Ett ögonblicks yrsel

När jag gick in genom svängdörren till Södersjukhuset i morse låg det en farbror på golvet. Han var helt orörlig och såg rädd ut. En kvinna satt lutad över honom och två personer var på väg med en bår.

Jag gick förbi raderna med bänkar. Alla tittade på farbrorn.

När jag hade träffat läkaren på allergimottagningen skickade han ner mig till labb för att ta blodprover. Väntrummet var överfullt, det stod folk längs väggarna. När jag gick på toaletten var det en kvinna som fick panik och började banka på dörren. Jag skyndade mig att bli klar och öppnade, men då satt hon och gungade sakta fram och tillbaka på en stol,  med huvudet i händerna.

När jag kom ut från sjukhuset och tog min cykel satt det en ung kvinna på gräsplätten utanför akuten, omgiven av väninnor. Hon grät så hon skakade och ropade ut sin sorg över någon hon just förlorat. En av vännerna la armen om henne. Jag cyklade vidare. Solen sken. Fåglarna kvittrade. Under ett träd i Rosenlundsparken satt en kvinna och läste en saga för en liten klunga barn.

Livet. Vad ska man säga? All lycka, all smärta, allt på samma gång, hela tiden. Varje sekund ramlar en farbror omkull, får någon panik, föds ett barn, dör någon som är älskad, läser någon en saga under ett körsbärsträd, gråter någon rakt ut och blir omfamnad. Överallt. Varje sekund.

Och vi bara stultar omkring, mitt i alltihop. Somliga av oss med vidöppna ögon, andra kisande för att inte tappa fotfästet. För att inte hjärtat ska sprängas. Hur kommer det sig att vi ens kan fatta alltings oändliga, orättvisa, kaotiska, ljuvliga smärtsamma obeveklighet? Skulle vi inte vara mycket lyckligare om vi inte visste nånting om nånting, om vi bara var som skogsmöss, hoprullade på en sten i solskenet med svansen under nosen?

Eller är det att vi fattar precis för lite? Skulle vi bli lugna om vi verkligen kunde få in hela bilden? Om vi plötsligt kunde förstå hela kosmos?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir yr när jag cyklar ibland.

Spara

Spara

Morfinet och jag

När jag var sjutton fick jag morfin inför en operation, och höll på att dö på kuppen. När jag vaknade var luftstrupen på väg att svälla ihop, och jag kunde knappt andas. Det blev kaos och spring och jag fick nån medicin och sen kunde jag andas igen, och stapplade hem på ostadiga ben. Tre veckor senare fick jag ett telefonsamtal från sjukhuset:

”Du är allergisk mot morfinbasderivat. Undvik premedicinering, Albyl med kodein, Treo Comp, Cocillana-Etyfin och heroin.”

”Ehh jaha” svarade jag. Detta var 1979 och jag var ganska osorterad, men att undvika heroin kändes ändå som nåt jag skulle kunna hålla reda på.

Sen gick tiden, och det hände absolut ingenting som fick mig att behöva heroin eller andra morfinbasderivat.

Men förra året fick jag cancer. Jag hade inte ont av det, men när jag skulle opereras kom jag ihåg telefonsamtalet från SÖS och sa till narkosläkaren att jag inte tål morfin. Narkosläkaren sa att det var inget alls att bekymra sig för, det skulle de se till. För säkerhets skull sa jag samma sak till varenda läkare och sjuksköterska jag träffade (ganska många!). Alla sa samma sak: inga problem! Vi löser det!

Sen vaknade jag upp från den första operationen och hade så ont att jag bara grät. En sköterska sa att han skulle hämta smärtstillande. ”Bara inte morfin” grät jag, vilket orsakade stor förvirring. Till slut hittade de andra tabletter. Samma sak hände flera gånger under canceråret, men jag ska inte gå in på det för nu ska jag komma till poängen: till slut träffade jag en läkare som sa ”Hmm, jaha, jag funderar på om du kanske är allergisk mot morfin på riktigt? Inte bara lite grann så där som många är, att de mår illa eller blir snurriga. Du borde nog ta tag i det här.”

Så jag pratade med min husläkare, som remitterade mig till allergimottagningen. Där fick jag först göra ett pricktest (som inte hade morfin som alternativ) och sen ett blodprov, som skulle visa om jag har antikroppar mot morfin.

Katt, häst och hund kliar på mig, men inte timotej, björk eller gråbo. Morfin fanns inte med på listan!

”För det är så man vet om du är allergisk”, sa läkaren på allergimottagningen. ”Och tyvärr måste jag säga att även om provsvaret är negativt så finns det fortfarande 50 % risk att du är allergisk, för det var så länge sen du fick morfin och du har inte utsatts för det sen dess. De som är allergiska mot pälsdjur och gräs och sånt blir ju utsatta för det hela tiden, det går inte att undvika, så de har antikroppar i blodet hela tiden. Men det är inte troligt att du har det efter 38 år.”

