När Nobelfesten plötsligt blev verklig

Nobelfesten på tv är för det mesta väldigt tråkig. Mumlande, underdåniga kommentatorer som pratar om fula klänningar, kungligheter som lika gärna kunde vara hubotar, kameror som filmar gubbar som äter eller sover, långa sömniga tal på knackig engelska. Men nu i år hände nåt ovanligt och mänskligt – så verkligt att alla gubbar vaknade och några till och med grät.

Patti Smith sjöng A Hard Rain’s a-Gonna Fall av Bob Dylan, som vann litteraturpriset. Och kom av sig mitt i sången, slutade sjunga och bad om ursäkt.

Patti Smith performing in Finland, 2007

Patti Smith är en fantastisk person på många sätt. Bob Dylan är också rätt bra.

Amanda Petrusich, skribent i New Yorker, beskriver kombon så här (i en längre, läsvärd text):

Has Dylan conferred great benefit to mankind? Listening to Smith sing his song—and watching as audience members, dressed in their finest, wiped their eyes, blindly reached for each other, seemed unable to exhale—the answer felt obvious. The answer was on their faces.

 

Men nu har Patti Smith skrivit själv (också i NewYorker) om det som hände. Och då var det min tur att gråta! Så himla fint, jag återger en bit av texten här nere men ni måste läsa själva! Och sist finns videon från Nobelfesten där Smith sjunger. De finaste åtta minuter en kan tänka sig i sammanhanget.

 

It would be a few days in Stockholm, in a beautiful hotel, overlooking the water—an honorable opportunity to shine, contemplate, and write. I chose one of my songs that I deemed appropriate to perform with the orchestra.

But when it was announced that Bob Dylan had won the prize and accepted, it seemed no longer fitting for me to sing my own song. I found myself in an unanticipated situation, and had conflicting emotions. In his absence, was I qualified for this task? Would this displease Bob Dylan, whom I would never desire to displease? But, having committed myself and weighing everything, I chose to sing “A Hard Rain’s A-Gonna Fall,” a song I have loved since I was a teen-ager, and a favorite of my late husband.

From that moment, every spare moment was spent practicing it, making certain that I knew and could convey every line. Having my own blue-eyed son, I sang the words to myself, over and over, in the original key, with pleasure and resolve. I had it in my mind to sing the song exactly as it was written and as well as I was capable of doing. I bought a new suit, I trimmed my hair, and felt that I was ready.

(…)

The opening chords of the song were introduced, and I heard myself singing. The first verse was passable, a bit shaky, but I was certain I would settle. But instead I was struck with a plethora of emotions, avalanching with such intensity that I was unable to negotiate them. From the corner of my eye, I could see the the huge boom stand of the television camera, and all the dignitaries upon the stage and the people beyond. Unaccustomed to such an overwhelming case of nerves, I was unable to continue. I hadn’t forgotten the words that were now a part of me. I was simply unable to draw them out.

This strange phenomenon did not diminish or pass but stayed cruelly with me. I was obliged to stop and ask pardon and then attempt again while in this state and sang with all my being, yet still stumbling. It was not lost on me that the narrative of the song begins with the words “I stumbled alongside of twelve misty mountains,” and ends with the line “And I’ll know my song well before I start singing.” As I took my seat, I felt the humiliating sting of failure, but also the strange realization that I had somehow entered and truly lived the world of the lyrics.

 

Spara

Spara

Mitt sommarlov!

Vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli!
Då är man ledig hela långa dan
Och alla människor vill ut på landet
Och nästan ingen vill gå kvar i stan

Nu är jag ledig fyra veckor! Och ska vara i stan hela tiden och det ska bli JETESJÖNT eftersom alla andra är på landet.

En enda liten resa blir det: nu i helgen åker jag till Gotland för att jobba med Kampsportsveckan. Kom till Visby då om du vill se en av världens bästa kung fu-munkar!

