Tidsresa till Motala

Varje sommar, jul och påsk när jag var liten åkte jag och min mamma till Motala för att hälsa på min mormor och morfar. De bodde i ett hus som fortfarande återkommer ofta i mina drömmar: Villa Toss, ett slags muminhus fast fyrkantigare, ett vitt träslott som låg på en ö, inringat av Göta Kanal på ena sidan, Motala Ström på andra sidan, bilvägen på tredje och järnvägen på fjärde sidan. De senaste dagarna har jag tänkt jättemycket på huset och på om jag kanske skulle göra en road trip till Motala för att se det igen. Tillsvidare kommer här en drös med bilder och historia:

villa_toss-08

Huset från kanalsidan, lekstugan syns till vänster om huset. Fotografen står ungefär i jämnhöjd med slussarna.

villa_toss-10

Samma fast snöigare. Nu syns inte lekstugan, men det röda garaget. Och min mammas översnöade folkabubbla utanför.

villa_toss-02

Huset från strömsidan. Verkstadsvägen går mellan huset och sluttningen ner mot strömmen. Växthuset i sluttningen är helt översnöat!

villa_toss-14

Längre söderut från strömsidan, nu syns växthusets fönster iallafall. Jag vet inte vem som bodde i huset bredvid växthuset.

villa_toss-09

Huset från Verkstadsvägen (strömsidan). Björkportalen och flaggorna var nog för något finbesök från England.

Huset byggdes runt 1870 av ”Motalakungen” John Andersson, som döpte det till Strömsborg men var tvungen att sälja det i slutet av seklet när han kom på obestånd. Min morfar kom till Motala från Stockholm cirka 1908, när han var 25, och fick jobb som provinsialläkare och blev senare stadsläkare. Jag vet inte om han köpte huset eller om det ingick i jobbet: det fanns i alla fall väntrum, mottagningsrum och undersökningsrum på bottenvåningen så det var där han hade sin praktik. Sedan hans tid är det känt som Villa Toss.

Jag älskade det där huset så mycket, och fast jag inte har varit där sen 1974, när jag var 11 år och vi just hade begravt min mormor, så kommer jag ändå ihåg exakt hur huset såg ut på insidan. Jag har som en planritning i huvudet och det är bara bitar av den som är lite otydliga. Det är som en film där jag går genom hela huset och minnena dyker upp som pokémons framför varje steg jag tar, åt alla håll jag tittar.

Där, på grusplanen bredvid garaget ligger den magiska lekstugan med ett kök som var precis som ett riktigt fast allting var litet.

Lekstugan! och framför den min morfar Gidde i läkarrock, hans mamma, en av mina morbröder, två okända personer och en blank och fin bil.

Där är trappan där jag skulle stila för mina kusiner och hoppa över all stegen men ramlade på knä och min morfar fick plocka grus med pincett ur mina knän.

gidde_my

Fast här är det min morfar och Lilla My som sitter på trappan. En av dem brukade hoppa ganska obehindrat.

När man går in köksingången går man först förbi trappan ner till källaren där min kusin sa att han hade hört en röst i mörkret som sa ”blodet droppar, blodet droppar …” Jag skyndade mig alltid förbi den om jag var ensam, in i köket där tant Elsa brukade laga mat när det var fest.

villa_toss-04

Jag vet inte om hon vid spisen är Elsa som ung, det här måste vara 30–40-talet nån gång för min morbror Magnus ser ut att vara kanske tio. När jag kände henne var hon gammal som en gammal rund hemul. Och jättesnäll.

Om man gick direkt till vänster kom man ut i serveringsgången mot matrummet, där stod min morfars jättestora kolsyretub som han använde när han gjorde eget mineralvatten. Till höger var skafferiet där vi brukade smita in och stjäla kakor i obevakade ögonblick, och vid bordet mitt i köket åt vi alla vardagsmiddagar. De slutade ofta (precis som helgmiddagarna) med att nån sprang iväg och grät. En gång, när jag var fem, var det min mamma och min mormor som bråkade (som de ofta gjorde). Det var ett ovanligt upprört gräl och min mormor sa nånting, jag minns inte alls vad, som gjorde att min mamma blev blek och tystnade helt. I pausen som uppstod kom jag plötsligt på ett uttryck som jag hade hört någon säga nyligen och som tycktes passa särskilt bra in på situationen. Jag ville briljera, vände mig till min mamma och sa: Där fick du så du teg! Hon tog det inte alls särskilt bra.

