Resan nu som blogg!

I år är det tio år sen vår familj reste jorden runt i nästan ett år. Vi var två föräldrar och fyra barn mellan 14 och 24, och det var det roligaste och jobbigaste vi någonsin gjort. Vi bloggade under tiden, och några år efter att vi kommit hem skrev jag en bok om resan. Boken finns att ladda ner i flera olika format på bloggen Vilken lång och konstig resa, men för att fira tioårsjubileet finns nu resan och boken också i bloggform! Följ resan du med!

Vår resrutt. Klicka för mycket större karta!

Spara

Spara

Om att lämna sina barn

Vi såg en dokumentär om Ingrid Bergman nyligen, och sen följde en lång diskussion om föräldrar som lämnar sina barn. Typiskt att det alltid blir starka känslor när en mamma gör det, medan pappor ofta kommer mycket lindrigare undan!

Bergman var visserligen en stor konstnär, och därmed lite mer ursäktad än en vanlig snabbköpsmorsa skulle vara om hon plötsligt packade sina väskor och drog. Vanligtvis är ju konstnären en man: det manliga geniet, kulturmannen, pappan som inte har tid eller ork eller ro att delta i det lilla livet. Men oavsett om han är en Upplyst Ande eller en vanlig knegarfarsa är det fortfarande idag, 2017, mindre upprörande om en pappa överger eller struntar i sina barn än om en mamma gör det. För mig är det exakt samma sak, lika mycket fel. (Jag vet att det inte är enkelt, jag kommer till det.)

Bergman var ganska extrem: hon övergav fyra barn, i två omgångar. Först sin tolvåriga dotter som hon fått med sin första man, sju år senare sina tre nya barn. Egentligen lämnade hon barnen mycket tidigare, ofta bara några månader efter att de fötts, för att åka på långa inspelningar. Ibland var hon hemma långa perioder, ibland hälsade barnen på henne på jobbet.

Alla hennes barn (som nu är gamla såklart) deltog i filmen. Tre av dem verkade ganska drabbade av sorg över att mamman lämnat dem, den fjärde tog det synbart med ro. Alla fyra pratade om sin mamma som en väldigt underbar person, och som en som bara kunde vara lycklig om hon fick skådespela.

Far & flyg med mamma och nannies

Så här tycker jag: att den som sätter ett barn till världen, och då menar jag alla som utsätter sig för risken/chansen att bli med barn, har ett personligt ansvar för att det barnet inte far illa, så långt det är möjligt. Barnet har inte bett om att få komma och kan inte välja, så ansvaret är föräldrarnas. Inget barn ska behöva undra en enda sekund över varför pappa eller mamma har valt bort det. Men det gör barn som valts bort.

Många barn godtar sina föräldrars förklaring om ”ny kärlek” eller ”viktigt jobb” eller ”frihetsbehov” eller vad det nu kan vara, men jag tror att det oftast bara är en överlevnadsstrategi, ett sätt att rationalisera för att slippa känna sig övergiven. Även när de upprepar det som vuxna.

Ingrid w kids Isabella, Roberto, Isotta & Pia

Det är såklart inte lätt att lämna sina barn. Upplevelsen att vara förälder är som en kran som antingen måste vara helt på eller helt av för att fungera, det går inte att ha den i nåt slags droppläge. Det gör ont att stänga av den, oavsett om det är samvetet eller de känslomässiga och biologiska banden som orsakar smärtan. Somliga dövar sig med övertygelse, andra med alkohol, somliga med kärlek eller andra typer av missbruk.

De flesta lyckas inte stänga av kranen helt. Bergman sa i en intervju att hon upplevde sig mer som kompis till sina barn än som mamma, och hon hoppades att det var en bra sak. Att en rationaliserar bort sitt föräldraansvar betyder inte att en har mindre dåligt samvete.

ur Höstsonaten, Bergmans sista film, där hon spelar en dålig och frånvarande morsa.

Det här handlar förstås inte om ondska (nästan ingenting handlar om ondska, det är bara så lätt att ta till det som förklaring när vi inte orkar ta in komplexiteten i människors känslor) eller om att vara en dålig människa. Alla är verkligen inte menade att vara föräldrar, oavsett hur gärna de vill eller hur mycket de försöker, och det skulle vara mycket bättre om vi inte hade den här kärnfamiljskulturen som vi har, där alla förväntas ”skaffa” barn för att passa in i mallen, och där barn bara har tillgång till en eller två vuxna även om de är rätt kassa föräldrar.

Däri ligger det största problemet, som jag ser det. Vi har gått från att behöva göra barn för att säkra vår överlevnad till att göra barn av romantiska skäl, inte nödvändigtvis en förbättring. För tyvärr passar ett närvarande föräldraskap in ganska dåligt i vår kultur. Att bli förälder idag, om vi vill vara närvarande med barnen, är att tvingas välja bort mycket av det som vi hyllar som viktigt: frihet att göra vad vi vill, när vi vill; möjligheten att arbeta och producera och ”göra rätt för oss”. Vi tvingas dela upp tiden mellan barnen och det viktiga eftersom det är väldigt svårt att integrera båda.* De flesta av oss prioriterar så gott vi kan vårt ansvar som föräldrar (eller som mor- och farföräldrar) framför jobbet/kärleken/drömmarna, med varierande resultat. Några klarar inte av det alls utan ger sig av.
I vilket fall är det barnen som drar det kortaste strået.

Så vad är lösningen? Det enda hållbara vore att ändra förutsättningarna i grunden.

• Byta kärnfamiljen mot storfamilj, flock eller annat nätverk där det alltid finns närstående till barnet som kan avlasta föräldrarna och bli lika viktiga för barnet som pappa och mamma.

• Bryta det kulturella mönster som säger att alla vuxna måste bli föräldrar och istället göra det lättare för icke-föräldrar att engagera sig i andras barn. Mer av ”alla barn är allas barn”, alltså att alla vuxna ser alla barn som sitt ansvar, inte bara de egna barnen.

• Göra det mycket lättare för föräldrar (och mor- och farföräldrar) att finnas där för sina barn**, och att överleva utan att behöva vara ifrån sina barn. Till exempel genom att ställa kravet på att alla arbetsplatser ska vara barnvänliga (vilket också gör dem vuxenvänliga), genom att införa medborgarlön, genom att bygga nätverk som ser till föräldrarnas behov, när föräldrarna ser till barnens.

Det krävs alltså både lagförändringar och ett ändrat synsätt. Tills dess tror jag att det är superviktigt att vi pratar om det. Den här diskussionen har en tendens att landa i ett skuldbeläggande av föräldrar som väljer bort sina barn, eller i defensiva argument från föräldrar som känner sig anklagade för att de måste vara borta mycket från sina barn. Inget av det hjälper barn att känna sig prioriterade, så det gäller att fokusera på systemfelen och hur vi kan ändra på dem.

För det är jobbigt att känna att en kanske har prioriterat fel. Att det kanske inte var så himla lätt för barnen att ha en mamma som var borta jämt, fast hon var en rolig kompis. Eller en pappa som aldrig hade tid och jämt var trött för att han var tvungen att jobba så mycket.

Men det går att ha två tankar i huvudet här. Ingrid Bergman kanske faktiskt var tvungen att lämna sina barn för att filma. Samtidigt som barnen kanske for illa av det. Ibland är det så. Och då måste det få vara så. Då måste den som är ledsen få vara ledsen, och kanske arg. I stället för att lyssna på varför föräldern ”måste” jobba, eller ”måste” följa sitt hjärta och liknande. Inte tvingas att förstå och förlåta.

För hur ont det än gör att erkänna att en gjort fel så är det ju nödvändigt för att någon annan ska få känna att de har rätt.

Och sen kan vi gå vidare, och förändra.

Det är lite taskigt att bara använda bilder på Ingrid Bergman i en text som handlar om frånvarande föräldrar. Ingmar Bergman hade nio barn som han övergav i många omgångar. Men såklart finns det nästan inga bilder på Ingmar och hans barn! Medan det finns en ziljon bilder på Ingrid och hennes.


*
Jag tror att de flesta barn upplever sig bortvalda redan på den här vardagsnivån, den som drabbar nästan alla familjer, men eftersom det är en så central företeelse i våra liv gör vi inget stort nummer av det.

** Med ”finnas där” menar jag inte att sitta och andas dem i nacken 24/7, utan att vara tillgängliga vid behov. Det går att lösa på många olika sätt.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Skicka vidare: november

Internet alltså! Det är som ett hav fullt med plankton och man själv en bardval: så fort man gapar det allra minsta får man barderna fulla med intressant jox. Eller som att man har fickor fulla med ludd som aldrig tar slut och som är jätteskönt att pilla på och som gör att man aldrig får nånting gjort. Eller nånting annat. Det här är iallafall sånt jag vill dela med mig av.

Intervju med My Skarsgård som blev alkoholist fast hon verkligen, verkligen inte ville det. Den berörde mig mycket och jag kommer nog tillbaka till den.

