Manchester

1993 detonerade en IRA-bomb i den lilla staden Warrington, drygt två mil från Manchester. Två barn dog, många skadades. Men Warrington-borna startade Tim Parry Johnathan Ball Foundation for Peace. 2010 var jag där för jobbets räkning och blev tagen av okuvligheten i deras fredsarbete. Vi åkte till Manchester efteråt och träffade en kvinna vars pappa dödats av IRA. Hon letade upp sin pappas mördare många år efteråt, och lyckades faktiskt förändra deras sätt att tänka. Det var stort.
Efteråt åkte jag till Belfast och träffade en person på Europa Hotel, världens mest bombade hotell.

Det tänkte jag på när jag läste Katrine Marçals reportage från Manchester idag. Mycket starkt och läsvärt.

Ungdomen nuförtiden

Det där om att ungdomar är så lata nu för tiden. Det är ett tankefel, men jag tror att det händer när folk jämför sig själva som unga med några unga som de träffar nu, och så glömmer de att de själva kanske inte var representativa för en hel generation.

Det är ju sällan en enskild individ är det!

Om jag jämför mig själv med ganska många som är unga idag så framstår de som superambitiösa och medvetna och fokuserade. Jag är å andra sidan verkligen inte representativ för alla som är födda på 60-talet.

Den som letar i bara några minuter i internetarkiven hittar många exempel på detta tankefel. I mitt arkiv till exempel, en Aftonbladetartikel från 1978:

ungdomen_ab7803

Svenska arbetsgivare beskriver de som är födda på sent 50-tal och på 60-talet.

”De är ointresserade, saknar initiativförmåga och kommer och går som de vill.”
”Utan framåtanda, utan intresse för annat än lönen.”
”Slarviga, kommer inte till jobbet när de inte har lust.”
”Inte intresserad av att arbeta.”

Känns det igen?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Redan de gamla grekerna tyckte säkert att ungdomarna var bättre för, på deras tid (även om Sokrates tydligen inte alls sa det där om att ungdomar är ouppfostrade och tyranniserar sina lärare).

1911 skrev en reporter i det amerikanska magasinet The Atlantic:

What we’re currently witnessing is different from anything we have ever seen in the young before. Parents teach nothing wholeheartedly and things come so easily to children nowadays that they fail to develop any self-discipline.  Forget about traditional values:  Today, it’s just a “culte du moi.”

Och en svensk statlig offentlig utredning från 1945 (SOU 1945:22):

Med stigande oro får vi dagligen bevittna, hur det alltmer tilltagande nöjeslivet och den samtidigt starkt ökande ungdomsbrottsligheten hotar att leda till katastrof för hela vårt folk.

Så nej, det var inte bättre förr. Snarare är skillnaden att unga idag mindre rädda för auktoriteter. Kanske går vi i så fall mot ett samhälle och en kultur där alla, unga och gamla, vågar ifrågasätta mer. Där vi inte behöver vara lydiga robotar, inte slavar. Där arbetsgivarna inte kan behandla arbetstagarna illa, där vinsten inte får betyda mer än hur människor mår. Det vore en lysande utveckling!

Hur man krossar ett självförtroende

I snart två år nu har jag på nära håll bevittnat två unga människors försök att få jobb, nästan vilket jobb som helst. Sett dem skriva nya cv:n och personliga brev, enligt alla konstens regler, skriva ut på lånade skrivare och dela ut som om de vore flygblad i varenda kiosk, bar, café, butik i närheten och dessutom skicka med epost till mängder av olika företag som har annonserat ut jobb. Samt svarat jakande på diverse förslag på Facebook som verkat hyfsat seriösa.

Resultatet? Jag önskar nästan att jag kunde säga ingenting, för det hade varit bättre än det som faktiskt hänt. Men de har inte bara fått konstatera att så gott som ingen arbetsgivare ens bemödar sig om att svara, inte ens de som aktivt annonserat eller visat intresse och tagit emot mina vänners förfrågningar.

Utan dessutom har de tvingats ”provjobba” gratis, om och om igen, under förnedrande former. Första och andra gången det hände trodde jag att det var en slump, att det var bara just dessa två arbetsgivare som dragit nytta av den växande arbetslösheten och tagit sig friheten att välja och vraka samtidigt som de får en dags gratis arbetskraft.

Men snart insåg jag att detta är satt i system. På det ena stället efter det andra har mina vänner, vi kan kalla dem M och C, fått höra att de passar jättebra för jobbet men att de måste provjobba några gånger innan de kan få ett kontrakt (och innan de kan få ett öre i lön, visade det sig). Detta provjobbande kan vara i allt från en dag till flera månader.

C fick ett erbjudande om att provjobba från 20:00 till 24:00 på en känd, internationell smörgåskedja mitt i Stockholm. C jobbade till två på natten, i stort sett ensam. Nästa dag sa arbetsgivaren att C var välkommen att provjobba igen nästa helg. Efter andra gången sa han att C måste jobba en helg till, eftersom han själv inte var den riktiga chefen, utan den riktiga chefen skulle komma nästa helg och kolla hur C jobbade. ”Den riktiga chefen” var naturligtvis inte där när C jobbade sin tredje natt, inte heller den fjärde natten (då C fick gå först klockan fyra på morgonen). Den femte natten var en ny person där, som sa att han skulle tänka på saken, men nog måste se C i arbete minst en gång till. C återvände inte dit, och fick aldrig en krona i lön, trots sin ödmjuka bön om att få betalt för åtminstone de sista två nätterna.

Jag ville gå dit med ett baseballträ när jag fick höra detta, men C ville inte att jag skulle göra en stor affär av det. ”Då blir jag säkert bränd i hela kedjan” resonerade C, som är 20 år gammal.

M har flera gånger råkat ut för män som erbjuder henne städjobb och liknande dagjobb via Facebook, och som säger att de ska plocka upp henne i sin bil och köra henne till adressen eftersom ”det är så krångligt att hitta dit”. Hon har nekat hittills, men blir alltmer desperat och benägen att tro på dem som ”ändå verkar hyggliga”.

Ingen av dem är med i facket. Det enda de har hört om facket är att chansen att få jobb är ännu mindre om arbetsgivaren får höra att du är med.

Vad är det för värld vi ger våra unga?

Och då är C och M ändå ganska lyckligt lottade. De har tak över huvudet, familj och vänner. M får studiebidrag, C blir försörjd av sin familj. De talar svenska, ser bra ut, är kloka och trevliga. De är en del av prekariatet, men inte på det understa steget där de papperslösa och flyktingarna befinner sig, som Niklas Orrenius beskriver i reportageserien ”De osynliga”.

Men deras självförtroende är i botten. Liksom deras ekonomi. Jag läser gnälliga drapor om hur ungdomen nuförtiden bara blir latare, och gnisslar tänder. C och M, och säkert de allra flesta arbetslösa unga, är värda bättre! De är inte lata, de är desperata. Och de tror att det måste vara dem själva det är fel på, jag ser hur gnistan slocknar hos dem, långsamt men säkert är den på väg att dö helt.

Och här är jag tvungen att säga det som jag först skrev som rubrik, men strök för att jag tyckte att det lät för hårt. Men det är rena rama sanningen: Sådan är kapitalismen.

Och: Jävla skitsamhälle!

 

Offer, drabbade, överlevare, människor

När jag kom hem från en konferens Paris i september hade jag så många tankar och intryck i huvudet att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Jag sorterar dem fortfarande, men jag måste ju börja nånstans, så jag börjar med att berätta om några av människorna jag mötte där. OBS! Det här kommer att handla om människor som har överlevt ohyggliga situationer. Läs inte vidare om du tycker att sånt är mer sorgligt än intressant.

Den sjunde internationella konferens för drabbade av terrorism avslutades i Paris den 17 september. Jag var där i tre dagar och lyssnade på överlevande, sörjande, skadade, politiker, poliser, militärer, psykologer, forskare och journalister som samtalade om hur det är att drabbas av terrorism och hur hur man kan gå vidare efteråt. Det var också mycket tal om terrorism och hur terrorismen ska stoppas, och, eftersom vi var i Frankrike och huvudarrangören var en fransk organisation, hur det franska sättet att göra och se på allting är det bästa. Inte för att de ville skryta, men.*

Det var tre otroligt tankfulla och lite oroande dagar. Det finns så många frågor att ställa om offer och om terrorism men det är mycket svårt att ställa dem i ett sammanhang där nio av tio har förlorat en dotter, en son, en man, en mamma, en arm eller sin lust att leva på grund av att någon annan har slängt en bomb. Jag vill absolut återkomma till de frågorna, men först vill jag berätta om vilka otroliga människor jag träffade och pratade med i Paris.

Soad Begdouri Elkhammal från Marocko förlorade sin man och sin son i ett attentat i Casablanca 2003. Nu åker hon runt i skolor i fattiga områden och berättar om sitt öde, för att unga människor ska förstå hur terror drabbar oskyldiga.

Suzy Abitbol, vars man har varit fånge hos den colombianska FARC-gerillan i tretton år, och som varje år får nya bilder av honom där han står kedjad vid ett träd. Hennes femtonåriga dotter Viviana var också med och berättade för publiken hur det var att bara känna sin pappa från såna bilder.

Aneta Gadieva som var en av gisslan under det fruktansvärda gisslandramat i Beslan 2004, där 155 barn och nästan 200 vuxna dog efter att ha hållits i total skräck, terror och vattenbrist i tre dagar. Hon var en av de som släpptes, men hon fick bara ta med sig ett av sina barn.

Zakia Bonnet, vars man och sjuttonåriga son sköts framför hennes ögon på deras pilgrimsfärd till Mecka 2007. Sonen levde i fjorton timmar men hon fick ingen hjälp av någon, varken den saudiska eller den franska regeringen lyfte ett finger, inte ens läkarna på det saudiska sjukhuset dit hon kört sonen i bil, trots att kvinnor inte får köra bil i Saudiarabien. Till slut dog han i hennes armar.

Xavier Capdevielle, som kom hem en vårdag 1977 och upptäckte att hans pappa sprängts i småbitar av den argentinska juntan.

Camilla Carr, som hölls fången i fjorton månader, och våldtogs, av tjetjenska separatister. Hon var en av de få som inte ville kalla sig för ett offer. Hon hade tagit ett aktiv beslut att inte vara ett offer, sa hon.

Det var många, många fler, men jag får återkomma till dem.

Camilla Carr berättade att hon varit med på Formers-konferensen i Dublin 2011, en konferens som jag hörde talas om för första gången i juli och som jag verkligen önskar att jag hade kunnat vara med på. Det var Jared Cohen, en fd anställd rådgivare i Vita Huset och numera chef på Google Ideas, som tog initiativ till den. Han tänkte att man måste förstå terrorister för att kunna hejda dem (och märk väl att förstå inte alls behöver vara samma sak som att förlåta) och tog därför det modiga beslutet att bjuda in en mängd för detta gängledare, nazister, maffiamedlemmar, jihadister och andra terrorister för att tanka dem på information. Som om inte det var nog bjöd han även in några representanter för de drabbade.

Camilla sa att konferensen hade varit superintressant, men att de drabbade inte hade fått någon riktig plats. ”Det var väl för svårt att hantera på ett bra sätt”, trodde hon, ”och han är så ung också” om Cohen. Jag tycker iallafall att det är ett av de mest fantastiska och modiga handlingar jag har hört talas om, snudd på i klass med Lysistrate och Gandhi, och jag tänker skriva till Cohen och be att få bidra till nästa konferens om det finns nånting alls jag kan göra.

* Obs att detta inte på något vis är unikt för fransmän. Alla tror att deras land är bäst i världen på vad-det-nu-är.

När tiden är ute

Tänker på döden igen. På västerlandets syn på döden som ett straff, som något man kan vara mer eller mindre värd.

Idag tänker jag på en man som jag träffade i somras på konferensen Response Protocols in Emergencies ‘The Voice of Victims’ i London. Han berättade för mig och min kollega att han hade stått i tunnelbanevagnen som sprängdes mellan stationerna Russell Square och King’s Cross den sjunde juli 2005. ”Nitton personer dog i den vagnen”, sa han. ”Men du överlevde!” svarade min kollega. ”Bara på grund av de nitton som stod framför mig och som dog”, svarade han omedelbart. ”Deras kroppar skyddade mig”.

Det är inte alls ovanligt att överlevare känner skuld för de som dog. Den här mannen förknippar för alltid sitt öde med de nitton som dog framför honom. Det är som om han måste bära runt på dem, i hela resten av sitt liv.

Liknande tankar väcks när man läser om äventyrare som orsakar andras död, som de två män som gick vilse i de svenska fjällen och larmade fjällräddningen. Helikoptern råkade in i ett oväder och kraschade in i en bergssida, tre personer dog. ”Hur lever man med en sån sak?” sa min dotter. Hur står de ut, alla de som ofrivilligt orsakar någon annans död?

Men om man lever i en annan kultur, med en annan syn på döden, som något oundvikligt, ödesbestämt, då behöver man inte känna den där skulden. De som dog i helikoptern skulle dö helt enkelt, deras tid var ute. De nitton som dog i Kings Cross-vagnen likadant. När din tid kommer så kommer den, oavsett om du har varit en dålig eller bra människa.

När jag jobbade på Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen 2004–2006 gjorde vi en intervju med en thailändsk buddhistisk munk. Det var många som undrade om thailändarna kände mindre sorg än svenskarna, och vi ville fråga om det.

”Självklart känner vi lika mycket sorg när vi förlorar någon vi älskar”, svarade munken. ”Men vi frågar oss inte varför det hände. Vi tror att det är karma, något du bär med dig från tidigare liv, inget du kan rå för i det här livet men det bestämmer ditt öde. Många svenskar som har förlorat någon vill veta varför, och det verkar vara smärtsamt att inte finna svaret.”

 

Spara

Spara

Spara

Livet som stugvärd

I år var jag stugvärd i Teusajaurestugan i tre veckor. De skönaste veckorna på hela året! Ojämförligt! I många år har jag bara varit wannabe / hangaround stugvärd till P, som började för hundra år sen och gjorde sin sextonde säsong i år. Men i år jobbade jag också, på riktigt.

Blicken stadig, fjärran mot fjällen.
Förtroendeingivande, inte sant?

Så här går det till när man stugvärdar: Först utbildar man sig. Kolla med STF hur det går till! Sen söker man jobbet på hösten och då får man tala om när man kan jobba och hur länge, och vilka stugor man helst vill jobba i.

Framåt februari får man besked om var och när man ska jobba. Då är det hög tid att planera och köpa all mat man ska ha under tiden – den måste skickas upp till stugan med bussgods och snöskoter innan snön smälter. Så man skriver ner allt man ska äta till frukost, lunch, mellis, middag etc i tre veckor (eller hur länge man nu ska jobba). Allt måste vara sånt som håller sig under lång tid i skafferi eller jordkällare. Sen handlar man det och packar ner allt i banankartonger, och skickar iväg. Hejdå maten, ses om några månader!

Tre veckors käk

Man kan skicka med böcker också, och kläder och allt man kan undvara tills man ska gå upp: allt för att göra den egna ryggsäcken lättare. Det finns visserligen stugor som ligger nära civilisationen, och stugor med butik, men vi föredrar stugor som ligger miltals från ära och redlighet och kiosker. Man har det man har, och det man glömde får man vara utan!

När arbetstiden börjar reser man upp med tåg, flyg eller nåt annat fordon till den stuga man fått sig tilldelad (inte alltid någon av de man har föreslagit). Sista biten får man gå, om man som sagt gillar att bo långt från allfarvägarna. Till Teusajaure är det 16 kilometer att gå från busshållplatsen, och en stigning på 400 meter. Det tar mellan fyra och åtta timmar att gå, beroende på väder, vana och skor. Allra sista biten ror man över Teusasjön, eller blir hämtad i motorbåt av den stugvärd man ska lösa av.

En knapp kilometer. Man kan förstås simma över också, men det är kallt!

Själva jobbet då? Det varierar lite mellan olika stugor, men det som är lika överallt är att man

  • tar betalt av stuggäster, tältare och dagbesökare och säljer medlemsskap i STF
  • hjälper folk tillrätta om det behövs, till exempel genom att visa var de kan hämta vatten och hugga ved eller genom att tipsa om dagturer, väder, bra rastplatser och annat som de vill veta
  • ser till att gäststugan har blivit ordentligt städad varje morgon (det är gästerna som ska städa efter sig själva, ta in nytt vatten, fylla på ved och sånt men ibland måste man avsluta jobbet)
  • underhåller stugorna: byter gasoltuber, städar dassen, håller rent i vedboden, sopsorterar, bränner skräp och så vidare
  • lämnar en rapport och en ekonomisk redovisning till stugvärdschefen efter avslutat jobb.

Om stugan har försäljning (som ungefär varannan stuga har) står man i butiken varje dag. Om det finns bastu ingår att tända kaminen varje dag och städa bastun varje vecka. Finns det båtled kör man båten flera gånger varje dag om gäster vill åka över. Är man säsongens första stugvärd så är det ett visst jobb med att öppna stugplatsen; den som stänger stugan för säsongen har ännu mer jobb med att städa ur allting.

Är man stugvärd i en välbesökt stuga på Kungsleden under högsäsong blir det väldigt mycket jobb. Har man blivit tilldelad en väldigt avlägsen och liten stuga under lågsäsong blir det mycket fritid. Vi jobbade i en mellanstor stuga under både hög- och lågsäsong i somras och hade ganska mycket att göra, men vi var två och delade upp jobbet mellan oss. För det mesta var det lugnt.

Ett hårt jobb, men någon måste göra det

Några gånger när det inte var några gäster tog vi en förmiddag och åkte ut med båten och fiskade. Mitt bästa sommarminne för året är från en sån förmiddag: vi lät båten driva långsamt genom ett sund, åt vår medhavda matsäck, fiskade, låg och blundade i solen. De enda ljud som hördes var vattnet som kluckade mot båten, vinden som susade lite i fjällgräset, en enstaka fågels rop.

Tillsätt endast kluck och sus

Inga mygg, för ovanlighetens skull. Fiskarna nappade som tokiga. Jag låg i båten och läste och höll på att somna i solen men tittade upp och fick syn på en stor älg några hundra meter bort, den stod mitt i det grunda sundet och betade sjögräs.

Okej mer stämningsbild än faktisk älgbild men ni fattar

Är inte det lyx, undrar jag? Välfärd, till och med.

I Teusajaurestugan är man nästan helt avkopplad från resten av världen. Det finns ingen mobiltäckning, inget internet, inga tidningar, ingen tv. Det finns en radio men mottagningen är sådär och den drivs av solceller så man lyssnar mest bara på nyheterna och vädret, för att spara batterierna. Det finns också en satellittelefon men den väger fem kilo och det kostar jättemycket att ringa och samtalet bryts flera gånger i minuten, så den använder man bara i nödfall. Det finns också en hjälptelefon med direktlinje till polisen. Den får man verkligen bara använda i nödfall.

Men det är väldigt skönt att ha så lite information omkring sig. Inget som stör, inga oviktigheter som tar ens uppmärksamhet. Det blir väldigt lätt att gå ner i varv. Bara sitta och göra ingenting. Stirra på de urgamla bergen som ligger där, vilda och orörda. De bryr sig inte om att vi är där. Det är väldigt lugnande.

Fast ibland hittar man nåt spännande!

Tummar önskas inför kinesisk föreläsning

I morgon eftermiddag ska jag hålla en tre timmar lång föreläsning på engelska, med simultantolk till kinesiska, för en delegation med kinesiska och internationella deltagare i nånting som heter China Council for International Cooperation on Environment and Development. De är i Stockholm för att studera sånt som allmänhetens deltagande i planering och beslutsfattande, öppen förvaltning, meddelarskyddet, kommunikation kring miljöolyckor och hur medborgare, media, organisationer och myndigheter använder sociala medier.

Jag är ganska nervös. När jag provpratade idag blev jag hes efter tio minuter. Hur ska det gå?

Håll gärna en tumme!

Om jag hade nio liv

– Tänk om jag hade haft nio liv, brukade min mamma sucka längtansfullt. – Då skulle jag ha blivit konsertpianist i ett, målare i ett annat, utrikeskorrespondent i ett tredje …

(Hon kan ha blandat ihop reinkarnation och katter, men man fattar ju vad hon menade.)

Jag skulle också gärna ha nio liv och få göra olika saker i dem. Om jag hade nio liv skulle jag vilja vara

  1. uppfinnare
  2. konsertpianist (och ja ja skulle förstås behöva öva mina 10 000 timmar först, eller som ynglingen som hejdade en farbror och frågade ”Hur kommer jag till Konserthuset?” och fick svaret ”Övning, övning och åter övning”)
  3. Jag i den blå klänningen

    vinodlare

  4. serietecknare
  5. buddhistmunk (en snäll som inte gör en fluga förnär)
  6. poet
  7. dirigent (förutsatt att jag fått tillräckligt med god karma i föregående liv)
  8. koltrast
  9. katedralbyggare
  10. president.

Vad skulle du vilja ha för liv? (Det behöver inte vara nio, bara fler än ett!)

Det är samhällets fel

För vilken-kväll-i-ordningen har klockan blivit snart midnatt och jag har inte skrivit min #blogg100-text ännu. Tänk om hela bloggen förvandlas till en pumpa? Och jag till en råtta? Det skulle vara väldigt tråkigt. (Men det skulle kanske se roligt ut med en råtta som försöker publicera en pumpa.)

Idag har jag suttit i möte hela dagen om hur myndigheter, frivilligorganisationer och andra kan samarbeta för att bli ännu bättre på att ge stöd och information till drabbade och anhöriga i en katastrof. Det är nånting jag har jobbat med sen 2009 och det går ganska långsamt framåt, men idag kändes det som vi var ovanligt överens om hur vi ska komma vidare. Dessutom fick vi mycket intressant information från de som jobbar med samhällets fyra ”krisnummer”: 112, 11414 (polisens nummer för ärenden som inte är akuta), 1177 (sjukvårdsrådgivning) och 11313, numret för krisinformation som har premiär på måndag den 11 mars. Det känns som en utmaning att få alla nummer att ge exakt samma information till folk som drabbats svårt, men vi jobbar på det.

Sen cyklade jag hem och såg att boken som jag hängde upp på livbojen igår var borta. Den låg ensam och övergiven på Kornhamnskajen när jag cyklade förbi på väg hem från jobbet och eftersom den var från SF-bokhandeln kände jag ett ansvar, vi science fiction-läsare måste hålla ihop, så jag hängde upp den för att den inte skulle blåsa i sjön, och twittrade om det.

Väl hemma lagade jag tacos tillsammans med mina finfina döttrar och gjorde egen guacamole för första gången någonsin! *stolt*

Sen såg vi Searching for Sugar Man och den var ännu bättre än jag hade hört. En riktigt lycklig film om en sann historia, fast jag ska inte säga mer förrän ni har sett den för då förstör jag det roliga.

Och sen var klockan så här mycket. Fast jag vet att det är en rätt dålig ursäkt för att bara skriva dagbok. Det är därför jag citerar min gamla skräckinjagande kemilärare från högstadiet, han som alltid sa med ett hemskt och sarkastiskt leende när jag kom försent till kemilektionen (nästan varje gång): ”Och vad ska fröken Toss skylla på idag? Är det kapitalismens fel att hon kommer för sent kanske? Eller samhällets?”

Flexibla fraktaler

Idag sitter jag hemma och jobbar på förmiddagen, för jag måste skriva klart en arbetsplan som ser ut ungefär så här:

!!!

(men som i mitt huvud känns mer så här:

)

och ibland är det inte helt lätt att koncentrera sig på min arbetsplats, eftersom vi dels sitter i en redaktionsmiljö (jag säger inte ett redaktionsrum för det är mer som en hall) och dels har flexibelt kontor vilket betyder att man har ett skåp, precis som på högstadiet, samt en arbetsplats någonstans där det finns en ledig plats. Inte alltid där man vill arbeta, och inte alltid där man (jag) kan fokusera.

Några av er kanske minns att vi fick fina bilder på väggarna före flytten till det flexibla kontoret, där näs- och benlösa människor stod i ansträngda ställningar och läste tidningen i jättestora rum där alla hade minst tio kvadratmeter för sig själva.

Ledtråd: ingen av dem är jag

Nu har vi haft det flexibelt i drygt nio månader. En del gillar det verkligen! Andra tycker att det är hopplöst att aldrig veta var man ska sitta, att man måste ta bort alla sina saker efter sig och stoppa in i ett trångt litet skåp efter varje arbetspass och att man inte har någonstans att sätta upp bilder och roliga lappar. Den som kan gissa vad jag tycker vinner en poäng som kan utnyttjas i vissa, högtidliga sammanhang.

Med Krisinformation, i tiden

Idag skickar jag er bara vidare till Krisinformation.se:s blogg där jag bloggade igår. Lite lamt, jag vet, särskilt som texten där handlar om medborgare och motståndskraft och är en re-write av en tidigare bloggpost härifrån.

Men ni som inte redan sett den får lära känna Krisinformation-bloggen! Som vi har planerat för och frågat efter i tre år. Så lång tid tog det innan 1) cheferna kände sig trygga med att vi skulle blogga och 2) vi hade tid att sätta igång.

Jobbar man på en krismyndighet så kommer det liksom alltid saker i vägen. En jordbävning, ett askmoln, en influensa eller nåt annat dumt.

I alla fall är vi väldigt stolta över den och blir jätteglada för alla som läser och kommenterar. Vi har inte vågat anta #blogg100-utmaningen, just för att vi alltid måste räkna med en kris som slukar all arbetstid. Men en eller ett par texter i veckan försöker vi få till.

Lördag. Vem är jag?

Jag har beredskap idag, vilket betyder att jag sköter omvärldsbevakningen för Krisinformation.se där jag jobbar. Minst tre gånger om dagen ska jag kolla ett stort antal källor (TT, RSOE, SOS Alarm, dagstidningar, kvällstidningar, myndigheter, SMHI och många andra) för att se om en kris är på väg att segla upp, logga vad jag har hittat och publicera nyheter på vår hemsida, i vår Twitterkanal och på vår Facebooksida om det händer något viktigt. Jag måste kunna ta mig till jobbet snabbt om det händer något om det så är mitt i natten, och jag måste ha beredskapstelefonen på dygnet runt.

En bra ursäkt för att sitta vid datorn hela dagen, helt enkelt. Och ett bra tillfälle att fundera på vad jag ska skriva om alla de kommande 97 96 dagarna som är kvar på #blogg100-utmaningen. Att ha en blogg är lite som att ha ett husdjur, man måste ägna sig åt den regelbundet, annars blir den dyster och tappar tänderna (konstig liknelse men kom gärna upp med något bättre istället för att höja överlägset på ett ögonbryn! Särskilt som jag aldrig lyckats lära mig att bara höja på ett ögonbryn, jag ser mer ut som Yoda än som Liz Taylor när jag försöker). Men det är lätt att tappa fart. Jag får ofta för mig att det jag hade tänkt skriva är för fånigt, för kort, för dåligt underbyggt, för ointressant. Tänk om du som läser tycker att jag är fånig, kort och ointressant? Jag vill skriva texter varje dag som är intressanta, eleganta, precis lagom långa och helst ska de också orsaka världsfred. Men det är svårt!

Dock är det ingen idé att börja grubbla över vilket intryck man får av mig på bloggen. Den är spretig och det stämmer väldigt väl med vem jag är. Jag skriver mycket om barn och föräldraskap, om politik och relationer, om böcker och om min släkt, döden, drömmar och en massa annat (se taggmolnet till höger). För det är sånt jag tänker på och gillar.

Symbolisk bild av bloggen och min hjärna

Mycket är nonsens, annat grubbel. De mest lästa texterna här handlar om skoltrötthet, krisövningar och vaccin. De har sammanlagt över 4000 visningar. Om jag ville att fler skulle läsa här kanske jag borde skriva mer om sånt. Men det vill jag inte! Jag vill skriva om vad som faller mig in, och jag vill att ni som gillar även konstiga nonsenssaker ska bli glada. Och så får man förstås önska. Vill du läsa om nåt särskilt här? Sex, tidsresor, skarpsill? Kan jag locka med enhörningar, gamla brev eller dammsugartrick?

Polisskolan 19: en utflykt till kroppsbitarnas land

Obs! Om du är den känsliga typen som stänger av när det är obduktionsscener på tv, hur mycket blänk de än riktar mot de onämnbara delarna, bör du inte läsa det här. (Jag är en sån typ, men bara när det är på tv. Verkligheten är betydligt mer uthärdlig.)

Ett av mina uppdrag på MSB är att utveckla SINDRA, ett samarbete mellan många olika myndigheter för att ge stöd och information till drabbade och anhöriga vid en katastrof (väldigt förenklat sammanfattat).

Ett sätt som britterna använder för att hjälpa sina medborgare är att skicka hem en så kallad Family Liaison Officer till varje familj som drabbats av mord, naturkatastrofer eller dödliga trafikolyckor. De är poliser och utreder brott, men de hjälper också familjen och försöker tillgodose deras behov av stöd och information. Den här veckan har jag och en kollega varit i London och gått en kurs för poliser som vill bli Family Liaison Officers.


Det har varit en otroligt intensiv vecka. Min hjärna surrar av idéer och frågor och bilder av väldigt döda människor. När jag hade en ledig eftermiddag igår satte jag mig på en solig kyrktrappa med en vän och pratade om döden i två timmar. Det kan kanske verka galet med tanke på hur mycket ond bråd död vi matades med hela veckan, men jag tycker att döden är väldigt intressant och blir inte alls deppig av att prata om den.

(Jag blir förstås inte glad heller, fullt så rubbad är jag inte. Jag tror bara att vi pratar på tok för lite om den. Vi borde göra det mycket oftare, för att lära oss att hantera den bättre. Typ fem minuter före frukost varje dag. ”Kan du skicka äggröran älskling?” ”Javisst kära du. Vad tror du händer när man dör?” Nåt sånt.)

Hur som helst. Sedan i måndags har jag lärt mig bland annat

  • att man bör börja bistå en drabbad familj inom 24 timmar
  • att man besvarar den drabbade familjens frågor ärligt, tydligt och fullständigt, utifrån de fakta man har just då
  • att man inte kan skydda varken barn eller vuxna mot smärta genom att ljuga, använda förskönande uttryck eller hindra dem från att ta farväl av sina döda, även om kroppen är sargad och trasig
  • hur man bedömer riskerna innan man går hem till en drabbad familj
  • hur man samlar information för att hitta en försvunnen person eller för att klara upp ett brott
  • hur man gör ett signalement
  • hur man hittar ledtrådar på en död person, i ett hem, på en brottsplats och på en olycksplats
  • hur snabbt och mycket kroppen förändras efter döden, och hur det kan orsaka förvirring
  • varför bålen och könsdelarna ofta är de mest oskadda delarna på människor som dött i våldsamma olyckor (för att de har krupit ihop i skyddsställning)
  • vad rättsläkarna gör med alla kroppsdelar som är för små för att sy fast igen (de riktigt små bitarna sköljs ut i avloppet, resten stoppas tillbaka in i kroppen ganska huller om buller innan den sys ihop)


… och en massa annat. Jag har bara snuddat vid en massa saker förstås, men det har varit superintressant och roligt och sorgligt. Vi har sett på jag vet inte hur många intervjuer med folk som har förlorat sina nära och kära i olyckor, mord, tsunamis, terrorattacker och så vidare. Tårarna har flödat.

Sverige har inte riktigt samma system som britterna. Det finns andra som stöder drabbade och anhöriga, men vi har inte det här samlade stödet som gör att man har en enda kontaktperson, eller en mycket liten grupp med kontaktpersoner, som hjälper en med alla andra nödvändiga kontakter.

När det absolut värsta som kan hända har hänt, när ens värld rasar sönder i småbitar, när man inte kan tänka klart och inte ens kommer ihåg att äta och inte vågar sova, då behövs det någon eller några som kan ringa nödvändiga samtal, fylla i formulär, veta svaren på en massa frågor, veta hur myndigheterna arbetar, förklara rutinerna. Det behövs förstås vänner också, och kollegor, och släktingar och kanske samtalsgrupper och kontakt med andra drabbade. Men just för myndighetskontakter, information och problemlösning tror jag att vi har väldigt mycket att lära av Family Liaison-systemet.

Medborgare och motståndskraft

Ett av mina favoritord nu för tiden är medborgare. I mitt jobb på myndigheten handlar det mycket om medborgarna: medborgarens rättigheter, medborgarens ansvar, medborgarens inneboende styrka. Att vara medborgare är att vara med. Att räknas både som individ och tillsammans med andra. Utan medborgare, inget samhälle.

Ett annat favoritord är resiliens. Fram till i går har jag skrivit och sagt det på engelska (resilience) eftersom jag aldrig har hört någon säga det på svenska. Förra veckan skrev jag att det betyder ”motståndskraft och återhämtningsförmåga”. Igår läste jag i Språktidningen att resiliens anses vara ett svenskt nyord. Där förklarar man det så här:

Förmågan att stå emot och återhämta sig från störningar kallas resiliens.
Resiliens används oftast av psykologer och miljöforskare för att beteckna motståndskraft och förmåga till återhämtning. Ordet kommer från engelskans resilience, som också kan betyda ‘elasticitet’ och ‘spänst’. Ordet används inom områden som ekologi, ekonomi och psykologi. I Veckans affärer dyker ordet upp i en artikel om jämställdhet: ”Bolag med större mångfald har större resiliens, större förmåga att hantera kriser, fler perspektiv på beslutsfattande, fler motröster och större förmåga att rekrytera talanger av båda könen.”

I mitt jobb handlar det mycket om hur medborgarna (och därmed samhället) kan bli mer resilienta, i bemärkelsen förebygga, hantera och återhämta sig från olyckor, kriser och katastrofer. Min tanke är att man som medborgare blir mer motståndskraftig och tålig ju mer delaktig man känner sig. Ju mer man vet om hur man ska ta hand om sig och andra. Ju mer man förstår hur samhället fungerar. Jag tror att en medborgare som känner sig införstådd och delaktig också känner ansvar.

Hur kan myndigheterna få medborgarna att känna sig mer delaktiga då? Ett sätt är att ge mer insyn. Visa hur kvarnarna mal. Visa att de som jobbar på myndigheterna också är medborgare.

Det finns många bra exempel på hur det kan se ut. Ett är hur redaktionen på Krisinformation.se använder sin dialogkanal på Twitter. Ett annat hur Mattias Jansson, kommunchef i Katrineholm, jobbar.

Och nu blir det krisövning

I morgon börjar första fasen av SAMÖ KKÖ 2011, Sveriges största krisövning någonsin med 70 myndigheter och andra aktörer, sammanlagt drygt 6000 personer inblandade. I spelet drabbas Sverige av en kärnteknisk olycka, och myndigheterna ska göra sitt bästa för att skydda medborgarna.

Jag är med i motspelet (som bland annat spelar journalister och allmänhet) och ska tillsammans med Sofia Mirjamsdotter ansvara för simuleringen av sociala medier. Vi har tre erfarna bloggare (Martin Gelin, Daniel Swedin och Emanuel Karlsten) och sex elever från Mittuniversitetet till vår hjälp, och vi ska jobba i skift dygnet runt i 36 timmar. Förra veckan gjorde jag ett schema i excel med olika färger för alla skift, det såg ut som en indisk helgonfestival till slut!

Här är en 45 sekunders film om SAMÖ. Inte så spännande så man svimmar, men iallafall.

Mitt uppdrag på MSB (när det inte är övning) är bland annat att se hur myndigheten kan använda sociala medier, framförallt i kris. Det är intressant, och det finns många bra exempel på hur Twitter, Facebook, Youtube och bloggar har hjälpt folk att hitta viktig information snabbt, oavsett om avsändaren är en myndighet eller vanlig medborgare.

Det finns också många tjänster som exempelvis Ushahidi, Healthmap och Safeandwell där myndigheter och medborgare utbyter information med varandra. till stor nytta för alla.

Vi på Krisinformation.se började använda Twitter för snart två år sedan, för nyheter och för dialog. Det har varit väldigt positivt, på många sätt: vi når ut till fler, vi når ut snabbare, och vi får in information. Våra användare (svenskarna) får större insyn i myndighetens arbete och får större möjlighet att ställa rimligare krav. Mer demokrati, helt enkelt!

I bästa fall kan de här tjänsterna (sociala medier och tjänster för crowdsourcing, gemensam problemlösning) öka motståndskraften och återhämtningsförmågan (resilience) hos både den enskilda medborgaren och samhället i stort. Om man känner att man kan bidra på något sätt ökar känslan av ansvar. Och ju mer man tar ansvar för sig själv och andra, desto större är chansen att man vet vad man ska göra när någonting händer.

Katastrofalt i England (med uppdateringar)

Åkte till London i lördags. Ännu en jobbresa, och ännu en chans att träffa dottern. Jobbet gällde som vanligt kriser och katastrofer: jag och tre kollegor skulle träffa krisfolk i London en dag och delta i en konferens om katastrofer i Newcastle två dagar. Lustigt nog började katastroferna redan tidigt på lördag morgon, då dotterns pojkvän råkat stänga av klocklarmet av misstag så att dottern missade sitt plan från Irland till London. Gråt och tandagnisslan! Men flygbolaget lovade boka om henne om hon bara skyndade sig till flygplatsen, så det löste sig till slut och vi kunde förenas i London på eftermiddagen. Första krisen avvärjd!

Under helgen vandrade vi runt i stan. London är inte lika charmigt längre, hela England känns som ett sjunkande skepp där besättningen läser The Sun, dricker öl och låtsas som ingenting. Men Kensington Park är fortfarande vacker och förtrollande i skymningen, med kråkor, ekorrar och japaner som smyger omkring bland de stora träden.

den magiska parken


Och så gick vi i affärer förstås, dottern ville gå till Foyles som är en av världens största bokhandlar. Två timmar senare vacklande vi ut därifrån, tio kilo tyngre och tusen kronor fattigare. Men rikare i själen, och bättre försedda med julklappar.

nödnummer

På måndagen åkte vi tuben till Whitehall och fick en visning av COBR-rummet, som visade sig inte vara fullt med kobror men coolt ändå. Brittiska regeringens kriskansli sätter sig i COBR-rummet när det är kris, och det är ordnat så att man ska kunna få så snabb och korrekt info som möjligt, och så att de beslut man tar ska kunna få konkret resultat så snabbt som möjligt.

Sen åt vi lunch med några människor som driver en ideell organisation för stöd till katastrofdrabbade, och sen tog vi ännu en tunnelbana till New Scotland Yard där vi fick en otroligt intressant intervju med en grupp poliser som arbetar med ”Family Liaison”. Varje gång en engelsk familj drabbas av att en familjemedlem dör på grund av ett brott, en trafikolycka eller en större katastrof så tilldelas familjen en FLO (Family Liaison Officer), en polis som både hjälper till att utreda brottet eller händelsen och samtidigt ger familjen hjälp att få allt det stöd de behöver. Det är en enormt knepig roll och ställer stora krav på polispersonen. De måste vara fullkomligt ärliga mot familjen och ge dem mycket stöd, men får inte bli för nära i sin relation. I vissa fall när någon har blivit mördad finns det en misstanke om att det är någon i familjen som är mördaren, men FLO-polisen måste ändå behandla den personen som vilken sörjande anhörig som helst. Och ännu knepigare: även familjerna till självmordsbombare tilldelas en FLO. De har ju också förlorat någon, och är i de flesta fall helt oskyldiga och knäckta av sorg.

yarden, som man säger


Vi gick och la oss tidigt den kvällen, det hade varit en lång dag och vi skulle ta ett tåg från Kings Cross klockan sju nästa morgon. En halvtimme efter att jag hade somnat gick brandlarmet. Dottern och jag flög upp som champagnekorkar ur sängen, rafsade på oss kläder och skor och tog våra väskor som stod packade och klara vid dörren. Larmet var fullkomligt öronbedövande och korridoren var full med folk som bara försökte fly undan det ohyggliga ljudet. Många var barfota, några i pyjamas eller badrock, en del kom raglande från baren med vinglas i händerna men alla verkade hyfsat lugna och samlade. Sen fick vi stå ute på gatan i en halvtimme medan brandkåren letade efter eld, och sen fick vi gå in igen utan att man hittat något, varken eld eller rök.

an evening out


Alla gäster var uppspelta och jämförde vad de gjort i sin nyvakenhet när larmet gick. Många hade som jag trott att det var väckarklockan och desperat försökt stänga av den, andra hade tagit telefonluren och ropat Hallå? En av mina kollegor hade försökt skruva isär brandvarnaren i tjugo sekunder innan hens hjärna gick igång ordentligt, och dottern avslöjade att hon släckt lampan i samma sekund som larmet började tjuta och trott i ett par sekunders panik att hon tryckt på fel knapp.Nästa morgon fick vi reda på att någon satt igång larmet på pin kiv. Hoppas att den person har stukat tån sedan dess.

Konferensen i Newcastle var superintressant och utan vidare missöden. Jag har twittrat om den här, och här kan man se programmet.

oh no, tänkte jag när jag såg den här skylten på badrumsdörren på hotellet i Newcastle

synkroniserad servering av brödpudding på konferensmiddagen

lunch bestående av mackor, sandwichar, wraps, smörgåsar, bröd, druvor och te


föredömligt enkel karta i Newcastles föredömliga, spärrfria tunnelbana


Sen var det meningen att vi skulle åka hem, men i skrivande stund sitter vi insnöade sen snart tre timmar på Newcastles flygplats och har missat vårt flyg från London. Vi skulle varit hemma strax före midnatt, nu är vi glada om vi kommer till London i natt. Håll tummarna!

Uppdatering: Nu i London. Trött & ser i kors. Bilder länkar och fler galna händelser i morgon.
Uppdatering igen! Efter att kaptenen hade ropat ut tre gånger att vi skulle bli ytterligare minst en halvtimme försenade på grund av snöstorm (som i England betyder en centimeter snö på marken) greppade han micken och förklarade att vi skulle bli ännu mer försenade, denna gång för att en av de passagerare som lämnat planet i desperation en timme tidigare hade glömt sin väska. Till slut kom vi ändå iväg, och anlände London någon gång efter midnatt (det är en timme tidigare här). Sen höll vår flygbuss på att krocka med en bagagebil, men sen var det slut med katastroferna för den dagen åtminstone. Nu (torsdag 08:23 lokal tid) sitter jag på ett Holiday Inn och ska strax resa vidare hem till kära gamla hem. Fortsätt gärna hålla tummarna!

Frågor och svar om svininfluensan

Har ni semester eller? Är det skönt? Själv jobbar jag i mitt anletes svett*. Hinner absolut inte skriva annat än extremt korta meddelanden på Twitter, Facebook och såna ställen.

Men nu när jag ändå jobbar ska jag passa på och göra reklam för Influensa A (H1N1)-flikenKrisinformation.se. Vi har en FAQ-sida som börjar bli väldigt fyllig. Och de svar man inte hittar där kan man få direkt eller via mail om man ringer 020 20 20 00. Jättebra om ni ringer och ställa kloka och frågvisa frågor! Myndigheterna behöver alla kloka frågor de kan få.

Jag kommer att skriva mer om influensan snart, om mina egna tankar om vaccinet och sånt. Så snart jag hinner.

* Klart jag inte sitter och jobbar i en svettpöl. Det är bara ett uttryck.

Se vad andra skriver om , ,

Leva med döden

Ibland ringer telefonen på mitt jobb och sorgen fyller rummet. Någon som förlorat sitt barn, sina barn, ringer. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Vi pratar om praktiska ting, blanketter, regler. Varje mening måste ta sats. Varje gång barnets namn sägs hettar det till av smärta. Ibland tar tårarna över helt. Jag lyssnar och väntar, kan inte säga något som lindrar. Jag har all tid i världen att lyssna på din sorg. Din tid har också stannat.

Jag försöker föreställa mig hur jag skulle känna om det hände mig. Det går inte. Man kan inte se en enda tum in i det helvete som väntar. Ibland tror jag att jag skulle gå under. Sluta andas helt enkelt, inte kunna andas mer. Sprängas sönder av ångest, krypa ur mitt eget skinn, bli galen, hoppa framför ett tåg. Ibland tror jag att jag skulle överleva. För att mitt barn skulle ha velat det. Och de andra barnen. Och att jag ska upptäcka att det gick att leva så också. Att det är tomt, som om barnet hade flyttat till en bergsby på andra sidan jorden där man inte kan krama det, dit inga telefoner når. Men att det finns med ändå, alltid. En sån oerhörd tomhet. Men också stolthet och glädje. Att man fick vara tillsammans så länge man fick.

Många verkar bli helt tagna på sängen av döden. Och då menar jag inte bara tsunamidrabbade. Kvinnor och män som mist sina älskade, föräldrar som förlorat sina barn av olika anledningar – då och då hör man dem utbrista att de aldrig kunnat föreställa sig att det skulle kunna hända, att de aldrig ens tänkt tanken. Och det är inte bara tonåringar som verkar tro att de är odödliga. Men kan det verkligen vara så? Kan man gå omkring och ta nästa dag för given? Är världen uppdelad i två helt olika människotyper: de som utgår från att livet ska fortsätta som vanligt och de som är tacksamma för varje dag som inte hela bygget rasar? Isåfall tillhör jag definitivt den andra sorten.

Ibland får jag för mig att det spelar någon roll, att det ska göra mig mer förberedd på döden när den lurar bakom ett hörn. Ibland anar jag att det inte kommer att göra någon som helst skillnad.