Resan nu som blogg!

I år är det tio år sen vår familj reste jorden runt i nästan ett år. Vi var två föräldrar och fyra barn mellan 14 och 24, och det var det roligaste och jobbigaste vi någonsin gjort. Vi bloggade under tiden, och några år efter att vi kommit hem skrev jag en bok om resan. Boken finns att ladda ner i flera olika format på bloggen Vilken lång och konstig resa, men för att fira tioårsjubileet finns nu resan och boken också i bloggform! Följ resan du med!

Vår resrutt. Klicka för mycket större karta!

Spara

Spara

Nyårslöften och önskningar

Okej då, nyårslöften för 2017.

• Jag vill bli bättre på att inte göra nånting alls. Detta är mitt allra svåraste.

• Jag vill läsa fler böcker.

• Jag vill medverka mer till förändring. Världen är inte okej, men jag vill inte resignera eller alltför ofta välja tv-serier framför verkligheten.

Och så några nyårsönskningar:

• Att få vara mycket med min trevliga familj! Särskilt den allra minsta, den snabbfotade mjukkindade pratsamma lilla typen.

• Att jag och alla jag älskar får vara så friska som det går.

Ehh, ja det var det. Det är sant som de säger, att allt bleknar i jämförelse när en inte får ha hälsan.

Men! Bortsett från det då så skulle det vara roligt att få åka och kolla på huset i Motala, åka (på en annan nostalgitripp) till Blomstergården i Småland, komma upp till fjällen igen, undersöka hållbara alternativ till kapitalismen, skriva mycket och läsa många böcker. Slippa krångel med Försäkringskassan, höll jag på att skriva, men haha! För osannolikt :/ Träffa vänner, sova, bada naken, cykla mycket, gå på teater, lägga pussel. Läsa nyheter om att Vidarkliniken får fortsätta att vara öppet för alla, att Trump drabbas av självinsikt och blir eremit, att världen drabbas av självinsikt och blir en plats som är vänlig mot barn, gamla och träd.

Till sist vill jag hälsa till alla med denna fina glitterbild (jag har just upptäckt ryska glitterkort så det kommer att bli mer av den varan framöver). Gott nytt år! igen.

Rysk glitterkonstnär: Leila Shishkina

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Långsam omstart

Hej! Jag har varit borta från världen, nästan, i tre veckor, på Vidarkliniken. Håller på och försöker skriva om det men det går långsamt: dels för att jag har upptäckt hur skönt det är att bara göra ingenting, dels för att när jag inte gör ingenting har jag en väldigt energisk ettochetthalvtåring runt fötterna, och det är raka motsatsen till både att göra ingenting och att skriva. Men det är på gång, sakta men säkert. Min plan på sikt är att börja skriva oftare här igen. Kortare och oftare. Håll tummarna!

kian-2016-06-26-07-34-49

Både katten och mormorn får vara pilsnabba

 

Spara

Spara

Spara

Djärva toaplaner om intet

Visste du att det är typ oändligt mycket bättre för hälsan att sitta på huk vid uträttande av naturbehov? (Ja jag kommer att använda eufemismer rakt genom denna text, bara för att jag själv är så illa uppfostrad så att jag rodnar om någon säger b-ordet. Bara inombords visserligen, utåt ser jag helt kall och oberörd ut. Men ändå.)

squattypotty

Jag lärde mig det när jag läste om den här mojängen för något år sen. Det visar sig att huksittande gör att man eliminerar snabbare, lättare och mer fullständigt, vilket gör att man löper mindre risk att få såväl förstoppning som ändtarmscancer, blindtarmsinflammation och IBS. Det skyddar också nerverna i prostatan, urinblåsan och livmodern, håller ileocekalklaffen stängd, ger puborektala muskeln utrymme att slappna av och låter låren stötta ändtarmen så att den inte behöver ansträngas lika mycket och riskera bråck, divertikulos och framfall. Det hjälper väldigt bra mot hemorrojder. Kvinnor tömmer kissblåsan bättre när de hukar och för gravida är det extra bra eftersom det minskar ansträngningen för livmodern om de hukar när de lägger bredband, samt att det är bra träning inför förlossningen.

Bra va?

Och sen, förra sommaren när jag reste i Kina, råkade jag snubbla in i en helt fantastiskt ren och fin huktoa – lite ovanligt eftersom många toaletter där är ganska, vad ska vi säga, ostädade? Då insåg jag att även vi kunde lätta oss på ett hälsosamt vis hemma i Sverige. Så när jag kom hem igen föreslog jag vår hyresvärd att de skulle sätta in en huktoa istället för en vanlig när de ändå byggde en andra toalett i vår garderob.

huktoa 02

(Det där sista lät lite Narniaaktigt, på ett förvirrande vis, men så här är det: Hela vårt hus håller just nu på att renoveras, alla lägenheter byggs om och alla stammar byts och all el dras om. Och vi har bara haft ett badrum i vår lägenhet, vilket är ganska lite med tanke på att vi brukar vara minst fem-sex personer som bor där, så vi bad hyresvärden att göra om den största garderoben (cirka två kvadrat) till toa igen. Vi bor i vad som var ett vindsförråd när huset byggdes 1941 och som sen blev ett dagis och slutligen lägenheter, på 70-talet, och då tyckte den första hyresgästen att det var så få förvaringsutrymmen (typ inga) så hen bad hyresvärden att bygga om den lilla toan till garderob. Vi kommer visserligen att sakna vår garderob, men i valet mellan att kunna stuva undan kartonger och att slippa stå och hoppa utanför den enda toaletten när den är upptagen av nån som håller på och rakar benen valde vi en till mugg. Enkelt.)

