När Nobelfesten plötsligt blev verklig

Nobelfesten på tv är för det mesta väldigt tråkig. Mumlande, underdåniga kommentatorer som pratar om fula klänningar, kungligheter som lika gärna kunde vara hubotar, kameror som filmar gubbar som äter eller sover, långa sömniga tal på knackig engelska. Men nu i år hände nåt ovanligt och mänskligt – så verkligt att alla gubbar vaknade och några till och med grät.

Patti Smith sjöng A Hard Rain’s a-Gonna Fall av Bob Dylan, som vann litteraturpriset. Och kom av sig mitt i sången, slutade sjunga och bad om ursäkt.

Patti Smith performing in Finland, 2007

Patti Smith är en fantastisk person på många sätt. Bob Dylan är också rätt bra.

Amanda Petrusich, skribent i New Yorker, beskriver kombon så här (i en längre, läsvärd text):

Has Dylan conferred great benefit to mankind? Listening to Smith sing his song—and watching as audience members, dressed in their finest, wiped their eyes, blindly reached for each other, seemed unable to exhale—the answer felt obvious. The answer was on their faces.

 

Men nu har Patti Smith skrivit själv (också i NewYorker) om det som hände. Och då var det min tur att gråta! Så himla fint, jag återger en bit av texten här nere men ni måste läsa själva! Och sist finns videon från Nobelfesten där Smith sjunger. De finaste åtta minuter en kan tänka sig i sammanhanget.

 

It would be a few days in Stockholm, in a beautiful hotel, overlooking the water—an honorable opportunity to shine, contemplate, and write. I chose one of my songs that I deemed appropriate to perform with the orchestra.

But when it was announced that Bob Dylan had won the prize and accepted, it seemed no longer fitting for me to sing my own song. I found myself in an unanticipated situation, and had conflicting emotions. In his absence, was I qualified for this task? Would this displease Bob Dylan, whom I would never desire to displease? But, having committed myself and weighing everything, I chose to sing “A Hard Rain’s A-Gonna Fall,” a song I have loved since I was a teen-ager, and a favorite of my late husband.

From that moment, every spare moment was spent practicing it, making certain that I knew and could convey every line. Having my own blue-eyed son, I sang the words to myself, over and over, in the original key, with pleasure and resolve. I had it in my mind to sing the song exactly as it was written and as well as I was capable of doing. I bought a new suit, I trimmed my hair, and felt that I was ready.

(…)

The opening chords of the song were introduced, and I heard myself singing. The first verse was passable, a bit shaky, but I was certain I would settle. But instead I was struck with a plethora of emotions, avalanching with such intensity that I was unable to negotiate them. From the corner of my eye, I could see the the huge boom stand of the television camera, and all the dignitaries upon the stage and the people beyond. Unaccustomed to such an overwhelming case of nerves, I was unable to continue. I hadn’t forgotten the words that were now a part of me. I was simply unable to draw them out.

This strange phenomenon did not diminish or pass but stayed cruelly with me. I was obliged to stop and ask pardon and then attempt again while in this state and sang with all my being, yet still stumbling. It was not lost on me that the narrative of the song begins with the words “I stumbled alongside of twelve misty mountains,” and ends with the line “And I’ll know my song well before I start singing.” As I took my seat, I felt the humiliating sting of failure, but also the strange realization that I had somehow entered and truly lived the world of the lyrics.

 

Spara

Spara

And now for something COMPLETELY different

Jag tänker mest på politik just nu. Men häromkvällen såg jag en entimmes dokumentär om BBC 2! Det är ett par av mina favoritkomiker som gjort den på uppdrag av BBC, för att fira nåt jubileum, och de tog tillfället i akt att rosta och steka ALLT som BBC 2 gjort sen starten. Särskilt alla komiker och komediserier. Mycket roligt om man är lagd åt det hållet, men framförallt satt jag och tänkte hela tiden på hur kul det skulle vara om SVT ville lägga ut ett sånt uppdrag på säg systrarna Kronlöf, Anna Blomberg och Gina Dirawi? Och kanske Grotesco-människorna? Eller det kanske finns nyare roligare människor, jag har inte jättebra tv-koll.

