Tidsresa till Motala

Varje sommar, jul och påsk när jag var liten åkte jag och min mamma till Motala för att hälsa på min mormor och morfar. De bodde i ett hus som fortfarande återkommer ofta i mina drömmar: Villa Toss, ett slags muminhus fast fyrkantigare, ett vitt träslott som låg på en ö, inringat av Göta Kanal på ena sidan, Motala Ström på andra sidan, bilvägen på tredje och järnvägen på fjärde sidan. De senaste dagarna har jag tänkt jättemycket på huset och på om jag kanske skulle göra en road trip till Motala för att se det igen. Tillsvidare kommer här en drös med bilder och historia:

villa_toss-08

Huset från kanalsidan, lekstugan syns till vänster om huset. Fotografen står ungefär i jämnhöjd med slussarna.

villa_toss-10

Samma fast snöigare. Nu syns inte lekstugan, men det röda garaget. Och min mammas översnöade folkabubbla utanför.

villa_toss-02

Huset från strömsidan. Verkstadsvägen går mellan huset och sluttningen ner mot strömmen. Växthuset i sluttningen är helt översnöat!

villa_toss-14

Längre söderut från strömsidan, nu syns växthusets fönster iallafall. Jag vet inte vem som bodde i huset bredvid växthuset.

villa_toss-09

Huset från Verkstadsvägen (strömsidan). Björkportalen och flaggorna var nog för något finbesök från England.

Huset byggdes runt 1870 av ”Motalakungen” John Andersson, som döpte det till Strömsborg men var tvungen att sälja det i slutet av seklet när han kom på obestånd. Min morfar kom till Motala från Stockholm cirka 1908, när han var 25, och fick jobb som provinsialläkare och blev senare stadsläkare. Jag vet inte om han köpte huset eller om det ingick i jobbet: det fanns i alla fall väntrum, mottagningsrum och undersökningsrum på bottenvåningen så det var där han hade sin praktik. Sedan hans tid är det känt som Villa Toss.

Jag älskade det där huset så mycket, och fast jag inte har varit där sen 1974, när jag var 11 år och vi just hade begravt min mormor, så kommer jag ändå ihåg exakt hur huset såg ut på insidan. Jag har som en planritning i huvudet och det är bara bitar av den som är lite otydliga. Det är som en film där jag går genom hela huset och minnena dyker upp som pokémons framför varje steg jag tar, åt alla håll jag tittar.

Där, på grusplanen bredvid garaget ligger den magiska lekstugan med ett kök som var precis som ett riktigt fast allting var litet.

Lekstugan! och framför den min morfar Gidde i läkarrock, hans mamma, en av mina morbröder, två okända personer och en blank och fin bil.

Där är trappan där jag skulle stila för mina kusiner och hoppa över all stegen men ramlade på knä och min morfar fick plocka grus med pincett ur mina knän.

gidde_my

Fast här är det min morfar och Lilla My som sitter på trappan. En av dem brukade hoppa ganska obehindrat.

När man går in köksingången går man först förbi trappan ner till källaren där min kusin sa att han hade hört en röst i mörkret som sa ”blodet droppar, blodet droppar …” Jag skyndade mig alltid förbi den om jag var ensam, in i köket där tant Elsa brukade laga mat när det var fest.

villa_toss-04

Jag vet inte om hon vid spisen är Elsa som ung, det här måste vara 30–40-talet nån gång för min morbror Magnus ser ut att vara kanske tio. När jag kände henne var hon gammal som en gammal rund hemul. Och jättesnäll.

Om man gick direkt till vänster kom man ut i serveringsgången mot matrummet, där stod min morfars jättestora kolsyretub som han använde när han gjorde eget mineralvatten. Till höger var skafferiet där vi brukade smita in och stjäla kakor i obevakade ögonblick, och vid bordet mitt i köket åt vi alla vardagsmiddagar. De slutade ofta (precis som helgmiddagarna) med att nån sprang iväg och grät. En gång, när jag var fem, var det min mamma och min mormor som bråkade (som de ofta gjorde). Det var ett ovanligt upprört gräl och min mormor sa nånting, jag minns inte alls vad, som gjorde att min mamma blev blek och tystnade helt. I pausen som uppstod kom jag plötsligt på ett uttryck som jag hade hört någon säga nyligen och som tycktes passa särskilt bra in på situationen. Jag ville briljera, vände mig till min mamma och sa: Där fick du så du teg! Hon tog det inte alls särskilt bra.

Rakt fram från köket gick man ut i hallen, under affischen med hälsoregler, förbi den lilla toan och handfatet med mässingskranar där vi alltid måste tvätta händerna före maten, och sen in i hallen där tåg-xylofonen stod som min mormor spelade en särskild melodi på när det var mat, och sen trappan där min morfar rasande släpade upp mig för att slänga in mig i min mammas rum en gång när jag sagt emot honom. Efter trappan kom dörren in till salen och därifrån gick man in till mottagningen. Jag fick sitta där inne när min morfar hade patienter, om jag höll mig alldeles tyst. Innanför det var undersökningsrummet, och på andra sidan patienternas väntrum: de fick gå in genom stora dörren på kanalsidan, familjen gick alltid in genom köksdörren om det inte var fest.

Jag kan fortsätta genom hela huset men det blir för långt. Men några fler bilder ändå! När jag ändå sitter här och drömmer om Motala. Klicka på bilderna för att se dem större i ett tjusigt bildspel!

 


Min mamma och hennes syskon sålde huset 1975 till en till en ingenjör på Motala Verkstad – hans son skrev till mig på Flickr och berättade mer om husets historia, till exempel att huset ägdes vid millennieskiftet av någon som förskingrade 24 miljoner kronor från Electrolux där han jobbade. Sen köptes det av företaget Svensk Vodka AB och var visningshus i några år. Då hade jag kunnat åka ner och gå runt i huset så mycket jag ville, men det kom alltid nånting i vägen. Dumt! Jag borde masat mig dit. Vodkabolaget sålde 2007 till Bengt Pettersson, som bor där nu. Och nu ska han också sälja! Här är ett reportage i Corren, med bilder och en video som visar olika delar av huset och en intervju med Bengt P om husspöket.

Så nu känner jag: jag måste försöka få se huset en sista gång. Och även: den som ändå hade 9,6 millar över efter att alla räkningar var betalda! Jag skulle inte tveka en sekund att köpa huset. Om inte annat än för nöjet att få gå upp för trappan igen till vinden där min mamma döptes av sina bröder och där det fanns stora träkistor med skelett i (sa min kusin) och där det fanns en stege upp till tornet som min mormor klättrade upp för varje morgon och kväll för att hissa och hala flaggan, och om hon upptäckte att jag smög efter henne på stegen blev hon JÄTTEARG. Och så skulle jag fira jul där och bjuda in alla släktingar och ha marsipan och nougat på spiselkransen, och när tomten precis hade lämnat huset skulle jag komma in (som min mormor alltid gjorde när jag var liten) och vifta med ett par jättestora vita underbyxor och säga att tomten hade glömt dem på trappan. (Där skulle alla likheter med min barndoms jular ta slut, för det som brukade hända sen var att min mamma och hennes syskon började tjafsa med varandra och höja rösterna och rusa iväg, och vi barn satte oss under matsalsbordet för att slippa lyssna på de jobbiga vuxna. Bara det roliga skulle vi spara!)

Nu har jag ju inte 9,6 miljoner, så jag hoppas att nån annan snäll person köper huset och använder det på bästa sätt. Med spöke och allt.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Filmen om Edith Nesbit

Hej Hollywood! Eller nån annan som vill göra en långfilm om en helt osannolik och begåvad och intressant person med ett ganska så märkligt liv!