SEN ska jag bara drälla i stan. Och skriva, är det meningen.
Endast två saker kan hindra mig från att skriva hundra blogginlägg och en roman denna semester:

1) INTERNET

som till exempel drog in mig på villovägar nyss när jag letade efter videon till Mitt sommarlov och upplyste mig om att sången egentligen heter La golondrina och skrevs år 1862 under Franska interventionen i Mexiko av mexikanen Narciso Serradell Sevilla och har sjungits med olika texter av bland andra Plácido Domingo, Elvis Presley och Roy Orbinson. Och just när vi hade rett ut det pekade Internet på en sida där det stod att en massa andra låtar som alla svenskar tror är svenska inte alls är svenska, till exempel är Björn Afzelius ”Tusen bitar” i själva verket en cover på danska Anne Linnets Tusin stykker som också är jättefin, och att Linnet kan ha inspirerats av den persiska poeten Hafez dikt Hafez hjärta, skriven på 1300-talet:

Om så mitt hjärta brast i tusen stycken,
skulle varje ensam del som du plockade upp
älska dig, min älskade,
mer än tusen orörda hjärtan.*

Sen knuffade Internet ner mig i det klafsiga leriga svenskvänliga diket och därifrån lyckades jag ta mig upp i sista sekunden, innan jag gjorde mig olycklig på nån dåre som tror att svenskar är av nåt särskilt prima virke, och sen kom jag tillbaka hit igen, via en intressant stig där jag lärde mig att orden schack matt betyder ”kungen dör” på persiska och på mystikerspråk innebär att själen återuppstår i Gud.

2) VÄRLDENS GULLIGASTE BEBIS

Alltså detta med att vara mormor. Hur roligt som helst! Ännu roligare än jag trodde! Och eftersom jag råkar ha blivit mormor till världens gulligaste bebis som bor i samma hus och som bara råkar landa i min famn varje gång jag går förbi (visste ni att bebisar kan vara magnetiska? jag hade ingen aning) och bebisen älskar att vara i folks famnar så länge de rör på sig på ett roligt vis, och absolut inte sitter framför en dator, så blir det lite svårt att just sitta vid datorn.

cute-baby-animals-10

Eftersom föräldrarna inte vill att jag lägger ut bilder på bebisen är detta en substitutbild på en gullig bebiskulting. Fler löjligt söta djurbebisbilder finns här.

Just det, en tredje sak som skulle kunna förhindra bloggande och romanskrivande:

3) SOLSKEN

Men det är nog ingen jättestor grej i år.

Jaja! Nu börjar jag! Så får vi se hur långt jag kommer. Vad ska ni göra på sommarlovet?

 

* Översatt via tyska av Erik Blomberg

Skicka vidare: november

Internet alltså! Det är som ett hav fullt med plankton och man själv en bardval: så fort man gapar det allra minsta får man barderna fulla med intressant jox. Eller som att man har fickor fulla med ludd som aldrig tar slut och som är jätteskönt att pilla på och som gör att man aldrig får nånting gjort. Eller nånting annat. Det här är iallafall sånt jag vill dela med mig av.

Intervju med My Skarsgård som blev alkoholist fast hon verkligen, verkligen inte ville det. Den berörde mig mycket och jag kommer nog tillbaka till den.

• Instagramkontot Adopterad i Sverige. Finns även på Facebook. Låter adopterade berätta om sina erfarenheter. Ett av många bra konton på Instagram, får återkomma där också.

atco nov henSara Lövestam i Språktidningen, om varför vissa ord retar oss. ”Nya substantiv, adjektiv och verb tas emot med öppen famn. Men när nya ord knackar på dörren till stängda ordklasser kliar det i språkörat.”

Lars Lindström i Expressen: Fint och vemodigt om att inse att det är över, när ungarna flyttar ut. ”Plötsligt var de borta. De två människor vi levt med under två decennier, i samma familj, under samma tak, väljer att flytta och lämna oss ensamma med ödslighet, två tallrikar i stället för fyra vid middagen, mjölk som surnar i kylskåpet, inga högar av skor att snubbla på i hallen.”

Meghan Trainor – All About That Bass Dels är den kontroversiell, för att den tar upp tjejers kroppar och hur de ska se ut. Jag har tänkt en hel del på det och återkommer med den här också, för jag vill jämföra den med några andra musikvideos. Dels är den också svängig! Och svår att sluta lyssna på!

• ”Om det här är @AndrevWalden’s första steg på vägen att bli en svensk XKCD är jag så sjukt för” twittrade Jack Werner häromdagen, och jag kan bara hålla med. Andrev är personen bakom det magiskt underbara vetenskapliga rojalistiska Rymdslottet, men texten som Jack länkade till var den här: Vad skulle hända om en sexmånaders bebis fortsatte växa i samma takt?

• Och för dig som inte minns vad XKCD är: en serie som handlar om vetenskap. Och annan galenskap. Slutpoängen ser man bara om man håller musen över själva serierutorna. (Det finns tre sätt att hålla en mus över en serieruta, du får prova dig fram.)

