Katarina Taikons glöd får inte slockna

Vi orkar inte ta emot för många zigenare sa Palme på radion, och min mamma blev så arg så hon slängde diskborsten i väggen. Det var 1969, och den socialdemokratiska regeringen hade just fattat beslut om att utvisa 47 franska romer från Sverige. ”De får ju inte stanna någonstans” ropade min mamma i telefon till någon vän, ”varken i Danmark eller Tyskland eller i Frankrike! I Frankrike får de inte ens stanna två timmar på samma plats! Två timmar!! Fega jävla Palme!”

För några månader sen fick jag boken ”Den dag jag blir fri” av Lawen Mohtadi, som handlar om Katarina Taikons liv och hennes kamp för romernas rättigheter. Och i söndags såg jag filmen Taikon, som bygger på boken, av Lawen Mohtadi och Gellert Tamas. Och blivit översköljd av minnen från min barndom: demonstrationer, Kamratpostens redaktion, de gånger vi träffade Katarina (och hennes barn, och Rosa tror jag, men minnena är lite suddiga).

Katarina var känd av alla svenska barn när jag var liten, för sina böcker och serierna om Katitzi. Jag läste dem tills jag kunde dem utantill.

Katitzi KP 73-05

Katitzi KP 73-05

(Böckerna har precis kommit ut igen, med nya illustrationer av Joanna Hellgren. Läs dem!)

Katarina hade en glöd, en eld inombords som drabbade alla. Henne själv inte minst, till slut dukade hon under och dog alldeles för tidigt. Men hon brann för romerna, för de utstötta, hon kämpade in i det sista för deras sak och mot fördomarna som de allra flesta svenskar hade. Och det var inte förgäves, tillsammans med sina närmaste lyckades hon ändra mycket, upplysa många. Se till att romerna fick riktiga bostäder och utbildning. Visa att romer var lika svenska (och lika olika svenska) som alla andra svenskar.

Men utvecklingen har gått bakåt sen dess, och den svenska luvan har glidit ner över ögonen på många. Rasismen och fördomarna frodas. Romer nekas fortfarande bostäder, de släpps inte in i butiker, de har svårare att få arbete, som Sofia Mirjamsdotter skriver i Sundsvalls Tidning. Polisen upprättar register över romer. Det känns som om ingenting hänt sedan 1969.

När filmen slutade i söndags var jag inte den enda i biosalongen med tårar av sorg och ilska rullande nerför kinderna. Vi måste bära Katarinas glöd vidare, inte ge oss förrän romer och andra utsatta behandlas jämlikt i alla lägen. På taikon.se finns fakta, länkar och verktyg för att fortsätta att belysa frågan. Men börja med att läsa boken och se filmen!

Mer läsning:

 

 

Venus i köket

Någon sa till mig att det ges ut fler än 365 olika kokböcker i Sverige varje år, vilket verkar lite överdrivet. Men visst, det finns många olika sätt att ta sig an matlagning. Och många skäl att vilja läsa kokböcker även om man inte är kock!

I min mammas efterlämnade boksamling finns en kokbok som heter ”Venus i köket, eller Kärlekskokboken”, och varje gång jag bläddrar i den tänker jag att någon borde göra en ”Julie & Julia”-film av den som skulle bli mycket roligare än J&J. Och mer ekivok!

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Venus i köket” är skriven av en dekadent gammal britt som hette Norman Douglas, född 1868, död 1952. Hans familj var österrikisk och skotsk adel med lorder och lairder men hans pappa dog i en bergsbestigningsolycka när han var sex år gammal. Redan som ung var han sexuellt opålitlig och ställde till med skandaler som bland annat fick honom utkastad ur diplomatkåren i Ryssland, förvisad från Capri och dragen inför rätta i England. Han gifte sig med en kusin och fick två barn men skilde sig efter att kusinen varit påstått otrogen. Då och då mellan sina snuskerier skrev han böcker: reseskildringar, monografier, romaner, sliriga limerickar och en och annan kokbok.

