Nyårslöften och önskningar

Okej då, nyårslöften för 2017.

• Jag vill bli bättre på att inte göra nånting alls. Detta är mitt allra svåraste.

• Jag vill läsa fler böcker.

• Jag vill medverka mer till förändring. Världen är inte okej, men jag vill inte resignera eller alltför ofta välja tv-serier framför verkligheten.

Och så några nyårsönskningar:

• Att få vara mycket med min trevliga familj! Särskilt den allra minsta, den snabbfotade mjukkindade pratsamma lilla typen.

• Att jag och alla jag älskar får vara så friska som det går.

Ehh, ja det var det. Det är sant som de säger, att allt bleknar i jämförelse när en inte får ha hälsan.

Men! Bortsett från det då så skulle det vara roligt att få åka och kolla på huset i Motala, åka (på en annan nostalgitripp) till Blomstergården i Småland, komma upp till fjällen igen, undersöka hållbara alternativ till kapitalismen, skriva mycket och läsa många böcker. Slippa krångel med Försäkringskassan, höll jag på att skriva, men haha! För osannolikt :/ Träffa vänner, sova, bada naken, cykla mycket, gå på teater, lägga pussel. Läsa nyheter om att Vidarkliniken får fortsätta att vara öppet för alla, att Trump drabbas av självinsikt och blir eremit, att världen drabbas av självinsikt och blir en plats som är vänlig mot barn, gamla och träd.

Till sist vill jag hälsa till alla med denna fina glitterbild (jag har just upptäckt ryska glitterkort så det kommer att bli mer av den varan framöver). Gott nytt år! igen.

Rysk glitterkonstnär: Leila Shishkina

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Vidarkliniken är viktig!

Vidarkliniken har funnits i mer än 30 år och tagit emot fler än 100 000 patienter med stressrelaterad psykisk ohälsa, långvariga omfattande smärttillstånd, svåra somatiska och kroniska invärtesmedicinska sjukdomar och som har genomgått cancerbehandling.
Vanliga människor har kunnat komma dit för att landstingen haft avtal med Vidarkliniken. Nu är de avtalen på väg att sägas upp, av moderater, liberaler och sverigedemokrater, som uppenbarligen skiter i att vanligt folk inte har råd att betala själva. De säger att det finns likvärdig vård på andra håll, men det är helt enkelt inte sant.

Det finns inget som liknar den vård man får på Vidarkliniken, inte någon annanstans inom sjukvården i Sverige. Den respektfulla, människovänliga, vilsamma och på många plan läkande vården som man får på Vidar kan man bara få där. Om landstingen inte förnyar sina avtal blir den vården en klassfråga, som mycket av svensk sjukvård redan är idag.

Jag kom nyss hem från tre veckor på Vidarkliniken, jag hade tur som hann få plats innan Stockholms landstings avtal går ut.

Innan jag åkte tänkte jag: ”Tre veckor! Hur ska jag stå ut?” Jag var stressad, ledsen och rädd efter ett år med cancer, cellgifter, operationer, tunga mediciner och möten med många olika läkare.

Svensk sjukvård är den bästa i världen sägs det. På många sätt är det sant. Vi har stort kunnande, modern teknik, oerhört skickliga läkare. I somras blev jag opererad av en läkare som med robotarmar gjorde fem små hål i min mage och höll på i sju timmar, utan att göra det minsta lilla fel. Jag är djupt tacksam för att leva i ett land med så bra och så subventionerad sjukvård som vi har, om jag jämför med många andra länder. Tacksam över hur snabb och effektiv barnsjukvården kan vara när det är akut. Vi har kommit in med barn med skallskador och andra mardrömslika tillstånd och fått snabb och kompetent hjälp. Jag har hört hundratals vittnesmål från tacksamma svenskar om änglalika sköterskor (nästan overkligt änglalika med tanke på hur lite de tjänar och hur stressigt de har de), duktiga läkare och lyckade behandlingar.

Men tacksamhet kan inte få stå i vägen för objektivitet. Och rent objektivt är det mycket som är problematiskt inom svensk sjukvård. Stressen är säkert en betydande faktor till att det ofta brister i informationen till patienterna, i kommunikationen internt inom vården och i diagnoserna. Jag har fått bråka och insistera för att få rätt diagnos när barnen varit sjuka, och suttit hos stressade, ofokuserade husläkare som kanske själva borde varit inlagda på Vidarkliniken. Jag har suttit med min dödssjuka mamma i oändliga timmar i sjukhuskorridorer, har fått fel mediciner med mig hem. Jag har också hört hundratals vittnesmål om stress, misstag, kaos, dåligt bemötande och felbehandlingar, i värsta fall med dödlig utgång, inom svensk sjukvård.

Mitt år med cancer präglades av stress. Min egen förstås, men även läkarnas och sköterskornas. Som när jag låg på SÖS och vaknade en morgon av att en sköterska skrek i korridoren så att alla patienter hörde det, i panik över att ytterligare två kollegor ringt sig sjuka. Som motstridiga besked från olika läkare, föraktfulla svar på frågor, bortglömda rutiner, fel mediciner utskrivna. Och så vidare.

Efter ett år av det här, och av cancern förstås, och de helvetiska cellgifterna, och all smärta och alla nya rutiner efter operationen, var jag ganska så skör. Jag såg inte fram mot tre veckor på en klinik, borta från familjen, i en sjukhussäng, omgiven av främlingar och andra sjuklingar (dessutom utan kontakt med vänner och bekanta och nyhetsflödet, eftersom Vidarkliniken inte vill att man har på mobilen inomhus). Trots att jag hade valt det själv, och valt just Vidarkliniken för att jag visste sen många år hur bra den antroposofiska synen på hälsa stämmer med min egen.

Men de tre veckorna gick såklart jättefort. Jag hade kunnat vara kvar lika länge till!

vidar-2016-11-09-11-21-05

Sjukhuskorridor på Vidars vis. Fler bilder här!

Till det yttre är det lätt att se varför det är så skönt att vara på Vidarkliniken, och varför de allra flesta mår bra av att vara där. Maten är god, nyttig och riklig. Rummen, korridorerna och hela sjukhuset är vackert och vilsamt inredda. Sängarna är bäddade med ullfiltar och mjuka täcken. Omgivningarna är oerhört vackra. Det är lugn och vilsam stämning, och omsorgen är påtaglig. Varje morgon kvart över sju kom en sköterska in och smorde in mina fötter och svepte in dem i varma handdukar, varje dag efter lunch kom en annan sköterska in och la ett värmande omslag över mina njurar och varje kväll kom en tredje sköterska in och masserade med varma händer in min rygg med olja, och bäddade sen ner mig med varmvattenflaskor, täcken och varma handdukar. Efter varje behandling skulle man vila i tjugo minuter. Vi brukade skoja om all denna vila, vi tittade på klockan och sa ”Oj oj, nu är det lunchvila om en halvtimme, jag måste börja förbereda mig redan nu”!

Det är helt enkelt en oerhört människovänlig miljö, och det var många av mina medpatienter som gick ner i varv redan första veckan. Kinderna blev slätare, hyn rosigare, ögonen klarare.

Men det bästa för mig på Vidarkliniken var den respekt jag blev bemött med, av alla i personalen. Ingen tjafsade med mig, inte dömde mig, ingen rynkade ögonbrynen när jag sa hur det kändes eller vad jag tänkte. 

Jag behövde inte argumentera med någon, övertyga någon. Ingen fick mig att känna mig dum eller jobbig. Alla mina frågor besvarades vänligt av lugna människor som verkligen lyssnade. Läkaren hade så gott om tid att jag till slut började titta på klockan. Om jag pekade nånstans och sa ”jag har ont här” så fick jag en kräm eller ett omslag utan att bli ifrågasatt.

Respekten fanns i helheten och i alla detaljer. Jag upplevde att alla som arbetar på Vidarkliniken gör allt vad de gör utifrån den största respekt för patienternas behov av vila, återhämtning och läkande. Det är säkert sant för många andra inom vården, men på Vidarkliniken har man skapat en miljö där det verkligen kan hända.

vidar-2016-11-17-06-29-15

Vidarkliniken i gryningen. Fler bilder här!

Varför vill politikerna avsluta avtalet med Vidarkliniken?

De hävdar att kliniken inte håller måttet. Att journalföringen är undermålig. Att kliniken använder sig mer av antroposofisk vård än av skolmedicinsk vård. Att homeopatiska mediciner är verkningslösa och därför inte ska subventionera dem. De menar att det finns många likvärdiga alternativ.

Kritiken mot journalsystemet kanske var riktig, det har jag ingen kunskap om. Men kliniken säger att de har förändrat det nu och uppfyller kriterierna.

Det finns inget likvärdigt alternativ, det är bara nonsens. Beställningen som landstinget gjort är dessutom kristallklar: ”Målet är att för länets befolkning säkerställa tillgången till komplementära och alternativa rehabiliterings- och behandlingsmetoder med antroposofisk inriktning. Dessa ska integreras med den traditionella skolmedicinen.” Det är det ingen annan rehabklinik som gör.

Kravet att de ska använda mer skolmedicin än antroposofisk vård tycker jag är en konstig invändning. Vidarkliniken är en antroposofisk klinik och det är just därför som vården är så bra. Alla antroposofiska läkare och sköterskor har först gått hela den vanliga medicinutbildningen och sedan den antroposofiska – de är alltså dubbelt utbildade – och de tycker naturligtvis att den antroposofiska vården är den bästa för patienterna. En utredning gjort av Ernst & Young slår också fast att Vidarkliniken klarar kraven på evidensbaserad vård.

Kritiken mot homeopatiska mediciner är en känslig och snårig fråga. Det finns de som menar att homeopatisk medicin är helt verkningslös. Till de som upplever sig stärkta av den säger de att det är en placebo-effekt, alltså att patienten upplever sig må bättre för att hen tror att medicinen hade verkan. Att kroppen på egen hand har satt igång de läkande processerna, för att hjärnan luras att medicinen fungerar. Men frågan om placebo har diskuterats sedan Hippokrates tid. Om patienter blir friska av placebo, är det då bättre eller sämre än om de blir friska av ”riktig” medicin? Är det bättre eller sämre för patienten att kroppens egna läkeprocesser gör sitt jobb utan mediciner? Är syntetiskt framställda mediciner alltid bättre? Hur vet man exakt vad det är i en medicin som startar  de olika läkande processer? Vad gör man med mediciner som ger biverkningar, hur väger man nytta mot risk?

De som påstår att homeopater är kvacksalvare är dock helt ute och cyklar. Oavsett om medicinerna fungerar eller ej så gör tillverkarna inga stora vinster, till skillnad från de som tillverkar våra vanliga mediciner. Det finns inga onda avsikter med att ge homeopatiska behandlingar, och till skillnad från vanliga mediciner kan de inte skada patienten. De som säger att faran ligger i att att sjuka kanske inte får skolmedicinens behandling, för att de går till homeopater, och därför dör av sin sjukdom, de väljer att bortse från det faktum att många fler, troligen tusentals fler, dör trots att de får skolmedicinens behandling. Ska man säga om dem att de borde ha gått till en homeopat?