• Instagramkontot Adopterad i Sverige. Finns även på Facebook. Låter adopterade berätta om sina erfarenheter. Ett av många bra konton på Instagram, får återkomma där också.

atco nov henSara Lövestam i Språktidningen, om varför vissa ord retar oss. ”Nya substantiv, adjektiv och verb tas emot med öppen famn. Men när nya ord knackar på dörren till stängda ordklasser kliar det i språkörat.”

Lars Lindström i Expressen: Fint och vemodigt om att inse att det är över, när ungarna flyttar ut. ”Plötsligt var de borta. De två människor vi levt med under två decennier, i samma familj, under samma tak, väljer att flytta och lämna oss ensamma med ödslighet, två tallrikar i stället för fyra vid middagen, mjölk som surnar i kylskåpet, inga högar av skor att snubbla på i hallen.”

Meghan Trainor – All About That Bass Dels är den kontroversiell, för att den tar upp tjejers kroppar och hur de ska se ut. Jag har tänkt en hel del på det och återkommer med den här också, för jag vill jämföra den med några andra musikvideos. Dels är den också svängig! Och svår att sluta lyssna på!

• ”Om det här är @AndrevWalden’s första steg på vägen att bli en svensk XKCD är jag så sjukt för” twittrade Jack Werner häromdagen, och jag kan bara hålla med. Andrev är personen bakom det magiskt underbara vetenskapliga rojalistiska Rymdslottet, men texten som Jack länkade till var den här: Vad skulle hända om en sexmånaders bebis fortsatte växa i samma takt?

• Och för dig som inte minns vad XKCD är: en serie som handlar om vetenskap. Och annan galenskap. Slutpoängen ser man bara om man håller musen över själva serierutorna. (Det finns tre sätt att hålla en mus över en serieruta, du får prova dig fram.)

My manifesto for fixing the Internet Mikael Kazarnowicz skriver om varför Internet har blivit trasigt, och hur just DU (och han, och jag) kan laga det. Viktig läsning.

atco nov jimwales• På samma not: Why we collaborate. TED-radio om varför, och hur, miljontals människor samarbetar online på olika sätt, ofta helt ideellt.

Långvariga relationer bygger på två egenskaper, enligt forskare som intervjuat en massa gamla stötar som varit ihop länge.

‘Am I being catfished?’ är en lång, rörande, störd och väldigt rolig berättelse om hur en författare konfronterar en person som ger hennes bok ett dåligt omdöme på Goodreads. Och upptäcker att hon hamnat i mörkaste trollskogen.

Så hotas Europa av ultranationalismen. En av de bästa artiklarna om SD, fascism, nationalism och läget i Europa jag läst. Av Henrik Arnstad i DN. ”Bakom det ständiga skällsordet ‘antidemokrat’ ligger en plötslig osäkerhet. Vi är inte längre överens om vad själva ordet ‘demokrati’ betyder, vilket inte är någon slump.”

Tio saker vi verkligen kan låta bli att säga till små barn!

atco nov evidenceThe Evidence on Waterbirth När mitt första barn föddes för 32 år sen ansågs det som krångligt, men inte farligt, att föda i vatten. Sedan dog ett barn under en vattenfödsel och det blev full panik på alla BB-kliniker. Sedan dess har diskussionen gått varm om huruvida det är bra att föda i vatten. Det senaste är en rapport där forskarna mycket grundligt går igenom alla bevis för och emot, och landar med stor säkerhet på för.

• Podcasten Om krisen kommer produceras av DinSäkerhet.se, mina grannar på jobbet. I första avsnittet handlar det om din hemberedskap. I hur många dagar klarar du dig om krisen kommer? Hur länge räcker maten i ditt skafferi? Och hur funkar livet på Manhattan när elen slocknar i en hel vecka? I avsnitt 2 om att agera i kris. När katastrofen kommer vill vi alla vara hjältar. Men vad är det som avgör om vi lyckas? Går det att öva i förväg? Och hur mår en hjälte när lugnet har lagt sig? Intressanta intervjuer och reportage.

• Och på mitt jobb handlade en av de senaste fredagsbloggarna om något liknande: Packa din krislåda! (Har du en krislåda?)

”A.Rab” by Gnucci Skön video av svenska rapparen Ana Rab. Based on a true story.

Allyawan – Samma som mig Mera bra svensk rap! Här av Allyawan.

Skriv på mot bisfenoler. Bisfenoler är hormonstörande ämnen som kan hittas på massa ställen – i konservburkar, kvitton, eller det där vita som vi lagar barnens tänder med. Bisfenol A har i djurförsök kopplats till negativa effekter som problem att få ungar, men också påverkat fosters utveckling av hjärnan och visats störa beteendet hos djuren som fick ämnet i sig under fostertiden. Skriv på Naturskyddsföreningens namninsamling som ska lämnas till miljöministern inför att beslutet ska tas i januari!

Oatmeal om kometlandningen (klicka för större bild)
oatmeal_comet(bonus-oatmeal om bacon)

Ursula Le Guin: We Need Fantasy Because ”Hard Times Are Coming” Jag har sparat det bästa till sist. Ursula, jag älskar dig så mycket.

atco nov leguin

Varsågoda att skicka vidare!

Video

Boken om vår jorden-runt-resa är klar!

Äntligen! Nervöst! Men skönt! Jag tryckte precis på publicera-knappen för bloggen Vilken Lång och Konstig Resa, där du kan ladda ner e-boken med samma namn. Gratis! Eller betala om du vill.

en blogg om en bok om en resa

Den handlar om resan vår familj gjorde för några år sen, jorden runt i nästan ett år. Två vuxna och fyra barn som då var mellan 14 och 24 år. En svettig, rolig, frustrerande, galen och underbar resa som förändrade oss, och som vi aldrig glömmer!

Vilken Lång och Konstig Resa är en reseskildring. Kanske kan den få dig att vilja resa med din familj? Att våga?

Jag har aldrig gjort en e-bok förut, och det var en utmaning. Max byggde grunden och har hjälpt mig jättemycket. Jag bestämde mig för att skaffa ett ISBN-nummer men inte trycka den på papper alls, jag kanske gör det med tiden men än så länge känns det roligt att bara ge ut den digitalt. Eftersom jag själv drar mig för att betala för en bok jag inte vet nånting om kan du ladda ner den helt gratis. Men om du gillar den finns det flera enkla sätt att betala för den, så lite eller mycket som du vill!

Årets julklapp! För den som inte har råd att ge bort en råsaftcentrifug!

Video

En bok om alltihop

Min mamma och pappa var båda gifta med andra när de träffades och blev kära. De hade ett långt hemligt förhållande som i princip slutade med att jag blev till, i någon slags sista passionerat möte. Jag växte upp med min mamma och lärde känna min pappa efter hand. Vår relation tog fart när jag var i tidiga tonåren. När jag var 20 och fick mitt första barn var han en högst närvarande morfar, det fortsatte han att vara till alla barnen.

morf & knodd på skansen -91

Vi skrev brev till varandra i 44 år och jag har sparat nästan allt. Ett år efter hans död började jag skriva nånting som jag tänkte skulle bli en bok utifrån all korrespondens – våra brev och andra brev som han hade skrivit och lämnat efter sig. Jag höll på och stretade med det i flera år men det gick frustrerande långsamt att skriva samtidigt som heltidsjobb, stor familj, sjuk mamma och en massa annat.

Dessutom tyckte jag att det kändes blekt att bara skriva om mig och min pappa. Även om vår historia är intressant på sätt och vis så ville jag få med så mycket annat: om den tiden i Sverige när de träffades, om hur förhållandet var då mellan kvinnor och män, om mediakulturen nu och då, om hur det är att växa upp utanför en familj, om hur pengar kan komma emellan barn och föräldrar. Efter min mammas död i augusti 2010 hade jag väldigt lite energi att skriva, men jag ville gärna få med hennes liv och öde också.

Ett år senare, i en stuga på en gotländsk strand kom jag plötsligt på det: jag skulle ge min historia till en författare jag nyligen lärt känna, en som verkligen kan skriva. Jag visste att han redan hade ett projekt på gång om borgerliga familjer och vi såg att det passade in. Det blev otroligt förlösande eftersom han hade tid att skriva. Jag behövde bara bidra med research, brev, minnen och kontakter.

Jag har tänkt jättemycket på vad min mamma och pappa hade tänkt om boken. Det går förstås inte att veta. Men båda älskade mig mycket och var stolta över mig, även när de tyckte att jag valde lite för oupptrampade vägar i livet. Jag tror att de visste hur mycket jag älskade dem tillbaka, och att det hade vägt tyngst till slut.

Uppdatering: Läs om boken här. Den kommer ut i september 2013!

Oäkta eller ej

Om tre veckor ska jag till hovrätten för att pröva min laglottsrätt. Det är en tvist jag och min familj har levt med i snart sex år! Rättvisans kvarnar mal sannerligen långsamt.

