Vi måste prata om rättvisa

På sista tiden har jag tänkt på rättvisa, och varför så många smarta människor jag känner verkar känna sån hopplöshet inför det.

Min vän Nanna Gullström skriver:

”Jag tror att allt färre bryr sig om ekonomiska frågor, fördelningspolitik, klassperspektiv, och vänder sig till livsstilsfrågor med liberal prägel. Hbtq, feminism, migration osv.
Den andra delen av arbetarklassen går till nationalisterna som saluför arbetarklassens moraluppfattning och verkar för en kollektivism på kulturell grund. Kvar står 1900-talets arbetarrörelse med mössan i hand.
Det finns många sätt att definiera klass. Många är ganska usla, de handlar om uthållighet eller hyllmeter böcker, framavlade av akademiker som själva kommer från medelklassen. Kön och etnicitet har etablerat sig som det viktigaste instrumentet för analys, både i media och i den akademiska världen. Det är lättsmält och ofarligt, tilltalande för liberaler eftersom den diskursen inte gör några stora anspråk på omfördelning av resurser, nej bara mer av allt åt alla och ingen behöver betala.
Klass handlar om ekonomisk tillit. Det verkar över generationer. Klass handlar om att kunna välja och vad det gör med en människa. Klass handlar om att inte kunna välja och vad det gör med en människa. Vi behöver prata om klass.”

Jag vill också prata om klass! Och om fördelningspolitik. Och om identitet, feminism, hbtq. Migration, rasism, nationalism. Kultur, myter, lydnad, uppfostran. Plikt, ansvar, regler. Medborgarskap. Solidaritet. Revolution. Och då menar jag inte revolution som i högafflar och folk med ögonbindlar. Jag menar som i att vi måste TRO på att vi kan förändra saker. Vi måste ORKA prata om det, åtminstone. Om hur vi vill leva våra korta liv (ja de är korta, ni anar inte hur snabbt det går). Vilken kultur, vilket samhälle vi vill ge vidare till barn och barnbarn.

Förändring är möjlig! Historien visar det tydligt. Men det krävs att vi vågar drömma. Det krävs lite mod. Det krävs att vi reser oss upp då och då ur tv-soffan. Det krävs lite ork och energi, så vi kanske måste hjälpa och stötta varandra för att orka. Facebookgrupper kanske är bättre än fysiska möten, för att en kan vara med i samtalet utan att behöva passa tider eller resa. Men vi kan också börja prata om klass, migration och feminism i fikarummet. Med grannarna. På parmiddagen. Som omväxling från att diskutera tv-serier eller vuxenpoäng. Eller vad det är vi brukar prata om, istället för att diskutera strukturell analys. Kanske nån kan tillverka en rolig app för att förstå strukturell analys? Ett sällskapsspel? För det ju inte speciellt roligt att läsa böcker om det. Och inte särskilt lättbegripligt heller, jag talar för mig själv nu, jag somnar efter fem minuter av att försöka förstå kurslitteratur i statsvetenskap och sociologi.

Men nånstans måste vi börja! Med att formulera våra önskemål, våra behov, så konkret som möjligt. Det tror jag är ett sätt att börja gå mot förändring. Våra visioner och drömmar, oavsett om de känns ”realistiska” eller inte.

Det är inget fel på att prata om tv-serier, smink eller fester, sport, krukväxter och gadgets. Men vi kan inte leva hela tiden som om riktig förändring inte fanns på kartan. Som om detta är det enda möjliga, och att det därför bara är att bita ihop och tänka på gadgets och charterresor. Tills vi dör. Utan att ens ha försökt göra livet, det liv som våra barnbarn ska leva i, mer jämlikt och rättvist. Jag kan inte det. Jag vill prata om kapitalism, om patriarkat och rasism.

För även om det kan verka som om det mesta ändå funkar – även om livet som vit medelklass i norra Europa är riktigt bra i jämförelse med andra platser, andra tider, andra grupper – så kan de flesta människor i världen, våra medmänniskor, inte säga detsamma. De flesta människor på vår planet känner inte igen sig i att ”nu går det ju jättebra, det har aldrig varit så modernt och fredligt och lyckat och hightech”. De flesta har inte ens lyxen av att prata om krukväxter utan försöker bara överleva. Försöker att inte bli misshandlad, att inte bli deporterad, att inte få kroppen eller själen utsliten. Många hatar sin värld, eller vår värld. Många stänger av sig själva, sin mänsklighet, för att stå ut.

Och inte ens vi i medelklassen kan fortsätta som vi gör, ens om vi skulle vilja. Klimatkrisen omöjliggör detta. Men inte bara klimatkrisen utan även de växande ekonomiska klyftorna som förr eller senare kommer att slänga ner hela vår tillvaro i avgrunden. Hur kan man säga att det aldrig varit bättre än nu, när de ekonomiska klyftorna i världen aldrig varit större?

Utopisterna är de som tror att vår nuvarande tillvaro är hållbar – moraliskt, ekonomiskt eller miljömässigt. Alla alarmklockor ringer och vi kan faktiskt inte stoppa huvudet i sanden. Inte för att jorden går under imorgon. Sverige går inte under. Vita medelklassmänniskor i Sverige kommer nog att klara sig bra kanske en hel generation till, det är sant, innan brandröken når även oss.

De flesta av mina vänner får bekymrade rynkor i pannan när jag pratar så här. ”Jag gillar din tanke, men jag tror inte på den!” säger de. Eller: ”Det har alltid varit så här. Människans natur är ond och självisk. Det har alltid funnits krig.” ”Om vi försöker ändra systemet får vi bara andra problem” (det är alltid oklart vilka). ”Det är vackra drömmar, men det är bara drömmar. Hur ska vi kunna fixa världen när vi knappt kan fixa vår egen bakgård.”

Samtidigt: de flesta av mina vänner tycker att rättvisa är viktigt. De blir arga och upprörda när jag blir orättvist behandlad. Eller när barn blir det, eller kvinnor, eller icke-vita. De ogillar skattesmitare och tycker att invandrare ska behandlas som vilka svenskar som helst, och att Sverige ska vara så generösa som möjligt mot de som flyr krig, terrorism, våld, svält och elände.

Och jag tänker att rättvisa är ett bra riktmärke. Glöm revolutionen och högafflarna, glöm höger-vänster-skalan, glöm politiskt käbbel och partipolitik. Låt oss tänka på rättvisa, och prata om hur vi uppnår rättvisa i det lilla, i det stora, i allt. Låt oss tänka att det är möjligt, att vi är finurliga och envisa, att vi kan få till det om vi bara fokuserar och håller ihop. Om vi ser att det faktiskt finns så att det räcker till alla, att vi bara måste jämka lite. Om vi tänker att vi kan göra livet bättre för våra barn och barnbarn, och för barnen och barnbarnen till de som inte har ens en bråkdel av det vi har. Finns det något bättre vi kan göra med vår tid?

När jag var liten läste jag vad någon skrivit med tjock tuschpenna på en vägg i Vasastan: ”Ingen kan vara mätt när andra svälter”. Det handlar inte om att vara mätt, förstås, och inte om att ha dåligt samvete. Det handlar om att se sammanhangen, och känna att vi är en del av alla. Man kan uttrycka det som Jesus också: ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten.” Eller som Anne Frank: ”How wonderful it is that nobody need wait a single moment before starting to improve the world.” Eller som i den latinamerikanska bönen: ”God, to those who have hunger, give bread, and to us who have bread, give the hunger for justice.”

Alla ombord? Bra! Hur börjar vi? Vi pratar med varandra. Om rättvisa, och hur vi kan uppnå den, i det lilla och i det stora.

Video

Att hitta en mamma

Min gudmor Sicce skrev en 584-sidig bok om sin pappa, H S Nyberg, som hon beundrade mycket och som finns med på var och varannan sida i hennes memoarer. En fantastisk gärning, och hennes pappa skulle säkert vara omåttligt stolt om han hade levt, men ibland funderar jag på hur vettigt det är att lägga så mycket tid på sina föräldrars liv. Tid som kunde ägnas åt framtiden snarare än det förflutna?

Jag är kluven. Jag har ju själv medverkat till en bok om mina föräldrar, och också sneglat länge på lådan med min mammas kärleksbrev – där finns en historia som bara längtar efter berättas.

Men skulle hon ha velat att jag berättade den? Vill någon förälder få sitt liv utlämnat av sitt barn, om det inte är en hyllning? Vilken rätt har ett barn att beskriva sin förälder för omvärlden, ur sin egen synvinkel? Är det skillnad om föräldern lever eller är död?

En av de bästa föräldraböcker jag läst är Erik Wijks ”Allt vi här drömma om”, om hans pappa Olof som föddes 1931 som arvtagare till två familjeförmögenheter och som krossades under trycket. Han blev galen, sas det, och två barn förlorade sin pappa. Förutom att den fick mig att inse vad som händer när pengar är det viktigaste i en familj var den också en fin skildring av hur svårfångade våra föräldrar ofta är, när vi försöker komma dem inpå livet.