Min tanke var att om det finns två toaletter, och den ena är en huktoa, då kan ju alla som bara vill göra nummer två på det västerländska viset göra det på sitt-toan! Och de som vill vara hälsosamma och djärva kan huka på den andra! Och kanske ta en selfie samtidigt och instagramma, så att alla ser hur frontline de är.

squalfie

Men hyresvärden sa nej! Eller snarare, arkitekterna sa nej. ”Hur skulle det se ut om alla hyresgäster fick välja sina toaletter själva” hade de tydligen sagt. Nu tror ju jag att risken att nån annan hyresgäst ska vara lika toalettradikal som jag är typ obefintlig. Men det blev iallafall kalla handen. Så nu funderar jag på att köpa och installera toan själv, ja alltså låta en rörmokare installera den. (Om jag blir rik nån dag!) Alternativet är att köpa en sån där pall, se ovan, som gör att man åtminstone kan sitta lite mer naturligt när man klobasar. De är visserligen också fiffiga, men dyra och inte alls lika praktiska som ett hål i golvet.

Jaja. Det löser sig, sa han som skötte magen i vasken.

 

Mitt sommarlov!

Vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli!
Då är man ledig hela långa dan
Och alla människor vill ut på landet
Och nästan ingen vill gå kvar i stan

Nu är jag ledig fyra veckor! Och ska vara i stan hela tiden och det ska bli JETESJÖNT eftersom alla andra är på landet.

En enda liten resa blir det: nu i helgen åker jag till Gotland för att jobba med Kampsportsveckan. Kom till Visby då om du vill se en av världens bästa kung fu-munkar!

SEN ska jag bara drälla i stan. Och skriva, är det meningen.
Endast två saker kan hindra mig från att skriva hundra blogginlägg och en roman denna semester:

1) INTERNET

som till exempel drog in mig på villovägar nyss när jag letade efter videon till Mitt sommarlov och upplyste mig om att sången egentligen heter La golondrina och skrevs år 1862 under Franska interventionen i Mexiko av mexikanen Narciso Serradell Sevilla och har sjungits med olika texter av bland andra Plácido Domingo, Elvis Presley och Roy Orbinson. Och just när vi hade rett ut det pekade Internet på en sida där det stod att en massa andra låtar som alla svenskar tror är svenska inte alls är svenska, till exempel är Björn Afzelius ”Tusen bitar” i själva verket en cover på danska Anne Linnets Tusin stykker som också är jättefin, och att Linnet kan ha inspirerats av den persiska poeten Hafez dikt Hafez hjärta, skriven på 1300-talet:

Om så mitt hjärta brast i tusen stycken,
skulle varje ensam del som du plockade upp
älska dig, min älskade,
mer än tusen orörda hjärtan.*

Sen knuffade Internet ner mig i det klafsiga leriga svenskvänliga diket och därifrån lyckades jag ta mig upp i sista sekunden, innan jag gjorde mig olycklig på nån dåre som tror att svenskar är av nåt särskilt prima virke, och sen kom jag tillbaka hit igen, via en intressant stig där jag lärde mig att orden schack matt betyder ”kungen dör” på persiska och på mystikerspråk innebär att själen återuppstår i Gud.

2) VÄRLDENS GULLIGASTE BEBIS

Alltså detta med att vara mormor. Hur roligt som helst! Ännu roligare än jag trodde! Och eftersom jag råkar ha blivit mormor till världens gulligaste bebis som bor i samma hus och som bara råkar landa i min famn varje gång jag går förbi (visste ni att bebisar kan vara magnetiska? jag hade ingen aning) och bebisen älskar att vara i folks famnar så länge de rör på sig på ett roligt vis, och absolut inte sitter framför en dator, så blir det lite svårt att just sitta vid datorn.

cute-baby-animals-10

Eftersom föräldrarna inte vill att jag lägger ut bilder på bebisen är detta en substitutbild på en gullig bebiskulting. Fler löjligt söta djurbebisbilder finns här.

Just det, en tredje sak som skulle kunna förhindra bloggande och romanskrivande:

3) SOLSKEN

Men det är nog ingen jättestor grej i år.

Jaja! Nu börjar jag! Så får vi se hur långt jag kommer. Vad ska ni göra på sommarlovet?

 

* Översatt via tyska av Erik Blomberg
Video

Omstörtande bokhylleidéer

Vi har alltså flyttat (tillfälligt) och jag håller som bäst på och ställer in alla böcker i bokhyllorna. (Ja, trots att det bara är för nio–tio månader. Böcker i kartonger är som, som, ja som nåt hemskt och sorgligt, jag kommer bara inte på vad.) Och nu har jag några helt omstörtande och radikala idéer om hur jag ska ordna böckerna!

Förut stod alla faktaböcker i egna bokhyllor, och all skönlitteratur för sig, och alla barn- och ungdomsböcker för sig. Faktaböckerna kommer att få två egna bokhyllor även i det här hemmet, men nu kommer idéerna!

Barn- och ungböckerna kommer att få flytta in med vuxenböckerna. Jag har ändå alltid haft svårt för uppdelningen av barn- och vuxenböcker, jag läser mycket så kallade ungdomsböcker och tycker ofta att de är lika stora läsupplevelser (eller större). Vi gjorde så med all science fiction för några år sen, flyttade in den bland alla andra böcker och har varit jättenöjda med det.
De allra yngsta barnböckerna får inte vara med, jag vet inte exakt ännu var jag ska dra gränsen men pekböcker och bilderböcker kommer iallafall att få stå på egna hyllor.

shelfie barnvux 0222 03

Mulle och Vattenråttan får vara med de stora

shelfie barnvux 0222 01

Kulla-Gulla & Patti Smith, Shakespeare och syskonen Baudelaire

Den andra idén är inte min egen utan ena dotterns. När jag grubblade på hur vi skulle dela upp skön-böckerna mellan två rum med fyra bokhyllor i ena rummet och två i det andra föreslog hon att bara ha ”hedersböcker” i det ena rummet. Alltså böcker som jag känner särskilt mycket för, av en eller annan anledning. De böcker jag skulle vilja rädda först om det brann! Vilket kan betyda att någon författare har alla sina verk i hedersbokhyllan, medan någon annan kanske bara har en eller två titlar där, och de andra som jag inte älskar fullt lika mycket får stå i de vanliga hyllorna.

shelfie pratchett 0222

Många äro kallade men få äro utvalda (gäller även Discworldböcker)

Det blir en utmaning att välja ut! Och sen är det förstås inte bara jag i familjen som har synpunkter på vilka som är hedersböcker. Men alla får flytta ut sina egna favoriter dit, det måste vara upp till var och en. Däremot får man inte ta bort någon bok från hedersbokhyllan bara för att man själv inte gillar den.