Bakgrunden är att jag blev osäker när jag fick ta del av min pappas testamente 2006, så jag tog in en boutredningsman (en opartisk person som utses av rätten när det finns oklarheter i ett dödsbo). Han gick igenom alla papper och förklarade för mig att min laglottsrätt eventuellt var förbikörd när det gällde andelarna i familjens företag, eftersom min pappa hade gett bort alla sina andelar till mina syskon och deras barn. Vilket bland annat skulle betyda att mina barn inte fick samma möjligheter som sina kusiner (alla släktens barn får nämligen särskilda fördelar, förutsatt att de har andelar). Allt detta skulle i så fall bero på att jag är ett så kallat oäkta barn.

Boutredningsmannen förklarade att jag hade några månader på mig att komma överens med mina syskon: lyckades inte det hade jag att välja på att stämma dem eller lägga ner alla krav för alltid. Efter flera misslyckade försök att komma överens (eller ens i kontakt) med de äldre syskonen fattade jag det jättesorgliga beslutet att lägga in en stämningsansökan. Mina barn är minst lika smarta och duktiga som sina kusiner och jag kan inte gå med på att de ska behandlas annorlunda bara för att min pappa och mamma inte var gifta.

Det tog över tre år innan alla papper och delgivningar och sånt var inlämnade och klara, och sen ytterligare ett år innan tingsrätten satte ut ett datum för rättegång. Den 23 januari 2012 satt jag i Rådhuset och hörde mina syskons advokater kalla mig oäkta, det var som en scen från en Dickens-roman. Tingsrätten köpte deras argument och jag förlorade, men överklagade till hovrätten. Och nu är det snart dags för andra ronden. Den här gången har jag lärt mig min läxa och tror inte att jag vet hur det ska gå.

Jag har inte skrivit om det här tidigare för det har känts som en privat och komplicerad sak. Men nu kommer det snart ändå att vara ute, och jag känner ett behov att förklara för er som läser här ofta. För mig handlar det om rättvisa, och att mina barn (som var mycket älskade av sin morfar) ska ha samma chans som alla andra barn i släkten.

Hoppas barnen njuter lika mycket

”Maria Sveland har erkänt att hon njuter av att ha sina barn varannan vecka och av att leva vuxenliv den andra veckan” skriver DN Söndag idag. Artikeln citerar Sveland ur boken Happy, happy ”… dagdrömmar om mer egen tid, ett eget liv, tystnad, barn som lekte utan att störa. Nu hade jag plötsligt allt det där varannan vecka och njöt på ett helt annat sätt av barnens stök och ljusa röster som hela tiden ville prata och ställa frågor. Deras små kroppar som alltid tycks vilja vara exakt där jag är, något som kunde störa mig innan.”

Jag har inte läst Happy, happy. Känner inte Maria Sveland och har inga synpunkter på hur hon lever sitt privata liv. Har inga åsikter om att folk tar ut skilsmässa. Har full förståelse för folk som är trötta på sina barn och upplever dem som klängiga.
Men blir så FÖRBANNAD på folk som måste säga det till alla de känner och alla andra. Jävla pinsamma självömkande MEDIAONANISTER. Har ni tänkt på att era barn kan LÄSA? Och TÄNKA?

Jag tyckte att min mamma var skitjobbig många gånger de sista åren. Hon var alkoholist och det förmörkade både hennes och mitt liv. Samtidigt var hon helt försvarslös och beroende av mig. Jag skulle aldrig ha drömt om att lämna ut henne till media och allmänheten. Jag har varit trött på min familj många gånger, men även om jag skulle ha önskat i mitt stilla sinne att de kunde dra åt pepparn skulle det inte falla mig in att skriva om det offentligt.

Sveland säger i intervjun att ”Män kan sticka iväg på resor och jobba massor av timmar när de har småbarn utan att känna skuld, och ingen tycker nånting”. Det är kvalificerat skitsnack. BARNEN TYCKER NÅNTING. Inte om skulden. Vem bryr sig om ifall idioter känner skuld. Man vill inte att ens pappa ska vara borta, punkt slut. Dessutom är det ju exakt det beteendet hos pappor som vi kvinnor har protesterat mot i åratal nu.

Och att pappor beter sig som självupptagna rövhål är väl ingen ursäkt för att mammor ska göra det.

Åter igen: jag kan inte ha några åsikter om hur folk jag inte känner väljer att leva sina liv. Men jag har ett tips till alla föräldrar som känner att de vill vara borta mer från sina barn, som tycker att barnen vill ha för mycket uppmärksamhet. Här är tipset: Ge dem mer uppmärksamhet. Var tillsammans med barnen mer. Var närvarande när du är med barnen. Det är det ENDA som hjälper. Barn blir bara ännu mer klängiga när de märker att man inte är där, inte vill vara där. Det är ett rop på hjälp. Besvara det så lugnar de sig och klarar sig själva igen.

Till sist en låt av Harry Chapin, till alla mammor och pappor som tror att barnen ska vänta snällt tills ni har tid och lust att vara tillsammans med dem igen.

.

Skoja bara

I fredags morse stod jag i en fullpackad tunnelbanevagn, på väg till jobbet. Framför mig stod en barnvagn med en påpälsad treåring i. Pappan, en söderhipster med keps och tv-glasögon satt på sätet bredvid. Treåringen babblade på på treåringars vis:

– Pappa, titta!
– Mhm.
– Pappa, titta!
– Pappa är trött.
– Va?
– Pappa är trött.
– Sova på jobbet?
– Haha ja det skulle vara skönt men det får man inte. Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Va?
– Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Va?
– Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Pappa köpa … sova … sova … köpa säng!
– Nu ska vi snart gå av.
– Vill inte gå av …
– Vi ska gå till dagis, det blir väl kul?
– Neejeeee vill inteeee …
– Gillar du inte dagis?
– Nej!
– Men du som alltid brukar leka där med Emma och Sigge.
– NEJ!
– Nehe så du brukar bara sitta där hela dagarna och göra ingenting.
– Va?
– Så du brukar bara sitta där hela dagarna och göra ingenting.
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?

Jag fick bita ihop för att inte skrika SKÄRP DIG! till pappan. Det var som att se Kenny Starfighter fast på riktigt. Han verkade inte elak, bara helt okänslig för sitt barns sätt att kommunicera. Kanske han skämdes lite för att svara på barnets frågor, om han hade varit en 50-talspappa kanske han hade sagt till barnet ”Tyst nu Tommy, det där pratar vi om när vi kommer hem.”

Men nu var han en typisk 70-talspappa, och är det nånting som är typiskt för sjuttiotalister så är det att de knappt kan prata utan att vara ironiska. Helt obegripligt för oss gamlingar, men de kan sitta genom en hel middag och säga de mest häpnadsväckande saker till varandra utan att någon höjer ett ögonbryn. 70-talisterna har gett deadpan ett ansikte, så att säga.

När mina kids var små stod det i alla handböcker att barn inte kunde förstå ironi förrän de var 13 år. Nu finns det forskning som tyder på att vissa barn kan hantera ironi redan när de är så små som fyra år, om det inte är fråga om ren sarkasm. Men jag vet inte jag. Att många barn har sinne för humor väldigt tidigt är en sak, och det finns säkert ungar som är vana och fattar även ironi. Men ändå!

Det här är ingen allmän dissning av föräldrar som är födda 1970–1979. Av vad jag har sett är nog sjuttisarna på många vis bättre föräldrar än vad vi var: coolare, mjukare och mer jämlika med sina barn. De verkar lyssna och ha stor respekt för vad barnen vill.

Så därför undrar jag: hur går det ihop med ironi och underskruvar? Är Kennypappor och Kennymammor typiska moderna föräldrar, lika vanliga som lattemammor och lattepappor? Och kommer det isåfall att driva Generation Z till terapisofforna? Vad tänker ni?

Länk

Max den modiga luffaren

(Kom just på att jag redan har skrivit det här inlägget en gång. Men se det som en favorit i repris, som varav hjärtat är fullt och som okej då, hon får väl tjata om det där igen.)

Ibland tittar jag på mina barn och tänker att det är ändå bra märkligt hur kloka och vackra och intressanta de har blivit, trots sina föräldrar. Och modiga! Ja, jag vet. Era kids är också fantastiska. Men låt mig ändå få berätta om Max, min äldste son som verkligen har gett sig ut på äventyr. Han cyklar sig igenom Europa, utan pengar. Ja, jag vet! Det är helt galet. Men bra.

Max började resan med att rusta upp sin gamla cykel. Sen sa han upp alla avtal, abonnemang och betala alla räkningar och skulder. Med några hundringar kvar på kontot gav han sig av den 12 oktober, först med tåg till Köpenhamn och Amsterdam. Där satte han ihop cykeln och började trampa söderut. Från början hade han sällskap med med en kompis, de tog skilda vägar i Paris och sen fortsatte han ensam. Det var meningen att han skulle ha kommit iväg mycket tidigare, men livet och döden och två begravningar kom emellan.
Men nu är han redan i Spanien! I spanska Baskien, Donostia-San Sebastian närmare bestämt. En av de coolaste platser jag har varit på, och de har fantastiskt goda pintxos/tapas. Jag satte in 300 kronor till tapas till Max som en tidig julklapp. Nån måtta får det vara på att inte ha pengar att äta för.
För det är faktiskt ett riktigt experiment han gör: hur man kan klara sig utan pengar eller i alla fall överleva på minimal budget. Vad man måste kunna, hur man bygger och odlar och fixar allt man behöver själv. Vilket betyder att ibland har han faktiskt ingenting att äta, och ingen trygg plats att sova på.

