Dagens dam: min mamma Lull

Margareta ”Lull” Toss, 1925-2010, svensk journalist som präglat min barndom. Hon var nämligen chefredaktör för fantastiska Kamratposten mellan 1957-79. Margareta knöt under dessa år många inspirerande personer till tidningen: Cecilia Torudd, Bodil Malmsten, Fibben Hald, Lennart Hellsing, Hans Arnold, Margareta Strömstedt, Inga Borg, Anna-Clara Tidholm med flera. Hon införde ett helt nytt tilltal till sina läsare med ledarspalten ”Hej Alla Du”, och 1969 kom spalten ”Maj-Brith svarar på sexfrågor” till, trots hård kritik från bland annat tidningen Dagen. Margareta såg också som sin uppgift att, för läsarnas skull, hålla tidningen fri från annonser och drev igenom detta under hela sin tid på KP – många gånger i strid med tidningens ägare … Margareta fick dottern Anna tillsammans med Lukas Bonnier. Björn af Kleen beskriver i boken ”Lucke & Lull – arvet efter en Bonnier” (2013 @weylerforlag) en ”historia som är mycket enkel – och mycket komplicerad. Den gäller ett arv, ett stort arv. Men handlar mer om makt, över pengar och sinnen. Och den handlar om en familj, en kultur och priset för att hålla allt samman.” #margaretatoss #lull #kamratposten #chefredaktör #kp #hejalladu #björnafkleen #annatoss @annaxt #luckeochlull #familjenbonnier #tidningshistoria #kvinnohistoria #sverigeshistoria

Ett inlägg delat av Dagens dam (@dagensdam)

Idag skulle min mamma ha fyllt 92 år, men hon dog 2010 (här är ett brev jag skrev till henne ett år senare). I morse hittade jag det här underbara porträttet på Lull, som på något sätt fångar både hennes glöd, finurlighet och komplexitet. Tack fantastiska Maria Persson som startat instagramkontot Dagens dam!

Lull skiner stolt i sin himmel, det är jag säker på. Också för att få vara med i ett uppslagsverk som, i likhet med ”En annan historia” fokuserar på kvinnohistoria och som beskriver många spännande, sorgliga, roliga och viktiga kvinnoöden som annars kanske skulle glömmas bort.

Hurra för KP, världens bästa tidning!

KamratPosten fyller 125 år i år, och i jubileumsnumret som kom ut nyss var min mamma med som ett Pokemon-kort! Eller KoPémon-kort då, men det är ju nästan samma sak.

Modig och sällsynt, sanna mina ord

Jag tror att Lull skulle ha varit jättestolt över det! Och det är lite likt faktiskt:

Lull + Mudkip = Kipulludoss


KamratPosten är världens bästa tidning, så är det bara.
Försök och kom upp med nåt bättre, nej just det, det finns inte. Jag kan tycka att den var allra bäst när min mamma var chefred, för att den aldrig har varit mer brinnande och angelägen än då, och aldrig stått mer på barnens sida. Men det är ju jag som tycker, och jag är född 62 och uppväxt under ett skrivbord på redaktionen så det är inte så konstigt kanske.

Hur som helst: en av de saker som gör KP till världens bästa tidning är att läsarna är så otroligt engagerade. I tidningen, och i allting annat.

Här är några insändare från i år (klicka för större bokstäver):


och några från way back in 60- och 70 talen. Många tankar är desamma:


KP var mer politisk på min mammas tid. Redaktionen utgick från att barn var intresserade av politik och att de ville förstå omvärlden. Det finns en miljon exempel men jag ska bara visa en sak som jag tyckte var rolig, från KP 1976, inför riksdagsvalet. Sjuorna Sara Torsson och Lasse Anker fick intervjua alla riksdagspartiernas partiledare:


Så här såg redaktionen ut på den tiden (och nuförtiden så här):


Det finns många fler gamla KP-bilder här.

Hurra för KamratPosten 125 år! Må den leva minst lika länge till!