I give you: Edith Nesbit.

ENesbit

E. Nesbit har alltid bott i min bokylla. Jag läste Huset Ardens gåta säkert en gång om året när jag var 10–15, den var min favorit men hon har även skrivit (bland annat) Skattsökarna, Fem barn och ett sandtroll, Amuletten, Järnvägsbarnen, Snällvillarna, Det förtrollade slottet, Melisande och Belinda och Bellamant (de flesta lysande översatta av Jadwiga P. Westrup).

Men inte förrän idag fick jag höra om hennes märkliga liv, jag skulle ladda ner hennes böcker till Calibre och kom till en sida med en biografi. Så här var det, i korthet:

Edith föddes 1858 i en by i engelska Surrey. Pappan dog när hon var tre år, och hennes syster Mary var väldigt sjuk. På grund av Marys sjukdom flyttade familjen runt: de kommande 14 åren bodde de i Brighton, Buckinghamshire, sen flyttade de till Frankrike och bodde i Dieppe, Rouen, Paris, Tours, Poitiers, Angoulême, Bordeaux, Arcachon, Pau, Bagnères-de-Bigorre och Dinan, sedan till Spanien, till Tyskland och därefter tillbaka till England där de först bodde i Halstead innan de flyttade till London där de bodde på många olika ställen: Eltham, Elswick Road, Grove Park och Lee. Edith bodde alltså på minst 20 adresser i fyra olika länder under hela sin barndom och tonårstid.

När Edith var 18 träffade hon Hubert Bland som jobbade på en bank. De blev kära och fick en son, Paul, tre år senare. De gifte sig när Edith var i sjunde månaden men flyttade inte ihop eftersom Hubert bodde hos sin mamma och mammans ”paid companion” Maggie Doran. När de väl flyttade ihop blev äktenskapet genast stormigt eftersom det visade sig att Hubert hade gjort även Maggie med barn.

wmorris_roselilly_tapÅret därpå, 1881, föddes Ediths och Huberts dotter Iris. Edith var politiskt engagerad och starkt influerad av marxisten och textilkonstnären William Morris. Hon och Hubert gick med i en socialistisk diskussionsgrupp som senare kom att bli rörelsen Fabianerna. När deras tredje barn föddes 1885 döpte de honom till Fabian.

Nu var Edith trebarnsmor, aktiv föreläsare om socialism och författare, både av barnböcker och politiska texter. Samtidigt ville hon hjälpa sin vännina Alice Hoatson, som var gravid utan att ha någon pappa till barnet – Edith lovade att adoptera barnet och att Alice skulle få bo kvar i familjen, som hushållerska och sekreterare. När det senare kröp fram att Hubert var far även till detta barn blev Edith en smula upprörd och ville typ kasta ut alla på gatan. Hubert hotade att lämna henne om hon inte gick med på att låta Alice och barnet stanna, så då gjorde hon det och adopterade bebisen, Rosamund, istället.

Hubert verkar ha varit en synnerligen besvärlig person. Älskad, beundrad och hatad. George Bernard Shaw som också var Fabianist beskrev Hubert som

Hubert_Bland_-_Project_Gutenberg_eText_13715a man of fierce Norman exterior and huge physical strength… never seen without an irreproachable frock coat, tall hat, and a single eyeglass which infuriated everybody. He was pugnacious, powerful, a skilled pugilist, and had a shrill, thin voice reportedly like the scream of an eagle. Nobody dared be uncivil to him.

Han var även en riktig korkskalle och helt emot feminismen. Men Edith verkar ändå ha sett nånting i honom. Även Alice, som bodde kvar och fortsatte att arbeta som hushållerska och sekreterare. Tretton år senare blev hon och Hubert med barn igen och fick sonen John, som Edith adopterade.

Två år senare dog Fabian, bara femton år gammal, efter en tonsilloperation.

Edith sörjde, och fortsatte att skriva böcker. Alla böckerna om Fem barn och ett sandtroll, och alla Skattsökarböckerna, är dedikerade till Fabian.

Sammanlagt skrev Edith mer än 40 barnböcker – nästan dubbelt så många om man räknar med alla samarbeten. Julia Briggs som har skrivit hennes biografi säger att Edith var den första som skrev moderna barnböcker:

(Nesbit) helped to reverse the great tradition of children’s literature inaugurated by Lewis Carroll, George MacDonald and Kenneth Grahame, in turning away from their secondary worlds to the tough truths to be won from encounters with things-as-they-are, previously the province of adult novels.

Hon har inspirerat P. L. Travers, Diana Wynne Jones, C. S. Lewis, J. K. Rowling och många andra. Den svenska tv-serien Huset Silfvercronas gåta är byggd på Huset Ardens gåta.

ENesbit_Ardens2

Hon skrev för vuxna också, bland annat elva romaner, fyra skräcknovellsamlingar, poesi och politik.

Hubert dog 1914. Tre år senare gifte Edith om sig med båtkonstruktören Kapten Thomas Terry ”the Skipper” Tucker. De flyttade omkring lite (såklart) men slog sig till slut ner i St Mary’s Bay i Kent. 1924 dog Edith, 65 år gammal, antagligen av lungcancer, antagligen för att hon rökt som en borstbindare i hela sitt liv.

Nå? Är inte det en film kanske? Jag ser av någon anledning Lotten i rollen som Edith.

Hur fåren lockas hem

För flera år sen berättade om jag här på bloggen om barndomsminnen, såna som nästan verkar tagna från stenåldern men som faktiskt är från 70-talet. Som höskrindor, logdanser, fiskargubbar och annat Astrid Lindgren-aktigt. Ett av minnena handlade om får och jag berättade om det mer i detalj för mina (nu megastora) barn häromkvällen och det lät så idylliskt och knasigt så ni får också höra.

En av mina barnflickor hette Stina-Maj, hon var från Iniö i Åbolands skärgård.

stinamaj_anna

Stina-Maj och jag utanför Skansen

Dit fick jag följa med ett par somrar, jag tror att jag var åtta och nio kanske. Hennes familj bodde i ett stort hus som hette Ingalunda. De hade fält med sockerbetor och hagar med får, säkert hade de annat också men det är det jag minns. Och katter: en födde sina ungar i min säng en morgon, det upptäckte jag när jag skulle gå och lägga mig. Jag fick vara med på allt. När trasmattorna tvättades i havet, när mamma Hilma kokade mjöd, när betorna skulle gallras i det gassande solskenet, när familjen badade bastu, på logdansen (fast på behörigt avstånd från knivslagsmålen), när fåren skulle fösas ner i Storbåten för att skeppas över till betesholmen.

inio_farbat

Får far i båt.

Det var en mycket snäll familj och i mitt minne var det två lyckliga somrar, trots att jag längtade efter min mamma som jobbade i stan. Och trots att jag ramlade i ett snår med brännässlor, och blev utskälld av grannen för att jag hade gått barfota i kornbingen.

Det här är det bästa minnet: en natt vaknade jag av att alla sprang omkring. Det var en ljus sommarnatt men jag visste att de borde sova och jag blev rädd för att bli lämnad ensam. När de såg att jag var vaken sa de att fåren hade rymt, någon hade lämnat grinden öppen till hagen av misstag, nu var det bråttom att få hem dem igen! Jag fick följa med, men det fanns ingen tid att klä på sig så jag sprang efter i nattlinnet och fick sätta mig bakpå Stina-Majs cykel och akta fötterna noga.

