haj fena fikon

Det började med att jag skrev att jag hajade till.

I samma ögonblick hajade jag till. Vänta nu! Varför hajar folk till? Har det nåt att göra med att de hajar något? Och hur kom hajarna in i bilden?

Brugd (eventuellt med dam i, eller bakom)

 

Det visade sig (som så mycket annat) vara oklart, men också hänga ihop.

En haj är en broskfisk i överordningen Selachimorpha. Men det används också som benämning på en hårdför och skicklig person. Som en pokerhaj till exempel, som ju inte alls är en kortspelande broskfisk. Själva ordet haj är ett lån från holländskan, med rötter i ett germanskt ord för pinne.

Att haja något, alltså förstå något, har inte alls med hajar att göra. Det är ett av många svenska låneord från romani.

Och att haja till är, enligt Bo Bergmans Etymologisk ordbok, ytterligare nånting: det är ”troligen bildat till utropsordet haj som sedan 1600-talet använts vid fasa och förskräckelse”.

Klart som hajfensoppa!

(PS när vi ändå tar upp fenor: det heter inte att vara EN FENA på nånting, för det har inget med hajfenor att göra. Utan man är FENA på något, kort och gott, som i FENOMENAL.)

Jag tar tillbaka att det hängde ihop. Det var bara oklart.

Men varför hajade jag till från första början?

För att jag cyklade förbi ett av husen som min morfars farbröder byggde i skiftet 1800/1900, det som ligger på Hantverkargatan 34, och såg att kvarteret hette Fikonträdet.

Det var då jag hajade till! För att fikonträd spelar en stor roll i berättelsen om Zacharias och sykofanterna, som jag har skrivit om här tidigare. Även det en hal historia! Och jag har ingen bättre förklaring till att jag berättar om det här nu än att det är så min hjärna funkar, mina tankar simmar som hajar i ett hav av fikon. Doppa tårna på egen risk :)

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Vi måste prata om Rolfe

Kommer ni ihåg Rolfe, det rara telegrambudet i Sound of Music? Han är sjutton år, blond och blåögd och jättekär i sextonåriga Liesl. De skuttar omkring och pussas och man känner att det här är grabben hela dan, en svärmorsdröm.

Grabben med choklad i!

Men så hårdnar det politiska läget i Österrike. Nazisterna får allt större inflytande. Rolfe går med i Hitler Jugend, och plötsligt är han inte så gullig längre. Liesls pappa är anti-nazist, och det gillar inte Rolfe alls. Han blir allt kyligare mot Liesl, och när han till slut måste välja lojalitet väljer han nazismen, och avslöjar var Liesl och hennes familj gömmer sig undan soldaterna.

Häromdagen tänkte jag på Rolfe, när jag hittade en lapp i mitt postfack. En granne och jag öppnade våra postfack samtidigt, och brevbäraren var också där. Grannen hittade sin lapp först, sen såg jag att jag också fått en liknande. Brevbäraren konstaterade att det låg liknande lappar i allas postfack. Den var handskriven och ganska illa kopierad och hade ett djupt rasistiskt och nazistiskt budskap – det gick ut på att ”den vita rasen” är på väg att ”utplånas”. Grannen och jag jämförde våra lappar, illa berörda, och sen sa vi i mun på varandra: Det kan väl inte vara nån i huset?

Tanken på att någon av våra rara grannar skulle vara nazist är så obehaglig att det vänder sig i magen. Att man kanske delar hiss med nån som står och tänker att det viktigaste i världen är att man är vit. Att nån som kommer förbi när man står och grillar på gården kan titta på våra vänner med mörk hud och känna någon slags rädsla, illa förklätt till hat. Jag vill inte ha såna människor i min närhet utan att veta om det. Jag vill ta strid med dem, få dem att förklara sig, tvinga fram deras trolliga rädslor i ljuset, tjata på dem tills deras öron kroknar. Tanken på att nån jag småpratar med i farstun, eller nån i fikarummet på jobbet, eller kassörskan jag hälsar på varje dag i affären i smyg kan vara nazist, alltså på riktigt nazist, en som tror att en människas värde har något som helst att göra med hennes gener – den tanken är så oerhört sorglig. Det är som i en skräckfilm, som i Stepford Wives eller Invasion of the Body Snatchers.

Nåja, nu kanske jag tog i lite. Men det var skönt att få veta att det med stor sannolikhet inte var någon i vårt hyreshus som lagt lapparna i postfacken. Jag ringde en kollega som är expert på högerextremism, som sa att det är nån dåre som lagt såna här meddelanden i många hus i Stockholm – lite som de där tättskrivna lapparna man ser ibland på lyktstolpar och anslagstavlor.

Flera i huset som hörde av sig och tyckte att det kändes hemskt. Jag satte upp den här lappen som motvikt på ytterdörren:

Jag blir illa till mods av tanken på att vanliga människor, oavsett hudfärg, kan förvandlas till rasister när det politiska klimatet hårdnar och människor som känner sig oroliga vill ha någon att skylla på. Att jag kanske sitter brevid en Rolfe på bussen.

Det kanske verkar löjligt med en fredsduva men jag tror att det i såna här tider är så otroligt viktigt att vi verkligen anstränger oss för att vara öppna, vänliga, generösa och fredliga. Jag tror att det i längden är det starkaste av alla de vapen vi kan använda. Att vi inte vänder oss inåt i vår rädsla utan att vi möts och pratar om det vi är rädda för och hur vi kan hjälpa varandra.

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Försäkringskassan som gör folk sjuka

När jag blev jättesjuk förrförra sommaren trodde alla att det var utmattning (det var det, men också ett första tecken på cancer). Jag kunde inte gå, knappt stå upp, hade dålig syresättning, kraftlöshet, hjärtklappning, yrsel, andningsbesvär, huvudvärk, feberkänsla och kallsvettningar. Min husläkare sjukskrev mig på heltid i en månad men när jag träffade min företagsläkare tyckte hon inte att det räckte utan sjukskrev mig i sammanlagt två månader.

När en och en halv månad hade gått meddelade Försäkringskassan att de inte tänkte godkänna sjukskrivningen och alltså inte betala ut någon sjukpenning. Det var bara att gå direkt tillbaka till jobbet, fast jag var sjuk. Då hade jag redan varit hemma i 45 dagar, eftersom två av varandra oberoende läkare hade sagt åt mig att vara det. En lång tid att vara utan både lön och sjukpenning.

Jag överklagade till Försäkringskassan men det hjälpte inte. ”Tror ni att båda de här läkarna ljuger”, frågade jag handläggaren. ”Vi tror inte att de ljuger, eller att du ljuger” svarade hon. ”Men intygen är inte skrivna på rätt sätt.”

Jag kunde inte förstå vad hon menade, men min husläkare bekräftade att det är ett stort problem. Hon önskade att det skulle sitta en handläggare från Försäkringskassan med varje gång hon skulle skriva ett läkarintyg, för hon hade ingen aning om vad hon gjorde för fel.

Läkaren i den här artikeln i tidningen Sjukhusläkaren delar min husläkares frustration. ”Många, inklusive jag själv, upplever sig extremt ifrågasatta. Vi som läkare vill ju se oss som en samarbetspartner till Försäkringskassan. Så som det är nu har det i stället blivit väldigt mycket konflikter mellan enskilda doktorer och Försäkringskassans handläggare” säger hon.

”I samband med de här nya direktiven från regeringen om att sjuktalen ska ner upplever jag att man har har missat i utbildningen av handläggarna. De klarar inte själva av att se vad syftet med sjukskrivningen är utan vill att vi som läkare ska leverera statusfynd och beskriva i detalj så till den milda grad att det blir ett hinder i arbetet och ett arbetsmiljöproblem för oss.”

”… visst finns det mycket som behöver göras för att minska sjuktalen och för att få ett långsiktigt hållbart sjukförsäkringssystem. Men så som det ser ut i dag är kommunikationen mellan läkare och Försäkringskassan ett jättejätteproblem.”

I en annan av artiklarna berättar en läkare om hur hon till slut blev långtidssjuk av att försöka hantera Försäkringskassans kompletteringskrav.