PS Kom till Nordiska museet och fira KP:s födelsedag den 28 maj

 

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Länk

Min mamma i andras ögon

Får man som författare lämna ut andras privatliv? Genom åren har jag skrivit om det då och då, senast om Felicia Feldts bok. Då var redan boken om min mamma och pappa påbörjad och den gör förstås att jag tänker mycket på det. Den handlar ju också om min egen familj och om mina syskon. Hur mycket ska man avslöja om sig själv? Om andra?

Nu är det ju Björn af Kleen och inte jag som skriver. Jag har berättat för honom, delat med mig av min historia, mina brev och minnen. Men han har pratat med många andra också. Jag får veta saker om min mamma och pappa som jag inte visste förut. Min mamma framstår inte alltid i världens vackraste ljus. Som chefredaktör för Kamratposten var hon hård, utan pardon, vissa var rädda för henne. Nyckfull, taskig, högfärdig är ord som en del av de intervjuade använder – folk som jobbade på KP, som jag kände när jag var liten.

min besvärliga/modiga mamma

Det framgår visserligen också att hon var orädd, att hon alltid hade läsarnas bästa för ögonen och aldrig svek dem, vad det än kostade.

Men jag blev ändå ställd när jag läste de där intervjuerna, och först väldigt ledsen. Min mamma! Jag menar jag vet att hon var besvärlig. Jag var ju själv arg på henne jämt. Hon var ofta helt hopplös, utan självdistans, lättsårad, utan förmåga att ta konflikter på ett vettigt sätt.

Men får andra verkligen säga det?

Och allra först tänkte jag: Varför har de aldrig sagt det där till mig? Jag trodde ju att de gillade henne. De var på hennes begravning, sa snälla saker.

Men å andra sidan. Varför skulle de ha sagt till mig att de var arga på henne. Jag är ju hennes dotter, lilla Anna i deras ögon. Och kanske till och med att de gillade henne också, i andra sammanhang. Hon var ju inte rakt igenom omöjlig, hon hade fina sidor, var rolig och generös och lojal. Och gjorde bra saker som sagt.

Ändå, och fast det är helt ologiskt och dumt, tänker jag att hon skulle ha blivit så himla ledsen om hon hade sett det. Sigrid ”Sicce” Kahle var en av hennes äldsta vänner och min gudmor. När hon gav ut första delen av sina memoarer för tio år sedan hade hon skrivit en del om min mamma. Bland annat om hur Lull hälsade på hos Kahles när de bodde i USA 1968, och hur hon skällde ut både värdparet och gästerna för att de var såna inkrökta förtryckare. Om hennes hetsiga humör och politiska enögdhet. Lull blev helt knäckt när hon läste det, fast det mesta var ganska diplomatiskt uttryckt (och sant, ur ett perspektiv i alla fall). Hon sa upp bekantskapen med Sicce och var verkligen helt förkrossad. De blev vänner igen efter några år, men ändå.

Sicce tyckte förstås också att det var hemskt. Andra delen av hennes memoarer kom ut för någon månad sen och hon säger i en intervju i SvD att hon fasar ännu mer den här gången för hur folk ska känna sig beskrivna, eftersom ”Jag vill skildra det som hänt fullkomligt autentiskt, och då måste det osympatiska och otrevliga vara med”.

Jag håller med. Trots att jag tror att min mamma skulle reagerat likadant igen, om hon kunnat läsa andra delen av Sicces memoarer.

Lucke & Lull (och bebis-jag)

När det gäller Lucke & Lull är jag som sagt kluven. Å ena sidan vet jag att hon skulle bli ledsen av kritiken (det hon skulle uppfatta som kritik). Å andra sidan skulle hon säkert vara stolt över att boken kom ut, och tycka att den var väldigt bra (för det är den). I vilket fall så kramas mitt hjärta ihop lite varje gång jag tänker på det. Helt oförnuftigt, men ändå.

PS Mer läsvärt om att lämna ut andra: litteraturkritikern Ulrika Milles i en artikel på Insidan i DN, och i Dagens Arena om ”Den skoningslösa författaren”.