Venus in the Kitchen, or Love’s Cookery book, skrev han under pseudonymen Pilaff Bey. Förordet är skrivet av Graham Greene. Min mamma hade den på svenska, översatt av Marianne Höök som också har skrivit det svenska förordet där hon kallar Douglas för ”lastbar i ordets gammaldags bemärkelse, lastbar med inslag av demoni.”

Det är en samling olika afrodisiasiska* recept som från början inte var meningen att publiceras, men när recepten enligt författaren själv visade sig vara verksamma ville hans vänner absolut att han skulle ge ut dem i kokboksform.

I filmen ”Julie & Julia” är det en ung bloggare som tar sig an Julia Childs berömda kokbok och lagar sig igenom den från pärm till pärm, ett recept om dagen. Eftersom jag är en gammal bloggare som inte kan laga mat och troligen inte skulle kunna sno ihop en Rôti sans pareil även om jag kunde laga mat, pga bristen på ortolansparvar, lärkor, trastar och trappar i Konsums charkdisk, är det inte sannolikt att jag någonsin kommer att laga mig igenom ”Venus i köket”.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Men en Störsoppa à la Chinoise kanske jag kunde vispa ihop, eller en Hummer Sybarit? Eller en Piggvar i vitt vin med valnötter, Champignoner Bordelaise eller en Champagne-Sorbet? Den låter ganska enkel faktiskt:

”I trekvarts liter sockerlag lägger man skalet av en apelsin och en halv citron. Tillsätt en halvflaska champagne, saften av fyra apelsiner och en citron. Blanda, sila och frys ned i kylskåp. Tio minuter innan den ska serveras tillsätter man ytterligare en halv flaska champagne.”

Däremot tror jag att jag överlåter åt huvudpersonen i min tänkta ”Normann & Norman”-film ge sig på Paj på Tjurtestiklar, Afrikansk grävödlefile (tydligen en av Plinius d.ä.s favoritsnacks), Spädgris med ål, Baron på hare, Kokt trana, Leopardmärg och Biskopssås.

Och den ovan nämnda Rôti sans pareil:

VENUS roti sans pareil

”Tag en stor oliv, kärna ur den och fyll den med en massa gjord av ansjovis, kapris och olja.
Lägg oliven i en uppbunden och urbenad trädgårdssångare.
Fyll en fet ortolansparv med trädgårdssångaren.
Fyll en urbenad lärka med ortolansparven.
Fyll en urbenad trast med lärkan.
Fyll en fet vaktel med trasten.
Fyll en urbenad vipa med vakteln, inlidad i vinlöv.
Fyll en brockfågel med vipan.
Fyll en fet, urbenad rapphöna med brockfågeln.
Fyll en ung, urbenad och välhängd morkulla med rapphönan.
Fyll en urbenad krickand med morkullan, rullad i rivebröd.
Fyll en urbenad pärlhöna med krickanden.
Fyll en ung anka med den väl späckade pärlhönan.
Fyll en urbenad och fet höna med ankan.
Fyll en välhängd fasan med hönan.
Fyll en urbenad och fet gås med fasanen.
Fyll en kalkon med gåsen.
Fyll en urbenad trapp med kalkonen.”

Hela detta fågelhelvete ska sedan kokas med bland annat lök, baconstrimlor, selleri och en massa annat i tio timmar. Receptet är en förkortad version av Raimbaults orginal från 1814 och Douglas påpekar att det kan tyckas besvärligt att få fram alla dessa fåglar vid samma tid på året, och att stoppa en större fågfel i en mindre, som vipa i brockfågel.
Jag har ärligt talat lite svårt att se det uppeggande med den här maträtten. Om någon serverade mig den skulle jag antagligen snarare bli a) misstänksam att min värd var en slags fåglarnas Hannibal Lecter, och b) mätt intill exploderingsgränsen, vilket inte känns så erotiskt. Men smaken är ju olika!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

* Jag hittade bara på en grammatisk form! Det är ju ett substantiv egentligen, afrodisiakum i singular och afrodisiaka i plural, kanske kommer jag att brinna i språkhelvetet för att ha adjektiviserat på detta ohämmade vis.

