprise!

Men med åren har det visat sig att alla inte uppskattar de här födelsedagsritualerna lika mycket. En och annan i vår familj vill helst inte bli firad så mycket, eller alls. Det måste naturligtvis respekteras. Man kan inte tvinga på folk tårta och sång. Nån blir gärna sjungen för till middag, men vill absolut inte ha folk i rummet på morgonen. Nån kan tänka sig en enstaka liten (eller stor) present, bara man inte gör ett stort väsen av det hela.

På jobbet är skillnaderna ännu större. ”Jag hatar mina egna födelsedagar” säger en kollega. ”Jag har ju inte gjort nånting, så varför ska jag stå i centrum?” Men hallå! Man behöver inte ha gjort nånting, man behöver bara ha hållit sig kvar i den här världen ytterligare ett år. Vi är glada för att du finns i våra liv, människa, och eftersom vi troligtvis har glömt att säga det till dig varenda dag de senaste 364 dagarna så passar vi på att göra det, extra tydligt, idag. Konstigare än så är det inte. Att det är just på födelsedagen är mest av praktiska skäl, för att det är lättare att komma ihåg att fira då (den som egentligen borde firas på årsdagen av födelsen är väl annars mamman, som utförde den verkliga bedriften med att få barnet hit till världen).

Den här mamman fick en mugg från SF-bokhandeln

Några vill helst gå under jorden på sin födelsedag (”All uppvaktning undanbedes bestämt”), andra vill ha stor fest för alla de känner. En del verkar tycka att det är ofint att påminna om sin egen födelsedag, andra blir ledsna för att man inte har talat om det. En kollega fnyser föraktfullt åt ”detta småborgerliga påhitt”, en annan tycker att alla ska få fira hur många födelsedagar de vill om året. Alla har sin egen födelsedagskultur, och det är som upplagt för kulturkrockar.

Min födelsedagskultur är som sagt yvig. Jag gillar att få (och ge bort) presenter, även om det är helt omärkvärdiga saker. Jag blir lika glad om jag får en älskad, läst och tummad bok som när jag får diamanter och minkpälsar (föreställer jag mig, det har aldrig hänt ännu). Sång, tårtor, tal (gärna korta men känslosamma), fester, serpentiner, fyrverkerier: bring it on!

På den tiden då vi hade biokort! (och innan man kunde ladda ner)

Min förebild i litteraturen är Självhärskaren i Mumindalen, ett skrynkligt majestät som firar sina födelsedagar med att ha stor fest i det fria med tunnor med äppelvin, lyktor, karuseller, hundbomber, sirener och överraskningar, och som dessutom delar ut presenter i form av till exempel chokladbollar, marsipanhemuler, granatprydda champagnevispar och konserverade rökringar.

Själv har jag lugnat mig lite de senaste åren. Jag kan till exempel tänka mig tårta till lunch istället för till frukost om födelsedagen infaller på en lördag.

Hur är det hemma hos er? Hur gör ni? Och hur var det när ni var små? Jag skickar en gammaldags utmaning till alla läsare i allmänhet och till Northofsweden, Lotten, Helena, Hillevi, Niklas, Hakke, Karin, Bengt-Erik och Presidenten i synnerhet. Blogga eller kommentera! Eller låt bli, som ni behagar.

Om valet att inte vaccinera mot H1N1

För snart två år sedan drabbades Sverige av influensa A H1N1, även kallad svininfluensan. Myndigheterna befarade att det var en mycket farlig sjukdom som kunde slå ut stora delar av befolkningen. Man tog snabbt fram ett vaccin och genomförde en massvaccination, i den största samlade sjukvårdsinsatsen någonsin i Sverige. Sex av tio svenskar vaccinerade sig.

Vår familj gjorde det inte. Det var ett genomtänkt beslut, ett som vi tog först efter att ha gjort mycket research. Det var inget enkelt beslut att ta, och vi fick mycket kritik från olika håll, särskilt efter att jag bloggade om det.

