Video

Att hitta en mamma

Min gudmor Sicce skrev en 584-sidig bok om sin pappa, H S Nyberg, som hon beundrade mycket och som finns med på var och varannan sida i hennes memoarer. En fantastisk gärning, och hennes pappa skulle säkert vara omåttligt stolt om han hade levt, men ibland funderar jag på hur vettigt det är att lägga så mycket tid på sina föräldrars liv. Tid som kunde ägnas åt framtiden snarare än det förflutna?

Jag är kluven. Jag har ju själv medverkat till en bok om mina föräldrar, och också sneglat länge på lådan med min mammas kärleksbrev – där finns en historia som bara längtar efter berättas.

Men skulle hon ha velat att jag berättade den? Vill någon förälder få sitt liv utlämnat av sitt barn, om det inte är en hyllning? Vilken rätt har ett barn att beskriva sin förälder för omvärlden, ur sin egen synvinkel? Är det skillnad om föräldern lever eller är död?

En av de bästa föräldraböcker jag läst är Erik Wijks ”Allt vi här drömma om”, om hans pappa Olof som föddes 1931 som arvtagare till två familjeförmögenheter och som krossades under trycket. Han blev galen, sas det, och två barn förlorade sin pappa. Förutom att den fick mig att inse vad som händer när pengar är det viktigaste i en familj var den också en fin skildring av hur svårfångade våra föräldrar ofta är, när vi försöker komma dem inpå livet.

För två år sen kom Wijks nästa föräldrabok: Bara de riktiga orden. Den handlar om hans mamma, och om jag förstår honom rätt så skrev han den delvis för att hans mamma tog illa upp när han skrev boken om pappan – mannen som gjort henne så illa och som övergivit barnen. Varför var Erik så intresserad av honom? Var det för att hans släkt var märkvärdig? Dög inte hennes släkt, var de inte fina nog? Varför kunde han inte skriva om dem?

Men nu finns boken om mamma Ulla, och om hennes släkt. Skulle hon ha gillat den? Det vet jag inte, men jag gillar den, mycket.

Det finns fler anledningar till att boken blev skriven; den viktigaste är kanske ett försök att förstå vem Ulla var. Även hon visar sig svårfångad. Förstås. Erik söker henne i sina egna minnen, i hennes efterlämnade dagböcker och brev, i hennes opublicerade dikter, i mormoderns dagböcker och morfaderns brev. Han beskriver hennes klassresa, som verkar ha gjort starka avtryck i hennes personlighet. Han intervjuar hennes gamla vänner och älskare.

Ulla var en komplex person, så som de flesta nog är. Hon hade sina begränsningar, som vi alla har. Och det är svårt nog att förstå vilken människa som helst – våra föräldrar är kanske de svåraste av alla. Som vi har varit så beroende av, sett upp till kanske. Hur kan vi se dem klart? Hur kan vi stå ut med att göra dem rättvisa? Då är det nog lättare att höja dem till skyarna. Eller såga dem längs fotknölarna.

Erik Wijk varken sågar eller hyllar sin mamma, han bara letar efter ledtrådar till varför hon blev som hon blev – i hans ögon – och kanske ännu mer efter ledtrådar till varför deras relation blev som den blev, varför hans kärlek till sin mamma blev skavd i kanterna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag läste boken girigt, i tre dagar, vek hundöron och antecknade i marginalen. Trots att Bara de rätta orden är en mycket personlig bok är den ändå allmängiltig och intressant för alla som någonsin funderat över hur en lär känna en annan människa. Och jag tänker att Erik Wijk inte lyckas fånga in sin mamma Ulla ändå, trots sina tålmodiga och noggranna genomgångar av brev, dagböcker och poesi. Inte för att han är förblindad – jag tycker att han ser sin mamma ganska klart – och inte för att hon var extremt udda – hon var speciell, men som sagt inom det vanliga knepiga mänskliga utrymmet. Utan för att det inte är möjligt, tror jag, att förstå någon annan fullt ut. Allra minst sina föräldrar. För att vi är summan av så otroligt många delar att det skulle behövas ett helt bibliotek för att räkna upp dem. Och varje gång vi försöker beskriva någon vi står nära använder lägger vi till några nya delar, våra egna.