Filmen om Edith Nesbit

Hej Hollywood! Eller nån annan som vill göra en långfilm om en helt osannolik och begåvad och intressant person med ett ganska så märkligt liv!

I give you: Edith Nesbit.

ENesbit

E. Nesbit har alltid bott i min bokylla. Jag läste Huset Ardens gåta säkert en gång om året när jag var 10–15, den var min favorit men hon har även skrivit (bland annat) Skattsökarna, Fem barn och ett sandtroll, Amuletten, Järnvägsbarnen, Snällvillarna, Det förtrollade slottet, Melisande och Belinda och Bellamant (de flesta lysande översatta av Jadwiga P. Westrup).

Men inte förrän idag fick jag höra om hennes märkliga liv, jag skulle ladda ner hennes böcker till Calibre och kom till en sida med en biografi. Så här var det, i korthet:

Edith föddes 1858 i en by i engelska Surrey. Pappan dog när hon var tre år, och hennes syster Mary var väldigt sjuk. På grund av Marys sjukdom flyttade familjen runt: de kommande 14 åren bodde de i Brighton, Buckinghamshire, sen flyttade de till Frankrike och bodde i Dieppe, Rouen, Paris, Tours, Poitiers, Angoulême, Bordeaux, Arcachon, Pau, Bagnères-de-Bigorre och Dinan, sedan till Spanien, till Tyskland och därefter tillbaka till England där de först bodde i Halstead innan de flyttade till London där de bodde på många olika ställen: Eltham, Elswick Road, Grove Park och Lee. Edith bodde alltså på minst 20 adresser i fyra olika länder under hela sin barndom och tonårstid.

När Edith var 18 träffade hon Hubert Bland som jobbade på en bank. De blev kära och fick en son, Paul, tre år senare. De gifte sig när Edith var i sjunde månaden men flyttade inte ihop eftersom Hubert bodde hos sin mamma och mammans ”paid companion” Maggie Doran. När de väl flyttade ihop blev äktenskapet genast stormigt eftersom det visade sig att Hubert hade gjort även Maggie med barn.

wmorris_roselilly_tapÅret därpå, 1881, föddes Ediths och Huberts dotter Iris. Edith var politiskt engagerad och starkt influerad av marxisten och textilkonstnären William Morris. Hon och Hubert gick med i en socialistisk diskussionsgrupp som senare kom att bli rörelsen Fabianerna. När deras tredje barn föddes 1885 döpte de honom till Fabian.

Nu var Edith trebarnsmor, aktiv föreläsare om socialism och författare, både av barnböcker och politiska texter. Samtidigt ville hon hjälpa sin vännina Alice Hoatson, som var gravid utan att ha någon pappa till barnet – Edith lovade att adoptera barnet och att Alice skulle få bo kvar i familjen, som hushållerska och sekreterare. När det senare kröp fram att Hubert var far även till detta barn blev Edith en smula upprörd och ville typ kasta ut alla på gatan. Hubert hotade att lämna henne om hon inte gick med på att låta Alice och barnet stanna, så då gjorde hon det och adopterade bebisen, Rosamund, istället.

Hubert verkar ha varit en synnerligen besvärlig person. Älskad, beundrad och hatad. George Bernard Shaw som också var Fabianist beskrev Hubert som

Hubert_Bland_-_Project_Gutenberg_eText_13715a man of fierce Norman exterior and huge physical strength… never seen without an irreproachable frock coat, tall hat, and a single eyeglass which infuriated everybody. He was pugnacious, powerful, a skilled pugilist, and had a shrill, thin voice reportedly like the scream of an eagle. Nobody dared be uncivil to him.

Han var även en riktig korkskalle och helt emot feminismen. Men Edith verkar ändå ha sett nånting i honom. Även Alice, som bodde kvar och fortsatte att arbeta som hushållerska och sekreterare. Tretton år senare blev hon och Hubert med barn igen och fick sonen John, som Edith adopterade.