Nu i början av 2012 har diskussionen om vaccinet flammat upp igen, eftersom Sverige kan börja utvärdera myndigheternas agerande, sjukdomens och vaccinets effekter och så vidare. Jag får mycket frågor om vaccin i största allmänhet. För ett tag sedan var jag med i Svenska Dagbladet, intervjuad i egenskap av ”förälder som valde att inte vaccinera”.

Trots att det mesta talar för att vi fattade ett klokt beslut, blir jag fortsatt ifrågasatt, oftast av människor som kallar sig ”skeptiker” och vars främsta egenskap är att de talar högt och oavbrutet utan att lyssna. Jag har blivit anklagad för att vara en flummig, farlig ”anti-vaccin-människa”.

Det här är ett försök att reda ut begreppen lite. Tillägnat de som faktiskt är intresserade, och gillar att tänka fritt och och vetenskapligt.

Om valet att inte vaccinera mot H1N1

I Svenskans artikel talas det om magkänsla, som om jag bara hade lyssnat på mina inälvor när jag valde bort Pandemrix-vaccinet. Så var det naturligtvis inte. Jag är uppfostrad av en journalist som var dotter och syster till ett antal läkare, alla brinnande ateister och vetenskapsivrare. Jag tar alltid reda på så mycket jag kan. Jag har ingen forskningsutbildning men man kommer ganska långt på normal begåvning och kritiskt tänkande. Dessutom finns det ofta forskare man kan fråga, och det gör jag. När de första nyheterna om en ny och farlig influensa som kanske skulle drabba Sverige kom, i april 2009, försökte jag ta reda på så mycket som möjligt.

Det första vi fick höra var att flera barn hade dött av influensan i Mexiko, och därför var man orolig att den skulle drabba svenska barn när och om den kom hit. Samtidigt kunde man läsa sig till att det var fattiga och därmed sannolikt undernärda barn som dött i Mexico. Folkhälsan i Sverige är betydligt bättre än den i Mexiko, så det var inte alls säkert att svenska barn skulle drabbas.

I slutet av april hade Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och MSB ett möte om influensaläget i Sverige. Man bedömde att det faktiskt kunde bli fråga om en pandemisk influensa, men med låg allvarlighetsgrad.

Jag jobbade som webbredaktör på Krisinformation.se (en statlig webbplats som publicerar krisinformation från alla myndigheter). Vi följde nyheterna i medierna och alla rapporter från Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket. Vi diskuterade hela sommaren, fram och tillbaka. Hur farlig verkade influensan vara? Hur skulle myndigheterna göra för att skydda svenskarna?

Socialstyrelsen och Stockholms läns landsting hade skrivit ett avtal med läkemedelsföretaget Glaxo Smith Kline redan 2007 om att vara garanterade att få vaccin i händelse av pandemiutbrott. Avtalet var skrivet så att det skulle träda i kraft automatiskt när WHO uppgraderade en pågående epidemi till nivå 6, fullskalig pandemi. Det hände den 11 juni, och samma dag hade vi en nyhet på Krisinformation.se där vi skrev bland annat:

Världshälsoorganisationen WHO höjer i dag pandemivarningsnivån för influensa A (H1N1) till nivå 6, vilket är den högsta nivån och innebär en fullskalig pandemi.
Anledningen är att influensan fortsätter att spridas i flera delar av världen. Den höjda nivån avser smittspridningen. Sjukdomen i sig har inte blivit farligare. Den ger i de flesta fall relativt milda symptom.
Smittspridningen i Sverige är begränsad men myndigheterna fortsätter att förbereda sig för en mer omfattande spridning.
Sverige har ett avtal om att få vaccin mot en pandemisk influensa. Detta avtal avser 18 miljoner doser. Avtalet är så konstruerat att det träder i kraft när WHO har deklarerat att världen befinner sig i fas 6, vilket nu har skett.