Vår kvinna i Norrping

Var på utflykt idag, till Norrköping för att träffa en gammal bekant och höra hennes minnen av min mamma. Hon heter Britt Reuterwall-Hörnstedt, föddes 1933 i Stockholm och började jobba som 21-åring på Åhlen & Åkerlund. Där träffade hon min mamma – de jobbade båda på Jultidningsförlaget – och när min mamma sen blev chefredaktör på Kamratposten så kom Britt också dit och utgjorde, tillsammans med Lull och layouten, hela KP-redaktionen fram till 1963.

Lull och Britt i KP-tagen

Sen tröttnade Britt på Stockholm och åkte till Norrköping och drev en bensinmack samt motell Smörblomman i några år. Förutom det har hon bland annat utbildat sig i matlagning på Le Cordon Bleu i Paris, åkt till Sydamerika för att lära sig spanska, lärt sig plåta mat i New York, jobbat med RFSU, drivit kvinnoläger, rest i hela världen och så vidare.

Mitt första minne av Britt är från 1967, när jag var fem år och min mamma och jag hälsade på på Smörblomman. Det var fest, sommar, alla var glada och Britt klev upp på ett bord och började sjunga Bésame Mucho. Hon hade en vit klänning med gula prickar och hela min värld förändrades i ett slag. Jag insåg att vuxna kunde vara något helt annat än det jag kände till, något oförutsägbart och spännande. Jag kan fortfarande höra hennes hesa, sensuella röst, lite som Cesaria Evorias (lyssna här!).

Häromåret blev Britt uttagen att vara en av de sju damerna i Carmina Burana på Folkoperan. Hade jag vetat det så hade jag förstås gått, men jag har tur för föreställningen har nypremiär i höst. Då ska jag förstås gå.

Britt i orange

När vi kom ut från hennes lägenhet hade två timmar gått i ett nafs och vi blinkade mot ljuset som man gör efter att ha suttit i en biosalong och sett en spännande film och jag tänkte att jag vill väldigt gärna vara lika levande, vaken och rolig som Britt när jag blir åtti bast. Här är hon intervjuad med fler detaljer om sitt intressanta liv (och kärleksliv).

Heja Britt, helt enkelt!

Bild

Tidresetorsdag

Det finns på olika sociala medier en tagg som heter #throwbackthursday, vilket väldigt fritt kan översättas till förr-i-tiden-torsdag eller det-var-då-torsdag (fast throwback enligt tyda.se betyder bakslag, återgång eller återkoppling). Folk postar gamla låtar, gamla minnen och gamla bilder (fast hur gamla de är beror förstås på vem som postar, det är ganska rart när tonåringar lägger upp bilder från 90-talet och bara ”hihi, kolla vad alla såg roliga ut”) och taggar posterna med #throwbackthursday.

Eftersom det är torsdag idag, och eftersom jag ändå sitter begravd till örsnibbarna i min mammas gamla fotoalbum, kommer här några gamla #throwbackthursdaybilder resande från 1920-talet och framåt. De har ett sånt magiskt ljus i sig, jag vet inte vad fotograferna åt till frukost på den tiden men jag vill också ha det!

Min morfar med min mamma (hans fjärde bebis, första dotter) i famnen.
Hon är kanske en dag gammal, född hemma.

Min mamma med sin mamma i magiskt gräs

Lilla Lull med mamma och brorsor i växthuset

Är de så glada för att de just varit i Narnia?
Eller för att barnstolen just fått fiffiga hjul?

Lull och lillebror

Just rätt mössa för det

Studentskor. Var de inte mycket snyggare förr?

Min morsa spelar hjälplös för att  nån som heter ”Oskis” Bernadotte
ska få ta henne på pjäxorna. Men vad har han på huvudet?

En av mina favoritbilder. De kunde VERKLIGEN festa förr i tiden.

Sen kom jag! Mycket lyckat!

Mer om #throwbackthursday:

Vad är grejen

Vad är grejen på Instagram

#throwbackthursday på Instagram

#throwbackthursday på Flickr

#throwbackthursday på Twitter

Länk

Hej Du

Hej mammi. Idag är det ett år sen din sista dag i det här livet.