Det blir några få undantag: Modesty Blaise-böckerna får stå i vanliga bokhyllan trots att de är favoriter, för de har redan en hedersplats där och för att jag absolut inte vill dela upp dem.

shelfie modesty 0222

MB’s stick together

Biografierna står också tillsammans fast alla inte är lika intressanta. Samma sak med min mammas gamla Strindberg-samling.

Vill-läsa-böckerna får en egen hylla. Det har jag tänkt länge eftersom jag antingen lägger de böcker jag planerar att läsa sen, när jag har läst ut de böcker jag läser nu, i en hög vid sängen som bara växer sig högre och till slut hotar att rasa över mig och krossa mig i sömnen, eller så stoppar jag in dem på rätt bokstav i bokhyllan och glömmer bort att läsa dem sen.

shelfie toread 0222

Plats för att utbrista ”Va?! Har du inte läst /en eller flera av titlarna/!”

Lånehyllan har funkat bra, så den behåller vi: dubletter som vi ger bort när det passar, böcker vi gärna lånar ut och böcker som vi lånat och ska lämna tillbaka, plus en liten anteckningsbok för att komma ihåg vem som lånat vad (men tyvärr kom jag på det för bara några år sen, innan jag lånade ut till exempel Guru, Roger Brook-serien, Modesty Blaise nr 8 och Snow Crash).

shelfie lån 0222

I själva verket är detta böcker som jag inte vill ge till loppis för att jag vill vara säker på att det är nån snäll som får dem

Så vad tror ni om detta? För out there? Eller kan funka?

PS Någon i familjen råkade andas nånting om sortering efter färg. Den personen fick en lång, tillrättavisande blick. Den personen trodde att man kunde skämta om såna saker.

Evakuerade!

Vi hyr vår lägenhet av gud, eller av kyrkan iallafall, närmare bestämt av den lokala församlingen. När vi flyttade in för tre år sen sa jag högt och tydligt till alla som ville höra på att nu ville jag aldrig flytta mer! Dels för att det var en väldigt trevlig lägenhet och dels för att det var en utmattande flytt.

Visserligen har jag bara flyttat åtta gånger i vuxen ålder (den genomsnittliga svensken flyttar elva gånger i sitt liv!) men jag kände att det kunde räcka nu. Att det skulle vara helt okej att slå sig ner för gott här.

Gud ville dock annorlunda. Förra året fick vi hyresgäster veta att huset skulle helrenoveras i 40-talsstil (huset är byggt 1941), stambytas och få ny dragning av elen. Det skulle ta minst nio månader och under tiden skulle vi som inte hade egna reservboenden bli evakuerade, oklart vart. Efter nästan ett år, för bara några veckor sen, fick vi veta att vår familj fått ett evakueringsboende i huset intill! I en lägenhet som varit prästbostad för länge sen, mycket större än den vi bor i men i gengäld måste vi flytta in även hela vårt källarförråd i ett rum i lägenheten. Hyresvärden skulle betala stadsbud, vi skulle packa och allt sånt själva.

flyttplanlapp

En gåta: hur kommer det sig att man trots seriös planering ändå alltid får en släng av KAOS och PANIK den sista dagen innan flytten?

Så vi flyttade i söndags. Och nu skulle jag ännu mer vilja utbrista ALDRIG MER!!!

Men om nio månader är det ju dags igen. Dags igen att adressändra, flytta alla abonnemang, fylla i alla formulär. Dags att packa ner alla böcker i drygt 100 flyttkartonger (stadsbuden vill bara ha dem knappt halvfulla), packa ner allting annat i ytterligare hundra kartonger, montera ner alla lampor och krokar, surra ihop alla sladdar, samla ihop alla miljoner prylar, märka alla kartonger jättenoga, rulla ihop alla mattor, ta alla kläder från sina galgar och vika ihop, packa alla galgar, städa ur kyl och frys, bryta alla naglar och nysa oavbrutet av allt damm som virvlar upp.

flyttjox 0210 03

Ögonblick som uppstår medan en packar ner allt löst och fast. Jag kallar den ”Robot och Ganesh spanar in i spåkulan i hopp om att förstå vad som händer, men får inget svar eftersom batterierna i kulan är slut sen länge”.

flytt 8-10 016

En hel flyttkartong gick åt för att få plats med alla teburkar. Tack goda Helena som kom och hjälpte oss att flyttpacka!

flytt 8-10 026

Många flyttkartonger you say? Här hade vi ändå inte börjat packa böckerna.

flytt 8-10 039

Familj, vänner och inneboende gick fram över böckerna som Egyptens flytthoppor

Halvvägs mellan åttan och tian tröttnade flyttgubbarna och ställde ner allting. (Men bara tillfälligt, som tur var.)

flytt 8-10 059

En utmattad porslinspackare tog en välförtjänt tupplur i soffan. En snäll flyttgubbe byggde en skyddande vägg av kartonger.

 

flytt 8-10 066

Obligatorisk flyttmiddag, helt utan bestick och annat sånt som annars måste hittas först.

Japp, om cirka nio månader är det dags igen att inte hitta nånting, upptäcka att alla lådor ändå står på fel ställe och huller om buller ¤#&*, dra alla sladdar igen, inse att internet inte funkar, ringa timslånga samtal till internetleverantören, montera upp alla lampor och krokar, försöka hitta kastrullerna för att laga mat och till slut hitta dem i en kartong märkt ”KÖK” underst i en hög i rummet märkt ”FÖRRÅD”, och så vidare och så vidare.

flytt 8-10 074

kartonger

 

flytt 8-10 076

kartonger

 

flytt 8-10 104

kartonger

 

flytt 8-10 124

har jag sagt kartonger?