Jag ”tror” inte mer på homeopatiska mediciner än jag tror på naturmediciner eller skolmediciner. Jag tror på immunförsvaret och kroppens självläkande krafter, och jag tror att det som hjälper en individ att bli frisk är helt olika saker, beroende på individen, sjukdomen och omständigheterna. Ibland är det kanske penicillin som krävs, ibland strålning. Ibland akupunktur eller mistelpreparat. Jag tror att hopp, lugn, sömn och en känsla av att vara förstådd alltid är bra för att kroppen ska kunna läka.

Det centrala är att vården på Vidarkliniken är inte i första hand homeopatisk, utan antroposofisk. Den utgår från att vårdaren ska se hela människan, inte bara hennes sjukdom, och att behandlingarna ska stärka det friska hos patienten, inte bara bekämpa det sjuka.

Jag tänkte ibland, under mina tre veckor, att Vidarkliniken kanske är väldigt provocerande av andra skäl än de som angetts ovan. Att det kanske är svårt för många inom den vanliga vården att hantera att en så icke-hierarkisk, respektfull miljö får så bra resultat som Vidarkliniken alltid haft. Kanske känner de sig ifrågasatta? Och respekten som patienterna upplever, som kanske får patienterna att fundera på hur det skulle vara om de möttes av samma respekt i den vanliga vården. Och de visade sig själva samma respekt? Hur passar det in i vårt auktoritära samhälle? Var finns det plats för människor som känner efter hur de mår, och vill välja att leva på ett sätt som de mår bra av? Hur får vi in vilan och den kärleksfulla massagen i våra arbetsliv?

vidar-2016-11-27-09-30-18

Viktig skylt. Fler bilder här!

Det där är bara mina funderingar, jag har inga färdiga svar. Men jag vet att veckorna på Vidarkliniken var tre av de viktigaste veckorna i mitt liv.

Dels för att jag blev friskare och hittade ett ovanligt lugn.
Dels för att jag fick vara med om nånting som snart är borta, om vi inte protesterar: möjligheten för alla, även de som inte är rika, att få respektfull, människovänlig och vilsam vård i flera veckor.

Det behövs mindre stress inom sjukvården. Fler stressfria alternativ. Och Vidarkliniken är ett sånt alternativ. Vidarkliniken har dessutom ett mycket stort antal nöjda patienter, och många som känner sig bättre av den vård de fått. Plus att det är väldigt säkert. Under de drygt 30 år som kliniken funnits, med över 100 000 patienter, har det inte rapporterats några patientskador.

Därför är det väldigt viktigt att landstingen behåller sina avtal med Vidarkliniken! Och därför är det bra om du som har / har haft / känner någon som har fått cellgifter eller strålning, eller har långvarig smärta eller stressutmattning talar om för Stockholms läns landsting att de måste ha avtal med Vidarkliniken! Därmed kan också andra landsting teckna avtal.
Skicka ditt meddelande till Anna Starbrink här: http://www.värnavidarkliniken.se

Läs mer om:

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Tre veckor på Vidar

Efter min långa cancerbehandling på SÖS och KS blev jag remitterad till rehab på Vidarkliniken. Det vill säga, Stockholms landsting har fem olika rehabkliniker att välja på – jag valde Vidar, eftersom jag hört så mycket bra om den från vänner som varit inlagda där. Det är ett antroposofiskt drivet sjukhus.

vidar-2016-11-09-14-17-02

Allting på Vidarkliniken är varmt, välkomnande, ulligt, mjukt och vilsamt. Det är kanske det mest människovänliga ställe jag varit på i hela mitt liv. Här är mitt rum.

vidar-2016-11-26-11-53-21

Även sjukhuskorridorerna på Vidar skiljer sig ganska mycket från de på SÖS och KS.

vidar-2016-11-09-11-21-05

Vilan är viktig på Vidarkliniken. Jag visste inte hur mycket jag behövde vila förrän jag kom dit! Första veckan var jag så orimligt trött – så var det för alla andra jag pratade med där. Första veckan var man trött, hungrig och omtumlad. Andra veckan började man känna lugnet. Fortfarande sen jag kom hem är jag innesluten i en bubbla av lugn, som om stress inte kan komma åt mig.

vidar-2016-11-27-09-30-18

Erik Asmussen hette den danska arkitekten som ritat både Kulturhuset i Ytterjärna, på bilden, och Vidarkliniken. Arkitekturen är enligt antroposoferna tänkt att bidra till tillfrisknande.

vidar-2016-11-09-15-11-42

Fönstret i Kulturhuset får färg av olika metaller och är diamantslipade.

vidar-2016-11-16-17-53-28

Matsalen där vi åt frukost, lunch och kvällsmat varje dag

vidar-2016-11-09-15-32-41

Veckans meny visas på en skärm. Maten är vegetarisk för det mesta, och god! Lustigt nog vande jag mig direkt vid att äta kvällsmat redan klockan fem, utan att bli hungrig på kvällen. Och att äta gröt till frukost varje dag, och till kvällsmat ibland :)

vidar-2016-11-09-15-32-47

Första dagen satt jag ensam vid ett av de tysta borden, för att ge mig själv en chans att landa lite istället för att börja babbla med en gång.

vidar-2016-11-09-15-32-56

De flesta som kommer till Vidarkliniken är lite sköra och tilltufsade. För en del tar det sig uttryck i gränslöshet, andra blir väldigt tillbakadragna. Den här tumregeln är bra för att utjämna olikheterna och bidra till lugnare stämning vid måltiderna.

vidar-2016-11-09-17-14-56

Frukost med utsikt

vidar-2016-11-25-08-01-04

Omgivningarna i Ytterjärna är fantastiska, alla årstider. Det finns många fina promenader. När jag kom var allting täckt av snö, sen regnade det och blev barmark igen.

vidar-2016-11-10-08-57-34

vidar-2016-11-09-14-27-18

vidar-2016-11-09-15-14-53

vidar-2016-11-09-15-15-00

vidar-2016-11-09-15-16-38

vidar-2016-11-09-15-28-46

Vidarkliniken har sitt eget vattenreningssystem med vattentrappor och dammar. Mycket meditativt, men som system betraktat skrotfärdigt. Trappstegen är hjärtformade för att vattnet ska gå i åttor och därmed få in maximalt med syre för reningens skull.

vidar-2016-11-10-13-28-32

vidar-2016-11-13-14-30-57

På Mikaelsafton kom barn från Örjanskolan med lyktor i händerna och sjöng för oss på innergården.

vidar-2016-11-10-16-33-41

Mitt fönster med lampan

vidar-2016-11-11-14-35-55

Bakom sjukhuset finns en äppellund som blev min favoritplats. Lika vacker i alla väder. Det luktade äpple på långt håll och på många träd hängde goda vinteräpplen. Rött järn är fantastiskt gott!

vidar-2016-11-11-14-48-20

vidar-2016-11-16-10-00-00

vidar-2016-11-16-10-03-50

ROTE ESIERAPFEL

vidar-2016-11-24-11-18-06

Lite längre neråt vägen finns Nibble handelsträdgård, trädgårdsparken med projektet Dina 200 kvadratmeter, vattentrapporna, växthus och odlingar.

vidar-2016-11-22-15-28-56

vidar-2016-11-12-11-31-10

vidar-2016-11-12-11-32-06

vidar-2016-11-12-11-32-59

vidar-2016-11-12-11-33-09

vidar-2016-11-12-11-51-39

Här börjar havet. En koloni av sothönor fanns här varje dag.

vidar-2016-11-13-14-40-32

vidar-2016-11-15-10-25-02

vidar-2016-11-15-10-25-43

Frostiga dagar

vidar-2016-11-16-08-05-33

vidar-2016-11-16-10-10-14

vidar-2016-11-16-10-13-53

… och plötsligt varmt och soligt och en björk full med gula sångare.

Precis utanför huset växer en mistel. ”Misteln är mycket välkänd för sina många botaniska egendomligheter. Den sprids genom att fåglar äter bären och sedan lämnar sitt träck med fröna i, på det blivande värdträdets grenar. Misteln förekommer endast som en halvparasit på träd, vanligen på grenar och kvistar högt uppe i kronan. Den är i Sverige funnen på 20-talet olika värdträd arter t.ex. ek, hagtorn, vildapel, rönn, lönn och alm. Den växer som en tät rundad buske som syns bäst när trädet är avlövat. Misteln har nämligen vintergröna blad, något som uppfattats som magiskt av tidiga kulturer. I Norden är den mycket sällsynt och påträffas i lövskogsrika trakter i södra Skandinavien, till exempel i östligaste Småland, på Mälaröarna, i sydöstra Norge och i stora antal i och runt Västerås. Speciellt längs Johannisbergsvägen och Norrleden vid Stenby. Linné anträffar rikligt med mistel på Kinnekulle 1746 men redan på 1800-talet har den dött ut där. Sista misteln försvann från Kållandsö och Läckö slott 1919. Eventuellt kan insamling som julpynt och kallare klimat ha spelat in.

Dagrummet blev en trygg plats. Där satt vi och la pussel, drack te, stickade, spelade kort, sjöng ibland, tände en brasa. Var tillsammans, vi på avdelning 2 som troligen aldrig skulle ha träffats annars. Trötta människor, nära samtal. Viktiga vänner, som jag ofta längtar efter.

vidar-2016-11-24-10-10-41

vidar-2016-11-26-19-54-28

Natten var kolsvart, Vidarkliniken ligger mitt ute i ingenting. Solen gick inte upp förrän vi kom ner till frukost. Klockan sex, när medicinerna kom, lyste månen fortfarande som en silverbricka ovanför grantopparna utanför mitt fönster. Bara en svag gyllene rand längs horisonten visade att morgonen var på gång.

vidar-2016-11-17-06-15-00

vidar-2016-11-17-06-25-30

vidar-2016-11-17-06-29-47

En dag plockade jag en kvist med runda, knottriga bollar utanför huset. Jag ställde dem i fönstret, och tre timmar senare hade de exploderat till fjunbollar! Har ingen aning om vad växten heter, men det är som trolleri!