Två år senare dog Fabian, bara femton år gammal, efter en tonsilloperation.

Edith sörjde, och fortsatte att skriva böcker. Alla böckerna om Fem barn och ett sandtroll, och alla Skattsökarböckerna, är dedikerade till Fabian.

Sammanlagt skrev Edith mer än 40 barnböcker – nästan dubbelt så många om man räknar med alla samarbeten. Julia Briggs som har skrivit hennes biografi säger att Edith var den första som skrev moderna barnböcker:

(Nesbit) helped to reverse the great tradition of children’s literature inaugurated by Lewis Carroll, George MacDonald and Kenneth Grahame, in turning away from their secondary worlds to the tough truths to be won from encounters with things-as-they-are, previously the province of adult novels.

Hon har inspirerat P. L. Travers, Diana Wynne Jones, C. S. Lewis, J. K. Rowling och många andra. Den svenska tv-serien Huset Silfvercronas gåta är byggd på Huset Ardens gåta.

ENesbit_Ardens2

Hon skrev för vuxna också, bland annat elva romaner, fyra skräcknovellsamlingar, poesi och politik.

Hubert dog 1914. Tre år senare gifte Edith om sig med båtkonstruktören Kapten Thomas Terry ”the Skipper” Tucker. De flyttade omkring lite (såklart) men slog sig till slut ner i St Mary’s Bay i Kent. 1924 dog Edith, 65 år gammal, antagligen av lungcancer, antagligen för att hon rökt som en borstbindare i hela sitt liv.

Nå? Är inte det en film kanske? Jag ser av någon anledning Lotten i rollen som Edith.

Chaderd!

Lena upptäckte att en Fru Blücher var med på en av min mormors bjudningar och tänkte genast på hur oroliga hästarna måste ha blivit. Alla som har sett Det våras för Frankenstein förstår vad hon menar, ni andra kan få en sammanfattning här:

Om du varken har sett eller orkar se hela filmen finns ett hopklipp här: Young Frankenstein in Five Minutes, skyll dig själv säger jag bara för filmen är förstås mycket mycket roligare i sin helhet.

Det våras-filmerna är en del av min barndoms- och tonårstid, och jag tycker att de är jätteroliga. (Däremot vet jag inte vad det var för snille som döpte dem till ”Det våras för …” på svenska, säkert nån yster marknadsförare. Mellan 1968 och 1995 regisserade Mel Brooks Det våras för Hitler (The Producers), Det våras för svärmor (The Twelve Chairs), Det våras för sheriffen (Blazing Saddles), Det våras för Frankenstein (Young Frankenstein), Det våras för stumfilmen (Silent Movie), Det våras för galningarna (High Anxiety), Det våras för världshistorien del 1 (History of the World, Part I), Det våras för rymden (Spaceballs), Det våras för slummen (Life Stinks) och så två filmer som fick mer trogna översättningar, annars hade de hetat Det våras för Robin Hood och Det våras för Dracula.) Jag har sett alla men tycker att Hitler, Sheriffen, Frankenstein och Galningarna är flera snäpp bättre än de andra. Oftast för att Madeline Kahn, Gene Wilder och Marty Feldman är med. Ni vet väl vem Madeline Kahn är? En av världens roligaste skådisar! Som ser olika ut i alla filmer.

Min allra, allra favoritfilm med Kahn och Wilder är Sherlock Holmes smarta brorsa, The Adventure of Sherlock Holmes’ Smarter Brother. Jag har sett den en miljon gånger och gillar den fortfarande lika mycket. Möjligen är det ett personligt problem jag har, men jag tror att alla som ser den måste älska den.

Ta bara scenen där Sigerson Holmes (missförstått geni och lillebror till Sherlock) får ett kodat meddelande som han försöker tyda, medan konstapel Orville Stanley Sacker, pensionerad från Scotland Yard, lyssnar hövligt:

”Rachedd.” ”Dechdar.” ”Drechad.” ”Chaderd” – hello, chaderd!