För två år sen kom Wijks nästa föräldrabok: Bara de riktiga orden. Den handlar om hans mamma, och om jag förstår honom rätt så skrev han den delvis för att hans mamma tog illa upp när han skrev boken om pappan – mannen som gjort henne så illa och som övergivit barnen. Varför var Erik så intresserad av honom? Var det för att hans släkt var märkvärdig? Dög inte hennes släkt, var de inte fina nog? Varför kunde han inte skriva om dem?

Men nu finns boken om mamma Ulla, och om hennes släkt. Skulle hon ha gillat den? Det vet jag inte, men jag gillar den, mycket.

Det finns fler anledningar till att boken blev skriven; den viktigaste är kanske ett försök att förstå vem Ulla var. Även hon visar sig svårfångad. Förstås. Erik söker henne i sina egna minnen, i hennes efterlämnade dagböcker och brev, i hennes opublicerade dikter, i mormoderns dagböcker och morfaderns brev. Han beskriver hennes klassresa, som verkar ha gjort starka avtryck i hennes personlighet. Han intervjuar hennes gamla vänner och älskare.

Ulla var en komplex person, så som de flesta nog är. Hon hade sina begränsningar, som vi alla har. Och det är svårt nog att förstå vilken människa som helst – våra föräldrar är kanske de svåraste av alla. Som vi har varit så beroende av, sett upp till kanske. Hur kan vi se dem klart? Hur kan vi stå ut med att göra dem rättvisa? Då är det nog lättare att höja dem till skyarna. Eller såga dem längs fotknölarna.

Erik Wijk varken sågar eller hyllar sin mamma, han bara letar efter ledtrådar till varför hon blev som hon blev – i hans ögon – och kanske ännu mer efter ledtrådar till varför deras relation blev som den blev, varför hans kärlek till sin mamma blev skavd i kanterna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag läste boken girigt, i tre dagar, vek hundöron och antecknade i marginalen. Trots att Bara de rätta orden är en mycket personlig bok är den ändå allmängiltig och intressant för alla som någonsin funderat över hur en lär känna en annan människa. Och jag tänker att Erik Wijk inte lyckas fånga in sin mamma Ulla ändå, trots sina tålmodiga och noggranna genomgångar av brev, dagböcker och poesi. Inte för att han är förblindad – jag tycker att han ser sin mamma ganska klart – och inte för att hon var extremt udda – hon var speciell, men som sagt inom det vanliga knepiga mänskliga utrymmet. Utan för att det inte är möjligt, tror jag, att förstå någon annan fullt ut. Allra minst sina föräldrar. För att vi är summan av så otroligt många delar att det skulle behövas ett helt bibliotek för att räkna upp dem. Och varje gång vi försöker beskriva någon vi står nära använder lägger vi till några nya delar, våra egna.

Men det är ändå intressant att försöka! Om inte annat kan vi vrida och vända på pusselbitarna och jämföra dem med våra egna. För, som Schiller skrev:

Vill du förstå dig själv, se hur andra beter sig.
Vill du förstå andra, se in i ditt eget hjärta.

 

 

Om att lämna sina barn

Vi såg en dokumentär om Ingrid Bergman nyligen, och sen följde en lång diskussion om föräldrar som lämnar sina barn. Typiskt att det alltid blir starka känslor när en mamma gör det, medan pappor ofta kommer mycket lindrigare undan!

Bergman var visserligen en stor konstnär, och därmed lite mer ursäktad än en vanlig snabbköpsmorsa skulle vara om hon plötsligt packade sina väskor och drog. Vanligtvis är ju konstnären en man: det manliga geniet, kulturmannen, pappan som inte har tid eller ork eller ro att delta i det lilla livet. Men oavsett om han är en Upplyst Ande eller en vanlig knegarfarsa är det fortfarande idag, 2017, mindre upprörande om en pappa överger eller struntar i sina barn än om en mamma gör det. För mig är det exakt samma sak, lika mycket fel. (Jag vet att det inte är enkelt, jag kommer till det.)

Bergman var ganska extrem: hon övergav fyra barn, i två omgångar. Först sin tolvåriga dotter som hon fått med sin första man, sju år senare sina tre nya barn. Egentligen lämnade hon barnen mycket tidigare, ofta bara några månader efter att de fötts, för att åka på långa inspelningar. Ibland var hon hemma långa perioder, ibland hälsade barnen på henne på jobbet.

Alla hennes barn (som nu är gamla såklart) deltog i filmen. Tre av dem verkade ganska drabbade av sorg över att mamman lämnat dem, den fjärde tog det synbart med ro. Alla fyra pratade om sin mamma som en väldigt underbar person, och som en som bara kunde vara lycklig om hon fick skådespela.

Far & flyg med mamma och nannies

Så här tycker jag: att den som sätter ett barn till världen, och då menar jag alla som utsätter sig för risken/chansen att bli med barn, har ett personligt ansvar för att det barnet inte far illa, så långt det är möjligt. Barnet har inte bett om att få komma och kan inte välja, så ansvaret är föräldrarnas. Inget barn ska behöva undra en enda sekund över varför pappa eller mamma har valt bort det. Men det gör barn som valts bort.

Många barn godtar sina föräldrars förklaring om ”ny kärlek” eller ”viktigt jobb” eller ”frihetsbehov” eller vad det nu kan vara, men jag tror att det oftast bara är en överlevnadsstrategi, ett sätt att rationalisera för att slippa känna sig övergiven. Även när de upprepar det som vuxna.

Ingrid w kids Isabella, Roberto, Isotta & Pia

Det är såklart inte lätt att lämna sina barn. Upplevelsen att vara förälder är som en kran som antingen måste vara helt på eller helt av för att fungera, det går inte att ha den i nåt slags droppläge. Det gör ont att stänga av den, oavsett om det är samvetet eller de känslomässiga och biologiska banden som orsakar smärtan. Somliga dövar sig med övertygelse, andra med alkohol, somliga med kärlek eller andra typer av missbruk.

De flesta lyckas inte stänga av kranen helt. Bergman sa i en intervju att hon upplevde sig mer som kompis till sina barn än som mamma, och hon hoppades att det var en bra sak. Att en rationaliserar bort sitt föräldraansvar betyder inte att en har mindre dåligt samvete.

ur Höstsonaten, Bergmans sista film, där hon spelar en dålig och frånvarande morsa.

Det här handlar förstås inte om ondska (nästan ingenting handlar om ondska, det är bara så lätt att ta till det som förklaring när vi inte orkar ta in komplexiteten i människors känslor) eller om att vara en dålig människa. Alla är verkligen inte menade att vara föräldrar, oavsett hur gärna de vill eller hur mycket de försöker, och det skulle vara mycket bättre om vi inte hade den här kärnfamiljskulturen som vi har, där alla förväntas ”skaffa” barn för att passa in i mallen, och där barn bara har tillgång till en eller två vuxna även om de är rätt kassa föräldrar.

Däri ligger det största problemet, som jag ser det. Vi har gått från att behöva göra barn för att säkra vår överlevnad till att göra barn av romantiska skäl, inte nödvändigtvis en förbättring. För tyvärr passar ett närvarande föräldraskap in ganska dåligt i vår kultur. Att bli förälder idag, om vi vill vara närvarande med barnen, är att tvingas välja bort mycket av det som vi hyllar som viktigt: frihet att göra vad vi vill, när vi vill; möjligheten att arbeta och producera och ”göra rätt för oss”. Vi tvingas dela upp tiden mellan barnen och det viktiga eftersom det är väldigt svårt att integrera båda.* De flesta av oss prioriterar så gott vi kan vårt ansvar som föräldrar (eller som mor- och farföräldrar) framför jobbet/kärleken/drömmarna, med varierande resultat. Några klarar inte av det alls utan ger sig av.
I vilket fall är det barnen som drar det kortaste strået.

Så vad är lösningen? Det enda hållbara vore att ändra förutsättningarna i grunden.

• Byta kärnfamiljen mot storfamilj, flock eller annat nätverk där det alltid finns närstående till barnet som kan avlasta föräldrarna och bli lika viktiga för barnet som pappa och mamma.

• Bryta det kulturella mönster som säger att alla vuxna måste bli föräldrar och istället göra det lättare för icke-föräldrar att engagera sig i andras barn. Mer av ”alla barn är allas barn”, alltså att alla vuxna ser alla barn som sitt ansvar, inte bara de egna barnen.

• Göra det mycket lättare för föräldrar (och mor- och farföräldrar) att finnas där för sina barn**, och att överleva utan att behöva vara ifrån sina barn. Till exempel genom att ställa kravet på att alla arbetsplatser ska vara barnvänliga (vilket också gör dem vuxenvänliga), genom att införa medborgarlön, genom att bygga nätverk som ser till föräldrarnas behov, när föräldrarna ser till barnens.