My manifesto for fixing the Internet Mikael Kazarnowicz skriver om varför Internet har blivit trasigt, och hur just DU (och han, och jag) kan laga det. Viktig läsning.

atco nov jimwales• På samma not: Why we collaborate. TED-radio om varför, och hur, miljontals människor samarbetar online på olika sätt, ofta helt ideellt.

Långvariga relationer bygger på två egenskaper, enligt forskare som intervjuat en massa gamla stötar som varit ihop länge.

‘Am I being catfished?’ är en lång, rörande, störd och väldigt rolig berättelse om hur en författare konfronterar en person som ger hennes bok ett dåligt omdöme på Goodreads. Och upptäcker att hon hamnat i mörkaste trollskogen.

Så hotas Europa av ultranationalismen. En av de bästa artiklarna om SD, fascism, nationalism och läget i Europa jag läst. Av Henrik Arnstad i DN. ”Bakom det ständiga skällsordet ‘antidemokrat’ ligger en plötslig osäkerhet. Vi är inte längre överens om vad själva ordet ‘demokrati’ betyder, vilket inte är någon slump.”

Tio saker vi verkligen kan låta bli att säga till små barn!

atco nov evidenceThe Evidence on Waterbirth När mitt första barn föddes för 32 år sen ansågs det som krångligt, men inte farligt, att föda i vatten. Sedan dog ett barn under en vattenfödsel och det blev full panik på alla BB-kliniker. Sedan dess har diskussionen gått varm om huruvida det är bra att föda i vatten. Det senaste är en rapport där forskarna mycket grundligt går igenom alla bevis för och emot, och landar med stor säkerhet på för.

• Podcasten Om krisen kommer produceras av DinSäkerhet.se, mina grannar på jobbet. I första avsnittet handlar det om din hemberedskap. I hur många dagar klarar du dig om krisen kommer? Hur länge räcker maten i ditt skafferi? Och hur funkar livet på Manhattan när elen slocknar i en hel vecka? I avsnitt 2 om att agera i kris. När katastrofen kommer vill vi alla vara hjältar. Men vad är det som avgör om vi lyckas? Går det att öva i förväg? Och hur mår en hjälte när lugnet har lagt sig? Intressanta intervjuer och reportage.

• Och på mitt jobb handlade en av de senaste fredagsbloggarna om något liknande: Packa din krislåda! (Har du en krislåda?)

”A.Rab” by Gnucci Skön video av svenska rapparen Ana Rab. Based on a true story.

Allyawan – Samma som mig Mera bra svensk rap! Här av Allyawan.

Skriv på mot bisfenoler. Bisfenoler är hormonstörande ämnen som kan hittas på massa ställen – i konservburkar, kvitton, eller det där vita som vi lagar barnens tänder med. Bisfenol A har i djurförsök kopplats till negativa effekter som problem att få ungar, men också påverkat fosters utveckling av hjärnan och visats störa beteendet hos djuren som fick ämnet i sig under fostertiden. Skriv på Naturskyddsföreningens namninsamling som ska lämnas till miljöministern inför att beslutet ska tas i januari!

Oatmeal om kometlandningen (klicka för större bild)
oatmeal_comet(bonus-oatmeal om bacon)

Ursula Le Guin: We Need Fantasy Because ”Hard Times Are Coming” Jag har sparat det bästa till sist. Ursula, jag älskar dig så mycket.

atco nov leguin

Varsågoda att skicka vidare!

Tack sjuttitalet för Jesus Christ Superstar

Gösus, som de säger i Feskekörka

1973 var jag elva år, min mamma och jag var i London och en kväll gick vi och såg musikalen Jesus Christ Superstar. Det var mindblowing, som man säger när man inte vet vad det heter på svenska. Det var min första musikal och jag blev helt kär i den. Vi köpte albumet samma kväll och det är nog därför jag har blandat ihop det och alltid trott att jag såg Ian Gillan, Murray Head och Yvonne Elliman som Jesus, Judas och Maria den kvällen, när det i själva verket var helt andra skådisar/sångare på scenen.

1992 fick jag en dotter som växte upp och blev en filmnörd, och som såg filmen Jesus Christ Superstar för första gången när hon gick i nian. Sen dess har vi käbblat om vilken som är den riktiga versionen och vilken som är den bästa versionen. Jag håller såklart på skivan och har såklart rätt.