Ganska snart såg vi fåren stå och beta i morgondimman. Nu fick jag sitta bakvänd på pakethållaren, Stina-Majs bror Jerker hade tagit med en stor saltsten som jag fick sitta och hålla i händerna. Stina-Maj cyklade hemåt på den knaggliga grusvägen, långsamt så att ledartackan hann slicka på stenen medan hon gick efter oss, och alla fåren efter henne. Till slut cyklade vi in i hagen och kunde stänga grinden igen, och gå hem efter ett väl utfört arbete.

PS Ett annat bra minne jag kom ihåg nu: där fanns en speldosa med karameller i, såna där med hårt blekrosa eller brunt skal och så nånting sött krasigt inuti. Den stod i fönstret mot havet i stora rummet. Men när man öppnade locket började musiken spela, så det gick inte att ta karameller i smyg!

PPS Där fanns också eldflugor! Eller om det var lysmaskar. Nånting som satt i grässtråna på kvällen och blinkade med ett mjukt grönt sken iallafall.

PPS Här berättar mamma Hilma (92 år när hon intervjuas) om hur hon som elvaåring gick upp fem på morgnarna för att hjälpa till med fisket!

PPPS De två Iniöbilderna är lånade från iniö.nu

ia002

Hilma med not och nät.

Länk

Min mamma i andras ögon

Får man som författare lämna ut andras privatliv? Genom åren har jag skrivit om det då och då, senast om Felicia Feldts bok. Då var redan boken om min mamma och pappa påbörjad och den gör förstås att jag tänker mycket på det. Den handlar ju också om min egen familj och om mina syskon. Hur mycket ska man avslöja om sig själv? Om andra?

Nu är det ju Björn af Kleen och inte jag som skriver. Jag har berättat för honom, delat med mig av min historia, mina brev och minnen. Men han har pratat med många andra också. Jag får veta saker om min mamma och pappa som jag inte visste förut. Min mamma framstår inte alltid i världens vackraste ljus. Som chefredaktör för Kamratposten var hon hård, utan pardon, vissa var rädda för henne. Nyckfull, taskig, högfärdig är ord som en del av de intervjuade använder – folk som jobbade på KP, som jag kände när jag var liten.

min besvärliga/modiga mamma

Det framgår visserligen också att hon var orädd, att hon alltid hade läsarnas bästa för ögonen och aldrig svek dem, vad det än kostade.

Men jag blev ändå ställd när jag läste de där intervjuerna, och först väldigt ledsen. Min mamma! Jag menar jag vet att hon var besvärlig. Jag var ju själv arg på henne jämt. Hon var ofta helt hopplös, utan självdistans, lättsårad, utan förmåga att ta konflikter på ett vettigt sätt.

Men får andra verkligen säga det?

Och allra först tänkte jag: Varför har de aldrig sagt det där till mig? Jag trodde ju att de gillade henne. De var på hennes begravning, sa snälla saker.

Men å andra sidan. Varför skulle de ha sagt till mig att de var arga på henne. Jag är ju hennes dotter, lilla Anna i deras ögon. Och kanske till och med att de gillade henne också, i andra sammanhang. Hon var ju inte rakt igenom omöjlig, hon hade fina sidor, var rolig och generös och lojal. Och gjorde bra saker som sagt.

Ändå, och fast det är helt ologiskt och dumt, tänker jag att hon skulle ha blivit så himla ledsen om hon hade sett det. Sigrid ”Sicce” Kahle var en av hennes äldsta vänner och min gudmor. När hon gav ut första delen av sina memoarer för tio år sedan hade hon skrivit en del om min mamma. Bland annat om hur Lull hälsade på hos Kahles när de bodde i USA 1968, och hur hon skällde ut både värdparet och gästerna för att de var såna inkrökta förtryckare. Om hennes hetsiga humör och politiska enögdhet. Lull blev helt knäckt när hon läste det, fast det mesta var ganska diplomatiskt uttryckt (och sant, ur ett perspektiv i alla fall). Hon sa upp bekantskapen med Sicce och var verkligen helt förkrossad. De blev vänner igen efter några år, men ändå.

Sicce tyckte förstås också att det var hemskt. Andra delen av hennes memoarer kom ut för någon månad sen och hon säger i en intervju i SvD att hon fasar ännu mer den här gången för hur folk ska känna sig beskrivna, eftersom ”Jag vill skildra det som hänt fullkomligt autentiskt, och då måste det osympatiska och otrevliga vara med”.

Jag håller med. Trots att jag tror att min mamma skulle reagerat likadant igen, om hon kunnat läsa andra delen av Sicces memoarer.

Lucke & Lull (och bebis-jag)

När det gäller Lucke & Lull är jag som sagt kluven. Å ena sidan vet jag att hon skulle bli ledsen av kritiken (det hon skulle uppfatta som kritik). Å andra sidan skulle hon säkert vara stolt över att boken kom ut, och tycka att den var väldigt bra (för det är den). I vilket fall så kramas mitt hjärta ihop lite varje gång jag tänker på det. Helt oförnuftigt, men ändå.

PS Mer läsvärt om att lämna ut andra: litteraturkritikern Ulrika Milles i en artikel på Insidan i DN, och i Dagens Arena om ”Den skoningslösa författaren”.

Bild

Gambla bildher

Bilder från förr i tiden sa ni? Till att börja med har jag lånat en fantastisk bok om Carl Malmsten och den har en massa bilder från förr i tiden.

Ur ”Carl Malmsten, känd och okänd” av Lena Blomquist

Jag lånade den för att min farmor är med på en bild, men nu har jag dessutom lärt mig massor om möbeldesign.

Visst är hon väldigt söt, min farmor Greta? Den här bilden är tagen av min farfar, när de var ute och rodde på en alpsjö. Mycket romantiskt.

Nästa bild är från min mammas lådor. Det är hennes morbror Calle som är tvåa från vänster. Jag vet inte var de är på väg, men jag hoppas för hästens skull att det inte är långt.

Calle igen, med sina coola killar. Dåtidens hipsters av allt att döma. Calle blev målare och gick ett sorgligt öde till mötes, jag kanske skriver om det nån gång.

Slutligen: min mormor och okänd dam gör omvända situps (nej jag vet verkligen inte vad såna här övningar heter) på någons gräsmatta. Iförda badmössor, oklart varför. Solen skiner. Allt är väl, i den bästa av världar.

Bild

Skollärarmöte i den svenska skogen 1899

Här är ett foto ur min mammas lådor.

Fotograf: Sw. Swenson, Kongl Hof Fotograf, Linköping

Det är från en fikarast år 1899, någonstans i de mellansvenska skogarna. Faktum är att det står på baksidan av bilden att det är ett skollärarmöte, att året är 1899 och även var den är tagen, men just nu kan jag inte vända på den ity den är nerpackad längst ner i en kartong, orginalbilden alltså, och jag minns inte ortnamnet. Men jag gissar att det var i krokarna kring Kumla, för där bodde vid den tiden min mormors pappa Nikolaus Lindgren som var kantor och lärare.

Nisse

Lars Olof Nikolaus Lindgren, kallad Nils, föddes på gården Lilla Banda i Lärbro på Gotland 1849. I 25-årsåldern flyttade han från Gotland till Växjö, tog kantorexamen och träffade Kristina. De flyttade hit och dit, landade till sist i Kristberg i Östergötland och fick allt som allt sju barn (varav min mormor var näst yngst).