Ännu hade ingen svensk dött i influensan, men i tidningarna och sociala medier var paniken så gott som fullskalig. Tonen började också hårdna mellan människor. Om man antydde att sjukdomen kanske inte var så farlig, eller att det fanns bättre sätt att skydda sig mot smittan än att vaccinera sig, fick man ibland höra rätt hårda ord. Alex Schulman skrev den 28 augusti på sin (annars helt charmiga) pappablogg:

Meddelande till alla svinis-ignoranter: Far åt helvete
Jag möter hela tiden de här människorna som drar lite på munnen när svininfluensan kommer på tal. (…) Det är fan så att man hoppas på att de åker på den jäveln. Då skulle de inte flina längre!
Jag vet inte om det rör sig om dödsförakt eller om de bara är dumma i huvudet.

Några dagar senare dog en person i sviterna av obehandlad svininfluensa. Inte ett barn utan en 37-årig man vars hälsa redan var dålig. Även nästa person som dog, i september, var en redan svårt sjuk man, 55.

Faktum är att av alla de 31 svenskar som man räknar med dog i svininfluensan (eller oftare följdsjukdomar av den) var de allra flesta äldre män med redan dålig hälsa. Av alla 31 hörde 23 till en eller flera riskgrupper, som till exempel kroniskt sjuka, med nedsatt immunförsvar eller svårt överviktiga. De var också i genomsnitt drygt 50 år gamla (nästan 60, om man räknar bort de sex barn och unga som dog; två 3-åringar, en 16-åring och tre personer under 30).

Däremot var det ovanligt många barn och unga som blev svårt sjuka, till skillnad från den vanliga influensan. Även bland dem var det mycket vanligare att de hade svåra underliggande sjukdomar.

Jag tyckte att bilden var ganska klar, av en influensa som drabbade ovanligt många, som drabbade unga hårt men som inte verkade direkt farlig för friska människor med ett starkt immunförsvar.

Det fanns en anledning till att den drabbade ovanligt många och att unga drabbades hårdare än vanligt: det var en ny influensa, ett nytt virus som få svenskar redan var immuna mot. Däremot kunde man ha lite extra skydd om man hade haft andra influensor tidigare. Immunförsvaret fungerar nämligen så: om man går igenom en influensa har man livslångt skydd mot just den influensan, och ett lite-bättre-än-inget skydd mot andra influensor. Jag fick Hongkonginfluensan när jag var liten, och har haft säsongsinfluensa en gång, så jag räknade med att ha åtminstone något bättre skydd än de som inte haft det.

När hösten kom blev allt fler sjuka, men fortfarande inte alls i den omfattning som många hade oroat sig för. Vaccinet var på gång, men jag lutade åt att inte ta det, om inte utvecklingen skulle skena helt. Det fanns helt enkelt inget rimligt skäl att ta sprutan utifrån den information som fanns just då om de två avgörande faktorerna, sjukdomen och vaccinet:

1. Sjukdomen var relativt lindrig. Det var inget jag fantiserade ihop. Smittskyddsinstitutet skrev så här på sin hemsida (mina understrykningar):

De flesta fallen har ”normala” influensasymptom som inte kräver sjukhusvård. Men enstaka patienter blir allvarligt sjuka. Detta gäller fr.a. patienter som har underliggande riskfaktorer såsom kronisk lung- eller hjärtsjukdom, grav fetma, immunosuppression, graviditet och hög ålder, men hos en mindre andel finns ingen underliggande sjukdom. Hos de allvarligt sjuka har det dominerande symtomet varit grav andningspåverkan som inte sällan krävt intensivvård i respirator och ibland även vård i s.k. konstgjord lunga (ECMO). Totalt sett så har dödligheten i den nya influensan hittills varit mycket låg. Detta beror till stor del på att äldre i mycket liten utsträckning infekterats. Det förefaller som de har ett partiellt skydd från tidigare genomgångna influensor. För de äldre som trots allt har infekterats så har dock risken för allvarlig sjukdom varit betydligt högre än för unga, friska personer.