En annan dag gick vi på Örjansskolans julbasar och fyndade leksaker, pepparkakor och baklava.

vidar-2016-11-19-13-41-24

En av mina behandlingar var läkeeurytmi, här är terapirummet. Terapin har många likheter med tai qi och qi gong, och var väldigt uppiggande!

vidar-2016-11-20-12-27-07

Sista veckan gick jag två långa promenader varje dag, det blev så lätt och oemotståndligt. Den här var en av de finaste: en lång stig längst havet, sen brant upp och ner igen genom skogen.

vidar-2016-11-22-10-03-01

En eftermiddag gick jag runt i dimman, medan det blånade och mörknade. Till slut var det bara gatljusen som ledde mig hem. Gatlyktorna är låga, för att visa vägen men inte skymma stjärnorna. Omtänksamt!

vidar-2016-11-22-15-25-28

vidar-2016-11-22-15-31-45

vidar-2016-11-22-15-35-25

vidar-2016-11-22-15-39-12

vidar-2016-11-22-15-45-32

vidar-2016-11-22-15-46-25

vidar-2016-11-22-15-47-48

vidar-2016-11-22-15-49-26

vidar-2016-11-22-15-50-12

vidar-2016-11-21-17-00-41

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Djärva toaplaner om intet

Visste du att det är typ oändligt mycket bättre för hälsan att sitta på huk vid uträttande av naturbehov? (Ja jag kommer att använda eufemismer rakt genom denna text, bara för att jag själv är så illa uppfostrad så att jag rodnar om någon säger b-ordet. Bara inombords visserligen, utåt ser jag helt kall och oberörd ut. Men ändå.)

squattypotty

Jag lärde mig det när jag läste om den här mojängen för något år sen. Det visar sig att huksittande gör att man eliminerar snabbare, lättare och mer fullständigt, vilket gör att man löper mindre risk att få såväl förstoppning som ändtarmscancer, blindtarmsinflammation och IBS. Det skyddar också nerverna i prostatan, urinblåsan och livmodern, håller ileocekalklaffen stängd, ger puborektala muskeln utrymme att slappna av och låter låren stötta ändtarmen så att den inte behöver ansträngas lika mycket och riskera bråck, divertikulos och framfall. Det hjälper väldigt bra mot hemorrojder. Kvinnor tömmer kissblåsan bättre när de hukar och för gravida är det extra bra eftersom det minskar ansträngningen för livmodern om de hukar när de lägger bredband, samt att det är bra träning inför förlossningen.

Bra va?

Och sen, förra sommaren när jag reste i Kina, råkade jag snubbla in i en helt fantastiskt ren och fin huktoa – lite ovanligt eftersom många toaletter där är ganska, vad ska vi säga, ostädade? Då insåg jag att även vi kunde lätta oss på ett hälsosamt vis hemma i Sverige. Så när jag kom hem igen föreslog jag vår hyresvärd att de skulle sätta in en huktoa istället för en vanlig när de ändå byggde en andra toalett i vår garderob.

huktoa 02

(Det där sista lät lite Narniaaktigt, på ett förvirrande vis, men så här är det: Hela vårt hus håller just nu på att renoveras, alla lägenheter byggs om och alla stammar byts och all el dras om. Och vi har bara haft ett badrum i vår lägenhet, vilket är ganska lite med tanke på att vi brukar vara minst fem-sex personer som bor där, så vi bad hyresvärden att göra om den största garderoben (cirka två kvadrat) till toa igen. Vi bor i vad som var ett vindsförråd när huset byggdes 1941 och som sen blev ett dagis och slutligen lägenheter, på 70-talet, och då tyckte den första hyresgästen att det var så få förvaringsutrymmen (typ inga) så hen bad hyresvärden att bygga om den lilla toan till garderob. Vi kommer visserligen att sakna vår garderob, men i valet mellan att kunna stuva undan kartonger och att slippa stå och hoppa utanför den enda toaletten när den är upptagen av nån som håller på och rakar benen valde vi en till mugg. Enkelt.)

Min tanke var att om det finns två toaletter, och den ena är en huktoa, då kan ju alla som bara vill göra nummer två på det västerländska viset göra det på sitt-toan! Och de som vill vara hälsosamma och djärva kan huka på den andra! Och kanske ta en selfie samtidigt och instagramma, så att alla ser hur frontline de är.

squalfie

Men hyresvärden sa nej! Eller snarare, arkitekterna sa nej. ”Hur skulle det se ut om alla hyresgäster fick välja sina toaletter själva” hade de tydligen sagt. Nu tror ju jag att risken att nån annan hyresgäst ska vara lika toalettradikal som jag är typ obefintlig. Men det blev iallafall kalla handen. Så nu funderar jag på att köpa och installera toan själv, ja alltså låta en rörmokare installera den. (Om jag blir rik nån dag!) Alternativet är att köpa en sån där pall, se ovan, som gör att man åtminstone kan sitta lite mer naturligt när man klobasar. De är visserligen också fiffiga, men dyra och inte alls lika praktiska som ett hål i golvet.

Jaja. Det löser sig, sa han som skötte magen i vasken.

 

Meditation mot kattallergi

Tankens makt är stor! Inte så att vi bara kan tänka ”nu skulle det vara gott med lite stekt ägg och fejkon” och så kommer det en tallrik med ä. och f. flygande genom luften. Det kanske funkar om du är en första gradens eremit på en bergstopp som har tränat på sin tankekraft dygnet runt i femtio års tid, och då förtjänar du sannerligen flygande äggröra och fejkon, så jag hoppas att det funkar.

Men jag tror att det finns en hel del vi kan påverka med tankarna. Och att det iallafall väldigt sällan skadar att försöka. Så när jag skulle få åka till Grekland för några år sedan, för att gratis få sitta i ett hus vid havet i flera veckor och skriva, och det enda kruxet var att huset hade ett antal katter och att jag är allergisk som fan mot katter, bestämde jag mig för att med tankens kraft få bukt med allergin. Och det gick!

Jag kan inte förklara varför utan att låta som en tomte, och verkligen inte garantera att det funkar för någon annan. Det har inte tagit bort min kattallergi helt och hållet, och jag måste fylla på med mer allergi-meditation för varje gång jag ska vistas bland katter. Jag skulle inte våga riskera att använda endast meditation mot min hästallergi, för den är brutal.

Men jag har fått flera önskemål att berätta hur det går till, så nu gör jag det! (Ni kommer kanske att fnissa, det är ganska barnsligt och roligt.)

Jag började flera veckor innan jag skulle åka med att lägga mig i meditationsläge en stund varje dag. Från tio minuter till en halvtimme. Du kanske hellre sitter eller står, det går bra vilket som, bara välj det bästa sättet att slappna av helt. Så började jag med att räkna ner mig själv till totalt lugn. Jag andas djupt och lugnt (oftast om-ah-um-andning) och räknar varje in/utandning, baklänges från hundra. Samtidigt fokuserar jag på kroppen i olika steg, från tårna upp till huvudet, och ser till att en liten del i taget blir helt avslappnad, att kroppsdelen blir tung och helt fri på utandningen.

När jag är klar med det börjar själva allergimeditationen. Då gör jag en bild av mitt immunförsvar. Jag ser det som små cellsoldater. Det är ingen särskilt tydlig bild, jag ser inte deras små uniformer och mössor eller så, eller om de har öron och ben. Jag bara vet att det är en hel armé inne i min kropp, redo att rycka ut vid första bästa hot mot min hälsa. Om ett virus eller en bakterie eller nånting annat skadligt tar sig in i min kropp kommer armén att gå till anfall och eliminera hotet. Det är bra! Jag är stolt och tacksam över min inre försvarsmakt. Men här är det någonting de har missuppfattat, och nu måste jag tänka dem till rätta.

Jag tar på mig min egen generalsuniform och sitter upp på min väldiga armékatt. Det är en enormt stor, vitrosa perserkatt. Nu rider jag genom min bröstkorg på kattens rygg. Ungefär i höjd med bröstbenet gör jag halt och blåser i en trumpet, så att alla soldater kommer rusande och ställer upp sig i många täta led framför oss. De är rädda för katten, men de lyder mig.

general perserkatt

”Soldater!” ropar jag (i tanken) högt så att det dånar i hela kroppen, så att varenda liten cell ända nere i tårna hör. ”Ni är mycket duktiga! Jag vill att ni fortsätter att bekämpa alla baciller och virus och andra saker som kan göra skada i vår kropp. Men! Det här med katter! Det har blivit ett allvarligt missförstånd om katter. Katter är våra vänner!”

Jag ser att soldaterna börjar skruva lite på sig, men jag fortsätter uppmuntrande.

”Katter är fluffiga och trevliga! De kan inte skada vår hälsa. De spinner om man klappar dem på magen!”

Nu blir soldaterna jätteglada och börjar hoppa upp och ner och  kasta sina små mössor i luften.

”Kom ihåg! Katter är våra vänner! Vi behöver inte bekämpa dem! När en katt kommer i närheten nästa gång fortsätter vi bara lugnt med våra vanliga sysslor, vi behöver inte bekriga katterna!”

Nu är soldaterna helt med på noterna. En orkester spelar härlig och pampig musik, och jag vänder perserkatten och rider tillbaka. Soldaterna står längs hela vägen och hurrar entusiastiskt. De har gjort små flaggor där det står ”I <3 Cats” som de viftar med. Några av de modigaste försöker klappa katten när vi rider förbi.

Sen är meditationen slut! Och ska alltså upprepas, i någon form, en gång om dagen i flera veckor.

Det är förstås inte alls viktigt att tänka precis så här. Jag tänkte också helt andra scener ibland. Men syftet var alltid att få kontakt med mitt eget immunförsvar (det är ju en verklig sak, som finns) och programmera om det. Hur du gör är helt upp till dig.

Hur som helst fungerade kattmeditationen helt fantastiskt bra i Grekland den sommaren. Jag bodde med tre-fyra katter i flera veckor utan att känna den minsta antydan till allergi. Visserligen var katterna mest ute, och huset var luftigt – det kanske inte hade gått att vara instängd med en katt i en kvav lägenhet. Men innan meditationen hade jag inte ens klarat att bo en dag i ett hus där katter var inne varje dag, sov i sofforna, hade matskålar och så vidare.

Så nu vet ni!

 

Vi måste prata om vaccin

Förra veckan hade jag med en text på ETC Debatt om att vaccinera, eller snarare om vaccindebatten. För att få plats i tidningen fick jag korta den från 14 000 tecken till 4 000 (på fyra timmar!) och antagligen blev den kortare texten, som du kan läsa här, mycket bättre. Men här följer orginaltexten!

Frågan om vi ska vaccinera våra barn eller inte är mycket viktig, men debatten liknar pajkastning, och det är barnen som förlorar.

Vem vet vad som är bäst för mitt barn? Det är en fråga som knappt går att besvara, men den belyser en skiljelinje i det svenska samhället. På ena sidan står de som anser att samhället är gott, att experterna vet bäst, att myndigheterna jobbar för det allmänna bästa. På andra sidan de som känner sig lurade, tvingade eller överkörda, av olika skäl. Var man står är ofta, men inte alltid, en fråga om samhällsklass. Som förälder är man extra sårbar och osäker, och det kan kännas som ett alltför stort ansvar att själv ta beslut om sitt eget och andra barns hälsa. Många varken kan, vill eller orkar forska själva – man har helt enkelt inget annat val än att lita på experterna.