Ibland vaknar Max upp på ett fält.

Ibland tältar han, ibland bor han hos soffsurfare. Hans cykel väger bortåt 40 kilo med all utrustning, men den håller fortfarande (peppar peppar) och tar honom ständigt söderut.

Till Spanien idag alltså. Nästan 150 mil på cykel.

Det är en del uppförsbackar på vägen också
Ja, jag ville bara säga det igen. Det är så coolt. Här är hans blogg.

Min mormor Maja

Nu när min mamma dog hände det något väldigt märkligt: jag fick en helt annan bild av hennes mamma, min mormor. Plötsligt, 35 år efter hennes död, fick jag höra berättelser som ställde henne i ett nytt ljus. Min stränga, hårdhjärtade streber till mormor – hon kanske var en helt annan?

Så länge jag minns har jag hört min mammas bittra klagan över sin mor Maja. Hur ovänlig hon var mot sina barn, mot alla utom den yngste som var den enda hon älskade, den hon skämde bort.

En enda gång rubbades min uppfattning om Maja – när min mamma berättade för mig om de gamla dagböckerna hon hittat, där Maja beskrev sin lycka när min mamma föddes. Min mamma var nästan chockad. ”Jag hade ingen aning – varför har jag inga minnen av det här?” frågade hon mig, eller sig själv. ”Och när tog det slut? När började hon hata mig?” ”Det kanske var när din yngsta bror föddes”, föreslog jag. ”Eller så älskade hon dig faktiskt mer än du har trott.” Men min mamma slog bort den tanken, och sen glömde jag också bort den. Jag fortsatte att tänka på min mormor som den känslokalla, elaka.

Maja föddes 1898, näst yngst av sju barn i den ganska fattiga men teater- och musikintresserade familjen Lindgren i Kristbergs socken i Östergötland. Hennes pappa Nikolaus var inflyttad gotlänning och hade träffat hennes mamma Kristina när han läste till kantor i Växjö.

Ung och ljuv Maja på besök i Linköping

Det finns två olika familjelegender om hur Maja träffade sin man, min morfar Gideon Toss som var stadsläkare i Motala. Den ena är att han var familjeläkare för en familj som Maja när hon gick på läroverket i Motala. Maja var på patientbesök hos Gidde som avslutade med att säga: Vet Fröken om att vi kommer att gifta oss?

Den andra legenden, som jag är uppväxt med och gillar mest, är att tjugoåriga Maja tog jobb som hemhjälp i Villa Toss. Gidde var då 35 år, pappa till tre pojkar och nybliven änkling. Han blev omedelbart förälskad i Maja, som var väldigt söt, och friade till henne bara några månader senare. Han fick nej, och nej igen nästa gång han friade året därpå, och nej varje år i sex års tid. Men den sjunde gången fick han ja, och 27 år gammal blev Maja mamma för första gången. Det var min mamma som föddes då, och när man läser Majas dagböcker från det året och ser bilder så är det ren och skär lycka man uppfattar.

De tre äldre bröderna var också glada i bebisen. Den dag som deras lillasyster skulle döpas till Barbro Margareta passade de på att ta med sig henne upp på vinden, innan prästen kommit, och döpte henne till Prinsessan Tussilull, vilket de tyckte var mer passande för detta söta gryn. Sedan dess kallades hon alltid Lull.

Men sen gick nånting fel, om man nu ska tro min mamma. Maja var sträng mot sina barn, hård och kritisk, snabb med att hitta fel. Även mot barnbarnen, mot mig i alla fall. Jag fick alltid höra om hur slarvig jag var jämfört med Täbykusinerna, hur de var mycket bättre uppfostrade, mer artiga och stillsamma. (Många år senare berättade en av Täbykusinerna hur de alltid hade fått höra av farmor Maja att Anna minsann var mycket mer påhittig och skojig.)

När jag var fem år skulle jag bo i Motala några veckor medan min mamma var i New York. En morgon upptäckte jag några röda prickar i ansiktet och sprang direkt till min mormor för att visa. Hon blev jättearg, och drog mig hårt i armen in i badrummet där hon försökte skrubba bort prickarna som hon trodde att jag hade målat dit. När de inte gick bort förstod hon att det var mässlingen, och blev djupt ångerfull. Då bäddade hon ner mig i sin och Giddes stora säng (där man aldrig fick sova annars), hämtade min nalle och lät mig använda ringklockan som hängde vid sängen och hördes nere i köket, så att jag kunde ringa efter saft och bullar när jag ville. Plötsligt var hon snäll! Det var som ett mirakel. Jag gillade verkligen att ha mässling.

Saft och kakor med Bamse

Men annars var hon hård alltså. Förskräcklig mot sina tre styvsöner, ständigt kritisk mot min mamma och hennes mellanbror, orättvis mot oss barnbarn. Det var så min mamma uppfattade det, och så jag alltid har tänkt. En negativ person – utom när det gällde fest och flärd. Maja älskade glitter, glamour och kalas. Hon kom snabbt upp sig i Motalas societet och blev överste-lotta, medlem i Lions, ordförande i Svensk-Engelska Föreningen och Svensk-Indiska Sällskapet och gud vet allt, och ordnade fester stup i kvarten. Hon hade en hel bokhylla full med blå skrivböcker där varenda bjudning fanns nedskriven och illustrerad: gäster, bordsplacering, vad man hade serverat, vad Maja haft på sig och så vidare. Allt för att inte riskera att upprepa sig. Om gästerna var berömda, helst adliga, var lyckan fullkomlig.

När min mamma skulle gifta sig med en engelsman (som var snygg och charmig men inte adlig) insisterade Maja på att ha ett stort bröllop, minst 300 gäster. Min mamma vägrade, och det blev många upprörda gräl med skrik och tårar. Till slut gick min mamma med på att Maja skulle få bjuda ”de allra närmaste” 70. När de nygifta kom ut ur kyrkan väntade en överraskning: Maja hade beordrat de manliga kusinerna att stå utanför kyrkdörren med korsade sablar som Lull och Anthony fick springa ut under.

Lycklig nybliven svärmor

När skilsmässan var ett faktum efter fem år blev Maja bestört, och skällde ut min mamma efter noter. Skilsmässa var otänkbart. Och när min mamma blev gravid sex år senare, singel som hon var och med en gift man till på köpet, då var det nära att Maja försköt sin dotter. Lika hård var hon mot de två styvsöner vars äldsta barn föddes litet för snabbt efter bröllopet. Det var något som Maja aldrig underlät att påpeka, vilket sårade både sönerna och deras hustrur.

Hon var en häxa, kort sagt.

Men sen var det ju den där dagboken. Och när min mamma dog för två månader sen började jag få höra om en helt annan sida av Maja. En av min mammas barndomsvänner berättade om hur roligt det var att få vara hemma hos Lull när de var små, hur generös och rolig Maja var. Min kära ingifta moster, hustru till yngsta lillebror och mamma till Täbykusinerna, tyckte också mycket om Maja. Hon berättade om Majas härliga humor, om historierna hon brukade dra. Hon påminde om Majas konstnärliga ådra, och den omtänksamhet hon visade genom att ordna alla sovrummen fint och välkomnande innan vi andra kom dit. Det visade sig att Maja fick en svår lunginflammation och hjärtbesvär när lille Magnus föddes. Hans storasyskon, som var 2 och 3 år, kom helt i skymundan och man anställde både sjuksköterska och barnjungfru. Omständigheter som gör att man kanske kan förstå, till och med förlåta, att Maja inte var så närvarande med sina äldre barn de där åren.

Maja och de bara något yngre bonusbarnen

Och jag började fundera. Hur lätt var det för Maja, 26, att bli styvmor till tre pojkar mellan 9 och 12 år, vars vackra och snälla mamma hade dött i spanska sjukan? Att gifta sig som ung och pank med en äldre man, vars alla vänner var äldre, rikare och mer världsvana?

Jag börjar luta åt att moster och väninnan har rätt i att Maja kanske var en mycket osäker person, en liten flicka som var van att vara yngst och sötast. Som inte riktigt visste hur hon skulle hävda sig. Som hatade att åldras. Hon kanske till och med var avundsjuk på sin vackra och modiga dotter, som levde ett mycket friare och mer spännande liv än Maja någonsin kunnat drömma om. Och min mamma kanske var svartsjuk tillbaka, kanske kände hon att det fanns en konkurrens mellan dem när det gällde Giddes kärlek.