Varken jag eller barnen var i någon riskgrupp. Vi hade alla ett bra och beprövat immunförsvar. Vi visste hur vi måste bete oss för att undvika de vanligaste smittofällorna. Vi kände folk som hade haft svininfluensa, och de flesta hade haft det lindrigt. Några hade blivit riktigt sjuka, som man blir i vanlig influensa. Det är visserligen jobbigt, men inte farligt om man inte har underliggande ohälsa.

Vi var helt enkelt beredda att avstå från vaccinet.

Vad innebar det? Dels att vi måste försöka att inte bli sjuka. Det finns förstås inga säkra metoder. Men man kan förstärka immunförsvaret genom att äta nyttigt och se till att få i sig tillräckligt med vitaminer. Särskilt D-vitamin är viktigt. Man kan vila mycket. Stress sänker immunförsvaret rejält.

Dels måste man ta ansvar för att inte smitta andra. Men det gör jag även i vanliga fall. Jag går aldrig till jobbet, eller går ut bland folk ens, om jag tror att jag riskerar att smitta någon. Om det är nånting som är sjukt, för att inte säga galet, är det att ta en alvedon och gå till jobbet när man känner att man håller på att bli dålig. I sällsynta fall vet man inte om man smittar, eftersom man ofta smittar mest innan man har blivit riktigt sjuk, men det finns nästan alltid tecken på att man har en infektion i kroppen. Det är både kostsamt och lite tabu i vår jobbcentrerade kultur att känna efter och reagera på de signalerna, men vi skulle få en betydligt friskare befolkning om vi stannade hemma från jobbet och höll barnen hemma vid första feberkänslan, irritationen i halsen eller huvudvärken.

Men varför inte bara vaccinera sig? Varför ta risken att bli sjuk över huvud taget? Min erfarenhet, och nu talar jag bara för mig och mina närmaste, är att vi inte har lidit någon skada av att vara sjuka och stanna hemma tills vi har blivit friska. Jag fick lära mig av min morfar som var stadsläkare att det inte var farligt utan snarare nyttigt att vara sjuk ibland, att man blev starkare i längden av det om man bara skötte om sig ordentligt. Det vill säga stannade i sängen, eller åtminstone hemma, ända tills man hade varit feberfri ett helt dygn. Vila, vätska, värme och vänlighet, sa min morfar, är vad man oftast behöver när man är sjuk.

2. Vaccinet var inte beprövat. Jag är inte anti-vaccin. Jag har vaccinerat mig, och barnen, mot TBE, kolera, rabies, polio, difteri, stelkramp och ett flertal andra svåra sjukdomar. Men jag väljer inte alltid, automatiskt, att vaccinera. Vaccinet måste uppfylla vissa kriterier: det ska vara effektivt, och biverkningarna ska inte göra mer skada än sjukdomen kan göra.

När det gällde Pandemrix var det oklart om varken det ena eller andra kriteriet var uppfyllda. Det var testat endast på en förhållandevis liten grupp människor, varav 168 svenskar som alla var över 61 år (barngruppen bestod av 200 spanska barn mellan 6 och 36 månader), och under en mycket kort tid, bara några månader. Jämför med kikhostevaccinet som är testat på tiotusentals barn och under tio år. Det faktum att Pandemrix innehöll en stark adjuvans bidrog inte till att jag skulle känna mig trygg med varken effekter eller bieffekter.

Så jag vägde alltså en (för mig och min familj) lindrig sjukdom mot ett icke beprövat vaccin. Jag beslöt att avstå från vaccinet. Hade det kommit upp nya rön om antingen sjukdomen eller vaccinet så hade jag kanske ändrat mig, men det gjorde det inte.

Nästa gång tänkte jag skriva om att vara förälder och fatta svåra beslut.

