Det blir nog bra allting till slut

Ibland blir livet inte som en tänkt sig. Ganska ofta faktiskt! Och det vet vi ju alla, sen vi var små. Vi springer på våra knubbiga små barnsben efter en rolig katt och plötsligt står vi på näsan i gräset eller gruset istället. Det hade vi ju inte tänkt, att det skulle bli tårar och skrubbsår och ingen rolig katt alls. Och så där fortsätter det.
Ändå tar vi sällan med de här snubblingarna i våra tänkta (eller halvt tänkta) planer.

plans vs reality

Bildlån från Doghouse Diaries

Jag hade till exempel inte alls räknat med att bli allvarligt sjuk, bara sådär mitt i allting. Att cellerna i min kropp skulle bli trasiga och bli till cancerceller. Va, var kom det ifrån? En typ av cancer som särskilt drabbar rökare, folk som jobbar med petrokemiska produkter och de som är över 70. Inget av det stämmer på mig, så antingen var det bara otur eller så har forskningen inte hittat alla samband ännu. I vilket fall som helst: oväntat! Oplanerat! Och så klart väldigt ovälkommet!

Samtidigt: efter den första chocken, och känslan av att världens största katastrof inträffat, blev allting ganska vanligt igen. Inte helt vanligt förstås. Mycket tröttare och ledsnare än vanligt. Men också samma vardagsbestyr, och vardagslycka. Barnbarnet är ju fortfarande det mest underbara och roliga som går på två knubbiga små ben! Himlen kan fortfarande vara blå, sommaren somrig, koltrasten ekvilibrildrillande, människorna kärleksfulla och tågen i tid. Dagarna efter cellgifterna är av-sky-vär-da. Men när det vänder! När maten smakar som den ska igen! Och det går att tänka klart! Det är nästan konstigt, att en kan känna sig så himla lycklig. Trots cancer.

Nu säger läkarna att mina utsikter att bli frisk igen är mycket bra. Jag får (avskyvärda) cellgifter och sen ska jag opereras och sen ska det bli ordning och reda igen, säger de. Så det fokuserar jag på. Jag googlar inte på cancer. Jag vill inte läsa om hur länge folk som har samma sorts cancer som jag lever i genomsnitt. Jag stänger öronen, så gott jag kan, när folk berättar för mig om alla de känner som dött (jag förstår att det inte är illa ment men det hjälper mig verkligen inte!) och när de kommer med snälla men ogenomtänkta råd. Istället suger jag i mig av alla lyckönskningar och det-gick-bra-historier – och det finns många nuförtiden, det är väldigt glädjande! Och fokuserar all energi jag har (sannerligen inte så mycket som vanligt) på att bli frisk igen, ta hand om mig. Bli frisk, bli omhändertagen. Jag har lyxen och turen att vara väldigt omhändertagen, av familj och vänner. Och av sjukvården förstås, även om den är ett långt kapitel för sig som jag inte ska skriva om nu.

För det finns ju så mycket annat att skriva om! Jag har inte bara cancer, jag är vanliga Anna också. Som tänker på livet och döden ungefär lika mycket som vanligt, och på ekorrars smaksinne, och på revolutionen och hur det skulle kännas att bli omsimmad av en blåval och på vaxning och prägling och önskelåtar och främlingsrädsla och en massa annat. Och det ska jag skriva om, nu medan jag håller på att bli frisk igen.

För jag tänker så här, att min tid egentligen inte mer utmätt än någon annans. Någon som är kärnfrisk kan bli överkörd av en lastbil en solig morgon. (Jag kan bli överkörd av en lastbil samma dag jag kommer ut kärnfrisk från sjukhuset, det vare ju himla snopet!) Alla vet att det är så: att livet, vårt liv som vi planerar så gott vi kan, kan ta slut i vilken sekund som helst. Så vi tittar oss för innan vi går över gatan. Men bara för det ligger vi inte och grubblar varje kväll och morgon över den där lastbilen. Jag tror att det är till det bästa: vi kanske behöver prata mycket mer om döden och om vår egen dödlighet än vad vi gör idag, och jag tror att många borde se över sina prioriteringar och fundera på vad de gör med sin tid, eftersom den ju faktiskt är utmätt, ofta mer överraskande så än de trott. Men att enbart fokusera på att vi kanske snart ska dö blir också ohållbart.

Dessutom känns det inte som om jag kan leva tillräckligt länge, hur länge det än blir. Jag kommer ändå aldrig att hinna ordna upp alla mina grejer. Och jag vill ju hinna vara med om allting! Barnbarnsbarnen! Revolutionen! Utvecklingen!

deepdarkfears02

Just så, som det beskrivs på Deep Dark Fears

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Oäkta barn och liderliga fattighjon

Läste du historien om Trasfröken? Den hemlösa kvinnan som levde i Stockholm på 1800-talet, vars skelett man använde till rasforskning? Björn af Kleen skrev om henne, och om rasforskningen på Karolinska Institutet, i två långa bra texter på DN tidigare i år. De belyser bland annat hur fattiga, sjuka, födda utom äktenskapet, självmordsoffer och kriminella även efter döden helt saknade status och ansågs vara lämpliga objekt för både vanlig medicinsk forskning och rasforskning. Björn skriver:

Karolinska institutet hade grundats 1810. Fyra år senare hade då­varande Medicinalstyrelsen yrkat på att fattigvården skulle fråntas rätten att begrava sina döda såvida inte liken först erbjudits KI.

Fattigvårdsstyrelsen protesterade mot förslaget. Om de fattiga fick vetskap om att deras kroppar riskerar att hamna på KI efter döden kanske de skulle börja sky fattigvården i ännu högre utsträckning; och Stockholm behöver knappast mer slum vid den här tiden.

Säkert var det också en fördel att det sällan fanns någon anhörig som kunde protestera – i alla fall ingen som hade något att säga till om.

En vän till mig hjälpte Björn med research till artikeln om Trasfröken, och tillbringade därför många långa timmar i underjorden, i Stockholms Stadsarkiv. Då och då stötte han på skrifter om urvalet av vilka kroppar som skickades till KI och såg att de ofta inkluderade så kallade oäkta barn. Han vet att jag är en sån oäkting så han tog bilder och skickade till mig i förvissningen att jag skulle bli fascinerad, och han hade helt rätt.

 

stadsarkiv mf 20150304_152955

(obs att alla bilder går att klicka på för att se större)

Några riktigt gamla regelverk på tyska, inhämtade som underlag när de svenska reglerna skulle skrivas om 1924.

 

stadsarkiv mf 20150304_152506

Här lite regler från Anatomische Anstalt, Universitetet i Tübingen 1920. Eller så är det ett flygblad som skickades ut till olika ställen när anatomiska anstalten började få brist på lik – min gotiska är inte jättebra.

 

stadsarkiv mf 20150304_153438

Känner ni von Leichens? En fin gammal tüsk familj. Nej men jag gissar på min knackiga skoltyska att det betyder ”Föreskrifter för leveranser av lik till den anatomiska institutionen”.

 

stadsarkiv mf 20150304_145627

”Statens Offentliga Utredningar, 1922: Utredning och förslag rörande förskaffande av lik för den för läkareutbildningen nödvändiga anatomiska undervisningen.” En utredning skriven av professor Ivar Broman, anatom, fosterforskare och rasbiolog. (Jag rekommenderar varmt att läsa Wikipedias artikel om honom! Han verkar ha varit en obehaglig typ, men med förtjusande skor.)

 

stadsarkiv mf 20150303_185610

”Gällande bestämmelser rörande tillgången till lik för den anatomiska undervisningen i Stockholm, Upsala och Lund / sammanstälda af Algot Key-Åberg. 1889”. Key-Åberg var professor i rätts- och statsmedicin vid Karolinska institutet. Det finns en rolig (och hemsk) sak om honom också, nämligen den här artikeln om hur mycket en människa kan äta utan att spricka. Har inget med denna text att göra dock.

 

stadsarkiv mf 20150303_184623

Jag tror att det här är ur Key-Åbergs skrift om olika regler som gällde under olika tidsepoker:

I enlighet härmed erhöll sålunda Collegium medicum rätt att efter reqvistion hos polisen, men utan andra särskildt bestämda vilkor, till anatomiskt bruk erhålla lik efter (…) oäkta barn från staden och intilliggande län.