Kristina, Nils och alla barna

Men 1895–1911 bodde han i Kumla och arbetade så vitt jag förstår som både kantor och lärare. Och var med på ett stort möte för skollärare med fika och fotografering bland nässlorna.

Det är en fascinerande bild, som väcker många frågor. Om du inte redan har klickat för att se den i fullformat (2106×1620), gör det nu! Den tål att stirras på.

Praktisk hatt som även kan fungera som glasstårta

Hur kan det till exempel finnas så många olika fantastiska damhattar på en och samma skogsplätt?

Varför är bara en av damerna suddig?

nanananaaa *kuslig X-files musik*

Vad är det för stackare som står halvt undangömda längst bort mellan träden?

Syntes de ens när fotografen tog bilden, eller framträdde de först i framkallningsbadet?

Tveskägg

Hur kommer man på att ha sitt skägg pekande åt olika håll?

Förebilden för The Wicked Witch from the West?

Sa fotografen åt alla med svart hatt att sitta på soffan i mitten?

Kan det vara den här bilden som inspirerade Roald Dahl till att skriva Häxorna?

Aj

Varför dukade de upp fikat mitt i världens största nässelbestånd?

Varför lyser teservisen så överjordiskt?

Varför ser alla ut att vara tre decimeter långa?

Varför har man inte såna här skollärarmöten i skogen nu för tiden? Eller har man det?

Länk

Teddy

En av mina bästa vänner lever inte längre. Hon började i min klass i femman och vi drogs till varandra som magneter. Mitt första minne av henne är att vi satt uppkrupna i fönstret i korridoren i Johannes skola och pratade. Hon tuggade på sitt hår och berättade att hon gått i montessoriklass, och att hon tyckte att vår klass var stökig. Jag tyckte att hon var det finaste jag nånsin sett. Teddy var inte hennes riktiga namn, men hon gillade inte sitt riktiga.

Vi blev bästisar, men det var inte okomplicerat. Hon var våghalsig och ville prova allt, jag var mer försiktig. Min mamma gillade inte vår vänskap, hon trodde att allt knas jag hittade på var Teddys fel, men så var det förstås inte. En gång blev min mamma så arg på Teddy att hon gav henne en örfil. Det kan vara typ det enda jag aldrig har förlåtit min mamma.

När vi var tonåringar blev vi riktiga flumbarn i den bemärkelsen att vi rökte gräs (jag lite, hon mycket), lyssnade på reggae, drog omkring på stan och var allmänt ohängda. Alla killar blev kära i Teddy och tittade knappt på mig, jag var hennes hangaround bara.

Fotoautomatknas

Vi pratade om allt och delade på allt. Vi var väldigt barnsliga och fnissiga och vi gjorde en del grejer som var så sjukt dumma och ogenomtänkta så jag knappt vill kännas vid det idag (fast jag funderar på att skriva om ett av våra huvudlösa äventyr här på bloggen nån gång, om jag törs!). Våra mammor hade nog gått i småbitar om de visste vad vi gjorde. Så var det.

Vi gick ut nian med världens sämsta betyg eftersom vi hade skolkat oss igenom högstadiet, men hasade iväg till Arbetsförmedlingen för det skulle man göra. Där träffade vi en journalist som intervjuade oss för Aftonbladet:

Vi vill ha ett jobb, men

Vi var väldigt upprörda när vi läste tidningen dagen därpå. Så där hade vi ju inte alls sagt! tyckte vi. Vi var inga slashasar eller bortskämda snorungar, vi var helt enkelt bara för smarta för att bli pålurade nåt slavgöra menade vi. Sa jag att vi var 15 år?

Vi fick faktiskt jobb båda två, jag som frilansjournalist på Nynäshamnsposten (hela den märkliga historien finns här) och Teddy på resturang. Senare jobbade vi som tidningsutdelare, tvättsorterare, inom äldreomsorgen, i garderob och med alla möjliga slavjobb. Lustigt nog var de vuxna sura på ”dagens ungdom” redan då.

Texten handlar inte om 80-talisterna, det är bara exakt samma formuleringar nu som då

Överraskande liten efterfrågan på missförstådda femtonåriga genier i Platsjournalen

En sommar var Teddy kär i en biografmaskinist på Grand. Den sommaren såg vi Gökboet 64 gånger. Vi gick igenom så många kärlekar, brustna hjärtan, soluppgångar, smitningar från polisen, cykelutflykter, besök hos mormor, barnvaktande, allt. Ibland var vi osams, men vi pratade ofta om hur vi skulle bli gamla tillsammans. Sen kom hennes stora kärlek in i bilden, och med honom det tunga knarket.

love

Vi hann få några år till tillsammans. Hon fanns med när jag fick mitt första barn. Jag fick vara med om hennes första dotters första år.

Teddy & Max

Men sen tog det mörka livet över. Våra vägar skiljdes åt och det tog tio år innan jag såg henne igen, ett hastigt och olyckligt möte. Ännu några år senare fick jag veta att hon inte levde längre.

Min fina Teddy. Vet du hur mycket jag saknar dig fortfarande? Och att jag drömmer om dig ofta. Alltid bra drömmar. Häromdagen hittade jag dina brev, ombundna med sidenband, i en låda. Jag grät från det första brevet till det sista. Nu önskar jag att jag kunde skriva om allt ljuvligt du tänkte och sa och gjorde, men det är inte mina ord och tankar att ge bort. Jag skriver bara att du var för ömtålig och för bra för den här världen, och att jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka dig igen.

Majas bjudningsbok

Min mormor Maja var som sagt en riktig festpingla. Hon älskade att ha bjudningar. Både små och stora: luncher, middagar, kafferep, the med dans, trädgårdsfester och bröllop. Gärna med snofsiga gäster, fina klänningar, så storslaget det bara gick att festa i sömniga lilla Motala. Hon älskade att duka fint, rita egna placeringskort, vika servetter och skriva verser. Som tur var hade hon det ganska gott ställt och hade både kokerska och hembiträde, så hon behövde inte dra hela det tunga festlasset själv. I själva verket orkade hon ha fest minst en gång i månaden, ibland en gång i veckan.

Och då kommer vi till det knepiga. Ni fattar ju själva. Hur gör man, när man har bjudningar så ofta som Maja, för att inte servera samma mat två gånger? Råka ha samma klänning som på förra julfesten? Likadana girlanger och dukar? Man vill ju inte dabba sig. Men Maja var fiffig. Hon förde bok. Skrivbok efter skrivbok fylldes med menyer, bordsplaceringar och detaljer om gästerna. Min mamma sparade några, här är några sidor ur en av dem. Ganska oemotståndligt i all sin knäpphet:

Knallröd bok med ringpärm
Trevlig kväll med gamla läkare, röda lampor och vita tuppar
Papegojtulpaner! Trevlig stämning.
Min morfar höll tydligen alltid många tal och reciterade Ruben Nilsson.
”På natten thé med nybakade pastejer.”

Lottaträff med bordsplacering, alltså riktig bordsplacering
Succés
Mycket hög stämning!

Jag har inte ärvt min mormors festfixargener, snarare är jag min mammas dotter vilket har resulterat i en del kulturkrockar i min egen familj. Men som tur är kan man ha roligt även utan grevinnor, petit chouxer och bestämda platser!

Snörvelbreven

När jag var sju år fick min mamma lunginflammation. Lungpaj sa man då -69, kanske för att lungorna pajade. Min mormor kom upp från Motala för att ta hand om mig när min mamma låg på sjukhus.