Förvisso är Sverige ett gott samhälle på många sätt. Jag har snart tio års erfarenhet av att jobba inom svenska myndigheter, och min uppfattning är att de allra flesta vill göra gott. Men det betyder inte att de alltid vet bäst. Verkligheten är mer komplicerad än så. Även experter är bara människor. Vi påverkas av så många olika faktorer, och sanningen är ingen praktisk och stabil konstant, hur gärna vi än önskar att det skulle vara så.

Så i vår strävan efter det goda, omhändertagande samhället, efter en tillvaro där vi kan lita på och luta oss mot de gemensamma erfarenheterna, måste vi ännu ett tag till vara källkritiska, tänka själva och försöka göra så informerade val som möjligt. Och där behöver vi hjälpa varandra!

Mitt bidrag är det här: att börja bygga på en plattform för respektfull dialog. För diskussionen är superviktig. Inte i första hand om vacciner och mediciner i sig. Jag tycker visserligen inte att vacciner är guds gåva till mänskligheten. Som alla mediciner kan de överanvändas och användas fel, och vaccinets inverkan på den sänkta dödligheten i infektionssjukdomar är starkt överdriven, det kommer långt efter förbättrad folkhälsa och global ekonomi . Men det är en viktig uppfinning som har varit avgörande för att kraftigt minska förekomsten av vissa farsoter från stora delar av världen. Och det är en del av vår vardag. Liksom valet att vaccinera. Så det jag tycker att vi måste diskutera är hur vi ska vaccinera, med vilka vaccin, i vilka sammanhang. Och hur vi kan hjälpa varandra att göra våra val på ett informerat sätt, inte bara gapa-svälj.

Min egen utgångspunkt: jag tillhör de tveksamma. Mina fyra barn är vuxna nu, men när de var små valde vi att inte följa vaccinationsprogrammet. Det var inte lika kontroversiellt då (på 80- och 90-talet) som det är nu, men det ansågs absolut som udda. Att vaccinera sitt barn har varit självklart för de flesta svenska föräldrar sedan 40-talet (eller egentligen sedan 1800-talet om man räknar med smittkoppsympningarna). Men det har också funnits ett motstånd hos en del föräldrar, ända sedan 1800-talet, för vaccinationsfrågan är en sådan vattendelare.

Just nu är motsättningarna större än någonsin. Vaccinförespråkarna (sjukvården, pressen och de allra flesta föräldrar) känner sig hotade av vaccinmotståndarna, även om de är få. De är rädda att motståndet ska öka, de är irriterade på många av de ogenomtänkta argumenten, de är oroliga att den så kallade flockimmuniteten ska försvagas och att fler barn ska bli sjuka. Vaccinmotståndarna är som sagt få, bara några procent av befolkningen, men det finns ytterligare fler som är osäkra, de som ännu inte har bestämt sig och de som vill vaccinera, men inte enligt vaccinationsprogrammet. Många av dem känner sig hotade av vaccinförespråkarna, utpekade som oansvariga fast de kanske är mer pålästa än andra, oroade över det grupptryck som kanske slutar i gruppförtryck och i några fall oroliga för att vara utsatta för ett strukturellt, politiskt våld.

Respekten och viljan att diskutera lyser med sin frånvaro på båda sidor. Men de som gör mest skada i vaccinationsdebatten, enligt min uppfattning, är de så kallade ”skeptikerna” (som de kallar sig för att de är skeptiska till allt som de inte anser vara vetenskapligt bevisat, de är alltså för vaccin). Deras debatteknik är ofta högljudd och hånfull. Det verkar vara en medveten strategi – i USA har ”skeptiska” pro-vaccin-bloggare nyligen börjat uppmana till att skämma ut föräldrar som inte vill vaccinera och föreslå olika sätt att förlöjliga dem offentligt. Kanske ger det ”skeptikerna” en känsla av att vara smartare och bättre än andra, kanske också mer moraliskt högtstående. I vilket fall är det en dålig förutsättning för en viktig diskussion.

Många journalister bidrar också negativt till diskussionsklimatet. Dels när de spär på föräldrars rädsla för barnsjukdomar på ett överdrivet sätt, och dels när de motverkar den respektfulla dialogen genom att skriva raljant och tendensiöst om de som tvekar att vaccinera. Som till exempel när DN för några veckor sedan skrev på ledarplats att ”forskningen kan segra över epidemier, men aldrig slutgiltigt vinna över dem som gjort sig immuna mot fakta”. Alltså: de som är tveksamma till vacciner är obildbara, de, riskerar sina barns och andra barns liv av ren dumhet. Eller till och med ondska, om de har valt att med flit ”göra sig immuna” mot fakta. Tidningen Metro skrev häromdagen att de skulle ”avliva sju myter om vaccinationer”. Tyvärr var det en rörig artikel som möjligen avlivade en myt, inte sa något alls om det mesta och snarare gav bränsle åt de redan misstänksamma. Mässlingen målas upp som en överhängande fara i Sverige, och de som ifrågasätter risken pekas ut som ansvarslösa, farliga dårar.

Tonfallet börjar likna det som fanns i svensk press vid utbrottet av svininfluensa 2009, och som ledde till panik och upptrissade motsättningar mellan föräldrar. Då skrev en av Sveriges största kändisar i sin blogg: ”De som inte vaccinerar sina barn borde dö!”
En panik som delades av många, även inom myndigheterna. Och man fattade det olyckliga beslutet att använda ett i hög grad oprövat vaccin, Pandemrix, som visade sig ha oförutsedda och svåra biverkningar och som ödelade många människors liv.

Därför önskar jag att svenska journalister tar sitt ansvar och börjar skriva mer sakligt och korrekt om vaccin och barnsjukdomar, just nu särskilt om mässling. Mässling är en allvarlig sjukdom, precis som svininfluensan, men den behöver inte orsaka panik i ett land där de flesta är friska och välnärda. Många journalister drar i skräcktrådarna istället för att vara tydliga med fakta. Som till exempel när de skriver att ”mässlingen skördar liv” utan vidare förklaring. De hänvisar till WHO men verkar inte ha läst WHO-texten själva. Världshälsoorganisationen talar nämligen om hur mässling främst drabbar den som redan har ett nersatt immunförsvar, på grund av underliggande sjukdomar, undernäring eller liknande:

”Severe measles is more likely among poorly nourished young children, especially those with insufficient vitamin A, or whose immune systems have been weakened by HIV/AIDS or other diseases. In populations with high levels of malnutrition and a lack of adequate health care, up to 10% of measles cases result in death.”

”The overwhelming majority (more than 95%) of measles deaths occur in countries with low per capita incomes and weak health infrastructures.”

”Measles outbreaks can result in epidemics that cause many deaths, especially among young, malnourished children. In countries where measles has been largely eliminated, cases imported from other countries remain an important source of infection.”

Precis som det var med svininfluensan, där de få svenskar som faktiskt dog hade väldigt dålig hälsa redan innan. Stark oro är befogad i ett fåtal fall: vi andra måste hålla huvudet svalt och se hur vi kan hjälpa andra och varandra, utifrån våra olika förutsättningar, utan att utöva tvång och våld.

När jag fick mitt första barn för över 30 år sedan hade jag inte en tanke på att låta bli att vaccinera. Däremot ville jag veta att vaccinerna han skulle få var bra. Min morfar var läkare och min mamma journalist, jag var uppfostrad av båda att hålla mig informerad och själv ta ansvar för min hälsa. Men mina frågor möttes av höjda ögonbryn. Varför ville jag veta? Litade jag inte blint på läkarna? Vem trodde jag att jag var?
En enda läkare (en helt vanlig barnläkare på ett BVC i Göteborg) hade vänligheten att upplysa mig om att det fanns olika vaccin, att det var mycket kvicksilver i vissa vaccin, att det fanns föräldrar som valde att skjuta upp vissa vaccinationer några år för att barnens eget immunförsvar skulle ”hinna bli starkare”.

Detta gav mig något att tänka på. Jag fick tre barn till, och ännu mer anledning att sätta mig in i frågan om vacciners verkan. Jag läste många texter, intervjuade många föräldrar och läkare, benade i många rapporter och mycket statistik. Det jag kom fram till var att det inte går att säga säkert att alla barn gynnas av vaccinationsprogrammet. Enligt min uppfattning är detta fortfarande giltigt. Det finns vissa vacciner som troligen är mer eller mindre viktiga att ta och andra som troligen är mer eller mindre dåliga att ta. Det finns omständigheter som spelar roll för effekten av varje vaccin.

Därför måste jag som förälder göra ett så informerat val som möjligt när det gäller varje vaccin, varje vaccinationstillfälle, varje barn. Jobbigt! Men viktigt.

Vi valde alltså att vaccinera, men inte utifrån vaccinationsprogrammet. Vi väntade några år med att ge vissa vaccin, vi fick hjälp att hitta vaccin med mindre eller inget kvicksilver i eftersom alla de vanliga vaccinen då hade för mig oroande höga kvicksilverhalter. Vi var privilegierade nog, och prioriterade hårt, för att kunna ta oss den tid och energi som krävdes. Ändå var det ingen lätt sak att hitta en egen väg genom det öronbedövande larm av skrik, panik och propaganda som vaccindebatten förs i. Det är alltid svårt att behöva ta beslut själv. Som förälder är man extra osäker och de allra flesta vill helst bara att experterna ska tala om hur man ska göra.

Problemet med det är att det alltid kommer att finnas experter som säger emot varandra. Vetenskapen är fantastisk på många sätt men det finns ALLTID utrymme för tolkning, varianter och oväntade effekter. Att även seriösa forskare och kliniker kan ha olika uppfattningar kan bero på allt från ren övertygelse (det allra vanligaste skälet, tror jag) till grupptryck, ekonomisk ångest, psykologiska problem, helt omedvetna prioriteringar, kopplingar till industrier och så vidare.

Hur vi föräldrar än vänder oss så har vi ändan bak, och vi kommer ALDRIG att ha några garantier för att våra barn inte blir sjuka och dör, vare sig vi vaccinerar eller ej. Vi kommer troligen aldrig heller att få total klarhet i om det finns en koppling mellan vissa vaccin och vissa sjukdomar, om flockimmuniteten verkligen påverkas av vaccinationsgraden eller bara av immunitet på grund av genomgången sjukdom, om det är hälsosamt för (i övrigt friska) barn att få barnsjukdomarna, om vaccinet kan vara skadligt för vissa på grund av hur just deras kroppar och hjärnor är sammansatta, om hur stor risk det är att man smittar trots att man är vaccinerad. Och så vidare, och så vidare.

Vi kan alltså inte få några entydiga svar på vissa frågor. Ändå måste vi fatta beslut, även när vi känner oss ensammast i världen. Därför är det enda vi kan göra att ta del av så mycket information vi kan, vara så källkritiska som möjligt – och sedan hålla tummarna.