 

stadsarkiv mf 20150303_185515

och oäkta barn (som någon gång blivit undersökta av en doktor?) ansågs tillsammans med

sjelfmördare, afrättade individer, kringstrykande tiggare, (…) alla för gröfre brott häktade, i fängelse eller häkte döda personer

vara safe att dissekera i Skåne.

 

stadsarkiv mf 20150304_150309

Glöm inte de vanartiga och liderliga fattighjonen. De är det inte heller någon som bråkar om.

 

stadsarkiv mf 20150202_173428

Bonusbild: En särskild dopbok för de oäkta barnen. Så att de äkta barnen inte får några oäkta baciller på sig kanske? (Bilden är mikrofilmad av The Genealogical Society, Utah)

Ja, jag menar inte att raljera, det är bara så bisarrt och gräsligt alltihop. Tur att ingen särbehandlar oäkta barn, kriminella och tiggare idag!

 

Offer, drabbade, överlevare, människor

När jag kom hem från en konferens Paris i september hade jag så många tankar och intryck i huvudet att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Jag sorterar dem fortfarande, men jag måste ju börja nånstans, så jag börjar med att berätta om några av människorna jag mötte där. OBS! Det här kommer att handla om människor som har överlevt ohyggliga situationer. Läs inte vidare om du tycker att sånt är mer sorgligt än intressant.

Den sjunde internationella konferens för drabbade av terrorism avslutades i Paris den 17 september. Jag var där i tre dagar och lyssnade på överlevande, sörjande, skadade, politiker, poliser, militärer, psykologer, forskare och journalister som samtalade om hur det är att drabbas av terrorism och hur hur man kan gå vidare efteråt. Det var också mycket tal om terrorism och hur terrorismen ska stoppas, och, eftersom vi var i Frankrike och huvudarrangören var en fransk organisation, hur det franska sättet att göra och se på allting är det bästa. Inte för att de ville skryta, men.*

Det var tre otroligt tankfulla och lite oroande dagar. Det finns så många frågor att ställa om offer och om terrorism men det är mycket svårt att ställa dem i ett sammanhang där nio av tio har förlorat en dotter, en son, en man, en mamma, en arm eller sin lust att leva på grund av att någon annan har slängt en bomb. Jag vill absolut återkomma till de frågorna, men först vill jag berätta om vilka otroliga människor jag träffade och pratade med i Paris.

Soad Begdouri Elkhammal från Marocko förlorade sin man och sin son i ett attentat i Casablanca 2003. Nu åker hon runt i skolor i fattiga områden och berättar om sitt öde, för att unga människor ska förstå hur terror drabbar oskyldiga.

Suzy Abitbol, vars man har varit fånge hos den colombianska FARC-gerillan i tretton år, och som varje år får nya bilder av honom där han står kedjad vid ett träd. Hennes femtonåriga dotter Viviana var också med och berättade för publiken hur det var att bara känna sin pappa från såna bilder.

Aneta Gadieva som var en av gisslan under det fruktansvärda gisslandramat i Beslan 2004, där 155 barn och nästan 200 vuxna dog efter att ha hållits i total skräck, terror och vattenbrist i tre dagar. Hon var en av de som släpptes, men hon fick bara ta med sig ett av sina barn.

Zakia Bonnet, vars man och sjuttonåriga son sköts framför hennes ögon på deras pilgrimsfärd till Mecka 2007. Sonen levde i fjorton timmar men hon fick ingen hjälp av någon, varken den saudiska eller den franska regeringen lyfte ett finger, inte ens läkarna på det saudiska sjukhuset dit hon kört sonen i bil, trots att kvinnor inte får köra bil i Saudiarabien. Till slut dog han i hennes armar.

Xavier Capdevielle, som kom hem en vårdag 1977 och upptäckte att hans pappa sprängts i småbitar av den argentinska juntan.

Camilla Carr, som hölls fången i fjorton månader, och våldtogs, av tjetjenska separatister. Hon var en av de få som inte ville kalla sig för ett offer. Hon hade tagit ett aktiv beslut att inte vara ett offer, sa hon.

Det var många, många fler, men jag får återkomma till dem.

Camilla Carr berättade att hon varit med på Formers-konferensen i Dublin 2011, en konferens som jag hörde talas om för första gången i juli och som jag verkligen önskar att jag hade kunnat vara med på. Det var Jared Cohen, en fd anställd rådgivare i Vita Huset och numera chef på Google Ideas, som tog initiativ till den. Han tänkte att man måste förstå terrorister för att kunna hejda dem (och märk väl att förstå inte alls behöver vara samma sak som att förlåta) och tog därför det modiga beslutet att bjuda in en mängd för detta gängledare, nazister, maffiamedlemmar, jihadister och andra terrorister för att tanka dem på information. Som om inte det var nog bjöd han även in några representanter för de drabbade.

Camilla sa att konferensen hade varit superintressant, men att de drabbade inte hade fått någon riktig plats. ”Det var väl för svårt att hantera på ett bra sätt”, trodde hon, ”och han är så ung också” om Cohen. Jag tycker iallafall att det är ett av de mest fantastiska och modiga handlingar jag har hört talas om, snudd på i klass med Lysistrate och Gandhi, och jag tänker skriva till Cohen och be att få bidra till nästa konferens om det finns nånting alls jag kan göra.

* Obs att detta inte på något vis är unikt för fransmän. Alla tror att deras land är bäst i världen på vad-det-nu-är.

När tiden är ute

Tänker på döden igen. På västerlandets syn på döden som ett straff, som något man kan vara mer eller mindre värd.

Idag tänker jag på en man som jag träffade i somras på konferensen Response Protocols in Emergencies ‘The Voice of Victims’ i London. Han berättade för mig och min kollega att han hade stått i tunnelbanevagnen som sprängdes mellan stationerna Russell Square och King’s Cross den sjunde juli 2005. ”Nitton personer dog i den vagnen”, sa han. ”Men du överlevde!” svarade min kollega. ”Bara på grund av de nitton som stod framför mig och som dog”, svarade han omedelbart. ”Deras kroppar skyddade mig”.

Det är inte alls ovanligt att överlevare känner skuld för de som dog. Den här mannen förknippar för alltid sitt öde med de nitton som dog framför honom. Det är som om han måste bära runt på dem, i hela resten av sitt liv.

Liknande tankar väcks när man läser om äventyrare som orsakar andras död, som de två män som gick vilse i de svenska fjällen och larmade fjällräddningen. Helikoptern råkade in i ett oväder och kraschade in i en bergssida, tre personer dog. ”Hur lever man med en sån sak?” sa min dotter. Hur står de ut, alla de som ofrivilligt orsakar någon annans död?

Men om man lever i en annan kultur, med en annan syn på döden, som något oundvikligt, ödesbestämt, då behöver man inte känna den där skulden. De som dog i helikoptern skulle dö helt enkelt, deras tid var ute. De nitton som dog i Kings Cross-vagnen likadant. När din tid kommer så kommer den, oavsett om du har varit en dålig eller bra människa.

När jag jobbade på Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen 2004–2006 gjorde vi en intervju med en thailändsk buddhistisk munk. Det var många som undrade om thailändarna kände mindre sorg än svenskarna, och vi ville fråga om det.

”Självklart känner vi lika mycket sorg när vi förlorar någon vi älskar”, svarade munken. ”Men vi frågar oss inte varför det hände. Vi tror att det är karma, något du bär med dig från tidigare liv, inget du kan rå för i det här livet men det bestämmer ditt öde. Många svenskar som har förlorat någon vill veta varför, och det verkar vara smärtsamt att inte finna svaret.”

 

Spara

Spara

Spara

Länk

Saknad Sicce

Min gudmor Sicce gick bort på nyårsafton. I går kväll skrev jag på Lucke & Lull-bloggen om vårt senaste besök hos henne i Uppsala.

Sicce var en otrolig människa, med en hjärna som bara överträffades av hennes hjärta. Hon kommer att saknas av många, många. Fina minnesord över Sicce finns här på UNT, på radions Kulturnytt (med fint foto av Sofia Runarsdotter), på SvD Kultur där hon var medarbetare, och här av Mohamed Omar.