Rakt fram från köket gick man ut i hallen, under affischen med hälsoregler, förbi den lilla toan och handfatet med mässingskranar där vi alltid måste tvätta händerna före maten, och sen in i hallen där tåg-xylofonen stod som min mormor spelade en särskild melodi på när det var mat, och sen trappan där min morfar rasande släpade upp mig för att slänga in mig i min mammas rum en gång när jag sagt emot honom. Efter trappan kom dörren in till salen och därifrån gick man in till mottagningen. Jag fick sitta där inne när min morfar hade patienter, om jag höll mig alldeles tyst. Innanför det var undersökningsrummet, och på andra sidan patienternas väntrum: de fick gå in genom stora dörren på kanalsidan, familjen gick alltid in genom köksdörren om det inte var fest.

Jag kan fortsätta genom hela huset men det blir för långt. Men några fler bilder ändå! När jag ändå sitter här och drömmer om Motala. Klicka på bilderna för att se dem större i ett tjusigt bildspel!

 


Min mamma och hennes syskon sålde huset 1975 till en till en ingenjör på Motala Verkstad – hans son skrev till mig på Flickr och berättade mer om husets historia, till exempel att huset ägdes vid millennieskiftet av någon som förskingrade 24 miljoner kronor från Electrolux där han jobbade. Sen köptes det av företaget Svensk Vodka AB och var visningshus i några år. Då hade jag kunnat åka ner och gå runt i huset så mycket jag ville, men det kom alltid nånting i vägen. Dumt! Jag borde masat mig dit. Vodkabolaget sålde 2007 till Bengt Pettersson, som bor där nu. Och nu ska han också sälja! Här är ett reportage i Corren, med bilder och en video som visar olika delar av huset och en intervju med Bengt P om husspöket.

Så nu känner jag: jag måste försöka få se huset en sista gång. Och även: den som ändå hade 9,6 millar över efter att alla räkningar var betalda! Jag skulle inte tveka en sekund att köpa huset. Om inte annat än för nöjet att få gå upp för trappan igen till vinden där min mamma döptes av sina bröder och där det fanns stora träkistor med skelett i (sa min kusin) och där det fanns en stege upp till tornet som min mormor klättrade upp för varje morgon och kväll för att hissa och hala flaggan, och om hon upptäckte att jag smög efter henne på stegen blev hon JÄTTEARG. Och så skulle jag fira jul där och bjuda in alla släktingar och ha marsipan och nougat på spiselkransen, och när tomten precis hade lämnat huset skulle jag komma in (som min mormor alltid gjorde när jag var liten) och vifta med ett par jättestora vita underbyxor och säga att tomten hade glömt dem på trappan. (Där skulle alla likheter med min barndoms jular ta slut, för det som brukade hända sen var att min mamma och hennes syskon började tjafsa med varandra och höja rösterna och rusa iväg, och vi barn satte oss under matsalsbordet för att slippa lyssna på de jobbiga vuxna. Bara det roliga skulle vi spara!)

Nu har jag ju inte 9,6 miljoner, så jag hoppas att nån annan snäll person köper huset och använder det på bästa sätt. Med spöke och allt.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Bild

Gambla bildher

Bilder från förr i tiden sa ni? Till att börja med har jag lånat en fantastisk bok om Carl Malmsten och den har en massa bilder från förr i tiden.

Ur ”Carl Malmsten, känd och okänd” av Lena Blomquist

Jag lånade den för att min farmor är med på en bild, men nu har jag dessutom lärt mig massor om möbeldesign.

Visst är hon väldigt söt, min farmor Greta? Den här bilden är tagen av min farfar, när de var ute och rodde på en alpsjö. Mycket romantiskt.

Nästa bild är från min mammas lådor. Det är hennes morbror Calle som är tvåa från vänster. Jag vet inte var de är på väg, men jag hoppas för hästens skull att det inte är långt.

Calle igen, med sina coola killar. Dåtidens hipsters av allt att döma. Calle blev målare och gick ett sorgligt öde till mötes, jag kanske skriver om det nån gång.

