Förklaringen

Det här tänker jag på, när jag tänker på USA:s och Rysslands attacker i Syrien.

(Och varje gång jag tänker på krig som utkämpas mellan stormakter i andra länder än deras egna.)

One night a spaceship appeared in the sky of a planet which had never seen one before. It appeared as a brilliant new star moving silently across the heavens.
Primitive tribesmen who were sitting huddled on the Cold Hillsides looked up from their steaming night-drinks and pointed with trembling fingers, swearing that they had seen a sign, a sign from their gods which meant that they must now arise at last and go and slay the evil Princes of the Plains.
In the high turrets of their palaces, the Princes of the Plains looked up and saw the shining star, and received it unmistakably as a sign from their gods that they must now go and set about the accursed Tribesmen of the Cold Hillsides.
And between them, the Dwellers in the Forest looked up into the sky and saw the sigh of the new star, and saw it with fear and apprehension, for though they had never seen anything like it before, they too knew precisely what it foreshadowed, and they bowed their heads in despair.
They knew that when the rains came, it was a sign.
When the rains departed, it was a sign.
When the winds rose, it was a sign.
When the winds fell, it was a sign.
When in the land there was born at midnight of a full moon a goat with three heads, that was a sign.
When in the land there was born at some time in the afternoon a perfectly normal cat or pig with no birth complications at all, or even just a child with a retrousse nose, that too would often be taken as a sign.
So there was no doubt at all that a new star in the sky was a sign of a particularly spectacular order.
And each new sign signified the same thing – that the Princes of the Plains and the Tribesmen of the Cold Hillsides were about to beat the hell out of each other again.
This in itself wouldn’t be so bad, except that the Princes of the Plains and the Tribesmen of the Cold Hillsides always elected to beat the hell out of each other in the Forest, and it was always the Dwellers in the Forest who came off worst in these exchanges, though as far as they could see it never had anything to do with them.

Natthimlen över Syrien. Bildlån: The Australian

And sometimes, after some of the worst of these outrages, the Dwellers in the Forest would send a messenger to either the leader of the Princes of the Plains or the leader of the Tribesmen of the Cold Hillsides and demand to know the reason for this intolerable behaviour.
And the leader, whichever one it was, would take the messenger aside and explain the Reason to him, slowly and carefully and with great attention to the considerable detail involved.
And the terrible thing was, it was a very good one. It was very clear, very rational, and tough. The messenger would hang his head and feel sad and foolish that he had not realized what a tough and complex place the real world was, and what difficulties and paradoxes had to be embraced if one was to live in it.
”Now do you understand?” the leader would say.
The messenger would nod dumbly.
”And you see these battles have to take place?”
Another dumb nod.
”And why they have to take place in the forest, and why it is in everybody’s best interest, the Forest Dwellers included, that they should?”
”Er …”
”In the long run.”
”Er, yes.”
And the messenger did understand the Reason, and he returned to his people in the Forest. But as he approached them, as he walked through the Forest and amongst the trees, he found that all he could remember of the Reason was how terribly clear the argument had seemed. What it actually was he couldn’t remember at all.
And this, of course, was a great comfort when next the Tribesmen and the Princes came hacking and burning their way through the Forest, killing every Forest Dweller in their way.

ur epilogen till Life, the Universe and Everything, den tredje delen av den lysande Liftarens Guide till Galaxen

Ljud jag minns: måsar (obs nsfw*)

Vissa ljud funkar som tidsmaskiner. Som Proustminnen, fast det det är ett ljud istället för en lukt. Ett sånt ljud är måsars skri. Blunda och hör det för ditt inre öra! Eller lyssna här.

Min själ far med ljusets hastighet till 1970-talets somrar och Käringön när jag hör det. Det är förknippat med sol, regn, salta bad, grå klippor, segelbåtars vant som smattrar i vinden, grodor, långa dagar med krabbfiske, sitta på bryggan och vänta på båten, lukten av tång och fiskrens.

Eller, det var förknippat med allt det där. Sen tre veckor är det förknippat med sex. Måssex. Och väldigt, väldigt tidiga morgnar.

Vi har nämligen en mås på skorstenen mittemot, ja alltså vi har många måsar på många skorstenar och så är det förstås varje vår och sommar. Men just den här måsen är inte som alla andra måsar. Här önskar jag att jag kunde säga att denna mås, i likhet med Jonathan Livingston Seagull är en mås som vill tänja på gränserna och till varje pris fullända konsten att flyga, som drar sig undan sina artfränder för ett kompromisslöst utforskande av sina egna gränser. Men så är det verkligen inte. Den här måsen är väldigt intresserad av sex med andra måsar, men det är inte det som är det ovanliga.