De går verkligen över allting med lie, även Thatcher och alla tv-chefer, men om ni bara vill se några roliga inslag så är några hållpunkter/sågningar här:

22:31 BBC2: Pedofiler hos oss? Aldrig!
22:57 Rowan Atkinson, Stephen Fry och Blackadder
35:42 Den sjungande detektiven
41:01 The Weakest Link
42:40 The Office
47:00 Apprentice
51:15 Skandinavisk polisserie: Miserabel
53:35 QI, med flera panelprogram

TV-sändning räddad av ingefära och autopilot

Vi var på Bokmässan förra veckan och traskade omkring där när det plötsligt ringde en vänlig person från TV4 och frågade om jag ville vara med på Malou Efter 10, och prata tillsammans med Björn af Kleen om Lucke & Lull, och om arvstvisten. Jag svarade ja, eftersom Björn skulle vara med, då måste ju jag också våga. Fast det var direktsändning!

Idag sändes det, och jag ägnade hela dagen igår till att vara uppskärrad och ha ångest och spela upp alla möjliga gräsliga scener i mitt huvud. Dessutom vaknade jag fyra i morse med helt galet ont i halsen. Gjorde te med massor av hackad rå ingefära, citron och honung, drack en stor kopp och lyckades somna om. Det gjorde mindre ont när jag vaknade, men jag hade ingen röst alls! Så jag lindade en varm halsduk runt halsen, gurglade mig med saltvatten, drack mer ingefärste, proppade i mig halstabletter och åkte till studion.

Leif G W Persson var Malous första gäst och ser lite ut som jag kände mig i morse. Dock försvinner han med en gång om man klickar på länken. 

Jag vet att jag verkar helt lugn när jag är med i radio eller tv, eller föreläser. Men det är för att min själ i själva verket har flytt min kropp i panik, och slagit på autopiloten. Det verkar funka varje gång, så jag klagar inte, men fram till den sekund som det börjar har jag hjärtklappning och ont i magen, och efteråt kommer jag inte ihåg ett ord av vad jag har sagt. Så i eftermiddag har jag legat nerbäddad i soffan med ingefärste och tittat på TV4 Play, och bortsett från att det är ohyggligt pinsamt och konstigt att se sig själv så tycker jag att jag sa åtminstone en del av det jag ville säga.

Men verkligen inte allt! Tiden gick så himla fort, när Malou tackade för att vi hade medverkat kändes det som det hade gått högst fem minuter. Absolut inte tjugo. Jag som hade velat berätta om hur det gick till när Björn och jag började skriva tillsammans. Och mer om min pappa, och hur det var när han och min mamma träffades. Om alla kärleksbreven jag och Björn hittade i min mammas lådor, och om en massa andra saker. Det hade nog tagit en timme, minst.

PS Jag blev helt stjärnslagen av att dela sminkloge med Helena von Zweigbergk. Ni lyssnar väl på hennes radioprogram Oförnuft och känsla? Helt lysande radio emellanåt!

Hur ska det gå?

SVT återöppnade sitt Öppna arkiv igår. Jag var förstås tvungen att kolla på några barnprogram från min barndom, och visa dem för mina (nu stora) barn. Sen tittade vi på Björne, från när de var små. Och redan där slås man av den ENORMA hastighetsökningen. Det är verkligen en hisnande skillnad på

grått som snurrar mot grå bakgrund

60-talets snudd på outhärdligt långsamma Pellepennan och Suddagumman

Snigel!

och Björne från 90-talet.

kusligt

Sen tittar man på Creepschool eller nåt annat som ungarna stirrar på idag, och genast infinner sig det akuta behovet att säga ÅCK ÅCK ÅCK, var ska detta sluta?

Kommer det ens att FINNAS barn-tv 2040, eller kommer kidsen då att studsa omkring i ett holodeck som små flipperkulor? Eller kommer allt ha gått i cirkel, så att hipsterföräldrarna sätter sina barn framför Anita och Televinken?