Det är en mycket läsvärd och hemsk artikelserie. Även kommentarerna är väldigt talande.

Läs gärna också läkaren Roya Haikimnias reportage från en kurs i försäkringsmedicin, som visade sig vara en kurs i Arbetslinjen.

Och Toivo Jokkala i Arbetaren, om den verkliga orsaken till de urspårade sjukskrivningarna.

För några år sen kom en fantastisk intressant (och skrämmande) rapport inifrån Arbetsförmedlingen: Vi bara lyder, skriven av sociologen Roland Paulsen. Jag hoppas att han skriver en rapport om Försäkringskassan, och att alla får klart för sig hur det totala vansinnet som råder där drabbar sjuka människor så att de blir ännu sjukare.

 

Spara

Bra karl reder sig själv

Alltså jag måste verkligen hålla med alla de här Sverigekristdemokraterna och svenskvännerna och allt vad de heter. Det borde verkligen vara förbjudet att tigga! Det är osvenskt att tigga. Vi riktiga på-riktigt-svenskar har ändå byggt det här landet, ända sen vi var bebisar, och våra förfäder har byggt det ända sen DE var bebisar på stenåldern. Med svett och blod har vi byggt det, sten för sten och plastbit för plastbit, och vi har klarat oss helt själva och aldrig behövt nån hjälp. Vi har gjort RÄTT för oss. Vi har förlöst varandra, ammat varandra, bytt blöjor, ordnat dagis, hållit skola och tagit hand om våra barn helt själva. Vi har skött all sjukvård själva, och kört alla bussar och lastbilar, vi har byggt alla bilarna också och alla husen. Och städat allting själva och odlat all mat. Lagat maten har vi också gjort. Vi svenska svenskar alltså. Vi har skrivit alla böcker och spelat all musik och gjort alla filmer, och tänkt alla tankar. Själv är bäste dräng! har vi tänkt. En bra karl reder sig själv! Bättre en rövare i poolen än tio turkar i skogen! har vi också tänkt (lite oklart varför, men på ett helt svenskt vis.)

svenska sockerconny

Socker-Conny! Se där en riktig svensk, med järnrör och allt. Sprungen ur Joakim Pirinens snille.

Ja nu kom jag från ämnet men vad jag vill säga är att tiggare FUSKAR. De tror att de kan komma hit och bara FÅ våra surt förvärvade slantar. Att de bara kan komma och titta liksom bedjande och typ verka fattiga och så ska vi ge dem våra enkronor och kanske femmor? Alltså, femmor? Vad tror de? Att vi ska kunna ignorera dem bara? Att vi ska kunna titta bort? Hur skulle det gå till? Nej fan man är ju SVENSK, man har fått en helsvensk uppfostran så man vet vad som är rätt och fel! Så då gör det ju ont att inte ge, att bara gå förbi. Så kommer man hem och har ont i magen, i sin helsvenska mage! Det borde fanimej vara förbjudet.

Och vad ska vi säga till våra svenska barn? ”Jo förstår du lilla gumman, när du blir stor behöver du inte skaffa nåt riktigt jobb! Du kan bara sätta dig på gatan och tigga ihop enkronor och femmor av stackars lättlurade svenskar. Fiffigt va?” Är det det vi ska säga? Ska vi visa dem ”nu ger pappa den här tiggaren en femma FAST han säkerligen inte har gjort ett dagsverke i hela sitt liv, fast han säkerligen har sin diamantklädda bmw parkerad här bakom hörnet, full med jungfrur och skökor och madonnor som lyder hans minsta vink. Pappa ger honom sin fina blanka femma! Vad lär du dig av det? Att det lönar sig att vara lat, lilla gumman, kom ihåg det!

Nej, förbjud tiggeriet säger jag, förbjud allting som kan göra svenskar olyckliga och förvirrade. Ställ en varm korvgubbe i varje gathörn istället! Eller en dragspelare! Eller ett äkta helsvenskt, lyckligt fyllo! Vadsomhelst som inte gör ont i min helsvenska mage.

 

(Obs! Denna text var satirisk.Bäst att lägga till för nytillkomna läsare.)

 

 

Oäkta barn och liderliga fattighjon

Läste du historien om Trasfröken? Den hemlösa kvinnan som levde i Stockholm på 1800-talet, vars skelett man använde till rasforskning? Björn af Kleen skrev om henne, och om rasforskningen på Karolinska Institutet, i två långa bra texter på DN tidigare i år. De belyser bland annat hur fattiga, sjuka, födda utom äktenskapet, självmordsoffer och kriminella även efter döden helt saknade status och ansågs vara lämpliga objekt för både vanlig medicinsk forskning och rasforskning. Björn skriver:

Karolinska institutet hade grundats 1810. Fyra år senare hade då­varande Medicinalstyrelsen yrkat på att fattigvården skulle fråntas rätten att begrava sina döda såvida inte liken först erbjudits KI.

Fattigvårdsstyrelsen protesterade mot förslaget. Om de fattiga fick vetskap om att deras kroppar riskerar att hamna på KI efter döden kanske de skulle börja sky fattigvården i ännu högre utsträckning; och Stockholm behöver knappast mer slum vid den här tiden.

Säkert var det också en fördel att det sällan fanns någon anhörig som kunde protestera – i alla fall ingen som hade något att säga till om.

En vän till mig hjälpte Björn med research till artikeln om Trasfröken, och tillbringade därför många långa timmar i underjorden, i Stockholms Stadsarkiv. Då och då stötte han på skrifter om urvalet av vilka kroppar som skickades till KI och såg att de ofta inkluderade så kallade oäkta barn. Han vet att jag är en sån oäkting så han tog bilder och skickade till mig i förvissningen att jag skulle bli fascinerad, och han hade helt rätt.

 

stadsarkiv mf 20150304_152955

(obs att alla bilder går att klicka på för att se större)

Några riktigt gamla regelverk på tyska, inhämtade som underlag när de svenska reglerna skulle skrivas om 1924.

 

stadsarkiv mf 20150304_152506

Här lite regler från Anatomische Anstalt, Universitetet i Tübingen 1920. Eller så är det ett flygblad som skickades ut till olika ställen när anatomiska anstalten började få brist på lik – min gotiska är inte jättebra.

 

stadsarkiv mf 20150304_153438

Känner ni von Leichens? En fin gammal tüsk familj. Nej men jag gissar på min knackiga skoltyska att det betyder ”Föreskrifter för leveranser av lik till den anatomiska institutionen”.

 

stadsarkiv mf 20150304_145627

”Statens Offentliga Utredningar, 1922: Utredning och förslag rörande förskaffande av lik för den för läkareutbildningen nödvändiga anatomiska undervisningen.” En utredning skriven av professor Ivar Broman, anatom, fosterforskare och rasbiolog. (Jag rekommenderar varmt att läsa Wikipedias artikel om honom! Han verkar ha varit en obehaglig typ, men med förtjusande skor.)

 

stadsarkiv mf 20150303_185610

”Gällande bestämmelser rörande tillgången till lik för den anatomiska undervisningen i Stockholm, Upsala och Lund / sammanstälda af Algot Key-Åberg. 1889”. Key-Åberg var professor i rätts- och statsmedicin vid Karolinska institutet. Det finns en rolig (och hemsk) sak om honom också, nämligen den här artikeln om hur mycket en människa kan äta utan att spricka. Har inget med denna text att göra dock.

 

stadsarkiv mf 20150303_184623

Jag tror att det här är ur Key-Åbergs skrift om olika regler som gällde under olika tidsepoker:

I enlighet härmed erhöll sålunda Collegium medicum rätt att efter reqvistion hos polisen, men utan andra särskildt bestämda vilkor, till anatomiskt bruk erhålla lik efter (…) oäkta barn från staden och intilliggande län.

 

stadsarkiv mf 20150303_185515

och oäkta barn (som någon gång blivit undersökta av en doktor?) ansågs tillsammans med

sjelfmördare, afrättade individer, kringstrykande tiggare, (…) alla för gröfre brott häktade, i fängelse eller häkte döda personer

vara safe att dissekera i Skåne.