Måsen i fråga (ovanpå), annan mås (under)
(se även ”Seagulls on things”)

Det ovanliga är ljudet hen gör under själva akten. Det börjar som ett vanligt måsskri, bara lite snabbare, men det tar aldrig slut. Aldrig! Eller ja, typ aldrig då.

Första gången jag hörde det var klockan halv fem på morgonen för tre veckor sen. Jag trodde att det var ett konstigt, modernt billarm. Jag låg och försökte somna om men fick ge upp efter vad som kändes som en kvart, och funderade allvarligt på att springa ut på gatan insvept i mitt täcke och strypa bilägaren som tydligen masade sig långsammare än en myrslok fram till sin bil för att stänga av. Men. Efter att ha blivit väckt av det galna ljudet ett antal morgnar fick jag plötsligt en morgon syn på förövaren, mitt i akten! Bokstavligen! Eftersom jag hade kameran i handen tog jag genast några bilder, men det var inte förrän den undre måsen hade lösgjort sig och flugit vidare som det slog mig att jag missat hela poängen, nämligen ljudet.

Så nästa gång de gjorde det på skorstenen mittemot filmade jag istället, se (och hör) ovan. Men lägg på både volym, hastighet och intervall dels hade de redan hållit på en stund när jag började filma, dels är filmen tagen vid lunchtid och ljudet är i själva verket som starkast, snabbast och längst på morgonen, sen mattas det liksom av under dagen.

Ja, nu förstår ni hur jag har det!

disclaimer 1: Inga måsar kom till skada under skrivandet av denna bloggpost (eller smygfilmandet av måssexet ovan)

disclaimer 2: Jag är ingen måsvoyeur! Detta är en rent vetenskaplig artikel. Måsar som umgås i tysthet har inget att frukta från mig.

disclaimer 3: Hela ovan text ska läsas med David Attenborough-röst.

* nsfw = not safe for work

Vetenskap och folkbildning

Igår hade tv-programmet Kalla fakta en granskning av informationen och kampanjerna om vaccinet Gardasil. Inte om själva vaccinet alltså, utan om hur det har presenterats i Sverige. Jag rekommenderar varmt att se både programmet och studiodebatten efteråt.

Föreningen Vetenskap och folkbildning var inbjudna till studiodebatten och representerades av sin ordförande Martin Rundkvist. Jag kände inte till honom tidigare men tyckte att han var nedlåtande och framförallt undvek på det mest slingrande vis jag sett att svara på programledarens frågor. Kolla själv, Ormkvinnan på cirkus skulle bli stum av beundran (klippet börjar där han får sin första fråga):

Jag är ett stort fan av både folkbildning och vetenskap. I min familj är typ alla läkare och journalister. Jag är uppfostrad att alltid söka den vetenskapliga förklaringen, att hitta källan, att granska kritiskt. Min mamma och morfar var glödande ateister, och jag fick lära mig tidigt att reklamen bara försökte luras och hur man måste tänka själv, i alla lägen. Så jag är skeptisk, av födsel och ohejdad vana.

Men många av de som kallar sig skeptiker idag är det bara till namnet, känns det som. Både föreningen Humanisterna och föreningen Vetenskap och folkbildning är snarare religiösa i sitt förhållande till det de kallar vetenskap. De är inte skeptiska till allt, utan bara till vissa saker. De säger sig vilja avslöja kvacksalvare som tjänar pengar på människors rädsla, men de siktar sällan eller aldrig in sig på motståndare som är större än de själva. Påfallande ofta går de storföretagens och makthavarnas ärenden.

Jag har resonerat med många såna här pseudo-skeptiker, och jag har märkt att de ofta saknar förmågan att tänka om. Men det är ju en av de viktigaste egenskaperna hos en forskare: att förstå när man har följt fel spår, och slå in på ett nytt. De bortser gärna från fakta och historik som inte passar in i deras resonemang.

De sammanhang där jag framförallt har stött på den här sortens ”folkbildare” är i diskussionerna om att föda hemma och i diskussioner om läkemedel. Mina åsikter baserar sig på erfarenheter som jag har gjort under många år som förälder, och på information som jag fått genom att läsa facklitteratur och intervjua sakkunniga. Jag har försökt filtrera fram verifierbara fakta ur allt jag hört, och jag har lyssnat på motstridiga uppfattningar och försökt förstå drivkraften bakom. Det betyder inte att jag vet vad som är sant. Det betyder inte heller att de metoder jag föredrar alltid passar in i den rådande vetenskapliga metoden. Däremot betyder det att det är beprövat av mig, och har fungerat för mig.