Det krävs alltså både lagförändringar och ett ändrat synsätt. Tills dess tror jag att det är superviktigt att vi pratar om det. Den här diskussionen har en tendens att landa i ett skuldbeläggande av föräldrar som väljer bort sina barn, eller i defensiva argument från föräldrar som känner sig anklagade för att de måste vara borta mycket från sina barn. Inget av det hjälper barn att känna sig prioriterade, så det gäller att fokusera på systemfelen och hur vi kan ändra på dem.

För det är jobbigt att känna att en kanske har prioriterat fel. Att det kanske inte var så himla lätt för barnen att ha en mamma som var borta jämt, fast hon var en rolig kompis. Eller en pappa som aldrig hade tid och jämt var trött för att han var tvungen att jobba så mycket.

Men det går att ha två tankar i huvudet här. Ingrid Bergman kanske faktiskt var tvungen att lämna sina barn för att filma. Samtidigt som barnen kanske for illa av det. Ibland är det så. Och då måste det få vara så. Då måste den som är ledsen få vara ledsen, och kanske arg. I stället för att lyssna på varför föräldern ”måste” jobba, eller ”måste” följa sitt hjärta och liknande. Inte tvingas att förstå och förlåta.

För hur ont det än gör att erkänna att en gjort fel så är det ju nödvändigt för att någon annan ska få känna att de har rätt.

Och sen kan vi gå vidare, och förändra.

Det är lite taskigt att bara använda bilder på Ingrid Bergman i en text som handlar om frånvarande föräldrar. Ingmar Bergman hade nio barn som han övergav i många omgångar. Men såklart finns det nästan inga bilder på Ingmar och hans barn! Medan det finns en ziljon bilder på Ingrid och hennes.


*
Jag tror att de flesta barn upplever sig bortvalda redan på den här vardagsnivån, den som drabbar nästan alla familjer, men eftersom det är en så central företeelse i våra liv gör vi inget stort nummer av det.

** Med ”finnas där” menar jag inte att sitta och andas dem i nacken 24/7, utan att vara tillgängliga vid behov. Det går att lösa på många olika sätt.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Nyårslöften och önskningar

Okej då, nyårslöften för 2017.

• Jag vill bli bättre på att inte göra nånting alls. Detta är mitt allra svåraste.

• Jag vill läsa fler böcker.

• Jag vill medverka mer till förändring. Världen är inte okej, men jag vill inte resignera eller alltför ofta välja tv-serier framför verkligheten.

Och så några nyårsönskningar:

• Att få vara mycket med min trevliga familj! Särskilt den allra minsta, den snabbfotade mjukkindade pratsamma lilla typen.

• Att jag och alla jag älskar får vara så friska som det går.

Ehh, ja det var det. Det är sant som de säger, att allt bleknar i jämförelse när en inte får ha hälsan.

Men! Bortsett från det då så skulle det vara roligt att få åka och kolla på huset i Motala, åka (på en annan nostalgitripp) till Blomstergården i Småland, komma upp till fjällen igen, undersöka hållbara alternativ till kapitalismen, skriva mycket och läsa många böcker. Slippa krångel med Försäkringskassan, höll jag på att skriva, men haha! För osannolikt :/ Träffa vänner, sova, bada naken, cykla mycket, gå på teater, lägga pussel. Läsa nyheter om att Vidarkliniken får fortsätta att vara öppet för alla, att Trump drabbas av självinsikt och blir eremit, att världen drabbas av självinsikt och blir en plats som är vänlig mot barn, gamla och träd.

Till sist vill jag hälsa till alla med denna fina glitterbild (jag har just upptäckt ryska glitterkort så det kommer att bli mer av den varan framöver). Gott nytt år! igen.

Rysk glitterkonstnär: Leila Shishkina

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Skicka vidare: november

Internet alltså! Det är som ett hav fullt med plankton och man själv en bardval: så fort man gapar det allra minsta får man barderna fulla med intressant jox. Eller som att man har fickor fulla med ludd som aldrig tar slut och som är jätteskönt att pilla på och som gör att man aldrig får nånting gjort. Eller nånting annat. Det här är iallafall sånt jag vill dela med mig av.

Intervju med My Skarsgård som blev alkoholist fast hon verkligen, verkligen inte ville det. Den berörde mig mycket och jag kommer nog tillbaka till den.

• Instagramkontot Adopterad i Sverige. Finns även på Facebook. Låter adopterade berätta om sina erfarenheter. Ett av många bra konton på Instagram, får återkomma där också.

atco nov henSara Lövestam i Språktidningen, om varför vissa ord retar oss. ”Nya substantiv, adjektiv och verb tas emot med öppen famn. Men när nya ord knackar på dörren till stängda ordklasser kliar det i språkörat.”

Lars Lindström i Expressen: Fint och vemodigt om att inse att det är över, när ungarna flyttar ut. ”Plötsligt var de borta. De två människor vi levt med under två decennier, i samma familj, under samma tak, väljer att flytta och lämna oss ensamma med ödslighet, två tallrikar i stället för fyra vid middagen, mjölk som surnar i kylskåpet, inga högar av skor att snubbla på i hallen.”

Meghan Trainor – All About That Bass Dels är den kontroversiell, för att den tar upp tjejers kroppar och hur de ska se ut. Jag har tänkt en hel del på det och återkommer med den här också, för jag vill jämföra den med några andra musikvideos. Dels är den också svängig! Och svår att sluta lyssna på!

• ”Om det här är @AndrevWalden’s första steg på vägen att bli en svensk XKCD är jag så sjukt för” twittrade Jack Werner häromdagen, och jag kan bara hålla med. Andrev är personen bakom det magiskt underbara vetenskapliga rojalistiska Rymdslottet, men texten som Jack länkade till var den här: Vad skulle hända om en sexmånaders bebis fortsatte växa i samma takt?

• Och för dig som inte minns vad XKCD är: en serie som handlar om vetenskap. Och annan galenskap. Slutpoängen ser man bara om man håller musen över själva serierutorna. (Det finns tre sätt att hålla en mus över en serieruta, du får prova dig fram.)

My manifesto for fixing the Internet Mikael Kazarnowicz skriver om varför Internet har blivit trasigt, och hur just DU (och han, och jag) kan laga det. Viktig läsning.

atco nov jimwales• På samma not: Why we collaborate. TED-radio om varför, och hur, miljontals människor samarbetar online på olika sätt, ofta helt ideellt.

Långvariga relationer bygger på två egenskaper, enligt forskare som intervjuat en massa gamla stötar som varit ihop länge.

‘Am I being catfished?’ är en lång, rörande, störd och väldigt rolig berättelse om hur en författare konfronterar en person som ger hennes bok ett dåligt omdöme på Goodreads. Och upptäcker att hon hamnat i mörkaste trollskogen.

Så hotas Europa av ultranationalismen. En av de bästa artiklarna om SD, fascism, nationalism och läget i Europa jag läst. Av Henrik Arnstad i DN. ”Bakom det ständiga skällsordet ‘antidemokrat’ ligger en plötslig osäkerhet. Vi är inte längre överens om vad själva ordet ‘demokrati’ betyder, vilket inte är någon slump.”

Tio saker vi verkligen kan låta bli att säga till små barn!

atco nov evidenceThe Evidence on Waterbirth När mitt första barn föddes för 32 år sen ansågs det som krångligt, men inte farligt, att föda i vatten. Sedan dog ett barn under en vattenfödsel och det blev full panik på alla BB-kliniker. Sedan dess har diskussionen gått varm om huruvida det är bra att föda i vatten. Det senaste är en rapport där forskarna mycket grundligt går igenom alla bevis för och emot, och landar med stor säkerhet på för.

• Podcasten Om krisen kommer produceras av DinSäkerhet.se, mina grannar på jobbet. I första avsnittet handlar det om din hemberedskap. I hur många dagar klarar du dig om krisen kommer? Hur länge räcker maten i ditt skafferi? Och hur funkar livet på Manhattan när elen slocknar i en hel vecka? I avsnitt 2 om att agera i kris. När katastrofen kommer vill vi alla vara hjältar. Men vad är det som avgör om vi lyckas? Går det att öva i förväg? Och hur mår en hjälte när lugnet har lagt sig? Intressanta intervjuer och reportage.

• Och på mitt jobb handlade en av de senaste fredagsbloggarna om något liknande: Packa din krislåda! (Har du en krislåda?)

”A.Rab” by Gnucci Skön video av svenska rapparen Ana Rab. Based on a true story.

Allyawan – Samma som mig Mera bra svensk rap! Här av Allyawan.

Skriv på mot bisfenoler. Bisfenoler är hormonstörande ämnen som kan hittas på massa ställen – i konservburkar, kvitton, eller det där vita som vi lagar barnens tänder med. Bisfenol A har i djurförsök kopplats till negativa effekter som problem att få ungar, men också påverkat fosters utveckling av hjärnan och visats störa beteendet hos djuren som fick ämnet i sig under fostertiden. Skriv på Naturskyddsföreningens namninsamling som ska lämnas till miljöministern inför att beslutet ska tas i januari!