Men iallafall! Detta (ändå) väldigt snälla barn gav mig biljetter till den svenska musikalen JCS i julklapp nu i julas. Den med Ola Salo i huvudrollen, som jag har velat se länge. Jag blev jätteglad och vi skuttade iväg till Göta Lejon. Där satt det en lapp på väggen där det stod att några skådespelare, bland annat han som spelar Judas, var sjuk den kvällen och att hans stand-in skulle spela rollen. Det var en fantastisk föreställning! Jag var inget stort Salo-fan innan men jag blev det då, dels för att han är bra som Jesus men framförallt för översättningen av Tim Rice texter till svenska. Den är genialisk. Och inhoppar-Judas var jättebra. Han stal faktiskt föreställningen från både Jesus och Maria.

Och sen! Sen kastade ödet lite tärning och den råkade rulla på mig så att jag fick gå och se samma musikal två gånger till! En gång i mars, en gång häromdagen. Orimligt, vansinnigt och väldigt roligt. Jag har nu suttit på balkongens bakre rad, på parkett i mitten och på andra raden. Jag har sett Jesus med och utan feber, två olika Pontus Pilatius och två olika Judas. (Inhopparen två gånger. Han var faktiskt bättre än ordinarie, vilket inte vill säga lite! Och mycket hetare, enligt källor som jag inte får avslöja.)

Historien kan ni ju (eller läs upp er lite här) fast sen har förstås Tim Rice och Andrew Lloyd Webber lagt till och dragit ifrån och gjort det till en helt egen historia. (Jag funderade faktiskt på det faktum att den är skriven på 70-talet, det kanske bara var då man man ville göra en så andlig och politisk musikal? Sen dess har det liksom kanat utför och allt är bara ytligt och glitter. Eller har jag fel? Görs det fortfarande stora kommersiella produktioner med ett budskap?)

I den svenska versionen är det ytterligare egna vinklar, bland annat är relationen mellan Jesus och Judas laddad på ett sätt som traditionalisterna säkert inte gillar. Men jag ska inte avslöja för mycket, om ni har tänkt se den!

Alla de svenska låtarna finns på Spotify, och där finns också en sång som jag aldrig hade hört innan jag gick och såg JCS på Göta Lejon, fast jag hade sett den i London -73 och lyssnat på skivan tusen miljoner gånger. Den heter Could we start again please / Låt oss börja om nu, och det var kanske den finaste sången i hela musikalen. Det visade sig att den hade specialskrivits för filmen, så dottern hade hört den tusen miljoner gånger. Fnys.

Kinesiskt nyår och lite bambuklapperrap

I går kväll firade vi det kinesiska nyåret, inbjudna av kinesiska vänner till Berwaldhallen (Ormens år börjar inte förrän den 10 februari, idag är det fortfarande Drakens år, så det var lite förskottsfirande egentligen). Det blev en väldigt fin kväll med Pekingopera, kung fu, akrobater och mycket musik och dans. Och så var det en fantastisk kinesisk beatboxare som fick hela publiken att jubla. Vi hoppades att han skulle köra lite kuaiban, en slags kinesisk rap som vi hörde första gången på kinesisk radio i en taxi i Kina, men det gjorde han inte. Jag önskar så att jag ska få höra det live åtminstone en gång! För att det är så konstigt och hypnotiskt. Har man hört det en gång måste man bara höra det igen, det sätter sig som ett flugpapper på hjärnbarken. Här är ett exempel:

PS Jag ser mycket fram mot Ormens år, som ska vara särskilt gynnsamt för vänskap och pengar. Låter inte helt fel.

Hundra dar av pratsamhet

Igår antog jag alltså utmaningen på Bisonblogg om att skriva 100 blogginlägg i rad. Jag och jättemånga andra ska på så sätt försöka komma tillbaka till det dagliga bloggandet. Så här är reglerna:

  • #Blogg100 startar onsdagen den 23 januari 2013
  • Varje dag, 100 dagar i rad, måste minst ett nytt inlägg publiceras på din egen blogg.
  • Tagga varje inlägg med taggen #blogg100
  • Det finns inga krav på hur långt inlägget ska vara. (Ett inbäddat youtubeklipp är också ett inlägg).

Så fort jag hade tryckt på anmälningsknappen ångrade jag mig, men då var det ju så dags. Somliga straffar Gud meddetsamma.

Det är förstås inte omöjligt. Med tanke på att jag har 112 påbörjade blogginlägg i Utkast-mappen till exempel. Å andra sidan är säkert de flesta helt hopplösa eftersom jag inte längre kommer ihåg vad jag menade med rubriker som ”En dum, två snälla”, ”Maskhål” eller ”Mördade den som väckte honom”.