En ganska suddig, magisk och kärleksfull bild av min mormor och min mamma i gräset, en vacker dag.

Bilden klarnar och blir suddig om vartannat. Människor är komplicerade. Just nu tänker jag mest på en incident som min moster Ingegärd berättade om, som gör bilden just så oskarp och komplicerad som livet är. Det hände 1953, då min yngsta morbror Magnus just förlovat sig med Ingegärd. Stolt bjöd han sin fästmö, sin blivande svärmor, sin mamma och sin gamla faster Selma på lunch på restaurang Reisen vid Skeppsbron. När de samlades sa Maja ganska fränt till honom: ”Men hur har du råd till detta?” Den stolthet och glädje som Magnus kände försvann helt. Så lätt är det att vara elak, fast man egentligen är rädd.

Spara

Med familj och manus i Franrike

Sitter på en bergstopp i Frankrike och skriver. Det är både härligt och svårt.

Härligt för att det är en så vacker och fantastisk plats: vi vaktar ett hus som ligger tyst, avskilt och naturskönt. Det finns bara vi och huset. Inga grannar, närmsta byn ligger ett par kilometer bort och består av tio hus. Ibland kan man höra en traktor på långt håll, eller fåraherdens rop i skymningen. Jag kan sitta vid min arbetsplats i ett stort luftigt rum där mitt skrivbord står framför ett öppet fönster med utsikt över fält och ängar, gå och lägga mig i hängmattan för att läsa en bok eller gå ner till poolen för att svalka av mig efter en hård dags arbete. I teorin skulle jag kunna få hur mycket gjort som helst.

Svårt för att det inte funkar i praktiken. Det finns så många trevliga distraktioner här. Inte i form av jobb och tråkiga måsten, klockor eller nöjesliv – jag surfar bara minimalt, tänker aldrig på jobbet, tittar ytterst sällan på klockan och kan inte titta på tv eftersom tv:n står i samma rum som hunden. Däremot finns det andra människor här, såna som jag visserligen träffar ganska ofta eftersom de är min familj eller nära vänner, men som jag inte alltid har tid att verkligen vara med när jag är hemma och jobbar.

Men nu har jag ju det. Så jag sitter med min dator i köket för det mesta. Det är ju här alla är. Här de lagar mat, spelar kort, surfar, diskuterar kniviga problem, letar efter sina badkläder, städar, pratar, filosoferar, skrattar, bråkar. Jag vet att jag borde sitta uppe i det luftiga rummet, men min familj är roligare. Alltså skriver jag här. Och blir avbruten hela tiden, men det gör inget. Det kanske tar lite längre tid att bli klar med manuset, men jag får vara med de jag gillar mest.

PS Jag KAN tydligen inte skriva ”Frankrike” utan att fokusera enormt på stavningen, det blir ALLTID ”Franrike” och så måste jag peta in ett till k i efterhand. Kan det vara något freudianskt? Är jag rädd för k-tangenten?

Lördag morgon, grubbel & lista

Vaknar och sneglar på klockan: kvart i åtta, lite för tidigt en lördagsmorgon. Allt är tyst så jag har nog ändå vaknat av mig själv, himlen är ljust blå utanför fönstret. Ser att den andra sidan av sängen är tom, eller snarare att det ligger en massa ren tvätt där istället för mannen som brukar ligga där när jag vaknar, just det, han reste österut igår, undrar om han kommit fram till sitt hotell än? Drar till mig mobilen och kollar världsklockan – den är 13:42 i Bangkok, då hör han nog av sig snart. Och dottern som också reser österut idag, tillbaka hem från sin kärleksö, hoppas hon också hör av sig. Fast jag vet att hon inte har kunnat ladda mobilen så det blir nog inget förrän vi ses ikväll. Tänker på min mamma. Får en boll av oro i magen.

Går upp och tar på mig morgonrocken. Lägenheten är tyst, stilla och otroligt välstädad. Med tanke på att sonen hade fest här igår är det helt fantastiskt, finare än det var igår. Han måste ha städat flera timmar i natt. Det var en lite mer högljudd fest än vanligt, men jag var så enormt trött så jag somnade ändå så fort jag la huvudet på kudden igår natt. Vaknade till en gång när någon skrattade högt men somnade direkt igen. Det enda spåret efter kalaset är en guldfolieklädd ölkapsyl på bordet vid min dator, jag tar med den ut i köket och slänger den innan jag sätter på tevatten.

Tidningen ligger redan framme på köksbordet så det blev nog väldigt sent, antingen för sonen eller andra dottern som kanske har tittat på film hela natten i sitt rum, det händer ibland. Jag tar fram Saltåbrödet och skär två skivor; te, juice och två rostade mackor (en med kaviar, en med mandelsmör) är min favoritfrukost. Bläddrar igenom tidningen medan tevattnet kokar. Mobilen piper. Tre sms: ett från mannen som skriver att han är framme och att vi ska höras senare. Ett från en avlägsen släkting som jag aldrig träffat men som skriver och vill tacka för att begravningen igår blev fin. Skönt att höra. Min morbror dog i mitten av februari och jag har hållit i allt det praktiska: begravningen, dödsboet och allting. Men han ville begravas i Småland, i samma grav som sin hustru som dog för 20 år sedan, och det skedde igår. Det har varit en mycket att tänka på, visserligen har begravningsbyrån skött allt det praktiska men jag har ändå suttit i oändliga samtal med prästen, stenhuggaren, vännerna, kantorn, juristen, släktingarna och så vidare. Man ska bestämma hur dödsannonsen ska se ut, vilken musik som ska spelas, hur mycket smörgåstårta som ska beställas till minnesstunden, vilken kista, vilka blommor. Allt sånt. Och jag hade kunnat låta någon av kusinerna ta på sig jobbet men jag tänkte att jag lär mig hellre det här nu, så vet jag åtminstone vad som måste göras när min mamma dör.

Tredje meddelandet var från en vän till min mamma som undrade varför hon inte svarar i telefon. Min mamma är på sjukhus, igen, och igår sa läkaren till mig att de vill ta av hennes ena fot. De måste göra det om hon inte svarar på penicillinet, sa läkaren, annars riskerar hon att dö av blodförgiftning. De hade frågat vad hon ville själv och hon ville behålla foten. Det vill alla, sa läkaren, åtminstone tills de hunnit smälta beskedet. Så idag ska jag cykla till sjukhuset och sitta hos min mamma och se om hon vill prata om sin fot. Jag vet inte vad jag ska säga till henne.

Jag tar med tekoppen och mackorna till datorn och öppnar gmail, skype, tweetdeck och facebook. Skriver om min orosboll i magen på fb, får omedelbart respons och tröst. Läser mail om hur viktigt det är att vaccinera flickor med Gardasil, skriver på kom-ihåg-listan att jag måste hitta mer fakta om HPV-vaccin, är skeptisk. Nästa mail är från en tjej som är fotograf, vi hade ett möte igår om ett gemensamt bokprojekt och hon är glad och optimistisk. Boken är bara en av alldeles för många bollar i luften: just nu har jag flera bokmanus, två radioprogram, en tidning och ett antal debattartiklar svävande på olika nivåer i min tankekarta. Men man måste göra roliga saker, särskilt när livet är tungt. Man kan inte bara jobba och städa och ta hand om andra. Man måste vara tillsammans med folk man gillar, läsa och lyssna på saker man blir glad av.

Nu ska jag göra en lista på saker jag blir glad av, förutom de självklara som min familj, mina vänner, creme brulee och att det är vårdagjämning i kväll, så att jag kan bli glad när jag kommer hem igen från sjukhuset.

Glad lista
Salem al Fakir – Good Song & ännu bättre video
Intervju med geniet Isaac Asimov
Den underbara geten (och apan)
Hurra!-listan på Spotify
Lou Reed i tweed
xkcd
The Oatmeal (mera mera)

Länk

Tröstande ord

Det slog mig häromdagen att jag kanske är den sortens person som man måste lära känna väldigt väl för att gilla. Detta meddelade jag familjen i kväll när vi åt middag. Men de höll inte med.

– Det tror jag inte, sa ett av barnen. – Snarare är du väl en sån som är lätt att tycka om med en gång? SEN kanske det kommer en mellanperiod när folk upptäcker hur konstig du är, men när de har vant sig vid det så gillar de dig säkert igen.

Akuten, natten till söndag

Igår var jag på Södersjukhusets akutmottagning i sex timmar, från halv nio på kvällen till halv tre på natten. Min mamma hade ramlat och kanske brutit benet, och jag lämnade den underbara science fiction-kongressen i Skarpnäck för att sitta i sjukhuskorridor.

Det är en märklig upplevelse att sitta på akuten en lördagkväll. Det ryms så mycket smärta, ångest och ensamhet där. Samtidigt med så mycket ömhet, omsorg och faktiskt glädje och lättnad. Så mycket mänsklighet i sin renaste form.