Svart spegel

Black Mirror är en brittisk tv-serie: svart samhällssatir och science fiction. Har du inte sett den ännu så gör det. Den gick på SVT (förra året tror jag) men finns inte längre kvar på Play, så köp antingen dvd:n med första säsongen (det finns just nu bara tre ex i lager så skynda!), eller ladda ner (olagligt).

Jag missade första delen (och har fått höra att den är extremt obehaglig och skrämmande) men har sett del 2, 3 och 4. De är alla snygga, välproducerade och kusliga för att de ger sig ut för att vara science fiction men i själva verket speglar vår samtid.

Seriens skapare, Charlie Brooker, har sagt att serien handlar om hur våra liv kan bli alldeles strax, om vi sköter det klumpigt.

Mer info här.

Du kommer aldrig att kuna se Idol med samma oskuldsfulla blick igen

Hundra dar av pratsamhet

Igår antog jag alltså utmaningen på Bisonblogg om att skriva 100 blogginlägg i rad. Jag och jättemånga andra ska på så sätt försöka komma tillbaka till det dagliga bloggandet. Så här är reglerna:

  • #Blogg100 startar onsdagen den 23 januari 2013
  • Varje dag, 100 dagar i rad, måste minst ett nytt inlägg publiceras på din egen blogg.
  • Tagga varje inlägg med taggen #blogg100
  • Det finns inga krav på hur långt inlägget ska vara. (Ett inbäddat youtubeklipp är också ett inlägg).

Så fort jag hade tryckt på anmälningsknappen ångrade jag mig, men då var det ju så dags. Somliga straffar Gud meddetsamma.

Det är förstås inte omöjligt. Med tanke på att jag har 112 påbörjade blogginlägg i Utkast-mappen till exempel. Å andra sidan är säkert de flesta helt hopplösa eftersom jag inte längre kommer ihåg vad jag menade med rubriker som ”En dum, två snälla”, ”Maskhål” eller ”Mördade den som väckte honom”.

Men okej, man kan inte mer än försöka och det blir säkert kort, ogenomtänkt, tråkigt och alldeles alldeles underbart ibland.

Idag är det fortfarande uppvärmning känner jag. Jag stretchar lite och lägger upp den här gamla gamla godingen så länge:

Gretas TV-programshow med Anders och Putte ger: Det var en gammal, gammal gumma, som hade en gammal, gammal … ja en sån där

Ses i morgon!

Video

Källor till glädje och tårar

Detta får mig att skratta högt just nu, flera gånger i veckan:

The Austere Academy av Lemony Snicket. Snicket (aka Daniel Handler) är ett geni. Vi läser bok nummer fem i serien om syskonen Baudelaires olycksaliga öden. Ena dottern och jag läser den högt, med röster. Ibland skrattar vi så att vi inte kan läsa på en lång stund.

Stackars Sunny har somnat i salladen efter en hård dags arbete som sekreterare. Illustration: Brett Helquist

Black Books. En av andra dotterns brittiska tvserie-favoriter. Sjukt roligt om livet i en bokhandel. Jag citerar Wikipedia: ”Handlingen kretsar kring Bernard (Dylan Moran), Manny (Bill Bailey) och Fran (Tamsin Greig). Bernard äger en liten bokhandel där Manny jobbar medan Fran äger en affär vägg i vägg. Bernard är en misantrop och är i varje avsnitt mer eller mindre berusad. Han avskyr sina kunder och är helt ointresserad av att sälja några böcker överhuvudtaget; han vägrar att göra något annat än att röka, dricka och läsa. (…) Serien är surrealistisk och okonventionell och innehåller många egensinniga ordlekar.”

Bernard Black och kompani

Detta får mig att gråta, vrida mina händer och tvinna mina lockar:

A Lady of Quality av Frances Hodgson Burnett. Ena sonen läser högt ur denna 16–1700-talsromantiska tragedi om en vacker och egensinnig flicka och hennes syster med vattniga fasanögon. Jag gråter så att mina ögon blir lika vattniga och nästan fasaniga. Burnetts eget liv är ganska tårdrypande och galet det med. Jag hade läst Den hemliga trädgården innan, men inte Little Lord Fauntleroy.