Oatmeal om kometlandningen (klicka för större bild)
oatmeal_comet(bonus-oatmeal om bacon)

Ursula Le Guin: We Need Fantasy Because ”Hard Times Are Coming” Jag har sparat det bästa till sist. Ursula, jag älskar dig så mycket.

atco nov leguin

Varsågoda att skicka vidare!

Länk

Saknad Sicce

Min gudmor Sicce gick bort på nyårsafton. I går kväll skrev jag på Lucke & Lull-bloggen om vårt senaste besök hos henne i Uppsala.

Sicce var en otrolig människa, med en hjärna som bara överträffades av hennes hjärta. Hon kommer att saknas av många, många. Fina minnesord över Sicce finns här på UNT, på radions Kulturnytt (med fint foto av Sofia Runarsdotter), på SvD Kultur där hon var medarbetare, och här av Mohamed Omar.

Sicce som när jag var liten (och som hon ser ut när jag drömmer om henne)

Veteranen har skrivit en av många artiklar om Sigrid och Carl-Göran Ekerwald som fick några år av innerlig, självlysande kärlek.

Och här en intervju med Carl-Göran, publicerad på hans 90-årsdag, dagen före nyårsafton. Våra varmaste tankar går till honom, och till Sicces barn och barnbarn.

Länk

Min mamma i andras ögon

Får man som författare lämna ut andras privatliv? Genom åren har jag skrivit om det då och då, senast om Felicia Feldts bok. Då var redan boken om min mamma och pappa påbörjad och den gör förstås att jag tänker mycket på det. Den handlar ju också om min egen familj och om mina syskon. Hur mycket ska man avslöja om sig själv? Om andra?

Nu är det ju Björn af Kleen och inte jag som skriver. Jag har berättat för honom, delat med mig av min historia, mina brev och minnen. Men han har pratat med många andra också. Jag får veta saker om min mamma och pappa som jag inte visste förut. Min mamma framstår inte alltid i världens vackraste ljus. Som chefredaktör för Kamratposten var hon hård, utan pardon, vissa var rädda för henne. Nyckfull, taskig, högfärdig är ord som en del av de intervjuade använder – folk som jobbade på KP, som jag kände när jag var liten.

min besvärliga/modiga mamma

Det framgår visserligen också att hon var orädd, att hon alltid hade läsarnas bästa för ögonen och aldrig svek dem, vad det än kostade.

Men jag blev ändå ställd när jag läste de där intervjuerna, och först väldigt ledsen. Min mamma! Jag menar jag vet att hon var besvärlig. Jag var ju själv arg på henne jämt. Hon var ofta helt hopplös, utan självdistans, lättsårad, utan förmåga att ta konflikter på ett vettigt sätt.

Men får andra verkligen säga det?

Och allra först tänkte jag: Varför har de aldrig sagt det där till mig? Jag trodde ju att de gillade henne. De var på hennes begravning, sa snälla saker.

Men å andra sidan. Varför skulle de ha sagt till mig att de var arga på henne. Jag är ju hennes dotter, lilla Anna i deras ögon. Och kanske till och med att de gillade henne också, i andra sammanhang. Hon var ju inte rakt igenom omöjlig, hon hade fina sidor, var rolig och generös och lojal. Och gjorde bra saker som sagt.

Ändå, och fast det är helt ologiskt och dumt, tänker jag att hon skulle ha blivit så himla ledsen om hon hade sett det. Sigrid ”Sicce” Kahle var en av hennes äldsta vänner och min gudmor. När hon gav ut första delen av sina memoarer för tio år sedan hade hon skrivit en del om min mamma. Bland annat om hur Lull hälsade på hos Kahles när de bodde i USA 1968, och hur hon skällde ut både värdparet och gästerna för att de var såna inkrökta förtryckare. Om hennes hetsiga humör och politiska enögdhet. Lull blev helt knäckt när hon läste det, fast det mesta var ganska diplomatiskt uttryckt (och sant, ur ett perspektiv i alla fall). Hon sa upp bekantskapen med Sicce och var verkligen helt förkrossad. De blev vänner igen efter några år, men ändå.

Sicce tyckte förstås också att det var hemskt. Andra delen av hennes memoarer kom ut för någon månad sen och hon säger i en intervju i SvD att hon fasar ännu mer den här gången för hur folk ska känna sig beskrivna, eftersom ”Jag vill skildra det som hänt fullkomligt autentiskt, och då måste det osympatiska och otrevliga vara med”.

Jag håller med. Trots att jag tror att min mamma skulle reagerat likadant igen, om hon kunnat läsa andra delen av Sicces memoarer.

Lucke & Lull (och bebis-jag)

När det gäller Lucke & Lull är jag som sagt kluven. Å ena sidan vet jag att hon skulle bli ledsen av kritiken (det hon skulle uppfatta som kritik). Å andra sidan skulle hon säkert vara stolt över att boken kom ut, och tycka att den var väldigt bra (för det är den). I vilket fall så kramas mitt hjärta ihop lite varje gång jag tänker på det. Helt oförnuftigt, men ändå.

PS Mer läsvärt om att lämna ut andra: litteraturkritikern Ulrika Milles i en artikel på Insidan i DN, och i Dagens Arena om ”Den skoningslösa författaren”.

Länk

Teddy

En av mina bästa vänner lever inte längre. Hon började i min klass i femman och vi drogs till varandra som magneter. Mitt första minne av henne är att vi satt uppkrupna i fönstret i korridoren i Johannes skola och pratade. Hon tuggade på sitt hår och berättade att hon gått i montessoriklass, och att hon tyckte att vår klass var stökig. Jag tyckte att hon var det finaste jag nånsin sett. Teddy var inte hennes riktiga namn, men hon gillade inte sitt riktiga.

Vi blev bästisar, men det var inte okomplicerat. Hon var våghalsig och ville prova allt, jag var mer försiktig. Min mamma gillade inte vår vänskap, hon trodde att allt knas jag hittade på var Teddys fel, men så var det förstås inte. En gång blev min mamma så arg på Teddy att hon gav henne en örfil. Det kan vara typ det enda jag aldrig har förlåtit min mamma.

När vi var tonåringar blev vi riktiga flumbarn i den bemärkelsen att vi rökte gräs (jag lite, hon mycket), lyssnade på reggae, drog omkring på stan och var allmänt ohängda. Alla killar blev kära i Teddy och tittade knappt på mig, jag var hennes hangaround bara.

Fotoautomatknas

Vi pratade om allt och delade på allt. Vi var väldigt barnsliga och fnissiga och vi gjorde en del grejer som var så sjukt dumma och ogenomtänkta så jag knappt vill kännas vid det idag (fast jag funderar på att skriva om ett av våra huvudlösa äventyr här på bloggen nån gång, om jag törs!). Våra mammor hade nog gått i småbitar om de visste vad vi gjorde. Så var det.

Vi gick ut nian med världens sämsta betyg eftersom vi hade skolkat oss igenom högstadiet, men hasade iväg till Arbetsförmedlingen för det skulle man göra. Där träffade vi en journalist som intervjuade oss för Aftonbladet:

Vi vill ha ett jobb, men

Vi var väldigt upprörda när vi läste tidningen dagen därpå. Så där hade vi ju inte alls sagt! tyckte vi. Vi var inga slashasar eller bortskämda snorungar, vi var helt enkelt bara för smarta för att bli pålurade nåt slavgöra menade vi. Sa jag att vi var 15 år?

Vi fick faktiskt jobb båda två, jag som frilansjournalist på Nynäshamnsposten (hela den märkliga historien finns här) och Teddy på resturang. Senare jobbade vi som tidningsutdelare, tvättsorterare, inom äldreomsorgen, i garderob och med alla möjliga slavjobb. Lustigt nog var de vuxna sura på ”dagens ungdom” redan då.

Texten handlar inte om 80-talisterna, det är bara exakt samma formuleringar nu som då

Överraskande liten efterfrågan på missförstådda femtonåriga genier i Platsjournalen

En sommar var Teddy kär i en biografmaskinist på Grand. Den sommaren såg vi Gökboet 64 gånger. Vi gick igenom så många kärlekar, brustna hjärtan, soluppgångar, smitningar från polisen, cykelutflykter, besök hos mormor, barnvaktande, allt. Ibland var vi osams, men vi pratade ofta om hur vi skulle bli gamla tillsammans. Sen kom hennes stora kärlek in i bilden, och med honom det tunga knarket.

love

Vi hann få några år till tillsammans. Hon fanns med när jag fick mitt första barn. Jag fick vara med om hennes första dotters första år.

Teddy & Max

Men sen tog det mörka livet över. Våra vägar skiljdes åt och det tog tio år innan jag såg henne igen, ett hastigt och olyckligt möte. Ännu några år senare fick jag veta att hon inte levde längre.