 

stadsarkiv mf 20150304_150309

Glöm inte de vanartiga och liderliga fattighjonen. De är det inte heller någon som bråkar om.

 

stadsarkiv mf 20150202_173428

Bonusbild: En särskild dopbok för de oäkta barnen. Så att de äkta barnen inte får några oäkta baciller på sig kanske? (Bilden är mikrofilmad av The Genealogical Society, Utah)

Ja, jag menar inte att raljera, det är bara så bisarrt och gräsligt alltihop. Tur att ingen särbehandlar oäkta barn, kriminella och tiggare idag!

 

Evakuerade!

Vi hyr vår lägenhet av gud, eller av kyrkan iallafall, närmare bestämt av den lokala församlingen. När vi flyttade in för tre år sen sa jag högt och tydligt till alla som ville höra på att nu ville jag aldrig flytta mer! Dels för att det var en väldigt trevlig lägenhet och dels för att det var en utmattande flytt.

Visserligen har jag bara flyttat åtta gånger i vuxen ålder (den genomsnittliga svensken flyttar elva gånger i sitt liv!) men jag kände att det kunde räcka nu. Att det skulle vara helt okej att slå sig ner för gott här.

Gud ville dock annorlunda. Förra året fick vi hyresgäster veta att huset skulle helrenoveras i 40-talsstil (huset är byggt 1941), stambytas och få ny dragning av elen. Det skulle ta minst nio månader och under tiden skulle vi som inte hade egna reservboenden bli evakuerade, oklart vart. Efter nästan ett år, för bara några veckor sen, fick vi veta att vår familj fått ett evakueringsboende i huset intill! I en lägenhet som varit prästbostad för länge sen, mycket större än den vi bor i men i gengäld måste vi flytta in även hela vårt källarförråd i ett rum i lägenheten. Hyresvärden skulle betala stadsbud, vi skulle packa och allt sånt själva.

flyttplanlapp

En gåta: hur kommer det sig att man trots seriös planering ändå alltid får en släng av KAOS och PANIK den sista dagen innan flytten?

Så vi flyttade i söndags. Och nu skulle jag ännu mer vilja utbrista ALDRIG MER!!!

Men om nio månader är det ju dags igen. Dags igen att adressändra, flytta alla abonnemang, fylla i alla formulär. Dags att packa ner alla böcker i drygt 100 flyttkartonger (stadsbuden vill bara ha dem knappt halvfulla), packa ner allting annat i ytterligare hundra kartonger, montera ner alla lampor och krokar, surra ihop alla sladdar, samla ihop alla miljoner prylar, märka alla kartonger jättenoga, rulla ihop alla mattor, ta alla kläder från sina galgar och vika ihop, packa alla galgar, städa ur kyl och frys, bryta alla naglar och nysa oavbrutet av allt damm som virvlar upp.

flyttjox 0210 03

Ögonblick som uppstår medan en packar ner allt löst och fast. Jag kallar den ”Robot och Ganesh spanar in i spåkulan i hopp om att förstå vad som händer, men får inget svar eftersom batterierna i kulan är slut sen länge”.

flytt 8-10 016

En hel flyttkartong gick åt för att få plats med alla teburkar. Tack goda Helena som kom och hjälpte oss att flyttpacka!

flytt 8-10 026

Många flyttkartonger you say? Här hade vi ändå inte börjat packa böckerna.

flytt 8-10 039

Familj, vänner och inneboende gick fram över böckerna som Egyptens flytthoppor

Halvvägs mellan åttan och tian tröttnade flyttgubbarna och ställde ner allting. (Men bara tillfälligt, som tur var.)

flytt 8-10 059

En utmattad porslinspackare tog en välförtjänt tupplur i soffan. En snäll flyttgubbe byggde en skyddande vägg av kartonger.

 

flytt 8-10 066

Obligatorisk flyttmiddag, helt utan bestick och annat sånt som annars måste hittas först.

Japp, om cirka nio månader är det dags igen att inte hitta nånting, upptäcka att alla lådor ändå står på fel ställe och huller om buller ¤#&*, dra alla sladdar igen, inse att internet inte funkar, ringa timslånga samtal till internetleverantören, montera upp alla lampor och krokar, försöka hitta kastrullerna för att laga mat och till slut hitta dem i en kartong märkt ”KÖK” underst i en hög i rummet märkt ”FÖRRÅD”, och så vidare och så vidare.

flytt 8-10 074

kartonger

 

flytt 8-10 076

kartonger

 

flytt 8-10 104

kartonger

 

flytt 8-10 124

har jag sagt kartonger?

 

Jag har gått upp fem varje morgon i en vecka och röjt kartonger och fällt ihop kartonger, jag har tänkt kartonger, jag har drömt kartonger. Efter hemflytten nästa år flyttar jag aldrig mer! Om de tvingar mig att flytta tänker jag kedja fast mig i en garderob och leva på dammtussar och pälsängrar :O

Men! Vi har i allafall tak över huvudet. Och ett väldigt roligt tak dessutom, med stuckaturer. Vi har sängar, och bokhyllor som det snart står böcker i (när jag packat upp de dryga 100 kartongerna). Idag fick vi igång tvättmaskinen och har tvättat fem tvättar som vi har hängt på finurliga ställen, i brist på torkställ. Och vi har städat kallskafferiet – vi har ett kallskafferi! Med fönster i! Det här är säkert enda gången i mitt liv jag bor i en prästbostad från sekelskiftet, så jag tänker på det som att vi gör en äventyrlig utflykt till en främmande plats där det finns kallskafferier och milsvida iskalla parkettgolv och kakelugnar som man inte får elda i och stuckaturer i taket som är fyra meter ovanför. Det blir roligt, och slitsamt, och till sist får vi komma hem igen.

Och i mitt nästa liv ska jag äga endast en dromedar, en tältsäng och en kaffepanna.

tältkaffe

Heja Rebecka! Jag menar Norge!

När jag var liten åkte vi varje år till Oslo, till min mammas bästis som bodde där, på min namnsdag den 17 maj (jag heter Rebecka i andranamn). Norrmännen blev jätteglada och firade mig som galningar.

barnen var glada

studenterna var glada

alla var glada, och lite rörda.

Ja, ni fattar.

Efter många år av denna okontrollerade norska Rebecka-glädje, den våren jag skulle fylla elva år, hade någon vänligheten att upplysa mig om att det inte alls var min namnsdag som firades, utan Norges nationaldag, även kallad grunnlovsdagen. Russerna var inte yra av glädje för min skull utan för att de slutade skolan, och det var inte till mig kung Olav vinkade från sin balkong.

Nehe.

Men jaja! Jag kom över det med tiden. Det är väl roligt att de är glada ändå. Därför vinkar jag och hurrar nu: grattis Norge! Glad syttende mai!

Varför man inte ska ge till tiggare

1. Man har inga mynt eller sedlar på sig.
2. Man har jättedåligt med pengar själv, så lite så att man inte ens kan avvara en femma.
3. Man har helt sjukt bråttom.
4. Man har inga armar.

Annars kan jag inte komma på något rimligt skäl att inte ge småpengar till någon som behöver det.

Ibland hör jag folk säga att de som tigger gör det för att slippa jobba. Varje gång vill jag fråga: Skulle du hellre tigga än jobba? Tänk efter. Skulle du?

Ingen människa väljer den förödmjukelsen, den utsattheten framför ett respektabelt jobb. Ingen.

Andra svaga argument:

– Ger man en tiggare pengar så går de bara till maffian.
Ok, ge frukt, mackor, kaffe, vantar istället.

– Vi kan inte ha ett samhälle där folk lever på allmosor.
Fine, jag är med på revolutionen. Tills den är genomförd kan vi ge småpengar så att folk inte svälter ihjäl.

– Hur ska jag veta att jag inte blir lurad?
Enkelt. Titta på dig själv. Har du kläder? Har du ett hem? Ett jobb? Känner du dig trygg med att du ska få du mat varje dag? Du blir inte lurad.

DN har en bra reportageserie om tiggare just nu, läs den.

Skräpraseriutbrott

Snön smälter – ja det går o-er-hört långsamt, men den smälter. Och vad ser man då? Inte snödroppar och krokus direkt. Mer fimpar, hundbajs, tuggummin, skräp.