Han blev mycket entusiastisk vid detta, för om provet visade sig vara negativt så är nästa steg en så kallad provokation, i detta fall en morfinprovokation. Det funkar tydligen så att de ger mig morfin under kontrollerade förhållanden: först 0,01 av en normaldos, sen om inget hänt efter en halvtimme 0,1, sen 0,5 och så vidare.

”Du behöver inte vara orolig! Vi gör provokationer flera gånger i veckan. Men du kommer att bli hög! Väldigt hög!” sa han och visade med armarna. ”När man får morfin utan att vara smärtpåverkad så blir det mycket större effekt. Så det är bra om du har någon med dig, som kan ta hand om dig sen.”

Selfie i förväg, ifall jag blir så borta att jag inte kommer ihåg att ta en under inflytandet.

Häromdagen kom provsvaret som var negativt, så nu ska jag snart tillbaka till mottagningen för en provokation. Jag måste erkänna att jag inte ser fram mot det alls, fast många vänner och bekanta har uttryckt att det säkert kommer att bli ”jättehärligt” och ”riktigt mysigt”. Jag är liksom inte den rusiga typen alls, det enda knark jag nånsin har gillat var några roliga blad som jag rökte som tonåring och som fick mig att fnissa en hel dag, och tro att jag kunde prata med delfiner. Hasch och alkohol och allt sånt lugnande gör mig bara orolig eller fånig.

Men å andra sidan – jag hörde tillräckligt mycket smärta på sjukhuset för att inse att jag måste ha en plan B om jag blir sjuk igen. Så det är bara att bita ihop och bli hög. Men önska mig gärna lycka till!

 

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Nyårslöften och önskningar

Okej då, nyårslöften för 2017.

• Jag vill bli bättre på att inte göra nånting alls. Detta är mitt allra svåraste.

• Jag vill läsa fler böcker.

• Jag vill medverka mer till förändring. Världen är inte okej, men jag vill inte resignera eller alltför ofta välja tv-serier framför verkligheten.

Och så några nyårsönskningar:

• Att få vara mycket med min trevliga familj! Särskilt den allra minsta, den snabbfotade mjukkindade pratsamma lilla typen.

• Att jag och alla jag älskar får vara så friska som det går.

Ehh, ja det var det. Det är sant som de säger, att allt bleknar i jämförelse när en inte får ha hälsan.

Men! Bortsett från det då så skulle det vara roligt att få åka och kolla på huset i Motala, åka (på en annan nostalgitripp) till Blomstergården i Småland, komma upp till fjällen igen, undersöka hållbara alternativ till kapitalismen, skriva mycket och läsa många böcker. Slippa krångel med Försäkringskassan, höll jag på att skriva, men haha! För osannolikt :/ Träffa vänner, sova, bada naken, cykla mycket, gå på teater, lägga pussel. Läsa nyheter om att Vidarkliniken får fortsätta att vara öppet för alla, att Trump drabbas av självinsikt och blir eremit, att världen drabbas av självinsikt och blir en plats som är vänlig mot barn, gamla och träd.

Till sist vill jag hälsa till alla med denna fina glitterbild (jag har just upptäckt ryska glitterkort så det kommer att bli mer av den varan framöver). Gott nytt år! igen.

Rysk glitterkonstnär: Leila Shishkina

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Gubben och kråkan

Gick en tretimmars promenad idag. Träffade bland annat en kråka som hade sällskap med en gubbe. Gubben rullade sakta uppför backen, kråkan flög fram en bit och satte sig på räcket och väntade på gubben. Så höll de på tills de var uppe.

gubbenkråkan

(postat automagiskt från Facebook http://ift.tt/1PL6zgg av IFTTT)

… och vi är tillbaka

Efter att ha varit evakuerade till grannhuset och den galna prästbostaden i elva månader (lite längre än planerat alltså) är vi nu tillbaka på åttan. Flytten tillbaka blev ännu mer förfärlig än jag vågade tänka på för ett år sen, faktiskt värre än den när vi flyttade hit förra gången. När vi till slut landade här, helt utmattade, fick vi inbrott i källaren – inget stulet, så vitt vi upptäckt än så länge, men ytterligare en dags jobb att städa upp efter inbrottarna. Sen visade det sig att allt möjligt är knas i vår nygamla lägenhet: det saknas diskmaskin, tvättmaskin och garderober, lådor i köket ramlar ur, den nya hissen strejkar, diskhon läcker, det finns inga lås på badrumsdörrarna med mera med mera. Och idag upptäckte vi att det är hål i taket så att det regnar in i ett av sovrummen! Vi fick lyfta bort dörren för att den blev helt genomblöt!

inregn

Och allt blev precis som jag förutsåg i februari förra året:

… dags igen att adressändra, flytta alla abonnemang, fylla i alla formulär. Dags att packa ner alla böcker i drygt 100 flyttkartonger (stadsbuden vill bara ha dem knappt halvfulla), packa ner allting annat i ytterligare hundra kartonger, montera ner alla lampor och krokar, surra ihop alla sladdar, samla ihop alla miljoner prylar, märka alla kartonger jättenoga, rulla ihop alla mattor, ta alla kläder från sina galgar och vika ihop, packa alla galgar, städa ur kyl och frys, bryta alla naglar och nysa oavbrutet av allt damm som virvlar upp. (…) dags igen att inte hitta nånting, upptäcka att alla lådor ändå står på fel ställe och huller om buller ¤#&*, dra alla sladdar igen, inse att internet inte funkar, ringa timslånga samtal till internetleverantören, montera upp alla lampor och krokar, försöka hitta kastrullerna för att laga mat och till slut hitta dem i en kartong märkt ”KÖK” underst i en hög i rummet märkt ”FÖRRÅD”, och så vidare och så vidare.

flytt01

(Utom att internet faktiskt har funkat direkt, utan krångel! Hurra!)

MEN vi är tillbaka. Hemma igen. Och det är fantastiskt skönt. Nu kommer jag aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig att flytta igen.

Iallafall inte i år.

Kina & Hong Kong

Hej, nu har vi kommit hem från Kina! Eller vi har varit hemma i snart tre veckor men det känns som det var nyss, vi kom hem på fredag kväll och jag började jobba på måndag morgon och time just flies*. Nå iallafall, vi hade roligt! Och varmt, och frustrerande, och intressant och jobbigt. Mest roligt. Så allt var precis som förra gången.

Den här gången märkte jag ännu tydligare att det är en helt annan sak, en annan resa nästan, om man pratar språket. Allting blir så enormt mycket enklare då! Alla problem vi hade, vartenda ett tror jag, berodde på språkförbistring och motviljan mot att tappa ansiktet, som sägs vara en del av den kinesiska kulturen**. Vid alla tillfällen när vi hade någon med oss som kunde tolka gick allting smidigt, och vi fick ofta hjälp av människor som verkligen gick ur sin väg för att lösa våra problem.

Först var vi i Deng Feng i en vecka. Peder har en shaolin kung fu-klubb på söder som tränar i Kina varje sommar. Det här året bodde de på en kung fu-skola inte långt från Shaolin-templet där kung fu först uppfanns, för över 1500 år sedan. Gruppen tränades av en munk, hård träning fem timmar om dagen i 28 graders fuktig värme och så en timme kinesiska ovanpå det. Jag var bara med på qi gong-träningen och kinesiskan, det räckte bra!


Efter en vecka lämnade jag och ena dottern träningslägret och tog tåget till Chengdu, en 25-timmars resa genom centrala Kina ner till Sichuan. Vi åt amerikansk snabbmat en enda gång på hela resan, på KFC på tågstationen i Zhengzhou, och blev magsjuka för första och enda gången, så när vi kom fram till Chengdu var vi helt utslagna och vilade på vårt lilla hostelrum i flera dagar innan vi orkade oss ut till pandorna och temarknaden och det magiska, mystiska fantastiska Sanxingdui-museet.


Nästa tågresa, till Guilin, tog också 25 timmar. Ingen magsjuka, men däremot vaknade vi mitt i natten i sovkupén av ett hemskt skrik och en krasch! Det var den kinesiske mannen i slafen ovanför dotterns, han hade ramlat ur sängen och slagit i det lilla bordet på vägen ner! Vi blev rätt chockade, även den fjärde passageraren blev rädd och tillkallade konduktören som kom med halva personalen i släptåg. Alla pratade i munnen på varandra och den ramlade mannen pekade oroligt hit och dit, men dottern och jag förstod såklart inte ett ord av vad som sas. Vi var ganska skärrade efter det och hade svårt att somna om; ramlaren däremot sov som ett barn fem minuter efter att konduktören lämnat oss och släckt igen. Nästa morgon kunde jag med hjälp av min kinesiska ordboks-app fråga konduktörerna vad som hänt: de skrattade och förklarade att mannen var en sömngångare. Jättekomiskt! tyckte de.

Vi tog bussen direkt till Yangshuo när vi kom fram och tillbringade två dagar i paradiset: cyklade längs med blommande lotusfält, risodlingar och floder, åkte bambuflotte på Yulongfloden och Lifloden, beundrade de märkliga hattifnattliknande bergen och blev sjungna för av en flottare av Miao-folket.


Sen reste vi ner till Hong Kong där vi mötte de andra i familjen som avslutat träningslägret. Hong Kong var ännu större, ännu mer knökfullt med shoppinggallerior och ännu varmare än jag mindes det. Men en vecka där gick alldeles för fort.