Min fina Teddy. Vet du hur mycket jag saknar dig fortfarande? Och att jag drömmer om dig ofta. Alltid bra drömmar. Häromdagen hittade jag dina brev, ombundna med sidenband, i en låda. Jag grät från det första brevet till det sista. Nu önskar jag att jag kunde skriva om allt ljuvligt du tänkte och sa och gjorde, men det är inte mina ord och tankar att ge bort. Jag skriver bara att du var för ömtålig och för bra för den här världen, och att jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka dig igen.

Länk

Mitt hjärta är ditt (igen)

Sonen har lämnat hemmet. Han packade sina väskor igår kväll och reste tidigt i morse. – Men hur länge ska han vara borta, frågar en kollega som ser mig sitta och stirra drömmande ut genom fönstret. – Bara två månader? Men då är det väl ingen fara, han är ju stor, han klarar sig!

Det är klart att han klarar sig. Han är jättebra på att klara sig. Jag är inte orolig för honom alls, och jag är jätteglad för hans skull att han får göra den här resan. Det känns bara ovant. Det slår mig att han och jag aldrig har varit ifrån varandra så här länge. På mer än 20 år har vi nog aldrig varit ifrån varandra längre än ett par veckor. Detsamma gäller hans yngsta lillasyster.

I fredags gick jag hem tidigare från jobbet. – Vad ska du göra? frågar kollegan. Jag svarar att jag ska kretsa runt honom medan han packar, vara ivägen, komma med goda råd, se till att han inte glömmer tandborsten, packa ner godis som han hittar när han packar upp.
– Men herregud! Ska du inte bre ett par mackor också, så han inte svälter ihjäl på vägen? Stryka hans skjortor? Rita en karta?

Nej, han behöver ingen karta. Och jag strök inte skjortorna, däremot visade jag honom hur man kan rulla ihop dem till korvar innan man packar ner dem. De blir skrynkliga, men man får mer plats i väskan.

Och om jag nu skulle ha brett några mackor? Jag har brett många mackor till mina ungar. Det är en kärlekshandling. Jag vet att de kan bre sina egna mackor, sy i sina egna knappar, beställa sina egna blanketter på nätet. Ändå har det hänt att jag har beställt blanketter och sytt i knappar. För att inte tala om alla koppar te jag kokar åt dem. När någon är morgontrött kommer jag med en kopp te. När någon är förkyld eller deppar gör jag en kopp te. Eller när någon ber mig. Det är ett enkelt (och varmt) sätt att visa att jag bryr mig.

Visst, man kan gå över gränsen. Man kan bli en kompismamma (väldigt dåligt). Eller ännu värre, en sån där mamma som man läser om, som gör allt för sina barn och som aldrig släpper taget. Som gör barnen osjälvständiga och ängsliga. Ärligt talat har jag aldrig träffat någon sån mamma på riktigt, men de kanske finns. Jag är inte en sån. Mina barn är högst kapabla och självständiga. De kan vara lata ibland, och de städar inte så mycket och entusiastiskt som jag skulle önska. Men de är smarta, kloka och modiga och de kommer att klara sig jättebra i livet.

Ibland tänker jag att svenska föräldrars högt ställda krav på självständighet har sitt ursprung i den karga svenska myllan. Kanske i statarlängan, i det lilla fiskeläget eller någon annan hårt arbetande, kärv och gudsfruktande miljö. Vi är misstänksamma mot närhet och ömsesidigt beroende. Bäst att inte bli för fäst vid någon som ändå kan bli uppäten av vargarna. Jag fick minsann ingen hjälp av min far. Bra karl reder sig själv. Själv är bäste dräng. Och så vidare.

Men det där funkar inte för mig alls. Mitt liv är för kort för att slösas bort på principer. Jag vill vara nära, jag gillar ömsesidigt beroende. Man är ändå alltid ensam innerst inne, varför göra det ännu svårare? Varför inte kramas och bre mackor åt varandra medan man kan?

Om du känner igen den här texten beror det på att du läste den när jag la den på bloggen första gången den 1 mars 2009. Jag tyckte att den passade så bra med de senaste dagarnas beroendetema. 

Länk

Doktor Karma svarar: Hur möta en arg fotgängare?

Dr Karma, Esq.

FRÅGA: Doktor Karma, jag hoppas verkligen att min fråga kommer med nu! Häromdagen kom jag cyklande på en kombinerad gång- och cykelväg längs en kanal. Cykelbanan just här var mycket isig och knölig, så jag cyklade på gångvägen istället. Mycket sakta och försiktigt. En välklädd, snaggad man i 40-årsåldern kom gående mot mig. Jag såg till att få ögonkontakt och väjde ordentligt för honom, så långt ut till höger på gångbanan jag bara kunde, så att han hade god marginal att mötas om han gick mitt i gångbanan. Istället klev han ut rakt emot mig, stannade, slet ut sina hörlurar ur öronen, pekade på cykelbanan och vrålade ”DÄR ÄR CYKELBANAN! DÄR ÄR CYKELBANAN!”.
Jag stannade, förbluffad, och kunde inte få fram ett ord. Efter tre sekunders ilsket blängande satte han tillbaka hörlurarna och stampade vidare. Nu undrar jag: Vad borde jag ha svarat, för att bibehålla mitt goda karma?

Signatur ”Rådvill cyklist”

SVAR: Kära Rådvilla cyklist! För det första vill jag säga att du inte bara verkar sakna råd utan även trafikvett. Om man inte kan cykla i cykelbanan så finns det bara en sak att göra: led cykeln! Men jag vill inte låta för sträng. Jag förstår att du inte menade illa; du vidtog alla mått och steg (utom att kliva av hojen då) för att inte orsaka de mötande fotgängarna någon skada. God karma!

Jag vill också tacka dig för en intressant fråga. Hur bemöter vi rasande, ovänliga och ohyfsade människor på ett sätt som inte försämrar, utan förbättrar den universella karman? Det beror naturligtvis på. I just detta fall ser jag att det finns flera olika metoder. Vi ska granska dem var och ett.

1. Med raseri. Så fort du såg att han tänkte skälla ut dig kunde du ha hoppat av cykeln, gått fram och gett honom en rak höger. (Det hade förmodligen smärtat dig mer än det smärtat honom, om du inte hade använt en boxhandske förstås.) Dock är det dålig karma att slå folk på käften, särskilt om man gör det för att slippa höra deras åsikter.
Karmapoäng: 0

2. Med en snärtig replik. Det är mycket frestande att svara någonting dräpande när man blir utskälld (särskilt om den skällande har rätt), och man kommer alltid på det perfekta svaret för sent. Till exempel kunde du ha svarat: ”Där är den ju! Som jag har letat!” eller ”Hör du inte klockan? Hör du inte klockan?” (eller något ännu mer lustifikt, kom med ett bättre förslag själv om du nu är så himla fiffig). Men retsamhet och hån är inte heller bra. Respektlöshet förmörkar sinnet och gör världen till en sämre plats.
Karmapoäng: 0

3. Med en varm korv. Alla blir glada över att få en varm korv.
Karmapoäng: 15 (25 om det är en sojakorv)

4. Med kärlek. Kärlek är svårt. Vad är kärlek? Det är också svårt att krama någon som står och vevar och skriker. Man kan börja med något lättare, som en slängkyss, eller en kärleksfull gåva (se varm korv ovan). Risken är dock överhängande att det inte är äkta kärlek man känner utan något slags passivt/aggressivt substitut som förhåller sig till kärlek ungefär som en påse Liptons till handplockade teblad från Himalayas sluttningar.  
Karmapoäng: 0 (om det inte är äkta kärlek förstås, det är värt minst 7 poäng)

5. Med oohm ah uhm. Ödmjukhet är bra för karmat, men det ska vara rätt sort. Att till exempel ge efter för den rasande och svänga upp på den isiga cykelbanan eller börja gråta och slänga cykeln i kanalen är inte bra för den rasandes karma. Det stärker honom i den falska tron att han kan utöva reell makt genom att ryta och härska. Den sanna karmacyklisten ramlar inte i känslofällan. Hen förstår att det inte finns någon som kan ”vinna” när känslorna (egna eller andras) redan tagit överhanden. Istället är det universum som vinner, när cyklisten nickar för att bekräfta att meddelandet är uppfattat, utan att stanna och utan att väja. Om det känns svårt att bibehålla ett meditativt lugn kan det hjälpa att mumla ”oohm ah uhm”, alternativt sjunga ”Ta mig till havet” medan man cyklar vidare.
Karmapoäng: 100

Det var allt för idag från Doktor Karma. Skicka in era frågor så får ni svar när ni får svar. Au revoir!

Länk

Hej Du

Hej mammi. Idag är det ett år sen din sista dag i det här livet.

Ett år och några timmar, sen vi vinkade adjö när jag lämnade ditt fina lilla rum på Ersta, du log och vinkade och jag kände mig så glad för att du var glad, i all din skruttighet var du lugn och glad och finurlig, du var Lull helt enkelt.

Ett år i kväll, sen de ringde från Ersta och sa att du hade somnat in för gott.