Men okej, man kan inte mer än försöka och det blir säkert kort, ogenomtänkt, tråkigt och alldeles alldeles underbart ibland.

Idag är det fortfarande uppvärmning känner jag. Jag stretchar lite och lägger upp den här gamla gamla godingen så länge:

Gretas TV-programshow med Anders och Putte ger: Det var en gammal, gammal gumma, som hade en gammal, gammal … ja en sån där

Ses i morgon!

Lördag morgon, grubbel & lista

Vaknar och sneglar på klockan: kvart i åtta, lite för tidigt en lördagsmorgon. Allt är tyst så jag har nog ändå vaknat av mig själv, himlen är ljust blå utanför fönstret. Ser att den andra sidan av sängen är tom, eller snarare att det ligger en massa ren tvätt där istället för mannen som brukar ligga där när jag vaknar, just det, han reste österut igår, undrar om han kommit fram till sitt hotell än? Drar till mig mobilen och kollar världsklockan – den är 13:42 i Bangkok, då hör han nog av sig snart. Och dottern som också reser österut idag, tillbaka hem från sin kärleksö, hoppas hon också hör av sig. Fast jag vet att hon inte har kunnat ladda mobilen så det blir nog inget förrän vi ses ikväll. Tänker på min mamma. Får en boll av oro i magen.

Går upp och tar på mig morgonrocken. Lägenheten är tyst, stilla och otroligt välstädad. Med tanke på att sonen hade fest här igår är det helt fantastiskt, finare än det var igår. Han måste ha städat flera timmar i natt. Det var en lite mer högljudd fest än vanligt, men jag var så enormt trött så jag somnade ändå så fort jag la huvudet på kudden igår natt. Vaknade till en gång när någon skrattade högt men somnade direkt igen. Det enda spåret efter kalaset är en guldfolieklädd ölkapsyl på bordet vid min dator, jag tar med den ut i köket och slänger den innan jag sätter på tevatten.

Tidningen ligger redan framme på köksbordet så det blev nog väldigt sent, antingen för sonen eller andra dottern som kanske har tittat på film hela natten i sitt rum, det händer ibland. Jag tar fram Saltåbrödet och skär två skivor; te, juice och två rostade mackor (en med kaviar, en med mandelsmör) är min favoritfrukost. Bläddrar igenom tidningen medan tevattnet kokar. Mobilen piper. Tre sms: ett från mannen som skriver att han är framme och att vi ska höras senare. Ett från en avlägsen släkting som jag aldrig träffat men som skriver och vill tacka för att begravningen igår blev fin. Skönt att höra. Min morbror dog i mitten av februari och jag har hållit i allt det praktiska: begravningen, dödsboet och allting. Men han ville begravas i Småland, i samma grav som sin hustru som dog för 20 år sedan, och det skedde igår. Det har varit en mycket att tänka på, visserligen har begravningsbyrån skött allt det praktiska men jag har ändå suttit i oändliga samtal med prästen, stenhuggaren, vännerna, kantorn, juristen, släktingarna och så vidare. Man ska bestämma hur dödsannonsen ska se ut, vilken musik som ska spelas, hur mycket smörgåstårta som ska beställas till minnesstunden, vilken kista, vilka blommor. Allt sånt. Och jag hade kunnat låta någon av kusinerna ta på sig jobbet men jag tänkte att jag lär mig hellre det här nu, så vet jag åtminstone vad som måste göras när min mamma dör.

Tredje meddelandet var från en vän till min mamma som undrade varför hon inte svarar i telefon. Min mamma är på sjukhus, igen, och igår sa läkaren till mig att de vill ta av hennes ena fot. De måste göra det om hon inte svarar på penicillinet, sa läkaren, annars riskerar hon att dö av blodförgiftning. De hade frågat vad hon ville själv och hon ville behålla foten. Det vill alla, sa läkaren, åtminstone tills de hunnit smälta beskedet. Så idag ska jag cykla till sjukhuset och sitta hos min mamma och se om hon vill prata om sin fot. Jag vet inte vad jag ska säga till henne.