Mistress Clorinda

Ta av de rosa glasögonen när du ser på Barnmorskorna

Tv-serien Barnmorskorna (SVT 1 onsdagar 21:00, repris lördagar 10:55 och söndagar 00:10) har fått jättefina recensioner efter första avsnittet i onsdags. Föräldrar och kritiker är alla lika tacksamma. Ledarbloggen på Helsingborgs Dagblad får representera den allmänna uppfattningen:

Barnmorskorna lotsade vant och varmt inkännande utmattade mammor och nervösa pappor genom deras livs stora upplevelse. Proffsigt och ändå med starka känslor inblandade, även från personalens sida. Ett fantastiskt yrke, med ett otroligt ansvar. Ge dem betalt därefter! Och missa inte fortsättningen.

Inte en kotte verkar ifrågasätta bilden av de födande föräldrarna som hjälplösa kollin. Ingen feminist höjer ett ögonbryn när svenska kvinnor behandlas som mindre vetande. Ingen skriver om den industrialiserade svenska förlossningsvården. Märkligt!

Självklart snyftar jag också när bebisarna föds. Livets kraft går inte stå emot, glädjen när man får bevittna ett barns födelse är berusande. Barnmorskor har det näst bästa jobbet i världen! Och ett enormt ansvar. De är i många fall oerhört kompetenta och kärleksfulla. Självklart ska de ha bra betalt och bra arbetsvillkor, det handlar inte om det.

Det jag vänder mig mot är den helt ensidiga bilden av barnafödsel som något som bör ske på sjukhus, som måste övervakas noga med många tekniska och kemiska hjälpmedel, som kräver expertisens bekymrat rynkade pannor. Jag vänder mig emot att det ses som helt normalt att man tar med sin oro in till den födande mamman, att man skrämmer upp föräldrarna – både de som tittar och de som föder.

Jag vet att det är tabu att kritisera förlossningsvården. Om jag säger att det läggs för många snitt i onödan trampar jag samtidigt tusentals snittade mammor på tårna. Men mammorna borde inte bli arga på mig utan på rutinerna i den svenska förlossningsvården, på de många politiker, läkare och forskare som inte vågar ta sitt ansvar och granska sambanden mellan dessa rutiner och besvärliga förlossningar.

Mest arg blir jag när jag läser den blogg som en barnmorskorna skriver på svt.se. Dels för att hon kommer med helt galna påståenden som att det måste bli kejsarsnitt om barnet ligger i ansiktsbjudning med näsan upp. (Det sas konstiga saker i programmet också – bland annat kunde man tolka ett uttalande av en barnmorska som att alla förstföderskor spricker, vilket är totalt nys.)

Dels för att hon vid ett par tillfällen ger uttryck för en hyfsat nedlåtande attityd mot de födande föräldrarna. En pappa blir orolig när barnmorskan vill ta hål på hinnorna. Kanske vet han att värkarbetet ofta blir våldsamt och smärtsamt när man spräcker hinnorna manuellt, och att det är något man verkligen inte bör göra i onödan. Men han möter ingen förståelse från barnmorskan:

Det går långsamt fram för min ”förstis”, så jag bestämmer mig för att ta hål på hinnorna för att stimulera igång mer värkar. Blivande pappan är av ”lejonhannesorten” och behöver lite handpåläggning för att lugna sig och förstå att allt just nu är helt normalt. Tålamod…!

Den överlägsna tonen kanske är omedveten – jag tror faktiskt att hon menar väl. Men det är just det som är skrämmande. Många som jobbar inom förlossningsvården är helt övertygade om att de är så mycket viktigare än föräldrarna, att de alltid borde få sista ordet. Trots att det är väldigt få barnmorskor, och ännu färre politiker, forskare och läkare, som någonsin har sett en helt ostörd, opåverkad barnafödsel.

Alla vill det nyfödda barnets bästa. Men alla har inte samma tankar om hur man når dit. Frågan är varför det bara är ett sätt som får råda. Vem tjänar på att alla svenska föräldrar åker till sjukhus för att föda barn? Vem tjänar på att födande kvinnor är rädda och känner sig maktlösa, att de vill ha läkemdel och maskiner omkring sig?