Ett år i morgon, sen vi satt hos dig, barnen och jag, och betraktade dig, konturerna av vad som varit du, ditt skröpliga käril. Ett käril utan fjäril. Begrundade vad du betytt för oss. Skickade med dig våra varmaste tankar.

Ett år i morgon, sen jag ringde barnens pappa för att berätta vad som hänt och fick framföra dödsbudet på komradio via polisen i Kiruna, i det kanske mest bisarra telefonsamtalet någonsin (”Lull dog igårkväll, kom”, ”Vad säger du? Du gråter så jag hör inte vad du säger, kom”, ”Lull dog igår, kom! Kom hem, kom!” och så vidare) som slutade med att till och med polisen höll på att börja gråta.

(Du skulle ha gillat min beskrivning av det, du älskade det absurda i tillvaron och lärde mig att älska det. Och det är väl inte helt fel att höra om hur sorgligt det blir när man inte är med längre, heller.)

Det råkar sig så idag, denna augustidag precis parallellt i kalendern med din sista dag på den här planeten, att jag sitter och läser dina brev. Jag sitter i en liten enslig stuga på en öde hed vid stranden och läser några av de hundratals brev du skrev till Sigrid, en av dina allra bästa och trognaste vänner. Sigrids stora brevsamling på flera tusentals brev ska skickas till ett universitet och därför fick jag låna med mig några av breven från dig, för att hinna läsa dem innan de blir forskningsmaterial. Det är kanske hundra sidor, oftast handskrivna på tunt prassligt papper, här och där ett maskinskrivet brevkort, några vykortsbuntar (du älskade att skicka fem-tio vykort åt gången och numrera dem, helst med oavslutade meningar på alla kort utom det sista).

Det är överraskande överraskande att läsa dina brev till Sicce. Jag visste ju att det var knepigt, ditt liv, men inte att det var så illa. Du kanske undanhöll mycket mer än jag trott från mig. (Men visst är det okej att jag läser om det nu? Det är ju inte som om du ville ha några hemligheter för mig, då skulle du ha gjort dig av med alla dina 63 dagböcker som nu ligger i en kartong i min källare: jag har inte hittat kraften eller tiden att börja läsa dem ännu. Det var nog snarare jag som inte ville, eller snarare orkade, höra om hur eländigt allting var. Jag var ditt enda barn, din enda familj, och jag orkade inte bära din börda också.)

Eller så passade du bara på att ösa ur dig i breven, kanske var ditt liv inte fullt så eländigt som man kan få för sig när man läser. I vilket fall räcker det och blir över. Du brottas med ensamheten, barndomsminnen, din vånda att vara en usel förälder, situationen på Kamratposten. Framförallt den förbannade ensamheten. Du nämner ofta alkoholen som en tröstare, mycket tidigare i ditt liv än jag trodde. Några få brev andas harmoni. Jag läser dem flera gånger.

Jag har alltid varit stolt över dig. Du var en sån fighter, du tog alltid strid för de svaga. Du brann för att ge barn bra, intressant och rolig information. Du ville ge barn kraft, mod, glädje. Verktyg att klara verkligheten med. Du kompromissade aldrig med det målet, aldrig för en sekund. Du var ofta i hård strid med ledningen, framförallt om deras krav på annonser i KP som du aldrig gick med på, men också om innehållet (”De vill bara ha gulliga hundar, gulliga barn, ingenting svårt eller politiskt”). Men du vek dig aldrig, gav aldrig upp. (Visst, du grät väldigt ofta och drack för att orka med. Men du gav faktiskt aldrig upp.)

När jag läser breven om dina (nästan 30) år på KP blir jag ännu stoltare, ännu mer imponerad. Vilket oerhört tungt lass du drog. Oftast tillsammans med de andra på redaktionen förstås. Men det jag fastnade för mest är ett brev från 1969. Dels beskriver du vilket helvete det är att vara heltidsarbetande ensamstående mamma till en förstaklassare. Jag började och slutade skolan på olika tider varje dag, och du fick verkligen stressa fruktansvärt för att klara av alla hämtningar och lämningar. Det fanns inget fritids, och du anställde hela tiden nya tjejer som skulle passa mig efter skolan, tjejer som du ibland inte kände att du kunde lita på. Min fröken i skolan var orolig för att jag inte hängde med på lektionerna och ville sätta mig i specialklass. Hemma var jag arg och ledsen jämt, tyckte du, vi bråkade ofta. Du tog alltid med dig jobb hem och hade aldrig tid med vuxet sällskap. På jobbet var det också kaos:

”De unga FNL:are jag anställde nyligen har bildat en ganska sträng front mot mig, de vill göra en sorts Vietnambulletin av Kamratposten, behandlar mig som representant för makten, pengarna och ägargruppen, ställer till uppträden om vi jobbar över 5 minuter – bokstavligen – och topprider mig med hot om fackföreningsbestämmelser.”

Du skriver att de är revolutionärer och FNL-sympatisörer, och att det är ju förstås du med:

”Men det är inte det enda för mig som målsättning. Och jag inser i vilket fall att ungar inte en sekund skulle orka sej igenom den läskost dom vill proppa i dom.”

Du insåg att barn inte kan tvångsmatas med politik, och du respekterade att det finns många barn som vill läsa om musik, böcker, film, kärlek, naturen och mycket annat. Du såg till att det alltid fanns serier i KP, långt innan serier ansågs lämplig läsning för barn. Du lät en sexrådgivare svara på barns frågor om sex, redan 1971, trots våldsamma protester från konservativa lärare, kristen press och andra stofiler. Du såg till att ungar fick plats att berätta om sina tankar och drömmar, och att de fick svara på varandras brev. Och i varje nummer skrev du ledarspalten Hej alla Du, alltid med kärlek och respekt för KP:s läsare. Mitt hjärta sväller av stolthet när jag tänker på det.

Ja, det var allt för idag. Det finns inte mycket jag vill säga till dig som jag inte redan har sagt (eller skrikit), alla våra bråk var förstås jobbiga men bra på det sättet att det inte blev något osagt kvar. Visst, du var en ganska knackig förälder, men du älskade mig reservationslöst och du ställde alltid upp för mig, på alla sätt du kunde. Jag försonades med din knackighet långt innan du vinkade adjö till mig den där dagen för ett år sedan.

Så jag säjer hej då på ett tag. Vi har inte satt ner ditt fina gravträd vid graven ännu, jag väntar fortfarande på samtal från kyrkogårdsförvaltningen, det skulle bli nån gång i september så vi ses väl då om du väljer att vara med en stund.

Jag hoppas att du har hamnat på nåt trevligt ställe nu, och att kepsen som vi begravde med dig fortfarande lockar till sig många karlar. (Och att karlarna på det nya stället förstår bättre att uppskatta dig bättre än de gjorde på det här usla haket.)

Alla i familjen hälsar!

Puss och kram, din Anna

Detta bildspel kräver JavaScript.

Länk

Det finns inget viktigare

Just när jag ska somna står min yngsta dotter i dörren. Jag ser bara hennes silhuett men jag känner hennes sorg och oro så starkt att jag går upp och kramar om henne. ”Världen är en skör plats” säger jag till henne när vi står och håller om varandra i mörkret. ”Men de allra flesta är goda. De allra flesta får växa upp och se sina barn bli bra människor som gör bra saker. Du kommer att göra bra saker.”

Min yngsta dotter kan tänka sig in i det som hände på Utöya alltför väl. Hon är själv med i ett ungdomsförbund och har varit på sommarmöten. Vi vet båda två att det som hände de norska AUF-ungdomarna kommer inte att hända igen. Men hon är ändå rädd, och jag förstår henne.

Rapporterna från Norge är ohyggliga, man kan inte ta in det helt, det gör för ont.

Det är lätt att fastna i nyhetsflödet, titta på filmerna, läsa bloggarna, följa alla länkar. Det spekuleras vilt: Vem är han, monstret, den sinnessjuke mördaren, avskummet som släckte så många liv, som släckte hoppet för så många föräldrar, för alltid. Var han ensam eller på uppdrag av någon? Vad fick honom att begå detta vidriga brott?

Vi kommer kanske aldrig att få svar. I alla fall inget tillfredsställande svar. Ingen logik kan hjälpa oss att förstå varför just de här barnen och ungdomarna skulle bli offer för detta missfoster till människa. Och just det kommer att göra så ont, för det är få av oss här i vår norra del av världen som nöjer sig med karma som förklaring, som många föräldrar gör i andra länder. Deras sorg är lika djup som vår, men de slipper i alla fall plågan av att jaga efter en förklaring: varför just mitt barn?

Så nästa fråga är: Hur kan vi förhindra att det här händer igen?

Många har försökt svara. De flesta är överens med Jens Stoltenberg: mer öppenhet, inte mindre, är svaret. Kärlek, inte hat. Vi måste vara modiga nu, inte gömma oss bakom hårdare poliser, fler kameror, hårdare straff. Visst är det normalt att känna hämnd och hat mot den avskyvärde som sköt på Utöya, men när den känslan har gått över måste vi inse att den är roten till det onda. Hämnd kan aldrig ge oss tillbaka våra mördade barn, det får bara fler barn mördade. De som har odlat hat och hämnd, i politiska grupper och partier, på gator och torg, på Flashback och andra forum och bloggar; det är de som har odlat Anders Behring Breivik.