Därför är vaccindiskussionen föräldrar emellan, och den mellan föräldrar och sjukvården, och mellan myndigheter och medborgare, enormt viktig. Föräldrar måste kunna stötta varandra i att göra informerade val. Sjukvården och myndigheterna måste stötta föräldrarna i att göra informerade val. Val som naturligtvis aldrig kan se exakt likadana ut, eftersom alla föräldrar har sina egna erfarenheter, olika alla andras. Men som alltid görs med barnets bästa som mål. Vi måste utgå från att vi kommer att välja olika, och se hur vi ändå kan leva sida vid sida.

Därför måste vi rikta vår oro åt rätt håll! Inte slå varandra i huvudet utan hjälpas åt att ställa krav på myndigheterna, medierna och företagen. Krav på att alla vaccin ska vara grundligt testade innan de används, och att etiska regler gäller för testning. Att myndigheternas beslut ska vara helt öppna och ärliga. Att alla kopplingar mellan läkemedelsföretagen och sjukvården ska synliggöras och problematiseras.

Vi måste diskutera hur samhället och våra rutiner kan göra oss sjukare eller hjälpa oss att vara friska. Hur allvarlig är till exempel karensdagen för folkhälsan? Hur kan näringslivet, arbetsgivarna och myndigheterna bidra till att vi får vila mer, äta bättre och ta hand om oss på ett hållbart sätt?
Hur kan vi själva ta ansvar för att stärka vårt eget immunförsvar, så att vi inte blir sjuka lika lätt, inte drabbas så hårt av sjukdomar vi ändå får? Hur kan vi se till att inte smitta andra om vi ändå blir sjuka? Hur skyddar vi de med autoimmuna sjukdomar och andra särskilda förutsättningar?

Om vi inte vänder vaccindebatten till något konstruktivt nu, genast, är jag rädd att vi kommer att landa i en situation där föräldrar tvingas fatta ofrivilliga eller ogenomtänkta beslut. För våra barns skull måste vi börja lyssna på varandra, med respekt.

Skicka vidare: november

Internet alltså! Det är som ett hav fullt med plankton och man själv en bardval: så fort man gapar det allra minsta får man barderna fulla med intressant jox. Eller som att man har fickor fulla med ludd som aldrig tar slut och som är jätteskönt att pilla på och som gör att man aldrig får nånting gjort. Eller nånting annat. Det här är iallafall sånt jag vill dela med mig av.

Intervju med My Skarsgård som blev alkoholist fast hon verkligen, verkligen inte ville det. Den berörde mig mycket och jag kommer nog tillbaka till den.

• Instagramkontot Adopterad i Sverige. Finns även på Facebook. Låter adopterade berätta om sina erfarenheter. Ett av många bra konton på Instagram, får återkomma där också.

atco nov henSara Lövestam i Språktidningen, om varför vissa ord retar oss. ”Nya substantiv, adjektiv och verb tas emot med öppen famn. Men när nya ord knackar på dörren till stängda ordklasser kliar det i språkörat.”

Lars Lindström i Expressen: Fint och vemodigt om att inse att det är över, när ungarna flyttar ut. ”Plötsligt var de borta. De två människor vi levt med under två decennier, i samma familj, under samma tak, väljer att flytta och lämna oss ensamma med ödslighet, två tallrikar i stället för fyra vid middagen, mjölk som surnar i kylskåpet, inga högar av skor att snubbla på i hallen.”

Meghan Trainor – All About That Bass Dels är den kontroversiell, för att den tar upp tjejers kroppar och hur de ska se ut. Jag har tänkt en hel del på det och återkommer med den här också, för jag vill jämföra den med några andra musikvideos. Dels är den också svängig! Och svår att sluta lyssna på!

• ”Om det här är @AndrevWalden’s första steg på vägen att bli en svensk XKCD är jag så sjukt för” twittrade Jack Werner häromdagen, och jag kan bara hålla med. Andrev är personen bakom det magiskt underbara vetenskapliga rojalistiska Rymdslottet, men texten som Jack länkade till var den här: Vad skulle hända om en sexmånaders bebis fortsatte växa i samma takt?

• Och för dig som inte minns vad XKCD är: en serie som handlar om vetenskap. Och annan galenskap. Slutpoängen ser man bara om man håller musen över själva serierutorna. (Det finns tre sätt att hålla en mus över en serieruta, du får prova dig fram.)

My manifesto for fixing the Internet Mikael Kazarnowicz skriver om varför Internet har blivit trasigt, och hur just DU (och han, och jag) kan laga det. Viktig läsning.

atco nov jimwales• På samma not: Why we collaborate. TED-radio om varför, och hur, miljontals människor samarbetar online på olika sätt, ofta helt ideellt.

Långvariga relationer bygger på två egenskaper, enligt forskare som intervjuat en massa gamla stötar som varit ihop länge.

‘Am I being catfished?’ är en lång, rörande, störd och väldigt rolig berättelse om hur en författare konfronterar en person som ger hennes bok ett dåligt omdöme på Goodreads. Och upptäcker att hon hamnat i mörkaste trollskogen.

Så hotas Europa av ultranationalismen. En av de bästa artiklarna om SD, fascism, nationalism och läget i Europa jag läst. Av Henrik Arnstad i DN. ”Bakom det ständiga skällsordet ‘antidemokrat’ ligger en plötslig osäkerhet. Vi är inte längre överens om vad själva ordet ‘demokrati’ betyder, vilket inte är någon slump.”

Tio saker vi verkligen kan låta bli att säga till små barn!

atco nov evidenceThe Evidence on Waterbirth När mitt första barn föddes för 32 år sen ansågs det som krångligt, men inte farligt, att föda i vatten. Sedan dog ett barn under en vattenfödsel och det blev full panik på alla BB-kliniker. Sedan dess har diskussionen gått varm om huruvida det är bra att föda i vatten. Det senaste är en rapport där forskarna mycket grundligt går igenom alla bevis för och emot, och landar med stor säkerhet på för.

• Podcasten Om krisen kommer produceras av DinSäkerhet.se, mina grannar på jobbet. I första avsnittet handlar det om din hemberedskap. I hur många dagar klarar du dig om krisen kommer? Hur länge räcker maten i ditt skafferi? Och hur funkar livet på Manhattan när elen slocknar i en hel vecka? I avsnitt 2 om att agera i kris. När katastrofen kommer vill vi alla vara hjältar. Men vad är det som avgör om vi lyckas? Går det att öva i förväg? Och hur mår en hjälte när lugnet har lagt sig? Intressanta intervjuer och reportage.

• Och på mitt jobb handlade en av de senaste fredagsbloggarna om något liknande: Packa din krislåda! (Har du en krislåda?)

”A.Rab” by Gnucci Skön video av svenska rapparen Ana Rab. Based on a true story.

Allyawan – Samma som mig Mera bra svensk rap! Här av Allyawan.

Skriv på mot bisfenoler. Bisfenoler är hormonstörande ämnen som kan hittas på massa ställen – i konservburkar, kvitton, eller det där vita som vi lagar barnens tänder med. Bisfenol A har i djurförsök kopplats till negativa effekter som problem att få ungar, men också påverkat fosters utveckling av hjärnan och visats störa beteendet hos djuren som fick ämnet i sig under fostertiden. Skriv på Naturskyddsföreningens namninsamling som ska lämnas till miljöministern inför att beslutet ska tas i januari!

Oatmeal om kometlandningen (klicka för större bild)
oatmeal_comet(bonus-oatmeal om bacon)

Ursula Le Guin: We Need Fantasy Because ”Hard Times Are Coming” Jag har sparat det bästa till sist. Ursula, jag älskar dig så mycket.

atco nov leguin

Varsågoda att skicka vidare!

Jag, (lite) robot?

Funderar på att operera in ett rfid-chip i handen inom kort.

Ni som redan är på väg att fråga ”Men varför?” eller varianter på det med fler ??? eller %¤#* kan börja cirkulera syret igen; jag ska genast svara:

Seven_of_Nine_samples_Kelaran_wildebeest

Seven of Nine sätter tänderna i en saftig kelarisk gnu

1) Även om det första svaret borde vara helt uppenbart: det är coolt. Jag blir en cyborg. Släktens första, tror jag. Ända sedan jag först såg Seven of Nine sätta tänderna i en saftig kelarisk gnu med sitt görhäftiga implantat ovanför det koncentrerat rynkade ögonbrynet har jag velat bli en cyborg. På ett eller annat sätt.

2) Det har just blivit möjligt. Två personer jag känner satte in sina chip för några dagar sen, och har frågat om jag är intresserad av att vara med nästa gång. De som arrangerar operationerna är en grupp som kallar sig Bio-Nyfiken, enligt egen utsago en samling  ”bio-hackers, gör-det-själv-biologer, bodyhackers, grinders, futurister och quantified self-entusiaster”. Inget storföretag verkar ligga bakom.

3) Den omedelbara praktiska nyttan är oklar! Jag kommer att kunna ha information om mig själv på chipet, låsa upp dörrar (om jag har rätt lås) och interagera på andra sätt med tredje part som erbjuder rätt sorts NFC-tjänster. Om jag har förstått det rätt kommer jag att kunna programmera chippet själv med en NFC-vänlig telefon eller dator. Men till att börja med kanske det inte blir så omvälvande. Jag får antagligen inte superkrafter direkt.

4) Det verkar inte vara fysiskt skadligt.

Men! Jag har inte bestämt mig helt. Framförallt är det dyrt. 1700 kronor är mycket att lägga på mig själv, till ingen uppenbar nytta. Och såklart har jag i mitt hemma-borg-kollektiv de som varnar för att jag kan bli övervakad, hackad och aktiverad av CIA (fast en i familjen frågade intresserat om det kunde följa med en fjärrkontroll).

Jag måste helt enkelt räkna och fundera mer. Återkommer med rapport om det blir av.

PS Ett till för-argument är att jag hjälper till att föra utvecklingen framåt. Detta av helt egoistiska skäl: jag vill att robottekniken ska ha kommit så långt tills jag blir gammal att jag inte behöver använda rullator, detta fulaste av alla fordon, när benen sviker. Om inte Pistorius-ben är allmänt tillgängliga då hoppas jag att mina barn köper en extrastor robotdammsugare som jag kan åka omkring på.

Klicka för att se en katt-som-åker-runt-på-dammsugare-film

Klicka för att se en katt-som-åker-runt-på-dammsugare-film

 

Öronsus och dus

Jag har fått öronsus. (Varje gång jag säger det känner jag mig som Dartanjang som har hemska susningar i öronen, darrningar i knäna och feber i hela lilltån.)

Det har bara pågått i några veckor och är inte så farligt att jag inte kan tänka bort det för det mesta. Läser att det finns en väldigt ovanlig form av tinnitus som hörs till och med för andra, det låter ju förfärligt men än så länge är det bara jag som hör mina pip (det låter som en gammal dator typ).