Sicce som när jag var liten (och som hon ser ut när jag drömmer om henne)

Veteranen har skrivit en av många artiklar om Sigrid och Carl-Göran Ekerwald som fick några år av innerlig, självlysande kärlek.

Och här en intervju med Carl-Göran, publicerad på hans 90-årsdag, dagen före nyårsafton. Våra varmaste tankar går till honom, och till Sicces barn och barnbarn.

SL, stoppa onödiga dödsfall nu

Igår kväll körde vårt tunnelbanetåg på en ung man på Östermalmstorgs station. Det var hemskt och sorgligt. Just när vi kom ut ur tunneln kastade sig föraren på tutan, sen hörde vi en otäck duns, sen tvärbromsade tåget och folk skrek på perrongen. Vi försökte ta oss ut för att hjälpa till men dörrarna var låsta. En ung kille sa att han var sjuksköterska och fick hjälp att få upp dörren med våld. Jag sprang ut och ringde 112, någon annan hade redan ringt.

Brandförsvaret var först på plats

Sjuksköterskan och några till satt vid killen som låg på perrongen. Alldeles för stilla. Det kändes som evigheter tills ambulansmännen kom.

När jag kom hem läste jag att en annan man ramlat ner på spåret och dödats av tåget i Flemingsberg. Ytterligare en annan svår olycka verkade ha hänt i Bålsta, och många vänner hade historier om tunnelbaneolyckor.

Oavsett om man blir knuffad, ramlar, går på spåret eller hoppar framför tåget med flit så måste det vara helt fruktansvärt för tågföraren. Om vi som satt på tåget blev chockade (och det var tydligen två på perrongen som svimmade) är det antagligen inget jämfört med det helvete tågföraren går igenom efteråt. Vilket inte ens går att jämföra med de anhörigas, familjen till den som dör.

Nu vänder jag mig till SL. Sätt stopp för dödsfall i tunnelbanan! Bygg glasväggar framför spåren, som de har i Köpenhamn, Paris, HongKong och Seoul bland annat. Det är dyrt men det räddar liv (och är bra på många andra sätt). Jag kan åka med hur skruttiga tåg som helst, bara de inte dödar någon på vägen!

Så oavsett om ni finansierar det med mer reklam (som jag avskyr), så kallade ”fuskavgifter” (motbjudande, men det är en helt annan diskussion) eller helt enkelt tar ert förnuft till fånga och får politikerna att skattefinansiera kollektivtrafiken, så vill jag att varenda krona som behövs går till att rädda de liv som går att rädda.

Två mycket bra artiklar på YIMBY:

En investering i säkerhet

Hur många måste dö?

PS Det här handlar inte om att hindra folk som vill ta livet av sig, det är också en helt annan diskussion. Det handlar om att hindra folk som vill göra det genom att hoppa från t-baneperrongen, och om alla som inte alls ville dö eller bli lemlästade.

Länk

Teddy

En av mina bästa vänner lever inte längre. Hon började i min klass i femman och vi drogs till varandra som magneter. Mitt första minne av henne är att vi satt uppkrupna i fönstret i korridoren i Johannes skola och pratade. Hon tuggade på sitt hår och berättade att hon gått i montessoriklass, och att hon tyckte att vår klass var stökig. Jag tyckte att hon var det finaste jag nånsin sett. Teddy var inte hennes riktiga namn, men hon gillade inte sitt riktiga.

Vi blev bästisar, men det var inte okomplicerat. Hon var våghalsig och ville prova allt, jag var mer försiktig. Min mamma gillade inte vår vänskap, hon trodde att allt knas jag hittade på var Teddys fel, men så var det förstås inte. En gång blev min mamma så arg på Teddy att hon gav henne en örfil. Det kan vara typ det enda jag aldrig har förlåtit min mamma.

När vi var tonåringar blev vi riktiga flumbarn i den bemärkelsen att vi rökte gräs (jag lite, hon mycket), lyssnade på reggae, drog omkring på stan och var allmänt ohängda. Alla killar blev kära i Teddy och tittade knappt på mig, jag var hennes hangaround bara.

Fotoautomatknas

Vi pratade om allt och delade på allt. Vi var väldigt barnsliga och fnissiga och vi gjorde en del grejer som var så sjukt dumma och ogenomtänkta så jag knappt vill kännas vid det idag (fast jag funderar på att skriva om ett av våra huvudlösa äventyr här på bloggen nån gång, om jag törs!). Våra mammor hade nog gått i småbitar om de visste vad vi gjorde. Så var det.

Vi gick ut nian med världens sämsta betyg eftersom vi hade skolkat oss igenom högstadiet, men hasade iväg till Arbetsförmedlingen för det skulle man göra. Där träffade vi en journalist som intervjuade oss för Aftonbladet:

Vi vill ha ett jobb, men

Vi var väldigt upprörda när vi läste tidningen dagen därpå. Så där hade vi ju inte alls sagt! tyckte vi. Vi var inga slashasar eller bortskämda snorungar, vi var helt enkelt bara för smarta för att bli pålurade nåt slavgöra menade vi. Sa jag att vi var 15 år?

Vi fick faktiskt jobb båda två, jag som frilansjournalist på Nynäshamnsposten (hela den märkliga historien finns här) och Teddy på resturang. Senare jobbade vi som tidningsutdelare, tvättsorterare, inom äldreomsorgen, i garderob och med alla möjliga slavjobb. Lustigt nog var de vuxna sura på ”dagens ungdom” redan då.

Texten handlar inte om 80-talisterna, det är bara exakt samma formuleringar nu som då

Överraskande liten efterfrågan på missförstådda femtonåriga genier i Platsjournalen

En sommar var Teddy kär i en biografmaskinist på Grand. Den sommaren såg vi Gökboet 64 gånger. Vi gick igenom så många kärlekar, brustna hjärtan, soluppgångar, smitningar från polisen, cykelutflykter, besök hos mormor, barnvaktande, allt. Ibland var vi osams, men vi pratade ofta om hur vi skulle bli gamla tillsammans. Sen kom hennes stora kärlek in i bilden, och med honom det tunga knarket.

love

Vi hann få några år till tillsammans. Hon fanns med när jag fick mitt första barn. Jag fick vara med om hennes första dotters första år.

Teddy & Max

Men sen tog det mörka livet över. Våra vägar skiljdes åt och det tog tio år innan jag såg henne igen, ett hastigt och olyckligt möte. Ännu några år senare fick jag veta att hon inte levde längre.

Min fina Teddy. Vet du hur mycket jag saknar dig fortfarande? Och att jag drömmer om dig ofta. Alltid bra drömmar. Häromdagen hittade jag dina brev, ombundna med sidenband, i en låda. Jag grät från det första brevet till det sista. Nu önskar jag att jag kunde skriva om allt ljuvligt du tänkte och sa och gjorde, men det är inte mina ord och tankar att ge bort. Jag skriver bara att du var för ömtålig och för bra för den här världen, och att jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka dig igen.

Oh, skänk mig en grav vid det blågröna hav

Jag: Tänk på att jag inte vill att folk ska vara svartklädda på min begravning. Jag vill att det ska vara festligt och färgglatt och roligt. Jag vill ha en hippiebegravning!

Familjen: Det kan du fetglömma.

Så okej. De har rätt förstås, dör man får man skylla sig själv, man kan inte bestämma från andra sidan och begravningen är till för de som är kvar.

Men man kan få göra en önskelista! (Lotten har sagt att man får det.)

Kruxet är att jag inte kan bestämma mig. Var helt övertygad i vintras om att jag inte ville bli begraven utan bränd istället, och spridd i havet. Som min pappa. Det finns ingen särskild plats efter honom och det känns ganska skönt, jag måste inte åka någonstans och har ingen grav att hålla reda på. Min mamma är begravd, och det var visserligen en väldigt fin begravning och vi gjorde ett gravträd som jag tror min mamma skulle ha älskat. Men en grav binder de anhöriga till en plats, och det kostar pengar att underhålla den. (Att bli tuggad av maskar stör mig inte, jag tror verkligen inte att döda låter sig bekommas av sånt (eller är det just sånt som menas med bekommas? förvirrande).)