Sen åkte vi hem!

Om vi är kompisar på Facebook kan du se fler bilder här.

Här finns fler av (de publika) bilderna på Flickr

Time just flies blir tiden bara flyger i googles översättning, men tiden bara flugor blir time just flies. Altså jag tänkte att jag kollar upp det åt er, så slipper ni.

** Det där kanske är en myt eller en överdriven generalisering, jag vet faktiskt inte. På sista tiden har jag blivit allt mer misstänksam mot beskrivningar av kulturella särdrag. Wikipediaartikeln har ju också många invändningar mot att texten saknar källor och verkar bygga på tyck. Men när jag läser den är det ändå mycket som stämmer med mina erfarenheter (som kanske inte är så märkvärdiga: två gånger, sammanlagt åtta veckor, har jag rest runt i Kina).

 

 

Video

Kalendertips + bok på gång

Den här dagen gick ju löjligt fort. Slurp sa det bara. Bland annat på grund av vårt källarförråd som förhåller sig till ett världsmästerskap i Tetris som Mount Cook till Sir Edmund Hillarys bestigning av Mount Everest (bra övning alltså, för den som inte orkar tänka så här dags). Vi skulle få ut jullådorna och fick därför tillbringa en svettig dammig evighet med att dra ut och in och upp och ner andra lådor (mer som ett sextonspel än som Tetris nu när jag tänker på det) och när vi äntligen var klara och packade upp lådorna visade det sig att vi inte alls hade en trappljusstake! Det var bara en dröm tydligen.

Fler advenstdistraktioner: Julias gamla julblogg, skriven av en då trettonårig mig mycket närstående julgalning. Kladdventskalendern som är skattjakt på riktigt. Julkalendern i tv, som var oväntat rolig (och att andra säsongen av Äkta människor började idag!). Och förstås Lottens julkalender, det mest efterlängtade svarta hålet i hela universum.

Men mest tid tog det att hitta en bakgrundsbild till en sida om en bok som jag har skrivit och äntligen börjar bli klar med: Vilken Lång och Konstig Resa, om när hela vår familj åkte jorden runt i nästan ett år. Jag hade hoppats få ut den idag men sen sa det slurp, som sagt. Det visade sig att bilden måste vara precis 1800 x 1600, och roligast i utkanten. Och sen hittade jag inte hårddisken med alla bilderna från resan och sen var inte den bilden jag hade tänkt mig tillräckligt bra, det var för mycket plotter i den, och sen var jag tvungen att testa en massa andra bilder och fixa till dem i photoshop. Slurp.

Men jag hoppas bli klar i veckan, jag tror att boken kan bli en bra julklapp. Här är några av bilderna jag valde mellan:

TV-sändning räddad av ingefära och autopilot

Vi var på Bokmässan förra veckan och traskade omkring där när det plötsligt ringde en vänlig person från TV4 och frågade om jag ville vara med på Malou Efter 10, och prata tillsammans med Björn af Kleen om Lucke & Lull, och om arvstvisten. Jag svarade ja, eftersom Björn skulle vara med, då måste ju jag också våga. Fast det var direktsändning!

Idag sändes det, och jag ägnade hela dagen igår till att vara uppskärrad och ha ångest och spela upp alla möjliga gräsliga scener i mitt huvud. Dessutom vaknade jag fyra i morse med helt galet ont i halsen. Gjorde te med massor av hackad rå ingefära, citron och honung, drack en stor kopp och lyckades somna om. Det gjorde mindre ont när jag vaknade, men jag hade ingen röst alls! Så jag lindade en varm halsduk runt halsen, gurglade mig med saltvatten, drack mer ingefärste, proppade i mig halstabletter och åkte till studion.

Leif G W Persson var Malous första gäst och ser lite ut som jag kände mig i morse. Dock försvinner han med en gång om man klickar på länken. 

Jag vet att jag verkar helt lugn när jag är med i radio eller tv, eller föreläser. Men det är för att min själ i själva verket har flytt min kropp i panik, och slagit på autopiloten. Det verkar funka varje gång, så jag klagar inte, men fram till den sekund som det börjar har jag hjärtklappning och ont i magen, och efteråt kommer jag inte ihåg ett ord av vad jag har sagt. Så i eftermiddag har jag legat nerbäddad i soffan med ingefärste och tittat på TV4 Play, och bortsett från att det är ohyggligt pinsamt och konstigt att se sig själv så tycker jag att jag sa åtminstone en del av det jag ville säga.

Men verkligen inte allt! Tiden gick så himla fort, när Malou tackade för att vi hade medverkat kändes det som det hade gått högst fem minuter. Absolut inte tjugo. Jag som hade velat berätta om hur det gick till när Björn och jag började skriva tillsammans. Och mer om min pappa, och hur det var när han och min mamma träffades. Om alla kärleksbreven jag och Björn hittade i min mammas lådor, och om en massa andra saker. Det hade nog tagit en timme, minst.