 

Jag har gått upp fem varje morgon i en vecka och röjt kartonger och fällt ihop kartonger, jag har tänkt kartonger, jag har drömt kartonger. Efter hemflytten nästa år flyttar jag aldrig mer! Om de tvingar mig att flytta tänker jag kedja fast mig i en garderob och leva på dammtussar och pälsängrar :O

Men! Vi har i allafall tak över huvudet. Och ett väldigt roligt tak dessutom, med stuckaturer. Vi har sängar, och bokhyllor som det snart står böcker i (när jag packat upp de dryga 100 kartongerna). Idag fick vi igång tvättmaskinen och har tvättat fem tvättar som vi har hängt på finurliga ställen, i brist på torkställ. Och vi har städat kallskafferiet – vi har ett kallskafferi! Med fönster i! Det här är säkert enda gången i mitt liv jag bor i en prästbostad från sekelskiftet, så jag tänker på det som att vi gör en äventyrlig utflykt till en främmande plats där det finns kallskafferier och milsvida iskalla parkettgolv och kakelugnar som man inte får elda i och stuckaturer i taket som är fyra meter ovanför. Det blir roligt, och slitsamt, och till sist får vi komma hem igen.

Och i mitt nästa liv ska jag äga endast en dromedar, en tältsäng och en kaffepanna.

tältkaffe

Jag, (lite) robot?

Funderar på att operera in ett rfid-chip i handen inom kort.

Ni som redan är på väg att fråga ”Men varför?” eller varianter på det med fler ??? eller %¤#* kan börja cirkulera syret igen; jag ska genast svara:

Seven_of_Nine_samples_Kelaran_wildebeest

Seven of Nine sätter tänderna i en saftig kelarisk gnu

1) Även om det första svaret borde vara helt uppenbart: det är coolt. Jag blir en cyborg. Släktens första, tror jag. Ända sedan jag först såg Seven of Nine sätta tänderna i en saftig kelarisk gnu med sitt görhäftiga implantat ovanför det koncentrerat rynkade ögonbrynet har jag velat bli en cyborg. På ett eller annat sätt.

2) Det har just blivit möjligt. Två personer jag känner satte in sina chip för några dagar sen, och har frågat om jag är intresserad av att vara med nästa gång. De som arrangerar operationerna är en grupp som kallar sig Bio-Nyfiken, enligt egen utsago en samling  ”bio-hackers, gör-det-själv-biologer, bodyhackers, grinders, futurister och quantified self-entusiaster”. Inget storföretag verkar ligga bakom.

3) Den omedelbara praktiska nyttan är oklar! Jag kommer att kunna ha information om mig själv på chipet, låsa upp dörrar (om jag har rätt lås) och interagera på andra sätt med tredje part som erbjuder rätt sorts NFC-tjänster. Om jag har förstått det rätt kommer jag att kunna programmera chippet själv med en NFC-vänlig telefon eller dator. Men till att börja med kanske det inte blir så omvälvande. Jag får antagligen inte superkrafter direkt.

4) Det verkar inte vara fysiskt skadligt.

Men! Jag har inte bestämt mig helt. Framförallt är det dyrt. 1700 kronor är mycket att lägga på mig själv, till ingen uppenbar nytta. Och såklart har jag i mitt hemma-borg-kollektiv de som varnar för att jag kan bli övervakad, hackad och aktiverad av CIA (fast en i familjen frågade intresserat om det kunde följa med en fjärrkontroll).

Jag måste helt enkelt räkna och fundera mer. Återkommer med rapport om det blir av.

PS Ett till för-argument är att jag hjälper till att föra utvecklingen framåt. Detta av helt egoistiska skäl: jag vill att robottekniken ska ha kommit så långt tills jag blir gammal att jag inte behöver använda rullator, detta fulaste av alla fordon, när benen sviker. Om inte Pistorius-ben är allmänt tillgängliga då hoppas jag att mina barn köper en extrastor robotdammsugare som jag kan åka omkring på.

Klicka för att se en katt-som-åker-runt-på-dammsugare-film

Klicka för att se en katt-som-åker-runt-på-dammsugare-film

 

Hemvändande dotter, bestörta kalkoner

Vad ska man säga om barn som bosätter sig i andra länder? Tja, å ena sidan kan man förstås vara tacksam för att vi lever i en tid och en kultur där man kan resa om man vill, och för att man vill. Man kan vara glad att barnen får se andra delar av världen, lära sig andra språk och förhoppningsvis bli lite klokare.

Man kan också tycka att barnen borde tänka på sina mammor och inte flytta längre än man kan kasta en kanelbulle.

I morgon kommer min ena dotter hem från Irland där hon har hållit hus de senaste tre åren. Jag är så glad! Så länge det nu varar. Man vet aldrig med barn. Plötsligt får de för sig att de måste utforska Gobiöknen eller starta en farm i de katalanska bergen eller kolonisera Mars.

Till dotterns ära delar jag en av hennes favorit-fjompiga-filmer-med-roliga-djur-på-jutub. Varsågoda: Bedrövade (jätteroliga) kalkoner:

Pyssel

Har varit pysslig idag. Mycket ovanligt nu för tiden, men tydligen är det som att cykla: om man har lärt sig det en gång så ramlar man inte av.

Jag gjorde en lavendelpåse till linneskåpet med hjälp av

  • lavendel
  • gasbinda
  • presentsnöre.

Snöret var kvar sen inflyttningsfesten. Rullen med gasbinda var av okänd anledning från Bolivia, nån av sönerna måste ha köpt den på resan och tagit med hem. Lavendeln var en inflyttningspresent från någon, har glömt vem nu men tack!

Lördag, soffhörn, sinnesförvirring

Lördag. Har parkerat mig i soffan med en hög böcker och tidningar, bärbara datorn, tekopp och knäckemacka. Mannen knattrar i köket. De andra sover. Solen som lyste upp mitt hörn nyss och gjorde skärmen till en spegel har dragit vidare och skiner nu på de snöskottande männen på taket utanför. Tänker ligga här hela dagen och läsa, skriva och prata med folk som kommer förbi. Det känns bra.