Självklart är jag också påverkad av trender, jag har precis lika mycket som VoFarna en politisk agenda. Men jag försöker vara medveten om det, vara saklig och kompromissa när jag inser att det är nödvändigt. Därför stör det mig jättemycket (säkert för mycket) att bli avfärdad som foliehatt och dåre av folk som tycker att de själva sitter inne med sanningen och gör ett stort nummer av det. Tröst för ett tigerhjärta att de beundrar personer som Semmelweis, Mendel och Einstein, som alla blev avfärdade som dårar under sin livstid.

För som Einstein sa:

”I believe in intuition and inspiration. … At times I feel certain I am right while not knowing the reason. When the eclipse of 1919 confirmed my intuition, I was not in the least surprised. In fact I would have been astonished had it turned out otherwise. Imagination is more important than knowledge. For knowledge is limited, whereas imagination embraces the entire world, stimulating progress, giving birth to evolution. It is, strictly speaking, a real factor in scientific research.”

Var skulle vetenskapen vara utan folk som tänkte fritt, tänkte stort, tänkte om? Som inte tog regler för givna? Var skulle vi vara utan drömmarna, filosoferna, science fiction-författarna? Ska vi vara lika självgoda som Nobelpristagaren i fysik Albert. A. Michelson var i sitt tal 1894 och tro att vi redan vet allt som finns att veta:

”The more important fundamental laws and facts of physical science have all been discovered, and these are now so firmly established that the possibility of their ever being supplanted in consequence of new discoveries is exceedingly remote.”

Nej, lite ödmjukhet är på sin plats menar jag, inför allt det vi inte vet ännu. H. G. Wells får avsluta mitt försvar för vetenskap som håller dörren öppen, och folkbildning med respekt:

”New and stirring things are belittled because if they are not belittled, the humiliating question arises, ‘Why then are you not taking part in them?'”

En riktigt dum bit som jag måste ta tag i

Varför tänker man dumma dryga saker? Jag cyklade gatan fram och såg en mamma som gick och rökte. Hon såg trött och sliten ut och höll sin lilla pojke i handen. Jag tittade snett på henne när jag cyklade förbi. Ja, det gjorde jag faktiskt. Jag blängde inte, men det var inte tillräckligt långt ifrån.

Det var inte bara att hon gick och bolmade på sin cigg – jag har verkligen fördomar mot folk som röker på stan – det var fler saker som fick något att gå snett i min hjärna, nåt med hennes trötta ansikte och hennes bleka, runda lilla son. Nånting som triggade gamla nedärvda fördomar som jag har hört både min egen mamma och min mormor ge uttryck för. Jag tittade snett och hann tänka minst tre dumma, dryga tankar om föräldrar som röker och barn som ser glåmiga ut för att föräldrarna nånting nånting bla bla bla.

Två meter senare blev jag så arg på mig själv att jag ville stanna cykeln och slå mig hårt.

Hur kunde jag ge mig till att glo surt på en vilt främmande människa? Vad vet jag om henne och hennes liv? Vad hon har gått igenom? Vad hon är för en mamma? Hon kanske är världens bästa mamma, mycket bättre än jag (som för övrigt också rökte när de två yngsta var små). Och oavsett det, hur tror jag att jag har rätt att göra hennes dag ännu sämre än den kanske redan var? Vad har jag för rätt att cykla omkring och ge folk dömande ögonkast?

Nej Anna. Inte okej. Det där är nånting jag måste jobba med.

Morfars minnen: varför vi inte bor på Östermalm

Min morfars farfar var sannerligen inte någon affärsman. Annars hade jag kanske hetat Dårråthea af Gyllenstrut och tronat i ett palats på Öfre Östermalm just nu. Detta helt orimliga påstående kommer sig av att jag har läst i min morfars röda skrivbok där han skrev ner sina barndomsminnen och lite familjehistoria. Den är väldigt rolig bitvis, och ganska frustrerande här och där som när han berättar om sin farfars obefintliga sinne för feta inkomster.