Jag blir galen på folk som slänger skräp! När jag ser någon som kastar skräp på gatan eller i naturen förvandlas jag från blid hippie till rasande furie. Jag känner hur konstapelkasken växer ut på huvudet och jag vill vråla till skräparen HAR DU ALDRIG GÅTT I MULLESKOLA?!?

Det har hänt att jag har gått ifatt personen ifråga och gett dem skräpet med orden ”Du tappade nånting”. Jag vet! Helt skogstokigt. Men ingen är felfri (inte ens jag).

Jag har också en hemlig plan. Den går ut på att jag en dag ska träffa en god fe som ger mig tre önskningar. Den tredje önskningen ska då vara att kunna trolla, och det första trolleriet ska vara att uttala en hemlig formel (simsalafimp!) som skickar tillbaka allt skräp till avsändaren.

Alltså: alla fimpar man slängt, alla glasspapper, tuggummin, ölkapsyler, ciggpaket, petflaskor, plastpåsar, busskvitton och gamla sängbottnar man någonsin kastat på marken kommer farande i en väldig virvelstorm och landar vid ens fötter (eller begraver en, beroende på hur mycket man skräpat).

Detta ska gälla såväl lokala som globala nedskräpare. Har man läckt olja kommer den farande. Har man släppt ut giftig rök får man den tillbaka. Kärnavfall, koldioxid, ftalater etc. Hej, här är vi igen!

Här kommer alla fimparna på en och samma gång

Bevis för att kapitalismen är en sjukdom

Idag stod jag på bussen brevid en lodis, en knarkare som såg ut att vara minst hundra år men troligen var tio år yngre än jag. Han var helt väck, tuggade på en otänd cigg, muttrade och höll sig med möda fast i en stolpe. På fötterna hade han flera par trasiga skor så han måste hasa för att inte tappa dem, och han luktade som en sopstation. Bakom mig satt två män och diskuterade lodisen.

”Att de ens får åka buss” sa den ena.

I det ögonblicket ville jag vända mig om och göra nånting hemskt och smärtsamt med den mannen, men det gjorde jag inte eftersom det är olagligt och våld föder våld och det var min hållplats. Men på vägen hem tänkte jag att jag snarare borde ha hållit fram min mobil, satt den på videoupptagning och bett honom upprepa sina ord. Filmen kunde sedan ha tjänat som bevis för att kapitalismen är som syfilis: den slår sig på hjärnan och gör folk sinnessjuka.

För att vi inte bara kan stå ut med att det finns människor mitt ibland oss som lever som skräp. Vi kan tänka på dem som om de vore skräp också. Vi fylls inte av sorg när vi ser det, utan vi tycker att vi borde slippa se det helt och hållet, för vår egen bekvämlighet. 

Det är fullt möjligt att jag skulle få Nobelpriset i medicin för den upptäckten, men det skulle inte vara till någon glädje.

Den åttonde dvärgen

Plåster? Klister?

Kloker, Blyger, Butter, Glader, Trötter, Prosit och … vad hette han nu då, den sjunde dvärgen i Snövit? Yngsta dottern grubblade så hon blev blå i ansiktet, men hon kom inte på det. Det var en lång bilresa, tillsammans med mig och syskonen fick hon ihop en gedigen lista med förslag. Tyvärr kom vi på det riktiga namnet till sist, men om det skulle dyka upp en åttonde dvärg kunde han få välja mellan till exempel:

Dryger
Tråker
Kryper
Dryper
Dummer
Konster
Pucko
Pulver
Setter
Sätter
Ligger
Nyper
Super
Kräker
Kväker
Bräker
Sjuker
Nyser
Baciller
Blänger
Fiser
Myser
Splitter
Klotter
Mister
Spader
Klöver
Ruter
Hjärter
Fötter
Nötter
Stjärter
Fjärter
Splatter
Roger
Kenneth
Flyger
Smyger
Romer
Druser
Goter
Fetter
Socker
Lödder
Tjocker
Krymper
Bitter
Flotter
Dricker
Döder
Killer
Snyter
Sverker
Jerker
Torker
Kryster
Brister
Dränker
Stryper
Hugger
Fluster
Ister
Kasper
Fuler
Klister
Minister
Tvister
Twister
Presbyter
Kleter
Klänger
Blogger
Flickr
Browser
Mauser
Luger
Trendsetter
Besserwisser
Rocker
Alabaster
Piaster
Kränger
Tröger
Knaster
Tyster
Trycker
Knycker
Blöder
Luder

Blazer! Mister!

Blazer
Booster
Elvis
Cross-over
Droger
Fusker
Gnäller
Krüger
Suger
Brysker
Ryter
Mjäker
Yster
Dyster
Kluster
Ester
Faster eller
Plåster.

Expedition Enhörning

Det började med slukhålet härnere på Maria Magdalena kyrkogård, precis nedanför vårt hus. En dag i november förra året öppnade sig ett hål, som tidningarna kallade oförklarligt och mystiskt, i marken. Ett fyra meter brett och nästan två meter djupt slukhål mellan gravarna, bara sådär. Det kan ha att göra med byggandet av Citybanan, ingen vet riktigt. Det kom snabbt en presenning över hålet och sen dess är det nästan dagligen orangeklädda män runt hålet som mäter, krattar och begrundar.

slukhål :: sinkhole
Hur jag än försöker kan jag inte komma ihåg om det var någon grav just där.

Skeletten bryr sig nog inte men jag känner att jag måste hålla ett öga på det där hålet så att det inte slukar vårt hus. Så att det inte säger slurp, som det gjorde i Guatemala för några år sen, och huset dras ner i avgrunden.

Som ni kanske märker är jag inte så förtjust i avgrunder. Om det finns nånting jag hatar mer att tänka på än höga höjder så är det stora djup. Marianergraven till exempel, uää. The Abyss, brr. Det går bort, fetbort.

Ändå har jag nu fått ett nytt mål i livet: att besöka världens största slukhål, Xiaozhai tiankeng i Kina.

Det började som sagt med vårt lokala slukhål. Jag plåtade det och skulle lägga upp bilden på Flickr igår, och då ville jag läsa om slukhål på wikipedia. Naturligtvis finns det en massa rysliga djupa hål över hela världen. Särskilt otäcka (och vackra) verkar så kallade ”blue holes” vara, som tex Stora Blåa Hålet. Sen läste jag om tiankenger, ”himmelshål”, och att det största finns i Kina. Det är 662 meter djupt. I normala fall skulle jag inte vilja komma närmare det hålet än en mil.

Men. En rad i beskrivningen fångade min uppmärksamhet och gjorde mig plötsligt fascinerad.

Nån mer än jag som tänker på Julen i Pengalösa?

”On the bottom grows unique forest.” Det växer en unik skog på botten.

Fattar ni? En mystisk skog, på botten av ett mystiskt och oförklarligt hål i jorden. En underjordisk skog som ingen människa har satt sin fot i. Säkert vandrar det omkring magiska djur i den. Jag måste bara åka dit. Hur jag ska komma ner? Utan att dö av fasa? Ingen aning. Men det måste gå. Det kan finnas enhörningar där nere! Gripar! Och kanske slukefanter! Vem är på?

Unik skog med mystiska djur och blinkande flygande svampar och allt möjligt

Här, och här, och inte minst här kan ni läsa på om slukhål så att ni är väl förberedda för expeditionen. Enhörningar behöver man inte veta så mycket om, det räcker med att ha med sig morötter (och en kork).

PS Enligt Thomas Eliasson, berggrundsgeolog på Sveriges geologiska undersökning (SGU), finns ingen anledning för stockholmare att oroa sig för slukhålet.
– Nej, inte nu efter detta, man får hoppas att de har lärt sig. Det var ju bra att det gick så bra som det gick och att inte någon ramlade ner i gropen. Nu kanske de blir än mer försiktiga, säger han till Aftonbladet.