Dottern och jag var på Sinnescirkus igår, en föreställning med mentalisten Henrik Fexueus. Vi var inbjudna som bloggare och var uppmanade att infinna oss klockan 17 prick. Väl där visade det sig att föreställningen inte började förrän 19, och inte var slut förrän 22. Irriterande tyckte vi, men när föreställningen var slut 22:08 stod vi upp och applåderade så att händerna sved och ångrade inte en minut av kvällen.
”Så jag lika starstruck ut som du när jag fick min bok signerad” frågade dottern efteråt. ”Förmodligen” mumlade jag, ”men sschh nu, jag försöker komma ihåg vad han sa till den där tjejen som fick hålla i boken i slutscenen.”
Ja ni fattar att det var helt lysande. Jag säger det igen om ni inte fattade: det var lysande. Har legat halva natten och försökt komma på hur han gjorde själva tricket. Inget trolleri, bara manipulation.

Vad mer? SAMÖ-övningen gick bra. Vi satte hård press på myndigheterna. Somliga klarade sig bra, andra mindre bra. Streetfotokursen var rolig men dyr. Har recenserat här, vet inte om det är läsbart för folk utanför Facebook. Här är min favoritbild från kurshelgen:

early skaters (sign of spring)

och här fler bilder.

Nu ska jag återgå till bokhögen! Ajöss på en stund!

Lördag morgon, grubbel & lista

Vaknar och sneglar på klockan: kvart i åtta, lite för tidigt en lördagsmorgon. Allt är tyst så jag har nog ändå vaknat av mig själv, himlen är ljust blå utanför fönstret. Ser att den andra sidan av sängen är tom, eller snarare att det ligger en massa ren tvätt där istället för mannen som brukar ligga där när jag vaknar, just det, han reste österut igår, undrar om han kommit fram till sitt hotell än? Drar till mig mobilen och kollar världsklockan – den är 13:42 i Bangkok, då hör han nog av sig snart. Och dottern som också reser österut idag, tillbaka hem från sin kärleksö, hoppas hon också hör av sig. Fast jag vet att hon inte har kunnat ladda mobilen så det blir nog inget förrän vi ses ikväll. Tänker på min mamma. Får en boll av oro i magen.

Går upp och tar på mig morgonrocken. Lägenheten är tyst, stilla och otroligt välstädad. Med tanke på att sonen hade fest här igår är det helt fantastiskt, finare än det var igår. Han måste ha städat flera timmar i natt. Det var en lite mer högljudd fest än vanligt, men jag var så enormt trött så jag somnade ändå så fort jag la huvudet på kudden igår natt. Vaknade till en gång när någon skrattade högt men somnade direkt igen. Det enda spåret efter kalaset är en guldfolieklädd ölkapsyl på bordet vid min dator, jag tar med den ut i köket och slänger den innan jag sätter på tevatten.

Tidningen ligger redan framme på köksbordet så det blev nog väldigt sent, antingen för sonen eller andra dottern som kanske har tittat på film hela natten i sitt rum, det händer ibland. Jag tar fram Saltåbrödet och skär två skivor; te, juice och två rostade mackor (en med kaviar, en med mandelsmör) är min favoritfrukost. Bläddrar igenom tidningen medan tevattnet kokar. Mobilen piper. Tre sms: ett från mannen som skriver att han är framme och att vi ska höras senare. Ett från en avlägsen släkting som jag aldrig träffat men som skriver och vill tacka för att begravningen igår blev fin. Skönt att höra. Min morbror dog i mitten av februari och jag har hållit i allt det praktiska: begravningen, dödsboet och allting. Men han ville begravas i Småland, i samma grav som sin hustru som dog för 20 år sedan, och det skedde igår. Det har varit en mycket att tänka på, visserligen har begravningsbyrån skött allt det praktiska men jag har ändå suttit i oändliga samtal med prästen, stenhuggaren, vännerna, kantorn, juristen, släktingarna och så vidare. Man ska bestämma hur dödsannonsen ska se ut, vilken musik som ska spelas, hur mycket smörgåstårta som ska beställas till minnesstunden, vilken kista, vilka blommor. Allt sånt. Och jag hade kunnat låta någon av kusinerna ta på sig jobbet men jag tänkte att jag lär mig hellre det här nu, så vet jag åtminstone vad som måste göras när min mamma dör.

Tredje meddelandet var från en vän till min mamma som undrade varför hon inte svarar i telefon. Min mamma är på sjukhus, igen, och igår sa läkaren till mig att de vill ta av hennes ena fot. De måste göra det om hon inte svarar på penicillinet, sa läkaren, annars riskerar hon att dö av blodförgiftning. De hade frågat vad hon ville själv och hon ville behålla foten. Det vill alla, sa läkaren, åtminstone tills de hunnit smälta beskedet. Så idag ska jag cykla till sjukhuset och sitta hos min mamma och se om hon vill prata om sin fot. Jag vet inte vad jag ska säga till henne.

Jag tar med tekoppen och mackorna till datorn och öppnar gmail, skype, tweetdeck och facebook. Skriver om min orosboll i magen på fb, får omedelbart respons och tröst. Läser mail om hur viktigt det är att vaccinera flickor med Gardasil, skriver på kom-ihåg-listan att jag måste hitta mer fakta om HPV-vaccin, är skeptisk. Nästa mail är från en tjej som är fotograf, vi hade ett möte igår om ett gemensamt bokprojekt och hon är glad och optimistisk. Boken är bara en av alldeles för många bollar i luften: just nu har jag flera bokmanus, två radioprogram, en tidning och ett antal debattartiklar svävande på olika nivåer i min tankekarta. Men man måste göra roliga saker, särskilt när livet är tungt. Man kan inte bara jobba och städa och ta hand om andra. Man måste vara tillsammans med folk man gillar, läsa och lyssna på saker man blir glad av.

Nu ska jag göra en lista på saker jag blir glad av, förutom de självklara som min familj, mina vänner, creme brulee och att det är vårdagjämning i kväll, så att jag kan bli glad när jag kommer hem igen från sjukhuset.