Bela (jag kallade min mormor så eftersom jag pratade mest spanska när jag var liten, mormor heter abuela på spanska) var ganska sträng och jag var jätteledsen. Jag minns fortfarande paniken när ambulansmännen kom och bar ut min morsa på bår och in i hissen. Men det gick bra, hon fick komma hem efter tre veckor och det var allt.

Nu när jag går igenom min mammas grejer hittade jag ett brev som hon har sparat, som jag skrev när hon låg på sjukhuset. Jättefint, lillgammalt och lite sorgligt. Jag visade det för en ung person i min närhet som började snörvla med en gång, test på flera familjemedlemmar framkallade samma snörvlande. Men så sorgligt är det inte! Mest rart tycker jag, jag måste vara förhärdad. Hoppas att ni är lika hårdhudade när jag nu presenterar:

Snörvelbreven

Bild

Brudar med korv i barret

I går kom min fina moster på besök och eftersom bordet fortfarande bågnar av släktbilder var hon vänlig nog att vägleda mig igenom några av de mest okända delarna av släktdjungeln. Den här bilden visste hon till exempel vilka som var med på:

Bridesmaids anno 1905 kanske.
Klicka för att förstora!

Nummer 1 och 2 är Selma och Majken, min morfars systrar. 3, 4 och 5 är deras kusiner Edith, Judith och Elsa. Bruden ska gifta sig med kusinernas bror Josef. Vi vet inte vilka den drömska flickan längst till vänster och den lilla i nederkant är.

Visst är de fina? Och visst har de fantastiskt hår! Jag frågade min moster hur de fick såna där frisyrer. Hon var inte helt säker men trodde att de rullade upp dem på en slags tygkorvar. De ser helt otroliga ut allihop, som sju planeten Saturnus komplett med ringar.

Bild

Tidresetorsdag

Det finns på olika sociala medier en tagg som heter #throwbackthursday, vilket väldigt fritt kan översättas till förr-i-tiden-torsdag eller det-var-då-torsdag (fast throwback enligt tyda.se betyder bakslag, återgång eller återkoppling). Folk postar gamla låtar, gamla minnen och gamla bilder (fast hur gamla de är beror förstås på vem som postar, det är ganska rart när tonåringar lägger upp bilder från 90-talet och bara ”hihi, kolla vad alla såg roliga ut”) och taggar posterna med #throwbackthursday.

Eftersom det är torsdag idag, och eftersom jag ändå sitter begravd till örsnibbarna i min mammas gamla fotoalbum, kommer här några gamla #throwbackthursdaybilder resande från 1920-talet och framåt. De har ett sånt magiskt ljus i sig, jag vet inte vad fotograferna åt till frukost på den tiden men jag vill också ha det!

Min morfar med min mamma (hans fjärde bebis, första dotter) i famnen.
Hon är kanske en dag gammal, född hemma.

Min mamma med sin mamma i magiskt gräs

Lilla Lull med mamma och brorsor i växthuset

Är de så glada för att de just varit i Narnia?
Eller för att barnstolen just fått fiffiga hjul?

Lull och lillebror

Just rätt mössa för det

Studentskor. Var de inte mycket snyggare förr?

Min morsa spelar hjälplös för att  nån som heter ”Oskis” Bernadotte
ska få ta henne på pjäxorna. Men vad har han på huvudet?

En av mina favoritbilder. De kunde VERKLIGEN festa förr i tiden.

Sen kom jag! Mycket lyckat!

Mer om #throwbackthursday:

Vad är grejen

Vad är grejen på Instagram

#throwbackthursday på Instagram

#throwbackthursday på Flickr

#throwbackthursday på Twitter

Bild

Faster, faster

Skulle just gå och lägga mig när tanken slog mig: jag har ju inte bloggat min blogg100-text idag! Känner att det redan är på väg att spåra ur. I morgon kommer jag säkert att hinna borsta tänderna och krypa ner under täcket innan jag kommer på det. Och på onsdag antagligen somna och vara tvungen att blogga i sömnen, en minut innan midnatt för att inte bloggen ska förvandlas till en pumpa. Och på torsdag? Gud hjälpe oss.

Nåväl. Eftersom det är forntiden som upptar större delen av min nutid just nu får den också tjänstgöra som blogginnehåll. Det här är en bild som jag grunnade på i morse. Två av min mormors fastrar, Ruth och Selma.

Uppdatering: Det här är inte de fastrar ni söker! Det är inga fastrar alls! Min moster Ingegärd, som kan mycket mer om släkten än jag, hade vänligheten att upplysa mig att detta är min mormorsmor Kristina Lindgren (till vänster) och min morfarsmor Klara Eriksson (till höger).

De var mellan 55 och 60 när bilden togs.

På den tiden var fastrarna verkligen fastriga

Jag har alltså fem till tio år på mig att bli lika vördnadsbjudande. Krås i halsen ska jag ha också.

Bild

Nakenbad, lyckliga bilder och förr i tiden

I mitt eviga grävjobb (öppnar min mammas gamla flyttkartonger, tar upp bilder, dagböcker, gamla lappar etc, blåser av damm, sorterar och slänger) stöter jag påfallande ofta på bilder av nakna människor på klippor och i saltvatten.

Kom att tänka på det dels för att jag läste svaret på fråga 40 i Mymlans intervju med sig själv häromdagen, samt för att jag diskuterade ”bilder på nakenbadare” med en person som är född på 80-talet, för vilken fenomenet är lika udda som kringresande kittelflickare eller regn av grodor.

Delfin & Cyklop

Delfin & Cyklop

När jag växte upp bodde vi på Käringön varje sommar. Det är en liten ö utanför Orust på västkusten, ganska långt ute i havet, med svarta klippor. På den tiden (60- och 70-talet) var havet blått, salt och klart – man kunde se botten på tio meters djup på sina håll. På somrarna tiodubblades befolkningen när alla göteborgare och stockholmare kom till sina sommarhus och hyrda sjöbodar. När det regnade satt man inne och spelade kort, men så fort solen visade nästippen kastade man sig ut på klipporna eller tog båten ut till någon av holmarna och skären utanför ön.

Bubbelpool

Bubbelpool

Det finns ett Herrbad och ett Dambad på öns östra sida, där de flesta badar nakna. Sen finns Friluftsbadet på öns sydspets och där står det på en skylt vad som gäller: ”Damer 10-14, Herrar övriga tider”. Även där badar de flesta nakna. På alla gemensamma badställen är det påklätt som gäller. När jag var liten var vi alltid på Friluftsbadet, eller så åkte vi ut på öarna. Om vi vaknade tidigt gick vi ner och tog ett morgondopp i Öviken, det var aldrig nån annan där så dags och man behövde ingen baddräkt. Varje år var det också ett stort gäng, kanske fem-sex familjer, som åkte ut till Härmanö minst en gång per sommar och badade näck tillsammans.

Som sälar

Som sälar

Öborna badade inte alls när jag var liten, och de skulle aldrig ha drömt om att bada nakna eller ens visa sig i sina hem utan ordentlig klädsel. De var strikta kalvinister och tyckte nog att vi var galna hedningar. Men deras barn tog simmärkena tillsammans med oss, i bikini eller baddräkt, och när de blev tonåringar och vuxna så badade de nog lika mycket som alla andra. Fast inte nakna då.

Och nu kommer jag till nakenbilderna. Min mamma plåtade jämt med sin lilla instamatic-kamera, och eftersom folk var avklädda ofta så blev det en del nakenbilder i semester-albumen. Nakna barn, tonåringar, unga och gamla. Kvinnor och män. Och sen satt man på vintern och tittade i de där albumen och drömde om sol och svarta klippor och nakenbad. Det var liksom inget konstigt då, ingen som verkade vara obekväm med att bilderna fanns där eller att de togs. Alla gjorde ju så.