Slutligen: min mormor och okänd dam gör omvända situps (nej jag vet verkligen inte vad såna här övningar heter) på någons gräsmatta. Iförda badmössor, oklart varför. Solen skiner. Allt är väl, i den bästa av världar.

Bild

Skollärarmöte i den svenska skogen 1899

Här är ett foto ur min mammas lådor.

Fotograf: Sw. Swenson, Kongl Hof Fotograf, Linköping

Det är från en fikarast år 1899, någonstans i de mellansvenska skogarna. Faktum är att det står på baksidan av bilden att det är ett skollärarmöte, att året är 1899 och även var den är tagen, men just nu kan jag inte vända på den ity den är nerpackad längst ner i en kartong, orginalbilden alltså, och jag minns inte ortnamnet. Men jag gissar att det var i krokarna kring Kumla, för där bodde vid den tiden min mormors pappa Nikolaus Lindgren som var kantor och lärare.

Nisse

Lars Olof Nikolaus Lindgren, kallad Nils, föddes på gården Lilla Banda i Lärbro på Gotland 1849. I 25-årsåldern flyttade han från Gotland till Växjö, tog kantorexamen och träffade Kristina. De flyttade hit och dit, landade till sist i Kristberg i Östergötland och fick allt som allt sju barn (varav min mormor var näst yngst).

Kristina, Nils och alla barna

Men 1895–1911 bodde han i Kumla och arbetade så vitt jag förstår som både kantor och lärare. Och var med på ett stort möte för skollärare med fika och fotografering bland nässlorna.

Det är en fascinerande bild, som väcker många frågor. Om du inte redan har klickat för att se den i fullformat (2106×1620), gör det nu! Den tål att stirras på.

Praktisk hatt som även kan fungera som glasstårta

Hur kan det till exempel finnas så många olika fantastiska damhattar på en och samma skogsplätt?

Varför är bara en av damerna suddig?

nanananaaa *kuslig X-files musik*

Vad är det för stackare som står halvt undangömda längst bort mellan träden?

Syntes de ens när fotografen tog bilden, eller framträdde de först i framkallningsbadet?

Tveskägg

Hur kommer man på att ha sitt skägg pekande åt olika håll?

Förebilden för The Wicked Witch from the West?

Sa fotografen åt alla med svart hatt att sitta på soffan i mitten?

Kan det vara den här bilden som inspirerade Roald Dahl till att skriva Häxorna?

Aj

Varför dukade de upp fikat mitt i världens största nässelbestånd?

Varför lyser teservisen så överjordiskt?

Varför ser alla ut att vara tre decimeter långa?

Varför har man inte såna här skollärarmöten i skogen nu för tiden? Eller har man det?

Majas bjudningsbok

Min mormor Maja var som sagt en riktig festpingla. Hon älskade att ha bjudningar. Både små och stora: luncher, middagar, kafferep, the med dans, trädgårdsfester och bröllop. Gärna med snofsiga gäster, fina klänningar, så storslaget det bara gick att festa i sömniga lilla Motala. Hon älskade att duka fint, rita egna placeringskort, vika servetter och skriva verser. Som tur var hade hon det ganska gott ställt och hade både kokerska och hembiträde, så hon behövde inte dra hela det tunga festlasset själv. I själva verket orkade hon ha fest minst en gång i månaden, ibland en gång i veckan.

Och då kommer vi till det knepiga. Ni fattar ju själva. Hur gör man, när man har bjudningar så ofta som Maja, för att inte servera samma mat två gånger? Råka ha samma klänning som på förra julfesten? Likadana girlanger och dukar? Man vill ju inte dabba sig. Men Maja var fiffig. Hon förde bok. Skrivbok efter skrivbok fylldes med menyer, bordsplaceringar och detaljer om gästerna. Min mamma sparade några, här är några sidor ur en av dem. Ganska oemotståndligt i all sin knäpphet:

Knallröd bok med ringpärm
Trevlig kväll med gamla läkare, röda lampor och vita tuppar
Papegojtulpaner! Trevlig stämning.
Min morfar höll tydligen alltid många tal och reciterade Ruben Nilsson.
”På natten thé med nybakade pastejer.”

Lottaträff med bordsplacering, alltså riktig bordsplacering
Succés
Mycket hög stämning!

Jag har inte ärvt min mormors festfixargener, snarare är jag min mammas dotter vilket har resulterat i en del kulturkrockar i min egen familj. Men som tur är kan man ha roligt även utan grevinnor, petit chouxer och bestämda platser!