Glad lista
Salem al Fakir – Good Song & ännu bättre video
Intervju med geniet Isaac Asimov
Den underbara geten (och apan)
Hurra!-listan på Spotify
Lou Reed i tweed
xkcd
The Oatmeal (mera mera)

Vad jag skulle behöva tid till

Ibland tänker jag på vad jag skulle göra om jag hade mycket pengar. Bygga ett luftskepp, starta en föräldrabyrå och ha fantastiska fester är några av förslagen. Resa upp nästan alla pengarna (igen) kanske. Ha råd med riktig rehabilitering till min mamma.

Men betydligt oftare tänker jag på att jag behöver mer tid. Jag skulle vilja ha ett extra dygn varje vecka, när resten av världen stod still!

Då skulle jag

• läsa alla böcker i min olästa böcker-lista
• skriva
• sortera min galna bokhylla
• sortera mina elftiåttatusen bilder
• sortera alla kartonger som är fulla med papper
• lära mig stenografi
cykla runt stan och ta bilder
• lära mig kinesiska, japanska och ryska
• läsa mig ner till noll olästa i min RSS-läsare
• städa skafferiet
• skriva mer

Sen, när resten av världen började röra på sig igen skulle jag säga till familjen: Idag tänker jag inte sitta nånting vid datorn. Det är mycket roligare att fika och ta långa promenader. Kom så går vi!

Vad skulle du göra?

Juldrömmar

När jag var liten var julen bara sorglig. Den slutade alltid med gråt. Min mamma grät för att jag inte blev tillräckligt glad över julklapparna. Jag grät för att min mamma grät. Min morbrors fru grät för att morbröderna bråkade i den stora, vackra matsalen hemma hos min mormor och morfar. Det fanns mycket som var fint och roligt också: den enorma granen, julgodiset, slädturen på juldagsmorgonen, snöbollskrig med kusinerna, brasan i öppna spisen, julklappsverserna. Men till slut var det alltid någon grät eller skrek eller sprang iväg och smällde i en dörr.

När jag var sexton sa jag upp kontraktet med julen. Fyra jular i sträck lämnade jag min ledsna mamma och firade o-jul med pojkvänner eller kompisar. Sen fick jag barn själv, och upptäckte julen ur ett helt annat perspektiv. Vi påbörjade en tradition med att fira jul hemma hos barnens farmor, och den var både skön och trevlig. Inga tårar.

Så har vi firat julen sen dess, vartenda år utom 2007 när vi var ute på resan. Då firade vi en väldigt spartansk jul på ett hotellrum i Queenstown, Nya Zealand, med en liten pappgran och en stor julkotte. Planen för i år är samma som vanligt, jul hos farmor och J. Och det kommer att bli mysigt och gott och trevligt, precis som vanligt. Vi har hittat ett skönt sätt att fira jul tillsammans och vi trivs med det.

Men för någon vecka sedan pratade jag med en väninna som kommer att vara ensam hemma på julafton i år, eftersom hennes tonåring är ute och reser. Vi började prata om olika sätt att fira jul och plötsligt kom jag ihåg den där drömmen jag hade när jag var tonåring: om en jul tillsammans med vänner, utan julklappar men med god mat, promenader, pussel och musik. Att man kanske hyr ett hus tillsammans, på landet där man kan åka skidor. Eller sitta inne och läsa. Knäcka nötter och chilla.

Nu är vi kanske tillräckligt gamla för att göra det. Våra barn är stora och har inget behov av tomten och paket längre. De kanske vill följa med, eller fira julen på egen hand. Det är en skön dröm.

Ibland drömmer jag att det till och med blir sång och dans.

Bakom en helt vanlig dörr

Idag gick jag för att knacka på hos en granne på fyran. Jag visste inte vem det var, men jag har sett att deras vindsförråd har stått tomt i snart två år, så jag tänkte fråga om de ville hyra ut det till oss. Vi har nämligen fyllt vårt förråd till bristningsgränsen och måste köra en slags 3-D-Tetris varje gång vi ska hämta vinterkläderna, julgransfoten eller resväskorna.

Jag ringde på och hörde hur det krafsade en stund vid låset innan dörren öppnades sakta, och en liten, gammal dam öppnade. Hon såg ut som ett troll, eller en stenbumling. Grå, krum och med lite bucklor och vårtor här och där.
”Goddag”, sa jag och förklarade mitt ärende: ” … så jag undrar om du vill hyra ut ditt förråd till oss.”
”Nej”, svarade tanten skarpt och stirrade på mig. ”Jag har många saker på min gamla adress som ska komma hit. Min dotter skulle flytta hit dem åt mig, men det gjorde hon inte.”
”Oj då”, svarade jag. ”Jaha”, sa gumman och tog ett steg mot mig, ”hon skulle flytta hit alla mina möbler men var är de nu? Försvunna! Hos hennes vänner! Mina speglar, tavlor, allt!”

”Oj då” sa jag lamt igen och tog ett steg bakåt, men tanten följde efter. Hon tog tag i dörrkarmen och fortsatte:
”Hon är född 59. Jag ville aldrig ha henne, jag tycker inte alls om barn och jag ville ta bort henne men det gick inte. Så hon har växt upp med den känslan hela sin barndom.” ”Oj” svarade jag uppriktigt berörd, ”vad tråkigt, så nu har hon …”
”Jag tog strypgrepp på henne när hon var två veckor”, avbröt min granne. ”Så jag är ingen bra mamma.”
”Oj”, sa jag igen. Vad skulle jag säga.

Tanten såg lite uppjagad ut, som en orolig stenbumling, men harmlös. Hon fortsatte att berätta för mig att hon var skild sen 30 år, att hon hade haft en kemtvätt men blivit av med sin lokal och att det var kallt i lägenheten. ”Jag tror att det är en konspiration”, sa hon och sneglade på mig, och jag sa väl oj då igen. ”Det drar från fönstren. Och man hör när grannen kissar. Gör ni det också?” Ja, det fick jag hålla med om att man hör väldigt tydligt, och vi har också drag.