PPS För att göra den här konstiga posten ännu konstigare kan jag lägga till att min hjärna vägrar att acceptera ordet slukhål. Kanske för att det är läskigt, kanske för att det är fult. Varenda gång jag ska säga ”slukhål” har jag glömt bort vad det heter och får för mig att det heter sjunkhål, skunkhål, slurkhål eller något annat lika bisarrt. (Nej, inte surkål. Så illa är det inte ställt med min hjärna.)

Fredag! Igen?

De senaste veckorna har det blivit fredag igen, utan att jag har fattat hur, vecka efter vecka. Såhär:

– Va, är det fredag igen?
– Hallå, är det redan fredag?
– Men vaf… hur kan det vara fredag redan?

Veckorna har kort sagt slungat sig efter varandra, hack i häl eller vad nu veckor har längst ner. Det kan ju tyckas behagligt med bara en massa fredagar, men dessvärre har även fredagarna, lördagarna och söndagarna försvunnit med ett schlurp in i det svarta hål som heter november.

Därför har jag inte hunnit blogga (Hör och lär, SJ! Svarta hål ska det vara, inte att lokföraren har försovit sig) och därför har jag inte göra nånting eller läsa böcker eller tänka en vettig tanke.

Och nu är det redan lördag. Bara en sån sak.

Vad man ska tänka på när man flyttar

  • Anlita en välrenommerad flyttfirma. Annars kan det gå som det gick för oss i måndags: flyttgubbarna kom en halvtimme för sent och började flytta långsamt som tapirer. Den flyttstädning som skulle ingå dök inte upp. När flyttbilen var full hände ingenting i två och en halv timme, eftersom chauffören hade gått för att göra ärenden. För sent gick det upp för oss att den firma vi anlitat var en flyttmäklare som lagt ut flytten på några underbetalda ryssar med obefintliga stadsbudskunskaper.
  • Ha många goda vänner som hjälper till att flytta. TACK Elsa, Susanna, Max, Axel, Ossian, Malin, Lennart, Micke, Gunnar, Oliver och Rolf. Utan er hade vi bott kvar på Bellmansgatan 24 fortfarande, eller suttit på dårhus, eller möjligen i finkan.
  • Ha en hissreparatör fastkedjad vid hissen. Annars kan det gå som det gick för oss i måndags: först stannade lilla hissen med fyra av våra flytthjälpar instängda inuti. Där blev de sittande i cirka en halvtimme men verkade ganska nöjda ändå (”vi slipper ju bära!”). Sen kom hissreparatören och släppte ut dem. En kvart senare stannade stora hissen och blev stående i två timmar, eftersom hissreparatören nu var på annan ort. På eftermiddagen stannade hissen i det huset vid flyttade in i, och blev stående i fyra timmar eftersom, ja, ni fattar.
  • Se helst till att det inte ösregnar.
  • Om man är två parter som ska byta samma dag, se till att de två olika flyttfirmorna inte börjar kivas om vem som har första tjing på hissen och det eventuellt torra utrymme som finns för de tvåhundra biljonerna flyttkartonger.
  • Om man är två parter som ska byta samma dag, se till att de två olika flyttfirmorna är ungefär lika effektiva. Vi (som är politiskt korrekta söderbor) kände oss mycket obekväma med det faktum att våra usla flyttare samtliga var från länder med arabiska eller kyrilliska bokstäver, medan den andra flyttfirman uteslutande bestod av ariskt hypereffektiva, blonda unga män från trakten av Borlänge. När de senare himlade sig med sina dalablå ögon och suckade över våra klåpare kände vi omedelbart hur orättvist det var och hur fina och mänskliga våra flyttare var jämfört med de där linhåriga flyttmonstren.
  • Skaffa fram förströelse för den familj som ska flytta in, så att de har något att göra medan de står i ösregnet i timmar och ser taxametern ticka iväg och blir alltmer likbleka och deras vuxna barn börjar leta efter trubbiga föremål. Det är mycket bättre att de lägger pussel eller spelar något roligt sällskapsspel.
  • Om bytet ska ske klockan 14 är det inte lämpligt att flyttstädarna kommer 14:15. Flyttstädningen som ingick skulle utföras av samma tapirer som flyttade kartongerna. Inte så fiffigt. De visade sig dessutom vara ännu sämre på att städa än att flytta. Vi fick panikringa efter en jourstädfirma.
  • Ha handskar, träskor, madrasserad dräkt och titanförstärkta ryggmuskler under hela flytten, upp till en vecka efter då alla kartonger ska packas upp, genomsökas och flyttas runt i lägenheten. Detta för att undvika sönderslitna nagelband, avbrutna finger- och tånaglar, blåmärken och träninsgvärk SuperDeLuxe.
  • Flytta in i en fantastisk lägenhet med utsikt över hela stan, hämta mat på Sukhothai och röj middagsbordet från kartonger så att alla flyttvänner får plats att äta middag klockan tio på kvällen medan solen går ner och färgar himlen i lila, guld och rosa. Man kanske knappt kan lyfta ätpinnarna av utmattning, men det är definitivt värt det.
  • Det var allt, tror jag. Nästa vecka: Vad man ska tänka på när man packar flyttkartonger.

 

Prickchock! Njutångest! Gnällvarning!

Jag är så himla duktig och äter inte godis längre, fast mörk choklad är ju inte godis (mer frukt, va?) så det får jag äta. Susade förbi chokladhyllan idag och såg nånting med ”mörk” och ”ekologisk” och ”grönt te”, bra, det lät nyttigt och lagom ogott, det stoppade jag ner i vagnen.

Men döm om min fasa när jag nyss tog fram chokladkakan coop Prima Mörk choklad mango & green tea! Den var full av otäcka prickar, sliskigt snack och snömos. Det började redan på framsidan

Klicka! Förstora!

där den (förmodligen helt oskyldiga) produktutvecklingschefen Uta Marienhagen uttalar sig om chokladen innanför. Den smakar ”äkta mango” bedyrar hon, och det är ju bra eftersom falsk mango smakar väldigt äckligt, lite som vidbränd gröt. Sen skruvar hon upp spänningen lite, sänker rösten och viskar hest:

”Bitar av mango ger en fint krispig konsistens…”

… och där bryts meddelandet. Vi får aldrig veta vad det var Uta skulle berätta om innan hon föll ner från stolen av återhållen extas.

Som ni säkert redan har anat är det språkpolisen i mig som har fått ett allergiskt anfall. De tre prickarna kallas för ellipsligatur och används för att markera nånting avbrutet. (Alla som läser Lottens blogg vet redan vad det är.)

Wikipedia har följande att säga om ellipsligaturer:

Uteslutningstecknet används också för att ange att något avbryts mitt i ett ord, eller i en mening. Då ett ord är ofullständigt skrivs tecknet tätt intill, medan om det är en mening som inte är fullständig föregås tecknet av ett mellanrum:

  • ”Din idi…!” – längre än så hann Patrik inte innan hans syster smällde dörren efter sig.
  • ”Men hur kunde … Hon var ju här alldeles nyss!”

 

Så förutom att det ser himla fånigt ut med tre prickar efter en mening som ”Bitar av mango ger en fint krispig konsistens” så betyder prickarna (eftersom de sitter tätt intill ordet) att ”konsistens” blott var början av ett ord. Min hjärna tvingas leta efter ord som börjar med ”konsistens”, och hittar (med hjälp av Svenska Akademiens ordlista) bara ord som inte verkar passa in det minsta i detta chokladsammanhang.

”Bitar av mango ger en fint krispig konsistensgivare”?

 

Av detta får min hjärna allergiska utslag. Men det hjälper inte det minsta att vända på kakan. Det blir ännu värre!

Klicka och förstora på egen risk!!!

 

Min hjärna försöker slita sig från sina förtöjningar. Inte bara måste jag komma på vad Se…, Dofta…, Bryt… och Smaka… ska fortsätta som för ord (förslag mottages tacksamt). Dessutom måste jag läsa all denna kväljande smörja!!!!%#*

När någon okänd person talar om för mig att jag ska SE, DOFTA, BRYTA, SMAKA, ANDAS och framförallt NJUTA (njuuuut nu, hör du det, jag står här och tittar medan du njuuter, njuuut!) blir jag tre år och vill inte njuta alls. Vill inte! Tänker inte bryta! Inte placera en liten bit på tungan! Titta här hur jag FLOMPAR av en STOR bit och glufsar i mig den medan jag håller för näsan, haha, det smakade ingenting, jag vet inte ens vad en mango är, lalalala jag hör inte!