PS Jag blev helt stjärnslagen av att dela sminkloge med Helena von Zweigbergk. Ni lyssnar väl på hennes radioprogram Oförnuft och känsla? Helt lysande radio emellanåt!

Snaggat och klart, eller hur man gör en kort historia lång

I juni 1983 väntade jag mitt första barn. Det var varmt, jag var i åttonde månaden och satt i skuggan och fläktade mig. Svetten rann ändå, håret klibbade i pannan – jag hade långt, blont hår, så långt att jag nästan kunde sitta på det. – Kan inte du klippa mig, bad jag min kompis Susanne. – Jag står inte ut med det här varma håret. Snagga mig!

Sagt och gjort, Susanne snaggade mitt hår och det var en fantastisk känsla, jag var hög på den i veckor efteråt.

ett år och en skön unge senare

Det växte ut förstås, och sen dess har jag haft långt hår för det mesta, eller halvlångt. Men för några år sen stod jag en dag i duschen och tänkte på hur skönt det skulle vara att ha kort hår. Tänk att ha snagg igen! Vad enkelt allt skulle vara! Inga drivor av hår överallt (jag hårar som en bättre persisk katt). Inget tjafs med att tvätta och borsta och joxa jämt. Men jag insåg att jag inte riktigt vågade, och sa till familjen: – Den dan jag snaggar mig igen är dagen när jag blivit tillräckligt modig.

För vad ska folk tro? Och tänk om det ser hemskt ut? Och och och?

När jag gick på mitt årliga besök hos frisören sa jag att jag funderade på snagg. – Vi kan väl börja lite försiktigt, tyckte han och klippte kort, och fint, men absolut inte snagg. Det var okej, men nu hade suget satt in.

Dottern googlade på pixie cuts och försäkrade mig att det inte behövde bli en offentlig sektor-frisyr, trots att jag uppfyller alla villkoren (medelålders, jobbar på myndighet, vill ha kort hår men inte se ut som en tant). Till slut pekade jag på en bild av världens snyggaste tjej med världens kortaste hår och sa – Så där vill jag också se ut. – Vi får väl se, sa hon och tog fram saxen.

Hur det blev? Underbart. Jag ser inte ut som Natalie. Men det är så himla skönt! Jag drar handen genom det korta hela tiden, bara för att jag blir så glad varje gång. Och jag vill aldrig ha långt hår igen!

snaggad och glad!

Ljud jag minns: måsar (obs nsfw*)

Vissa ljud funkar som tidsmaskiner. Som Proustminnen, fast det det är ett ljud istället för en lukt. Ett sånt ljud är måsars skri. Blunda och hör det för ditt inre öra! Eller lyssna här.

Min själ far med ljusets hastighet till 1970-talets somrar och Käringön när jag hör det. Det är förknippat med sol, regn, salta bad, grå klippor, segelbåtars vant som smattrar i vinden, grodor, långa dagar med krabbfiske, sitta på bryggan och vänta på båten, lukten av tång och fiskrens.

Eller, det var förknippat med allt det där. Sen tre veckor är det förknippat med sex. Måssex. Och väldigt, väldigt tidiga morgnar.

Vi har nämligen en mås på skorstenen mittemot, ja alltså vi har många måsar på många skorstenar och så är det förstås varje vår och sommar. Men just den här måsen är inte som alla andra måsar. Här önskar jag att jag kunde säga att denna mås, i likhet med Jonathan Livingston Seagull är en mås som vill tänja på gränserna och till varje pris fullända konsten att flyga, som drar sig undan sina artfränder för ett kompromisslöst utforskande av sina egna gränser. Men så är det verkligen inte. Den här måsen är väldigt intresserad av sex med andra måsar, men det är inte det som är det ovanliga.

Måsen i fråga (ovanpå), annan mås (under)
(se även ”Seagulls on things”)

Det ovanliga är ljudet hen gör under själva akten. Det börjar som ett vanligt måsskri, bara lite snabbare, men det tar aldrig slut. Aldrig! Eller ja, typ aldrig då.

Första gången jag hörde det var klockan halv fem på morgonen för tre veckor sen. Jag trodde att det var ett konstigt, modernt billarm. Jag låg och försökte somna om men fick ge upp efter vad som kändes som en kvart, och funderade allvarligt på att springa ut på gatan insvept i mitt täcke och strypa bilägaren som tydligen masade sig långsammare än en myrslok fram till sin bil för att stänga av. Men. Efter att ha blivit väckt av det galna ljudet ett antal morgnar fick jag plötsligt en morgon syn på förövaren, mitt i akten! Bokstavligen! Eftersom jag hade kameran i handen tog jag genast några bilder, men det var inte förrän den undre måsen hade lösgjort sig och flugit vidare som det slog mig att jag missat hela poängen, nämligen ljudet.