Öppna dörren karl, så blir det jätteroligt

Idag kom sonen på att Loranga-böckerna borde bli spelfilm. Vi satte genast ihop en rollista:

MikLoranga

Mikael Persbrandt som Loranga (han får tjocka på sig lite först)
? som Masarin
Gösta Ekman som Dartanjang
Jan Malmsjö som gammelmorfar
Magnus Härenstam som arga gubben
Lars Nordh som korvgubben
Robert Gustafsson som tjyven Gustaf
Jonas Karlsson som en polis
Hi-ho GiraffPeter Harryson som prästen.

(Förresten är det en av världens roligaste böcker och inte en kvinnlig figur med så långt ögat når. Knasigt.)

Frågan är vem som ska spela giraffen och alla tigrar som ser ut som gamla telifoner. Man kanske kan animera dem helt enkelt.

Andra bloggar om: , , , ,

Osynliga sår och föräldrar

Nu har ”Osynliga sår”, börjat: en serie tv-program för 10-12-åringar om svåra saker som våld, incest och psykisk sjukdom som sänds en halvtimme före ”Bolibompa” i SVT 1.

Lotta Olsson skriver så här idag i sin tv-krönika:

Det är klart att små barn inte ska se ”Osynliga sår” ensamma. Men vad små barn verkligen aldrig borde utsättas för, det är den verklighet som programmen berättar om. Och lever de i den verkligheten, då behöver de teven ännu mer. För då är de i sanning ensamma.

Hon har alldeles rätt i det. Kanske är redan den första ensamheten: att de får titta ensamma på vad de vill – en signal om att någonting är fel.

Andra bloggar om: , , , ,

Getter, hjärtat, kom!

Får inte blogga!

Mellan kartonger och resväskor hinner vi trycka in ett avsnitt av I Claudius på hyr-dvd då och då, men det finns inte många extra minuter över just nu.

Vill därför bara påminna om två viktiga saker:

1. Svimmande getter (missa inte filmen!)

Horisontell get

2. Kom till Söders Hjärta i morgon kväll!

Söders Hjärta

Andra bloggar om: , ,

Sjung med oss Mao

Läste i DN att kinesisk konst är inne nu, revolutionär konst allra helst. Det betyder att jag kanske kunde ha tjänat en hacka på den här skivan som dök upp i flyttröjningen:

glada Maosånger

Men det gjorde jag inte, istället gav jag bort den och andra vinylskivor ur min mammas glada samling kampmusik som jag växte upp med och knappt kan lyssna på längre till en romantiskt och revolutionärt lagd kompis.

Som ett experiment försökte jag spela några av låtarna från Sånger om kvinnor för min sjuttonåriga dotter – jag tänkte att det där kanske är en sån sak som tilltalar varannan generation. Det var det inte.

Andra bloggar om: , , , , , , , , .

Vissa trynen går inte att försköna

Författaren Jane Austen var inte tillräckligt snygg för att få vara med på omslagen till sina egna böcker, står det i Dagens Nyheter.

Jane A, skön inuti

I vanliga fall brukar bokförlagen använda ett porträtt av den brittiska författaren som har målats av hennes syster Cassandra. Men innan Wordsworth Editions tryckte bilden till en nyutgåva förlängde de Jane Austens hår, tog bort hennes nattmössa och lade till lite förskönande smink.

– Hon var inte direkt en snygging, säger Helen Trayler, försäljningschef på förlaget, som förklaring. Jag vet att man inte ska döma en bok utifrån dess omslag, Men tyvärr gör folk det.

Tyvärr, eller hur! Synd att det inte finns något smink som kan försköna girighetens fula tryne.