Jag har också varit inne på att bli en diamant, skjutas ut ur en kanon och brännas på ett pampigt bål vid en strid och våldsam flod, som Shelley.

Sen läste jag den här jääättelånga men intressanta artikeln om att bli ett träd, och det verkar både charmigt och miljövänligt. Jag har haft en romantisk dröm väldigt länge om att bli en stor ek som barnbarnen kan gunga i men i drömmen står eken på toppen av en kulle med ett stort slott i bakgrunden, och jag har varken kulle eller slott (eller barnbarn för den delen) så jag vet inte riktigt hur det hela ska gå till.

Så jag överlåter frågan till de som lever då. (Och om ni inte kan bli sams så dra lott!)

Men jag har fem bra alternativ till en gravsten, och här kommer dom:

  1. En hemsida (nu kom jag just ihåg att det fanns folk som sa hemsa ett tag på 90-talet! Hur galet var inte det!) med bilder och filmer och formulär och länkar och animerade giffar och roliga lemurer.
  2. En rolig fest vart femte år! Med vin och dans och fyrverkerier och överraskningar.
  3. En bok: mina memoarer fast fritt tolkade av en spökskrivare så att jag framstår som genialisk, förträfflig och oerhört dansant.
  4. En kaka med mitt namn (som Gustav II Adolf-bakelse, Madeleinekaka etc). Den ska vara god förstås. Och ha inslag av marsipan. Det kan också vara en tårta.
  5. Ett hemligt sällskap eller frimurarorden. Medlemmarna kan träffas en gång i kvartalet, klädda i hög hatt, och tolka mina texter under stillsamt mummel. Möjligen i en grotta vid havet.

PS Om det absolut ska vara en gravsten får det gärna stå ”Vad var det jag sa”.

Video

Döden tycker att katter gör livet värt att leva

Ibland blir det helt fel. Som när Döden tog Tage Danielsson med sig härifrån alldeles för tidigt. Kanske behövdes hans poetiska förstånd på en annan planet, men hallå vi var inte alls klara med honom här!

Illustration: Paul Kidby

Ett missförstånd verkar också ha legat bakom det obegripliga faktum att Douglas Adams dog, bara 49 år gammal, på ett gym. Visserligen är det allmänt känt att det är farligt att motionera men Döden kan inte bara komma in på ett gym och knacka Douglas Adams på axeln med sin beniga hand! Det trotsar all logik.

Så fast jag har fått en väldigt positiv bild av Döden genom att läsa Terry Pratchetts böcker om honom så är jag inte riktigt säker på att han har riktigt den koll man skulle önska. Hur kan man annars förklara att han nu även har knackat sin egen levnadstecknare Pratchett på axeln? (En försiktig knackning visserligen, bara ett förebud. Men ändå. Inte okej.)

För fem år sen skrev jag en kom-ihåg-lista till mig själv på bloggen:

  1. Var tacksam för att Douglas Adams har funnits till. En mer fantastisk (och kärleksfull) satir över mänskligheten än ”Liftarens Guide till Galaxen” finns inte.
  2. Maila Terry Pratchett och uppmana honom att aldrig besöka ett gym.

Någon vänlig själ upplyste mig då om att det var bra tänkt, men försent. Redan 2007 hade Pratchett fått diagnosen ”särskilt jävlig alzheimer” och bestämt sig för att att han bara vill leva så länge som sjukdomen inte helt tar över. Vilket har visat sig vara flera år än så länge, men sannolikt kommer han ändå att få en mer bestämd knackning på axeln ganska snart (eller om det blir han själv som knackar på Dödens knotiga skuldra).

Min resa till Terry Pratchetts Discworld (Skivvärlden), började 1995 när den då åttaåriga sonen envisades med att läsa långa stycken högt ur böckerna. I början lyssnade jag bara förstrött och kunde inte riktigt komma ihåg alla namn på det myller av akademiker, nattvakter, vampyrer, häxor, turister, tidsmunkar och varmkorvförsäljare som befolkar Discworld. Men snart började jag fatta skämten och satiren och ville höra mer om hur trollkarlen Rincewind skulle lura Döden ännu en gång, om kärlekshistorien mellan varulven Angua och jättedvärgen Carrot i nattvakten och om Mrs Cake som ser in i framtiden och därför ofta svarar redan innan du frågat.

Pratchetts universum är enormt och det går inte att beskriva det på en dag. Det finns nånting för alla: barn, tonåringar och vuxna. Det är fantasy, humor, tragedi och satir och en djup kärlek till mänskligheten. Jag brukar föreslå att nyfikna börjar med den första Discworldboken, Colour of Magic, och bok nr 17, Interesting Times. Andra favoriter är The Truth, Thief of Time, Nightwatch, Nation och den fantastiska historien Good Omens (Goda Omen) som Pratchett skrivit tillsammans med Neil Gaiman, om en ängel och en demon som tillsammans försöker förhindra jordens omedelbara undergång.

Allt det här var bara en bakgrund till vad jag verkligen ville med dagens text: att skicka er vidare till denna otroligt fina, välskrivna och sorgliga intervju med Terry Pratchett, skriven för New Statesman förra hösten av sf-nörden och feministen Laurie Penny. Vänta inte! Läs!

Men kom tillbaka sen och läs det här ljuvliga stycket ur en annan intervju (det verkar inte vara möjligt att göra tråkiga eller dåliga intervjuer med TP) om hur han tillverkade sitt eget svärd med rymdjärn i:

”His intensely pragmatic approach to learning is graphically demonstrated by a project he recently undertook. Being newly knighted, he felt that he ought to be suitably equipped.

‘At the end of last year I made my own sword. I dug out the iron ore from a field about 10 miles away – I was helped by interested friends. We lugged 80 kilos of iron ore, used clay from the garden and straw to make a kiln, and lit the kiln with wildfire by making it with a bow.’

Colin Smythe, his long-term friend and agent, donated some pieces of meteoric iron – ‘thunderbolt iron has a special place in magic and we put that in the smelt, and I remember when we sawed the iron apart it looked like silver. Everything about it I touched, handled and so forth … And everything was as it should have been, it seemed to me.'”

Snudd på magiskt!

PS Rubriken förklaras i den här wikitexten om Döden, under ”Personality”.

Döden, konflikter och magiskt tänkande

– Min fru och jag åker aldrig ifrån varandra utan att säga hejdå och vara sams, sa en man till mig en gång. – Inte ens till kiosken på hörnet!

Det låter ju rart. Men undertexten, för alla som vill läsa den, är betydligt mörkare: för att en av oss kan döööö. Tanken är alltså att man åtminstone inte ska behöva ångra några förflugna arga ord, om det värsta händer och personen inte återvänder från kiosken.

En fin inställning, men lite problematisk. Tänk om man verkligen är arg på någon man gillar? För att hen har varit dum. Sånt händer ju. Typ ofta. Och så ska den personen gå till kiosken/jobbet/träningen, och då måste man bli sams på en minut. Inte så troligt.

Det finns också en del magiskt tänkande i ett sånt resonemang. ”Jag kallade dig för idiot, och nu ligger du på sjukhus, det är mitt fel alltihop”. Inte bara barn tänker så, det är ett återkommande tema i böcker och filmer för vuxna (klassisk scen: förblindad av tårar efter ett gräl springer någon ut och blir påkörd av en bil).

Alltså: ”mina handlingar har påverkat någon annans öde, för att makterna ogillade mina handlingar”.

Det här skriver jag om för att jag i morse hade skrivit en text om mitt eget magiska tänkande. Jag beskrev timmen mellan kvart över tre och kvart över fyra igår natt då jag låg och stirrade ut genom fönstret och tänkte på döööden. Jag skrev om hur de där tankarna kommer ibland, och hur jag hanterar det nuförtiden. Det blev lite melankoliskt men ganska fint, tyckte jag.

Men just när jag skulle klicka på publicera-knappen hejdade jag mig. Tänk om högre makter läser min blogg? Tänk om de inte tycker att jag är tillräckligt ödmjuk? De kanske tar illa upp och vill straffa mig genom att låta nånting hemskt hända nån som jag älskar. Bäst att inte klicka!