En doktor har tittat i mina öron och sagt att det ser fint ut (man kan ju ha olika uppfattningar om vad ”fint” är) och massören på jobbet klämde mig på halsen, vilket ökade susvolymen ganska påfallande.

Jag har fått rådet att gå till en riktig öronläkare och en riktig massör/akupressör, att hålla mig varm och att inte stressa. Fler tips mottages tacksamt!

Om att vara förälder och fatta svåra beslut

Alla gör sitt bästa som föräldrar, och försöker att fatta de bästa besluten för sina barn. Jag är övertygad om att det är så, i alla normala fall. Ändå fattar föräldrar helt olika beslut, och många gånger tänker man att de som gör det motsatta måste vara galna eller inte bry sig om sina barn. Det är såklart fel: vi har bara olika utgångspunkter och har inte alltid tagit del av samma information.

Men när alla går åt ett håll, då är det svårt att gå åt andra hållet. Man är så sårbar och osäker som förälder. Om någon säger att man skadar sitt barn är det lätt att bli illa till mods och tveksam.

Jag går ofta åt andra hållet, och är ofta tveksam. Jag kanske verkar säker, men det är jag nästan aldrig. Jag grubblar JÄMT. När andra är tvärsäkra blir jag avundsjuk eller misstänksam. Sen tröstar jag mig med att det säkert mest är en fasad. De riktigt tvärsäkra, de som aldrig tvekar en sekund eller har fjärilar i magen när de fattar beslut, de finns nog inte.

Däremot finns det många som känner sig övertygade om att någon annan vet bättre. Att experterna vet bäst. Det måste de ju göra, varför skulle de annars kallas för experter? Men jag är inte alls lika övertygad. Jag har träffat och intervjuat så många experter, och jag vet att de också är vanliga människor som tvekar ibland. Eller som ändrar sig, eller som har en viss uppfattning för att de har tagit del av viss information men inte annan. Vetenskap och politik är visserligen olika saker, men ibland blir gränsen mellan dem svår att urskilja. Även forskare och experter har oftare än man kanske vill tro politiska eller ideologiska agendor. De har lika svårt att gå mot strömmen som alla andra.

Det är väl fullt mänskligt och normalt, och skulle egentligen inte behöva vara ett problem, om det inte vore för att 1) de flesta svenska föräldrar tror så benhårt på att experterna alltid vet vad som är Riktigt och Sant, och 2) experterna själva är väldigt dåliga på debatt, öppenhet, självrannsakan och ödmjukhet. Det slår mig alltid som både lustigt och sorgligt att till exempel läkare och andra inom sjukvården alltid är lika tvärsäkra på att det de gör just nu är det Allra Bästa, fast de var lika säkra på att rutinerna för 10–20 år sen, som man har förkastat nu, var det Allra Bästa då. Som att ha amalgam i tänderna, röntga i tid och otid, ge Neurosedyn till gravida, droppa lapis i ögonen på nyfödda och så vidare och så vidare.

Att det är så här är ingenting jag bara hittar på. SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, slår fast att

Idag är det inte alltid de bästa metoderna som används i vården. Många rutinmetoder för att upptäcka och behandla sjukdom är föråldrade och ineffektiva.

Så hur vet man då om man blir behandlad på ett modernt och effektivt sätt? Eller om behandlingen är föråldrad och ineffektiv?

Svaret är att man inte kan ta någonting för givet. Man kan inte bara förlita sig på vad barnmorskan, läkaren, tandläkaren eller myndigheten säger. Det är ens ansvar som förälder att kolla upp, ifrågasätta och fundera på vad man tror är bäst för barnet.

Jag skrev i förra inlägget att jag inte bara litar på min intuition, men den är inte helt oviktig heller. För hur det än är: om man frågar tio olika läkare eller forskare om en viss metod så kommer man att få minst två olika svar. Väl underbyggda svar. Det är mycket få metoder/behandlingar/rutiner/mediciner som det inte finns olika åsikter om. Så i slutändan måste man ändå känna efter vem man litar på mest. Och sen ta risken.

När vårt första barn föddes 1983 åkte vi in till sjukhuset när han skulle födas. Inte för att vi hade gjort ett informerat val om att sjukhuset var den bästa platsen att föda barn på. Vi hade inte tagit något aktivt beslut över huvud taget, inte ens funderat på att inte åka till sjukhus. Det var ju så man gjorde, det var så alla gjorde. Vi gjorde som flocken.

Nästa barn blev till 1987. En kompis hade nyligen fött hemma, och rekommenderade mig att göra likadant. Jag var ytterst tveksam, till att börja med. Men jag läste på. Jag plöjde ett antal böcker, artiklar och forskningsrapporter, och allting jag läste tydde på att det var ett bra val. Som till exempel i WHO:s skrift ”Having a baby in Europe” från 1985 där det stod att det för en frisk mamma med en normal graviditet var lika säkert, eller säkrare, att föda sitt barn hemma:

It has never been scientifically proven that the hospital is a safer place than home for a woman who has had an uncomplicated pregnancy to have her baby. Studies of planned home births in developed countries with women who have had uncomplicated pregnancies have shown sickness and death rates for mother and baby equal to or better than hospital birth statistics for women with uncomplicated pregnancies.

Ändå var personalen på mitt MVC mycket kritisk. Släkt och vänner var kritiska. ”Det är ju jättefarligt, ni riskerar livet på ert barn, ni är själviska, ni är flummiga” fick vi höra. Högteknologiska förlossningar på sjukhus var det enda säkra. Gärna kejsarsnitt, om möjligt. Att sätta sig i en bil och köra till och från BB var tusen gånger säkrare än att föda hemma, för vem har hört talas om att man kan dö i trafiken?

Idag, snart 25 år senare, är det inte bara Världshälsoorganisationen som påstår att det är tryggt och säkert att föda hemma för de allra flesta. Även den största och mest vetenskapliga undersökningen visar att det är så. Och eftersom allt fler inom vården har fattat att själva sjukhusrutinerna ofta är boven i dramat när förlossningen blir lång, smärtsam eller komplicerad försöker man göra födselklinikerna så hemlika som möjligt. Stockholms läns landsting subventionerar kostnaden för hemfödsel. Vi gick mot strömmen, och vi kände oss osäkra många gånger, men det visade sig att vi gick rätt.

Nästa gång tänkte jag skriva om vaccin i största allmänhet.

Lördagspredikan

Fast jag måste förtydliga en sak, efter att ha gnällt lite i föregående inlägg om hur lite tid jag har. Jag är inte hundra procent effektiv. Jag jobbar inte hela tiden. Jag är inte sjukt upptagen varenda minut och jag stressar inte jättemycket och har inte en miljon bollar i luften. Iallafall försöker jag att inte göra det, eftersom det värsta jag kan tänka mig är att lämna efter mig en dödsruna med texten ”Hon hade alltid en miljon bollar i luften och sen en dag pang bara tvärdog hon, det var väl himla synd”. Jag vill gärna tänka på mig själv som en fokuserad, harmonisk, meditativ för att inte säga sävlig gammal ko. Som kommer att leva i hundrafemtio år och ha gott om tid de sista femtio åren att blogga, flickra, twittra, sortera gamla fotoalbum, städa, läsa, gå på intressanta föreläsningar, ta stärkande promenader och naturligtvis även sova åtta timmar per dygn. Allt har sin tid.

Sista natten med tanden

Vaknade fyra i morse av en dov smärta i käken. Som om någon hade gett mig en saftig käftsmäll medan jag sov (tittade först ilsket på P men han sov och såg fullkomligt oskyldig ut). Smärtan blev bara värre och värre, jag försökte meditera och somna om men det var kört. Klockan fem gav jag upp och tassade ut i köket. Vet ni hur visset det kan kännas när man har tandvärk mitt i mörka ensamma köket klockan fem på morgonen?

Tur att det finns internet! Googlade på akuttandvård, pigan Lina och ”sprit mot tandvärk” (dagens lärdom: tro inte allt du läser på Flashback).

Ringde sjukvårdsupplysningen som sa att värktabletter nog var enda räddningen: man ska ta en som börjar på A och en som börjar på I, det är tydligen den bästa kombinationen. Höll försiktigt i huvudet så att det inte skulle ramla av. Kunde inte tänka. Kunde inte ens dricka te. Kände mig ytterst beklämd. Väntade på lindring. Kollade på ett avsnitt av Hustle och ett av Grotesco och insåg när jag skrattade högt att värktabletterna funkat hyfsat. Där ser man!
Ringde tandläkaren och fick en tid på eftermiddagen. Tassade omkring, jobbade lite och vilade lite. Åkte till tandläkaren som tittade strängt på min sista visdomstand (jag fick två när jag var 14 men sen kom det inga fler) och sa: Den måste ut. Den har åkt upp för att den inte har någon motsvarande tand i överkäken, och den har ett hål, och tandköttet runt om är inflammerat. Den ska väck bara. Kom hit i morgon halv nio så opererar jag bort den.
Aj! Nej! Fy! Det enda jag minns av förra visdomstandsutdragningen var att det gjorde nåt så @¤#* ont. Och blogade. Men tandläkaren var obeveklig. Så det var bara att traska hem och dra i sig ännu en tablettkombo. Om jag tar två till innan jag går och lägger mig (och det gör jag nog) har jag sammantaget ätit mer smärtstillande på en dag än på de sista tio åren tillsammans. Fatta hur ont det gör!!!
Nu undrar jag: vad har man visdomständer till egentligen? Hoppas att det inte är något väldigt viktigt, eller att det faktiskt gör att man blir vis. För i natt är det sista natten med visdomstanden.

Andas

Det sista sonen sa innan han reste på sin väldigt äventyrliga resa i tisdags var att jag skulle ta det lugnt. Som i att inte jobba och hålla på för mycket. Han har rätt, men det är inte så enkelt alltid eller jo det är enkelt men det känns svårt.)

Jag är helt urkramad efter alla begravningar och bortresta barn. Jag skulle behöva vila en månad inlindad i silke och rosa ull i ett tempel på en bergstopp, omgiven av fågelsång och välvilliga andar som serverar te på bambubrickor.

Nu tror jag inte att precis det kommer att hända, men jag ska verkligen försöka att cykla lugnt, jobba lagom mycket, meditera en halvtimme om dagen och andas. Andas är bra. Här är en karl som har bra andningstips.

Att bli gammal på 2000-talet

Min mamma fick amputera sin ena fot och halva benet häromdagen. Det som började som trycksår på hälarna när hon blev sängliggande efter en operation i slutet av oktober blev så illa omhändertaget att de till slut var tvungna att ta bort höger fot och benet upp till knäet.

Hon flyttade in på ett servicehus i september förra året, för att jag ville det. Jag började bli så orolig över hennes alltmer nyckfulla minne och vad som skulle kunna hända henne hemma och på de dagliga promenaderna till olika caféer. Jag märkte snart att sjukvården inte alls fungerade på servicehuset – allting annat var bra, men läkaren och sjuksköterskan som skulle ta hand om alla gamlingarna var stressade och otillräckliga. ”Jag har 197 patienter när jag är här två gånger i veckan, jag hinner bara träffa de mest akuta” sa läkaren till mig.

Efter bara några veckor där ramlade min mamma och bröt höften. Hon blev nekad rehabilitering – varför har jag fortfarande inte riktigt fattat – och kom alltså inte upp på benen igen. Hennes kontaktperson på servicehuset sa flera gånger till mig att hon var orolig för såren på fötterna som inte ville läka, och bad mig säga till sjuksköterskan, vilket jag gjorde. Men det hjälpte tydligen inte. Min mamma fortsatte att vara svag och dålig och har åkt in på Södersjukhuset minst fem gånger till sedan dess och legat på fyra olika avdelningar. Både ortopeder och kirurger har tittat på hennes fötter, men det har inte heller hjälpt.

Igår ringde de mig från servicehuset och sa att de lämnat in en Lex Maria-anmälan mot sig själva. Det är bra att det blir en utredning, men jag undrar om inte Södersjukhuset också borde utredas. De sista månaderna har jag pratat med så många läkare och sköterskor där som inte har hunnit läsa journalen och knappt hunnit lyssna.

Re: Vaccination

”Är du fortfarande inställd på att inte vaccinera dig?” undrar en kommentator med det vackert klingande namnet Anonym.

Svaret är ja. Jag har fortfarande inte vaccinerat mig. Det är inget beslut som är hugget i sten. Jag lär mig något nytt om influensan och vaccinet nästan varje dag. Än så länge väger fakta över tungt på inte-vaccin-sidan. Det kan förändras, allt kan förändras.

Som jag skrev i somras: jag är inte mot vaccin av princip. Det är bara inte det bästa, mest långsiktigt hållbara och hälsosamma alternativet. Det är en plan B. Jag vaccinerar mig när jag känner att mina prioriterade metoder att hantera en viss sjukdom inte räcker till. Samma med många mediciner, smärtstillande och febernedsättande: jag tar det bara om inget bättre alternativ finns.

Än så länge känner jag inte så för svininfluensan. Det finns fortfarande bättre sätt att inte bli smittad, att kurera sig och (viktigast av allt) att inte smitta andra.

Att vara selektiv när det gäller mediciner, vaccin och metoder betyder inte att man är galen och har foliehatt. Det betyder i mitt fall att jag tar reda på så mycket som möjligt, ställer tusen frågor och väger för och emot. Biverkningar, sämre immunförsvar, skadliga ingredienser måste vägas mot smärtlindring och bot. Hur fungerar det och varför? Finns det alternativ? Vilka är de långsiktiga effekterna? Hur går forskningen till?

Dessutom försöker jag tänka själv och vara kritisk till det jag läser och hör. Experter tycker ofta olika, och det finns gott om exempel på tillfällen då forskningen haft fel (antibiotika, p-piller, neurosedyn, ultraljud och så vidare.) Det finns många saker som kan påverka forskare – vinstintressen, politik, slumpen och vanlig mänsklig rädsla.

Det finns mycket att skriva om när det gäller svininfluensan och vaccinet. Som frånvaron av granskande journalistik. Myndigheternas sätt att använda megafon istället för att ta dialog – och därmed skapa tvivel. Hur stämningen mellan vanliga människor hårdnar i takt med att skräcken ökar. I mörka stunder känns det som rena 1984.

Men jag tänker inte gå in på det just nu. Och jag vill fortfarande inte tala om för någon annan hur de ska göra, alla måste utgå från sin egen situation och sin egen känsla. Har du frågor så ställ dem i kommentarerna så ska jag försöka svara där.

Läs vad andra skriver om ,

Bara en tidsfråga tills landstingen inför ättestupa som vårdalternativ

I morse ringde de från sjukhuset där min mamma ligger sen en vecka.

– Vi ska ha en vårdplanering klockan ett idag och du sa att du ville vara med på den.
– Ja, men jag är sjuk idag och vill inte smitta alla. Kan vi ta det i morgon eller övermorgon?
– Nej vi kan tyvärr inte låta din mamma ligga kvar i flera dagar bara för att du är sjuk. Om du inte har så mycket feber kan du komma ändå.
– Men hon kan ju ändå inte flytta hem än på flera dagar, hon är ju jättedålig! Hon kan inte gå eller stå och vet inte ens var hon är!
– Ja men hon är färdigbehandlad här. Vi kan inte ha henne här längre.

Så jag pallrade mig iväg till SÖS och försökte att inte andas på någon. Vårdplaneraren var en vänlig människa, men han kunde förstås inte garantera att hemtjänsten skulle kunna göra ett lika bra jobb som sjukhuset. Eller att hon skulle få rehabilitering hemma.

Jag tänker på hur noga min mamma har varit med att betala skatt i hela sitt 84-åriga liv, och hur viktigt hon tycker att det är att vara solidarisk med de svaga. Sen tänker jag på en del rika människor jag känner som har skatteplanerat hela sina liv, och som har råd att köpa dyr privat vård när de blir gamla. Och jag vet inte vad jag ska säga.

Akuten, natten till söndag

Igår var jag på Södersjukhusets akutmottagning i sex timmar, från halv nio på kvällen till halv tre på natten. Min mamma hade ramlat och kanske brutit benet, och jag lämnade den underbara science fiction-kongressen i Skarpnäck för att sitta i sjukhuskorridor.

Det är en märklig upplevelse att sitta på akuten en lördagkväll. Det ryms så mycket smärta, ångest och ensamhet där. Samtidigt med så mycket ömhet, omsorg och faktiskt glädje och lättnad. Så mycket mänsklighet i sin renaste form.

De som jobbar på akuten är värda all beundran. Särskilt de som gör det bra. Men de måste alla filtrera, annars skulle de inte orka. De får inte bli för engagerade, det finns inte tid och plats för det på ett stort sjukhus. De måste klara att bli precis tillräckligt avtrubbade (varken mer eller mindre) för att stå ut med allt och hinna med det mest nödvändiga.

De måste gå förbi de små tanterna som ligger ensamma och klagar: Snälla du, jag fryser, snälla du, kommer inte doktorn snart, snälla du …
De måste låta den lilla tonåringen gå iväg ut i mörka natten, vinglig av Citodon och med lindad hand, utan någon som möter henne utanför sjukhuset …
De måste mjukt fösa ut den unga missbrukaren som egentligen inte har på akuten att göra utan bara vill ha en förevändning för att få lite värme …

Det borde inte vara så. Sjukhus borde vara så små att personalen orkar engagera sig i varenda patient. Känna varenda kotte och deras barn. Jag tror inte att det finns några andra fördelar med stora sjukhus än de rent ekonomiska.

Men som sagt, det är inte personalens fel att en lördagkväll på akuten känns som en lördagkväll i helvetets första förgård. De är den sista utpostens änglar, och de tog hand om min mamma på ett änglalikt sätt. Klockan halv tre på natten fick hon komma upp på en avdelning och nu ligger hon där som ett litet skrutt och väntar på operation. Jag vill uttrycka mitt varma tack till alla snälla sköterskor och läkare som tar hand om henne där, och önskar dem att aldrig behöva hamna på akuten.

PS Om du missade Inger Edelfeldts skakande vårdvalsrapport i DN i somras; läs den nu.

Resfeber

Borde egentligen packa men fastnade i topplistan för breven från Jorden till Gliese581d. Men iallafall, packningen! Önskar att jag vore som Garbo och kunde slänga ner bara en pyjamas, lite salt och en tandborste. Men min väska är full som en alika. Fast jag bara ska sitta i ett hus och skriva hela dagarna.

Är jätteglad att få åka men har samtidigt resångest, som alltid. Vill egentligen inte alls vara ifrån familjen. Vaknade i natt och började tänka på hur varmt det är i Grekland just nu. Jag som inte gillar värme. Det är 33 grader på dagarna och 25 på nätterna, skriver Christos, ta med solkräm och myggmedel. Jag kommer inte att kunna sova på nätterna. Och tänk om jag får influensa och 40 graders feber. 40 + 33, det blir 77, det är mycket feber. Och så börjar det säkert brinna för att det är så varmt och torrt, så ska jag försöka springa ur huset med sjuttisju graders feber, jag får kasta mig i havet och då dör jag direkt, spricker som en upphettad sten. Så där låg jag tänkte i säkert en halvtimme innan jag tog mig samman och tvingade mig att tänka på alla filmer jag har sett om brittiska damer som åker till Grekland varje sommar och målar, de sitter minsann med en stråhatt under ett träd med ett glas ouzo eller vad det är och ser svala ut. Kan de där gamla skrutttanterna så kan väl jag! Det ska bli roligt, säger jag, roligt!

Därför tänker jag inte vaccinera mig

Undvik smittaDe senaste veckorna är det flera som har frågat om jag tänker vaccinera mig, eller vad jag tror om svininfluensan. Kanske för att jag jobbar på MSB och förväntas ha någon slags insider-kunskap. Det har jag inte, och jag har ingen medicinsk utbildning, men däremot sitter jag hela dagarna och sorterar information om influensa A (H1N1) från olika myndigheter och media och lägger ut på Krisinformation.se:s influensasida. Så jag har hyfsad överblick.

Svaret på frågan om jag tänker vaccinera mig är nej. Inte som det ser ut just idag, i skrivande stund.

Istället kommer jag att försöka låta bli att bli smittad. (Den som blir uttråkad av kloka råd och vill gå direkt på kontroversen kan hoppa över följande punktlistor!)

Jag tänker bygga upp mitt immunförsvar
Vi är beväpnade redan när vi föds, med ett kraftfullt vapen mot virus och bakterier: vårt immunförsvar. Det finns all anledning att hålla det blankt, vasst och skinande. Gör så här:
• få så mycket sol som möjligt
• få i dig laktobaciller (Probioplex finns på hälsokosten) och naturliga vitaminer, särskilt C- och D-vitamin.
• ät och sov så mycket du behöver
• gör roliga saker! Varje gång du skrattar skapas fler vita blodkroppar i ditt inre vilket stärker immunförsvaret. Om du inte kan komma på någon egen anledning att skratta kan du lyssna på de här galna och smittsamma skratten (via 365saker.se)
• stress är inte bra för immunförsvaret så försök stanna upp när du blir stressad och andas OHM AH OUM
• grönt te är bra, jag lever just nu på jasminte
• ta echinacea (t. ex. Kan Jang) vid första symtom på krasslighet

Jag tänker ha bacillskräck
När man blir smittad av ett influensavirus är det oftast för att man har andats in virus som någon annan har nyst eller hostat ut. Virusen kan inte färdas särskilt långt (de kan ju inte flyga utan surfar snarare på host- och nysdropparna) så det gäller att
• undvika folkmassor där man inte kan komma undan smittspridare
• att tvätta händerna varje gång man kan ha tagit i nånting som virusen nyligen har landat på. Tvål och vatten räcker bra, om man vill vara alltid redo kan man ha med sig handsprit eller Tea Tree Oil handrengöring, finns på Body Shop, lagom liten att ha i fickan
• tricket är framförallt att tvätta händerna innan man petar sig i näsan, det kan man tipsa barnen om också. Virusen kommer ju in i kroppen framförallt genom ögon-näsa-mun.