Ja, så kan det gå.

PS Om rutan däruppe hade varit större hade jag tryckt in fler utropstecken samt orden Parentesterror! och Interjektionsattack! men nu får ni nöja er som det är.

Ett märkligt sammanträffande på väg till tandläkaren

Något mycket egendomligt hände mig på väg till tandläkaren härom morgonen. Eller snarare två egendomliga saker, inom loppet av några minuter. Så här var det:

Jag skulle vara hos tandläkaren klockan tio. 09:40 kom jag ut genom porten och upptäckte att jag glömt min plånbok. Åkte upp igen, letade, hittade plånboken och var tio minuter sen när jag kom ut igen och började småspringa genom snöstormen.

Min tandläkare har sin mottagning på Götgatan, precis vid Gunnarssons konditori och Skanstulls tunnelbanestation, men det tar minst en kvart att gå dit i motvind på snöbuckliga trottoarer så jag kände mig ganska jäktad. Vid övergångsstället efter Medborgarplatsen stannar en fiskbil för rött ljus. ”Perfekt!” tänker jag och skuttar ut i gatan, fram till bilen. Jag knackar på rutan och öppnar dörren på passagerarsidan. ”Ska du bort till fiskaffären?” frågar jag. (Göta Fisk ligger längre bort på Götgatan.) Chauffören stirrar på mig och ropar ”Nej!”
”Men jag ska bara bort till Gunnarssons, kan jag åka med dit eller?” fortsätter jag. ”Nej!” kvider chauffören, och jag inser att han inte vill att jag ska åka med. ”Okejdå, tack ändå” säger jag och stänger dörren och lufsar tillbaka till trottoaren.

Inte helt lugnande mössa

Först där och då slår det mig att jag har betett mig lite konstigt. Anna Toss, skärp dig! tänker jag. Du är snart femti, då får man inte lifta mitt i stan! Du skrämde säkert slag på den stackars fiskmannen, komma ångande sådär i öronlappsmössa och slita upp dörren.

Jag fortsätter Götgatan fram men bara några sekunder senare hör jag någon bakom mig som ropar: ”Hallå! Hallå där! Du!” Jag vänder mig om och ser två unga killar i en firmabil från ett stort telefonföretag. Den ena sticker ut huvudet genom bilfönstret och ser vilsen ut. ”Vet du var Västermalmsgallerian ligger” frågar han. ”Va, Västermalmsgallerian, det är ju på Kungsholmen!” svarar jag. ”Då är ni på helt fel stadsdel, det här är Södermalm.” ”Men hur kommer man dit då?” Jag tittar på klockan. Två minuter i tio. ”Jag kan förklara, men jag är jätteförsenad till tandläkaren. Kan ni köra mig dit, det är bara tre kvarter rakt fram.” ”Visst, hoppa in” säger killarna och skuffar ihop telefonkartongerna och ordersedlarna i baksätet. Så jag sätter mig i bilen och hinner precis förklara hur man tar sig till St Eriksgatan från Götgatan tills vi är framme vid tandläkarens port. Tio prick.

Vilken tur va?
Och ganska konstigt att jag både försöker lifta mitt i stan (har typ aldrig hänt förut) och blir upplockad av vilsekomna telefonförsäljare (har definitivt aldrig hänt förut) inom loppet av en minut. Vad är oddsen?

PS Ingen av killarna i telefonföretagsbilen hade GPS i sina mobiler! #fail

PPS Vid närmare eftertanke är jag inte alls säker på att det stod ”Göta Fisk” på fiskbilen. Jag är inte ens säker på att det var en fisk på. Jag hade väldigt bråttom, som sagt.

En sån här fiskbil var det iallafall inte, så mycket är jag säker på

 

Spara

Medborgartest (och snart börjar vi mäta era skallar)

Uppdatering! Det var bara ett skämt. Som tur var. Barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson har fått tag på första utkastet till ett medborgartest för svenskar. Tanken är att inte bara nya medborgare måste klara testet för att få svenskt medborgarskap. Alla svenskar mellan 18 och 80 år som vill behålla sitt medborgarskap måste få godkänt.

Man önskar att det vore ett skämt eller en mardröm, men tydligen är det på fullaste allvar och i vaket tillstånd man måste läsa detta. Här kan du testa om du är (eller kan bli) en god svensk medborgare:

Medborgartest Sverige
Svara på frågorna i tur och ordning! Du har 20 minuter på dig. Inga hjälpmedel är tillåtna! Ditt första svar gäller!

1 Sveriges städer
Två av Sveriges städer är Östersund och Örnsköldsvik.
a) Vilka landskap ligger städerna i? (1 p)
b) Båda städerna ligger på sluttningar mot stora vatten. Vilka vatten? (1 p)
c) Genom städerna går två olika riksbekanta järnvägar. Vad kallas de? (1 p)
d) Båda städerna är kända idrottsstäder. Daniel Sedin och Sigge Ericsson är kända profiler. Vilka idrotter har de vunnit sina framgångar i? Och vilka idrottsföreningar representerade de i sina hemstäder? (1 p)
2 Sveriges broar
Tre broar går från Sverige till våra grannländer Finland, Norge och Danmark. En fjärde bro går från fastlandet till Sveriges näst största ö. Vilka fyra vattendrag för dessa broar över? (4 p)
3 Sveriges drottningar
Sverige har sedan drottning Kristinas tid med rätta blivit känt för sina drottningar. Nämn fyra av dessa:
a) En verksam på 1700-talet (1 p)
b) En verksam på 1800-talet (1 p)
c) En verksam på 1900-talet (1 p)
d) En verksam på 2000-talet (1 p)
4 Sveriges politiska partier
Flera av Sveriges politiska partier har bytt namn under senare år. De ursprungliga namnen gav tydligare besked om partiets ursprung och ideologi. Vad hette på sin tid det parti som leddes av
a) Gunnar Hedlund (1 p)
b) Jarl Hjalmarsson (1 p)
c) Birger Ekstedt (1 p)
d) Hilding Hagberg (1 p)
5 Sveriges internationella förgrundsfigurer
Flera svenska kvinnor har gjort viktiga insatser för Sverige internationellt. Namnge
a) Sveriges senaste kvinnliga utrikesminister (1 p)
b) den kvinna som blev chef för FN:s internrevision och som riktat skarp kritik mot FN:s ledning (1 p)
c) den kvinna som utsetts till FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors situation i krig och andra konflikter (1 p)
d) Sveriges nuvarande EU-kommissionär (1 p)
6 Svenska blommor
I Sverige har varje landskap en landskapsblomma. Vilket landskap förknippar du med
a) Blåklint (1 p)
b) Prästkrage (1 p)
c) Styvmorsviol (1 p)
d) Liljekonvalj (1 p)
7 Svensk mat
Matlagning är en favoritsyssla för många svenskar. Varje landskap har därför också en landskapsrätt, typisk för landskapet. Listan är inte officiell, men om vissa maträtter råder full enighet. Så – vilket landskap förknippar du med
a) Kroppkakor (1 p)
b) Isterband (1 p)
c) Pitepalt (1 p)
d) Röding (1 p)
8 Svensk musik
Musik har blivit något av en svensk exportvara. Svensk jazz har sedan Lars Gulins och Jan Johanssons dagar haft stora framgångar.
a) En svensk jazzgrupp vann i början av 2000-talet internationell ryktbarhet för sin avancerade och egensinniga jazz. Gruppen kallades EST. Vad står det förkortningen för? (1p)
b) En svensk trombonist, som också sjunger, har betytt mycket för att lansera andra svenska musiker utomlands och ordnar varje sommar uppmärksammade jazzkonserter på idrottsplatsen i Brantevik. Vad heter han? (1 p)
c) Flera svenska jazzsångerskor har haft framgång utomlands. En av dem har nyligen fått stor uppmärksamhet för sitt samarbete med Radio String Quartet Vienna. Vad heter hon? (1 p)
d) En jazzpianist från Malmö har snabbt etablerat sig som en av Europas främsta. Sommaren 2010 startade han Ystads jazzfestival. Vad heter han? (1 p)
9 Svenska myndigheter, organisationer och företag
Sverige är ett välorganiserat land. Flera av våra myndigheter/organisationer/företag är mest kända genom sina förkortningar. Vi undrar nu: Vilka myndigheter/organisationer/företag döljer sig bakom nedanstående förkortningar – och vilken verksamhet bedriver de?
a) JO (1 p)
b) JC (1 p)
c) JK (1 p)
d) SJF (1 p)
10 Svensk idrott
Fotboll är en stor sport i Sverige, och flera internationellt kända spelare kommer härifrån. Basen för detta är en framgångsrik klubbfotboll. I vilka städer hör följande fotbollsklubbar hemma? (½ poäng för varje rätt svar, max 4 p totalt).
a) Mjällby
b) Oddevold
c) Sylvia
d) Assyriska
e) Sirius
f) Öster
g) Brage
h) Älgarna
11 Svenskt religiöst liv
Den svenska kulturen är starkt knuten till en kristen idétradition. Vi vill nu veta:
a) Vad är helgsmål? (1 p)
b) Vad betyder EFS? (1 p)
c) Varför firas Kyndelsmäss – och när? (1 p)
d) Varför firas Värnlösa barns dag – och när? (1 p)
12 Svenska språk
I Sverige talas svenska. Men vi har också fyra officiella minoritetsspråk – eller fem, beroende på hur man räknar. Nämn minst fyra av dem! (1 p för varje rätt svar, max 4 p totalt).