Uppdatering: Jag rekommenderar varmt läsning av ”Pandemin som kom av sig” av Marina Ghersetti och Tomas Odén, om mediernas roll under svininfluensan. Viktig och intressant läsning!

Selma-skam!

Rubriken borde vara ”Selma-scam”, men det här är inte bara en blåsning, det är SKAMLIGT och de skyldiga borde tårtas, hängas upp i sina hängslen och få nattkärl tömda över sig.

När jag sökte på Selma Lagerlöf häromdagen för att tipsa om en av hennes noveller hittade jag en Selmasida. Den verkade lite gullig sådär, skriven av någon som hade tillägnat den ”vår favoritförfattare Selma Lagerlöf (1858 – 1940).”

Det fanns bara två poster. Den första var fakta som verkade hämtad från Wikipedia.

Den andra hette ”Visa tänderna Selma!” och handlade om att Selma kniper ihop läpparna på sitt porträtt. ”Tandhälsan i Sverige har inte alltid varit så god” får man veta om man läser vidare, men ”under senare delen av 2000-talet räcker det inte med att bara ha hela tänder, dom ska se snygga ut också”. Sen kommer en länk till en sida om tandblekning ”som verkar vara riktigt hett”. (Klicka inte på den förstås.)

Fult!
Fy!
Skäms!

Selma skulle inte bara visa tänderna om hon fick reda på det här, hon skulle bita de skamliga länkskurkarna i benen.

PayPal: därför väljer jag WikiLeaks

Precis som Sofia, Nikke och flera andra valde jag att stänga mitt PayPalkonto häromdagen, eftersom jag inte gillar att de har blockerat WikiLeaks konto.

Jag skrev också ett brev till PayPal och förklarade varför jag inte ville använda deras tjänst längre.
Idag kom ett svar från Rachael på PayPal:
Dear Anna Toss,

Thank you for contacting PayPal. We apologise for the delay in responding to your email regarding WikiLeaks.

PayPal has permanently restricted the account used by WikiLeaks due to a violation of the PayPal Acceptable Use Policy, which states that our payment service cannot be used for any activities that encourage, promote, facilitate, or instruct others to engage in illegal activity.
We’ve notified the account holder of this action.

PayPal was not contacted by any government organization in the U.S. or abroad and asked to take this action. However, the U.S. Department of State’s November 27th letter to WikiLeaks did trigger a review of this account, which we determined to be in violation of our AUP. The letter stated that WikiLeaks activities were in violation of U.S. law.

We’re sorry that you want to close your PayPal account. If you think you might want to use PayPal in the future, it is unnecessary to close your account. You can use your account as often or as little as you wish.
There is no fee to keep your account open.

I understand your frustration regarding this matter and regret any inconvenience this might have caused.

Yours sincerely,
Rachael
PayPal

Ända sen jag såg WikiLeaks första gången 2007 har jag önskat att det skulle finnas en svensk motsvarighet. Det behövs ställen där man kan berätta anonymt om maktmissbruk i både liten och stor skala. Det är absolut livsviktigt att det finns en plats där visselblåsare är fredade.
Medan PayPal inte alls är livsviktiga.

Grejen med Toss

Toss är ett efternamn som bärs av 45 människor i Sverige idag. Det är ett soldatnamn som härrör från Tossebergsklätten i Värmland.

Jag har lärt mig att leva med det, men det tog 30 år. Fördelen med att heta Toss är att folk kommer ihåg det. Nackdelen är att det låter tossigt. Men framförallt är det svårt att få det rättstavat, särskilt i telefonen. När jag var liten fick jag lära mig att bokstavera det ”Tore, Olof, Sigurd, Sigurd”, men nu för tiden säger jag ”Tomas, Olle, Sara, Sara” istället för ingen människa idag vet vad en Sigurd är. Jag funderar på att börja säga ”Thérèse, Oscar, Suzanne, Suzanne” istället, med fransk brytning, eller kanske ”Tripoli, Oslo, Santiago, Santiago” för att det låter coolare (men vet folk vad är en Tripoli är?).