Snörvelbreven

När jag var sju år fick min mamma lunginflammation. Lungpaj sa man då -69, kanske för att lungorna pajade. Min mormor kom upp från Motala för att ta hand om mig när min mamma låg på sjukhus.

Bela (jag kallade min mormor så eftersom jag pratade mest spanska när jag var liten, mormor heter abuela på spanska) var ganska sträng och jag var jätteledsen. Jag minns fortfarande paniken när ambulansmännen kom och bar ut min morsa på bår och in i hissen. Men det gick bra, hon fick komma hem efter tre veckor och det var allt.

Nu när jag går igenom min mammas grejer hittade jag ett brev som hon har sparat, som jag skrev när hon låg på sjukhuset. Jättefint, lillgammalt och lite sorgligt. Jag visade det för en ung person i min närhet som började snörvla med en gång, test på flera familjemedlemmar framkallade samma snörvlande. Men så sorgligt är det inte! Mest rart tycker jag, jag måste vara förhärdad. Hoppas att ni är lika hårdhudade när jag nu presenterar:

Snörvelbreven

Bild

Brudar med korv i barret

I går kom min fina moster på besök och eftersom bordet fortfarande bågnar av släktbilder var hon vänlig nog att vägleda mig igenom några av de mest okända delarna av släktdjungeln. Den här bilden visste hon till exempel vilka som var med på:

Bridesmaids anno 1905 kanske.
Klicka för att förstora!

Nummer 1 och 2 är Selma och Majken, min morfars systrar. 3, 4 och 5 är deras kusiner Edith, Judith och Elsa. Bruden ska gifta sig med kusinernas bror Josef. Vi vet inte vilka den drömska flickan längst till vänster och den lilla i nederkant är.

Visst är de fina? Och visst har de fantastiskt hår! Jag frågade min moster hur de fick såna där frisyrer. Hon var inte helt säker men trodde att de rullade upp dem på en slags tygkorvar. De ser helt otroliga ut allihop, som sju planeten Saturnus komplett med ringar.

Bild

Tidresetorsdag

Det finns på olika sociala medier en tagg som heter #throwbackthursday, vilket väldigt fritt kan översättas till förr-i-tiden-torsdag eller det-var-då-torsdag (fast throwback enligt tyda.se betyder bakslag, återgång eller återkoppling). Folk postar gamla låtar, gamla minnen och gamla bilder (fast hur gamla de är beror förstås på vem som postar, det är ganska rart när tonåringar lägger upp bilder från 90-talet och bara ”hihi, kolla vad alla såg roliga ut”) och taggar posterna med #throwbackthursday.

Eftersom det är torsdag idag, och eftersom jag ändå sitter begravd till örsnibbarna i min mammas gamla fotoalbum, kommer här några gamla #throwbackthursdaybilder resande från 1920-talet och framåt. De har ett sånt magiskt ljus i sig, jag vet inte vad fotograferna åt till frukost på den tiden men jag vill också ha det!

Min morfar med min mamma (hans fjärde bebis, första dotter) i famnen.
Hon är kanske en dag gammal, född hemma.

Min mamma med sin mamma i magiskt gräs

Lilla Lull med mamma och brorsor i växthuset

Är de så glada för att de just varit i Narnia?
Eller för att barnstolen just fått fiffiga hjul?

Lull och lillebror

Just rätt mössa för det

Studentskor. Var de inte mycket snyggare förr?

Min morsa spelar hjälplös för att  nån som heter ”Oskis” Bernadotte
ska få ta henne på pjäxorna. Men vad har han på huvudet?

En av mina favoritbilder. De kunde VERKLIGEN festa förr i tiden.

Sen kom jag! Mycket lyckat!

Mer om #throwbackthursday:

Vad är grejen

Vad är grejen på Instagram

#throwbackthursday på Instagram

#throwbackthursday på Flickr

#throwbackthursday på Twitter

Morfars minnen: varför vi inte bor på Östermalm

Min morfars farfar var sannerligen inte någon affärsman. Annars hade jag kanske hetat Dårråthea af Gyllenstrut och tronat i ett palats på Öfre Östermalm just nu. Detta helt orimliga påstående kommer sig av att jag har läst i min morfars röda skrivbok där han skrev ner sina barndomsminnen och lite familjehistoria. Den är väldigt rolig bitvis, och ganska frustrerande här och där som när han berättar om sin farfars obefintliga sinne för feta inkomster.