Dumt? Löjligt? Förryckt, irrationellt och suddigt som det värsta korvspad? Jajamensan.

Hejdå idi…älskling, vill du ha nåt från tjorren?
(bild lånad från DaiKonRan1618/DeviantArt)

Fortfarande flätad

Idag är det sju år sedan min pappa lämnade det här jordelivet. Varje år den åttonde februari tänker jag på morgonen när min bror ringde, hur vi åkte till hans hus vid havet, satt vid hans säng. Jag kommer fortfarande ihåg drömmen några veckor senare, när han kom körande i en liten racerbil med min farmor i baksätet och sa att jag inte behövde vara ledsen, att han skulle hänga kvar ett tag, tills han såg att allt var bra med mig. Det kändes bra!

Jag tror att man sugs upp i Det Stora Hela när man dör, men att så länge man har någon som minns en och tänker på en så har man fortfarande ett slags, vad ska jag kalla det, manettrådar, radiokontakt, kvantsammanflätning med livet här. Och jag tror att det är tryggt för oss som är kvar att ha den där sammanflätningen och kontakten med dom som vi saknar, men att det är skönt för alla inblandade när det tunnas ut till slut och försvinner. När man får lätta ankar helt, och fara i frid.

Partikelvågflätkvantkontakt

Döden är inte det värsta straffet

Jag jobbade hemifrån idag och hade Breivik-rättegången på i bakgrunden hela dagen. I morgon är det hans försvarstal men då är jag på jobbet, så jag missar det. Lika bra kanske, jag skulle ändå bara vrida mig som en mask på en krok, av sorg och ilska och frustration.

Taggen #breivik på Twitter vittnade också om starka känslor. Många önskar att han skulle dö. Många som säger sig vara mot dödsstraffet i vanliga fall tycker att det ändå vore det enda riktiga i Breiviks fall. ”Han har förverkat sin rätt att leva” stod det, och ”Inget annat straff är hårt nog”. Men det stämmer ju inte. Det hårdaste straffet vore att få tillbringa resten av sitt liv med att försöka gottgöra föräldrarna till de 69 döda barnen. Med alla medel: hårt arbete, pengar, med all sin tid och hela sin uppmärksamhet. Gå från dörr till dörr som en tiggare. Tvingas be dem om ursäkt, försöka förklara, tvingas utstå deras sorg och vrede. Kanske – i bästa fall – tvingas inse hela vidden av det fruktansvärda han gjort. Den insikten tror jag är det värsta straffet någon som mördat någonsin kan få, och jag tror att det är därför som mördare alltid stänger av och rationaliserar på olika sätt. En del flyr till och med in i psykos. Många ser nog döden som en befrielse från en livstid av ångest.

En vän föreslog att man skulle införa dödsstraff igen i Sverige, men reservera det för extremt svåra brott så att det i praktiken bara skulle drabba massmördarterrorister som Breivik. Men att ta livet av någon för att den har tagit livet av någon annan kan aldrig vara rätt. Det kallas hämnd och föder bara mera hämnd, precis som våld föder mera våld. Att låta staten avrätta Breivik vore att gå emot allt som de mördade barnen trodde på.

Jag säger det igen: Vi kan inte förhindra fler mord eller massmord genom att straffa, hota eller skrämma de sjuka människor som mördar. Vi kan bara förhindra dem genom att skapa ett samhälle där människor inte behöver odla sitt hat, sin skräck och sitt utanförskap. Det kräver att vi gör uppoffringar. Det kommer att ta tid. Men det finns faktiskt inget viktigare.

Länk

Hej Du

Hej mammi. Idag är det ett år sen din sista dag i det här livet.

Ett år och några timmar, sen vi vinkade adjö när jag lämnade ditt fina lilla rum på Ersta, du log och vinkade och jag kände mig så glad för att du var glad, i all din skruttighet var du lugn och glad och finurlig, du var Lull helt enkelt.

Ett år i kväll, sen de ringde från Ersta och sa att du hade somnat in för gott.

Ett år i morgon, sen vi satt hos dig, barnen och jag, och betraktade dig, konturerna av vad som varit du, ditt skröpliga käril. Ett käril utan fjäril. Begrundade vad du betytt för oss. Skickade med dig våra varmaste tankar.

Ett år i morgon, sen jag ringde barnens pappa för att berätta vad som hänt och fick framföra dödsbudet på komradio via polisen i Kiruna, i det kanske mest bisarra telefonsamtalet någonsin (”Lull dog igårkväll, kom”, ”Vad säger du? Du gråter så jag hör inte vad du säger, kom”, ”Lull dog igår, kom! Kom hem, kom!” och så vidare) som slutade med att till och med polisen höll på att börja gråta.

(Du skulle ha gillat min beskrivning av det, du älskade det absurda i tillvaron och lärde mig att älska det. Och det är väl inte helt fel att höra om hur sorgligt det blir när man inte är med längre, heller.)

Det råkar sig så idag, denna augustidag precis parallellt i kalendern med din sista dag på den här planeten, att jag sitter och läser dina brev. Jag sitter i en liten enslig stuga på en öde hed vid stranden och läser några av de hundratals brev du skrev till Sigrid, en av dina allra bästa och trognaste vänner. Sigrids stora brevsamling på flera tusentals brev ska skickas till ett universitet och därför fick jag låna med mig några av breven från dig, för att hinna läsa dem innan de blir forskningsmaterial. Det är kanske hundra sidor, oftast handskrivna på tunt prassligt papper, här och där ett maskinskrivet brevkort, några vykortsbuntar (du älskade att skicka fem-tio vykort åt gången och numrera dem, helst med oavslutade meningar på alla kort utom det sista).

Det är överraskande överraskande att läsa dina brev till Sicce. Jag visste ju att det var knepigt, ditt liv, men inte att det var så illa. Du kanske undanhöll mycket mer än jag trott från mig. (Men visst är det okej att jag läser om det nu? Det är ju inte som om du ville ha några hemligheter för mig, då skulle du ha gjort dig av med alla dina 63 dagböcker som nu ligger i en kartong i min källare: jag har inte hittat kraften eller tiden att börja läsa dem ännu. Det var nog snarare jag som inte ville, eller snarare orkade, höra om hur eländigt allting var. Jag var ditt enda barn, din enda familj, och jag orkade inte bära din börda också.)

Eller så passade du bara på att ösa ur dig i breven, kanske var ditt liv inte fullt så eländigt som man kan få för sig när man läser. I vilket fall räcker det och blir över. Du brottas med ensamheten, barndomsminnen, din vånda att vara en usel förälder, situationen på Kamratposten. Framförallt den förbannade ensamheten. Du nämner ofta alkoholen som en tröstare, mycket tidigare i ditt liv än jag trodde. Några få brev andas harmoni. Jag läser dem flera gånger.

Jag har alltid varit stolt över dig. Du var en sån fighter, du tog alltid strid för de svaga. Du brann för att ge barn bra, intressant och rolig information. Du ville ge barn kraft, mod, glädje. Verktyg att klara verkligheten med. Du kompromissade aldrig med det målet, aldrig för en sekund. Du var ofta i hård strid med ledningen, framförallt om deras krav på annonser i KP som du aldrig gick med på, men också om innehållet (”De vill bara ha gulliga hundar, gulliga barn, ingenting svårt eller politiskt”). Men du vek dig aldrig, gav aldrig upp. (Visst, du grät väldigt ofta och drack för att orka med. Men du gav faktiskt aldrig upp.)