Ett år och några timmar, sen vi vinkade adjö när jag lämnade ditt fina lilla rum på Ersta, du log och vinkade och jag kände mig så glad för att du var glad, i all din skruttighet var du lugn och glad och finurlig, du var Lull helt enkelt.

Ett år i kväll, sen de ringde från Ersta och sa att du hade somnat in för gott.

Ett år i morgon, sen vi satt hos dig, barnen och jag, och betraktade dig, konturerna av vad som varit du, ditt skröpliga käril. Ett käril utan fjäril. Begrundade vad du betytt för oss. Skickade med dig våra varmaste tankar.

Ett år i morgon, sen jag ringde barnens pappa för att berätta vad som hänt och fick framföra dödsbudet på komradio via polisen i Kiruna, i det kanske mest bisarra telefonsamtalet någonsin (”Lull dog igårkväll, kom”, ”Vad säger du? Du gråter så jag hör inte vad du säger, kom”, ”Lull dog igår, kom! Kom hem, kom!” och så vidare) som slutade med att till och med polisen höll på att börja gråta.

(Du skulle ha gillat min beskrivning av det, du älskade det absurda i tillvaron och lärde mig att älska det. Och det är väl inte helt fel att höra om hur sorgligt det blir när man inte är med längre, heller.)

Det råkar sig så idag, denna augustidag precis parallellt i kalendern med din sista dag på den här planeten, att jag sitter och läser dina brev. Jag sitter i en liten enslig stuga på en öde hed vid stranden och läser några av de hundratals brev du skrev till Sigrid, en av dina allra bästa och trognaste vänner. Sigrids stora brevsamling på flera tusentals brev ska skickas till ett universitet och därför fick jag låna med mig några av breven från dig, för att hinna läsa dem innan de blir forskningsmaterial. Det är kanske hundra sidor, oftast handskrivna på tunt prassligt papper, här och där ett maskinskrivet brevkort, några vykortsbuntar (du älskade att skicka fem-tio vykort åt gången och numrera dem, helst med oavslutade meningar på alla kort utom det sista).

Det är överraskande överraskande att läsa dina brev till Sicce. Jag visste ju att det var knepigt, ditt liv, men inte att det var så illa. Du kanske undanhöll mycket mer än jag trott från mig. (Men visst är det okej att jag läser om det nu? Det är ju inte som om du ville ha några hemligheter för mig, då skulle du ha gjort dig av med alla dina 63 dagböcker som nu ligger i en kartong i min källare: jag har inte hittat kraften eller tiden att börja läsa dem ännu. Det var nog snarare jag som inte ville, eller snarare orkade, höra om hur eländigt allting var. Jag var ditt enda barn, din enda familj, och jag orkade inte bära din börda också.)

Eller så passade du bara på att ösa ur dig i breven, kanske var ditt liv inte fullt så eländigt som man kan få för sig när man läser. I vilket fall räcker det och blir över. Du brottas med ensamheten, barndomsminnen, din vånda att vara en usel förälder, situationen på Kamratposten. Framförallt den förbannade ensamheten. Du nämner ofta alkoholen som en tröstare, mycket tidigare i ditt liv än jag trodde. Några få brev andas harmoni. Jag läser dem flera gånger.

Jag har alltid varit stolt över dig. Du var en sån fighter, du tog alltid strid för de svaga. Du brann för att ge barn bra, intressant och rolig information. Du ville ge barn kraft, mod, glädje. Verktyg att klara verkligheten med. Du kompromissade aldrig med det målet, aldrig för en sekund. Du var ofta i hård strid med ledningen, framförallt om deras krav på annonser i KP som du aldrig gick med på, men också om innehållet (”De vill bara ha gulliga hundar, gulliga barn, ingenting svårt eller politiskt”). Men du vek dig aldrig, gav aldrig upp. (Visst, du grät väldigt ofta och drack för att orka med. Men du gav faktiskt aldrig upp.)