Vanliga missuppfattningar av stavningen (helt autentiska från kuvert skickade från myndigheter):

  • Tuss
  • Post
  • Tofs
  • Torsk
  • Kloss
  • Toast

Min mamma, Silvia och en afton i Underlandet

Min mamma fick en inbjudan till ALMA-priset i våras, och efter mycket tvekan tackade jag ja å hennes vägnar. Tvekan för att jag inte visste då om hon skulle bli sämre och kanske inte alls orka med det, men också för att jag inte har varit ute med henne själv så länge, en hel kväll, sen hon hamnade i rullstol. Samtidigt ville hon verkligen gå dit, varje gång jag frågade. Och det kändes som en fin och värdig avslutning på en del av hennes liv, den del där hon var en viktig del av svensk barnkultur. Så vi tackade ja, som sagt, och rullade in i Konserthuset i förrgår kväll. Min svärmor var med som stöd och vi lyckades efter en del krångel med rullstolsplatserna komma tillrätta.

Årets vinnare av ALMA-priset är Kitty Crowther, en helt fantastisk illustratör vars stil påminner om Axel Scheffler, Tove Jansson och Maurice Sendak. Min mamma kände inte till henne, och vi satt ganska långt från scenen så jag är inte säker på hur mycket hon såg av illustrationerna heller. När vi kom in i salongen frågade min mamma om Alice hade kommit ännu. Jag vet inte om hon trodde att hon sa Astrid i stället för Alice, eller om hon frågade efter Alice i Underlandet, men jag svarade att varken Alice eller Astrid var där.

På den gamla goda tiden kände min mamma Astrid Lindgren, och en gång när jag kom hem från skolan satt Astrid i vårt kök med sin och min mammas vän Margareta Strömstedt och några andra tanter. De fnissade och sa att de brukade kalla sig för Sexklubben, möjligen för att de var sex stycken.

Hur som helst: strax efter att vi satt oss i Konserthuset kom Silvia in i salongen, och i stort sett hela publiken reste sig upp. Min mamma sa väldigt högt i tystnaden: Vad var det som hände nu?, och jag lutade mig fram mot henne och viskade så högt jag kunde: Det var drottning Silvia som kom in! Vem? hoade min mamma. Drottning Silvia, sa jag – och mindes i samma ögonblick att min mamma är kvinnan som blev utslängd från en presskonferens -67 när hon hade duat kungen, och som på 70-talet ibland hördes kalla drottningen för ”lyxfnask”. Åh nej nej nej, kom inte ihåg kom inte ihåg kom inte ihåg bad jag inom mig brinnande, och antingen kom hon inte ihåg eller så tyckte hon att tillfället kanske inte var rätt, för hon sa inget mer om saken.

När prisutdelningen med musik och dans och film och kungligt tjohej var slut rullade vi ut i foajen och minglade. Det var många av hennes gamla vänner och bekanta där, flera som kom fram och hälsade. Allt som allt blev det en fin kväll.

PS Inger Edelfeldt har skrivit om Kitty Crowther och ALMA-kvällen här, och här ligger mina bilder från prisutdelningen.

Min mamma!

En urgammal KP med Duke Ellington på omslagetDN Kultur skriver idag om Kamratposten. Under den stora artikeln om nya chefred Ola Lindholm finns en tidslinje, där min mamma får rätt bra cred:

I Margareta Toss får tidningen en redaktör som så småningom gör den värdsledande i sitt slag.

Min morsa var chefred på KP från 1957 till 1983 och skrev några hundra Hej alla du-spalter och lottade ut många nallar, vilket är vad de flesta som läste KP då kommer ihåg henne för. Jag är iallafall väldigt stolt över hennes insats, både nallarna och världsledandet!