Eller den där de två skurkarna, utpressaren/operasångaren Eduardo Gambetti (Dom DeLuise) och professor Moriarty (Leo McKern) ryker ihop:

Lysande ju!

Men finast av allt, och det som kommer att glädja mig till döddagar, är när Sigerson misstänker att hans klient, varietesångerskan Bessie Bellwood (Madeline Kahn) i själva verket är en bedragerska och får henne att dansa The Kangaroo Hop:

Jag vet att ni skulle uppskatta att se mig dansa denna dans, trots att jag inte gör det ens hälften så bra som Kahn och Wilder. Men jag gör det ganska ofta!

Jättekaninisarna anfaller

Upptäckte nyss att jag missat allt det roliga när jag inte hann läsa Lottens blogg igår: kommentarsbåset skrev en skräcknovell tillsammans! Jag ville ju vara meeeed.

Men jaja. Jag bidrar med lite skräck på egen hand. Tycker ni att kaniner är gulliga? Fluffiga? Gosiga? Jättejättesnälla?
Ni kan ha fel … Det kan vara …

Night of the Lepus

”Night of the Lepus” är en skräck-sf-film från 1972, baserad på romanen ”The Year of the Angry Rabbit”. Den handlar om hur en småstad i Arizona blir invaderad av enorma, muterade mördarkaniner.

Allt börjar när en farmare ber forskare om hjälp att bekämpa kaninerna som äter upp hans plantor. Forskarna kommer på att man ska bekämpa gnagarna med hormoner, och så går allt överstyr (såklart).

Jag ska inte berätta mer om storyn, den kan ni läsa i blodig detalj här, men som ni säkert redan räknat ut så är den inte så hemskt mycket att hänga i julgran. Regissören William F. Claxton hade aldrig gjort en skräckfilm tidigare, men däremot många västernfilmer. Många av skådisarna var också västernskådisar. Kaninerna var bara vanliga kaniner.

Neeeej de äter upp alla morötter

”Night of the Lepus” blev totalsågad av kritikerna för usel dialog, billiga effekter, stelt skådespeleri och dålig regi. Men det sämsta med filmen, verkar både publiken, kritikerna och till och med skådespelarna ha varit överens om, var att kaninerna inte var läskiga.

Hur gör man för att få fluffiga, gulliga och kelvänliga kaninisar att framstå som galna, blodtörstiga monster? Kom ihåg att det här var för länge sen, när man inte hade dagens supercoola digitala effektmaskiner som man bara kan stoppa ner en helt vanlig kanin i, och fiska upp en skräckhare fem sekunder senare.

Neeej de äter upp alla lyktstolpar

Claxton och hans team jobbade med vad de hade på den tiden. De byggde en modellstad som kaninerna kunde skutta omkring i och trampa sönder hus, bilar och vägar i. Vissa av dessa scener är i slow motion, för att verka mer skrämmande. Ibland smetade man in de stackars kaninernas nosar med ketchup för att det skulle se ut som blod. I vissa scener är det skådespelare i kaninkostymer som attackerar oskyldiga människor.

Varning för att titta på filmen med valda klipp ovan alltför snart innan läggdags. För att inte drömma läskigt om kaniner med ketchup!

En film om te

Lotten delar med sig av en rolig stop-motion-film i sin blogg idag och frågar om vi har sett nån rolig film nån gång. Därför presenterar jag nu stolt min dotters kompis tjeckiska kompis film om te: Sjal! Den är inte ny och inte stop-motion men bland det finaste jag sett i både te-, kompis- och kortfilmsväg.


Šál from Pravdomil Toman on Vimeo.
Film o přípravě čaje.
http://www.tomsen.cz/sal

Det är samhällets fel

För vilken-kväll-i-ordningen har klockan blivit snart midnatt och jag har inte skrivit min #blogg100-text ännu. Tänk om hela bloggen förvandlas till en pumpa? Och jag till en råtta? Det skulle vara väldigt tråkigt. (Men det skulle kanske se roligt ut med en råtta som försöker publicera en pumpa.)