Så nästa gång de gjorde det på skorstenen mittemot filmade jag istället, se (och hör) ovan. Men lägg på både volym, hastighet och intervall dels hade de redan hållit på en stund när jag började filma, dels är filmen tagen vid lunchtid och ljudet är i själva verket som starkast, snabbast och längst på morgonen, sen mattas det liksom av under dagen.

Ja, nu förstår ni hur jag har det!

disclaimer 1: Inga måsar kom till skada under skrivandet av denna bloggpost (eller smygfilmandet av måssexet ovan)

disclaimer 2: Jag är ingen måsvoyeur! Detta är en rent vetenskaplig artikel. Måsar som umgås i tysthet har inget att frukta från mig.

disclaimer 3: Hela ovan text ska läsas med David Attenborough-röst.

* nsfw = not safe for work

Hårfeger

Ska klippa mig idag, lite kortare än sist. Ungefär till axlarna.

Det är en urmesning. Egentligen vill jag klippa av alltihop så att det blir lika kort som det var 1983, när jag väntade första barnet. Ännu kortare än så här alltså:

ett år senare

men varje gång jag tänker på det så mesar jag ur. För hur ska det se ut. Och vad ska folk tro.

Bara så att ni vet alltså: den dagen ni träffar mig med snagg, det är den dagen då jag inte är en mes längre.

Förlåt om jag blir kort nu

Veckan som kommer blir intensiv. Det är mycket på jobbet, det är mycket med boken och mycket med rättegången. Jag räknar inte med att hinna skriva så långt eller tänkvärt nån enda dag faktiskt, hoppas ni har överseende om det bara blir filmsnuttar, länktips, särskilt korta fisknamn etc.

Man kan förstås också läsa gamla grejer här som man kanske har missat! Till exempel gårdagens hjärtstoppande historia med lyckligt slut som utspelar sig på Käringön 1972. Huset rekommenderar också Mitt liv i te, Fyra skäl att inte ge pengar till tiggare, Doktor Karmas råd i trafiken eller XKCD-strippen ”Tid” – men den måste man titta på varje dag för att fatta hur märklig och häftig den är (det finns en 377 sidor-and-counting lång forumtråd om den här).

Och om inget av det verkar intressant så finns det en massa andra bra bloggar därute! Några av dem under rubriken ”Folk jag följs” här till höger, ganska långt ner.

Förresten blir jag på riktigt kortare, fast det är inget jag känner att jag behöver be om ursäkt för. Sånt är livet bara. Jag var 1.66 i min glans dagar, nu mer åt 1.65-hållet.

Mörkt moln i tunnelbanan

Ikväll tog jag tunnelbanan hem efter att ha hälsat på hos dottern. På väg mellan rulltrapporna upp till Slussen fick jag obehagliga vibbar från någon som gick ett par meter bakom mig, utan att se vem det var, så jag gick åt sidan och lät personen gå förbi. Det var en storvuxen man med keps, jag hann inte se hans ansikte och jag stod kanske tio steg nedanför honom när jag fortsatte att åka upp. Väl uppe såg jag att han var på väg ner igen, i den andra rulltrappan. Kunde inte låta bli att stå kvar och titta efter honom och såg att han plötsligt trängde sig förbi personen framför på ett våldsamt sätt och rusade ner.

Jag följde inte efter (såklart, nån måtta får det vara på nyfikenheten plus att jag var hungrig), fortsatte bara hemåt och tänkte på det här att jag kan känna vad andra känner ibland. Ofta är det mörka tankar, ilska, ångest. 

Jag vet inte alls hur det funkar, eller varför. Jag vet bara att det händer ibland när jag går förbi någon på gatan, eller kommer i närheten i något annat sammanhang: det är som att gå igenom ett mörkt moln. Fast jag ser inget moln, det är bara en känsla. Ungefär som att minnas nånting: man känner hur det känns att borra ner fötterna i varm sand, fast man inte inte är på sandstranden. Ibland är känslan så stark att jag vänder mig om och tittar på den jag just mött och försöker inpränta något slags signalement. För att en person som känner så där mycket ilska och ångest kanske kommer att göra sig själv eller någon annan illa förr eller senare.

Det skulle förstås kunna vara fria fantasier, men det som hände idag har hänt förut, flera gånger. Att någon som jag har uppfattat obehag från visar sig vara instabil på något sätt. Och jag vet att jag ofta läser av folk rätt, särskilt när de drivs av någonting som de inte berättar om. Jag känner när folk är glada också, men det är inte alls samma sak, det är nog lätt för alla.