”Så du vill inte hyra ut alltså”, sa jag och började backa mot trappan, ”det förstår jag. Men … lycka till med allt nu, hejdå!”.
”Lycka till” fnös tanten, ”det vet jag inte, det är så besvärligt allting och man hör när grannen kissar och …”
”Hejdå!” ropade jag igen och flög uppför trappan.

Så vi får nog leva med vårt överfulla förråd ett tag till.

Video

Veckan som gick: tjejer, bebisar, böcker och debatt

Har jag sagt att jag skrev min första debattartikel på Newsmill förra veckan? Den handlar om att ovetenskapliga råd till föräldrar som vill föda hemma skrämmer alla föräldrar. Dumt, onödigt och oansvarigt.

I tisdags var jag på mitt kanske sista utvecklingssamtal i skolan någonsin. Med fyra barn bör det ha blivit en 70-80 samtal, de flesta ganska likartade (”X är intelligent men pratar alldeles för mycket och lämnar inte in sina arbeten i tid”). Nu är skoltiden över. Hurra!

book swap day 08
book swap day 09

book swap day 04

Den 5 mars var det Stora Bokbytardagen i hela landet. Jag träffade En annan sida och Boktoka på Sergels Torg, bytte böcker och åt bokbytarlunch på Panorama. Det var jättekul! Läs mer på Stora Bokbytarbloggen och ViLäsers blogg.

På kvällen kom det hem sex kompisar från förr, mina gamla Norra Latintjejer, och åt middag. En av dem lagade världens godaste jordärtskocksoppa i mitt kök. Vi har bara setts en gång tidigare, annars var det nästan trettio år sen. 30! Och det konstigaste av allt var att alla såg ut precis som då. Bara lite mer fårade. Erfarna. Man skulle kunna säga visare.

Fredagkvällen blev också rolig, fast på ett helt annat och överraskande vis. Ett av tonårsbarnen, som i vanliga fall väldigt sällan vill bli tröstat, var plötsligt helt nere i skoskaften och alldeles mammig. De planer vi hade fick ge vika för en kväll med pizza, monopol och film, bara ungen och jag. Vi sjöng Dylan och Spears (ganska högt) på pizzerian, jag spöade hen i Monopol hemma i sängen och sen såg vi hela Step Brothers (världens dummaste film) och halva Be Kind Rewind innan hen somnade. En sällsam och skön kväll.

På lördagen var jag på cellprovtagning, för tredje gången i mitt liv. Jag tog inga bilder. Inte ens Lotten tar bilder på cellprovtagningen (tror jag).

Och idag bloggar, flickrar, städar och tvättar jag. Slut!

Dag 14: Bebisen ovanpå

Det bor en bebis i lägenheten ovanför oss. Nästan varje morgon gråter den, och jag vaknar. De som spelar piano i våningen under väcker mig inte, och jag störs inte ett dugg när bebisens syskon, tre och fem år, leker med bilar eller klossar däruppe. I själva verket har jag lätt för att stänga ute störande ljud. Men när bebisen gråter vaknar jag, varje gång.

Ibland är klockan knappt fem, ofta runt sex. I morse grät bebisen från halv nio till strax efter nio. Då var jag nästan på väg upp för att knacka på, men sen kom det någon och tog upp den.

Familjen är en helt vanlig småbarnsfamilj, jag har mött dem flera gånger och hälsat, men jag känner dem inte. De ser snälla men lite jäktade ut. Man gör ju lätt det när man har tre barn under fem. Jag tror inte att de är dåliga föräldrar, eller elaka eller oengagerade på något vis. De har nog bara (som så många av oss) fått höra att det är bäst för små barn att sova i en egen säng, eller i ett eget rum. Och så är de trötta på morgnarna.

Men hur det än är, så får bebisen vara ensam och ledsen ganska ofta, och det är tvärt emot alla mina mammainstinkter. Så jag vaknar. Och funderar. Ska jag säga någonting till dem när jag träffar dem i hissen nästa gång? Eller vore det bättre att lägga en lapp i brevlådan? Vad ska jag säga?

Andra skriver om , , , , ,

Dag 2: Bilderna äntligen visade

Ända sen vi kom hem från långa-resan-runt-jorden har våra närmsta släktingar väntat otåligt på att få se bilderna. Problemet var att jag hade tagit 14 000 bilder. Visserligen var det bara hälften av dem som var något att ha, men det skulle ändå ta flera dagar att visa alla och släktingarna skulle få otrolig träsmak.

Så det var bara att fortsätta att gallra. Eftersom jag jobbar heltid (plus beredskap) och skriver bok och har ett liv med hem & fyra barn i största allmänhet så har det tagit flera månader att bli klar. Men förra helgen blev det äntligen av! Släktingarna kom klockan tre på eftermiddagen och stannade till nio på kvällen. Vi bjöd på fika, bilder, middag, mera bilder och ännu mera bilder (1670 foton totalt). De allra flesta bilderna var såna som inte ligger publikt på Flickr, eftersom mina barn är så hemliga av sig. Därför kan jag inte lägga upp dem här heller, men jag kan visa vilka bilder som blev kvällens favoriter i ohemliga klassen:


Japanska poliser ser till att ingen röker på Tokyos gator och torg


Ledsen häststaty i Chengdu, Kina


Vårt bagage får äran att knölas ner i taxichaufförens städskåp, Hong Kong


Cyklist får draghjälp av flakbil på vägen mellan Khajuraho och Jhansi, Indien


Inga tjejer är för gamla för att vara med på karnevalsvagnarna i Rio de Janeiro!

Hösten kommer att börja med en stor smäll

Till alla som går omkring och gnäller om att hösten redan är här säger jag bara: håll truten med er. Låter jag sträng? Det är jag inte; bara förkyld. Förkylda människor har inget tålamod, istället är huvudet fullt av snor och baciller. Jag hasar omkring i mjukisbyxor och gör av med fler pappersnäsdukar än en snuvig myrslok. Jag har tillochmed sockor på mig inomhus, så illa är det.

För det andra kan det inte vara höst, eftersom det inte har varit min födelsedag ännu. Den åttonde september är den sista sommardagen, lägg det på minnet. Sen kan det bli höst hur mycket det vill.