När jag läser breven om dina (nästan 30) år på KP blir jag ännu stoltare, ännu mer imponerad. Vilket oerhört tungt lass du drog. Oftast tillsammans med de andra på redaktionen förstås. Men det jag fastnade för mest är ett brev från 1969. Dels beskriver du vilket helvete det är att vara heltidsarbetande ensamstående mamma till en förstaklassare. Jag började och slutade skolan på olika tider varje dag, och du fick verkligen stressa fruktansvärt för att klara av alla hämtningar och lämningar. Det fanns inget fritids, och du anställde hela tiden nya tjejer som skulle passa mig efter skolan, tjejer som du ibland inte kände att du kunde lita på. Min fröken i skolan var orolig för att jag inte hängde med på lektionerna och ville sätta mig i specialklass. Hemma var jag arg och ledsen jämt, tyckte du, vi bråkade ofta. Du tog alltid med dig jobb hem och hade aldrig tid med vuxet sällskap. På jobbet var det också kaos:

”De unga FNL:are jag anställde nyligen har bildat en ganska sträng front mot mig, de vill göra en sorts Vietnambulletin av Kamratposten, behandlar mig som representant för makten, pengarna och ägargruppen, ställer till uppträden om vi jobbar över 5 minuter – bokstavligen – och topprider mig med hot om fackföreningsbestämmelser.”

Du skriver att de är revolutionärer och FNL-sympatisörer, och att det är ju förstås du med:

”Men det är inte det enda för mig som målsättning. Och jag inser i vilket fall att ungar inte en sekund skulle orka sej igenom den läskost dom vill proppa i dom.”

Du insåg att barn inte kan tvångsmatas med politik, och du respekterade att det finns många barn som vill läsa om musik, böcker, film, kärlek, naturen och mycket annat. Du såg till att det alltid fanns serier i KP, långt innan serier ansågs lämplig läsning för barn. Du lät en sexrådgivare svara på barns frågor om sex, redan 1971, trots våldsamma protester från konservativa lärare, kristen press och andra stofiler. Du såg till att ungar fick plats att berätta om sina tankar och drömmar, och att de fick svara på varandras brev. Och i varje nummer skrev du ledarspalten Hej alla Du, alltid med kärlek och respekt för KP:s läsare. Mitt hjärta sväller av stolthet när jag tänker på det.

Ja, det var allt för idag. Det finns inte mycket jag vill säga till dig som jag inte redan har sagt (eller skrikit), alla våra bråk var förstås jobbiga men bra på det sättet att det inte blev något osagt kvar. Visst, du var en ganska knackig förälder, men du älskade mig reservationslöst och du ställde alltid upp för mig, på alla sätt du kunde. Jag försonades med din knackighet långt innan du vinkade adjö till mig den där dagen för ett år sedan.

Så jag säjer hej då på ett tag. Vi har inte satt ner ditt fina gravträd vid graven ännu, jag väntar fortfarande på samtal från kyrkogårdsförvaltningen, det skulle bli nån gång i september så vi ses väl då om du väljer att vara med en stund.

Jag hoppas att du har hamnat på nåt trevligt ställe nu, och att kepsen som vi begravde med dig fortfarande lockar till sig många karlar. (Och att karlarna på det nya stället förstår bättre att uppskatta dig bättre än de gjorde på det här usla haket.)

Alla i familjen hälsar!

Puss och kram, din Anna

Detta bildspel kräver JavaScript.

Länk

Det finns inget viktigare

Just när jag ska somna står min yngsta dotter i dörren. Jag ser bara hennes silhuett men jag känner hennes sorg och oro så starkt att jag går upp och kramar om henne. ”Världen är en skör plats” säger jag till henne när vi står och håller om varandra i mörkret. ”Men de allra flesta är goda. De allra flesta får växa upp och se sina barn bli bra människor som gör bra saker. Du kommer att göra bra saker.”

Min yngsta dotter kan tänka sig in i det som hände på Utöya alltför väl. Hon är själv med i ett ungdomsförbund och har varit på sommarmöten. Vi vet båda två att det som hände de norska AUF-ungdomarna kommer inte att hända igen. Men hon är ändå rädd, och jag förstår henne.

Rapporterna från Norge är ohyggliga, man kan inte ta in det helt, det gör för ont.

Det är lätt att fastna i nyhetsflödet, titta på filmerna, läsa bloggarna, följa alla länkar. Det spekuleras vilt: Vem är han, monstret, den sinnessjuke mördaren, avskummet som släckte så många liv, som släckte hoppet för så många föräldrar, för alltid. Var han ensam eller på uppdrag av någon? Vad fick honom att begå detta vidriga brott?

Vi kommer kanske aldrig att få svar. I alla fall inget tillfredsställande svar. Ingen logik kan hjälpa oss att förstå varför just de här barnen och ungdomarna skulle bli offer för detta missfoster till människa. Och just det kommer att göra så ont, för det är få av oss här i vår norra del av världen som nöjer sig med karma som förklaring, som många föräldrar gör i andra länder. Deras sorg är lika djup som vår, men de slipper i alla fall plågan av att jaga efter en förklaring: varför just mitt barn?

Så nästa fråga är: Hur kan vi förhindra att det här händer igen?

Många har försökt svara. De flesta är överens med Jens Stoltenberg: mer öppenhet, inte mindre, är svaret. Kärlek, inte hat. Vi måste vara modiga nu, inte gömma oss bakom hårdare poliser, fler kameror, hårdare straff. Visst är det normalt att känna hämnd och hat mot den avskyvärde som sköt på Utöya, men när den känslan har gått över måste vi inse att den är roten till det onda. Hämnd kan aldrig ge oss tillbaka våra mördade barn, det får bara fler barn mördade. De som har odlat hat och hämnd, i politiska grupper och partier, på gator och torg, på Flashback och andra forum och bloggar; det är de som har odlat Anders Behring Breivik.

Vi måste göra tvärtom nu. Vi måste släppa ner garden, sänka axlarna, låta människor vara. Vi måste sluta slåss med varandra, tävla om vem som har rätt, vem som bestämmer. Vi måste börja lyssna på varandra och verkligen försöka höra. Visa respekt. Gamla för unga, unga för gamla. Män för kvinnor, kvinnor för män. Och så vidare. Vi måste dela varandras bördor. Ta oss tid att hjälpa, se den som är ensam och vilsen, fånga upp den som känner sig utanför.

Men även om vi lyckas förändra världen lite till det bättre, kan vi ändå inte skydda oss mot allt. Livet är en skör plats. Det vet redan John Hrons föräldrar, det vet folket i Åmsele och det vet familjerna till alla de som föll offer för John Ausonius och Mattias Flinck. Det vet alla de som förlorade någon i tsunamin, i discobranden, i en bilolycka, av en stroke. Det vet alla som förlorar sina barn i krig, i svält, i sjukdomar. Här i Sverige, i Norge, i vårt skyddade lilla hörn av jordklotet har vi nästan lyckats glömma bort det. Med få undantag drabbas vi sällan av det som andra måste stå ut med betydligt oftare.

Så den allra viktigaste frågan är: Hur kan vi leva när vi vet att världen är så skör? Och svaret även på den frågan är kärlek. På riktigt. Vi måste prioritera kärleken. Framför pengar. Framför makt.

Vi måste sluta kriga. Ta hem soldaterna, lägg ner försvaret.

Vi måste sluta köpa så mycket grejer. Inse att tid är så mycket viktigare än pengar. Vi behöver inte en massa saker, vi behöver varandra. Vi har inte tid att vara på jobbet tre fjärdedelar av vårt vakna liv, för att ha råd att handla mer. Våra barn, våra vänner, våra grannar är så mycket viktigare.

Vi har inte råd att leva i små slutna kärnfamiljer utan insyn. Nätverk är viktigare än någonsin nu. Vi måste prata med varandra, med folk runtomkring. Diskutera det vi tänker och gör. Lyssna med respekt. Störa varandra. Hålla varandra. Livet är för skört, och för kort, för något annat.

Länk

Lullträdet

Min mamma Lull dog i augusti förra året, och begravdes i september. Begravningen blev fin och annorlunda, helt i hennes anda. Men sen var det det här med gravsten.

En sällsynt dyster dag i november satt jag vid hennes gravplats på Skogskyrkogården och tänkte på gravstenar, och började gråta för att tanken på en gravsten kändes så orimligt tung och deprimerande. Många gillar gravstenar, och det finns jättefina gravstenar, men min mamma var liksom inte en gravstensperson. Jag kände att det måste bli nånting annat, och ringde till Fibben Hald som är illustratör och en gammal vän till min mamma. När jag hade förklarat hur jag tänkte ritade han en skiss som var alldeles underbar och precis som jag tänkt mig, fast ännu bättre.