Anledningen till att jag inte vill vaccinera mig är att nackdelarna med att vaccinera sig än så länge verkar överväga nackdelarna med att bli sjuk.

För det första är influensa A(H1N1) i de allra flesta fall en lindrig influensa, betydligt mildare än den (visserligen brutalt jobbiga) säsongsinfluensan. Orsaken till att den fått seriemördarstatus i media är att den betydligt mer smittsam än den vanliga (eftersom den är ny och nästan ingen är immun mot den) och att den i väldigt enstaka fall ger elaka följdsjukdomar. Kanske också för att den började med att en massa unga människor dog i Mexiko – men frågan är varför de dog. Det första kända fallet rapporterades redan i februari (en mexikansk bebis fick det och klarade sig helt oskadd) men dödsfallen verkade väldigt plötsliga när de dök upp i svensk press i april. Det känns fel att jämföra mexikansk och brittisk folkhälsa med svensk. Jag tror att de allra flesta normalfriska svenskar som får viruset kommer att klara sig väldigt bra, om de sköter om sig som de ska. Smittskyddsinstitutet (SMI) skriver: ”De allra, allra flesta kommer alltså att klara sjukdomen bra om viruset inte förändras, och de finns inget som talar för att detta håller på att ske”.

För det andra vaccinerar jag mig inte i onödan, och särskilt inte med ett vaccin som är så otestat som det mot A(H1N1). Det ger inget garanterat skydd mot influensan, det innehåller en del substanser som känns tveksamma (som till exempel skvalen och tiomersal/kvicksilver), och jag känner mig inte alls övertygad om att det inte kan visa sig att det här vaccinet har biverkningar som man inte har räknat med. Det hände förra gången man vaccinerade mot svininfluensa och vissa av de vaccinerade fick Guillain-Barrés Syndrom (GBS), trots att läkemedelsexperterna var lika tvärsäkra då som de är nu.

Alla i vår familj vaccinerade sig mot TBE när vi bodde i skärgården, och alla barnen har fått DTP och MPR (fast inte förrän de var tre år), plus att vi tog en massa shots när vi var ute och reste. Så jag är inte kategoriskt emot att vaccinera, jag vill bara inte ta läkemedel som jag inte är säker på att de gör mer nytta än skada.

Om jag inte vaccinerar mig måste jag naturligtvis ta konsekvenserna av det. Det är min medborgerliga plikt att inte smitta andra, i den mån det är möjligt. Jag måste hålla mig borta från bebisar, gravida och allmänt skruttiga. Jag kan inte gå till jobbet (eller vara med andra än familjen) om jag känner att jag håller på att bli sjuk, och inte förrän jag är helt frisk + en eller två dagar. Det är i mitt tycke det största problemet, oavsett smittan och oavsett om folk vaccinerar sig eller inte – att så många fortsätter att lämna sina barn på dagis eller till skolan fast barnen inte är friska, eller går till jobbet fast de vet att de smittar. Det är nån sjuk svensk tradition att man ska gå till jobbet om man så håller på att tappa både armar och ben, och så länge vi sväljer våra treo och alvedon istället för att protestera kommer arbetsgivarna aldrig att göra det lättare att vara frisk. ”Det är pinsamt att sjukskriva sig” säger Anna Brandt i DN och uttrycker vad många känner, men det pinsamma är ju att man utsätter andra, vuxna eller barn, för smitta.

Så där har ni mina skäl. Det här är ingen rekommendation. Jag försöker göra ett informerat val för egen del, även om jag måste välja på pest och kolera. Man ska absolut inte gå emot det som känns rätt bara för att någon annan säger det. Gör som du vill, helt enkelt!

Det här har blivit så långt redan, så jag ska inte gå in långt på vad jag tycker om den svenska regeringens strategi att bemöta en pandemi med massvaccinering som främsta åtgärd. Men betänk att i flera av de länder som inte har haft råd att lägga miljarder på vaccin har man istället lagt budgeten på att låta exempelvis gravida vara hemma. Sverige borde ta bort karensdagen, fasa ut dagis- och skolstarterna över flera månader och ge tillfällig föräldrapenning till alla som håller sina barn hemma på grund av smitta.

Till sist vill jag vara tydlig med att det här är mina helt privata åsikter som inte återspeglar min arbetsgivares inställning.

Intressant läsning om influensa A(H1N1) och vaccinet
Intervju med epidemiolog Tom Jefferson, Cochrane-institutet
Cochrane-institutet om (H1N1)
Yahoo News: Europe fast-tracking swine flu vaccine
SvD: ”Vi är drabbade av en osund syn på sjukdom”
SvD: ”Perspektiv: Basfakta glöms i pandemilarmet”
DN: ”Vaccineringen bygger på ekonomisk kalkyl”
Smittskyddsinstitutet: Hur allvarlig är den nya influensan?

Läs vad andra skriver om , , , .

Tänk om vi inte behöver vara så rädda

Det finns mycket att oroa sig för, stora och små saker. När man blir förälder upptäcker man tusentals nya orosmoment. Det är så mycket som kan hända den lilla bebisen, krypbarnet, tultaren – för att inte tala om barnen som kan gå och springa själva, som kan försvinna på en sekund.

Och svenska föräldrars oro verkar bara öka, trots att de är mer pålästa än någonsin och trots att svenska barn lever förhållandevis trygga och ofarliga liv. Jag läste på alltombarn.se att ”oro för barnen” kom högst på listan när Vi Föräldrar nyligen gjorde en undersökning om de största föräldrafrågorna.

Det gäller även brittiska och amerikanska föräldrar. Artikeln berättade att brittiska forskare varnar för att föräldrar idag överbeskyddar sina barn. En studie, utförd av organisationen Play England, visade att hälften av alla brittiska barn hindras av sina föräldrar att klättra i träd. 17 procent av barnen får inte leka kull eller jaga varandra. Enligt studien får en del barn inte ens leka kurragömma för sina ängsliga föräldrar.

Det finns naturligtvis motkrafter. Föräldrar som anser att rädslan är överdriven och smittar av sig på barnen, gör dem mindre motståndskraftiga. Många föräldrar tror att deras barn har en självbevarelsedrift och att den måste få stärkas, övas och slipas.

Exempel från USA är mamman/kolumnisten Lenore Skenazy, som orsakade amerikansk folkstorm och utsågs till ”USA:s sämsta mamma” när hon lät sin 9-årige son åka tunnelbana själv i New York. Sedan startade hon bloggen ”Free Range Kids”, läs den!

Tidningen Mothering rapporterar om amerikanska föräldrar som flyttar till så kallat co-housing, områden där man bor i egna hus men tar gemensamt ansvar för att barnen ska få röra sig fritt och ändå vara trygga.

Visst finns det saker att vara orolig för. Stora faror som miljöförstöring, krig och orättvisor. Små saker också för all del. Jag har själv alltid varit en riktig filifjonka och oroat mig för allt möjligt.

Men det viktiga är att inte låta rädslan ta överhanden. Redan de gamla romarna visste det: det enda man verkligen behöver vara rädd för är rädslan. Rädslan gör oss mer sårbara, mindre klartänkta. Om vi är rädda gör smärtan mer ont.

Det finns många förklaringar till att vi blir allt mer osäkra. Vissa säger att det beror på att vi får allt mindre tid att känna efter, tänka efter, testa våra gränser. Vi har så mycket annat för oss när barnen är små att vi inte hinner låta dem utforska världen i sin egen takt. Om vi tog oss den tiden skulle vi upptäcka att de kan betydligt mer än vi tror.

Andra menar att vi strävar efter allt mer perfektion och kontroll. Vi tror (kanske omedvetet) att vi kan eliminera all smärta, både fysisk och själslig. Därmed blir vi också allt mer sårbara för smärtan, och allt räddare för den.

En del går ännu längre och tror att makthavare odlar och underhåller rädslan. Media till exempel säljer inte lika bra när det handlar om lycka och trygghet, därför handlar tidningar och tv mer om våld, risker och katastrofer. Affärsmän tjänar på vår rädsla för att de kan sälja saker (larm, grindar, hjälmar, piller och så vidare). Politiker ser hellre att folk oroar sig än att de engagerar sig.

Hur som helst är det värt att fundera på. Vad är du rädd för? Varför är du rädd? Vad skulle hända om du slutade att vara rädd för det?

Har du gett Alvedon?

Sommaren 1984, när M var ett år gammal, vaknade han en natt när vi var på landet och var varm som en kamin. När jag tog tempen på honom nästa morgon hade han 40 grader. Jag packade ner honom i vagnen och rullade snabbt iväg till den enda doktorn på ön, en semestrande barnläkare. ”Ta det lugnt”, manade han, ”och kom ihåg de tre V:na – Vätska, Vila och Värme. Inga febernedsättande piller, för om febern går ner för snabbt kan man få kramper”.

Det där körde vi sen på alla fyra barnen. Aldrig en värktablett. Värme, vätska, vila, citronomslag, frisk luft, c-vitamin och förkylningste fungerade tillräckligt bra. Lökomslag om de hade ont i öronen. Puss och blås och kanske en saga om de fått en sticka eller slagit sig. Det verkade bra både för att bygga upp deras tålighet och immunförsvaret. Inte så att de aldrig var sjuka, men inte lika ofta som en del andra barn och framförallt gick det över snabbt, ofta på en dag

Men varje gång jag pratade med sjukvårdsupplysningen eller vårdcentralen – vare sig jag ringde om ett ovanligt stort myggbett, hosta, pricksjukdomar eller stukad fot, oavsett vad som hade hänt – var det första de frågade, alltid och ofelbart: Har du gett Alvedon?

De första tio gångerna svarade jag nej och blev tvungen att slösa bort flera viktiga minuter på att förklara och försvara mitt beslut att inte ge Alvedon. Efter det svarade jag ”javisst” och kunde gå direkt på de relevanta råden.

Det finns absolut tillfällen när det är rätt och riktigt att ge värkmedicin eller febernedsättande. Men när man pratar med barnsjukvården kan man få för sig att de har andelar i Astra Zeneca. Våra barn är iallafall levande exempel på att man kan klara sig lika bra i stort sett helt utan värktabletter.

Idag hade bland andra DN och AB artiklar om ny forskning som visar att för mycket Alvedon kan orsaka astma. DN:s Karin Bojs skriver också om att febern fyller en funktion.

PS Jag tror inte på Emla heller.

Läs vad andra skriver om , , ,