Vi måste göra tvärtom nu. Vi måste släppa ner garden, sänka axlarna, låta människor vara. Vi måste sluta slåss med varandra, tävla om vem som har rätt, vem som bestämmer. Vi måste börja lyssna på varandra och verkligen försöka höra. Visa respekt. Gamla för unga, unga för gamla. Män för kvinnor, kvinnor för män. Och så vidare. Vi måste dela varandras bördor. Ta oss tid att hjälpa, se den som är ensam och vilsen, fånga upp den som känner sig utanför.

Men även om vi lyckas förändra världen lite till det bättre, kan vi ändå inte skydda oss mot allt. Livet är en skör plats. Det vet redan John Hrons föräldrar, det vet folket i Åmsele och det vet familjerna till alla de som föll offer för John Ausonius och Mattias Flinck. Det vet alla de som förlorade någon i tsunamin, i discobranden, i en bilolycka, av en stroke. Det vet alla som förlorar sina barn i krig, i svält, i sjukdomar. Här i Sverige, i Norge, i vårt skyddade lilla hörn av jordklotet har vi nästan lyckats glömma bort det. Med få undantag drabbas vi sällan av det som andra måste stå ut med betydligt oftare.

Så den allra viktigaste frågan är: Hur kan vi leva när vi vet att världen är så skör? Och svaret även på den frågan är kärlek. På riktigt. Vi måste prioritera kärleken. Framför pengar. Framför makt.

Vi måste sluta kriga. Ta hem soldaterna, lägg ner försvaret.

Vi måste sluta köpa så mycket grejer. Inse att tid är så mycket viktigare än pengar. Vi behöver inte en massa saker, vi behöver varandra. Vi har inte tid att vara på jobbet tre fjärdedelar av vårt vakna liv, för att ha råd att handla mer. Våra barn, våra vänner, våra grannar är så mycket viktigare.

Vi har inte råd att leva i små slutna kärnfamiljer utan insyn. Nätverk är viktigare än någonsin nu. Vi måste prata med varandra, med folk runtomkring. Diskutera det vi tänker och gör. Lyssna med respekt. Störa varandra. Hålla varandra. Livet är för skört, och för kort, för något annat.

Länk

Lullträdet

Min mamma Lull dog i augusti förra året, och begravdes i september. Begravningen blev fin och annorlunda, helt i hennes anda. Men sen var det det här med gravsten.

En sällsynt dyster dag i november satt jag vid hennes gravplats på Skogskyrkogården och tänkte på gravstenar, och började gråta för att tanken på en gravsten kändes så orimligt tung och deprimerande. Många gillar gravstenar, och det finns jättefina gravstenar, men min mamma var liksom inte en gravstensperson. Jag kände att det måste bli nånting annat, och ringde till Fibben Hald som är illustratör och en gammal vän till min mamma. När jag hade förklarat hur jag tänkte ritade han en skiss som var alldeles underbar och precis som jag tänkt mig, fast ännu bättre.

Häromdagen åkte vi ut till Järfälla plåt och hämtade den färdiga skulpturen. Den är så fin! Och tung, fast den ser lätt ut.

grave sculpture

Den symboliserar olika saker som var viktiga i min mammas liv: barn i största allmänhet, Kamratposten, Konstnärsnämnden, jazzmusik, nämndemannaskapet, Vänsterpartiet, Sveriges radio och Strindberg (förstås). Vi funderade på att ha med Käringön, guldnougat, Tomtar och troll, Moa Martinsson och karlar också, men man kan inte alltid ha med allt.

Jag blir så glad varenda gång jag tittar på den! Och jag vet att min mamma också skulle blivit glad, och väldigt stolt.

Just nu står den i en stor blomkruka på vår balkong, eftersom de håller på och planterar på Skogskyrkogården och inte vill att man sätter dit gravutsmyckningar förrän tidigast i juli. Så det ser lite ut som om vi har begravt min mamma på balkongen, men det har vi alltså inte.

Länk

Max den modiga luffaren

(Kom just på att jag redan har skrivit det här inlägget en gång. Men se det som en favorit i repris, som varav hjärtat är fullt och som okej då, hon får väl tjata om det där igen.)

Ibland tittar jag på mina barn och tänker att det är ändå bra märkligt hur kloka och vackra och intressanta de har blivit, trots sina föräldrar. Och modiga! Ja, jag vet. Era kids är också fantastiska. Men låt mig ändå få berätta om Max, min äldste son som verkligen har gett sig ut på äventyr. Han cyklar sig igenom Europa, utan pengar. Ja, jag vet! Det är helt galet. Men bra.

Max började resan med att rusta upp sin gamla cykel. Sen sa han upp alla avtal, abonnemang och betala alla räkningar och skulder. Med några hundringar kvar på kontot gav han sig av den 12 oktober, först med tåg till Köpenhamn och Amsterdam. Där satte han ihop cykeln och började trampa söderut. Från början hade han sällskap med med en kompis, de tog skilda vägar i Paris och sen fortsatte han ensam. Det var meningen att han skulle ha kommit iväg mycket tidigare, men livet och döden och två begravningar kom emellan.
Men nu är han redan i Spanien! I spanska Baskien, Donostia-San Sebastian närmare bestämt. En av de coolaste platser jag har varit på, och de har fantastiskt goda pintxos/tapas. Jag satte in 300 kronor till tapas till Max som en tidig julklapp. Nån måtta får det vara på att inte ha pengar att äta för.
För det är faktiskt ett riktigt experiment han gör: hur man kan klara sig utan pengar eller i alla fall överleva på minimal budget. Vad man måste kunna, hur man bygger och odlar och fixar allt man behöver själv. Vilket betyder att ibland har han faktiskt ingenting att äta, och ingen trygg plats att sova på.

Ibland vaknar Max upp på ett fält.

Ibland tältar han, ibland bor han hos soffsurfare. Hans cykel väger bortåt 40 kilo med all utrustning, men den håller fortfarande (peppar peppar) och tar honom ständigt söderut.

Till Spanien idag alltså. Nästan 150 mil på cykel.

Det är en del uppförsbackar på vägen också
Ja, jag ville bara säga det igen. Det är så coolt. Här är hans blogg.
Länk

Tröstande ord

Det slog mig häromdagen att jag kanske är den sortens person som man måste lära känna väldigt väl för att gilla. Detta meddelade jag familjen i kväll när vi åt middag. Men de höll inte med.

– Det tror jag inte, sa ett av barnen. – Snarare är du väl en sån som är lätt att tycka om med en gång? SEN kanske det kommer en mellanperiod när folk upptäcker hur konstig du är, men när de har vant sig vid det så gillar de dig säkert igen.

Länk

Vad ska man med familj till?

Min förra text, Det kostar att ha familj, var menad som en satir. Jag skrev den när jag var arg på debatten som handlar om curlingföräldrar och lata tonåringar som borde betala marknadsmässig hyra. Jag ville visa hur galet det skulle bli om vi börjar se våra familjemedlemmar som kunder, eller om vi börjar känna oss utnyttjade och kränkta av våra närmastes behov.

I verkligheten bor min mamma inte hemma längre, eftersom hon har flyttat in i ett servicehus. Hela min familj hjälpte henne (helt gratis!) att flytta dit för några veckor sedan. När alla kartonger var uppackade gick de andra hem, men jag stannade kvar en stund med min mamma. ”När jag ser er tillsammans tänker jag på vilken tur du har som har en sån fin familj”, suckade min mamma. Hon har levt som ensamstående i nästan hela sitt vuxna liv, och jag är enda barnet. Ja, jag har haft tur, tänker jag. Jag gillar att ha en stor familj.

Men vad är det som är så bra med familjer egentligen? Många verkar tycka att familjen bara är ett ondskefullt kristet påhitt, roten till ångest, förtryck och löpsedlar. Andra hyllar kärnfamiljen, trots dess uppenbara brister.

För min egen del vet jag precis. Jag känner mig som en Borg, inte en tennisspelare alltså utan en medlem i Borg-kollektivet i tv-serien Star Trek. Borgernas hjärnor är sammanlänkade så att den enskildes kunskap genast kommer deras kollektiva hjärna till godo. Vad vore jag utan min familj? Ganska så tafatt faktiskt. Om jag inte kunde fråga, diskutera och bråka med min familj så vore jag bara mitt eget väldigt ofullkomliga jag.

På en större skala är familjen vad vi behöver för att överleva. Och då menar jag inte bara mamma pappa barn, utan även den utökade släkten och de goda vännerna. Och jag menar inte bara överleva fysiskt och ekonomiskt, utan även själsligt, mänskligt. Våra nära relationer gör oss starkare, gör oss till större människor. Vi är beroende av varandra och det gör oss mer fria. Helheten blir större än delarna.