Andra bloggar om: , ,

Mars i soffan

Äntligen är februari slut, jag kan inte säga hur trött jag var på den. Mars är månaden då man kan börja blicka framåt igen, ana en vår långt borta vid horisonten … och sen rulla ihop sig i soffan igen. Det är fortfarande för kallt och rått för att gå ut på långpromenader, så här kommer några bra anledningar att softa:

• Biofilmen Pans labyrint. Sorgligt och oändligt vackert om ondska, magi och mod. Filmen utspelar sig i Francos Spanien, där den grymme kapten Vidal (Sergi López) har fått i uppdrag att bekämpa den anti-fascistiska gerillan. Vidal skickar efter sin gravida hustru och hennes dotter Ofelia, fantastiskt spelad av Ivana Baquero. Den 11-åriga Ofelia sätts på olika svåra prov, både i sitt verkliga liv där hennes mamma plågas av den grymme styvfadern, och i den magiska undre världen där hon måste överlista olika monster för att få bli prinsessa och träffa sin riktiga pappa igen.
Den är bitvis ganska otäck, eftersom kaptenen är en så våldsam och känslokall person, och bitvis väldigt sorglig. Men se den ändå! Och lyssna på den förtrollande musiken!

• Favoriter på dvd: The Royal Tenenbaums, skruvad, svart men mest väldigt rolig film om en genialisk och skör familj; Big Fish, om en son som försöker hitta sin pappa i ett hav av sagor och fantasier; Envy, en halsbrytande historia om avundsjuka (tydligen helt sågad av kritikerna men i själva verket kul och knäpp) och den nattsvarta Confessions of a Dangerous Mind, George Clooneys regidebut om programledaren och kanske-spionen Chuck Barris.
Konstigt nog är Ben Stiller med i två av filmerna, fast jag inte gillar honom alls.

Cyborg• Däremot kan man lugnt låta bli att hyra gamla sf-kalkonen Cyborg, som dottern igår utnämnde till Världens Sämsta Film. Jean-Claude Van Damme spelar hjälten med det tungförstelnande namnet Gibson Rickenbacker, men det är inte det värsta. IMDB sammanfattar historien med följande plot keywords: Knife / Knife Fight / Stabbed In The Chest / Stabbed In Stomach …

Andra bloggar om: , , , , , ,

Skammen som straff

Det sägs att skandinaviska föräldrar har bytt ut kroppsagan mot själslig aga som uppfostringsmetod. Det finns till och med de som hävdar att en örfil skulle vara en enklare bestraffning att leva med än att man blir utskälld för att ha förstört nånting eller gjort sin förälder ledsen.

Probelemet med både fysiskt våld och skamvrån är att man skjuter förbi målet. Man lär inte barnet respekt. Man lär det inte att ta ansvar för sina handlingar. Man låter inte barnet visa att det har förstått vad problemet är, och själv rätta till det.

Men skamvrån, rumsarrest och andra sätt att få barnet att skämmas blir allt vanligare i Sverige idag. Lars H Gustafsson skriver om det i årets första nummer av Pedagogiska magasinet: Skamvråns återkomst:

Att känna skuld innebär en insikt om att jag gjort fel. Skammen går djupare än så och innebär att jag känner mig fel och ovärdig som människa. Skuldkänslor är naturliga företeelser – de drabbar oss alla ibland, i varje fall så länge vår samvetskompass fungerar. Det finns också en naturlig skamkänsla, som kan vara till hjälp. (…)
Men skamkänslan kan också inympas utifrån. Barn står här vidöppna inför vuxen påverkan. När de blir utsatta för kritik, ignorans eller hån och inte förstår sammanhangen känner de sig ofta ”fel” och ”dåliga” och ”ingenting värda”.

Med supernannyn som förebild skickar allt fler svenska föräldrar sina barn till skamvrån eller timeout-stolen. Det verkar som en effektiv metod att få kontroll över en stökig situation, och metoden dyker upp även i en del av de föräldraprogram som får ekonomiskt stöd av den svenska regeringen, bland annat utbildningen Föräldrakraft:

Som i alla beteendeinriktade program är grundidén att belöna positivt beteende och ignorera negativt. Men om inte det hjälper och barnet visar ett beteende som inte anses acceptabelt ska den vuxne, enligt programmets manual, rådas att inte bara ignorera beteendet utan också barnet självt!
Det ska ske genom att inte se på barnet, eftersom barnet kan uppfatta redan det som en belöning. Den vuxne får inte heller prata med barnet eller ta i det: ”Barnet kan försöka att ta på föräldern efter att man ignorerat det. Barnet kanske drar en i kläderna eller försöker kliva upp i knäet. Det är därför bra att stå upp när du ignorerar, eftersom barnet då förstår att du ignorerar honom/henne och det blir också svårare för barnet att få nära kontakt.”