Mot den svalkande böljan

Mot den svalkande böljan

Idag tror jag inte att det skulle funka. Folk som inte är nudister badar sällan näck, och att stå på en strand eller en klippa och ta bilder av nakna badande människor, även om man känner dem väl, nej nej nej!

En före-bild

En före-bild

På ett sätt är det bra att vi har blivit medvetna om att det finns människor med skumma avsikter. Men jag tänker att rädslan har fört oss alldeles för långt ut på andra kanten. Det är verkligen mycket skönare att bada utan kläder! När det gäller nakenbilder i album är jag inte säker på vad jag tycker, men det kanske beror mest på att bilder har en tendens att flytta ut från sina album till nätet idag, och bli mer tillgängliga. Jag har inte tänkt klart på det ännu. Bilderna i den här bloggposten är snart 40 år gamla och får anses preskriberade: vi som var släta som persikor här är nu sofistikerat skrynkliga.

Och så till sist, påklädd och jättesöt Lull

Och så till sist, påklädd och jättesöt Lull

Bild

Förfädernas tid

Igår öppnade jag vad jag trodde var den sista kartongen av min mammas gamla grejer. Den var full med hundra miljoner gamla släktporträtt, en del i fina ramar, andra i album eller lösa bilder. Några kände jag igen, de flesta inte. Ramarna är verkligen fina (små, stora, runda, ovala, fyrkantiga, ja ni fattar) men jag har ingen plats på väggarna (eller snarare vi är flera som har åsikter om vad som ska sitta på de väggar där det skulle finnas plats).

Jag slängde ut ett nödrop i sociala medier och fick många kreativa förslag. Baka kakor och ha en ramloppis! Limma upp dem i taket! Sätt upp alla ramarna kant i kant! Det mest vansinniga förslaget kom från Lotten, som skrev att jag borde sätta upp alla bilderna, ”till allmän beskådan och beundran och med informativa lappar framme: Nils Persson Toss, 1872–1918. Veterinär som sades ha dött av en hästspark, men i själva verket svalt ihjäl på en öde ö”. (What? Har ingen sån släkting vad jag kan påminna mig.)

En morfar, några festprissar, en sångare, en bebis, några grävare

Men jag har som sagt 1) ingen aning om vilka de flesta är, 2) ingen vägg (eller iallafall ingen vägg-konsensus). Så tillsvidare har jag bestämt mig för att fotografera eller scanna alla bilderna, och skänka bort alla ramarna till folk som kommer förbi. Det kommer att ta sammanlagt cirka hundra år.

Vilket för mig till ett av mina nu för tiden återkommande grubbel. Hur mycket tid ska man lägga på sina förfäder? Jag håller på och skriver om min mamma och pappa, det finns hur mycket material som helst. Samma om mina Toss-släktingar: det finns brev, bilder, dagböcker, gamla räkenskaper och så vidare så att det räcker fem varv runt jorden. Men är det sånt man ska hålla på med? Riva upp gammalt damm? Kartlägga folk som lagt ner krattan sen länge? Borde man inte ägna sig mer åt framtiden? Eller kan man lära sig nånting av sin historia? Frågor, frågor, frågor.

En yttepytteliten bråkdel av alla bilder på min då sjukt snygga och
glamorösa morsa. Ett fotoalbum med bara bilder på henne
skulle bli en meter tjockt.

Morfars minnen: varför vi inte bor på Östermalm

Min morfars farfar var sannerligen inte någon affärsman. Annars hade jag kanske hetat Dårråthea af Gyllenstrut och tronat i ett palats på Öfre Östermalm just nu. Detta helt orimliga påstående kommer sig av att jag har läst i min morfars röda skrivbok där han skrev ner sina barndomsminnen och lite familjehistoria. Den är väldigt rolig bitvis, och ganska frustrerande här och där som när han berättar om sin farfars obefintliga sinne för feta inkomster.

Morfars minnen av jättelänge sen

Bakgrunden är att min morfars farfar Erik, som var född i Tossebergsklätten i Sunne i Värmland och hade utbildat sig till byggare, tog sina båda söner Per och Olle och gick till huvudstaden för att söka jobb. De kom fram till Stockholm den 1 maj 1864. Min morfars pappa Per var 14 år då, och han fick följa med sin pappa till olika byggen och söka jobb som murarlärling.

Det gick hyfsat bra för Erik, han fick bygga många hus, Stockholm växte med rekordfart. De byggde i Vasastan och på Östermalm, som fortfarande var ganska lantligt. Det var inte förrän 10-20 år senare som det blev snofsigt där, som man kan läsa på stockholmsbebyggelse.se: ”Östermalm omdanas på slutet av 1800-talet från det fattiga Ladugårdslandet till den förnämsta av Stockholms stadsdelar”.

Så det kanske inte var så konstigt att en bit mark där var till salu för ett förmånligt pris nån gång strax före 1870. Min morfar Gidde skriver:

”Lagårdslandet var på den tiden på sina ställen rena moraset. Det fanns ett område mellan ungefär nuvarande Sturegatan, Linnégatan, Östermalmsgatan och uppåt Östermalmstorgshållet, och där fanns fallfärdiga tobakslador och gröpper och buskar och ogräs. Det området var till salu, men det kostade 8.000 kronor. Pojken, min pappa, föreslog sin far att de skulle sälja gården vid Tossebergsklätten och ta sina nu sparade pengar och göra köpet. Men nej, det gick inte. Känslan för gården därhemma var för stark.”

Så här såg området ut ungefär då:

fast det hette inte Östermalm då, utan Ladugårdslandet (ända till 1885)

och så här ser det ut idag:

med nya namn som Karlavägen, Linnégatan, Artillerigatan och Brahegatan.

Det var alltså inte allt man ser på kartan som var till salu för åtta lakan, bara en del av det. Men man kan ändå livligt föreställa sig att den då 16-årige Per hade rätt i sitt förslag till pappan, att det skulle ha varit en god affär att köpa det med gröpper, buskar och allt och bygga lite hus på det. Men nej, som sagt. Känslan för gården därhemma var för stark.

(Göran Tunström skulle säkert ha applåderat morfars farfars beslut. Han menade att utsikten från Tossebergsklätten var det nästa bästa efter en titt på Gud. Och idag kan man ju få nävgröt och fläsk på toppen varje dag, så vem kan klaga?)

Mmm nävgröt

Video

Min farmors far och mysteriet med de jättelika rapphönsen

Vi flyttar på måndag, japp så är det. Inte så långt, bara ett halvt kvarter, men man måste ändå packa ner hela sitt liv i tusen kartonger och frakta dem nerför fem trappor, runt hörnet och sen upp fem trappor! Jag har alltid längtat efter en teleporter men först nu slår det mig hur man verkligen skulle få användning för den.

Hur som helst, de tusen kartongerna står gapande tomma och det är hög tid att börja fylla dem med böcker och saker. Och vad mycket intressanta grejer man hittar när man börjar lyfta ner böcker och saker från hyllorna. Dagens bästa fynd var en liten blå bok som jag trodde var borttappad men som visade sig ligga längst in under bakom. Och jag hade inte ens läst den! Jag bara kom ihåg att jag hade haft den, och har velat läsa den i flera år, men den var som sagt borta. Den heter ”Barndoms- och ungdomsminnen” och är skriven av min farmors pappa August Johan Lindberg, som var skådespelare på 1800-talet i Stockholm.