Idag har jag suttit i möte hela dagen om hur myndigheter, frivilligorganisationer och andra kan samarbeta för att bli ännu bättre på att ge stöd och information till drabbade och anhöriga i en katastrof. Det är nånting jag har jobbat med sen 2009 och det går ganska långsamt framåt, men idag kändes det som vi var ovanligt överens om hur vi ska komma vidare. Dessutom fick vi mycket intressant information från de som jobbar med samhällets fyra ”krisnummer”: 112, 11414 (polisens nummer för ärenden som inte är akuta), 1177 (sjukvårdsrådgivning) och 11313, numret för krisinformation som har premiär på måndag den 11 mars. Det känns som en utmaning att få alla nummer att ge exakt samma information till folk som drabbats svårt, men vi jobbar på det.

Sen cyklade jag hem och såg att boken som jag hängde upp på livbojen igår var borta. Den låg ensam och övergiven på Kornhamnskajen när jag cyklade förbi på väg hem från jobbet och eftersom den var från SF-bokhandeln kände jag ett ansvar, vi science fiction-läsare måste hålla ihop, så jag hängde upp den för att den inte skulle blåsa i sjön, och twittrade om det.

Väl hemma lagade jag tacos tillsammans med mina finfina döttrar och gjorde egen guacamole för första gången någonsin! *stolt*

Sen såg vi Searching for Sugar Man och den var ännu bättre än jag hade hört. En riktigt lycklig film om en sann historia, fast jag ska inte säga mer förrän ni har sett den för då förstör jag det roliga.

Och sen var klockan så här mycket. Fast jag vet att det är en rätt dålig ursäkt för att bara skriva dagbok. Det är därför jag citerar min gamla skräckinjagande kemilärare från högstadiet, han som alltid sa med ett hemskt och sarkastiskt leende när jag kom försent till kemilektionen (nästan varje gång): ”Och vad ska fröken Toss skylla på idag? Är det kapitalismens fel att hon kommer för sent kanske? Eller samhällets?”

De dansande andarnas skog, se den!

Har just varit och sett Linda Västriks film De dansande andarnas skog (Forest of the Dancing Spirits). Linda, som är nominerad till Årets äventyrare, levde med Aka-folket i Kongo och filmade deras vardag, sorg och glädje i flera år. Resultatet är en helt fantastisk dokumentär om ett folk vars gener går att spåra till samma skog minst 60 000 år tillbaka i tiden, som praktiserar vad som kanske är den äldsta nu existerande religionen och vars existens nu hotas av skogsbolagens skövlingar av regnskogen.

När man har sett filmen vill man inte bara resa till Aka-folkets skog, man vill veta hur det har gått för Akaya, Kengole, Dibota och de andra pygmeerna i filmen och man är avundsjuk på Linda som fått vara deras vän.

Stockholmare: filmen går igen på lördag den 9 mars klockan 12 på Viktoria. Missa inte!

Filmen har en hemsida (under konstruktion) och en Facebooksida, kolla in dem.

Missa inte heller Sofia Mirjamsdotters briljanta intervju med Linda, från Miss World Magazine.

Hemvändande dotter, bestörta kalkoner

Vad ska man säga om barn som bosätter sig i andra länder? Tja, å ena sidan kan man förstås vara tacksam för att vi lever i en tid och en kultur där man kan resa om man vill, och för att man vill. Man kan vara glad att barnen får se andra delar av världen, lära sig andra språk och förhoppningsvis bli lite klokare.

Man kan också tycka att barnen borde tänka på sina mammor och inte flytta längre än man kan kasta en kanelbulle.

I morgon kommer min ena dotter hem från Irland där hon har hållit hus de senaste tre åren. Jag är så glad! Så länge det nu varar. Man vet aldrig med barn. Plötsligt får de för sig att de måste utforska Gobiöknen eller starta en farm i de katalanska bergen eller kolonisera Mars.

