Det fina med att gräla

Par som bråkar ibland har bättre chans att hålla ihop, om de bråkar på rätt sätt. Det säger alla psykologer och relationsterapeuter och romantikbloggare, och det vet jag för att jag kom på (i sista sekunden innan jag skulle skriva den här texten) att jag skulle läsa vad det finns för forskning om att bråka och gräla med den man älskar. Jag kan lugnt säga att 90 % av alla råden inte stämmer på oss, fast vi har levt tillsammans länge och bråkat ganska mycket.

Så det här blir inte en text med goda råd om hur man grälar på rätt sätt, utan om min ångestfyllda relation till att gräla och hur jag nu, efter decennier, har börjat fatta det fina i kråksången med att gräla, även om vi gör det på fel sätt.

Morr! Foto: CloudVisualUnsplash

Fast jag ska börja med de goda råden.

Eller, egentligen vill jag börja med en disclaimer. Jag vill klargöra att jag inte tror på romantisk kärlek. Jag uppmuntrar inte någon att bilda kärnfamilj, och jag är inget fan av tvåsamhet. Ja, det kan verka konstigt att höra det från någon som levt i en kärnfamilj med samma person sedan U-137 dök upp i Blekinge, men det är ändå sant: Jag tror att romantisk kärlek och kärnfamiljen är fällor som lagts ut av kapitalismen, kommersialismen och patriarkatet, och jag tror att de är farliga, kanske till och med livsfarliga, särskilt för barn.

Det betyder inte att det inte finns bra saker med att leva länge med samma person. Det finns många riktigt bra saker! Till exempel att lära känna någon så väl, och att inse att du kan älska dem trots alla deras fel och brister. Och att de kan älska dig, trots alla dina brister och svagheter. Att ha någon i ditt liv som du kan lita obetingat på, någon som du vet kommer att släppa allt för att vara vid din sida i en kris. Och du vet det för att de har gjort det många gånger förut, så länge ni känt varandra. Tryggt sex, vänskap, skratt. Gemensamma minnen. Allt det är bra!

Men de flesta människor som har långa relationer får också lägga ner mycket jobb. Jag har skrivit om hur det jobbet har sett ut för mig, men i den texten glömde jag att nämna det faktum att min person (som vi kan kalla P) och jag har grälat, högt och argt, många många många gånger.

View story at Medium.com

När jag lade till det i en kommentar svarade de flesta typ ”Puh! Jag trodde ett tag att du var nån slags pod-människa”, eller ”#ustoo”. Men en eller två sa att de aldrig bråkar och inte kan förstå varför de skulle göra det, varför någon skulle behöva bråka.

Och det går såklart bra, det med! Alla är olika. Det finns inget hemligt recept som funkar för alla, det är omöjligt. Och så länge ni har det bra tillsammans utan att gräla, men ni låter bli av rätt anledning och inte för att du avskyr att bråka, eller för att du håller allt inombords för att du är rädd för bråk — då är det bra. Om inte, försök att få hjälp. Forskningen visar att den som undviker att gräla riskerar att få onormala dagsnivåer av stresshormonet kortisol — och som jag just lärt mig på cancer-rehab kan för mycket kortisol (och stress) bryta ner immunsystemet, och det är dåligt.

Så hur träter en på rätt sätt? Enligt vetenskapen och de romantiska bloggarna finns det några saker att tänka på:

  • Om du är arg: släpp ut det. Stäng inte in ilskan tills du exploderar. Försök att göra det till en vana att berätta för din person vad du känner, innan du blir arg (källa)
  • Hitta en metod för att lösa problem utan att bli arga, uttryck känslor på ett genomtänkt och måttfullt sätt, turas om att prata (källa, källa, källa)
  • Hota inte din person (genom att till exempel ställa ultimatum) (källa)
  • Dra inte upp gamla oförrätter, stapla inte saker på varandra (källa)
  • Låt din person prata, avbryt inte, rynka inte på ögonbrynen, lyssna noga, bekräfta hens känslor och synpunkter (källa)
  • Lugna ner er efteråt och diskutera vad som just hände (källa, källa)

Alla de här råden verkar goda och visa. För mig verkar flera av dem också omöjliga. Eller i alla fall väldigt svåra att göra i verkligheten. När P och jag grälar gör vi det för att vi redan är arga, och vi är ofta arga för att vi är sårade (ofta på ett barnsligt ställe), eller trötta, eller jättehungriga, eller för att vi har panik av någon anledning. Då är det väldigt svårt att vara rationell och sval och förstående. Snarare beter vi oss som idioter, och säger idiotiska saker till varandra.

(Här är ett råd som jag faktiskt inte tog med för att jag börjar skratta varje gång jag ser framför mig hur vi sammanbitet viskar arga idiotiska saker till varandra:

Höj inte rösten. Det är förbluffande hur problem som kommer sig av sårade känslor eller meningsskiljaktigheter kan lösas i en viskning. Jag råder par som skriker till varandra att de bara ska kommunicera i viskningar, och det sänker dramatiskt ilskefaktorn i deras relationer.

Dock kan det säkert funka för andra — återigen, alla är olika.)

Jag avundas verkligen människor som är bra på att bråka. (De som aldrig tjafsat är något annat, en slags förtrollade enhörningar.) Jag önskar att jag kunde vara lugn, samlad och cool när jag känner mig sårad, förminskad eller inte lyssnad på. Tro mig, jag har försökt. Och jag blir bättre på det, långsamt!

Men låt oss resa tillbaka i tiden till 1962, för jag tror att en av anledningarna till att jag är usel på konflikter med mina kära står att finna där. Det är året jag föddes. Eller om vi ska resa till 1925, när min mamma föddes. Min mamma var katastrofalt dålig på konflikter med sina kära. Det hade troligen med hennes uppväxt att göra, men låt oss inte resa ännu längre tillbaka, det tar aldrig slut.

Lull & Anna, typ 1972

Min mamma och jag bråkade jämt. Så långt tillbaka som jag kan minnas. Varje dag. Det var bara vi två, och fast hon älskade mig väldigt mycket så var hon också väldigt olycklig, och hade inget självförtroende som mamma. Eller som människa. Hon började alltid gråta när vi bråkade, och så började jag gråta, och så sa hon åt mig att sluta gråta, vilket inte hjälpte ett dugg. Det hände att hon slog mig, inte för att hon trodde att det var bra, tvärtom hatade hon alla sorters våld. Men hon fick panik när jag skrek åt henne, eller trotsade henne, och reagerade med att slå, precis som hon blivit slagen när hon var barn. En gång när jag var 11 eller 12 och hade låst in mig i mitt rum efter ett hemskt bråk skrek hon utanför dörren att hon skulle ta livet av sig om jag inte kom ut. Så får man inte säga till sitt barn. Någonsin.

Kort sagt: när jag blev vuxen hade jag nästan inga erfarenheter av att lösa konflikter på ett bra och konstruktivt sätt. Och jag var rädd, jätterädd för att såra andra människor. Samtidigt var jag ännu mer rädd för att bli sårad eller övergiven. Jag såg (undermedvetet) attack som det bästa försvaret och blev mycket trotsig. Ser ni vad vi har här? Problem.

När jag var 19 träffade jag P, och på tio år fick vi fyra barn. Första gången två av dem bråkade ordentligt — sjuåringen sprang rasande efter elvaåringen som varit retsam, och skrek “Jag ska döda dig!” på fullaste allvar — fick jag panik. Jag hade ingen erfarenhet av syskonslagsmål, jag trodde att de hatade varandra på riktigt och att de aldrig skulle bli vänner igen. Deras pappa, som var en lillebror (förmodligen en väldigt irriterande lillebror), försäkrade mig om att det inte fanns någon risk för mord eller livslångt hat. Och självklart hade han rätt: inom en timme var de vänner igen. Jag var omskakad mycket längre än så. Hur kunde de säga såna hemska saker till varandra, och sedan leka som om inget hade hänt? Det hände förstås många gånger under åren, men det tog lång tid innan jag vande mig. Min omedelbara instinkt var att hoppa in mitt i alla deras konflikter med varandra eller med sin pappa, och få slut på det nästan till vilket pris som helst. Jag hatade det så innerligt!

Mina egna gräl med P, när vi var unga, var ofta kaotiska. Som jag minns det bråkade vi av svartsjuka eller andra relationella saker. Ofta gick det såhär, att efter en stunds höjda röster vände P ryggen åt mig och sa att han inte ville fortsätta diskutera, varpå jag fick panik och sprang efter honom och insisterade på att “prata klart”, vilket gjorde att han fick panik och försökte bli av med mig genom att vara taskig, varpå jag bröt ihop och grät och blev ännu mer intensiv, och så vidare och så vidare. Vi slog aldrig varandra, men vi knuffades, åtminstone en gång, och ibland hade vi sönder saker. Det var så mycket frustration — framförallt tror jag för att vi båda var starka, passionerade, hetlevrade personer med (minst) det vanliga antalet olösta barndomsproblem. Det vill säga: alltför känsliga på vissa ställen, men utan kunskap eller erfarenhet av hur man uttrycker såna känslor konstruktivt.

Jag vet inte hur ofta vi hade dessa uppträden (som kunde vara minuter eller timmar långa, ibland med upp till 2–3 dagar av arg tystnad efteråt). Men det kan inte ha varit mer än tjugo procent av tiden, eftersom “forskning visar att par som grälar mer än 20 procent av tiden kommer sannolikt inte att överleva“, och vi överlevde ju (ett konstigt citat, är det förhållandet eller paret i det som dör? Hoppas relationen).
Men jag skulle säga minst en gång i månaden.
P skulle antagligen säga “Vad pratar du om? Jag kan inte komma ihåg några gräl” — men det är så hans hjärna fungerar, han kommer bara ihåg det roliga.

***

När jag var runt 25 åkte jag tåg, från Stockholm till Göteborg tror jag. Jag satt mittemot ett gammalt par: hon var kort, mörk, kompakt; han var lång, vithårig, tung. Båda i 70-årsåldern. De grälade hela tiden. Han kunde inte hitta sin hatt. Hon skällde på honom för det, och han skyllde på henne. Hon haffade konduktören och försökte dra honom in i det, få honom att hålla med henne om att hennes man var en dåre. Konduktören flydde. De fortsatte sitt tjafs. Det slutade aldrig.

Nästan tio år senare var jag i Rom med familjen. Jag gick över en piazza i solskenet bland hundratals andra turister, när jag hörde ett samtal bakom mig som lät märkligt bekant. Jag vände mig om, och där var de — och de grälade fortfarande! De måste ha varit 80+, kanske 90 nu. De kanske hade grälat i hela sitt liv, i hela världen, vem vet. Kanske fick det dem att känna sig trygga? Kanske var det som ett manus som de måste hålla sig till, för att de inte hade någon annat? Jag vet inte. Men jag insåg två saker då: 1) jag ville inte att vi skulle bli som dem, trots att de var lite gulliga i sin knäppighet. Och 2) det är kanske inte så farligt att gräla ändå.

***

Men ändå. Jag önskar att min mamma hade lärt mig lite konstruktiv konfliktlösning, istället för den panik- och skuldtripp som var på hennes karta. Jag önskar att min skola hade utbildat oss i giraffspråket förutom (eller snarare innan) engelska och franska. Jag avundas människor som kan hålla sig lugna i stormen av oenighet. Jag avundas att de antagligen inte känner sig sårade, de tycker bara att de inte håller med varandra. Dumma gräl är vad som händer när någon känner sig sårad.

Vår familj åkte på en lång resa när våra barn var 14, 17, 19 och 24. Vi reste i nästan ett år och oj, vad vi bråkade och tjafsade mycket! Det var varmt, vi åkte alltid från ett ställe till det andra, vi var oftast tvungna att dela väldigt små utrymmen. Vi var som sardiner i en het burk. Det fanns ingenstans att gömma sig från konflikter; inga egna rum, inga dörrar att smälla i, inga välkända gator att rusa ut till. Så vi bråkade. Mycket tröttsamt, och mycket lärorikt. Vi lärde oss mycket om varandra.

Det här kom jag ihåg, när jag grälade med P sist. Det finns så mycket vi aldrig säger till varandra om vad vi vill och behöver. Vi säger det inte av en mängd olika anledningar. Vi kanske inte ens är medvetna om det själva. Vi kanske skäms för att säga det högt eftersom vi inte tror att våra behov är viktiga. Vi kanske känner att vi har sagt det men partnern lyssnade inte, kanske det aldrig är någon alls som lyssnar någonsin, så varför bry sig.

Men dina behov är inte något du lätt kan trycka ner. De finns där hela tiden, precis under ytan. Och ibland, när du är upprörd, dyker de upp. Otydligt uttryckta kanske, eftersom du inte hade tänkt uttrycka dem, eller ville det, eller ens märkte att du gjorde det. Du kanske skrek eller grät. Men du berättade ändå för din person om nånting som du behöver. Och om hen kunde lyssna ordentligt, eller åtminstone tänka på vad som hände efteråt, kanske hen lärde sig något av det.

Vår senaste konflikt handlade om … nånting. Jag kommer verkligen inte ihåg, fast det var bara några veckor sedan. (Vi bråkar så mycket mer sällan nuförtiden, kanske en gång i månaden, varannan månad? Och när jag säger bråk menar jag höjda röster, kanske svordomar, överdrifter, “du gör alltid si”, “du gör aldrig så”, stampa iväg, kanske stampa tillbaka igen, sura etc. Inte knytnävsslagsmål! Men inte heller bara att vi har olika åsikter och muttrar, suckar, himlar med ögonen …)

Så. Vi hade en dispyt. Om nånting — det kan ha varit att den ena av oss avfärdade den andras argument för bryskt, i en politisk diskussion, och den andra blev förolämpad och sa “Vad är det för fel på dig”? och så spårade det därifrån. (Jag gissar verkligen bara, men det där låter som om det kunde vara vi, på en dålig dag.)

Och det kan ha slutat med att den ena av oss drog sig tillbaka till sovrummet för att titta på tv argt, och den andra kan ha städat köket ganska högljutt, men det jag faktiskt minns tydligt är att jag kom på (nästa dag) att jag hade lärt mig nånting om P.

Nånting han sa kvällen innan blev allt tydligare ju mer jag tänkte på det, och det var nånting som jag troligen hade vetat hela tiden men inte riktigt tänkt på, ni vet, jag hade hört, men inte lyssnat. Och det var ett behov. Det var nånting om hur han känner.

Och det slog mig att eftersom jag hade lyssnat den här gången (inte när han sa det, när vi grälade, men nästa dag, tack vare nån liten avdelning i min hjärna som insisterade på att det här var ett viktigt meddelande som jag inte fick missa igen) så visste jag det nu, jag visste nånting mer om honom nu. Och att jag nu kunde välja — om jag ville — att respektera hans behov. Vilket förmodligen skulle få honom att må bättre. Och mig också, eftersom när vi älskar någon vill vi ju inte såra dem, eller avfärda dem, bara för att vi inte har fattat vad de behöver.

Visst, det var ledsamt att bråka (jag var så arg att jag grät vid ett tillfälle) men jag hade lärt mig nånting, något viktigt. Det kändes som att ha hittat ett guldkorn i en lerig flod. Om vi hade varit förnuftiga, lugna förtrollade enhörningar kunde jag hittat det där guldkornet i en förnuftig, viskad konversation. Men det är vi inte: vi är bara människor. Ofullkomliga, känsliga, för trötta ibland eller för hungriga, för utmattade av livet för att lösa problem på ett lugnt sätt. Och det kanske inte är hela världen.

En sista sak: om du inte redan har lyssnat på Marshall Rosenberg, grundaren av Center for Nonviolent Communication så tipsar jag om den här föreläsningen (den är egentligen tre timmar! men jag har delat från cirka 1:58 in, klippet är cirka 10 minuter). Det är intressant för att han pratar om hur problemets lösning kommer av sig självt, när (men aldrig förrän) vi har lyssnat på varandras behov, utan att döma eller ställa krav. Det låter enkelt, men är svårt!

PS! Den här texten finns även på textportalen Medium.com, både på svenska och på engelska! Du får gärna komma till min sida där och titta!

Om att hålla ihop

Hur gör folk som har varit tillsammans väldigt länge?

[Public domain] via Wikimedia Commons

At Plough, The End Of The Furrow, Peter Henry Emerson, 1887

Eller borde frågan snarare vara: ”Är det något att sträva efter, att vara tillsammans väldigt länge med en och samma?”

Ibland vill folk veta hur jag och P har gjort för att ha kunnat hålla ihop i så många år. Sedan 1981. Det är ju ganska länge nu. Vad är vårt hemliga knep?

Den frågan väcker så många tankar i mitt huvud att jag oftast förfaller i grubbel i stället för att ge något enkelt svar. För det finns inget enkelt svar, vi har inga hemliga knep, och jag vet inte ens om det vore en bra sak att vi hade det? Är det ens bra för oss att leva tillsammans? Hur vet jag att vi inte är hjärntvättade av den kulturella föreställningen om romantisk kärlek, tvåsamhet och kärnfamilj? Hur ser alternativen ut?

Vid det här laget brukar den stackars förhoppningsfulla frågeställaren ha bleknat och kroknat, och jag skyndar mig att byta samtalsämne. Hur en förvarar omaka strumpor är alltid intressant att prata om, eller kanske den amerikanska presidentens förslag om att riva upp nätneutraliteten.

Så jag kanske inte är rätt person att fråga om hur en ska ”hålla kärleken vid liv” och annat yada yada. Men tanken på det dök ändå upp när jag läste en amerikansk artikel nyss om vilka frågor ett par borde diskutera innan de slår sina påsar ihop på allvar.

De tretton frågor som olika experter föreslår att de älskande borde diskutera i god tid är (slarvigt översatt) som följer:

  1. Brukade din familj kasta tallrikar, diskutera sansat eller bli tysta när ni hade olika åsikter?
  2. Vill du få barn? Kommer du att byta blöjor?
  3. Kommer det vi varit med om i våra tidigare relationer att hjälpa eller stjälpa oss?
  4. Hur viktigt är religion? Ska vi fira religiösa högtider? Hur?
  5. Är mina skulder också dina? Kan du tänka dig att lösa dem?
  6. Hur mycket får en bil max kosta? En soffa? Nya skor?
  7. Klarar du att jag gör saker utan dig?
  8. Gillar vi varandras föräldrar?
  9. Hur viktigt är sex för dig?
  10. Hur långt kan vi gå när vi flirtar med andra? Är det okej att titta på porr?
  11. Förstår du på vilka sätt jag uttrycker min kärlek till dig?*
  12. Vad beundrar du hos mig? Vad stör du dig på?
  13. Hur ser vår relation ut om tio år?

Om vi för en stund bortser från att jag tycker att hela tvåsamhetsgrejen är romantiskt fluff som kastas i ögonen på oss av kapitalismen och patriarkatet, och att kärnfamiljen potentiellt är livsfarlig på riktigt, så blir jag intresserad av frågorna. Och av hela tanken på att det är meningsfullt att prata om meningsfulla saker! Snarare än att fundera på ”hur du håller romantiken vid liv”, vad du ska ha för sexiga underkläder, vad ni brukar göra på semestern eller om ni gillar samma tv-serier (det kan för all del ha viss relevans men bör inte vara avgörande).

Jag kan tänka mig att slänga in några fler frågor till den här frågestunden (lite saftigt kanske att börja med på första dejten, men andra kanske? Ingen mening med att skjuta upp verkligheten för länge). Som: Hur krossar vi patriarkatet? Finns det någon anledning att inte ge pengar till tiggare? Hur ser du på sjukhusrutinerna vid förlossning? När ska vårt barn börja på dagis? Hur ska vårt barn försvara sig mot mobbare? Är det viktigt att vårt barn läser läxor? Dricker du för mycket alkohol? Stan eller skogen? Hur firar man bäst en födelsedag? Hur mycket tid vill du minst spendera med mig per dygn? Förstår du hur allvarligt det är med smulor i sängen?**

Å andra sidan. Om en nu tror att det är viktigt att det ska hålla länge så är det lika bra att inse att det kommer att bli en bucklig väg. Det är, tvärtemot vad hela vår omgivning, all reklam, alla sagor, all kultur och politik säger oss, helt onaturligt att leva tillsammans bara två vuxna. Det är historiskt sett ett extremt nytt påfund, inte ens några hundra år gammalt, att två föräldrar och deras barn stänger in sig i en liten kub, omgivna av tusentals andra kuber där andra föräldrapar och deras barn stängt in sig. Det är ett system som passar industrin och religionen, men knappast föräldrarna och verkligen inte barnen. Det är mot alla mänskliga behov, och vi dras ständigt tillbaka till flocken och försöker återskapa den på olika vis: med arbetsplatser, dagis, släktträffar, föreningar. Det enda vi inte vågar göra är att leva familjelivet i flock, och därför blir vi i grunden ensamma med alla beslut om våra liv och våra barns liv. Eller ja, tvåsamma då. Vilket fortfarande är en enorm påfrestning.

Men så ser det ut. En enda person ska kunna uppfylla nästan alla våra behov: sociala, sexuella, intellektuella, emotionella, praktiska. Ska vara stabil hela tiden och kunna ta emot när den andra faller. Ska inte ha några egna svåra problem. Ska vara färdig, vuxen, tillgänglig och förstå den andras behov, och vilja uppfylla dem.

Fast såna personer finns ju inte! I alla fall är de extremt sällsynta, och sällan under 75 år gamla. Snarare är det så att den person du vill starta ett nytt liv med är lika ofärdig, osäker, labil och känslig som du. Som cirka alla andra. Den personen kommer att vara lika trött som du när barnet inte sover på nätterna, ha en lika komplicerad relation till sina föräldrar, ha lika nära till missbruk och deppa lika ofta som de flesta andra. Och så vidare.

Vad jag försöker säga är att en hållbar relation kräver enormt mycket tålamod. Och tid. Och blod, svett och tårar. Och att en släpper in andra människor i sitt liv, särskilt för barnens skull, om det finns barn. Jag tror att det är otroligt viktigt för barn att det finns andra vuxna i deras liv som löser konflikter på andra sätt än föräldrarna, som har andra värderingar, som inte sätter lojaliteten med föräldrarna före den med barnen. Jag tror också att det är viktigt att inte lägga ansvaret för sitt eget liv och sina egna beslut på den andra personen. (Det sista har varit det allra svåraste för mig.)

Att se det (kanske) livslånga förhållandet som en stor åker som ska plöjas. Där du och den andra är parhästar framför plogen. Snarare än två pusselbitar som ska passa perfekt ihop och göra varandras liv komplett. Det tror jag hjälper!

Jag tror också på att inte ta framtiden tillsammans för given, hellre ifrågasätta den minst en gång om året (eller i veckan). Det är riskabelt att vara tillsammans med någon för att du är rädd för att vara ensam, för att du ser det som ett misslyckande att vara ensam eller för att du aldrig hinner eller orkar fundera på vad du egentligen vill.

Annat som underlättar:

  • samma, eller iallafall liknande, humor
  • ömsesidigt sex
  • en känsla av vänskap
  • vetskapen att den andra alltid släpper allt hen har för händer och ställer upp när du verkligen behöver det
  • att det bra och roliga överväger det dåliga och tråkiga med åtminstone 51/49.

man sitter ju ändå i samma båt

Det var allt från dagens hjärtespalt. Ha det så bra nu i jul, och glöm inte att äta mycket granbarr innan ni går i ide!

* Artikeln tar här upp Gary Chapmans bok Kärlekens fem språk som råkar vara den enda ”kärlekshandbok” jag någonsin läst. Blev inte jätteimponerad men ändå förvånad över hur pass  relevant den faktiskt var (bortsett, fortfarande, från att hela tvåsamhetsgrejen är romantiskt fluff som kastas i ögonen på oss av kapitalismen och patriarkatet, och att kärnfamiljen potentiellt är livsfarlig på riktigt). Den går i korthet ut på att vi ofta missar att den andra parten i en relation kanske uttrycker sin kärlek på ett annat sätt än vi själva (Chapman föreslår att de fem vanligaste sätten är bekräftande ord, tid tillsammans, presenter, tjänster och fysisk beröring), och att den andra kanske inte fattar hur vi själva uttrycker det.

** Något jag faktiskt önskar att jag hade frågat redan 1981, det skulle ha besparat mig många knäckemacka-i-sängen-chocker

Resan nu som blogg!

I år är det tio år sen vår familj reste jorden runt i nästan ett år. Vi var två föräldrar och fyra barn mellan 14 och 24, och det var det roligaste och jobbigaste vi någonsin gjort. Vi bloggade under tiden, och några år efter att vi kommit hem skrev jag en bok om resan. Boken finns att ladda ner i flera olika format på bloggen Vilken lång och konstig resa, men för att fira tioårsjubileet finns nu resan och boken också i bloggform! Följ resan du med!

Vår resrutt. Klicka för mycket större karta!

Spara

Spara

Nyårslöften och önskningar

Okej då, nyårslöften för 2017.

• Jag vill bli bättre på att inte göra nånting alls. Detta är mitt allra svåraste.

• Jag vill läsa fler böcker.

• Jag vill medverka mer till förändring. Världen är inte okej, men jag vill inte resignera eller alltför ofta välja tv-serier framför verkligheten.

Och så några nyårsönskningar:

• Att få vara mycket med min trevliga familj! Särskilt den allra minsta, den snabbfotade mjukkindade pratsamma lilla typen.

• Att jag och alla jag älskar får vara så friska som det går.

Ehh, ja det var det. Det är sant som de säger, att allt bleknar i jämförelse när en inte får ha hälsan.

Men! Bortsett från det då så skulle det vara roligt att få åka och kolla på huset i Motala, åka (på en annan nostalgitripp) till Blomstergården i Småland, komma upp till fjällen igen, undersöka hållbara alternativ till kapitalismen, skriva mycket och läsa många böcker. Slippa krångel med Försäkringskassan, höll jag på att skriva, men haha! För osannolikt :/ Träffa vänner, sova, bada naken, cykla mycket, gå på teater, lägga pussel. Läsa nyheter om att Vidarkliniken får fortsätta att vara öppet för alla, att Trump drabbas av självinsikt och blir eremit, att världen drabbas av självinsikt och blir en plats som är vänlig mot barn, gamla och träd.

Till sist vill jag hälsa till alla med denna fina glitterbild (jag har just upptäckt ryska glitterkort så det kommer att bli mer av den varan framöver). Gott nytt år! igen.

Rysk glitterkonstnär: Leila Shishkina

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Långsam omstart

Hej! Jag har varit borta från världen, nästan, i tre veckor, på Vidarkliniken. Håller på och försöker skriva om det men det går långsamt: dels för att jag har upptäckt hur skönt det är att bara göra ingenting, dels för att när jag inte gör ingenting har jag en väldigt energisk ettochetthalvtåring runt fötterna, och det är raka motsatsen till både att göra ingenting och att skriva. Men det är på gång, sakta men säkert. Min plan på sikt är att börja skriva oftare här igen. Kortare och oftare. Håll tummarna!

kian-2016-06-26-07-34-49

Både katten och mormorn får vara pilsnabba

 

Spara

Spara

Spara

Djärva toaplaner om intet

Visste du att det är typ oändligt mycket bättre för hälsan att sitta på huk vid uträttande av naturbehov? (Ja jag kommer att använda eufemismer rakt genom denna text, bara för att jag själv är så illa uppfostrad så att jag rodnar om någon säger b-ordet. Bara inombords visserligen, utåt ser jag helt kall och oberörd ut. Men ändå.)

squattypotty

Jag lärde mig det när jag läste om den här mojängen för något år sen. Det visar sig att huksittande gör att man eliminerar snabbare, lättare och mer fullständigt, vilket gör att man löper mindre risk att få såväl förstoppning som ändtarmscancer, blindtarmsinflammation och IBS. Det skyddar också nerverna i prostatan, urinblåsan och livmodern, håller ileocekalklaffen stängd, ger puborektala muskeln utrymme att slappna av och låter låren stötta ändtarmen så att den inte behöver ansträngas lika mycket och riskera bråck, divertikulos och framfall. Det hjälper väldigt bra mot hemorrojder. Kvinnor tömmer kissblåsan bättre när de hukar och för gravida är det extra bra eftersom det minskar ansträngningen för livmodern om de hukar när de lägger bredband, samt att det är bra träning inför förlossningen.

Bra va?

Och sen, förra sommaren när jag reste i Kina, råkade jag snubbla in i en helt fantastiskt ren och fin huktoa – lite ovanligt eftersom många toaletter där är ganska, vad ska vi säga, ostädade? Då insåg jag att även vi kunde lätta oss på ett hälsosamt vis hemma i Sverige. Så när jag kom hem igen föreslog jag vår hyresvärd att de skulle sätta in en huktoa istället för en vanlig när de ändå byggde en andra toalett i vår garderob.

huktoa 02

(Det där sista lät lite Narniaaktigt, på ett förvirrande vis, men så här är det: Hela vårt hus håller just nu på att renoveras, alla lägenheter byggs om och alla stammar byts och all el dras om. Och vi har bara haft ett badrum i vår lägenhet, vilket är ganska lite med tanke på att vi brukar vara minst fem-sex personer som bor där, så vi bad hyresvärden att göra om den största garderoben (cirka två kvadrat) till toa igen. Vi bor i vad som var ett vindsförråd när huset byggdes 1941 och som sen blev ett dagis och slutligen lägenheter, på 70-talet, och då tyckte den första hyresgästen att det var så få förvaringsutrymmen (typ inga) så hen bad hyresvärden att bygga om den lilla toan till garderob. Vi kommer visserligen att sakna vår garderob, men i valet mellan att kunna stuva undan kartonger och att slippa stå och hoppa utanför den enda toaletten när den är upptagen av nån som håller på och rakar benen valde vi en till mugg. Enkelt.)

Min tanke var att om det finns två toaletter, och den ena är en huktoa, då kan ju alla som bara vill göra nummer två på det västerländska viset göra det på sitt-toan! Och de som vill vara hälsosamma och djärva kan huka på den andra! Och kanske ta en selfie samtidigt och instagramma, så att alla ser hur frontline de är.

squalfie

Men hyresvärden sa nej! Eller snarare, arkitekterna sa nej. ”Hur skulle det se ut om alla hyresgäster fick välja sina toaletter själva” hade de tydligen sagt. Nu tror ju jag att risken att nån annan hyresgäst ska vara lika toalettradikal som jag är typ obefintlig. Men det blev iallafall kalla handen. Så nu funderar jag på att köpa och installera toan själv, ja alltså låta en rörmokare installera den. (Om jag blir rik nån dag!) Alternativet är att köpa en sån där pall, se ovan, som gör att man åtminstone kan sitta lite mer naturligt när man klobasar. De är visserligen också fiffiga, men dyra och inte alls lika praktiska som ett hål i golvet.

Jaja. Det löser sig, sa han som skötte magen i vasken.

 

Mitt sommarlov!

Vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli!
Då är man ledig hela långa dan
Och alla människor vill ut på landet
Och nästan ingen vill gå kvar i stan

Nu är jag ledig fyra veckor! Och ska vara i stan hela tiden och det ska bli JETESJÖNT eftersom alla andra är på landet.

En enda liten resa blir det: nu i helgen åker jag till Gotland för att jobba med Kampsportsveckan. Kom till Visby då om du vill se en av världens bästa kung fu-munkar!

SEN ska jag bara drälla i stan. Och skriva, är det meningen.
Endast två saker kan hindra mig från att skriva hundra blogginlägg och en roman denna semester:

1) INTERNET

som till exempel drog in mig på villovägar nyss när jag letade efter videon till Mitt sommarlov och upplyste mig om att sången egentligen heter La golondrina och skrevs år 1862 under Franska interventionen i Mexiko av mexikanen Narciso Serradell Sevilla och har sjungits med olika texter av bland andra Plácido Domingo, Elvis Presley och Roy Orbinson. Och just när vi hade rett ut det pekade Internet på en sida där det stod att en massa andra låtar som alla svenskar tror är svenska inte alls är svenska, till exempel är Björn Afzelius ”Tusen bitar” i själva verket en cover på danska Anne Linnets Tusin stykker som också är jättefin, och att Linnet kan ha inspirerats av den persiska poeten Hafez dikt Hafez hjärta, skriven på 1300-talet:

Om så mitt hjärta brast i tusen stycken,
skulle varje ensam del som du plockade upp
älska dig, min älskade,
mer än tusen orörda hjärtan.*

Sen knuffade Internet ner mig i det klafsiga leriga svenskvänliga diket och därifrån lyckades jag ta mig upp i sista sekunden, innan jag gjorde mig olycklig på nån dåre som tror att svenskar är av nåt särskilt prima virke, och sen kom jag tillbaka hit igen, via en intressant stig där jag lärde mig att orden schack matt betyder ”kungen dör” på persiska och på mystikerspråk innebär att själen återuppstår i Gud.

2) VÄRLDENS GULLIGASTE BEBIS

Alltså detta med att vara mormor. Hur roligt som helst! Ännu roligare än jag trodde! Och eftersom jag råkar ha blivit mormor till världens gulligaste bebis som bor i samma hus och som bara råkar landa i min famn varje gång jag går förbi (visste ni att bebisar kan vara magnetiska? jag hade ingen aning) och bebisen älskar att vara i folks famnar så länge de rör på sig på ett roligt vis, och absolut inte sitter framför en dator, så blir det lite svårt att just sitta vid datorn.

cute-baby-animals-10

Eftersom föräldrarna inte vill att jag lägger ut bilder på bebisen är detta en substitutbild på en gullig bebiskulting. Fler löjligt söta djurbebisbilder finns här.

Just det, en tredje sak som skulle kunna förhindra bloggande och romanskrivande:

3) SOLSKEN

Men det är nog ingen jättestor grej i år.

Jaja! Nu börjar jag! Så får vi se hur långt jag kommer. Vad ska ni göra på sommarlovet?

 

* Översatt via tyska av Erik Blomberg
Video

Omstörtande bokhylleidéer

Vi har alltså flyttat (tillfälligt) och jag håller som bäst på och ställer in alla böcker i bokhyllorna. (Ja, trots att det bara är för nio–tio månader. Böcker i kartonger är som, som, ja som nåt hemskt och sorgligt, jag kommer bara inte på vad.) Och nu har jag några helt omstörtande och radikala idéer om hur jag ska ordna böckerna!

Förut stod alla faktaböcker i egna bokhyllor, och all skönlitteratur för sig, och alla barn- och ungdomsböcker för sig. Faktaböckerna kommer att få två egna bokhyllor även i det här hemmet, men nu kommer idéerna!

Barn- och ungböckerna kommer att få flytta in med vuxenböckerna. Jag har ändå alltid haft svårt för uppdelningen av barn- och vuxenböcker, jag läser mycket så kallade ungdomsböcker och tycker ofta att de är lika stora läsupplevelser (eller större). Vi gjorde så med all science fiction för några år sen, flyttade in den bland alla andra böcker och har varit jättenöjda med det.
De allra yngsta barnböckerna får inte vara med, jag vet inte exakt ännu var jag ska dra gränsen men pekböcker och bilderböcker kommer iallafall att få stå på egna hyllor.

shelfie barnvux 0222 03

Mulle och Vattenråttan får vara med de stora

shelfie barnvux 0222 01

Kulla-Gulla & Patti Smith, Shakespeare och syskonen Baudelaire

Den andra idén är inte min egen utan ena dotterns. När jag grubblade på hur vi skulle dela upp skön-böckerna mellan två rum med fyra bokhyllor i ena rummet och två i det andra föreslog hon att bara ha ”hedersböcker” i det ena rummet. Alltså böcker som jag känner särskilt mycket för, av en eller annan anledning. De böcker jag skulle vilja rädda först om det brann! Vilket kan betyda att någon författare har alla sina verk i hedersbokhyllan, medan någon annan kanske bara har en eller två titlar där, och de andra som jag inte älskar fullt lika mycket får stå i de vanliga hyllorna.

shelfie pratchett 0222

Många äro kallade men få äro utvalda (gäller även Discworldböcker)

Det blir en utmaning att välja ut! Och sen är det förstås inte bara jag i familjen som har synpunkter på vilka som är hedersböcker. Men alla får flytta ut sina egna favoriter dit, det måste vara upp till var och en. Däremot får man inte ta bort någon bok från hedersbokhyllan bara för att man själv inte gillar den.

Det blir några få undantag: Modesty Blaise-böckerna får stå i vanliga bokhyllan trots att de är favoriter, för de har redan en hedersplats där och för att jag absolut inte vill dela upp dem.

shelfie modesty 0222

MB’s stick together

Biografierna står också tillsammans fast alla inte är lika intressanta. Samma sak med min mammas gamla Strindberg-samling.

Vill-läsa-böckerna får en egen hylla. Det har jag tänkt länge eftersom jag antingen lägger de böcker jag planerar att läsa sen, när jag har läst ut de böcker jag läser nu, i en hög vid sängen som bara växer sig högre och till slut hotar att rasa över mig och krossa mig i sömnen, eller så stoppar jag in dem på rätt bokstav i bokhyllan och glömmer bort att läsa dem sen.

shelfie toread 0222

Plats för att utbrista ”Va?! Har du inte läst /en eller flera av titlarna/!”

Lånehyllan har funkat bra, så den behåller vi: dubletter som vi ger bort när det passar, böcker vi gärna lånar ut och böcker som vi lånat och ska lämna tillbaka, plus en liten anteckningsbok för att komma ihåg vem som lånat vad (men tyvärr kom jag på det för bara några år sen, innan jag lånade ut till exempel Guru, Roger Brook-serien, Modesty Blaise nr 8 och Snow Crash).

shelfie lån 0222

I själva verket är detta böcker som jag inte vill ge till loppis för att jag vill vara säker på att det är nån snäll som får dem

Så vad tror ni om detta? För out there? Eller kan funka?

PS Någon i familjen råkade andas nånting om sortering efter färg. Den personen fick en lång, tillrättavisande blick. Den personen trodde att man kunde skämta om såna saker.

Evakuerade!

Vi hyr vår lägenhet av gud, eller av kyrkan iallafall, närmare bestämt av den lokala församlingen. När vi flyttade in för tre år sen sa jag högt och tydligt till alla som ville höra på att nu ville jag aldrig flytta mer! Dels för att det var en väldigt trevlig lägenhet och dels för att det var en utmattande flytt.

Visserligen har jag bara flyttat åtta gånger i vuxen ålder (den genomsnittliga svensken flyttar elva gånger i sitt liv!) men jag kände att det kunde räcka nu. Att det skulle vara helt okej att slå sig ner för gott här.

Gud ville dock annorlunda. Förra året fick vi hyresgäster veta att huset skulle helrenoveras i 40-talsstil (huset är byggt 1941), stambytas och få ny dragning av elen. Det skulle ta minst nio månader och under tiden skulle vi som inte hade egna reservboenden bli evakuerade, oklart vart. Efter nästan ett år, för bara några veckor sen, fick vi veta att vår familj fått ett evakueringsboende i huset intill! I en lägenhet som varit prästbostad för länge sen, mycket större än den vi bor i men i gengäld måste vi flytta in även hela vårt källarförråd i ett rum i lägenheten. Hyresvärden skulle betala stadsbud, vi skulle packa och allt sånt själva.

flyttplanlapp

En gåta: hur kommer det sig att man trots seriös planering ändå alltid får en släng av KAOS och PANIK den sista dagen innan flytten?

Så vi flyttade i söndags. Och nu skulle jag ännu mer vilja utbrista ALDRIG MER!!!

Men om nio månader är det ju dags igen. Dags igen att adressändra, flytta alla abonnemang, fylla i alla formulär. Dags att packa ner alla böcker i drygt 100 flyttkartonger (stadsbuden vill bara ha dem knappt halvfulla), packa ner allting annat i ytterligare hundra kartonger, montera ner alla lampor och krokar, surra ihop alla sladdar, samla ihop alla miljoner prylar, märka alla kartonger jättenoga, rulla ihop alla mattor, ta alla kläder från sina galgar och vika ihop, packa alla galgar, städa ur kyl och frys, bryta alla naglar och nysa oavbrutet av allt damm som virvlar upp.

flyttjox 0210 03

Ögonblick som uppstår medan en packar ner allt löst och fast. Jag kallar den ”Robot och Ganesh spanar in i spåkulan i hopp om att förstå vad som händer, men får inget svar eftersom batterierna i kulan är slut sen länge”.

flytt 8-10 016

En hel flyttkartong gick åt för att få plats med alla teburkar. Tack goda Helena som kom och hjälpte oss att flyttpacka!

flytt 8-10 026

Många flyttkartonger you say? Här hade vi ändå inte börjat packa böckerna.

flytt 8-10 039

Familj, vänner och inneboende gick fram över böckerna som Egyptens flytthoppor

Halvvägs mellan åttan och tian tröttnade flyttgubbarna och ställde ner allting. (Men bara tillfälligt, som tur var.)

flytt 8-10 059

En utmattad porslinspackare tog en välförtjänt tupplur i soffan. En snäll flyttgubbe byggde en skyddande vägg av kartonger.

 

flytt 8-10 066

Obligatorisk flyttmiddag, helt utan bestick och annat sånt som annars måste hittas först.

Japp, om cirka nio månader är det dags igen att inte hitta nånting, upptäcka att alla lådor ändå står på fel ställe och huller om buller ¤#&*, dra alla sladdar igen, inse att internet inte funkar, ringa timslånga samtal till internetleverantören, montera upp alla lampor och krokar, försöka hitta kastrullerna för att laga mat och till slut hitta dem i en kartong märkt ”KÖK” underst i en hög i rummet märkt ”FÖRRÅD”, och så vidare och så vidare.

flytt 8-10 074

kartonger

 

flytt 8-10 076

kartonger

 

flytt 8-10 104

kartonger

 

flytt 8-10 124

har jag sagt kartonger?

 

Jag har gått upp fem varje morgon i en vecka och röjt kartonger och fällt ihop kartonger, jag har tänkt kartonger, jag har drömt kartonger. Efter hemflytten nästa år flyttar jag aldrig mer! Om de tvingar mig att flytta tänker jag kedja fast mig i en garderob och leva på dammtussar och pälsängrar :O

Men! Vi har i allafall tak över huvudet. Och ett väldigt roligt tak dessutom, med stuckaturer. Vi har sängar, och bokhyllor som det snart står böcker i (när jag packat upp de dryga 100 kartongerna). Idag fick vi igång tvättmaskinen och har tvättat fem tvättar som vi har hängt på finurliga ställen, i brist på torkställ. Och vi har städat kallskafferiet – vi har ett kallskafferi! Med fönster i! Det här är säkert enda gången i mitt liv jag bor i en prästbostad från sekelskiftet, så jag tänker på det som att vi gör en äventyrlig utflykt till en främmande plats där det finns kallskafferier och milsvida iskalla parkettgolv och kakelugnar som man inte får elda i och stuckaturer i taket som är fyra meter ovanför. Det blir roligt, och slitsamt, och till sist får vi komma hem igen.

Och i mitt nästa liv ska jag äga endast en dromedar, en tältsäng och en kaffepanna.

tältkaffe

Jag, (lite) robot?

Funderar på att operera in ett rfid-chip i handen inom kort.

Ni som redan är på väg att fråga ”Men varför?” eller varianter på det med fler ??? eller %¤#* kan börja cirkulera syret igen; jag ska genast svara:

Seven_of_Nine_samples_Kelaran_wildebeest

Seven of Nine sätter tänderna i en saftig kelarisk gnu

1) Även om det första svaret borde vara helt uppenbart: det är coolt. Jag blir en cyborg. Släktens första, tror jag. Ända sedan jag först såg Seven of Nine sätta tänderna i en saftig kelarisk gnu med sitt görhäftiga implantat ovanför det koncentrerat rynkade ögonbrynet har jag velat bli en cyborg. På ett eller annat sätt.

2) Det har just blivit möjligt. Två personer jag känner satte in sina chip för några dagar sen, och har frågat om jag är intresserad av att vara med nästa gång. De som arrangerar operationerna är en grupp som kallar sig Bio-Nyfiken, enligt egen utsago en samling  ”bio-hackers, gör-det-själv-biologer, bodyhackers, grinders, futurister och quantified self-entusiaster”. Inget storföretag verkar ligga bakom.

3) Den omedelbara praktiska nyttan är oklar! Jag kommer att kunna ha information om mig själv på chipet, låsa upp dörrar (om jag har rätt lås) och interagera på andra sätt med tredje part som erbjuder rätt sorts NFC-tjänster. Om jag har förstått det rätt kommer jag att kunna programmera chippet själv med en NFC-vänlig telefon eller dator. Men till att börja med kanske det inte blir så omvälvande. Jag får antagligen inte superkrafter direkt.

4) Det verkar inte vara fysiskt skadligt.

Men! Jag har inte bestämt mig helt. Framförallt är det dyrt. 1700 kronor är mycket att lägga på mig själv, till ingen uppenbar nytta. Och såklart har jag i mitt hemma-borg-kollektiv de som varnar för att jag kan bli övervakad, hackad och aktiverad av CIA (fast en i familjen frågade intresserat om det kunde följa med en fjärrkontroll).

Jag måste helt enkelt räkna och fundera mer. Återkommer med rapport om det blir av.

PS Ett till för-argument är att jag hjälper till att föra utvecklingen framåt. Detta av helt egoistiska skäl: jag vill att robottekniken ska ha kommit så långt tills jag blir gammal att jag inte behöver använda rullator, detta fulaste av alla fordon, när benen sviker. Om inte Pistorius-ben är allmänt tillgängliga då hoppas jag att mina barn köper en extrastor robotdammsugare som jag kan åka omkring på.

Klicka för att se en katt-som-åker-runt-på-dammsugare-film

Klicka för att se en katt-som-åker-runt-på-dammsugare-film

 

Hemvändande dotter, bestörta kalkoner

Vad ska man säga om barn som bosätter sig i andra länder? Tja, å ena sidan kan man förstås vara tacksam för att vi lever i en tid och en kultur där man kan resa om man vill, och för att man vill. Man kan vara glad att barnen får se andra delar av världen, lära sig andra språk och förhoppningsvis bli lite klokare.

Man kan också tycka att barnen borde tänka på sina mammor och inte flytta längre än man kan kasta en kanelbulle.

I morgon kommer min ena dotter hem från Irland där hon har hållit hus de senaste tre åren. Jag är så glad! Så länge det nu varar. Man vet aldrig med barn. Plötsligt får de för sig att de måste utforska Gobiöknen eller starta en farm i de katalanska bergen eller kolonisera Mars.

Till dotterns ära delar jag en av hennes favorit-fjompiga-filmer-med-roliga-djur-på-jutub. Varsågoda: Bedrövade (jätteroliga) kalkoner:

Pyssel

Har varit pysslig idag. Mycket ovanligt nu för tiden, men tydligen är det som att cykla: om man har lärt sig det en gång så ramlar man inte av.

Jag gjorde en lavendelpåse till linneskåpet med hjälp av

  • lavendel
  • gasbinda
  • presentsnöre.

Snöret var kvar sen inflyttningsfesten. Rullen med gasbinda var av okänd anledning från Bolivia, nån av sönerna måste ha köpt den på resan och tagit med hem. Lavendeln var en inflyttningspresent från någon, har glömt vem nu men tack!

Lördag, soffhörn, sinnesförvirring

Lördag. Har parkerat mig i soffan med en hög böcker och tidningar, bärbara datorn, tekopp och knäckemacka. Mannen knattrar i köket. De andra sover. Solen som lyste upp mitt hörn nyss och gjorde skärmen till en spegel har dragit vidare och skiner nu på de snöskottande männen på taket utanför. Tänker ligga här hela dagen och läsa, skriva och prata med folk som kommer förbi. Det känns bra.

Dottern och jag var på Sinnescirkus igår, en föreställning med mentalisten Henrik Fexueus. Vi var inbjudna som bloggare och var uppmanade att infinna oss klockan 17 prick. Väl där visade det sig att föreställningen inte började förrän 19, och inte var slut förrän 22. Irriterande tyckte vi, men när föreställningen var slut 22:08 stod vi upp och applåderade så att händerna sved och ångrade inte en minut av kvällen.
”Så jag lika starstruck ut som du när jag fick min bok signerad” frågade dottern efteråt. ”Förmodligen” mumlade jag, ”men sschh nu, jag försöker komma ihåg vad han sa till den där tjejen som fick hålla i boken i slutscenen.”
Ja ni fattar att det var helt lysande. Jag säger det igen om ni inte fattade: det var lysande. Har legat halva natten och försökt komma på hur han gjorde själva tricket. Inget trolleri, bara manipulation.

Vad mer? SAMÖ-övningen gick bra. Vi satte hård press på myndigheterna. Somliga klarade sig bra, andra mindre bra. Streetfotokursen var rolig men dyr. Har recenserat här, vet inte om det är läsbart för folk utanför Facebook. Här är min favoritbild från kurshelgen:

early skaters (sign of spring)

och här fler bilder.

Nu ska jag återgå till bokhögen! Ajöss på en stund!

Lördag morgon, grubbel & lista

Vaknar och sneglar på klockan: kvart i åtta, lite för tidigt en lördagsmorgon. Allt är tyst så jag har nog ändå vaknat av mig själv, himlen är ljust blå utanför fönstret. Ser att den andra sidan av sängen är tom, eller snarare att det ligger en massa ren tvätt där istället för mannen som brukar ligga där när jag vaknar, just det, han reste österut igår, undrar om han kommit fram till sitt hotell än? Drar till mig mobilen och kollar världsklockan – den är 13:42 i Bangkok, då hör han nog av sig snart. Och dottern som också reser österut idag, tillbaka hem från sin kärleksö, hoppas hon också hör av sig. Fast jag vet att hon inte har kunnat ladda mobilen så det blir nog inget förrän vi ses ikväll. Tänker på min mamma. Får en boll av oro i magen.

Går upp och tar på mig morgonrocken. Lägenheten är tyst, stilla och otroligt välstädad. Med tanke på att sonen hade fest här igår är det helt fantastiskt, finare än det var igår. Han måste ha städat flera timmar i natt. Det var en lite mer högljudd fest än vanligt, men jag var så enormt trött så jag somnade ändå så fort jag la huvudet på kudden igår natt. Vaknade till en gång när någon skrattade högt men somnade direkt igen. Det enda spåret efter kalaset är en guldfolieklädd ölkapsyl på bordet vid min dator, jag tar med den ut i köket och slänger den innan jag sätter på tevatten.

Tidningen ligger redan framme på köksbordet så det blev nog väldigt sent, antingen för sonen eller andra dottern som kanske har tittat på film hela natten i sitt rum, det händer ibland. Jag tar fram Saltåbrödet och skär två skivor; te, juice och två rostade mackor (en med kaviar, en med mandelsmör) är min favoritfrukost. Bläddrar igenom tidningen medan tevattnet kokar. Mobilen piper. Tre sms: ett från mannen som skriver att han är framme och att vi ska höras senare. Ett från en avlägsen släkting som jag aldrig träffat men som skriver och vill tacka för att begravningen igår blev fin. Skönt att höra. Min morbror dog i mitten av februari och jag har hållit i allt det praktiska: begravningen, dödsboet och allting. Men han ville begravas i Småland, i samma grav som sin hustru som dog för 20 år sedan, och det skedde igår. Det har varit en mycket att tänka på, visserligen har begravningsbyrån skött allt det praktiska men jag har ändå suttit i oändliga samtal med prästen, stenhuggaren, vännerna, kantorn, juristen, släktingarna och så vidare. Man ska bestämma hur dödsannonsen ska se ut, vilken musik som ska spelas, hur mycket smörgåstårta som ska beställas till minnesstunden, vilken kista, vilka blommor. Allt sånt. Och jag hade kunnat låta någon av kusinerna ta på sig jobbet men jag tänkte att jag lär mig hellre det här nu, så vet jag åtminstone vad som måste göras när min mamma dör.

Tredje meddelandet var från en vän till min mamma som undrade varför hon inte svarar i telefon. Min mamma är på sjukhus, igen, och igår sa läkaren till mig att de vill ta av hennes ena fot. De måste göra det om hon inte svarar på penicillinet, sa läkaren, annars riskerar hon att dö av blodförgiftning. De hade frågat vad hon ville själv och hon ville behålla foten. Det vill alla, sa läkaren, åtminstone tills de hunnit smälta beskedet. Så idag ska jag cykla till sjukhuset och sitta hos min mamma och se om hon vill prata om sin fot. Jag vet inte vad jag ska säga till henne.

Jag tar med tekoppen och mackorna till datorn och öppnar gmail, skype, tweetdeck och facebook. Skriver om min orosboll i magen på fb, får omedelbart respons och tröst. Läser mail om hur viktigt det är att vaccinera flickor med Gardasil, skriver på kom-ihåg-listan att jag måste hitta mer fakta om HPV-vaccin, är skeptisk. Nästa mail är från en tjej som är fotograf, vi hade ett möte igår om ett gemensamt bokprojekt och hon är glad och optimistisk. Boken är bara en av alldeles för många bollar i luften: just nu har jag flera bokmanus, två radioprogram, en tidning och ett antal debattartiklar svävande på olika nivåer i min tankekarta. Men man måste göra roliga saker, särskilt när livet är tungt. Man kan inte bara jobba och städa och ta hand om andra. Man måste vara tillsammans med folk man gillar, läsa och lyssna på saker man blir glad av.

Nu ska jag göra en lista på saker jag blir glad av, förutom de självklara som min familj, mina vänner, creme brulee och att det är vårdagjämning i kväll, så att jag kan bli glad när jag kommer hem igen från sjukhuset.

Glad lista
Salem al Fakir – Good Song & ännu bättre video
Intervju med geniet Isaac Asimov
Den underbara geten (och apan)
Hurra!-listan på Spotify
Lou Reed i tweed
xkcd
The Oatmeal (mera mera)

Vad jag skulle behöva tid till

Ibland tänker jag på vad jag skulle göra om jag hade mycket pengar. Bygga ett luftskepp, starta en föräldrabyrå och ha fantastiska fester är några av förslagen. Resa upp nästan alla pengarna (igen) kanske. Ha råd med riktig rehabilitering till min mamma.

Men betydligt oftare tänker jag på att jag behöver mer tid. Jag skulle vilja ha ett extra dygn varje vecka, när resten av världen stod still!

Då skulle jag

• läsa alla böcker i min olästa böcker-lista
• skriva
• sortera min galna bokhylla
• sortera mina elftiåttatusen bilder
• sortera alla kartonger som är fulla med papper
• lära mig stenografi
cykla runt stan och ta bilder
• lära mig kinesiska, japanska och ryska
• läsa mig ner till noll olästa i min RSS-läsare
• städa skafferiet
• skriva mer

Sen, när resten av världen började röra på sig igen skulle jag säga till familjen: Idag tänker jag inte sitta nånting vid datorn. Det är mycket roligare att fika och ta långa promenader. Kom så går vi!

Vad skulle du göra?

Juldrömmar

När jag var liten var julen bara sorglig. Den slutade alltid med gråt. Min mamma grät för att jag inte blev tillräckligt glad över julklapparna. Jag grät för att min mamma grät. Min morbrors fru grät för att morbröderna bråkade i den stora, vackra matsalen hemma hos min mormor och morfar. Det fanns mycket som var fint och roligt också: den enorma granen, julgodiset, slädturen på juldagsmorgonen, snöbollskrig med kusinerna, brasan i öppna spisen, julklappsverserna. Men till slut var det alltid någon grät eller skrek eller sprang iväg och smällde i en dörr.

När jag var sexton sa jag upp kontraktet med julen. Fyra jular i sträck lämnade jag min ledsna mamma och firade o-jul med pojkvänner eller kompisar. Sen fick jag barn själv, och upptäckte julen ur ett helt annat perspektiv. Vi påbörjade en tradition med att fira jul hemma hos barnens farmor, och den var både skön och trevlig. Inga tårar.

Så har vi firat julen sen dess, vartenda år utom 2007 när vi var ute på resan. Då firade vi en väldigt spartansk jul på ett hotellrum i Queenstown, Nya Zealand, med en liten pappgran och en stor julkotte. Planen för i år är samma som vanligt, jul hos farmor och J. Och det kommer att bli mysigt och gott och trevligt, precis som vanligt. Vi har hittat ett skönt sätt att fira jul tillsammans och vi trivs med det.

Men för någon vecka sedan pratade jag med en väninna som kommer att vara ensam hemma på julafton i år, eftersom hennes tonåring är ute och reser. Vi började prata om olika sätt att fira jul och plötsligt kom jag ihåg den där drömmen jag hade när jag var tonåring: om en jul tillsammans med vänner, utan julklappar men med god mat, promenader, pussel och musik. Att man kanske hyr ett hus tillsammans, på landet där man kan åka skidor. Eller sitta inne och läsa. Knäcka nötter och chilla.

Nu är vi kanske tillräckligt gamla för att göra det. Våra barn är stora och har inget behov av tomten och paket längre. De kanske vill följa med, eller fira julen på egen hand. Det är en skön dröm.

Ibland drömmer jag att det till och med blir sång och dans.

Bakom en helt vanlig dörr

Idag gick jag för att knacka på hos en granne på fyran. Jag visste inte vem det var, men jag har sett att deras vindsförråd har stått tomt i snart två år, så jag tänkte fråga om de ville hyra ut det till oss. Vi har nämligen fyllt vårt förråd till bristningsgränsen och måste köra en slags 3-D-Tetris varje gång vi ska hämta vinterkläderna, julgransfoten eller resväskorna.

Jag ringde på och hörde hur det krafsade en stund vid låset innan dörren öppnades sakta, och en liten, gammal dam öppnade. Hon såg ut som ett troll, eller en stenbumling. Grå, krum och med lite bucklor och vårtor här och där.
”Goddag”, sa jag och förklarade mitt ärende: ” … så jag undrar om du vill hyra ut ditt förråd till oss.”
”Nej”, svarade tanten skarpt och stirrade på mig. ”Jag har många saker på min gamla adress som ska komma hit. Min dotter skulle flytta hit dem åt mig, men det gjorde hon inte.”
”Oj då”, svarade jag. ”Jaha”, sa gumman och tog ett steg mot mig, ”hon skulle flytta hit alla mina möbler men var är de nu? Försvunna! Hos hennes vänner! Mina speglar, tavlor, allt!”

”Oj då” sa jag lamt igen och tog ett steg bakåt, men tanten följde efter. Hon tog tag i dörrkarmen och fortsatte:
”Hon är född 59. Jag ville aldrig ha henne, jag tycker inte alls om barn och jag ville ta bort henne men det gick inte. Så hon har växt upp med den känslan hela sin barndom.” ”Oj” svarade jag uppriktigt berörd, ”vad tråkigt, så nu har hon …”
”Jag tog strypgrepp på henne när hon var två veckor”, avbröt min granne. ”Så jag är ingen bra mamma.”
”Oj”, sa jag igen. Vad skulle jag säga.

Tanten såg lite uppjagad ut, som en orolig stenbumling, men harmlös. Hon fortsatte att berätta för mig att hon var skild sen 30 år, att hon hade haft en kemtvätt men blivit av med sin lokal och att det var kallt i lägenheten. ”Jag tror att det är en konspiration”, sa hon och sneglade på mig, och jag sa väl oj då igen. ”Det drar från fönstren. Och man hör när grannen kissar. Gör ni det också?” Ja, det fick jag hålla med om att man hör väldigt tydligt, och vi har också drag.

”Så du vill inte hyra ut alltså”, sa jag och började backa mot trappan, ”det förstår jag. Men … lycka till med allt nu, hejdå!”.
”Lycka till” fnös tanten, ”det vet jag inte, det är så besvärligt allting och man hör när grannen kissar och …”
”Hejdå!” ropade jag igen och flög uppför trappan.

Så vi får nog leva med vårt överfulla förråd ett tag till.

Video

Veckan som gick: tjejer, bebisar, böcker och debatt

Har jag sagt att jag skrev min första debattartikel på Newsmill förra veckan? Den handlar om att ovetenskapliga råd till föräldrar som vill föda hemma skrämmer alla föräldrar. Dumt, onödigt och oansvarigt.

I tisdags var jag på mitt kanske sista utvecklingssamtal i skolan någonsin. Med fyra barn bör det ha blivit en 70-80 samtal, de flesta ganska likartade (”X är intelligent men pratar alldeles för mycket och lämnar inte in sina arbeten i tid”). Nu är skoltiden över. Hurra!

book swap day 08
book swap day 09

book swap day 04

Den 5 mars var det Stora Bokbytardagen i hela landet. Jag träffade En annan sida och Boktoka på Sergels Torg, bytte böcker och åt bokbytarlunch på Panorama. Det var jättekul! Läs mer på Stora Bokbytarbloggen och ViLäsers blogg.

På kvällen kom det hem sex kompisar från förr, mina gamla Norra Latintjejer, och åt middag. En av dem lagade världens godaste jordärtskocksoppa i mitt kök. Vi har bara setts en gång tidigare, annars var det nästan trettio år sen. 30! Och det konstigaste av allt var att alla såg ut precis som då. Bara lite mer fårade. Erfarna. Man skulle kunna säga visare.

Fredagkvällen blev också rolig, fast på ett helt annat och överraskande vis. Ett av tonårsbarnen, som i vanliga fall väldigt sällan vill bli tröstat, var plötsligt helt nere i skoskaften och alldeles mammig. De planer vi hade fick ge vika för en kväll med pizza, monopol och film, bara ungen och jag. Vi sjöng Dylan och Spears (ganska högt) på pizzerian, jag spöade hen i Monopol hemma i sängen och sen såg vi hela Step Brothers (världens dummaste film) och halva Be Kind Rewind innan hen somnade. En sällsam och skön kväll.

På lördagen var jag på cellprovtagning, för tredje gången i mitt liv. Jag tog inga bilder. Inte ens Lotten tar bilder på cellprovtagningen (tror jag).

Och idag bloggar, flickrar, städar och tvättar jag. Slut!

Dag 14: Bebisen ovanpå

Det bor en bebis i lägenheten ovanför oss. Nästan varje morgon gråter den, och jag vaknar. De som spelar piano i våningen under väcker mig inte, och jag störs inte ett dugg när bebisens syskon, tre och fem år, leker med bilar eller klossar däruppe. I själva verket har jag lätt för att stänga ute störande ljud. Men när bebisen gråter vaknar jag, varje gång.

Ibland är klockan knappt fem, ofta runt sex. I morse grät bebisen från halv nio till strax efter nio. Då var jag nästan på väg upp för att knacka på, men sen kom det någon och tog upp den.

Familjen är en helt vanlig småbarnsfamilj, jag har mött dem flera gånger och hälsat, men jag känner dem inte. De ser snälla men lite jäktade ut. Man gör ju lätt det när man har tre barn under fem. Jag tror inte att de är dåliga föräldrar, eller elaka eller oengagerade på något vis. De har nog bara (som så många av oss) fått höra att det är bäst för små barn att sova i en egen säng, eller i ett eget rum. Och så är de trötta på morgnarna.

Men hur det än är, så får bebisen vara ensam och ledsen ganska ofta, och det är tvärt emot alla mina mammainstinkter. Så jag vaknar. Och funderar. Ska jag säga någonting till dem när jag träffar dem i hissen nästa gång? Eller vore det bättre att lägga en lapp i brevlådan? Vad ska jag säga?

Andra skriver om , , , , ,

Dag 2: Bilderna äntligen visade

Ända sen vi kom hem från långa-resan-runt-jorden har våra närmsta släktingar väntat otåligt på att få se bilderna. Problemet var att jag hade tagit 14 000 bilder. Visserligen var det bara hälften av dem som var något att ha, men det skulle ändå ta flera dagar att visa alla och släktingarna skulle få otrolig träsmak.

Så det var bara att fortsätta att gallra. Eftersom jag jobbar heltid (plus beredskap) och skriver bok och har ett liv med hem & fyra barn i största allmänhet så har det tagit flera månader att bli klar. Men förra helgen blev det äntligen av! Släktingarna kom klockan tre på eftermiddagen och stannade till nio på kvällen. Vi bjöd på fika, bilder, middag, mera bilder och ännu mera bilder (1670 foton totalt). De allra flesta bilderna var såna som inte ligger publikt på Flickr, eftersom mina barn är så hemliga av sig. Därför kan jag inte lägga upp dem här heller, men jag kan visa vilka bilder som blev kvällens favoriter i ohemliga klassen:


Japanska poliser ser till att ingen röker på Tokyos gator och torg


Ledsen häststaty i Chengdu, Kina


Vårt bagage får äran att knölas ner i taxichaufförens städskåp, Hong Kong


Cyklist får draghjälp av flakbil på vägen mellan Khajuraho och Jhansi, Indien


Inga tjejer är för gamla för att vara med på karnevalsvagnarna i Rio de Janeiro!

Hösten kommer att börja med en stor smäll

Till alla som går omkring och gnäller om att hösten redan är här säger jag bara: håll truten med er. Låter jag sträng? Det är jag inte; bara förkyld. Förkylda människor har inget tålamod, istället är huvudet fullt av snor och baciller. Jag hasar omkring i mjukisbyxor och gör av med fler pappersnäsdukar än en snuvig myrslok. Jag har tillochmed sockor på mig inomhus, så illa är det.

För det andra kan det inte vara höst, eftersom det inte har varit min födelsedag ännu. Den åttonde september är den sista sommardagen, lägg det på minnet. Sen kan det bli höst hur mycket det vill.

För det tredje kan det bli en väldigt kort höst, om man ska tro vissa dysterkvistar. Den 21 oktober kommer två partiklar farande i hög hastighet och krockar med varandra någonstans utanför Genève. Det är partikelfysikforskare som roar sig på detta vis, men dysterkvistarna tror att resultatet kan bli ett svart hål, eller att det ska uppstå konstig materia. Dessutom kommer det förmodligen att bli jättetrångt i CERN-anläggningen när alla tidsresenärer plötsligt kommer farande i sina droskor och rymdkapslar. Första testkrocken går av stapeln den 10 september, tur att jag redan haft min födelsedag då!

Det är alltså sommar nu, och de här sista sommardagarna ska jag vara i fjällen. Mannen är stugvärd och jag ska åka upp och hålla honom sällskap sista veckan. Måste bara bli frisk först. Man kan inte ligga och skrällhosta i en fjällstuga. Och jag blir verkligen helt seg av den här snuvan. Nyss letade jag förvirrat efter påsen med Pandalakrits fast den stod rakt framför näsan. Borde kanske lägga mig en stund igen.