De som jobbar på akuten är värda all beundran. Särskilt de som gör det bra. Men de måste alla filtrera, annars skulle de inte orka. De får inte bli för engagerade, det finns inte tid och plats för det på ett stort sjukhus. De måste klara att bli precis tillräckligt avtrubbade (varken mer eller mindre) för att stå ut med allt och hinna med det mest nödvändiga.

De måste gå förbi de små tanterna som ligger ensamma och klagar: Snälla du, jag fryser, snälla du, kommer inte doktorn snart, snälla du …
De måste låta den lilla tonåringen gå iväg ut i mörka natten, vinglig av Citodon och med lindad hand, utan någon som möter henne utanför sjukhuset …
De måste mjukt fösa ut den unga missbrukaren som egentligen inte har på akuten att göra utan bara vill ha en förevändning för att få lite värme …

Det borde inte vara så. Sjukhus borde vara så små att personalen orkar engagera sig i varenda patient. Känna varenda kotte och deras barn. Jag tror inte att det finns några andra fördelar med stora sjukhus än de rent ekonomiska.

Men som sagt, det är inte personalens fel att en lördagkväll på akuten känns som en lördagkväll i helvetets första förgård. De är den sista utpostens änglar, och de tog hand om min mamma på ett änglalikt sätt. Klockan halv tre på natten fick hon komma upp på en avdelning och nu ligger hon där som ett litet skrutt och väntar på operation. Jag vill uttrycka mitt varma tack till alla snälla sköterskor och läkare som tar hand om henne där, och önskar dem att aldrig behöva hamna på akuten.

PS Om du missade Inger Edelfeldts skakande vårdvalsrapport i DN i somras; läs den nu.

Länk

Vad ska man med familj till?

Min förra text, Det kostar att ha familj, var menad som en satir. Jag skrev den när jag var arg på debatten som handlar om curlingföräldrar och lata tonåringar som borde betala marknadsmässig hyra. Jag ville visa hur galet det skulle bli om vi börjar se våra familjemedlemmar som kunder, eller om vi börjar känna oss utnyttjade och kränkta av våra närmastes behov.

I verkligheten bor min mamma inte hemma längre, eftersom hon har flyttat in i ett servicehus. Hela min familj hjälpte henne (helt gratis!) att flytta dit för några veckor sedan. När alla kartonger var uppackade gick de andra hem, men jag stannade kvar en stund med min mamma. ”När jag ser er tillsammans tänker jag på vilken tur du har som har en sån fin familj”, suckade min mamma. Hon har levt som ensamstående i nästan hela sitt vuxna liv, och jag är enda barnet. Ja, jag har haft tur, tänker jag. Jag gillar att ha en stor familj.

Men vad är det som är så bra med familjer egentligen? Många verkar tycka att familjen bara är ett ondskefullt kristet påhitt, roten till ångest, förtryck och löpsedlar. Andra hyllar kärnfamiljen, trots dess uppenbara brister.

För min egen del vet jag precis. Jag känner mig som en Borg, inte en tennisspelare alltså utan en medlem i Borg-kollektivet i tv-serien Star Trek. Borgernas hjärnor är sammanlänkade så att den enskildes kunskap genast kommer deras kollektiva hjärna till godo. Vad vore jag utan min familj? Ganska så tafatt faktiskt. Om jag inte kunde fråga, diskutera och bråka med min familj så vore jag bara mitt eget väldigt ofullkomliga jag.

På en större skala är familjen vad vi behöver för att överleva. Och då menar jag inte bara mamma pappa barn, utan även den utökade släkten och de goda vännerna. Och jag menar inte bara överleva fysiskt och ekonomiskt, utan även själsligt, mänskligt. Våra nära relationer gör oss starkare, gör oss till större människor. Vi är beroende av varandra och det gör oss mer fria. Helheten blir större än delarna.

I verkligheten skulle jag aldrig slänga ut mina barn på gatan. Jag är nog mer av en curlingförälder, eftersom jag gärna hjälper mina barn. Precis som jag gärna hjälper mina vänner. Ibland kanske jag hjälper för mycket, eller på fel sätt. Det får tiden utvisa. Men jag gillar att göra en kopp te och bre en macka till min dotter när hon sitter och halsover vid frukostbordet. Det har hänt att jag har sköljt upp behåar, sytt i knappar eller postat brev åt barnen när de har bett mig, för att de själva inte hunnit eller orkat. Jag kan tänka mig att hjälpa dem att städa, jag kan väcka dem på morgonen om de ber mig. Det verkar inte mer curling för mig att jag stöttar dem i att skriva en jobbansökan än att jag läste läxor med dem när de gick i skolan, eller hjälpte dem att knyta skosnörena när de var riktigt små. Det är ju så man lär sig. Och jag gör det av kärlek, för att jag vill. Inte för att jag ska få nånting tillbaka, eller för att jag tror att de inte klarar sig utan mig. Herregud, de har rest jorden runt, de har skaffat egna jobb och två av dem har bott i egna lägenheter. De klarar sig utmärkt på egen hand.

Jag tror inte att unga friska människor väljer att bo kvar hemma om de har möjlighet att flytta hemifrån. De gör det för att de måste, för att de inte har råd eller tur eller rika släktingar. Men förr eller senare får de ett break, och då – vips! – är de borta. Till dess får man hjälpa varandra.

Det kostar att ha familj

Det kostar att ha familj, och då menar jag inte bara ekonomiskt. Man måste ju sätta gränser, visa hur verkligheten ser ut. Vi har tre barn som bor hemma fortfarande, men två av dem betalar inte för sig, de påstår att de inte tjänar tillräckligt på sina ströjobb. Jag har funderat på att kasta ut dem, jag gjorde faktiskt ett försök häromveckan och vräkte ner alla deras saker i några flyttkartonger som jag ställde ut på gatan. ”Ut med er och skaffa jobb!” skrek jag åt dem från balkongen. ”Klipp håret också förresten, ni ser ju ut som hippies!” Det spöregnade och de stod bara där och stirrade. Vilka lata typer. Inte hade de råd med taxi heller.

Min man tyckte att de skulle komma in igen innan de fick lunginflammation, och nu sitter de där inne igen och gör inte rätt för sig. Det retar mig så enormt. När jag var ung så var man minsann tvungen att göra rätt för sig. Jag kunde inte heller få något arbete när jag var tonåring ända tills min mamma kom på att jag kunde prostituera mig, och då fick jag börja betala hyra direkt. På den tiden fanns inte begreppet ”marknadsmässig hyra” ännu. Men hon räknade ut en summa som hon baserade på mitt rums golvyta, hur mycket smör jag bredde på mackorna, hur ofta jag använde toaletten och så vidare.

Nu blev jag nästan lite sentimental när jag tänker på min barndom, men anledningen till att jag tog upp det var att jag just kom på en lösning på problemet med min mamma. Det är nämligen så att hon har blivit gammal och inte kan bo hemma längre, så jag har lovat att hon ska få bo hemma hos mig. Men kruxet är att hennes pension inte räcker till för att betala en marknadsmässig hyra. Jag har räknat ut att hon borde betala minst 2000 i månaden, och då är jag ändå generös och låter henne dela vårt kök och badrum. Nu visade det sig att hon knappt kan betala 1500 i månaden, så jag funderar på att dra in på köket och låta henne hushålla inne på rummet. Hon kan äta kall mat, det är nyttigare också för gamla. Det finns inget kylskåp där inne men hon kan hänga ut en plastpåse genom fönstret, det gjorde man förr i tiden.

Men nu slår det mig att hon kan få bo inne i sonens rum. Jag kan ta ut hans 120-säng och ställa in barnens gamla våningssäng, så kan hon ligga däruppe. Då blir det ju rimligare att hon betalar mindre i hyra, menar jag, om hon måste klättra varje gång hon ska upp och ner ur sängen, särskilt med tanke på att det blir svårt med kryckorna. Och sonen behöver inte ha så dåligt samvete heller eftersom han måste dela rum med en annan parasit.

Jag kan ju faktiskt sälja hans säng på Blocket. Och sen får han ge mig pengarna som en avbetalning. Då lär han sig samtidigt att förstå vad pengar är värda.

Apropå parasiter så har jag tänkt ut ett system som gör att ingen någonsin ska behöva hjälpa någon annan här hemma. Till att börja med har jag delat upp kylskåpet och frysen i fem olika avdelningar, så att ingen ska kunna snylta på någon annans mat. Sen har jag gjort ett väldigt avancerat schema för användande av spisen och tvättmaskinen. Min man frågade i tisdags om jag kunde ta med hans smutsiga strumpor i min tvätt, han hade inga rena påstod han. ”Jaha, vad ska du göra för mig isåfall” frågade jag, men han kunde inte komma på något. Nej just det, för jag klarar mig själv jag. Till slut erbjöd han sig att betala för det, och då gick jag med på det, men först tänkte jag kolla vad marknadspriset är på strumptvätt. Eller han fick kolla det själv. Jag är väl inte hans slav heller.