Morfars minnen av jättelänge sen

Bakgrunden är att min morfars farfar Erik, som var född i Tossebergsklätten i Sunne i Värmland och hade utbildat sig till byggare, tog sina båda söner Per och Olle och gick till huvudstaden för att söka jobb. De kom fram till Stockholm den 1 maj 1864. Min morfars pappa Per var 14 år då, och han fick följa med sin pappa till olika byggen och söka jobb som murarlärling.

Det gick hyfsat bra för Erik, han fick bygga många hus, Stockholm växte med rekordfart. De byggde i Vasastan och på Östermalm, som fortfarande var ganska lantligt. Det var inte förrän 10-20 år senare som det blev snofsigt där, som man kan läsa på stockholmsbebyggelse.se: ”Östermalm omdanas på slutet av 1800-talet från det fattiga Ladugårdslandet till den förnämsta av Stockholms stadsdelar”.

Så det kanske inte var så konstigt att en bit mark där var till salu för ett förmånligt pris nån gång strax före 1870. Min morfar Gidde skriver:

”Lagårdslandet var på den tiden på sina ställen rena moraset. Det fanns ett område mellan ungefär nuvarande Sturegatan, Linnégatan, Östermalmsgatan och uppåt Östermalmstorgshållet, och där fanns fallfärdiga tobakslador och gröpper och buskar och ogräs. Det området var till salu, men det kostade 8.000 kronor. Pojken, min pappa, föreslog sin far att de skulle sälja gården vid Tossebergsklätten och ta sina nu sparade pengar och göra köpet. Men nej, det gick inte. Känslan för gården därhemma var för stark.”

Så här såg området ut ungefär då:

fast det hette inte Östermalm då, utan Ladugårdslandet (ända till 1885)

och så här ser det ut idag:

med nya namn som Karlavägen, Linnégatan, Artillerigatan och Brahegatan.

Det var alltså inte allt man ser på kartan som var till salu för åtta lakan, bara en del av det. Men man kan ändå livligt föreställa sig att den då 16-årige Per hade rätt i sitt förslag till pappan, att det skulle ha varit en god affär att köpa det med gröpper, buskar och allt och bygga lite hus på det. Men nej, som sagt. Känslan för gården därhemma var för stark.

(Göran Tunström skulle säkert ha applåderat morfars farfars beslut. Han menade att utsikten från Tossebergsklätten var det nästa bästa efter en titt på Gud. Och idag kan man ju få nävgröt och fläsk på toppen varje dag, så vem kan klaga?)

Mmm nävgröt

Min mormor Maja

Nu när min mamma dog hände det något väldigt märkligt: jag fick en helt annan bild av hennes mamma, min mormor. Plötsligt, 35 år efter hennes död, fick jag höra berättelser som ställde henne i ett nytt ljus. Min stränga, hårdhjärtade streber till mormor – hon kanske var en helt annan?

Så länge jag minns har jag hört min mammas bittra klagan över sin mor Maja. Hur ovänlig hon var mot sina barn, mot alla utom den yngste som var den enda hon älskade, den hon skämde bort.

En enda gång rubbades min uppfattning om Maja – när min mamma berättade för mig om de gamla dagböckerna hon hittat, där Maja beskrev sin lycka när min mamma föddes. Min mamma var nästan chockad. ”Jag hade ingen aning – varför har jag inga minnen av det här?” frågade hon mig, eller sig själv. ”Och när tog det slut? När började hon hata mig?” ”Det kanske var när din yngsta bror föddes”, föreslog jag. ”Eller så älskade hon dig faktiskt mer än du har trott.” Men min mamma slog bort den tanken, och sen glömde jag också bort den. Jag fortsatte att tänka på min mormor som den känslokalla, elaka.

Maja föddes 1898, näst yngst av sju barn i den ganska fattiga men teater- och musikintresserade familjen Lindgren i Kristbergs socken i Östergötland. Hennes pappa Nikolaus var inflyttad gotlänning och hade träffat hennes mamma Kristina när han läste till kantor i Växjö.