I verkligheten skulle jag aldrig slänga ut mina barn på gatan. Jag är nog mer av en curlingförälder, eftersom jag gärna hjälper mina barn. Precis som jag gärna hjälper mina vänner. Ibland kanske jag hjälper för mycket, eller på fel sätt. Det får tiden utvisa. Men jag gillar att göra en kopp te och bre en macka till min dotter när hon sitter och halsover vid frukostbordet. Det har hänt att jag har sköljt upp behåar, sytt i knappar eller postat brev åt barnen när de har bett mig, för att de själva inte hunnit eller orkat. Jag kan tänka mig att hjälpa dem att städa, jag kan väcka dem på morgonen om de ber mig. Det verkar inte mer curling för mig att jag stöttar dem i att skriva en jobbansökan än att jag läste läxor med dem när de gick i skolan, eller hjälpte dem att knyta skosnörena när de var riktigt små. Det är ju så man lär sig. Och jag gör det av kärlek, för att jag vill. Inte för att jag ska få nånting tillbaka, eller för att jag tror att de inte klarar sig utan mig. Herregud, de har rest jorden runt, de har skaffat egna jobb och två av dem har bott i egna lägenheter. De klarar sig utmärkt på egen hand.

Jag tror inte att unga friska människor väljer att bo kvar hemma om de har möjlighet att flytta hemifrån. De gör det för att de måste, för att de inte har råd eller tur eller rika släktingar. Men förr eller senare får de ett break, och då – vips! – är de borta. Till dess får man hjälpa varandra.

Video

Veckan som gick: tjejer, bebisar, böcker och debatt

Har jag sagt att jag skrev min första debattartikel på Newsmill förra veckan? Den handlar om att ovetenskapliga råd till föräldrar som vill föda hemma skrämmer alla föräldrar. Dumt, onödigt och oansvarigt.

I tisdags var jag på mitt kanske sista utvecklingssamtal i skolan någonsin. Med fyra barn bör det ha blivit en 70-80 samtal, de flesta ganska likartade (”X är intelligent men pratar alldeles för mycket och lämnar inte in sina arbeten i tid”). Nu är skoltiden över. Hurra!

book swap day 08
book swap day 09

book swap day 04

Den 5 mars var det Stora Bokbytardagen i hela landet. Jag träffade En annan sida och Boktoka på Sergels Torg, bytte böcker och åt bokbytarlunch på Panorama. Det var jättekul! Läs mer på Stora Bokbytarbloggen och ViLäsers blogg.

På kvällen kom det hem sex kompisar från förr, mina gamla Norra Latintjejer, och åt middag. En av dem lagade världens godaste jordärtskocksoppa i mitt kök. Vi har bara setts en gång tidigare, annars var det nästan trettio år sen. 30! Och det konstigaste av allt var att alla såg ut precis som då. Bara lite mer fårade. Erfarna. Man skulle kunna säga visare.

Fredagkvällen blev också rolig, fast på ett helt annat och överraskande vis. Ett av tonårsbarnen, som i vanliga fall väldigt sällan vill bli tröstat, var plötsligt helt nere i skoskaften och alldeles mammig. De planer vi hade fick ge vika för en kväll med pizza, monopol och film, bara ungen och jag. Vi sjöng Dylan och Spears (ganska högt) på pizzerian, jag spöade hen i Monopol hemma i sängen och sen såg vi hela Step Brothers (världens dummaste film) och halva Be Kind Rewind innan hen somnade. En sällsam och skön kväll.

På lördagen var jag på cellprovtagning, för tredje gången i mitt liv. Jag tog inga bilder. Inte ens Lotten tar bilder på cellprovtagningen (tror jag).

Och idag bloggar, flickrar, städar och tvättar jag. Slut!

Länk

Mitt hjärta är ditt

Sonen har lämnat hemmet. Han packade sina väskor igår kväll och reste tidigt i morse. – Men hur länge ska han vara borta, frågar en kollega som ser mig sitta och stirra drömmande ut genom fönstret. – Bara två månader? Men då är det väl ingen fara, han är ju stor, han klarar sig!

Det är klart att han klarar sig. Han är jättebra på att klara sig. Jag är inte orolig för honom alls, och jag är jätteglad för hans skull att han får göra den här resan. Det känns bara ovant. Det slår mig att han och jag aldrig har varit ifrån varandra så här länge. På mer än 20 år har vi nog aldrig varit ifrån varandra längre än ett par veckor. Detsamma gäller hans yngsta lillasyster.

I fredags gick jag hem tidigare från jobbet. – Vad ska du göra? frågar kollegan. Jag svarar att jag ska kretsa runt honom medan han packar, vara ivägen, komma med goda råd, se till att han inte glömmer tandborsten, packa ner godis som han hittar när han packar upp.
– Men herregud! Ska du inte bre ett par mackor också, så han inte svälter ihjäl på vägen? Stryka hans skjortor? Rita en karta?

Nej, han behöver ingen karta. Och jag strök inte skjortorna, däremot visade jag honom hur man kan rulla ihop dem till korvar innan man packar ner dem. De blir skrynkliga, men man får mer plats i väskan.

Och om jag nu skulle ha brett några mackor? Jag har brett många mackor till mina ungar. Det är en kärlekshandling. Jag vet att de kan bre sina egna mackor, sy i sina egna knappar, beställa sina egna blanketter på nätet. Ändå har det hänt att jag har beställt blanketter och sytt i knappar. För att inte tala om alla koppar te jag kokar åt dem. När någon är morgontrött kommer jag med en kopp te. När någon är förkyld eller deppar gör jag en kopp te. Eller när någon ber mig. Det är ett enkelt (och varmt) sätt att visa att jag bryr mig.

Visst, man kan gå över gränsen. Man kan bli en kompismamma (väldigt dåligt). Eller ännu värre, en sån där mamma som man läser om, som gör allt för sina barn och som aldrig släpper taget. Som gör barnen osjälvständiga och ängsliga. Ärligt talat har jag aldrig träffat någon sån mamma på riktigt, men de kanske finns. Jag är inte en sån. Mina barn är högst kapabla och självständiga. De kan vara lata ibland, och de städar inte så mycket och entusiastiskt som jag skulle önska. Men de är smarta, kloka och modiga och de kommer att klara sig jättebra i livet.

Ibland tänker jag att svenska föräldrars högt ställda krav på självständighet har sitt ursprung i den karga svenska myllan. Kanske i statarlängan, i det lilla fiskeläget eller någon annan hårt arbetande, kärv och gudsfruktande miljö. Vi är misstänksamma mot närhet och ömsesidigt beroende. Bäst att inte bli för fäst vid någon som ändå kan bli uppäten av vargarna. Jag fick minsann ingen hjälp av min far. Bra karl reder sig själv. Själv är bäste dräng. Och så vidare.

Men det där funkar inte för mig alls. Mitt liv är för kort för att slösas bort på principer. Jag vill vara nära, jag gillar ömsesidigt beroende. Man är ändå alltid ensam innerst inne, varför göra det ännu svårare? Varför inte kramas och bre mackor åt varandra medan man kan?

Länk

När allt kommer omkring

Igår blev jag plötsligt så himla glad när jag åkte tunnelbana. Det kan komma sådär plötsligt ibland – det känns som jag ska svämma över av lycka och kärlek till världen och människorna. Alla ser fina och vackra ut, de tuffa tonåringarna är valpiga och söta, en tant skrattar roligt och tågen kommer i tid. Är det inte ganska fantastiskt alltihop? Jag stod i ett lyckligt hörn i vagnen och kunde ha åkt hur långt som helst bara för att få vara bland människor. Vi är så häftiga!

Och när jag gick förbi serieaffären i huset där jag bor tänkte jag på vår fantastiska förmåga att roa oss själva och andra. Människan är verkligen en lekande varelse, full av kreativitet och påhitt. Vi är så bra på att älska och ha roligt! Vad kan vara viktigare än det?

Ändå har vi gått med på en värld där de flesta arbeten bara är till för att göra de rika rikare och de mäktiga ännu mäktigare. Där vi ägnar dygnets alla ljusa timmar åt att framställa den ena oviktiga produkten efter den andra. Sen stänger vi in oss i våra små hem och tittar på tv-program där andra har det roligt. Galenskap är vad det är!

Vi måste kämpa emot!

robocroc nibbling 640

Robocroc nibbling @ Flickr

 

Länk

Dag 18: Varieté Royale

Igår var vi på Vasateatern och såg Varieté Royale. Det är flera år sen jag såg Johan Welltons show sist och jag har längtat ända sen dess! men han har sin hemmascen i Gävle och är inte här så ofta. Men det var värt varenda dag av längtan. Vi skrattade så vi höll på att trilla av stolarna, vi vågade knappt andas, vi skrek högt, sjöng och vred oss som maskar. Härmed utnämner jag Varieté Royale till årets bästa föreställning, men också årets kick, glädjefnatt och kärleksmöte!