För det tredje kan det bli en väldigt kort höst, om man ska tro vissa dysterkvistar. Den 21 oktober kommer två partiklar farande i hög hastighet och krockar med varandra någonstans utanför Genève. Det är partikelfysikforskare som roar sig på detta vis, men dysterkvistarna tror att resultatet kan bli ett svart hål, eller att det ska uppstå konstig materia. Dessutom kommer det förmodligen att bli jättetrångt i CERN-anläggningen när alla tidsresenärer plötsligt kommer farande i sina droskor och rymdkapslar. Första testkrocken går av stapeln den 10 september, tur att jag redan haft min födelsedag då!

Det är alltså sommar nu, och de här sista sommardagarna ska jag vara i fjällen. Mannen är stugvärd och jag ska åka upp och hålla honom sällskap sista veckan. Måste bara bli frisk först. Man kan inte ligga och skrällhosta i en fjällstuga. Och jag blir verkligen helt seg av den här snuvan. Nyss letade jag förvirrat efter påsen med Pandalakrits fast den stod rakt framför näsan. Borde kanske lägga mig en stund igen.

Länk

Lappar på kylskåpet

Hemma hos en familj jag känner i Australien sitter det fina lappar överallt i huset. Familjen består av en italiensk pappa, en svensk mamma och två rara ungar. De är vänliga, rättframma och generösa – när vi kom och hälsade på (sex personer!) fick vi bo hos dem och blev bjudna på middagar och kalas.

Det sitter alltså lappar på många ställen i huset; i badrummet, i barnens rum, på kylskåpet och lite varstans. Lapparna är utskrivna från datorn och handlar om olika levnadsregler och livsvisdomar. Hur man ska vara som familj, vad som är tillåtet hemma hos dem. Det mesta är tillåtet: att vara ledsen, att vara arg, att vilja vara ifred, att vara glad, att kramas. På en av lapparna står det att det alltid finns någon som kan hålla om en om man är ledsen i detta hus.

I vårt hus finns det bara lappar om vem som ska diska och när nån ska komma ihåg att gå till tandläkaren. Jag skulle vilja sätta upp fina kärleksfulla lappar, med blommor och krusiduller på, om hur det är tillåtet att kramas och vara glad och arg hemma hos oss. Det skulle bli hemskt pinsamt om jag försökte. Mina barn skulle tro att jag hade blivit helt galen och att min inre hippie hade brutit ut fullkomligt. Sanningen är att jag är en riktig kram-, lapp- och blomhippie, men av någon gudomlig försyn har jag hamnat i en familj av hårdföra, välklädda pragmatiker. (Som jag älskar jättemycket och lär mig av varje dag och som är glada och arga och kramas ofta).

Nu kommer jag inte ihåg precis vad det stod på lapparna i huset i Melbourne, men via Malach hittade jag en livsvisdom som passar sig ovanligt bra för att skriva ut med krusiduller och sätta upp på kylskåpsdörren. Jag ska göra det nån tidig morgon, innan de välklädda har vaknat.

Ten Rules for Being Human

by Cherie Carter-Scott

1. You will receive a body. You may like it or hate it, but it’s yours to keep for the entire period.

2. You will learn lessons. You are enrolled in a full-time informal school called ”life.”

3. There are no mistakes, only lessons. Growth is a process of trial, error, and experimentation. The ”failed” experiments are as much a part of the process as the experiments that ultimately ”work.”

4. Lessons are repeated until they are learned. A lesson will be presented to you in various forms until you have learned it. When you have learned it, you can go on to the next lesson.

5. Learning lessons does not end. There’s no part of life that doesn’t contain its lessons. If you’re alive, that means there are still lessons to be learned.

6. ”There” is no better a place than ”here”. When your ”there” has become a ”here”, you will simply obtain another ”there” that will again look better than ”here.”

7. Other people are merely mirrors of you. You cannot love or hate something about another person unless it reflects to you something you love or hate about yourself.

8. What you make of your life is up to you. You have all the tools and resources you need. What you do with them is up to you. The choice is yours.

9. Your answers lie within you. The answers to life’s questions lie within you. All you need to do is look, listen, and trust.

10. You will forget all this.

Video

Kan man ha för många böcker?

Eller är det bara att sätta upp fler bokhyllor?

Det känns som en fråga som kan dela mänskligheten i två delar, ungefär som ”är glaset halvtomt eller halvfullt”. Vilken sort är du?

Idag fick vi hem det tredje och sista lasset böcker från P:s mamma som var snäll och lagrade halva vårt hem medan vi var ute och reste. Tolv kartonger. Det är roligt att packa upp dem, jag blir glad när jag hittar böcker som jag inte kom ihåg att vi hade. Titta, här är ju alla Agatha Christie-böckerna! Och Roald Dahl, och Dickens. Hoppsan – vi hade tydligen tre ex av A Christmas Carol. Och tre Idioten, och tre Odyssén.

Som synes har jag bara hunnit packa upp böckerna vars författare börjar på A-H, sen fick jag ta en paus. Dumt nog kom jag inte ihåg att lådorna var numrerade, så jag började med att packa upp låda 3 och 4. Ack! När jag upptäckte mitt misstag och började ställa upp låda 1 (Douglas AdamsPaul Auster) fick jag börja med att flytta alla redan uppställda böcker ner två hyllor. Tyvärr räckte det inte för att böckerna i låda 2 (Frank BaumMichael Connelly) skulle få plats. Det var bara att flytta ALLA böcker en gång till.

Frågan är vad jag ska ta mig till när jag kommer till låda 12 (fakta: språk). Vi fick göra oss av med de ärvda, stora bokhyllorna när vi flyttade – de var för höga helt enkelt. Så nu har vi bara 44 hyllmeter Billy att spela med, och då ska alla papper och pärmar från gamla arbetsrummet få plats också. Det kommer aldrig att gå! (Och då har vi ändå ställt upp alla barnböcker på vinden – tjugo fulla banankartonger.)

Så nu är frågan – för många böcker, eller för lite bokhyllor?

Läs även andra bloggares åsikter om ,