Morfars minnen av jättelänge sen

Bakgrunden är att min morfars farfar Erik, som var född i Tossebergsklätten i Sunne i Värmland och hade utbildat sig till byggare, tog sina båda söner Per och Olle och gick till huvudstaden för att söka jobb. De kom fram till Stockholm den 1 maj 1864. Min morfars pappa Per var 14 år då, och han fick följa med sin pappa till olika byggen och söka jobb som murarlärling.

Det gick hyfsat bra för Erik, han fick bygga många hus, Stockholm växte med rekordfart. De byggde i Vasastan och på Östermalm, som fortfarande var ganska lantligt. Det var inte förrän 10-20 år senare som det blev snofsigt där, som man kan läsa på stockholmsbebyggelse.se: ”Östermalm omdanas på slutet av 1800-talet från det fattiga Ladugårdslandet till den förnämsta av Stockholms stadsdelar”.

Så det kanske inte var så konstigt att en bit mark där var till salu för ett förmånligt pris nån gång strax före 1870. Min morfar Gidde skriver:

”Lagårdslandet var på den tiden på sina ställen rena moraset. Det fanns ett område mellan ungefär nuvarande Sturegatan, Linnégatan, Östermalmsgatan och uppåt Östermalmstorgshållet, och där fanns fallfärdiga tobakslador och gröpper och buskar och ogräs. Det området var till salu, men det kostade 8.000 kronor. Pojken, min pappa, föreslog sin far att de skulle sälja gården vid Tossebergsklätten och ta sina nu sparade pengar och göra köpet. Men nej, det gick inte. Känslan för gården därhemma var för stark.”

Så här såg området ut ungefär då:

fast det hette inte Östermalm då, utan Ladugårdslandet (ända till 1885)

och så här ser det ut idag:

med nya namn som Karlavägen, Linnégatan, Artillerigatan och Brahegatan.

Det var alltså inte allt man ser på kartan som var till salu för åtta lakan, bara en del av det. Men man kan ändå livligt föreställa sig att den då 16-årige Per hade rätt i sitt förslag till pappan, att det skulle ha varit en god affär att köpa det med gröpper, buskar och allt och bygga lite hus på det. Men nej, som sagt. Känslan för gården därhemma var för stark.

(Göran Tunström skulle säkert ha applåderat morfars farfars beslut. Han menade att utsikten från Tossebergsklätten var det nästa bästa efter en titt på Gud. Och idag kan man ju få nävgröt och fläsk på toppen varje dag, så vem kan klaga?)

Mmm nävgröt

PÅSKEGT

Fram tills för två veckor sen la jag patiens när jag behövde varva ner. Jag kan bara två patienser: Idioten och Sjuan. De la jag om och om igen tills jag var så nervarvad att jag fick bäras från bordet. Sen var det nån galning som lurade mig att börja spela Wordfeud (jag själv). Så nu gör jag det istället för att lägga patiens. Och nu börjar det bli kul, när jag inte förlorar varenda match längre.

Men häromdagen satt jag och väntade på att nån av mina tio vänner skulle lägga nån gång och blev otålig. Så jag klickade på Play with random opponent, och efter en kort stund blinkade det till ”Berra_67 wants to play”. (Han hette inte Berra, men nästan.) Det var ju kul tänkte jag och väntade på att han skulle börja lägga. Väntade och väntade. Efter en timme kom hans första drag, men han hade inte lagt några bokstäver. Istället hade han skrivit på chatten: ”Vad snygg du är!” ”Eeehh jaha, väldigt vänligt men kan vi spela istället” tänkte jag, fast jag svarade ingenting, bara väntade ett tag till och till slut började han lägga, hans första ord var FLOCK och då la jag KALLT och han la AS. Men sen flög fan i Wordfeud, det var som förbannat vilka bokstäver jag fick. Först LIBIDOS. Precis så! Och jag kunde få 60 poäng för LIBIDO för det var på rutor för både dubbla och trippla ordpoäng! Jag tvekade länge om jag skulle lägga det för det kändes som det kunde misstolkas. Men hallå, liksom. Skulle jag lägga SOLID och få bara 16 poäng för att inte verka lättfotad? Nej tack, det är faktiskt Alfapet vi spelar här, inte Catch. Sen bara fortsatte eländet. Jag fick rådbråka min hjärna för att hitta mindre slippriga kombinationer av KÅTEPSG, ÄRSEXIV, RGGARMM, BAKENT och så vidare. Ytterst pinsamt.

Till slut gick jag ut på EGGAR och hoppades att det inte skulle verka uppmuntrande, men det verkade som om Berra hade lugnat sig för han skrev bara ”Tack för en bra match” och sen inget mer.