Till dotterns ära delar jag en av hennes favorit-fjompiga-filmer-med-roliga-djur-på-jutub. Varsågoda: Bedrövade (jätteroliga) kalkoner:

Det skånska Odjuret

Filmfestivalen förhandsvisade ”Odjuret” på Bio Rio i går, jag gick full av onda aningar eftersom jag hade sett trailern innan.

Odjuret Trailer 2 from Dansk Skalle on Vimeo.

Mycket våld och ångest tänkte jag, och jag gillar ju varken våld eller ångest men jag hade lovat V att vi skulle se den tillsammans så där var vi. Nu efteråt är jag glad att jag såg den. Det var en tänkvärd och ovanligt välspelad svensk film. Inte helgjuten, men klart sevärd.

Filmen handlar om Kim (Magnus Skog), Ylva (Emelie Sundelin), Jesper (Stefan Söderberg) och Susanne (Sofia Karlsson) från en gudsförgäten håla i Skåne. Alla vill bort från hålan, men när deras sorgliga vägar korsas går allt åt skogen. Jag ska inte berätta mer om handlingen, även om den inte är det viktigaste med filmen.

”Each one of them is Jesus in disguise” ska Moder Teresa ha sagt om barnen i Calcuttas slum. Det citatet, och ett dubbelmord i Skåne begått av två unga män, fick regissörerna Emil Larsson och Martin Jern att börja grubbla över människans inneboende ondska och godhet.

”Odjuret” ställer många frågor om ondska, men har inga enkla svar. Det är skönt. Det är också enormt skönt att se en så välspelad svensk film. Lukas Moodyson har varit kreativ konsult till filmen och hans knep att använda amatörskådespelare är fortfarande det bästa. Alla är fullkomligt självklara i sina roller, alla är så trovärdiga att man tänker: så här måste det vara.

Bullmeister (Odjuret) from Dansk Skalle on Vimeo.

Till filmens styrkor hör också det vackra fotot, särskilt naturscenerna. Och att den är klippt så att man slipper se närgånget sex och vidrigt våld men ändå fattar precis vad som händer.

V och jag diskuterade filmen på vägen hem. Vi var överens om att slutet var något av en antiklimax, men inte om varför. Jag tyckte att historien borde ha byggts upp bättre, att människornas reaktioner och handlingar blev obegripliga för att deras karaktärer inte passade med handlingarna. Jag jämförde med American History X och det obevekliga i den handlingen.

V menade att det var bra att filmen inte hade tagit sig tid att bygga förklaringar, för då hade det bara blivit en sorglig dokumentär, en granskning av den själsdödande skånska obygden. Nu blev det istället en film som ställde frågor: Vad är godhet? Vad är ondska? Kan jag vara en mördare? Kan du?

Du blir vad du tänker i doktor Parnassus huvud (och på riktigt)

Till att börja med: Terry Gilliams nya film The Imaginarium of Doctor Parnassus är precis så fantastisk som man kan förvänta sig. Mannen är ju ett geni, och har regisserat filmer som Time Bandits, Brazil, Baron Munchausens äventyr, The Fisher King, De 12 apornas armé och Fear and Loathing in Las Vegas. Lysande är vad han är.

I den nya filmen, The Imaginarium of Doctor Parnassus, har en munk ingått en pakt med djävulen: munken får evigt liv mot att han lämnar ifrån sig sitt förstfödda barn när det fyller sexton år. Han ångrar förstås sitt löfte när dagen är inne för djävulen att hämta dottern, och ingår istället ett vad med fanskapet om vem som kan vinna flest själar. Under namnet Doktor Parnassus skapar han ett Imaginarium där vilsna själar kan få en vision om vad de skulle kunna bli – om de väljer rätt – och reser runt med det i London, tillsammans med dotter, dvärg och medhjälpare.

Filmen är vacker, magisk, bisarr, svart och skönt snurrig. Och budskapet är, precis som i Gilliams andra filmer, att du skapar din värld med dina tankar. Var försiktig med vad du önskar, det kan bli sant!