Jag tar med tekoppen och mackorna till datorn och öppnar gmail, skype, tweetdeck och facebook. Skriver om min orosboll i magen på fb, får omedelbart respons och tröst. Läser mail om hur viktigt det är att vaccinera flickor med Gardasil, skriver på kom-ihåg-listan att jag måste hitta mer fakta om HPV-vaccin, är skeptisk. Nästa mail är från en tjej som är fotograf, vi hade ett möte igår om ett gemensamt bokprojekt och hon är glad och optimistisk. Boken är bara en av alldeles för många bollar i luften: just nu har jag flera bokmanus, två radioprogram, en tidning och ett antal debattartiklar svävande på olika nivåer i min tankekarta. Men man måste göra roliga saker, särskilt när livet är tungt. Man kan inte bara jobba och städa och ta hand om andra. Man måste vara tillsammans med folk man gillar, läsa och lyssna på saker man blir glad av.

Nu ska jag göra en lista på saker jag blir glad av, förutom de självklara som min familj, mina vänner, creme brulee och att det är vårdagjämning i kväll, så att jag kan bli glad när jag kommer hem igen från sjukhuset.

Glad lista
Salem al Fakir – Good Song & ännu bättre video
Intervju med geniet Isaac Asimov
Den underbara geten (och apan)
Hurra!-listan på Spotify
Lou Reed i tweed
xkcd
The Oatmeal (mera mera)

Ljuvliga pärlfiskare och lama applåder

Igår kväll gick sonen och jag på Folkoperan och såg Pärlfiskarna. Vilken föreställning! Jag grät så att halsduken blev helt blöt. När fan blir gammal blir hon religiös, och när jag blir gammal älskar jag tydligen opera. Märkligt, och härligt.

Det finns massor att säga om föreställningen: att regissören Mira Bartov är fantastisk, att scenografin, kostymerna och ljussättningen var vacker och snillrik. Orkestern var mycket bra, och skådespelarna lysande med få undantag. Vi saknade ett libretto och undrade varför programbladet var helt missvisande i både bild och text, men annars hade vi inga invändningar. Bizets drama är en sann tragedi, och det är våldsamt och renande att få uppleva den på parkettens andra rad.

På Folkoperans hemsida kan man lyssna på Pärlfiskarduetten på svenska (med Jeremy Carpenter som Zurga och Ulric Björklund som Nadir).

Här är den superkända superversionen med Jussi Björling och Robert Merrill, på Spotify.

Publiken var entusiastisk, det hördes både i pausen och i foajen efteråt. Men varför applåderar folk så lite nuförtiden? Trots att det var många bravorop och flera som stod upp i bänkarna så blev det bara EN inklappning. Detta är en spaning: de senaste fem åren har stockholmarna tappat applådorken. Till och med på Vildanden som var helt galet bra blev det bara två inklappningar. Jag menar: tänk på Birgit Nilsson som blev inropad 72 gånger efter en föreställning som Elektra 1975! Eller Placido Domingo som fick 80 minuters stående ovationer efter att ha spelat Verdis Othello 1991. ÅTTIO minuter! Visst, det kanske inte är lika enkelt att hålla applådåskorna rullande på lilla Folkoperan eller Stadsteatern, som på La Scala eller andra stora scener runtom i världen. Men EN inropning? Kunde vi inte ha klarat tre iallafall?

Sonens teori är att det bara är orkeslösa pensionärer som går på teatern nu för tiden. Men publiken igår såg stark och ungdomlig ut tyckte jag. Det måste vara svensk blygsel – dumt är det iallafall.

Läs vad andra skriver om , , ,

Video

Kulturfyran Just Nu

Kulturbloggen ber oss svara på vad vi gillar just, just nu. Här kommer mina svar:

1. Vilken bok läser du? Shantaram. Helt fantastisk. En av de bästa böcker jag läst på länge.

2. Vilken skiva lyssnar du på? Jag lyssnar nästan aldrig på skivor. Men här är en spotifylista som rullar ganska ofta här hemma.

3. Vad är det roligaste du ser fram emot? Dialektfrossa, i kväll! Ledig dag i morgon! Våren!

4. Vilken blogg läser du helst, just nu? Hmm … jag vill inte svara Lottens blogg, eller Ö-Helenas, Mrs Lis eller någon av de andra superroliga lärorika finurliga bloggarna som jag alltid länkar till, för det är så uppenbart. Så jag säger Populär astronomi.

Söndagsfynd

Läser tidningen, städar lådor, läser flöden och hittar saker.

Embryo i ordaffären

Assar gör det obegripliga begripligt

King Crimson spelar Prelude: Song of the gulls

– och till sist ett av de bästa kreditkorten jag nånsin ägt, från tiden då Spray skulle ta över världen och måla den rosa.

Förutom att ställa ut giraffer på olika ställen i stan köpte man även Gröna Lunds berg- och dalbana och delade ut åkkort till alla medarbetare. Lycka.