August!

När jag slog upp den visade det sig att jag fick den av min mamma på min 16-årsdag, vilket jag hade glömt bort helt (antagligen för att jag fick min första kamera den dagen, en Pentax K-1000 som jag älskade ömt i många år). Boken har ett fint ex libris med namnen Signe och Gottfrid Rystedt, och är dedikerad av August till ”Herr Lifmedicus Gottfrid Rystedt / detta lilla minne af författaren”.

82bae-dsc_0018

Augusts lilla blåa

Den är hemskt rolig! En typisk äldre-herre-memoar, med minnen som verkar utvalda, skönmålade och dramatiserade för att få författarens liv att verka lagom märkvärdigt, och författaren själv att framstå som genialisk och enastående intressant redan som nyfödd. Sen är den förstås rolig för mig för att den handlar om en gammal släkting. Och August skriver så rart om sin mamma Stina:

farmorsfarmor Stina

”Min mor kallades allmänt för Södra Åsens hjälphustru och var omtyckt överallt. (…) Hon kunde både baka, brygga, slakta och väva, och när hon satt i vävstolen och jag spolade åt henne, så sjöng hon, så att det hördes av alla grannarna. Sagor kunde hon också, och då vågade ingen av oss säga eller göra ett knyst.”

Men på slutet skriver August om sina resor i Jämtland, och då beskriver han hur folk färdades hit och dit på rapphöna!

”Och så bar det i väg med ångbåt till Sundsvall och sedan alla de aderton, tjugu milen på rapphöna.”

”Betänk att det är andra än jämtlänningar som kommer hit opp från Sundsvall, genomskakade på rapphöna.”

”När jag anlände till Östersund var det på rapphöna.”

Nu måste någon förklara för mig! Åkte man omkring på jättestora fåglar i Jämtland förr i tiden? Eller vad betyder detta?

Min mormor Maja

Nu när min mamma dog hände det något väldigt märkligt: jag fick en helt annan bild av hennes mamma, min mormor. Plötsligt, 35 år efter hennes död, fick jag höra berättelser som ställde henne i ett nytt ljus. Min stränga, hårdhjärtade streber till mormor – hon kanske var en helt annan?

Så länge jag minns har jag hört min mammas bittra klagan över sin mor Maja. Hur ovänlig hon var mot sina barn, mot alla utom den yngste som var den enda hon älskade, den hon skämde bort.

En enda gång rubbades min uppfattning om Maja – när min mamma berättade för mig om de gamla dagböckerna hon hittat, där Maja beskrev sin lycka när min mamma föddes. Min mamma var nästan chockad. ”Jag hade ingen aning – varför har jag inga minnen av det här?” frågade hon mig, eller sig själv. ”Och när tog det slut? När började hon hata mig?” ”Det kanske var när din yngsta bror föddes”, föreslog jag. ”Eller så älskade hon dig faktiskt mer än du har trott.”
Men min mamma slog bort den tanken, och sen glömde jag också bort den. Jag fortsatte att tänka på min mormor som den känslokalla, elaka.

Maja föddes 1898, näst yngst av sju barn i den ganska fattiga men teater- och musikintresserade familjen Lindgren i Kristbergs socken i Östergötland. Hennes pappa Nikolaus var inflyttad gotlänning och hade träffat hennes mamma Kristina när han läste till kantor i Växjö.

Maja as a young woman

Ung och ljuv Maja på besök i Linköping


Det finns två olika familjelegender om hur Maja träffade sin man, min morfar Gideon Toss som var stadsläkare i Motala. Den ena är att han var familjeläkare för en familj som Maja när hon gick på läroverket i Motala. Maja var på patientbesök hos Gidde som avslutade med att säga: Vet Fröken om att vi kommer att gifta oss?

Den andra legenden, som jag är uppväxt med och gillar mest, är att tjugoåriga Maja tog jobb som hemhjälp i Villa Toss. Gidde var då 35 år, pappa till tre pojkar och nybliven änkling. Han blev omedelbart förälskad i Maja, som var väldigt söt, och friade till henne bara några månader senare. Han fick nej, och nej igen nästa gång han friade året därpå, och nej varje år i sex års tid. Men den sjunde gången fick han ja, och 27 år gammal blev Maja mamma för första gången. Det var min mamma som föddes då, och när man läser Majas dagböcker från det året och ser bilder så är det ren och skär lycka man uppfattar.

Förtjust och förvånad


De tre äldre bröderna var också glada i bebisen. Den dag som deras lillasyster skulle döpas till Barbro Margareta passade de på att ta med sig henne upp på vinden, innan prästen kommit, och döpte henne till Prinsessan Tussilull, vilket de tyckte var mer passande för detta söta gryn. Sedan dess kallades hon alltid Lull.

Men sen gick nånting fel, om man nu ska tro min mamma. Maja var sträng mot sina barn, hård och kritisk, snabb med att hitta fel. Även mot barnbarnen, mot mig i alla fall. Jag fick alltid höra om hur slarvig jag var jämfört med Täbykusinerna, hur de var mycket bättre uppfostrade, mer artiga och stillsamma. (Många år senare berättade en av Täbykusinerna hur de alltid hade fått höra av farmor Maja att Anna minsann var mycket mer påhittig och skojig.)

När jag var fem år skulle jag bo i Motala några veckor medan min mamma var i New York. En morgon upptäckte jag några röda prickar i ansiktet och sprang direkt till min mormor för att visa. Hon blev jättearg, och drog mig hårt i armen in i badrummet där hon försökte skrubba bort prickarna som hon trodde att jag hade målat dit. När de inte gick bort förstod hon att det var mässlingen, och blev djupt ångerfull. Då bäddade hon ner mig i sin och Giddes stora säng (där man aldrig fick sova annars), hämtade min nalle och lät mig använda ringklockan som hängde vid sängen och hördes nere i köket, så att jag kunde ringa efter saft och bullar när jag ville. Plötsligt var hon snäll! Det var som ett mirakel. Jag gillade verkligen att ha mässling.

measles

Saft och kakor med Bamse


Men annars var hon hård alltså. Förskräcklig mot sina tre styvsöner, ständigt kritisk mot min mamma och hennes mellanbror, orättvis mot oss barnbarn. Det var så min mamma uppfattade det, och så jag alltid har tänkt. En negativ person – utom när det gällde fest och flärd. Maja älskade glitter, glamour och kalas. Hon kom snabbt upp sig i Motalas societet och blev överste-lotta, medlem i Lions, ordförande i Svensk-Engelska Föreningen och Svensk-Indiska Sällskapet och gud vet allt, och ordnade fester stup i kvarten. Hon hade en hel bokhylla full med blå skrivböcker där varenda bjudning fanns nedskriven och illustrerad: gäster, bordsplacering, vad man hade serverat, vad Maja haft på sig och så vidare. Allt för att inte riskera att upprepa sig. Om gästerna var berömda, helst adliga, var lyckan fullkomlig.

När min mamma skulle gifta sig med en engelsman (som var snygg och charmig men inte adlig) insisterade Maja på att ha ett stort bröllop, minst 300 gäster. Min mamma vägrade, och det blev många upprörda gräl med skrik och tårar. Till slut gick min mamma med på att Maja skulle få bjuda ”de allra närmaste” 70. När de nygifta kom ut ur kyrkan väntade en överraskning: Maja hade beordrat de manliga kusinerna att stå utanför kyrkdörren med korsade sablar som Lull och Anthony fick springa ut under.