Det hela verkar snudd på sinnessjukt. Vad är det som testas egentligen, vad vill man åt? Är man en bättre medborgare för att man känner till Hilding Hagberg, pitepalt och Värnlösa barns dag?

Jag vill veta: Vad är det för människor som står bakom det här förslaget, och vem har konstruerat testet? Och framförallt, vad är syftet?

Katastrofalt i England (med uppdateringar)

Åkte till London i lördags. Ännu en jobbresa, och ännu en chans att träffa dottern. Jobbet gällde som vanligt kriser och katastrofer: jag och tre kollegor skulle träffa krisfolk i London en dag och delta i en konferens om katastrofer i Newcastle två dagar. Lustigt nog började katastroferna redan tidigt på lördag morgon, då dotterns pojkvän råkat stänga av klocklarmet av misstag så att dottern missade sitt plan från Irland till London. Gråt och tandagnisslan! Men flygbolaget lovade boka om henne om hon bara skyndade sig till flygplatsen, så det löste sig till slut och vi kunde förenas i London på eftermiddagen. Första krisen avvärjd!

Under helgen vandrade vi runt i stan. London är inte lika charmigt längre, hela England känns som ett sjunkande skepp där besättningen läser The Sun, dricker öl och låtsas som ingenting. Men Kensington Park är fortfarande vacker och förtrollande i skymningen, med kråkor, ekorrar och japaner som smyger omkring bland de stora träden.

den magiska parken


Och så gick vi i affärer förstås, dottern ville gå till Foyles som är en av världens största bokhandlar. Två timmar senare vacklande vi ut därifrån, tio kilo tyngre och tusen kronor fattigare. Men rikare i själen, och bättre försedda med julklappar.

nödnummer

På måndagen åkte vi tuben till Whitehall och fick en visning av COBR-rummet, som visade sig inte vara fullt med kobror men coolt ändå. Brittiska regeringens kriskansli sätter sig i COBR-rummet när det är kris, och det är ordnat så att man ska kunna få så snabb och korrekt info som möjligt, och så att de beslut man tar ska kunna få konkret resultat så snabbt som möjligt.

Sen åt vi lunch med några människor som driver en ideell organisation för stöd till katastrofdrabbade, och sen tog vi ännu en tunnelbana till New Scotland Yard där vi fick en otroligt intressant intervju med en grupp poliser som arbetar med ”Family Liaison”. Varje gång en engelsk familj drabbas av att en familjemedlem dör på grund av ett brott, en trafikolycka eller en större katastrof så tilldelas familjen en FLO (Family Liaison Officer), en polis som både hjälper till att utreda brottet eller händelsen och samtidigt ger familjen hjälp att få allt det stöd de behöver. Det är en enormt knepig roll och ställer stora krav på polispersonen. De måste vara fullkomligt ärliga mot familjen och ge dem mycket stöd, men får inte bli för nära i sin relation. I vissa fall när någon har blivit mördad finns det en misstanke om att det är någon i familjen som är mördaren, men FLO-polisen måste ändå behandla den personen som vilken sörjande anhörig som helst. Och ännu knepigare: även familjerna till självmordsbombare tilldelas en FLO. De har ju också förlorat någon, och är i de flesta fall helt oskyldiga och knäckta av sorg.

yarden, som man säger


Vi gick och la oss tidigt den kvällen, det hade varit en lång dag och vi skulle ta ett tåg från Kings Cross klockan sju nästa morgon. En halvtimme efter att jag hade somnat gick brandlarmet. Dottern och jag flög upp som champagnekorkar ur sängen, rafsade på oss kläder och skor och tog våra väskor som stod packade och klara vid dörren. Larmet var fullkomligt öronbedövande och korridoren var full med folk som bara försökte fly undan det ohyggliga ljudet. Många var barfota, några i pyjamas eller badrock, en del kom raglande från baren med vinglas i händerna men alla verkade hyfsat lugna och samlade. Sen fick vi stå ute på gatan i en halvtimme medan brandkåren letade efter eld, och sen fick vi gå in igen utan att man hittat något, varken eld eller rök.

an evening out


Alla gäster var uppspelta och jämförde vad de gjort i sin nyvakenhet när larmet gick. Många hade som jag trott att det var väckarklockan och desperat försökt stänga av den, andra hade tagit telefonluren och ropat Hallå? En av mina kollegor hade försökt skruva isär brandvarnaren i tjugo sekunder innan hens hjärna gick igång ordentligt, och dottern avslöjade att hon släckt lampan i samma sekund som larmet började tjuta och trott i ett par sekunders panik att hon tryckt på fel knapp.Nästa morgon fick vi reda på att någon satt igång larmet på pin kiv. Hoppas att den person har stukat tån sedan dess.

Konferensen i Newcastle var superintressant och utan vidare missöden. Jag har twittrat om den här, och här kan man se programmet.

oh no, tänkte jag när jag såg den här skylten på badrumsdörren på hotellet i Newcastle

synkroniserad servering av brödpudding på konferensmiddagen

lunch bestående av mackor, sandwichar, wraps, smörgåsar, bröd, druvor och te


föredömligt enkel karta i Newcastles föredömliga, spärrfria tunnelbana


Sen var det meningen att vi skulle åka hem, men i skrivande stund sitter vi insnöade sen snart tre timmar på Newcastles flygplats och har missat vårt flyg från London. Vi skulle varit hemma strax före midnatt, nu är vi glada om vi kommer till London i natt. Håll tummarna!

Uppdatering: Nu i London. Trött & ser i kors. Bilder länkar och fler galna händelser i morgon.
Uppdatering igen! Efter att kaptenen hade ropat ut tre gånger att vi skulle bli ytterligare minst en halvtimme försenade på grund av snöstorm (som i England betyder en centimeter snö på marken) greppade han micken och förklarade att vi skulle bli ännu mer försenade, denna gång för att en av de passagerare som lämnat planet i desperation en timme tidigare hade glömt sin väska. Till slut kom vi ändå iväg, och anlände London någon gång efter midnatt (det är en timme tidigare här). Sen höll vår flygbuss på att krocka med en bagagebil, men sen var det slut med katastroferna för den dagen åtminstone. Nu (torsdag 08:23 lokal tid) sitter jag på ett Holiday Inn och ska strax resa vidare hem till kära gamla hem. Fortsätt gärna hålla tummarna!

Hästen och människan

Snabb men svårkörd.

Rusar iväg och gör en perfekt start.


Kan ni gissa vem det var Mikael lyckades passera i den virvlande slutstriden, beskriven i bloggposten ovan?