Lars H är orolig för att skolorna och hemmen ska förvandlas till behandlingskliniker, att lärare och föräldrar använder metoder istället för att möta barnen på en respektfull nivå.

Metoderna har först använts inom barnpsykiatri och socialt behandlingsarbete för att där komma till rätta med svårt utagerande beteenden hos barn och familjer med allvarliga störningar. Nu introduceras de som recept för mellanmänskligt samspel i hem och klassrum. Orsakerna till barnets beteende tonas ner, och barnets rättigheter får ge vika för vuxensamhällets behov av kontroll.

Lars H Gustafsson är åttabarnspappa, barnläkare och författare till många bra böcker om barn och ungdomar, bland annat Se barnet, se dig själv. Hans senaste bok heter En läkares samvete. Här är han intervjuad i Dagens Nyheter.

Andra bloggar om: , , , , , , .

Kanonfullkär

Vi såg om Punch-Drunk Love ikväll, och den var ännu roligare och konstigare än sist. Den måste nog hamna på topp-20-listan, om du inte redan har sett den så skynda dig och hyr den!

punch-drunk love

Nu när jag letade på Wikipedia upptäckte jag att filmens flyg-för-pudding-plot är baserat på en sann historia. David Phillips flyger verkligen jorden runt för chokladpudding. Dessutom tycker han att Grand Hotel i Stockholm är världens bästa hotell, och då har han många att välja mellan. Men vad menar han med ”intressanta filmer”?

The Grand Hotel in Stockholm tops my list. My wife and I had a really fantastic stay there in the dead of winter. A super cool spa, five kinds of herring for breakfast, the best beds on earth, and some very interesting in-room movies made for a really special stay.

Andra bloggar om: , ,

The Prestige

The Prestige

Nu vill jag bara säga att om du vill bli glad, förtrollad, häpen och bortdribblad ska du genast beställa biljetter till The Prestige, filmen om två rivaliserande trollkonstnärer.

Jag vill inte länka till artiklarna på IMDB eller Wikipedia för det är så många spoilers där, och den här filmen ska man definitivt se ovetande!

Christian Bale trollar Chistian Bale & Piper Perabo
—–Christian Bale trollar——Chistian Bale & Piper Perabo

Det är en spännande, mörk och alltigenom magisk historia om rivalitet, besatthet och tillit. Skådespelarna (bland andra Christian Bale, Hugh Jackman, Michael Caine, Scarlett Johansson, David Bowie (som Nikola Tesla) och Andy Serkis) är intensiva och helt övertygande.

Magisk Michael Caine Serkis, Bowie & Jackman
—–Magisk Michael Caine———Serkis, Bowie & Jackman

Christopher Nolans film är uppbyggd som en trollkonst, med olika steg av förvillelse. Man tror att man ser vad som händer, men i själva verket, och fast man får en mängd ledtrådar genom hela filmen – fast nej, jag vill inte säga mer. Gå och se den bara, så kan vi snacka sen!

Andra bloggar om: , , , , , , .

Svärmorsdrömmen

Om du inte fick Lars Anders Johanssons sköna singel Svärmorsdrömmen i julklapp så rekommenderar jag att du tar saken i egna händer och beställer ett ex.
En svärmorsdröm
Jag är en svärmorsdröm, jag vet inte hur jag gör det
Jag är en svärmorsdröm, ja jag kan inte rå för det
Varenda gång jag råkar äta frukost hos nån tjej
så tycker hennes morsa att hon borde stadga sig
… med mig

Här hemma har den snurrat i datorns cd-läsare dagligen sen vi fick hem den. Den yngre delen av familjen föredrar Våldsverkarvalsen, men själv har jag fått första spåret på hjärnan och går runt och ylar sväärmorsdrööm i ett.

Inte för att jag varit en själv, någonsin. Men så hade jag inte så där välvårdad frisyr heller.

Andra bloggar om: , ,