Men det är ändå intressant att försöka! Om inte annat kan vi vrida och vända på pusselbitarna och jämföra dem med våra egna. För, som Schiller skrev:

Vill du förstå dig själv, se hur andra beter sig.
Vill du förstå andra, se in i ditt eget hjärta.

 

 

Hur fåren lockas hem

För flera år sen berättade om jag här på bloggen om barndomsminnen, såna som nästan verkar tagna från stenåldern men som faktiskt är från 70-talet. Som höskrindor, logdanser, fiskargubbar och annat Astrid Lindgren-aktigt. Ett av minnena handlade om får och jag berättade om det mer i detalj för mina (nu megastora) barn häromkvällen och det lät så idylliskt och knasigt så ni får också höra.

En av mina barnflickor hette Stina-Maj, hon var från Iniö i Åbolands skärgård.

stinamaj_anna

Stina-Maj och jag utanför Skansen

Dit fick jag följa med ett par somrar, jag tror att jag var åtta och nio kanske. Hennes familj bodde i ett stort hus som hette Ingalunda. De hade fält med sockerbetor och hagar med får, säkert hade de annat också men det är det jag minns. Och katter: en födde sina ungar i min säng en morgon, det upptäckte jag när jag skulle gå och lägga mig. Jag fick vara med på allt. När trasmattorna tvättades i havet, när mamma Hilma kokade mjöd, när betorna skulle gallras i det gassande solskenet, när familjen badade bastu, på logdansen (fast på behörigt avstånd från knivslagsmålen), när fåren skulle fösas ner i Storbåten för att skeppas över till betesholmen.

inio_farbat

Får far i båt.

Det var en mycket snäll familj och i mitt minne var det två lyckliga somrar, trots att jag längtade efter min mamma som jobbade i stan. Och trots att jag ramlade i ett snår med brännässlor, och blev utskälld av grannen för att jag hade gått barfota i kornbingen.

Det här är det bästa minnet: en natt vaknade jag av att alla sprang omkring. Det var en ljus sommarnatt men jag visste att de borde sova och jag blev rädd för att bli lämnad ensam. När de såg att jag var vaken sa de att fåren hade rymt, någon hade lämnat grinden öppen till hagen av misstag, nu var det bråttom att få hem dem igen! Jag fick följa med, men det fanns ingen tid att klä på sig så jag sprang efter i nattlinnet och fick sätta mig bakpå Stina-Majs cykel och akta fötterna noga.

Ganska snart såg vi fåren stå och beta i morgondimman. Nu fick jag sitta bakvänd på pakethållaren, Stina-Majs bror Jerker hade tagit med en stor saltsten som jag fick sitta och hålla i händerna. Stina-Maj cyklade hemåt på den knaggliga grusvägen, långsamt så att ledartackan hann slicka på stenen medan hon gick efter oss, och alla fåren efter henne. Till slut cyklade vi in i hagen och kunde stänga grinden igen, och gå hem efter ett väl utfört arbete.

PS Ett annat bra minne jag kom ihåg nu: där fanns en speldosa med karameller i, såna där med hårt blekrosa eller brunt skal och så nånting sött krasigt inuti. Den stod i fönstret mot havet i stora rummet. Men när man öppnade locket började musiken spela, så det gick inte att ta karameller i smyg!

PPS Där fanns också eldflugor! Eller om det var lysmaskar. Nånting som satt i grässtråna på kvällen och blinkade med ett mjukt grönt sken iallafall.

PPS Här berättar mamma Hilma (92 år när hon intervjuas) om hur hon som elvaåring gick upp fem på morgnarna för att hjälpa till med fisket!

PPPS De två Iniöbilderna är lånade från iniö.nu

ia002

Hilma med not och nät.

Länk

Saknad Sicce

Min gudmor Sicce gick bort på nyårsafton. I går kväll skrev jag på Lucke & Lull-bloggen om vårt senaste besök hos henne i Uppsala.