Så vad ska jag göra av det här? Bli mentalt-mörker-detektor på flygplatser? Stå i ett gathörn på stan och dela ut lappar med adressen till en bra terapeut till de som behöver det? Det kanske verkar som en deppig förmåga, men jag lider inte av det, det kan bara kännas obehagligt just när det händer. Undrar om det är vanligt? Kan du känna av andras negativa vibbar? Vad gör du isåfall när det händer?

Oäkta eller ej

Om tre veckor ska jag till hovrätten för att pröva min laglottsrätt. Det är en tvist jag och min familj har levt med i snart sex år! Rättvisans kvarnar mal sannerligen långsamt.

Bakgrunden är att jag blev osäker när jag fick ta del av min pappas testamente 2006, så jag tog in en boutredningsman (en opartisk person som utses av rätten när det finns oklarheter i ett dödsbo). Han gick igenom alla papper och förklarade för mig att min laglottsrätt eventuellt var förbikörd när det gällde andelarna i familjens företag, eftersom min pappa hade gett bort alla sina andelar till mina syskon och deras barn. Vilket bland annat skulle betyda att mina barn inte fick samma möjligheter som sina kusiner (alla släktens barn får nämligen särskilda fördelar, förutsatt att de har andelar). Allt detta skulle i så fall bero på att jag är ett så kallat oäkta barn.

Boutredningsmannen förklarade att jag hade några månader på mig att komma överens med mina syskon: lyckades inte det hade jag att välja på att stämma dem eller lägga ner alla krav för alltid. Efter flera misslyckade försök att komma överens (eller ens i kontakt) med de äldre syskonen fattade jag det jättesorgliga beslutet att lägga in en stämningsansökan. Mina barn är minst lika smarta och duktiga som sina kusiner och jag kan inte gå med på att de ska behandlas annorlunda bara för att min pappa och mamma inte var gifta.

Det tog över tre år innan alla papper och delgivningar och sånt var inlämnade och klara, och sen ytterligare ett år innan tingsrätten satte ut ett datum för rättegång. Den 23 januari 2012 satt jag i Rådhuset och hörde mina syskons advokater kalla mig oäkta, det var som en scen från en Dickens-roman. Tingsrätten köpte deras argument och jag förlorade, men överklagade till hovrätten. Och nu är det snart dags för andra ronden. Den här gången har jag lärt mig min läxa och tror inte att jag vet hur det ska gå.

Jag har inte skrivit om det här tidigare för det har känts som en privat och komplicerad sak. Men nu kommer det snart ändå att vara ute, och jag känner ett behov att förklara för er som läser här ofta. För mig handlar det om rättvisa, och att mina barn (som var mycket älskade av sin morfar) ska ha samma chans som alla andra barn i släkten.

En riktigt dum bit som jag måste ta tag i

Varför tänker man dumma dryga saker? Jag cyklade gatan fram och såg en mamma som gick och rökte. Hon såg trött och sliten ut och höll sin lilla pojke i handen. Jag tittade snett på henne när jag cyklade förbi. Ja, det gjorde jag faktiskt. Jag blängde inte, men det var inte tillräckligt långt ifrån.

Det var inte bara att hon gick och bolmade på sin cigg – jag har verkligen fördomar mot folk som röker på stan – det var fler saker som fick något att gå snett i min hjärna, nåt med hennes trötta ansikte och hennes bleka, runda lilla son. Nånting som triggade gamla nedärvda fördomar som jag har hört både min egen mamma och min mormor ge uttryck för. Jag tittade snett och hann tänka minst tre dumma, dryga tankar om föräldrar som röker och barn som ser glåmiga ut för att föräldrarna nånting nånting bla bla bla.

Två meter senare blev jag så arg på mig själv att jag ville stanna cykeln och slå mig hårt.

Hur kunde jag ge mig till att glo surt på en vilt främmande människa? Vad vet jag om henne och hennes liv? Vad hon har gått igenom? Vad hon är för en mamma? Hon kanske är världens bästa mamma, mycket bättre än jag (som för övrigt också rökte när de två yngsta var små). Och oavsett det, hur tror jag att jag har rätt att göra hennes dag ännu sämre än den kanske redan var? Vad har jag för rätt att cykla omkring och ge folk dömande ögonkast?

Nej Anna. Inte okej. Det där är nånting jag måste jobba med.

Vår kvinna i Norrping

Var på utflykt idag, till Norrköping för att träffa en gammal bekant och höra hennes minnen av min mamma. Hon heter Britt Reuterwall-Hörnstedt, föddes 1933 i Stockholm och började jobba som 21-åring på Åhlen & Åkerlund. Där träffade hon min mamma – de jobbade båda på Jultidningsförlaget – och när min mamma sen blev chefredaktör på Kamratposten så kom Britt också dit och utgjorde, tillsammans med Lull och layouten, hela KP-redaktionen fram till 1963.