Unga eller gamla föräldrar – alla barn ska vara välkomna

Jag skrev i förra veckan om alla fördelar det finns med att bli förälder när man är ung. Jag fick några kommentarer här, några på Twitter och några i mailen. En anonym person skrev att det var illa nog att såna som jag blev föräldrar innan jag hade fattat vad livet handlar om, och att jag borde skämmas som vill förstöra det som mödravården försöker bygga upp.

Jag skäms inte en sekund, och jag tror inte att mödravården önskar att jag ska skämmas heller.

Naturligtvis finns det fördelar med att få barn när man är över 25 också. Naturligtvis är det ingen garanti att man blir en ”bättre” förälder för att man är under 25. Jag känner många helt fantastiska föräldrar som har fått barn sent i livet, frivilligt eller ofrivilligt. Det handlar inte om individer här.

Unga föräldrar får ta så mycket skit idag, så jag tyckte att det behövdes lite tonårsföräldra-propaganda. Som motvikt till exempelvis filmer som den här sinnessjuka propagandafilmen på YouTube, producerad av hälsovårdsmyndigheterna i engelska Leicester, där cirka var tjugonde artonåring blir gravid per år. (BBC News skriver om filmen här.) Maken till barnfientlig smörja har sällan skådats. Leicester är en av de mest invandratäta städerna i England, och man behöver inte vara överdrivet misstänksam för att undra vilka värderingar som frodas bland stadens äldste.

Dessutom finns det anledning att diskutera den ökande medelåldern hos förstagångsföräldrar, även om de generellt är underbara och kloka människor. Statistiken från SCB visar att:

• 1973 var de svenska förstföderskorna i snitt 23 år. Färre än 2 procent var över 35 år.
• 2003 var de svenska förstföderskorna i snitt 28 år. Cirka 11 procent var över 35 år.
• 2006 var de svenska förstföderskorna i snitt 29 år gamla. (Jag vet inte hur många procent som var över 35, men på BB Stockholm är 53 % av alla födande mellan 31–35 år, 13 % är mellan 36–40 år och 4 % är 41 år eller äldre).

Orsakerna är framförallt två:

1) Ekonomin har förändrats till det sämre för unga föräldrar. I en mycket läsvärd artikel i Upsala Nya Tidning säger Thomas Lindh, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och forskningsledare för temat ”Ekonomisk utveckling och fördelning i det åldrande samhället” vid Institutet för Framtidsstudier, att den största höjningen av förstföderskornas snittålder har skett under samma period som stora ungdomsgrupper drabbats av försämringar i studiemedelssystemet, avskaffandet av bostadssubventioner och en hårdare arbetsmarknad.

2) Det ses som ett allt större projekt att bli förälder. Trenden idag är att man är ansvarslös mycket längre i sitt liv. Först är man barn tills man är 16-17, sedan ungdom tills man är 30. Att få barn är ett enormt stort steg. Allt roligt är slut för alltid. Man kan aldrig vara fri mer. Och man måste bli en perfekt förälder, med pengar på banken och ett lyckligt och stabilt äktenskap.
Historikern Kristina Engwall är också intervjuad i UNT:
– Man väntar tills den perfekta mannen eller kvinnan dyker upp. Och när man väl fått barn är det viktigt att ge sina barn en perfekt barndom. Livet innehåller i dag så många fler valmöjligheter, vilket i sig kan leda till beslutsångest och stress. För många handlar det om att välja rätt hela vägen och att det får ta den tid det tar.

Men det där väntandet kan alltså drabba både de blivande föräldrarna och samhället i stort.

– Om man väntar för länge med att försöka få barn kan man hinna bli infertil under tiden. Många vuxna tror att nedgången i kvinnans fertilitet inträffar först vid 45 års ålder. I själva verket sjunker den stadigt efter cirka 25 års ålder. (källa: BarnTotal.se)

– Beslutet att skjuta på graviditeten ökar risken för att det barn som föds inte är friskt. (källa: Fertilitetsguiden)

– Vi får fler åldringar som måste försörjas av den arbetande befolkningen, som i sin tur minskar, säger Tomas Lind i UNT-artikeln.

Han och andra av de forskare som intervjuats är inne på att samhället borde satsa på ungdomar och unga föräldrars villkor, och att sjukvården borde informera unga människor om att de inte ska vänta för länge med att bli föräldrar.

Återigen: Det handlar inte om att man är en sämre förälder för att man är över 30. Det handlar om att tillåta, inte att förbjuda. Vi behöver börja se på barnafödande och föräldraskap som någonting positivt, naturligt och enkelt. Vi måste bygga ett arbetsliv och ett samhälle som inkluderar barn och föräldrar. Föräldrar måste sänka kraven på sig själva och inse att det är tid och respekt som barn behöver, inte pengar och perfektion. Arbetsgivarna måste sluta tvinga isär barn och föräldrar. Staten måste satsa mycket mer på föräldrar, kanske genom bidrag och subventioner. Göra det billigare att plugga och bo. Vi måste hjälpa varandra mer och ta hand om varandras barn.

Man talar om att alla barn måste vara välkomna. Låt oss ännu hellre sträva mot nolltolerans – inga barn ska vara ovälkomna.

Läs vad andra skriver om , , , , , .

Skoltrött tonåring tar all energi

En anonym förälder skrev så här i en tidigare kommentar:

”Just nu känner jag mig totalt tom. Har en son som är fruktansvärt skoltrött. Andra året på gymnasiet. Har varit skoltrött sedan 6:an. Vi har pratat ikväll och han säger att han vill kunna vilja men VILL INTE….Han gör bara ytterst få läxor. Går i skolan bara för att. Jag har stöttat och stöttat i flera år och sista massor. Men nu orkar jag inte längre….Kan inte låta detta ta all min energi..Ska ha möte i skolan imorgon men vet inte om han kommer gå dit. ….Fasen vad göra….kan vi bara låta honom vara ifred på sitt rum med datorn på magen större delen av tiden. Ja , jag vet inte….Han skulle få lite hjälp från mentorn och boka tid men det har han inte gjort. Då säger han att han inte vill ha hjälp för då skulle han känna sig som en looser…..Detta är hur jobbigt som helst… Nu ger jag snart upp!”

Det är många föräldrar som sliter sitt hår över skoltrötta barn. Och många föräldrar som har varit skoltrötta barn en gång i tiden, precis som Anonym2 som svarade Anonym1 så här:

”Ville bara säga att jag var likadan när jag gick i skolan och det blev en prima människa av mig med. Det kanske inte hjälper just nu, men bara så du vet!”

Problemet är ju just att det bara hjälper så lite, mindre än det borde. Som förälder blir man ändå orolig och stressad. Mitt yrkesliv har varit spännande och roligt, trots att jag var skoltrött och skolkade mycket när jag var tonåring. Ändå har jag oroat mig mycket när något av mina barn har visat samma tendenser. Dessutom har jag lagt skulden på mig själv, trots att jag har andra barn som både gillar och klarar sig toppenbra i skolan. Man tänker inte så klart när man oroar sig för sina barn.

Jag fick en en liknande fråga i min gamla tonårsföräldrablogg. Då svarade jag bland annat att skolan faktiskt inte passar alla. Det är många unga människor som är för smarta, för känsliga, för osäkra eller för ointresserade för att skolan ska fungera. Det kan vara så att de passar mycket bättre ute i arbetslivet, eller med ett hantverk, på resande fot eller i ett eget företag.


Det man kan göra som förälder är att visa tydligt för sitt barn att man är bekymrad. Man får försöka vara så rak och tydlig som möjligt, och inte lägga skuld eller tvivel på barnet. Säga som det är: jag är orolig för att du ska få dåliga betyg, jag är orolig att du ska bli uteliggare. Eller vad det nu är man är orolig för. Man behöver inte be om ett svar. Barnet behöver inte ta ansvar för föräldrarnas känslor och fantasier. Men det är viktigt att de får veta vad vi känner och fantiserar om.

Sen ber man barnet att tänka igenom, och berätta vid tillfälle, vad han eller hon vill göra de närmaste åren. Det får vara precis vad som helst. Om det är en dröm som verkar orimlig behöver man inte fnysa åt den. Man kan bara fråga vilket barnet tror är det bästa sättet att uppnå det målet.

Om sonen ändå vill fortsätta att plugga kanske han ska gå en annan linje, kanske till och med en annan skola. Han kanske vill gå en yrkesinriktad linje, även om det skulle innebära att han måste läsa om vissa ämnen.

Många ungar tappar sugen helt när de har börjat halka efter. De får för sig att de aldrig kommer att hinna ikapp, att det inte är någon idé att ens försöka. Försök luska ut om din son känner så. I så fall brukar det gå att få extra hjälp av skolan. Att det får honom att känna sig som en förlorare är jobbigt, men får inte stå i vägen. Förklara att man bara förlorar om man ger upp, fast man egentligen vill.

Om han säger att han vill arbeta kan ni börja med att kolla om skolan kan hjälpa till med anpassad studiegång, det vill säga att eleven får hjälp av skolan att hitta en arbetspraktik under skoltiden. Eller börja söka jobb på det vanliga sättet, via annonser, kontakter och arbetsförmedlingen.