Annas tolva

Uppdaterat: Ursäkta, jag var tvungen att ta bort alla de små youtuberutorna! De långsammade ner hela bloggen så att den knappt gick att läsa.

Häromdagen hittade jag Mymlans uppmaning att samla ihop tolv låtar som beskriver en själv eller ens liv och kunde inte sluta tänka på vilka låtar jag skulle välja. Det skulle bli svårt att hitta tolv trodde jag – jag är ju inte ens sån där musikoman som måste ha på musik hela dagarna, och jag har aldrig varit besatt av något band eller så. Men det visade sig (förstås) vara jättesvårt att välja bara tolv! Så jag följde Mymlans råd att inte tänka så mycket utan bara välja.

Här är länken till listan på Spotify, och på annat vis här:

Den här listan är inte alls en beskrivning av min musiksmak. Den är inte mina tolv favoritlåtar, eftersom flera av mina favoriter inte fanns på varken Spotify eller Youtube. Däremot är det en lista över tolv låtar som har betytt mycket nån gång i mitt liv. Vi startar när jag är riktigt liten:

1. Leonard Cohen – Bird on the wire


Sången finns
på Youtube men den enda bra inspelningen jag hittade hade en konstig animerad film till. Lyssna på den på Spotify istället. Texten finns här, och direkt under den finns texten till Story of Isaac som berörde mig enormt som tioåring, och som jag fortfarande kan börja yla på utan förvarning.

Bland mina allra första minnen finns hur min mamma håller mig och dansar över vardagsrumsgolvet, till Beatles, Dylan, Mary Hopkins eller Cohen. (Ibland hoppade vi föralldel omkring till mer krigisk musik, men det försöker jag oftast glömma.) Bird on the wire får representera min barndom upp till 12 års ålder då jag köpte min första egna skiva:

2. Sweet – Ballroom Blitz

Youtubelänk. man måste nästan ha sett den här videon. Tänk att det här har varit skadligt för ungdomen.

Skivan hette Desolation Boulevard. Jag visste ingenting om Sweet när jag köpte den utom att de var just söta. Min bästis hade fått tre Sweet-singlar i födelsedagspresent så sen sprang hon och jag runt hela sommaren och skrålade på Wig Wam Bam, Little Willie och Ballroom Blitz. Are you ready, Steve?

3. Queen – Dont Stop Me Now

Youtubelänk. Så likt den förra videon, och ändå så helt annorlunda. Betydligt farligare för ungdomen!

Vår musiklärare på mellanstadiet var en tant som jämt skulle ha oss att sjunga Hava Nagila eller Barn är ett folk, och när man skulle spela instrument fick jag alltid spela triangel. Läraren på högstadiet, ett ungt skäggo, var en otrolig lättnad. Han spelade Killer Queen och Bohemian Rhapsody på hög volym och så fick vi banka på pappkartonger och plåtrör. Heja flumskolan på sjuttiotalet!
Dont stop me now hör fortfarande till en av mina favorit-pigga-upp-mig-låtar. Vem kan stanna kvar när Freddies raket far iväg?

4. Clash – Should I Stay Or Should I Go

Youtubelänk. Ni ser vartåt det barkar med min ungdom.

Clash album Combat Rock får representera några av de vilda åren. Så här såg jag ut då,

och så pratar vi inte mer om det.

5. Billie Holiday – That old devil called love

Lyssna!

1981 träffade jag två pudellockiga musikspelande människor som kom att betyda nästan hur mycket som helst i mitt liv. Den ena älskade Billie och sjöng och spelade hennes låtar så att man blev alldeles varm om hjärtat.

6. Joni Mitchell – The Dry Cleaner From Des Moines

Jag hittade ingen bra version på Youtube. Lyssna på den på Spotify istället. Den otroligt coola texten finns här, om man vill försöka sjunga med (lycka till!).

Julen 1982, när jag var nygravid med första barnet, vaknade jag varje morgon och mådde fruktansvärt illa, så illa att jag inte kunde ta mig ur sängen. Men det behövde jag inte göra heller! För jag hade ställt en bricka under sängen med kex och en liten Festis. Samt en kassettbandspelare med Joni Mitchells platta Mingus. Där låg jag sen och lyssnade och åt kex så det blev smulor i hela sängen. Joni var en nyhet för mig, det var barnets pappa som lyssnade på sån musik. Och jag som hade trott att jag hatade jazz! Nu blev det helt andra grooves i mitt liv. Om ni diggar.