Häromdagen åkte vi ut till Järfälla plåt och hämtade den färdiga skulpturen. Den är så fin! Och tung, fast den ser lätt ut.

grave sculpture

Den symboliserar olika saker som var viktiga i min mammas liv: barn i största allmänhet, Kamratposten, Konstnärsnämnden, jazzmusik, nämndemannaskapet, Vänsterpartiet, Sveriges radio och Strindberg (förstås). Vi funderade på att ha med Käringön, guldnougat, Tomtar och troll, Moa Martinsson och karlar också, men man kan inte alltid ha med allt.

Jag blir så glad varenda gång jag tittar på den! Och jag vet att min mamma också skulle blivit glad, och väldigt stolt.

Just nu står den i en stor blomkruka på vår balkong, eftersom de håller på och planterar på Skogskyrkogården och inte vill att man sätter dit gravutsmyckningar förrän tidigast i juli. Så det ser lite ut som om vi har begravt min mamma på balkongen, men det har vi alltså inte.

Polisskolan 19: en utflykt till kroppsbitarnas land

Obs! Om du är den känsliga typen som stänger av när det är obduktionsscener på tv, hur mycket blänk de än riktar mot de onämnbara delarna, bör du inte läsa det här. (Jag är en sån typ, men bara när det är på tv. Verkligheten är betydligt mer uthärdlig.)

Ett av mina uppdrag på MSB är att utveckla SINDRA, ett samarbete mellan många olika myndigheter för att ge stöd och information till drabbade och anhöriga vid en katastrof (väldigt förenklat sammanfattat).

Ett sätt som britterna använder för att hjälpa sina medborgare är att skicka hem en så kallad Family Liaison Officer till varje familj som drabbats av mord, naturkatastrofer eller dödliga trafikolyckor. De är poliser och utreder brott, men de hjälper också familjen och försöker tillgodose deras behov av stöd och information. Den här veckan har jag och en kollega varit i London och gått en kurs för poliser som vill bli Family Liaison Officers.


Det har varit en otroligt intensiv vecka. Min hjärna surrar av idéer och frågor och bilder av väldigt döda människor. När jag hade en ledig eftermiddag igår satte jag mig på en solig kyrktrappa med en vän och pratade om döden i två timmar. Det kan kanske verka galet med tanke på hur mycket ond bråd död vi matades med hela veckan, men jag tycker att döden är väldigt intressant och blir inte alls deppig av att prata om den.

(Jag blir förstås inte glad heller, fullt så rubbad är jag inte. Jag tror bara att vi pratar på tok för lite om den. Vi borde göra det mycket oftare, för att lära oss att hantera den bättre. Typ fem minuter före frukost varje dag. ”Kan du skicka äggröran älskling?” ”Javisst kära du. Vad tror du händer när man dör?” Nåt sånt.)

Hur som helst. Sedan i måndags har jag lärt mig bland annat

  • att man bör börja bistå en drabbad familj inom 24 timmar
  • att man besvarar den drabbade familjens frågor ärligt, tydligt och fullständigt, utifrån de fakta man har just då
  • att man inte kan skydda varken barn eller vuxna mot smärta genom att ljuga, använda förskönande uttryck eller hindra dem från att ta farväl av sina döda, även om kroppen är sargad och trasig
  • hur man bedömer riskerna innan man går hem till en drabbad familj
  • hur man samlar information för att hitta en försvunnen person eller för att klara upp ett brott
  • hur man gör ett signalement
  • hur man hittar ledtrådar på en död person, i ett hem, på en brottsplats och på en olycksplats
  • hur snabbt och mycket kroppen förändras efter döden, och hur det kan orsaka förvirring
  • varför bålen och könsdelarna ofta är de mest oskadda delarna på människor som dött i våldsamma olyckor (för att de har krupit ihop i skyddsställning)
  • vad rättsläkarna gör med alla kroppsdelar som är för små för att sy fast igen (de riktigt små bitarna sköljs ut i avloppet, resten stoppas tillbaka in i kroppen ganska huller om buller innan den sys ihop)


… och en massa annat. Jag har bara snuddat vid en massa saker förstås, men det har varit superintressant och roligt och sorgligt. Vi har sett på jag vet inte hur många intervjuer med folk som har förlorat sina nära och kära i olyckor, mord, tsunamis, terrorattacker och så vidare. Tårarna har flödat.

Sverige har inte riktigt samma system som britterna. Det finns andra som stöder drabbade och anhöriga, men vi har inte det här samlade stödet som gör att man har en enda kontaktperson, eller en mycket liten grupp med kontaktpersoner, som hjälper en med alla andra nödvändiga kontakter.

När det absolut värsta som kan hända har hänt, när ens värld rasar sönder i småbitar, när man inte kan tänka klart och inte ens kommer ihåg att äta och inte vågar sova, då behövs det någon eller några som kan ringa nödvändiga samtal, fylla i formulär, veta svaren på en massa frågor, veta hur myndigheterna arbetar, förklara rutinerna. Det behövs förstås vänner också, och kollegor, och släktingar och kanske samtalsgrupper och kontakt med andra drabbade. Men just för myndighetskontakter, information och problemlösning tror jag att vi har väldigt mycket att lära av Family Liaison-systemet.

Men begravningen blev bra!

Hur begraver man någon som inte sagt ett ljud om hur de vill ha det? Eller jo, min mamma hade sagt en enda sak: hon ville att Lars Collmar skulle begrava henne. ”Du fattar att det blir en religiös begravning då?” sa jag. Min mamma var en övertygad ateist, men hon kände Lars sen många år tillbaka och gillade honom. De sista åren gick hon till och med på hans diskussionskvällar i Adolf Fredrik. ”Äsch, han behöver väl inte prata så mycket om Gud och Jesus”, sa min mamma.

Min mamma gick vidare en lördagskväll, efter en lugn och bra dag. Hon hade inte ont och var inte rädd, hon somnade bara och dog. De ringde mig en halvtimme senare och bad oss komma på söndag morgon. Sen hade jag mindre än en vecka på mig att tömma hennes lägenhet på Mariahemmet. Det gick, med mycket hjälp av familjen. Samtidigt skulle jag planera begravningen till två veckor senare. Sitta där på begravningsbyrån och fatta en massa beslut, fast jag var halvt bedövad och utmattad. Men, för att göra en lång historia kort: det blev väldigt fint till slut.

Lull begravdes i Trons kapell på Skogskyrkogården en solig eftermiddag i september. Vi hade valt den allra enklaste kistan och lagt kapellets solgula bårtäcke på den, och en löpare i brun sammet från Indiska där vi la kaprifoler och snäckor som en av Lulls bästa vänner hade tagit med sig från Käringön. På kistan låg också min mammas svarta läderkeps som hon alltid hade på sig, den som hon påstod att alla karlar blev så förtrollade av.

Min morsa var ingen okomplicerad person. Hon var både stark och svag, hon åstadkom fantastiska saker och fick många vänner men var också bra på att såra folk med sina sanningar. Hon var en ärlighetspedant, som en vän uttryckte det. Hon var inte lätt att ha som mamma, men hon älskade mig reservationslöst. Lars fick med allt det i sitt griftetal, på ett alldeles uppriktigt och ändå respektfullt, ömsint sätt. Han nämnde Jesus flera gånger, men på ett sätt som jag tror att Lull skulle ha gillat.

Sen spelade Claes Brodda fin Ellington-jazz på saxofon, och Sven Wollter och Kim Rhedin läste dikter, och Strindbergs ande svävade över alltihop. Mitt i akten öppnades dörren och en liten farbror med grått skägg, käpp och stråhatt snubblade in i kapellet. Med tanke på min mamma kunde det ha varit en uteliggare som hon hade bjudit in till begravningen, men efteråt kom han fram och skakade min hand och presenterade sig som ”professor Kahn from Pakistan”. I boken där alla gäster skrev en sista hälsning efter minnesstunden skrev han:

Margareta – I will never forget our wonderful bus-ride through the desert.

Jag har fortfarande ingen aning om vem han var, men det var typiskt min mamma. Hon hade säkert på sig läderkepsen på den där bussresan.