Men det var ändå sista gången jag spelar med nån jag inte känner. Alldeles för ansträngande.

Hoppas barnen njuter lika mycket

”Maria Sveland har erkänt att hon njuter av att ha sina barn varannan vecka och av att leva vuxenliv den andra veckan” skriver DN Söndag idag. Artikeln citerar Sveland ur boken Happy, happy ”… dagdrömmar om mer egen tid, ett eget liv, tystnad, barn som lekte utan att störa. Nu hade jag plötsligt allt det där varannan vecka och njöt på ett helt annat sätt av barnens stök och ljusa röster som hela tiden ville prata och ställa frågor. Deras små kroppar som alltid tycks vilja vara exakt där jag är, något som kunde störa mig innan.”

Jag har inte läst Happy, happy. Känner inte Maria Sveland och har inga synpunkter på hur hon lever sitt privata liv. Har inga åsikter om att folk tar ut skilsmässa. Har full förståelse för folk som är trötta på sina barn och upplever dem som klängiga.
Men blir så FÖRBANNAD på folk som måste säga det till alla de känner och alla andra. Jävla pinsamma självömkande MEDIAONANISTER. Har ni tänkt på att era barn kan LÄSA? Och TÄNKA?

Jag tyckte att min mamma var skitjobbig många gånger de sista åren. Hon var alkoholist och det förmörkade både hennes och mitt liv. Samtidigt var hon helt försvarslös och beroende av mig. Jag skulle aldrig ha drömt om att lämna ut henne till media och allmänheten. Jag har varit trött på min familj många gånger, men även om jag skulle ha önskat i mitt stilla sinne att de kunde dra åt pepparn skulle det inte falla mig in att skriva om det offentligt.

Sveland säger i intervjun att ”Män kan sticka iväg på resor och jobba massor av timmar när de har småbarn utan att känna skuld, och ingen tycker nånting”. Det är kvalificerat skitsnack. BARNEN TYCKER NÅNTING. Inte om skulden. Vem bryr sig om ifall idioter känner skuld. Man vill inte att ens pappa ska vara borta, punkt slut. Dessutom är det ju exakt det beteendet hos pappor som vi kvinnor har protesterat mot i åratal nu.

Och att pappor beter sig som självupptagna rövhål är väl ingen ursäkt för att mammor ska göra det.

Åter igen: jag kan inte ha några åsikter om hur folk jag inte känner väljer att leva sina liv. Men jag har ett tips till alla föräldrar som känner att de vill vara borta mer från sina barn, som tycker att barnen vill ha för mycket uppmärksamhet. Här är tipset: Ge dem mer uppmärksamhet. Var tillsammans med barnen mer. Var närvarande när du är med barnen. Det är det ENDA som hjälper. Barn blir bara ännu mer klängiga när de märker att man inte är där, inte vill vara där. Det är ett rop på hjälp. Besvara det så lugnar de sig och klarar sig själva igen.

Till sist en låt av Harry Chapin, till alla mammor och pappor som tror att barnen ska vänta snällt tills ni har tid och lust att vara tillsammans med dem igen.

.

Ibland blir det bara för mycket

Körde dottern till stationen i morse. Hon var superstressad: i sista stund gick väskan sönder och hon fick laga med silvertejp, kontanterna tog slut på mobilkortet och matsäcken höll på att inte få plats i handbagaget. Vi var sena och jag tog kurvorna på tjutande däck. Klockan visade på tre minuter kvar när jag tvärnitade utanför Arlanda Express. – Du hinner, hojtade jag och slet ut väskorna medan dottern redan var framme vid den motvilliga biljettmaskinen och försökte få den att fungera. In på tåget, väskorna på bagagehyllan och … andas. Vi hann! Skönt, fast sorgligt, för jag vill ju egentligen ha henne kvar. Men vi kramades länge och lovade att ses snart igen, nu i vår, och var har du biljetten nu då, och ring när du kommer fram, puss och kram, hejdå! Och så gick tåget, och jag gick tillbaka de tjugo stegen till bilen.

Där stod en man i gul väst och såg rasande ut.
– Det här blir dyrt för dig, sa han.
– Va, oj, varför det?
– Niohundra kronor, skrek han triumferande. Det är redan skickat och klart!
– Men vadå, jag har ju bara stått här en pytteliten stund …
– Tre minuter! Jag har stått och tagit tid!