Ung och ljuv Maja på besök i Linköping

Det finns två olika familjelegender om hur Maja träffade sin man, min morfar Gideon Toss som var stadsläkare i Motala. Den ena är att han var familjeläkare för en familj som Maja när hon gick på läroverket i Motala. Maja var på patientbesök hos Gidde som avslutade med att säga: Vet Fröken om att vi kommer att gifta oss?

Den andra legenden, som jag är uppväxt med och gillar mest, är att tjugoåriga Maja tog jobb som hemhjälp i Villa Toss. Gidde var då 35 år, pappa till tre pojkar och nybliven änkling. Han blev omedelbart förälskad i Maja, som var väldigt söt, och friade till henne bara några månader senare. Han fick nej, och nej igen nästa gång han friade året därpå, och nej varje år i sex års tid. Men den sjunde gången fick han ja, och 27 år gammal blev Maja mamma för första gången. Det var min mamma som föddes då, och när man läser Majas dagböcker från det året och ser bilder så är det ren och skär lycka man uppfattar.

De tre äldre bröderna var också glada i bebisen. Den dag som deras lillasyster skulle döpas till Barbro Margareta passade de på att ta med sig henne upp på vinden, innan prästen kommit, och döpte henne till Prinsessan Tussilull, vilket de tyckte var mer passande för detta söta gryn. Sedan dess kallades hon alltid Lull.

Men sen gick nånting fel, om man nu ska tro min mamma. Maja var sträng mot sina barn, hård och kritisk, snabb med att hitta fel. Även mot barnbarnen, mot mig i alla fall. Jag fick alltid höra om hur slarvig jag var jämfört med Täbykusinerna, hur de var mycket bättre uppfostrade, mer artiga och stillsamma. (Många år senare berättade en av Täbykusinerna hur de alltid hade fått höra av farmor Maja att Anna minsann var mycket mer påhittig och skojig.)

När jag var fem år skulle jag bo i Motala några veckor medan min mamma var i New York. En morgon upptäckte jag några röda prickar i ansiktet och sprang direkt till min mormor för att visa. Hon blev jättearg, och drog mig hårt i armen in i badrummet där hon försökte skrubba bort prickarna som hon trodde att jag hade målat dit. När de inte gick bort förstod hon att det var mässlingen, och blev djupt ångerfull. Då bäddade hon ner mig i sin och Giddes stora säng (där man aldrig fick sova annars), hämtade min nalle och lät mig använda ringklockan som hängde vid sängen och hördes nere i köket, så att jag kunde ringa efter saft och bullar när jag ville. Plötsligt var hon snäll! Det var som ett mirakel. Jag gillade verkligen att ha mässling.

Saft och kakor med Bamse

Men annars var hon hård alltså. Förskräcklig mot sina tre styvsöner, ständigt kritisk mot min mamma och hennes mellanbror, orättvis mot oss barnbarn. Det var så min mamma uppfattade det, och så jag alltid har tänkt. En negativ person – utom när det gällde fest och flärd. Maja älskade glitter, glamour och kalas. Hon kom snabbt upp sig i Motalas societet och blev överste-lotta, medlem i Lions, ordförande i Svensk-Engelska Föreningen och Svensk-Indiska Sällskapet och gud vet allt, och ordnade fester stup i kvarten. Hon hade en hel bokhylla full med blå skrivböcker där varenda bjudning fanns nedskriven och illustrerad: gäster, bordsplacering, vad man hade serverat, vad Maja haft på sig och så vidare. Allt för att inte riskera att upprepa sig. Om gästerna var berömda, helst adliga, var lyckan fullkomlig.

När min mamma skulle gifta sig med en engelsman (som var snygg och charmig men inte adlig) insisterade Maja på att ha ett stort bröllop, minst 300 gäster. Min mamma vägrade, och det blev många upprörda gräl med skrik och tårar. Till slut gick min mamma med på att Maja skulle få bjuda ”de allra närmaste” 70. När de nygifta kom ut ur kyrkan väntade en överraskning: Maja hade beordrat de manliga kusinerna att stå utanför kyrkdörren med korsade sablar som Lull och Anthony fick springa ut under.