7. Neil Young – Comes A Time

Youtubelänk: Neil på Kopalatset i San Fran 1978. Där såg jag honom inte, men i Globen 1982. Texten finns under länken (mer info) till höger om videon på Youtube.

Den här har jag sjungit för alla barnen som vaggsång. Den funkar som en dröm (liksom Mama Cass’ Dream A Little Dream Of Me).

8. Atomic Swing – Stone Me Into The Groove

När jag tänker på åren som småbarnsförälder ser jag ofta Musikvillan framför mig, det stora kråkslottet i Lillängen där vi bodde när de första tre barnen var små. Och så hör jag Stone Me Into The Groove. Det stämmer inte riktigt egentligen, Atomic Swing-skivan A Car Crash In The Blue kom inte förrän 1993 och då hade vi redan flyttat till det lilla huset i Skuru där fyran är född. Det borde vara Frankie Goes To Hollywood, Ebba Grön, Santana, Steely Dan eller Mothers Finest jag tänker på istället. Men minnet funkar ju sådär.

9. Eagles – Journey Of The Sorcerer

Det här är inte alls nån särskilt bra låt, och inte har den betytt särskilt mycket för mig heller. Men när jag hör den är det som om någon trycker på parallella universum-knappen, och så befinner jag mig på Hjärtat Av Guld, eller Discworld eller Terminus eller något annat spejsat ställe. Douglas Adams tyckte att Eagles’ banjoplonkiga låt skulle passa till BBC:s inspelning av Liftarens guide till galaxen, och det var där jag hörde den första gången. Den får representera hela min fantasivärld, fast egentligen är Neil Hannons So Long and Thanks for All The Fish mycket roligare. Här är JOTS på Youtube om man nu ska envisas.

10. Afasi & Filthy – Le Parkour

Det finns bara rätt rassliga versioner av den här låten på Youtube.Kolla lite riktig parkour istället.

Afasi & Filthy får vara all lyckomusik som jag har i öronen när jag cyklar. Jag hade jättesvårt att välja mellan den här och Teddybears Sthlm – Cobra Style. Men den här vann eftersom den handlar om parkour, som jag ska ägna mig åt i nästa liv.

11. Wolfgang Mozart – Requiem/Confutatis Maledicitis

Helt oseriöst Youtubelänkar jag till Confutatis-scenen i filmen Amadeus. Älska mig för det eller hata mig. Ibland måste man visa vem man egentligen är.

Efter att ha spjärnat emot pinsamt länge tog jag till slut ut fingrarna ur öronen när det spelades klassisk musik. Jag är fortfarande nybörjare men har lärt mig stava till Sjostakovitj, Holst, Rangström och några andra gubbar. Fast Mozart är fortfarande favorit.

12. Compay Segundo – Chan Chan

Jag vill också bli en gammal kubansk farbror som spelar gitarr när jag blir gammal.

Chan Chan ger mig fortfarande lyckorysningar, fast vi hörde den i varenda kubansk vrå. Den får vara all kubansk och karibisk musik idag.

Jättemycket kom förstås inte med. Till exempel Harry Nilsson, Cat Stevens, Simon & Garfunkel, Tom Robinson Band, Nationalteatern, Pugh Rogefeldt, Ola Magnell, Supertramp, Stan Getz, Lars Gullin, Stephen Simmonds, Philip Glass, Jon Brion, Spin Doctors, Nino Rota, Toploader, Weather Report, Jamiroquai, Yael Naim, Fleet Foxes, Hellsongs och underbara Kaizers Orchestra. Inte heller all indisk, kinesisk och japansk musik, som ofta saknas på Spotify. Men vad ska man göra!

Du som läst och lyssnat ända hit: mitt djupt kända tack. Gör en lista du med!

Dag 5: Esta noche!

Ikväll ska jag gå på konsert: Eliades Ochoa! Yngsta medlemmen i gänget som spelade in albumet Buena Vista Social Club, bara 62 år.

Hoppas att det blir precis så varmt, svängigt och kubanskt som om det vore på Casa de la Musica i Trinidad. Det behöver jag ikväll.

Om du har Spotify, använd någon av de här länkarna för att lyssna på Ochoa, Buena Vista Social Club och annat kubanskt:



http://open.spotify.com/user/annaxt/playlist/5T3OvalQ6ks2EXtk1TxN5H

(Om du inte har Spotify, skaffa det! Till och med jag som inte är musikberoende älskar det.)