Sicce var en otrolig människa, med en hjärna som bara överträffades av hennes hjärta. Hon kommer att saknas av många, många. Fina minnesord över Sicce finns här på UNT, på radions Kulturnytt (med fint foto av Sofia Runarsdotter), på SvD Kultur där hon var medarbetare, och här av Mohamed Omar.

Sicce som när jag var liten (och som hon ser ut när jag drömmer om henne)

Veteranen har skrivit en av många artiklar om Sigrid och Carl-Göran Ekerwald som fick några år av innerlig, självlysande kärlek.

Och här en intervju med Carl-Göran, publicerad på hans 90-årsdag, dagen före nyårsafton. Våra varmaste tankar går till honom, och till Sicces barn och barnbarn.

Video

Skymningsskällande hund lyste upp minne

I går kväll hände det nåt märkligt i min hjärna*. Det var mörkt ute, jag låg i soffan och hörde en hund skälla utanför fönstret. Det fick mig att tänka på ”skymningsskällandet”, ett ord jag minns från min barndom, från ”Pongo och de 101 dalmatinerna”. Tydligen är skymningen ett bra tillfälle för hundar att kommunicera över långa avstånd: dela med sig av viktiga nyheter och hålla kontakten i största allmänhet. Jag blev glad när jag tänkte på det, och kom ihåg vilket djupt intryck det gjorde på mig när jag var tio år och läste boken.

Men … vänta nu, boken? Menade jag inte filmen – ja alltså självklart inte den löjliga spelfilmen med Glenn Close, utan den riktiga, tecknade filmen från 1961 …

…  som Bill Peet (författare till boken ”Min vän Capy”) tecknade storyboard till?

Nej, svarade min hjärna och gjorde bilden lite tydligare. Det var faktiskt en bok, kommer du inte ihåg? Minns du inte bilden på mittuppslaget, med silhuetten av en stad i skymningen, och de första stjärnorna som tänds, och hundarna som skäller?

Jo just det!

The Hundred and One Dalmatians

Dodie Smiths ”De hundra och en hundarna”, som jag läste på kvällen i min våningssäng, med sänggardinerna fördragna, i ljuset av sänglampan i gul plåt och med den röda stickiga filten ovanpå täcket. Nu ser jag det tydligt!

Jag kan inte svära på att det var den här upplagan jag hade, dessutom bör det har varit den svenska översättningen jag läste. Och jag kan inte hitta någon bild på det där mittuppslaget någonstans. Men den är hur som helst illustrerad av tvillingsystrarna Janet och Anne Grahame Johnstone, vars intressanta och rörande historia jag verkligen rekommenderar er att läsa.

Här kan man läsa lite utdrag ur dalmatinerboken, och om skymningsskällandet. Smith skrev två böcker till på samma tema: The Starlight Barking (som jag måste läsa någon gång, tydligen en science fiction-roman för hundar) och The Midnight Kittens.

Bilderna här, och alla länkarna, hittade jag när jag plötsligt såg boken framför mig igen och började leta efter den på nätet. Men det märkliga och underbara var själva minnesbilden som plötsligt var upplyst i ett hörn av min hjärna som dittills legat i mörker. Som om en strålkastare hade tänts i just den lilla skrubben bara för att en hund skällde utanför på gatan, och kanske för att jag just då låg i soffan och inte gjorde nånting annat som distraherade.

Tänk på alla små mörka skrubbar som finns därinne fast man inte vet om det! Vad många strålkastare man skulle kunna tända, och hitta allt möjligt intressant!

* för övrigt en mening jag önskar att jag kunde skriva oftare

Länk

Min mamma i andras ögon

Får man som författare lämna ut andras privatliv? Genom åren har jag skrivit om det då och då, senast om Felicia Feldts bok. Då var redan boken om min mamma och pappa påbörjad och den gör förstås att jag tänker mycket på det. Den handlar ju också om min egen familj och om mina syskon. Hur mycket ska man avslöja om sig själv? Om andra?

Nu är det ju Björn af Kleen och inte jag som skriver. Jag har berättat för honom, delat med mig av min historia, mina brev och minnen. Men han har pratat med många andra också. Jag får veta saker om min mamma och pappa som jag inte visste förut. Min mamma framstår inte alltid i världens vackraste ljus. Som chefredaktör för Kamratposten var hon hård, utan pardon, vissa var rädda för henne. Nyckfull, taskig, högfärdig är ord som en del av de intervjuade använder – folk som jobbade på KP, som jag kände när jag var liten.

min besvärliga/modiga mamma

Det framgår visserligen också att hon var orädd, att hon alltid hade läsarnas bästa för ögonen och aldrig svek dem, vad det än kostade.

Men jag blev ändå ställd när jag läste de där intervjuerna, och först väldigt ledsen. Min mamma! Jag menar jag vet att hon var besvärlig. Jag var ju själv arg på henne jämt. Hon var ofta helt hopplös, utan självdistans, lättsårad, utan förmåga att ta konflikter på ett vettigt sätt.

Men får andra verkligen säga det?

Och allra först tänkte jag: Varför har de aldrig sagt det där till mig? Jag trodde ju att de gillade henne. De var på hennes begravning, sa snälla saker.

Men å andra sidan. Varför skulle de ha sagt till mig att de var arga på henne. Jag är ju hennes dotter, lilla Anna i deras ögon. Och kanske till och med att de gillade henne också, i andra sammanhang. Hon var ju inte rakt igenom omöjlig, hon hade fina sidor, var rolig och generös och lojal. Och gjorde bra saker som sagt.

Ändå, och fast det är helt ologiskt och dumt, tänker jag att hon skulle ha blivit så himla ledsen om hon hade sett det. Sigrid ”Sicce” Kahle var en av hennes äldsta vänner och min gudmor. När hon gav ut första delen av sina memoarer för tio år sedan hade hon skrivit en del om min mamma. Bland annat om hur Lull hälsade på hos Kahles när de bodde i USA 1968, och hur hon skällde ut både värdparet och gästerna för att de var såna inkrökta förtryckare. Om hennes hetsiga humör och politiska enögdhet. Lull blev helt knäckt när hon läste det, fast det mesta var ganska diplomatiskt uttryckt (och sant, ur ett perspektiv i alla fall). Hon sa upp bekantskapen med Sicce och var verkligen helt förkrossad. De blev vänner igen efter några år, men ändå.

Sicce tyckte förstås också att det var hemskt. Andra delen av hennes memoarer kom ut för någon månad sen och hon säger i en intervju i SvD att hon fasar ännu mer den här gången för hur folk ska känna sig beskrivna, eftersom ”Jag vill skildra det som hänt fullkomligt autentiskt, och då måste det osympatiska och otrevliga vara med”.

Jag håller med. Trots att jag tror att min mamma skulle reagerat likadant igen, om hon kunnat läsa andra delen av Sicces memoarer.

Lucke & Lull (och bebis-jag)

När det gäller Lucke & Lull är jag som sagt kluven. Å ena sidan vet jag att hon skulle bli ledsen av kritiken (det hon skulle uppfatta som kritik). Å andra sidan skulle hon säkert vara stolt över att boken kom ut, och tycka att den var väldigt bra (för det är den). I vilket fall så kramas mitt hjärta ihop lite varje gång jag tänker på det. Helt oförnuftigt, men ändå.

PS Mer läsvärt om att lämna ut andra: litteraturkritikern Ulrika Milles i en artikel på Insidan i DN, och i Dagens Arena om ”Den skoningslösa författaren”.

Snaggat och klart, eller hur man gör en kort historia lång

I juni 1983 väntade jag mitt första barn. Det var varmt, jag var i åttonde månaden och satt i skuggan och fläktade mig. Svetten rann ändå, håret klibbade i pannan – jag hade långt, blont hår, så långt att jag nästan kunde sitta på det. – Kan inte du klippa mig, bad jag min kompis Susanne. – Jag står inte ut med det här varma håret. Snagga mig!

Sagt och gjort, Susanne snaggade mitt hår och det var en fantastisk känsla, jag var hög på den i veckor efteråt.

ett år och en skön unge senare

Det växte ut förstås, och sen dess har jag haft långt hår för det mesta, eller halvlångt. Men för några år sen stod jag en dag i duschen och tänkte på hur skönt det skulle vara att ha kort hår. Tänk att ha snagg igen! Vad enkelt allt skulle vara! Inga drivor av hår överallt (jag hårar som en bättre persisk katt). Inget tjafs med att tvätta och borsta och joxa jämt. Men jag insåg att jag inte riktigt vågade, och sa till familjen: – Den dan jag snaggar mig igen är dagen när jag blivit tillräckligt modig.

För vad ska folk tro? Och tänk om det ser hemskt ut? Och och och?

När jag gick på mitt årliga besök hos frisören sa jag att jag funderade på snagg. – Vi kan väl börja lite försiktigt, tyckte han och klippte kort, och fint, men absolut inte snagg. Det var okej, men nu hade suget satt in.

Dottern googlade på pixie cuts och försäkrade mig att det inte behövde bli en offentlig sektor-frisyr, trots att jag uppfyller alla villkoren (medelålders, jobbar på myndighet, vill ha kort hår men inte se ut som en tant). Till slut pekade jag på en bild av världens snyggaste tjej med världens kortaste hår och sa – Så där vill jag också se ut. – Vi får väl se, sa hon och tog fram saxen.

Hur det blev? Underbart. Jag ser inte ut som Natalie. Men det är så himla skönt! Jag drar handen genom det korta hela tiden, bara för att jag blir så glad varje gång. Och jag vill aldrig ha långt hår igen!

snaggad och glad!

Heja Rebecka! Jag menar Norge!

När jag var liten åkte vi varje år till Oslo, till min mammas bästis som bodde där, på min namnsdag den 17 maj (jag heter Rebecka i andranamn). Norrmännen blev jätteglada och firade mig som galningar.

barnen var glada

studenterna var glada

alla var glada, och lite rörda.

Ja, ni fattar.

Efter många år av denna okontrollerade norska Rebecka-glädje, den våren jag skulle fylla elva år, hade någon vänligheten att upplysa mig om att det inte alls var min namnsdag som firades, utan Norges nationaldag, även kallad grunnlovsdagen. Russerna var inte yra av glädje för min skull utan för att de slutade skolan, och det var inte till mig kung Olav vinkade från sin balkong.

Nehe.

Men jaja! Jag kom över det med tiden. Det är väl roligt att de är glada ändå. Därför vinkar jag och hurrar nu: grattis Norge! Glad syttende mai!

Män jag minns: Rockcliff Klasen

1980 var jag sjutton år och hoppade av gymnasiet. Jag och min kompis slutade samtidigt, vi ville leva i verkligheten och ha ett jobb istället för att gå i skolan. Båda hade jobbat ett år mellan nian och första ring och fått känna på lite självständighet.Vi fick jobb nästan direkt på Centraltvätteriet, med att sortera, mangla och vika sjukhustvätt. För några dagar sedan hittade jag gamla svartvita bilder som jag tog när jag jobbade där, ganska fina faktiskt för att vara plåtade av en slarvig tonåring! 

Men det fanns inga bilder på min chef, Rockcliff Klasen. Och jag tror inte heller att svartvita bilder hade kunnat göra honom rättvisa. Rockcliff Klasen var en lång äldre herre, lite åt Clark Gable-hållet. Han var mycket solbränd och gick alltid, lätt framåtlutad, i en ljusblå, oklanderligt pressad ljusblå kostym. Han bröt kraftigt på amerikanska, utom när han pratade i högtalarsystemet som gick ut på hela fabriken. Jag vet inte varför. Det kanske fanns ett brytningsfilter inbyggt i mikrofonen på hans skrivbord. Varje fredag dånade hans (svenska) röst ut genom högtalarna med samma budskap: ”Mina damer! Vi har mer tvätt liggande än någonsin! Alla måste jobba övertid i helgen om vi ska hinna ikapp till måndag!”.

 

(Jag sökte på ”tall tanned man in light blue suit” på google bilder men fick inga riktigt bra resultat. Mannen längst till höger på första bilden kommer närmast, men tänk Clark Gable istället för Elvis.)

Det konstiga är vad jag upptäckte när jag sökte på hans namn: tre generationer Klasen-män som alla är berömda för någonting. Sonsonen Linus spelar hockey i Luleå. Hans pappa Robert är trummis i Noice (dessutom jämngammal med mig sånär som på två dagar). Och farfar Rockcliff själv, den framåtlutade tvätteribossen, är tydligen känd för att ha myntat uttrycket ”Har man djävulen i båten, får man ro av bara satan”.

Livet är fullt av mysterier. Rockcliff Klasen är ett av dem.

Ljud jag minns: böneutrop

För två veckor sedan hördes det första böneutropet från en moské i Sverige. Jag har inga problem med det, i alla fall inte mer problem än jag har med kyrkklockor och dem har jag bara ett problem med: de binglar och bånglar väldigt högt och ofta om man bor nära dem. Som vi gör. Det är ett dinglande och dånglande och binglande och bånglade, högt och ofta. Särskilt på helger, och hela somrarna, och lite då och då. Ibland öppnar de luckorna helt i Maria Magdalena och så dundrar de på så det skallrar i skelettet. Fint! Men inte direkt ödmjukt eller diskret. Mer HALLÅ!!! GUD HÄR!!! VAKNA GENAST!!!.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan att jag har två ljudminnen av böneutrop, eller adhan som det heter på arabiska.

Det första är från kanske 30 år sen. Jag var på väg ut mot Öfyren på Käringöns östraste klippa för ett ensambad. Den delen av ön är obebodd, det finns bara fyren längst ut på klippan och ett pyttelitet badhus en bit därifrån. Det var på eftermiddagen, lite blåsigt och mulet. De grå klipporna var varma under mina fötter.
Plötsligt kom ett ljud med vinden, jättevackert men så oväntat just där och då så att jag inte kunde fatta vad det var förrän efter flera sekunder. Jag stod stilla och lyssnade ända tills det tog slut. Det lät ungefär så här, fast det kom och gick med vinden:

Andra gången var 2007, i den indiska staden Leh i området Ladakh, provinsen Jammu-Kashmir i norra Indien vid gränsen till Tibet. Jag låg ensam på ett hotellrum, min familj var på trek ytterligare tusen meter upp i Himalayas berg men jag hade blivit sjuk och kunde inte följa med. Hotellägarens japanska man visade sig vara doktor och ställde diagnosen höjdsjuka (”altitude sickness” eller ”acute mountain sickness” – man kan få det i betydligt allvarligare form än jag fick, och till och med dö av det). Jag var bara lite uttorkad sa doktorn, men han kom dagligen och hällde i mig mediciner och risvälling. Han förklarade att det är av yttersta vikt att man vilar ordentligt, rör sig långsamt, dricker MYCKET vatten, te och juice och andas djupt och effektivt, om man ska klara syrebristen. Mellan varven låg jag och tynade och tyckte synd om mig själv, med tre lager av kläder, dubbla sockor och filtar, termosar, magsjuketabletter, vätskeersättning, alvedon och malariamedicin.

NDSC_0047

På så hög höjd måste man sova med fönstren på glänt för att få tillräckligt med syre, det var iskallt och väldigt sällan tyst. Hundratals gånger under natten väcktes jag av skriande åsnor, muande kossor, hundslagsmål och gamla skraltiga jeepar, samt alla bilister som tydligen måste tuta var tionde meter för att inte motorn ska stanna. I tystnaden som uppstod däremellan kunde man höra en snöflinga falla, och blodet brusa i öronen. Och så var det böneutropen. Vi bodde precis vid minareten, så varje natt dånade mitt rum av nattbönen (ishâ), förstärkt med en gammal och rostig ljudanläggning. Det var inte så vackert, men jag vande mig, precis som man vänjer sig vid kyrkklockornas bingande och bångande.

Ljud jag minns: måsar (obs nsfw*)

Vissa ljud funkar som tidsmaskiner. Som Proustminnen, fast det det är ett ljud istället för en lukt. Ett sånt ljud är måsars skri. Blunda och hör det för ditt inre öra! Eller lyssna här.

Min själ far med ljusets hastighet till 1970-talets somrar och Käringön när jag hör det. Det är förknippat med sol, regn, salta bad, grå klippor, segelbåtars vant som smattrar i vinden, grodor, långa dagar med krabbfiske, sitta på bryggan och vänta på båten, lukten av tång och fiskrens.

Eller, det var förknippat med allt det där. Sen tre veckor är det förknippat med sex. Måssex. Och väldigt, väldigt tidiga morgnar.

Vi har nämligen en mås på skorstenen mittemot, ja alltså vi har många måsar på många skorstenar och så är det förstås varje vår och sommar. Men just den här måsen är inte som alla andra måsar. Här önskar jag att jag kunde säga att denna mås, i likhet med Jonathan Livingston Seagull är en mås som vill tänja på gränserna och till varje pris fullända konsten att flyga, som drar sig undan sina artfränder för ett kompromisslöst utforskande av sina egna gränser. Men så är det verkligen inte. Den här måsen är väldigt intresserad av sex med andra måsar, men det är inte det som är det ovanliga.

Måsen i fråga (ovanpå), annan mås (under)
(se även ”Seagulls on things”)

Det ovanliga är ljudet hen gör under själva akten. Det börjar som ett vanligt måsskri, bara lite snabbare, men det tar aldrig slut. Aldrig! Eller ja, typ aldrig då.

Första gången jag hörde det var klockan halv fem på morgonen för tre veckor sen. Jag trodde att det var ett konstigt, modernt billarm. Jag låg och försökte somna om men fick ge upp efter vad som kändes som en kvart, och funderade allvarligt på att springa ut på gatan insvept i mitt täcke och strypa bilägaren som tydligen masade sig långsammare än en myrslok fram till sin bil för att stänga av. Men. Efter att ha blivit väckt av det galna ljudet ett antal morgnar fick jag plötsligt en morgon syn på förövaren, mitt i akten! Bokstavligen! Eftersom jag hade kameran i handen tog jag genast några bilder, men det var inte förrän den undre måsen hade lösgjort sig och flugit vidare som det slog mig att jag missat hela poängen, nämligen ljudet.

Så nästa gång de gjorde det på skorstenen mittemot filmade jag istället, se (och hör) ovan. Men lägg på både volym, hastighet och intervall dels hade de redan hållit på en stund när jag började filma, dels är filmen tagen vid lunchtid och ljudet är i själva verket som starkast, snabbast och längst på morgonen, sen mattas det liksom av under dagen.

Ja, nu förstår ni hur jag har det!

disclaimer 1: Inga måsar kom till skada under skrivandet av denna bloggpost (eller smygfilmandet av måssexet ovan)

disclaimer 2: Jag är ingen måsvoyeur! Detta är en rent vetenskaplig artikel. Måsar som umgås i tysthet har inget att frukta från mig.

disclaimer 3: Hela ovan text ska läsas med David Attenborough-röst.

* nsfw = not safe for work

När barnvagnen blåste i

Häromdagen blåste det så mycket när jag cyklade över bron till Tegelbacken att jag nästan blåste av cykelbanan. Och då kom jag att tänka på en kuslig sak som hände när jag var sju år. Vi bodde på Käringön på somrarna, det var när vi hyrde hos tant Stranne uppe vid Vessla. Det är en riktigt kuslig historia, men den slutar lyckligt, så bli inte rädda.

Min bästa kompis Pierre och jag brukade gå ner till bryggan varje dag för att fiska krabbor.

Jag och Pierre och min mammas kompis Gertrud. Fast bilden är från 1974, ni får tänka oss som fem år yngre.

Fiska krabbor är nämligen det man gör på Käringön när man är liten. Det går till så att man tar en hink, en håv, ett snöre och en snäcka (eller en brödbit om man är ahimsa). Man fyller hinken till hälften med vatten, krossar snäckan och knyter fast den i snöret (eller knyter fast brödbiten om man som sagt inte vill krossa snäckor). Sen lägger man sig på mage på bryggan, sänker ner snäckan/brödbiten i vattnet, ända ner till botten, och väntar på att en liten krabba ska bli intresserad och nypa sig fast i det ätbara. Då halar man upp försiktigt, fångar krabban i håven och häller ner den i hinken. När man har fångat cirka 20 krabbor är man klar: då häller man tillbaka dem i havet igen och går hem och äter lunch. Sen kan man börja om igen.

Jag med extra stor och fin krabba. Den här bilden är från 75 så dra ifrån … ja ni fattar.

Den här dagen mötte Pierre och jag en tjej som vi kände lite. Hon var tio år, ganska stor tyckte vi, och hon var ute och drog sin ettåriga lillasyster i barnvagn. När vi berättade att vi skulle fiska krabbor ville hon följa med oss. Jag beundrade hennes sovande bebis-syster och barnvagnen. ”Vill du köra?” frågade hon. Jag hade aldrig kört barnvagn förut men tackade glatt ja. Så gick vi ner till hamnen och hittade ett perfekt ställe att fiska krabbor på. ”Ställ vagnen där” sa flickan och pekade. Jag parkerade vagnen mitt på bryggan och vi la oss på mage alla tre.

Jag ställde vagnen ungefär där personen i gula byxor står på bilden. Vi låg på mage under räcket som den andra personen lutar sig mot.

Det var verkligen ett bra krabbställe, vi fick hur många som helst. Då plötsligt hände det. Jag såg det inte hända och jag minns inte de första minuterna alls. Men jag hade inte slagit på barnvagnens broms, och suffletten var uppfälld. Vinden tog tag i vagnen med det sovande barnet, och vagnen rullade ner i vattnet på andra sidan. Med barnet fastspänt i sin sele.

Det första jag kommer ihåg sen, efter att ha legat på mage och fiskat krabbor, är att jag stod och stirrade ner på barnvagnen i vattnet på andra sidan. Den stod på botten, ungefär mellan de två båtarna på bilden. Det var kanske två-tre meter djupt där, och helt klart vatten. Jag tyckte att bebisen vinkade åt mig. Sen hörde jag en siren, tittade upp och såg att det var flickan som skrek. ”Min lillasyster!” skrek hon, om och om igen. Sen såg jag Pierre, min sjuåriga bästis, försöka klättra ner från bryggan för att komma ner i vattnet. Sen var det som om jag äntligen vaknade ur en dröm, och jag satte högsta fart för att komma ut på bryggan och skaffa hjälp.

Pierre på den nyss nämnda bryggan, fast han satt alltså inte där i det ögonblicket jag berättar om. Längst ut på piren ser man M/S Ylva, passagerarfärjan.

Jag sprang och ropade på hjälp, och halvvägs ut på piren såg jag någon komma springande mot mig. Det var öns skeppare Björn Tobin, han som körde M/S Ylva mellan Käringön och Hälleviksstrand varje dag. Han hade hört mig, eller sett på håll vad som hänt, och nu kom han springande så fort så att han tappade tofflorna. Jag kommer ihåg just det så kristallklart: hur han sprang så fort så att skorna flög av. Och när han kom fram till oss så kastade han sig bara i och dök ner till vagnen. Flera andra vuxna hade hoppat i, men ingen var nere vid vagnen. Björn fick upp selen och kom upp till ytan med bebisen. Hennes storasyster skrek fortfarande, som en siren.

Sen minns jag ingenting igen, förrän Pierre och jag följde de våta spåren där Björn hade gått med bebisen i famnen tillbaka till huset där flickans familj bodde. Vi gick som små spöken. det var alldeles tyst.

Men, och allt det här är alldeles sant: det gick bra. Bebisen klarade sig. Hon fick naturligtvis åka in akut med sjöräddningsbåten till sjukhuset i Stenungssund, men hon klarade sig och blev inte ens förkyld. Jag fattar fortfarande inte hur det gick till.

Och ingen skyllde på mig. Alla fattade ju att jag inte visste att man måste slå på bromsen, jag som aldrig hade kört en barnvagn förut. Men jag skämdes ändå, och jag vågade i gå i närheten av den familjens hus på många år efter det. Tio år senare var den lilla flickan ett av öns busigaste barn, hon och hennes ohängda kompisar kastade blåmaneter på folk och fnissade och sprang iväg. Men jag blev faktiskt inte ens arg när jag fick en blöt manet i svanken när jag låg och solade.

Det kom jag ihåg idag när det blåste! Och det kommer jag nog att komma ihåg om jag så blir hundratjugo år.