Inte mig i alla fall. Och inte min trevliga ingifta kusin Anna heller.
Nej, den här historien handlar om hästen Anna Toss. Det är en historia som började för drygt 20 år sedan vid ett köksbord i Lillängen, Nacka, när jag bredde ut dagstidningen försiktigt för att undvika bananmosfläckar och utspilld choklad och råkade slå upp sportdelen och travtabellerna. Där såg jag något så märkvärdigt att jag knappt kunde tro mina ögon. Det stod att travhästen Anna Toss hade kommit tvåa i ett lopp. En HÄST. Som hette ANNA TOSS!
Ni som läste om namnet Toss här för ett par veckor sedan fattar hur oerhört konstigt detta var. Okej om hästen bara hade hetat Anna. Det finns 303 382 kvinnor och åtta män i Sverige som har förnamnet Anna, så varför inte en häst. Till och med Anna Anka hade varit normalt för en häst. Men Anna Toss?
Jag lyckades få reda på att hästen hade tävlat på Åby-banan, men det var så långt jag kom. Jag skickade ett kort till Åby och bad dem framföra mina hälsningar till hästen Anna Toss. Sen kom livet med tre och snart fyra småbarn emellan och jag tänkte på min hästnamne alltmer sällan.
Men i går blev jag påmind om henne igen, när Heléne Eriksson som en blixt från en klar himmel, mitt i en helt normal kommentar här på bloggen, avslöjade att hon hade haft en häst som kallades Toss. Och fortsatte med att häpnadsväckande nog känna till hästen Anna Toss och dess ägare!
Jag googlade på ägarens namn och hittade nästan genast till Hans Karlssons blogg. Hans är gift med Barbro, som ägde hästen Anna Toss. Jag skickade i väg ett mail och förklarade att jag var människan Anna Toss, och att jag var väldigt nyfiken på hästen ifråga. Så här vänligt svarade Hans mig:

”Hej Människan.

Jo hästen Anna Toss är uppfödd av två herrar i Borås som heter Anders Aqvelin och Yngve Carlsson. Sammanlagt födde de upp sex hästar under åren kring 1985 med namnet Toss, bl.a. Anna Toss och Charlie Toss samt Toss Alexia och Toss Amigo. Deras stallnamn var Stall Tosseryd.

Barbro och jag kom över Anna Toss på en stor hästauktion i Stockholm och vi tävlade sedan med henne i många år och hon tog tolv segrar och gick mycket bra. Bland annat sprang hon in pengar till en fin barnvagn som vi köpte när vårt första barn, Anna Isabelle, föddes.

Därefter fick Anna Toss några avkommor, bl.a. en häst som hette Pepino Topolino och en som hette Lumbermans Dream – den senare något av en stjärna.

Anna Toss gick ur tiden vid ungefär 20 års ålder.

PS. Vi fick faktiskt för många många år sedan ett brevkort av någon på Åby-travet där människan Anna Toss hälsade till hästen Anna Toss. Därför har vi känt till din existens och historien om människan Anna Toss har berättats många gånger i familjen. DS.”

Bakom en helt vanlig dörr

Idag gick jag för att knacka på hos en granne på fyran. Jag visste inte vem det var, men jag har sett att deras vindsförråd har stått tomt i snart två år, så jag tänkte fråga om de ville hyra ut det till oss. Vi har nämligen fyllt vårt förråd till bristningsgränsen och måste köra en slags 3-D-Tetris varje gång vi ska hämta vinterkläderna, julgransfoten eller resväskorna.

Jag ringde på och hörde hur det krafsade en stund vid låset innan dörren öppnades sakta, och en liten, gammal dam öppnade. Hon såg ut som ett troll, eller en stenbumling. Grå, krum och med lite bucklor och vårtor här och där.
”Goddag”, sa jag och förklarade mitt ärende: ” … så jag undrar om du vill hyra ut ditt förråd till oss.”
”Nej”, svarade tanten skarpt och stirrade på mig. ”Jag har många saker på min gamla adress som ska komma hit. Min dotter skulle flytta hit dem åt mig, men det gjorde hon inte.”
”Oj då”, svarade jag. ”Jaha”, sa gumman och tog ett steg mot mig, ”hon skulle flytta hit alla mina möbler men var är de nu? Försvunna! Hos hennes vänner! Mina speglar, tavlor, allt!”

”Oj då” sa jag lamt igen och tog ett steg bakåt, men tanten följde efter. Hon tog tag i dörrkarmen och fortsatte:
”Hon är född 59. Jag ville aldrig ha henne, jag tycker inte alls om barn och jag ville ta bort henne men det gick inte. Så hon har växt upp med den känslan hela sin barndom.” ”Oj” svarade jag uppriktigt berörd, ”vad tråkigt, så nu har hon …”
”Jag tog strypgrepp på henne när hon var två veckor”, avbröt min granne. ”Så jag är ingen bra mamma.”
”Oj”, sa jag igen. Vad skulle jag säga.

Tanten såg lite uppjagad ut, som en orolig stenbumling, men harmlös. Hon fortsatte att berätta för mig att hon var skild sen 30 år, att hon hade haft en kemtvätt men blivit av med sin lokal och att det var kallt i lägenheten. ”Jag tror att det är en konspiration”, sa hon och sneglade på mig, och jag sa väl oj då igen. ”Det drar från fönstren. Och man hör när grannen kissar. Gör ni det också?” Ja, det fick jag hålla med om att man hör väldigt tydligt, och vi har också drag.

”Så du vill inte hyra ut alltså”, sa jag och började backa mot trappan, ”det förstår jag. Men … lycka till med allt nu, hejdå!”.
”Lycka till” fnös tanten, ”det vet jag inte, det är så besvärligt allting och man hör när grannen kissar och …”
”Hejdå!” ropade jag igen och flög uppför trappan.

Så vi får nog leva med vårt överfulla förråd ett tag till.

Akuten, natten till söndag

Igår var jag på Södersjukhusets akutmottagning i sex timmar, från halv nio på kvällen till halv tre på natten. Min mamma hade ramlat och kanske brutit benet, och jag lämnade den underbara science fiction-kongressen i Skarpnäck för att sitta i sjukhuskorridor.

Det är en märklig upplevelse att sitta på akuten en lördagkväll. Det ryms så mycket smärta, ångest och ensamhet där. Samtidigt med så mycket ömhet, omsorg och faktiskt glädje och lättnad. Så mycket mänsklighet i sin renaste form.

De som jobbar på akuten är värda all beundran. Särskilt de som gör det bra. Men de måste alla filtrera, annars skulle de inte orka. De får inte bli för engagerade, det finns inte tid och plats för det på ett stort sjukhus. De måste klara att bli precis tillräckligt avtrubbade (varken mer eller mindre) för att stå ut med allt och hinna med det mest nödvändiga.

De måste gå förbi de små tanterna som ligger ensamma och klagar: Snälla du, jag fryser, snälla du, kommer inte doktorn snart, snälla du …
De måste låta den lilla tonåringen gå iväg ut i mörka natten, vinglig av Citodon och med lindad hand, utan någon som möter henne utanför sjukhuset …
De måste mjukt fösa ut den unga missbrukaren som egentligen inte har på akuten att göra utan bara vill ha en förevändning för att få lite värme …

Det borde inte vara så. Sjukhus borde vara så små att personalen orkar engagera sig i varenda patient. Känna varenda kotte och deras barn. Jag tror inte att det finns några andra fördelar med stora sjukhus än de rent ekonomiska.

Men som sagt, det är inte personalens fel att en lördagkväll på akuten känns som en lördagkväll i helvetets första förgård. De är den sista utpostens änglar, och de tog hand om min mamma på ett änglalikt sätt. Klockan halv tre på natten fick hon komma upp på en avdelning och nu ligger hon där som ett litet skrutt och väntar på operation. Jag vill uttrycka mitt varma tack till alla snälla sköterskor och läkare som tar hand om henne där, och önskar dem att aldrig behöva hamna på akuten.

PS Om du missade Inger Edelfeldts skakande vårdvalsrapport i DN i somras; läs den nu.