Lycklig nybliven svärmor

När skilsmässan var ett faktum efter fem år blev Maja bestört, och skällde ut min mamma efter noter. Skilsmässa var otänkbart. Och när min mamma blev gravid sex år senare, singel som hon var och med en gift man till på köpet, då var det nära att Maja försköt sin dotter. Lika hård var hon mot de två styvsöner vars äldsta barn föddes litet för snabbt efter bröllopet. Det var något som Maja aldrig underlät att påpeka, vilket sårade både sönerna och deras hustrur.

Hon var en häxa, kort sagt.

Men sen var det ju den där dagboken. Och när min mamma dog för två månader sen började jag få höra om en helt annan sida av Maja. En av min mammas barndomsvänner berättade om hur roligt det var att få vara hemma hos Lull när de var små, hur generös och rolig Maja var. Min kära ingifta moster, hustru till yngsta lillebror och mamma till Täbykusinerna, tyckte också mycket om Maja. Hon berättade om Majas härliga humor, om historierna hon brukade dra. Hon påminde om Majas konstnärliga ådra, och den omtänksamhet hon visade genom att ordna alla sovrummen fint och välkomnande innan vi andra kom dit. Det visade sig att Maja fick en svår lunginflammation och hjärtbesvär när lille Magnus föddes. Hans storasyskon, som var 2 och 3 år, kom helt i skymundan och man anställde både sjuksköterska och barnjungfru. Omständigheter som gör att man kanske kan förstå, till och med förlåta, att Maja inte var så närvarande med sina äldre barn de där åren.

Maja och de bara något yngre bonusbarnen

Och jag började fundera. Hur lätt var det för Maja, 26, att bli styvmor till tre pojkar mellan 9 och 12 år, vars vackra och snälla mamma hade dött i spanska sjukan? Att gifta sig som ung och pank med en äldre man, vars alla vänner var äldre, rikare och mer världsvana?

Jag börjar luta åt att moster och väninnan har rätt i att Maja kanske var en mycket osäker person, en liten flicka som var van att vara yngst och sötast. Som inte riktigt visste hur hon skulle hävda sig. Som hatade att åldras. Hon kanske till och med var avundsjuk på sin vackra och modiga dotter, som levde ett mycket friare och mer spännande liv än Maja någonsin kunnat drömma om. Och min mamma kanske var svartsjuk tillbaka, kanske kände hon att det fanns en konkurrens mellan dem när det gällde Giddes kärlek.

En ganska suddig, magisk och kärleksfull bild av min mormor och min mamma i gräset, en vacker dag.

Bilden klarnar och blir suddig om vartannat. Människor är komplicerade. Just nu tänker jag mest på en incident som min moster Ingegärd berättade om, som gör bilden just så oskarp och komplicerad som livet är. Det hände 1953, då min yngsta morbror Magnus just förlovat sig med Ingegärd. Stolt bjöd han sin fästmö, sin blivande svärmor, sin mamma och sin gamla faster Selma på lunch på restaurang Reisen vid Skeppsbron. När de samlades sa Maja ganska fränt till honom: ”Men hur har du råd till detta?” Den stolthet och glädje som Magnus kände försvann helt. Så lätt är det att vara elak, fast man egentligen är rädd.

Spara

Burr, sa Kasper

Jag städar köket, inte bara småstädar utan flyttar runt, möblerar om, sätter upp hyllor och får äntligen lite ordning och reda. (Så länge det nu varar.) När jag ska rensa hyllan med bakningsgrejer tar jag ett grepp om vaniljsockret, bakpulvret, potatismjölet med ena handen och tappar naturligtvis burken med bakpulver som går upp och ramlar ner i diskhon och över all den rena disken i stället. Medan jag sköljer och torkar disk i ett moln av bakpulver hör jag klart och tydligt min mormors röst: Lat piga bär hellre ihjäl sig än går två gånger.

Just det ordstävet var ett av hennes favoriter, och det stämmer så bra in på mig så jag hör henne säga det säkert en gång om dagen. Jag balanserar hellre tallriken med mackorna ovanpå tekoppen och klämmer fast tidningen under armen och öppnar balkongdörren och skvimpar te över hela golvet, än går två gånger. Jag staplar hellre två kartonger på varandra och får ont i ryggen, än går två gånger. Och så vidare.

Men min mormor hade många andra ordstäv som passade i olika sammanhang. Jag gillade när hon blev förskräckt över något och ropade: Burr, sa Kasper när han såg en naken häst!