När jag läser breven om dina (nästan 30) år på KP blir jag ännu stoltare, ännu mer imponerad. Vilket oerhört tungt lass du drog. Oftast tillsammans med de andra på redaktionen förstås. Men det jag fastnade för mest är ett brev från 1969. Dels beskriver du vilket helvete det är att vara heltidsarbetande ensamstående mamma till en förstaklassare. Jag började och slutade skolan på olika tider varje dag, och du fick verkligen stressa fruktansvärt för att klara av alla hämtningar och lämningar. Det fanns inget fritids, och du anställde hela tiden nya tjejer som skulle passa mig efter skolan, tjejer som du ibland inte kände att du kunde lita på. Min fröken i skolan var orolig för att jag inte hängde med på lektionerna och ville sätta mig i specialklass. Hemma var jag arg och ledsen jämt, tyckte du, vi bråkade ofta. Du tog alltid med dig jobb hem och hade aldrig tid med vuxet sällskap. På jobbet var det också kaos:

”De unga FNL:are jag anställde nyligen har bildat en ganska sträng front mot mig, de vill göra en sorts Vietnambulletin av Kamratposten, behandlar mig som representant för makten, pengarna och ägargruppen, ställer till uppträden om vi jobbar över 5 minuter – bokstavligen – och topprider mig med hot om fackföreningsbestämmelser.”

Du skriver att de är revolutionärer och FNL-sympatisörer, och att det är ju förstås du med:

”Men det är inte det enda för mig som målsättning. Och jag inser i vilket fall att ungar inte en sekund skulle orka sej igenom den läskost dom vill proppa i dom.”

Du insåg att barn inte kan tvångsmatas med politik, och du respekterade att det finns många barn som vill läsa om musik, böcker, film, kärlek, naturen och mycket annat. Du såg till att det alltid fanns serier i KP, långt innan serier ansågs lämplig läsning för barn. Du lät en sexrådgivare svara på barns frågor om sex, redan 1971, trots våldsamma protester från konservativa lärare, kristen press och andra stofiler. Du såg till att ungar fick plats att berätta om sina tankar och drömmar, och att de fick svara på varandras brev. Och i varje nummer skrev du ledarspalten Hej alla Du, alltid med kärlek och respekt för KP:s läsare. Mitt hjärta sväller av stolthet när jag tänker på det.

Ja, det var allt för idag. Det finns inte mycket jag vill säga till dig som jag inte redan har sagt (eller skrikit), alla våra bråk var förstås jobbiga men bra på det sättet att det inte blev något osagt kvar. Visst, du var en ganska knackig förälder, men du älskade mig reservationslöst och du ställde alltid upp för mig, på alla sätt du kunde. Jag försonades med din knackighet långt innan du vinkade adjö till mig den där dagen för ett år sedan.

Så jag säjer hej då på ett tag. Vi har inte satt ner ditt fina gravträd vid graven ännu, jag väntar fortfarande på samtal från kyrkogårdsförvaltningen, det skulle bli nån gång i september så vi ses väl då om du väljer att vara med en stund.

Jag hoppas att du har hamnat på nåt trevligt ställe nu, och att kepsen som vi begravde med dig fortfarande lockar till sig många karlar. (Och att karlarna på det nya stället förstår bättre att uppskatta dig bättre än de gjorde på det här usla haket.)

Alla i familjen hälsar!

Puss och kram, din Anna

Detta bildspel kräver JavaScript.

Länk

Lullträdet

Min mamma Lull dog i augusti förra året, och begravdes i september. Begravningen blev fin och annorlunda, helt i hennes anda. Men sen var det det här med gravsten.

En sällsynt dyster dag i november satt jag vid hennes gravplats på Skogskyrkogården och tänkte på gravstenar, och började gråta för att tanken på en gravsten kändes så orimligt tung och deprimerande. Många gillar gravstenar, och det finns jättefina gravstenar, men min mamma var liksom inte en gravstensperson. Jag kände att det måste bli nånting annat, och ringde till Fibben Hald som är illustratör och en gammal vän till min mamma. När jag hade förklarat hur jag tänkte ritade han en skiss som var alldeles underbar och precis som jag tänkt mig, fast ännu bättre.