Minnesstunden blev också helt fantastisk, med sång och gråt och skratt, och en del ganska otroliga historier som jag inte hade hört förut. Folk berättade både om hur de varit frustrerade på min mamma och hur de hade uppskattat henne. Det var stort. Nån dag när jag har tid tänkte jag skriva mer om Lull, och om några av de där historierna.

Smärta, hjärta

Häromnatten låg jag vaken och kände att mitt hjärta var alldeles ömt, som om det hade fått ta en massa smällar och fått blåmärken. På sätt och vis är det sant: jag har begravt min mamma, min morbror och pappan till tre av mina gudbarn i år. Tre begravningar på sju månader är mycket, det känns. Och det var sant som folk sa till mig i somras: att sorgen kommer sen, efter begravningen, när allt praktiskt är över. Kanske inte så mycket sorg över att min mamma inte är kvar i det här livet längre. Hon var gammal och hade levt ett långt, intressant liv, och jag känner mig rätt säker på att hon är på en bra plats nu. Men sorg över alltings förgänglighet. Höstlöv, skymning, vemod … Ibland när jag möter en gammal tant eller farbror på gatan blir jag orolig att de ska ramla ihop och dö. Livet går för fort.

Så där låg jag med mitt värkande hjärta och tänkte att fan, tänk om jag aldrig blir glad igen. Nu när jag äntligen har vant mig vid att vara glad. När jag var liten var jag rädd för allting, och som tonåring deppig och angstig. Men med tiden har jag blivit optimist. Till min häpnad. Mitt inre har liksom förvandlats från bly till kork – jag kan fortfarande deppa, men sen flyter jag upp igen. Tänk om det är slut med det nu?

Men igår började det kännas lite ljusare igen. Idag var också en bra dag. Det ordnar sig nog.

Så beredd man nu kan vara

Häromnatten drömde jag att jag satt vid min mammas säng och pratade med henne. Hon var frisk och glad och pratade bra. Jag kramade om henne. När jag vaknade var jag fortfarande glad, inte förrän jag satte på tekokaren kom jag på att det bara var en dröm.

Tre timmar senare ringde läkaren på sjukhemmet där hon bor, och sa: ”Du måste förbereda dig på att det kan vara slut snart”.

Läkaren sa att min mamma tynar bort. Det är inget akut, hon har ingen feber eller ont, men alla värden sjunker. Antagligen är det bara reservkrafterna kvar. Och när de tar slut så är det slut. Det kan ta timmar, dagar, veckor eller månader – ingen vet.

”Men om du vill prata med henne om nånting behöver du göra det nu”, sa doktorn.

Jag har suttit hos henne en stund varannan dag sedan dess, och jag har mobilen på dygnet runt ifall de skulle ringa. Men när jag träffar henne känns det ganska lugnt. Hon sover mest, men om hon är vaken när jag eller barnen kommer så ler hon, och hälsar med svag röst. Första dagen satt jag i flera timmar medan hon sov, och funderade på vad jag borde säga. Jag kom fram till att det inte är något särskilt. När min pappa dog hade jag en hel del på hjärtat, men så är det inte nu.

Min mamma och jag har inte haft det lätt tillsammans. Vi har bråkat otroligt mycket. Men vi har också älskat varandra mycket, och jag är inte alls arg på henne längre. Vi är bortom det. Till slut är allting ändå som det är.

Lördag morgon, grubbel & lista

Vaknar och sneglar på klockan: kvart i åtta, lite för tidigt en lördagsmorgon. Allt är tyst så jag har nog ändå vaknat av mig själv, himlen är ljust blå utanför fönstret. Ser att den andra sidan av sängen är tom, eller snarare att det ligger en massa ren tvätt där istället för mannen som brukar ligga där när jag vaknar, just det, han reste österut igår, undrar om han kommit fram till sitt hotell än? Drar till mig mobilen och kollar världsklockan – den är 13:42 i Bangkok, då hör han nog av sig snart. Och dottern som också reser österut idag, tillbaka hem från sin kärleksö, hoppas hon också hör av sig. Fast jag vet att hon inte har kunnat ladda mobilen så det blir nog inget förrän vi ses ikväll. Tänker på min mamma. Får en boll av oro i magen.

Går upp och tar på mig morgonrocken. Lägenheten är tyst, stilla och otroligt välstädad. Med tanke på att sonen hade fest här igår är det helt fantastiskt, finare än det var igår. Han måste ha städat flera timmar i natt. Det var en lite mer högljudd fest än vanligt, men jag var så enormt trött så jag somnade ändå så fort jag la huvudet på kudden igår natt. Vaknade till en gång när någon skrattade högt men somnade direkt igen. Det enda spåret efter kalaset är en guldfolieklädd ölkapsyl på bordet vid min dator, jag tar med den ut i köket och slänger den innan jag sätter på tevatten.

Tidningen ligger redan framme på köksbordet så det blev nog väldigt sent, antingen för sonen eller andra dottern som kanske har tittat på film hela natten i sitt rum, det händer ibland. Jag tar fram Saltåbrödet och skär två skivor; te, juice och två rostade mackor (en med kaviar, en med mandelsmör) är min favoritfrukost. Bläddrar igenom tidningen medan tevattnet kokar. Mobilen piper. Tre sms: ett från mannen som skriver att han är framme och att vi ska höras senare. Ett från en avlägsen släkting som jag aldrig träffat men som skriver och vill tacka för att begravningen igår blev fin. Skönt att höra. Min morbror dog i mitten av februari och jag har hållit i allt det praktiska: begravningen, dödsboet och allting. Men han ville begravas i Småland, i samma grav som sin hustru som dog för 20 år sedan, och det skedde igår. Det har varit en mycket att tänka på, visserligen har begravningsbyrån skött allt det praktiska men jag har ändå suttit i oändliga samtal med prästen, stenhuggaren, vännerna, kantorn, juristen, släktingarna och så vidare. Man ska bestämma hur dödsannonsen ska se ut, vilken musik som ska spelas, hur mycket smörgåstårta som ska beställas till minnesstunden, vilken kista, vilka blommor. Allt sånt. Och jag hade kunnat låta någon av kusinerna ta på sig jobbet men jag tänkte att jag lär mig hellre det här nu, så vet jag åtminstone vad som måste göras när min mamma dör.

Tredje meddelandet var från en vän till min mamma som undrade varför hon inte svarar i telefon. Min mamma är på sjukhus, igen, och igår sa läkaren till mig att de vill ta av hennes ena fot. De måste göra det om hon inte svarar på penicillinet, sa läkaren, annars riskerar hon att dö av blodförgiftning. De hade frågat vad hon ville själv och hon ville behålla foten. Det vill alla, sa läkaren, åtminstone tills de hunnit smälta beskedet. Så idag ska jag cykla till sjukhuset och sitta hos min mamma och se om hon vill prata om sin fot. Jag vet inte vad jag ska säga till henne.

Jag tar med tekoppen och mackorna till datorn och öppnar gmail, skype, tweetdeck och facebook. Skriver om min orosboll i magen på fb, får omedelbart respons och tröst. Läser mail om hur viktigt det är att vaccinera flickor med Gardasil, skriver på kom-ihåg-listan att jag måste hitta mer fakta om HPV-vaccin, är skeptisk. Nästa mail är från en tjej som är fotograf, vi hade ett möte igår om ett gemensamt bokprojekt och hon är glad och optimistisk. Boken är bara en av alldeles för många bollar i luften: just nu har jag flera bokmanus, två radioprogram, en tidning och ett antal debattartiklar svävande på olika nivåer i min tankekarta. Men man måste göra roliga saker, särskilt när livet är tungt. Man kan inte bara jobba och städa och ta hand om andra. Man måste vara tillsammans med folk man gillar, läsa och lyssna på saker man blir glad av.

Nu ska jag göra en lista på saker jag blir glad av, förutom de självklara som min familj, mina vänner, creme brulee och att det är vårdagjämning i kväll, så att jag kan bli glad när jag kommer hem igen från sjukhuset.

Glad lista
Salem al Fakir – Good Song & ännu bättre video
Intervju med geniet Isaac Asimov
Den underbara geten (och apan)
Hurra!-listan på Spotify
Lou Reed i tweed
xkcd
The Oatmeal (mera mera)