PS Tyvärr ligger inte artikeln ute på dn.se så ni måste införskaffa en Kulturdel och slå upp sidorna 6-7 om ni vill se det med egna ögon.

Andra bloggar om:

Måste sticka nu

Den fantastiska Lotten hade godheten att lära dottern att sticka när hon var i stan sist. Äntligen! utbrast min inre Gert Fylking, eftersom jag letat ända sedan i oktober efter någon som skulle sätta en stickning i dotterns händer.

Sticklektionen

Nu kan flickan inte sluta sticka. Hon är lycklig och jag är lycklig; både för att min mammliga intution ledde mig rätt och för att dotterns flinka fingrar nu får skapa istället för att söndra.

Haaalsduuuk

Alla husets fjärrkontroller, mobiler, stearinljus och gem drar en lättnadens suck, och vi med dem. Tack Lotten!

Andra bloggar om: ,

Trevlig bloggträff men sent

Trött, skäggig men lycklig:
bloggservetten
klicka för större bild

Fler bilder, förklaringar och annat i morgon. godnatt!

Uppdatering 20 april:
– Det var en rolig och intensiv kväll, typ alla (Lotten, Rosemari, Lotta, Petra, Jonas, Hakke, Bengt, Annika Bryn. KistaChic, Coola Morsan och Christofer) var där.
Fler bilder här!
– Hakke har beskrivit allting ganska sanningsenligt hos sig.
Trött, skäggig men lycklig kommer från en av världens bästa löpsedlar: en av kvällstidningarna rapporterade någon gång på 80-talet från upplösningen av ett gisslandrama. Bilden var tagen på Arlanda där den frisläppte mannen omfamnades av sin fru, och texten lydde:

TRÖTT, SKÄGGIG MEN LYCKLIG
– HON HAR FÅTT SIN MAN TILLBAKA

Andra bloggar om: , , ,

Typiskt 1 2 3

Typiskt 1: För första gången på ett halvår får jag ett erbjudande om ett riktigt roligt jobb, inte jättebra betalt men enormt kul och lite ärofullt. Produktion hela våren, sommaren och hösten. Måste tacka nej eftersom jag reser iväg om några veckor och är borta hela våren, sommaren och hösten.

Typiskt 2: Lät bli att gå till doktorn hela veckan eftersom jag trodde att halsontet skulle gå över på ren och skär vilja. Gav upp i morse efter en gräslig natt. Satt i doktorns väntrum (90 min) och väntrummet till labb (30 min), fick prata med doktorn (3 min) som inte lyssnade på vad jag sa och som skrev ut en medicin som jag sen fick köa på apoteket (30 min) för att få ut, vilket var extra idiotiskt eftersom jag inte tänker ta den. Hundrafemtiotre helt bortkastade minuter, varav nittio i en soffa brevid en kvinna som hostade och nös hela tiden utan att hålla för munnen.

Typiskt 3: Först packar man ner allting i kartonger. Sen packar man upp ungefär hälften. Sen måste man packa ner det igen. Varför. Har man. Saker.

Andra bloggar om: , ,

Elefanter, som nya

När jag skulle beskriva hur jag egentligen vill resa letade jag efter en bild med otroliga elefanter. De måste vara otroliga eftersom det är ganska otroligt att jag ska få resa ovanpå en magnifik superbekväm jättelik tältelefant.

Det närmaste jag kom var de här gråa bestarna:
gråa tråkiga elefanter
Fast de var inte heller riktigt bra. Mer krigselefanter än lyxelefanter, och ganska dystra och fula.

Men! Just när jag trodde att allt hopp var ute kom yngsta dottern och erbjöd sig att göra en total elefant make-over.
roliga rosa elefanter
Resultatet blev precis vad jag önskade: flärdfulla, sprudlande reseelefanter, fast ändå med klassisk stil och god uppfostran.

Och därmed har dottern fått den cred hon skulle haft sedan länge.

Andra bloggar om: