Frukostgröt för vinterdagar

Nu har det blivit så här, att på sommarhalvåret (varför heter det så?) äter jag yogurt till frukost. Men på vintern äter jag gröt. Det måste vara åldern, jag har ingen bättre förklaring. Bara småbarn och gamlingar äter gröt till frukost. Min frukostgröt är så god att snöleoparder vill äta den ur min hand. Nu ska ni få receptet.

  • 1.5 dl ekologiska havregryn
  • Lite sesamfrön, typ en bebisnäve (det är ganska ofta familjens bebis som plockar upp fröna ur burken men det är inte nödvändigt)
  • Lite hela linfrön (för krossade ska en akta sig för har jag läst)
  • Lite chiafrön (hipster jag vet men)
  • Lite nyponskalsmjöl
  • 3 dl vatten
  • En nypa flingsalt

Koka upp långsamt.
Låt sjuda cirka 10 minuter.

Mot slutet, lägg i en fet klick ekologiskt smör.

Servera med ingefära, kardemumma, kanel och gurkmeja (finns som kryddmix här) och ett par drag med svartpepparkvarnen. Samt frysta lingon. Samt lite mjölk av något slag.

Inom fem minuter kommer en snöleopard att ringa på dörren och fråga vem som bakar.

För en månad sen, när vintern gjorde ett av sina många aprilskämt och låtsades ha dragit sig tillbaka, fick jag för mig att det var dags att gå över till yogurt. Jag frös såklart nästan ihjäl efteråt och sedan dess är det bara gröt, gröt, gröt.

En fd ekorres frukostgrubbel

Varje morgon biter jag försiktigt toppen av nio mandlar och lägger dem framför mig på en skärbräda. Mandlarna ska ingå i den frukost jag äter varje morgon, nämligen yoghurt med müsli, sesamfrön, linfrön, äpple, blåbär, lingon och mandlar.

frukost 0524 08

Jag älskar den frukosten! Förr i tiden åt jag två rostade skivor bröd, en med jordnötssmör och en med ost, och drack te och apelsinjuice. Innan det åt jag i många år två knäckemackor varje morgon, en med kaviar och en med ost. Men nu: världens godaste yoghurt. Tillochmed teet får vänta. (Min familj kan fortfarande inte riktigt ta in det, de känner mig som teoman.)

Jag biter en liten bit av varje mandel och tuggar sorgfälligt på den. Det kan vara en bittermandel, och det vill jag absolut inte ha i min yoghurt! Det är vidrigt att råka äta dem, de fastnar i tänderna och hur man än spottar och fräser är det svårt att bli av med smaken. Jag fattar inte ens varför bittermandlar finns. De är framodlade för att folk som älskar bittra smaker ska få hålla på och hålla på. De kan väl äta endiver istället!

Bittermandlar är dessutom giftiga, de innehåller amygdalin som omvandlas till blåsyra (vätecyanid) i kontakt med vätska (till exempel saliv). Och det ligger nästan alltid några bittermandlar i varje påse sötmandel, så man är aldrig säker. Varför, undrar jag varje morgon när jag står där och gnager. De växer till och med på olika träd, det skulle vara jätteenkelt att hålla bittermandlarna borta från sötmandlarna! Långt ifrån varandra! Men nej, sötmandelodlarna planterar bittermandel i sina dungar för att det hjälper pollineringen och maximerar skörden.

Jag förbannar de giriga sötmandelodlarna, biter i mandlarna och tänker på ekorrarna i Willy Wonkas chokladfabrik. Enligt vissa källor är bittermandlarna något kortare och bredare än sötmandlarna men tro mig, jag har studerat tusentals mandlar i mina dar och det går inte att avgöra med säkerhet om en mandel är söt eller bitter bara genom att titta på den. Om man är en människa alltså. Men ekorrar kanske kan se skillnad? Eller lukta skillnad? De borde ha bra luktsinne, och bittermandlar borde lukta annorlunda än sötmandlar. Jag borde ta hjälp av en ekorre med att skilja de bittra från de söta.

wonkasquirrel

Wonka-personal testar valnötter. Bild: Quentin Blake

Det tar en stund att gå igenom alla nio mandlarna. Jag måste fokusera på varje mandel och lägga den på rätt ställe, efter den förra mandeln, för ibland tar det några sekunder innan den bittra smaken slår till, och har jag då redan lagt ner den bitna mandeln utan att tänka på var så måste jag prova alla igen. Jag kan inte heller stå och drömma, som jag annars är så bra på. Jag drömmer ändå: att jag kanske har varit en ekorre i ett tidigare liv.

Enligt en filosof som hette William Ockham ska man föredra den förklaring som är enklast, det vill säga att om det finns flera möjliga förklaringar till ett skeende så är det den förklaring som kräver minst antaganden som troligen är den riktiga. Det stämmer förstås inte alltid, men är en vägledning när man forskar.

ockhams ekorre

Ockhams ekorre (inte lika känd som hans rakblad men en stor tillgång för munken i hans insamlande av nötter för beräkningar av kosmos)

Reinkarnation är en sån förklaring, förutsatt förstås att man kan tänka sig det som en förklaring alls, på en massa annars ganska oförklarliga saker. Till exempel varför redan nyfödda bebisar har en egen personlighet, varför man kan ha otippade talanger, ha upprepade drömmar om sånt man aldrig varit med om, få ovanligt starka känslomässiga band till människor (eller djur) man annars inte har någon koppling till, känna sig hemma på platser man aldrig varit tidigare, känna att man är född i fel tidevarv, känna att man borde fötts med ett annat kön och så vidare.

Om jag till exempel skulle ha levt ett tidigare liv som fisk, pingvin eller säl skulle det förklara mina ständigt återkommande drömmar där jag lever, trivs och andas helt obehindrat under vatten, och ofta tar min tillflykt till tryggheten under ytan. Om jag var en man i mitt förra liv skulle det förklara mina många ”manliga” personlighetsdrag och varför jag bara ville vara pojke när jag var liten och signerade alla mina konstverk med Johan. Om jag blev knivhuggen i ryggen i ett tidigare liv skulle det förklara en knäpp grej som min fysioterapeut inte begriper, och så vidare.

Jag kan inte komma på något annat som förklarar allt sånt – inte utan att göra flera antaganden än att det bara är vår fysiska kropp som blir gammal och dör, medan vår varelse bara tar ett uppfriskande dopp i Det Stora Hela innan den dyker ner i en ny fysisk form igen.

Kom gärna med nåt enklare! Jag lyssnar gärna, medan jag tuggar eftertänksamt på mina frukostmandlar.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Venus i köket

Någon sa till mig att det ges ut fler än 365 olika kokböcker i Sverige varje år, vilket verkar lite överdrivet. Men visst, det finns många olika sätt att ta sig an matlagning. Och många skäl att vilja läsa kokböcker även om man inte är kock!

I min mammas efterlämnade boksamling finns en kokbok som heter ”Venus i köket, eller Kärlekskokboken”, och varje gång jag bläddrar i den tänker jag att någon borde göra en ”Julie & Julia”-film av den som skulle bli mycket roligare än J&J. Och mer ekivok!

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Venus i köket” är skriven av en dekadent gammal britt som hette Norman Douglas, född 1868, död 1952. Hans familj var österrikisk och skotsk adel med lorder och lairder men hans pappa dog i en bergsbestigningsolycka när han var sex år gammal. Redan som ung var han sexuellt opålitlig och ställde till med skandaler som bland annat fick honom utkastad ur diplomatkåren i Ryssland, förvisad från Capri och dragen inför rätta i England. Han gifte sig med en kusin och fick två barn men skilde sig efter att kusinen varit påstått otrogen. Då och då mellan sina snuskerier skrev han böcker: reseskildringar, monografier, romaner, sliriga limerickar och en och annan kokbok.

Venus in the Kitchen, or Love’s Cookery book, skrev han under pseudonymen Pilaff Bey. Förordet är skrivet av Graham Greene. Min mamma hade den på svenska, översatt av Marianne Höök som också har skrivit det svenska förordet där hon kallar Douglas för ”lastbar i ordets gammaldags bemärkelse, lastbar med inslag av demoni.”

Det är en samling olika afrodisiasiska* recept som från början inte var meningen att publiceras, men när recepten enligt författaren själv visade sig vara verksamma ville hans vänner absolut att han skulle ge ut dem i kokboksform.

I filmen ”Julie & Julia” är det en ung bloggare som tar sig an Julia Childs berömda kokbok och lagar sig igenom den från pärm till pärm, ett recept om dagen. Eftersom jag är en gammal bloggare som inte kan laga mat och troligen inte skulle kunna sno ihop en Rôti sans pareil även om jag kunde laga mat, pga bristen på ortolansparvar, lärkor, trastar och trappar i Konsums charkdisk, är det inte sannolikt att jag någonsin kommer att laga mig igenom ”Venus i köket”.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Men en Störsoppa à la Chinoise kanske jag kunde vispa ihop, eller en Hummer Sybarit? Eller en Piggvar i vitt vin med valnötter, Champignoner Bordelaise eller en Champagne-Sorbet? Den låter ganska enkel faktiskt:

”I trekvarts liter sockerlag lägger man skalet av en apelsin och en halv citron. Tillsätt en halvflaska champagne, saften av fyra apelsiner och en citron. Blanda, sila och frys ned i kylskåp. Tio minuter innan den ska serveras tillsätter man ytterligare en halv flaska champagne.”

Däremot tror jag att jag överlåter åt huvudpersonen i min tänkta ”Normann & Norman”-film ge sig på Paj på Tjurtestiklar, Afrikansk grävödlefile (tydligen en av Plinius d.ä.s favoritsnacks), Spädgris med ål, Baron på hare, Kokt trana, Leopardmärg och Biskopssås.

Och den ovan nämnda Rôti sans pareil:

VENUS roti sans pareil

”Tag en stor oliv, kärna ur den och fyll den med en massa gjord av ansjovis, kapris och olja.
Lägg oliven i en uppbunden och urbenad trädgårdssångare.
Fyll en fet ortolansparv med trädgårdssångaren.
Fyll en urbenad lärka med ortolansparven.
Fyll en urbenad trast med lärkan.
Fyll en fet vaktel med trasten.
Fyll en urbenad vipa med vakteln, inlidad i vinlöv.
Fyll en brockfågel med vipan.
Fyll en fet, urbenad rapphöna med brockfågeln.
Fyll en ung, urbenad och välhängd morkulla med rapphönan.
Fyll en urbenad krickand med morkullan, rullad i rivebröd.
Fyll en urbenad pärlhöna med krickanden.
Fyll en ung anka med den väl späckade pärlhönan.
Fyll en urbenad och fet höna med ankan.
Fyll en välhängd fasan med hönan.
Fyll en urbenad och fet gås med fasanen.
Fyll en kalkon med gåsen.
Fyll en urbenad trapp med kalkonen.”

Hela detta fågelhelvete ska sedan kokas med bland annat lök, baconstrimlor, selleri och en massa annat i tio timmar. Receptet är en förkortad version av Raimbaults orginal från 1814 och Douglas påpekar att det kan tyckas besvärligt att få fram alla dessa fåglar vid samma tid på året, och att stoppa en större fågfel i en mindre, som vipa i brockfågel.
Jag har ärligt talat lite svårt att se det uppeggande med den här maträtten. Om någon serverade mig den skulle jag antagligen snarare bli a) misstänksam att min värd var en slags fåglarnas Hannibal Lecter, och b) mätt intill exploderingsgränsen, vilket inte känns så erotiskt. Men smaken är ju olika!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

* Jag hittade bara på en grammatisk form! Det är ju ett substantiv egentligen, afrodisiakum i singular och afrodisiaka i plural, kanske kommer jag att brinna i språkhelvetet för att ha adjektiviserat på detta ohämmade vis.

Köttsliga och grönsakliga lustar

Köttfri måndag” är den nya grejen, har jag förstått. Bra! Hemma hos oss är det snarare köttfull tisdag och eventuellt lördag eftersom vi sällan äter kött mer än två–tre dagar i veckan.
Varför är det så? Jo

När man diskuterar kött vs grönsaker är det många som säger att det är svårt att hitta på vegetariska rätter. Jag som är bortskämd med att bli serverad av inspirerade matlagare nästan varje dag kan förstås tipsa om vitkålsnudlar i kokosmjölk med tofu & guacamole & rostad chili, vegetariska dumplings eller varm quinoasallad med halloumi, champinjoner & gröna bönor men jag kan inte laga det själv. Står jag vid spisen och ska laga köttfritt blir det äggburgare, tomatsoppa, pasta med broccoli eller  

bönor, blandade

Max fantastiska bönröra:

  • en påse fryst vegofärs
  • en kartong blandade bönor
  • en rödlök
  • en klyfta vitlök
  • salt & svartpeppar (rosmarin, oregano, vad man själv tycker!)
  • smör, olja

Hacka rödlöken, skiva vitlöken, skölj bönorna och lägg allting i skålar så det är klart att använda.
Stek den frysta färsen med lite smör eller olja i, på medelvärme tills den har tinat.
Lägg i lite hackad rödlök, sen lite mer olja, sen bönor, sen skivad vitlök, lite smör.
Stek ett tag på medel-hög värme, rör runt då och då. Det ska inte ligga och puttra, snarare stekas! Dutta i mer smör mot slutet så att den håller sig smörig trots att den är torr.
Salta, peppra och kanske andra kryddra.
Klart!

Hör finns mer om Köttfri måndag
och här fler recept

PS Rubriken till detta inlägg kom till efter en kvarts brottande med ordet köttfri. Det låter inget vidare, men köttlös låter ännu sämre. Allt med kött låter liksom … köttigt :( Men det är också svårt att hitta på någon pigg rubrik med ”vegetarisk” i. Så nu vet ni varför.

På allmän begäran: Chokladpluffar

Och då menar jag verkligen begäran, som i åtrå, hunger, snudd på extas.

Jätteenkla chokladpluffar

(egentligen chokladfondanger)

(egentligen chokladfondanter)

(remix av två recept på Tasteline)

Ingredienser till 6 st ekologiska chokladpluffar

  • 150 g mörk ekologisk choklad
  • 150 g ekologiskt smör
  • 3 msk ekologiskt strösocker
  • 3 äggulor 
  • 3 hela ägg (alltså 6 eko-ägg allt som allt)
  • 3 msk ekologiskt vetemjöl 
  • 6 stora muffinsformar (1,5 dl), helst pappersformar
  • bakplåtspapper (inte absolut nödvändigt)

Ställ fram smöret så att det hinner bli lite mjukt.

Om du har porslinsformar, smörj dem ordentligt och klipp gärna till en rundel av bakplåtspapper och lägg i botten av varje form.

Smält chokladen i vattenbad (en djup tallrik över en kastrull med sjudande vatten). Låt den svalna lite, i ett fönster kanske.

Lägg socker och mjuka smörskivor i en skål, vispa ihop med elvisp.

Vispa först ner en äggula i taget. Sen de tre äggen.

Rör ner mjölet och sen chokladen. (OBS! Hit kan du förbereda dagen innan och ställa in i kylskåp!)

Fördela smeten i formarna. (Den ska vara rumsvarm och mjukrörd.) (OBS! Hit kan du förbereda samma dag.)

Sätt ugnen på 200 grader. Grädda på galler i nedre delen av ugnen i tio minuter. Testa med en sticka – fondanten ska se färdig ut utanpå men vara lös inuti.

Den ska liksom explodera när man sätter gaffeln i den.
Kan serveras med glass, men det är överkurs.

London calling

Uppdaterat: Femte dagens morgon i London; jag hade tänkt rapportera efter varje dag men har slocknat som en lågenergilampa i hotellets mjuka duntäcken varje kväll, utmattad efter promenaderna, sevärdheterna, tubtransporterna och den allmänna Londonstorheten. Men nu ska ni få höra:

Första dagen kom vi fram redan nio lokal tid till Heathrow, köpte våra Travelcards för tunnelbanan och fick sen stå och hänga i tio minuter utanför spärrarna för att klockan skulle bli halv tio så att korten skulle börja gälla.

En minut kvar!


Hotellet
var en trevlig överraskning: billigt (för att vara hotell, 80 pund natten för ett twin room) men ändå bra! Jag kan verkligen rekommendera det. Rummen är stora för att vara i London (man kan stänga dörren utan att behöva ställa ut skorna först), sängarna är sköna och har stora duniga extrakuddar, frukosten är helt okej, personalen är supervänlig och det är fri, bra wifi överallt i huset. Samt ligger det busnära u-stationerna Bayswater och Queensway. Och två minuter från världens kanske skönaste park, Kensington/Hyde Park.

Så när vi hade packat upp studsade vi genast ut i den. Där fanns ekorrar, svanar, kråkor och helt överraskande två knallgröna papegojor. Och en liten herre som vandrade omkring bland träden.

xxx
Förvånande grön papegoja :: Vandrande gråsvart farbror


Sen gick vi på teater och såg The Mousetrap. Det var första gången för Julia, andra för mig och 23277:nde för skådespelarna. (Ja, de måste vara jättegamla!) Innan föreställningen är helt slut får man lova att inte avslöja för någon vem som var mördaren. Men ni är ju mina vänner så ni kan säkert bevara hemligheten: det var överste Senap som gjorde det, med en stångkorv i skafferiet.

Om varje föreställning får i genomsnitt tre minuters applåder, hur lång skulle den sammanlagda applåden bli? Och hur många blåsor skulle man få i händerna?


Andra dagen sov vi länge och gick sedan till Harrods och köpte hundra burkar te och dreglade över allt galet godis och fnös åt juvelerna.

xxx
Anna i teparadiset :: Gröna gelepäron och annat sofistikerat snask


Efter en hälsosam lunch på glass, mackor och nötter åkte vi till Madame Tussauds vaxkabinett och spenderade några timmar där med att ta jätteroliga bilder på oss själva tillsammans med Tom Cruise, Richard Branson, Shakespeare, drottning Victoria och många andra som också var där. Bilderna med Julia på är roligast men dem får jag inte visa.

xxx
Drottning Victoria är inte en av mina favoriter, och inte lyssnar hon när man försöker förklara heller.


Tredje dagen hann vi springa runt ett varv inne i Westminster Abbey (där alla vandrar runt med små telefoner och stirrar i taket, men det är i själva verket radiomanicker med Jeremy Irons inuti som talar om för en att man ska titta i taket, och vad det är man då ser) innan vi skulle träffa Modesty Blaise-gänget. Det var ju en av de två anledningarna till resan, att gå en promenad i Modesty och Willies fotspår; se alla gränder där de smugit på juveltjuvar, alla eleganta restauranger där de ätit lunch med spionchefer och alla parker där sadistiska knarkslavmördare de brottat ner i ett buskage och oskadliggjort, för alltid.

xxx
Modesty Blaise-listmedlemmarna, förklädda till vanliga turister :: Guiden Kim berättar hemlisar utanför Ministry of Defence


Fantastiskt nog hade vi en äkta, certifierad Londonguide med oss, som inte bara hade läst alla MB-böcker utan dessutom kunde berätta massor av andra intressanta saker om alla platser vi såg. Visste ni till exempel att MI6 söker nya rekryter på sin webbplats, att det blev stor oro bland herrarna på Ian Flemings herrklubb när man 1973 fattade beslutet att låta kvinnor äta lunch där och att det fanns två VIP-skyddsrum i källaren på Ritz Hotel under kriget: ett för snarkande VIP-gäster och ett för ickesnarkande?

xxx
Londonpojkar


Dessutom fick vi veta en bakväg till 10 Downing Street – framsidan är sedan snart 20 år avstängd från allmänheten med höga kravallstaket och många poliser. Men på baksidan stod bara en jättesnäll polis som log stort när vi bad att få ta en bild på honom och Julia.

Efter fyra timmars promenad ramlade vi in på en pub där två farbröder som var Peter O’Donnells svärson och goda vän bjöd på öl och där jag åt Sunday roast lamb och Yorkshire pudding, som visade sig vara ganska likt pannkaka. Sen gick vi vidare till Europas största bokhandel Waterstone’s och sen på jättebio och såg Brideshead Revisited, som var hyfsad.

Fjärde dagen åkte vi till Science Museum, som man aldrig hinner vara tillräckligt på, vi fick tillochmed hoppa över lunchen.

xxx
Notera hur het min hjärna är!!! :: Maskin för tillverkning av After Eight


Sedan tubade vi hem för att byta om till tjusiga kläder och sen vidare till Brown’s för att dricka te. Te på Brown’s är nånting alldeles galet. För det första är det dyrt. Men hör här vad man får för sina surt förvärvade slantar:

Afternoon tea is legendary at Brown’s. Ever since James Brown established his hotel for ‘genteel’ folk over 170 years ago and Agatha Christie enjoyed it whilst writing ‘At Bertram’s Hotel’ here, afternoon tea in The English Tea Room has become a British institution.

Relax to the sounds from the Baby Grand Piano and indulge in Brown’s award-winning Traditional Afternoon Tea which consists of a choice of 17 teas, including Brown’s own blend, along with succulent finger sandwiches, an assortment of delicate pastries, fruit and plain scones with clotted cream and strawberry jam, as well as a choice of freshly baked cakes from the trolley.

För det andra blir man tjock som ett troll av att dricka te på Brown’s. Kanske inte av själva teet, men av alla de ovan nämnda gurksnittar, ostsnittar, scones med kluttad grädde och sylt, makaroner (kaksorten), maränger, chokladtårtor, fruktkakor och annat som rullas in på silvervagnar och guldbrickor i en diskret men aldrig sinande ström. Om man bara råkar höja ett ögonbryn kommer de farande med mera kakor. Och kanske lite mer te? Champagne? Kluttad grädde?

xxx
Man har inte druckit te förrän man har druckit det i fåtöljen där Agatha Christie sörplade det under antecknandet av sina deckare på Browns. Tyvärr, så är det bara.


Man måste liksom göra det en gång i livet (eller två, tre eller fyra, beroende på hur många tegalna barn man har).

Idag åker vi hem igen, men först ska vi promenera på South Bank och köpa lite souvenirer. London är alltid trevligare än man minns det, och den här gången var det dessutom varmt och soligt alla fem dagarna. Vi har gått utan jacka varenda dag! Så vi är glada fast trötta i fötterna!

Slut på London-rapporten!

Sojakorv och djungelvrål

Vad enkelt det var när kidsen var små och man fick bestämma allting själv! Spaghetti med köttbullar är nyttigt, bestämde man, och då fick alla äta spaghetti med köttbullar. Nu är alla stora och bestämmer själva, men det är jag som går och handlar* och måste tyda allas kråkfötter på inköpslistan och köpa alla konstiga saker.

Just nu är det en som är vegetarian, en som inte vill ha nånting med mjölk i och en som måste ha sojakorv med fullkornsbröd, ketchup och djungelvrål till frukost varje dag. Vi har fyra sorters flingor i skafferiet, tre sorters salami i kylskåpet, fem olika brödsorter i brödskåpet och inte mindre än 14 olika teer i tehyllan. För att alla ska kunna äta sina favoritmackor och dricka sina favorit-teer.

14 teas

Vi äter nästan alltid middag tillsammans, och då äter alla det som P lagar, fast om det är kött i så gör han en vegoversion också. Och om det är tomatsås till pastan gör han tomatsåsen brevid, eftersom vi har en i familjen som inte äter tomatsås men gärna dränker bianco-pastan i parmesan istället. Han är snäll! Jag kommer inte ens ihåg vem som gillar skinka och vem som hatar lök. ”Efter alla år, mamma, hur kan du inte komma ihåg det” säger de förnärmat men faktum är att jag vägrar att lägga det på minnet.

* för att det står på Vem ska göra vad-listan: Veckohandla 2 ggr / veckan – Anna

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,