En viktig ingrediens i filmen är att Heath Ledger, som spelar en av huvudrollerna, dog under inspelningen. Men för att rädda filmen spelade Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrel in delar av Ledgers roll, och det är gjort så fint och magiskt att man bara vill skratta högt när man ser det.

Så! Glöm nu inte att boka biljetter. Man bör se den på bio. Man bör se den.

Här ett klipp med Terry Gilliam och alla hans filmer

Fler bilder och filmklipp här

Se vad andra skriver om , , , , , ,

Video

Kulturfyran: gripande och sövande

Den här veckan frågar Kulturfyran efter filmer och böcker som har varit ovanligt gripande eller ovanligt tråkiga. Här är mina svar:

1. Vilken film har gripit dig mest?
Svår fråga eftersom det finns så många bra, starka filmer. Brazil är nog en av de häftigaste filmupplevelser jag haft. Scenen när barnen blir förgiftade i Der Untergang är en av de mest förfärliga. Hästen från havet är den mest romantiska. När jag var 13 sprang jag ut från visningen av A Clockwork Orange för att jag blev så upprörd av våldet och stämningen.


Hästen från havet: irländsk, romantisk, sorglig & underbar

2. Har du somnat i någon film någon gång?
Nej, men mitt i en Bruce Springsteen-konsert. Eller jo, när jag gick på bio med barnen när de var små, då somnade jag ganska ofta i biostolen. Sen blev jag väckt till eftertexterna av nåt av barnen som ryckte mig i armen och viskade ”mamma, vakna, du missade slutet!”

3. Har du läst någon bok du inte kunde slita dig ifrån?
Ganska många. Senast var det The Beginning Place av Ursula K LeGuin. När jag tänker efter vilka böcker som har berört mig extra starkt är det två som dyker upp: 1984, av George Orwell, och Peter Pohls Jag saknar dig, jag saknar dig. När jag var tonåring och läste Jack Kerouacs On the road tyckte jag så mycket om den att jag aldrig ville att den skulle ta slut. Därför stängde jag igen boken när det var två sidor kvar, och har fortfarande inte läst slutet :)

4. Har du tyckt någon bok varit så hopplöst dålig eller illa skriven att du inte läst klart den?
Nja, de riktigt hopplösa brukar man känna igen redan på första sidan och därför välja bort. Jag är rätt envis och läser helst klart även illa skrivna böcker om det bara finns nånting annat, eller en förhoppning om att något annat ska dyka upp. Dan Browns Da Vinci-koden var irriterande dåligt skriven men spännande. Den sämsta boken jag har läst på länge var Tjuvarnas marknad av Jan Guillou. Den blev jag särskilt arg på eftersom det kändes som om den var skriven på dålig svenska med flit, och eftersom karaktärerna kändes så klyschiga.
Jag går inte gärna ut från dåliga filmer heller, men under Så som i himmelen hade jag väldigt svårt att sitta kvar ända till slutet. Den var riktigt usel.

Dag 8: Ett litet mysterium

Den åttonde dagen på min skrivkur. Nu börjar det faktiskt kännas lättare! Hoppas att ni har överseende med mitt tillstånd. Fortsätter det så här ska jag vara på banan igen i januari och skriva om förståndiga saker.

Tills dess ska jag få ut allt krafs. Till exempel mysteriet med hur de placerar namnen på filmaffischer.

Varför, varför varför står namnen alltid under fel person? Nej, det där är inte Ed Harris, och jag är ganska säker på att inte Michelle Monaghan har helskägg. Hur svårt kan det vara att sätta namnen rätt?

The Business of Being Born visas 29 april i Årsta

Nu är det klart! På tisdag den 29 april kommer Föreningen Föräldraskap (där jag är med) att visa The Business of Being BornÅrsta Folkets Hus. Efter filmen blir det diskussion, och man kan ställa frågor till en barnmorska och/eller en doula. Biljetterna kostar 60 kronor, men man måste förhandsboka och jag tror att de kommer att gå åt snabbt, så skynda dig!