Men om han inte vill göra någonting då? Kan han verkligen bara ligga på sitt rum, med datorn på magen? Nja, tycker jag. Han kanske går igenom en jobbig fas och behöver vara ifred mer än vanligt. Men om man inte går i skolan och inte jobbar måste man bidra till familjelivet på något annat vis. Ingen som är med i en familj kan bara ligga på soffan. Förklara att han kan avlasta er på ett bra sätt genom att till exempel laga mat, handla eller städa. Det är bra för både er och honom – han lär sig massor av det. Och sannolikt får det honom mer motiverad att komma hemifrån.

Jag skrev i mitt förra svar att det viktiga i en sån här situation är att få barnet att vilja ta ansvar själv. Man måste visa barnet att man förtroende för att han eller hon ska lyckas, att man vill veta vad barnet själv har för förslag på lösningar och att man gärna vill hjälpa till med de förslagen.

Men som sagt, även om han hoppar av gymnasiet så måste det inte vara en katastrof. Vi är ganska många avhoppare som det ändå har gått bra för till slut – även om vår väg kanske inte blir lika spikrak som andras.

Video

Veckan som gick: tjejer, bebisar, böcker och debatt

Har jag sagt att jag skrev min första debattartikel på Newsmill förra veckan? Den handlar om att ovetenskapliga råd till föräldrar som vill föda hemma skrämmer alla föräldrar. Dumt, onödigt och oansvarigt.

I tisdags var jag på mitt kanske sista utvecklingssamtal i skolan någonsin. Med fyra barn bör det ha blivit en 70-80 samtal, de flesta ganska likartade (”X är intelligent men pratar alldeles för mycket och lämnar inte in sina arbeten i tid”). Nu är skoltiden över. Hurra!

book swap day 08
book swap day 09

book swap day 04

Den 5 mars var det Stora Bokbytardagen i hela landet. Jag träffade En annan sida och Boktoka på Sergels Torg, bytte böcker och åt bokbytarlunch på Panorama. Det var jättekul! Läs mer på Stora Bokbytarbloggen och ViLäsers blogg.

På kvällen kom det hem sex kompisar från förr, mina gamla Norra Latintjejer, och åt middag. En av dem lagade världens godaste jordärtskocksoppa i mitt kök. Vi har bara setts en gång tidigare, annars var det nästan trettio år sen. 30! Och det konstigaste av allt var att alla såg ut precis som då. Bara lite mer fårade. Erfarna. Man skulle kunna säga visare.

Fredagkvällen blev också rolig, fast på ett helt annat och överraskande vis. Ett av tonårsbarnen, som i vanliga fall väldigt sällan vill bli tröstat, var plötsligt helt nere i skoskaften och alldeles mammig. De planer vi hade fick ge vika för en kväll med pizza, monopol och film, bara ungen och jag. Vi sjöng Dylan och Spears (ganska högt) på pizzerian, jag spöade hen i Monopol hemma i sängen och sen såg vi hela Step Brothers (världens dummaste film) och halva Be Kind Rewind innan hen somnade. En sällsam och skön kväll.

På lördagen var jag på cellprovtagning, för tredje gången i mitt liv. Jag tog inga bilder. Inte ens Lotten tar bilder på cellprovtagningen (tror jag).

Och idag bloggar, flickrar, städar och tvättar jag. Slut!

Länk

Mitt hjärta är ditt

Sonen har lämnat hemmet. Han packade sina väskor igår kväll och reste tidigt i morse. – Men hur länge ska han vara borta, frågar en kollega som ser mig sitta och stirra drömmande ut genom fönstret. – Bara två månader? Men då är det väl ingen fara, han är ju stor, han klarar sig!

Det är klart att han klarar sig. Han är jättebra på att klara sig. Jag är inte orolig för honom alls, och jag är jätteglad för hans skull att han får göra den här resan. Det känns bara ovant. Det slår mig att han och jag aldrig har varit ifrån varandra så här länge. På mer än 20 år har vi nog aldrig varit ifrån varandra längre än ett par veckor. Detsamma gäller hans yngsta lillasyster.

I fredags gick jag hem tidigare från jobbet. – Vad ska du göra? frågar kollegan. Jag svarar att jag ska kretsa runt honom medan han packar, vara ivägen, komma med goda råd, se till att han inte glömmer tandborsten, packa ner godis som han hittar när han packar upp.
– Men herregud! Ska du inte bre ett par mackor också, så han inte svälter ihjäl på vägen? Stryka hans skjortor? Rita en karta?

Nej, han behöver ingen karta. Och jag strök inte skjortorna, däremot visade jag honom hur man kan rulla ihop dem till korvar innan man packar ner dem. De blir skrynkliga, men man får mer plats i väskan.

Och om jag nu skulle ha brett några mackor? Jag har brett många mackor till mina ungar. Det är en kärlekshandling. Jag vet att de kan bre sina egna mackor, sy i sina egna knappar, beställa sina egna blanketter på nätet. Ändå har det hänt att jag har beställt blanketter och sytt i knappar. För att inte tala om alla koppar te jag kokar åt dem. När någon är morgontrött kommer jag med en kopp te. När någon är förkyld eller deppar gör jag en kopp te. Eller när någon ber mig. Det är ett enkelt (och varmt) sätt att visa att jag bryr mig.

Visst, man kan gå över gränsen. Man kan bli en kompismamma (väldigt dåligt). Eller ännu värre, en sån där mamma som man läser om, som gör allt för sina barn och som aldrig släpper taget. Som gör barnen osjälvständiga och ängsliga. Ärligt talat har jag aldrig träffat någon sån mamma på riktigt, men de kanske finns. Jag är inte en sån. Mina barn är högst kapabla och självständiga. De kan vara lata ibland, och de städar inte så mycket och entusiastiskt som jag skulle önska. Men de är smarta, kloka och modiga och de kommer att klara sig jättebra i livet.

Ibland tänker jag att svenska föräldrars högt ställda krav på självständighet har sitt ursprung i den karga svenska myllan. Kanske i statarlängan, i det lilla fiskeläget eller någon annan hårt arbetande, kärv och gudsfruktande miljö. Vi är misstänksamma mot närhet och ömsesidigt beroende. Bäst att inte bli för fäst vid någon som ändå kan bli uppäten av vargarna. Jag fick minsann ingen hjälp av min far. Bra karl reder sig själv. Själv är bäste dräng. Och så vidare.

Men det där funkar inte för mig alls. Mitt liv är för kort för att slösas bort på principer. Jag vill vara nära, jag gillar ömsesidigt beroende. Man är ändå alltid ensam innerst inne, varför göra det ännu svårare? Varför inte kramas och bre mackor åt varandra medan man kan?

Sov tillsammans!

Läser en artikel på Allt om barn som handlar om en familj där mamman inte har sovit på sex år. Båda barnen vaknar varje natt: ropar, är rädda, är hungriga. Barnläkaren rekommenderar en ordentlig utredning. Vad den ska leda till är oklart, men man anar att sömnmediciner är en tänkbar utväg.

Om jag vore barnläkaren skulle jag börja med att fråga om de hade testat den allra, allra enklaste lösningen på sina jobbiga sovproblem: att sova tillsammans, utan att känna skuld och oro. Jag kanske skulle ge dem ett recept på en bredare säng, om det behövdes.

Nu vet man ju aldrig hur det egentligen är bara genom att läsa en artikel. Men det verkar som om de redan löser problemen genom att låta barnen sova kvar ibland. Fast då med dåligt samvete.

– Till slut gav vi upp med alla sömntips. Barnen fick sova hos oss eller så lade vi oss hos dem tills de somnade, säger mamman. – Jag har hört att man ska gå tillbaka med barnen till deras sängar, för att komma ur det här mönstret. Men idag prioriterar vi att sova så mycket som möjligt istället.

Människan är ett flockdjur. Precis som valpar och kattungar vill små barn sova nära sina föräldrar. Det är trygghet och överlevnad. Samma behov kan återkomma hos större barn, om de är sjuka eller otrygga av någon anledning. Samma behov finns hos de flesta vuxna, friska som sjuka. Vi mår bra av att sova tillsammans.

Så mitt råd till alla som har stökiga nätter är: sov tillsammans. Med bebisen, med de större barn som just då behöver det. Förr eller senare väljer alla barn att ha en egen säng, för så gör vi i vår kultur, och alla barn vill visa att de är stora nog, till slut.

Sov tillsammans utan skuld och dåligt samvete! Dina barn blir inte mesiga eller osjälvständiga för att de kunnat sova tryggt om natten.

Kan du inte sova lika bra med en unge som snurrar omkring i sängen? Du vänjer dig med största säkerhet. Och annars är det bara att ställa ungens säng tätt intill din, så att han eller hon vet att du finns på klappavstånd.

Testa det först ett par veckor, så kanske ni slipper både sömnlöshet och mediciner!

Läs vad andra skriver om: , , , , , ,