Inte för att jag förstod vad det betydde riktigt, men det lät kul, och lite hemskt. Hur kunde en häst vara naken? Och vem var den där Kasper egentligen?

Bildgoogling på ”naked horse” ger detta resultat. Burr, verkligen.

Jag var en ständig källa till bekymmer för min mormor, ibland ven ordstäven kring öronen på mig. När som helst kan jag se henne spänna ögonen i mig och förklara att Små grytor har också öron. Den som viskar han ljuger. Det ska krökas i tid, det som krokigt ska bli eller Somliga straffar Gud meddetsamma.

Hon hade förstås uttryck för saker som var bra också. Det här var min älsklingsramsa som jag brukade reta mina kusiner med: Mina barn är vackra barn, stora ögon som katten. Grannens barn är fula barn, små små ögon som grisen.

Ja, min mormor var full av visdomsord. En annan gång ska jag berätta om henne, hon var en knepig människa på alla sätt. Men nu tillbaka till köket. När kvällen kommer får den late brått.

Juldrömmar

När jag var liten var julen bara sorglig. Den slutade alltid med gråt. Min mamma grät för att jag inte blev tillräckligt glad över julklapparna. Jag grät för att min mamma grät. Min morbrors fru grät för att morbröderna bråkade i den stora, vackra matsalen hemma hos min mormor och morfar. Det fanns mycket som var fint och roligt också: den enorma granen, julgodiset, slädturen på juldagsmorgonen, snöbollskrig med kusinerna, brasan i öppna spisen, julklappsverserna. Men till slut var det alltid någon grät eller skrek eller sprang iväg och smällde i en dörr.

När jag var sexton sa jag upp kontraktet med julen. Fyra jular i sträck lämnade jag min ledsna mamma och firade o-jul med pojkvänner eller kompisar. Sen fick jag barn själv, och upptäckte julen ur ett helt annat perspektiv. Vi påbörjade en tradition med att fira jul hemma hos barnens farmor, och den var både skön och trevlig. Inga tårar.

Så har vi firat julen sen dess, vartenda år utom 2007 när vi var ute på resan. Då firade vi en väldigt spartansk jul på ett hotellrum i Queenstown, Nya Zealand, med en liten pappgran och en stor julkotte. Planen för i år är samma som vanligt, jul hos farmor och J. Och det kommer att bli mysigt och gott och trevligt, precis som vanligt. Vi har hittat ett skönt sätt att fira jul tillsammans och vi trivs med det.

Men för någon vecka sedan pratade jag med en väninna som kommer att vara ensam hemma på julafton i år, eftersom hennes tonåring är ute och reser. Vi började prata om olika sätt att fira jul och plötsligt kom jag ihåg den där drömmen jag hade när jag var tonåring: om en jul tillsammans med vänner, utan julklappar men med god mat, promenader, pussel och musik. Att man kanske hyr ett hus tillsammans, på landet där man kan åka skidor. Eller sitta inne och läsa. Knäcka nötter och chilla.

Nu är vi kanske tillräckligt gamla för att göra det. Våra barn är stora och har inget behov av tomten och paket längre. De kanske vill följa med, eller fira julen på egen hand. Det är en skön dröm.

Ibland drömmer jag att det till och med blir sång och dans.

Mitt liv som hamster

Lyckades göra mig av med en massa urvuxna barnsaker på vinden genom att maila folk jag känner med barn i rätt ålder. En snowboard, en skateboard, ett par inlines och en flytväst blev genast tjingade. Funderar på att starta en mailinglista där man kan tala om vad man har över eller vill ha, vore inte det skönt?

Fast urvuxna kläder har vi inga att ge bort. De mest älskade är för slitna, de tråkiga går till Myrorna och de fina spar jag i kartonger på vinden till när barnen själva får barn. (De kommer säkert bara att vilja ha allting nytt till sina knoddar men jag spar ändå, man vet ju aldrig. De vill kanske läsa mina gamla serietidningar också, och lyssna på kassettbanden som deras föräldrar gillade när de var små, så jag spar dem med för säkerhets skull.)

På vinden står också kartonger med leksaker och gosedjur som ALDRIG får slängas, hur skulle det se ut, och en bebiskorg som mina barn, och jag, och min mamma, och min mormor, har sovit i. Inte samdigt förstås.

bebiskorgen :: baby basket

Samt en massa annan bråte.