Det där fick mig totalt ur balans. Jag kände hur hjärtat sjönk som en sten.
– Men varför … Om du stod här och tog tid, inte ens tjugo meter ifrån mig, kunde du inte ha sagt till då? Ropat på mig? Jag visste verkligen inte att man inte fick …
– Det är inte mitt problem! Det står ”Endast taxi” därborta!

Jag satt mig i bilen och körde iväg, helt nere i skoskaften. Jag tillochmed grät. Att folk kan vara så där. Jag fattar det inte! Inte själva böterna, även om det självklart svider något fruktansvärt att få nästan tusen spänn i böter när man har dåligt med pengar. Inte principen heller: uppenbarligen var jag så stressad att jag inte såg skylten, och får skylla mig själv. Det är säkert en befogad regel. Och han gjorde bara sitt jobb, jag menar inte att han skulle ha gjort något undantag för mig.

Men varför ÄR man så där? Varför tar man på sig sin gula väst och sin röda ilska, klockan sju på morgonen? Varför står man och tar tid? Och samlar gift i munnen som en annan lama, istället för att ropa Hallå damen, här kan du inte stå! Du måste köra fram här 30 meter!

Eller åtminstone framföra bötesbeskedet med lite medkänsla. Ledsen, jag såg att du var rädd att din dotter skulle missa tåget men jag måste tyvärr ändå ge dig de här böterna. Ta det lugnt när du kör hem nu, hoppas dottern kommer tillbaka snart.

Jag försöker vara en hyfsad person. Göra snälla bra saker. Göra folk glada om det går, se ljust på livet, universum och allting. Jag är optimist och tycker att de allra flesta jag möter är fina och coola och bra. Det finns gott hopp om mänskligheten, helt enkelt. Men ibland blir det bara för mycket. Ibland vill folk bara ösa sin bitterhet över en, det är som att springa rakt in i en vägg av ovilja. Det är verkligen synd.

Hallå Jan Björklund, det ringer in

Jan Björklund: Du är skolminister, men du har missat hela poängen med svenska skolan. Vi införde allmän utbildning för flera hundra år sedan. Först för att lära ut kristendom. Men även sedan vi blivit sekulariserade höll vi fast vid att alla skulle ha rätt till utbildning, eftersom alla måste kunna läsa, skriva och räkna i ett demokratiskt samhälle.

Att lära sig är alltså en rättighet. Inte en plikt.

Du verkar också ha missat den viktigaste lektionen i pedagogik: Alla barn som mår bra vill lära sig, när det är roligt och intressant.

Om ett barn skolkar beror det inte på ovilja att lära.

I ditt senaste nyhetsbrev säger du att kommunen ska kunna beordra föräldrar till skolkande barn att sitta med i klassrummet. Detta, förklarar du, ska bara gälla elever med ”stabila” hemförhållanden. När det gäller elever med ”trassliga” hemförhållanden ska snarare socialen kopplas in (oklart om de ska sitta med i klassrummet). Ditt sätt att resonera får mig att tro att du vet väldigt lite om hur olika barn är, hur olika deras hemförhållanden kan vara, barns behov, hur skolan verkligen fungerar och hur den skulle kunna fungera.

Jan Björklund: Se skolket som en förlust för eleverna, inte för skolan. Gör undervisningen tillgänglig och intressant för alla. Ta alla möjligheter att undervisa barn där de själva känner sig trygga och kan lära sig. Ta vara på varje barns talanger och vetgirighet. Inse att kunskap är mycket mer än torr teori.

Skolan är till för eleverna, inte tvärtom.
Låt stå!

Hur låter detta?

Det här fick jag i mailen idag. Senast någon ville köpa plats i min blogg blev det ett inlägg om Candy Kalsong, som jag skrev helt gratis.

From: Diamondbet SEO
Subject: Köpa blogginlägg

Jag är intresserad av att köpa ett blogginlägg på din blogg. Inlägget kommer innehålla en liten text med några länkar som jag eller du kan skriva, det är helt upp till dig. Du kan så klart redigera paragrafen lite så att den passar din blogg men så länge länkarna är intakta och inlägget har något med poker eller casino att göra så är vi nöjda.
Du kommer att få ersättning på 200kr för denna paragraf och det är ju bra med pengar för det arbetet. Hur låter detta?

Tvåhundrakr! Inte illa. Om jag skriver tio paragrafer, får jag 2000kr då? Det ska väl inte vara så svårt att få till tio paragrafer som har något med poker eller casino att göra.

Nej, jag skojade bara. Poker är ute. Jag skulle aldrig skriva om något som är ute.