Häromdagen åkte vi ut till Järfälla plåt och hämtade den färdiga skulpturen. Den är så fin! Och tung, fast den ser lätt ut.

grave sculpture

Den symboliserar olika saker som var viktiga i min mammas liv: barn i största allmänhet, Kamratposten, Konstnärsnämnden, jazzmusik, nämndemannaskapet, Vänsterpartiet, Sveriges radio och Strindberg (förstås). Vi funderade på att ha med Käringön, guldnougat, Tomtar och troll, Moa Martinsson och karlar också, men man kan inte alltid ha med allt.

Jag blir så glad varenda gång jag tittar på den! Och jag vet att min mamma också skulle blivit glad, och väldigt stolt.

Just nu står den i en stor blomkruka på vår balkong, eftersom de håller på och planterar på Skogskyrkogården och inte vill att man sätter dit gravutsmyckningar förrän tidigast i juli. Så det ser lite ut som om vi har begravt min mamma på balkongen, men det har vi alltså inte.

Men begravningen blev bra!

Hur begraver man någon som inte sagt ett ljud om hur de vill ha det? Eller jo, min mamma hade sagt en enda sak: hon ville att Lars Collmar skulle begrava henne. ”Du fattar att det blir en religiös begravning då?” sa jag. Min mamma var en övertygad ateist, men hon kände Lars sen många år tillbaka och gillade honom. De sista åren gick hon till och med på hans diskussionskvällar i Adolf Fredrik. ”Äsch, han behöver väl inte prata så mycket om Gud och Jesus”, sa min mamma.

Min mamma gick vidare en lördagskväll, efter en lugn och bra dag. Hon hade inte ont och var inte rädd, hon somnade bara och dog. De ringde mig en halvtimme senare och bad oss komma på söndag morgon. Sen hade jag mindre än en vecka på mig att tömma hennes lägenhet på Mariahemmet. Det gick, med mycket hjälp av familjen. Samtidigt skulle jag planera begravningen till två veckor senare. Sitta där på begravningsbyrån och fatta en massa beslut, fast jag var halvt bedövad och utmattad. Men, för att göra en lång historia kort: det blev väldigt fint till slut.

Lull begravdes i Trons kapell på Skogskyrkogården en solig eftermiddag i september. Vi hade valt den allra enklaste kistan och lagt kapellets solgula bårtäcke på den, och en löpare i brun sammet från Indiska där vi la kaprifoler och snäckor som en av Lulls bästa vänner hade tagit med sig från Käringön. På kistan låg också min mammas svarta läderkeps som hon alltid hade på sig, den som hon påstod att alla karlar blev så förtrollade av.

Min morsa var ingen okomplicerad person. Hon var både stark och svag, hon åstadkom fantastiska saker och fick många vänner men var också bra på att såra folk med sina sanningar. Hon var en ärlighetspedant, som en vän uttryckte det. Hon var inte lätt att ha som mamma, men hon älskade mig reservationslöst. Lars fick med allt det i sitt griftetal, på ett alldeles uppriktigt och ändå respektfullt, ömsint sätt. Han nämnde Jesus flera gånger, men på ett sätt som jag tror att Lull skulle ha gillat.

Sen spelade Claes Brodda fin Ellington-jazz på saxofon, och Sven Wollter och Kim Rhedin läste dikter, och Strindbergs ande svävade över alltihop. Mitt i akten öppnades dörren och en liten farbror med grått skägg, käpp och stråhatt snubblade in i kapellet. Med tanke på min mamma kunde det ha varit en uteliggare som hon hade bjudit in till begravningen, men efteråt kom han fram och skakade min hand och presenterade sig som ”professor Kahn from Pakistan”. I boken där alla gäster skrev en sista hälsning efter minnesstunden skrev han:

Margareta – I will never forget our wonderful bus-ride through the desert.

Jag har fortfarande ingen aning om vem han var, men det var typiskt min mamma. Hon hade säkert på sig läderkepsen på den där bussresan.

Minnesstunden blev också helt fantastisk, med sång och gråt och skratt, och en del ganska otroliga historier som jag inte hade hört förut. Folk berättade både om hur de varit frustrerade på min mamma och hur de hade uppskattat henne. Det var stort. Nån dag när jag har tid tänkte jag skriva mer om Lull, och om några av de där historierna.