Lycklig nybliven svärmor


När skilsmässan var ett faktum efter fem år blev Maja bestört, och skällde ut min mamma efter noter. Skilsmässa var otänkbart. Och när min mamma blev gravid sex år senare, singel som hon var och med en gift man till på köpet, då var det nära att Maja försköt sin dotter. Lika hård var hon mot de två styvsöner vars äldsta barn föddes litet för snabbt efter bröllopet. Det var något som Maja aldrig underlät att påpeka, vilket sårade både sönerna och deras hustrur.

Hon var en häxa, kort sagt.

Men sen var det ju den där dagboken. Och när min mamma dog för två månader sen började jag få höra om en helt annan sida av Maja. En av min mammas barndomsvänner berättade om hur roligt det var att få vara hemma hos Lull när de var små, hur generös och rolig Maja var. Min kära ingifta moster, hustru till yngsta lillebror och mamma till Täbykusinerna, tyckte också mycket om Maja. Hon berättade om Majas härliga humor, om historierna hon brukade dra. Hon påminde om Majas konstnärliga ådra, och den omtänksamhet hon visade genom att ordna alla sovrummen fint och välkomnande innan vi andra kom dit. Det visade sig att Maja fick en svår lunginflammation och hjärtbesvär när lille Magnus föddes. Hans storasyskon, som var 2 och 3 år, kom helt i skymundan och man anställde både sjuksköterska och barnjungfru. Omständigheter som gör att man kanske kan förstå, till och med förlåta, att Maja inte var så närvarande med sina äldre barn de där åren.

Och jag började fundera. Hur lätt var det för Maja, 26, att bli styvmor till tre pojkar mellan 9 och 12 år, vars vackra och snälla mamma hade dött i spanska sjukan? Att gifta sig som ung och pank med en äldre man, vars alla vänner var äldre, rikare och mer världsvana?

Jag börjar luta åt att moster och väninnan har rätt i att Maja kanske var en mycket osäker person, en liten flicka som var van att vara yngst och sötast. Som inte riktigt visste hur hon skulle hävda sig. Som hatade att åldras. Hon kanske till och med var avundsjuk på sin vackra och modiga dotter, som levde ett mycket friare och mer spännande liv än Maja någonsin kunnat drömma om. Och min mamma kanske var svartsjuk tillbaka, kanske kände hon att det fanns en konkurrens mellan dem när det gällde Giddes kärlek.

Maja, Magnus, Lull och Gidde en helt vanlig kväll på 40-talet


Bilden klarnar och blir suddig om vartannat. Människor är komplicerade. Just nu tänker jag mest på en incident som min moster Ingegärd berättade om, som gör bilden just så oskarp och komplicerad som livet är. Det hände 1953, då min yngsta morbror Magnus just förlovat sig med Ingegärd. Stolt bjöd han sin fästmö, sin blivande svärmor, sin mamma och sin gamla faster Selma på lunch på restaurang Reisen vid Skeppsbron. När de samlades sa Maja ganska fränt till honom: ”Men hur har du råd till detta?” Den stolthet och glädje som Magnus kände försvann helt. Så lätt är det att vara elak, fast man egentligen är rädd.

Burr, sa Kasper

Jag städar köket, inte bara småstädar utan flyttar runt, möblerar om, sätter upp hyllor och får äntligen lite ordning och reda. (Så länge det nu varar.) När jag ska rensa hyllan med bakningsgrejer tar jag ett grepp om vaniljsockret, bakpulvret, potatismjölet med ena handen och tappar naturligtvis burken med bakpulver som går upp och ramlar ner i diskhon och över all den rena disken i stället. Medan jag sköljer och torkar disk i ett moln av bakpulver hör jag klart och tydligt min mormors röst: Lat piga bär hellre ihjäl sig än går två gånger.

Just det ordstävet var ett av hennes favoriter, och det stämmer så bra in på mig så jag hör henne säga det säkert en gång om dagen. Jag balanserar hellre tallriken med mackorna ovanpå tekoppen och klämmer fast tidningen under armen och öppnar balkongdörren och skvimpar te över hela golvet, än går två gånger. Jag staplar hellre två kartonger på varandra och får ont i ryggen, än går två gånger. Och så vidare.

Men min mormor hade många andra ordstäv som passade i olika sammanhang. Jag gillade när hon blev förskräckt över något och ropade: Burr, sa Kasper när han såg en naken häst!

Inte för att jag förstod vad det betydde riktigt, men det lät kul, och lite hemskt. Hur kunde en häst vara naken? Och vem var den där Kasper egentligen?

Bildgoogling på ”naked horse” ger detta resultat. Burr, verkligen.

Jag var en ständig källa till bekymmer för min mormor, ibland ven ordstäven kring öronen på mig. När som helst kan jag se henne spänna ögonen i mig och förklara att Små grytor har också öron. Den som viskar han ljuger. Det ska krökas i tid, det som krokigt ska bli eller Somliga straffar Gud meddetsamma.

Hon hade förstås uttryck för saker som var bra också. Det här var min älsklingsramsa som jag brukade reta mina kusiner med: Mina barn är vackra barn, stora ögon som katten. Grannens barn är fula barn, små små ögon som grisen.

Ja, min mormor var full av visdomsord. En annan gång ska jag berätta om henne, hon var en knepig människa på alla sätt. Men nu tillbaka till köket. När kvällen kommer får den late brått.

Juldrömmar

När jag var liten var julen bara sorglig. Den slutade alltid med gråt. Min mamma grät för att jag inte blev tillräckligt glad över julklapparna. Jag grät för att min mamma grät. Min morbrors fru grät för att morbröderna bråkade i den stora, vackra matsalen hemma hos min mormor och morfar. Det fanns mycket som var fint och roligt också: den enorma granen, julgodiset, slädturen på juldagsmorgonen, snöbollskrig med kusinerna, brasan i öppna spisen, julklappsverserna. Men till slut var det alltid någon grät eller skrek eller sprang iväg och smällde i en dörr.

När jag var sexton sa jag upp kontraktet med julen. Fyra jular i sträck lämnade jag min ledsna mamma och firade o-jul med pojkvänner eller kompisar. Sen fick jag barn själv, och upptäckte julen ur ett helt annat perspektiv. Vi påbörjade en tradition med att fira jul hemma hos barnens farmor, och den var både skön och trevlig. Inga tårar.

Så har vi firat julen sen dess, vartenda år utom 2007 när vi var ute på resan. Då firade vi en väldigt spartansk jul på ett hotellrum i Queenstown, Nya Zealand, med en liten pappgran och en stor julkotte. Planen för i år är samma som vanligt, jul hos farmor och J. Och det kommer att bli mysigt och gott och trevligt, precis som vanligt. Vi har hittat ett skönt sätt att fira jul tillsammans och vi trivs med det.

Men för någon vecka sedan pratade jag med en väninna som kommer att vara ensam hemma på julafton i år, eftersom hennes tonåring är ute och reser. Vi började prata om olika sätt att fira jul och plötsligt kom jag ihåg den där drömmen jag hade när jag var tonåring: om en jul tillsammans med vänner, utan julklappar men med god mat, promenader, pussel och musik. Att man kanske hyr ett hus tillsammans, på landet där man kan åka skidor. Eller sitta inne och läsa. Knäcka nötter och chilla.

Nu är vi kanske tillräckligt gamla för att göra det. Våra barn är stora och har inget behov av tomten och paket längre. De kanske vill följa med, eller fira julen på egen hand. Det är en skön dröm.

Ibland drömmer jag att det till och med blir sång och dans.