Lull och Britt i KP-tagen

Sen tröttnade Britt på Stockholm och åkte till Norrköping och drev en bensinmack samt motell Smörblomman i några år. Förutom det har hon bland annat utbildat sig i matlagning på Le Cordon Bleu i Paris, åkt till Sydamerika för att lära sig spanska, lärt sig plåta mat i New York, jobbat med RFSU, drivit kvinnoläger, rest i hela världen och så vidare.

Mitt första minne av Britt är från 1967, när jag var fem år och min mamma och jag hälsade på på Smörblomman. Det var fest, sommar, alla var glada och Britt klev upp på ett bord och började sjunga Bésame Mucho. Hon hade en vit klänning med gula prickar och hela min värld förändrades i ett slag. Jag insåg att vuxna kunde vara något helt annat än det jag kände till, något oförutsägbart och spännande. Jag kan fortfarande höra hennes hesa, sensuella röst, lite som Cesaria Evorias (lyssna här!).

Häromåret blev Britt uttagen att vara en av de sju damerna i Carmina Burana på Folkoperan. Hade jag vetat det så hade jag förstås gått, men jag har tur för föreställningen har nypremiär i höst. Då ska jag förstås gå.

Britt i orange

När vi kom ut från hennes lägenhet hade två timmar gått i ett nafs och vi blinkade mot ljuset som man gör efter att ha suttit i en biosalong och sett en spännande film och jag tänkte att jag vill väldigt gärna vara lika levande, vaken och rolig som Britt när jag blir åtti bast. Här är hon intervjuad med fler detaljer om sitt intressanta liv (och kärleksliv).

Heja Britt, helt enkelt!

Det är samhällets fel

För vilken-kväll-i-ordningen har klockan blivit snart midnatt och jag har inte skrivit min #blogg100-text ännu. Tänk om hela bloggen förvandlas till en pumpa? Och jag till en råtta? Det skulle vara väldigt tråkigt. (Men det skulle kanske se roligt ut med en råtta som försöker publicera en pumpa.)

Idag har jag suttit i möte hela dagen om hur myndigheter, frivilligorganisationer och andra kan samarbeta för att bli ännu bättre på att ge stöd och information till drabbade och anhöriga i en katastrof. Det är nånting jag har jobbat med sen 2009 och det går ganska långsamt framåt, men idag kändes det som vi var ovanligt överens om hur vi ska komma vidare. Dessutom fick vi mycket intressant information från de som jobbar med samhällets fyra ”krisnummer”: 112, 11414 (polisens nummer för ärenden som inte är akuta), 1177 (sjukvårdsrådgivning) och 11313, numret för krisinformation som har premiär på måndag den 11 mars. Det känns som en utmaning att få alla nummer att ge exakt samma information till folk som drabbats svårt, men vi jobbar på det.

Sen cyklade jag hem och såg att boken som jag hängde upp på livbojen igår var borta. Den låg ensam och övergiven på Kornhamnskajen när jag cyklade förbi på väg hem från jobbet och eftersom den var från SF-bokhandeln kände jag ett ansvar, vi science fiction-läsare måste hålla ihop, så jag hängde upp den för att den inte skulle blåsa i sjön, och twittrade om det.

Väl hemma lagade jag tacos tillsammans med mina finfina döttrar och gjorde egen guacamole för första gången någonsin! *stolt*

Sen såg vi Searching for Sugar Man och den var ännu bättre än jag hade hört. En riktigt lycklig film om en sann historia, fast jag ska inte säga mer förrän ni har sett den för då förstör jag det roliga.

Och sen var klockan så här mycket. Fast jag vet att det är en rätt dålig ursäkt för att bara skriva dagbok. Det är därför jag citerar min gamla skräckinjagande kemilärare från högstadiet, han som alltid sa med ett hemskt och sarkastiskt leende när jag kom försent till kemilektionen (nästan varje gång): ”Och vad ska fröken Toss skylla på idag? Är det kapitalismens fel att hon kommer för sent kanske? Eller samhällets?”

Hemvändande dotter, bestörta kalkoner

Vad ska man säga om barn som bosätter sig i andra länder? Tja, å ena sidan kan man förstås vara tacksam för att vi lever i en tid och en kultur där man kan resa om man vill, och för att man vill. Man kan vara glad att barnen får se andra delar av världen, lära sig andra språk och förhoppningsvis bli lite klokare.

Man kan också tycka att barnen borde tänka på sina mammor och inte flytta längre än man kan kasta en kanelbulle.

I morgon kommer min ena dotter hem från Irland där hon har hållit hus de senaste tre åren. Jag är så glad! Så länge det nu varar. Man vet aldrig med barn. Plötsligt får de för sig att de måste utforska Gobiöknen eller starta en farm i de katalanska bergen eller kolonisera Mars.

Till dotterns ära delar jag en av hennes favorit-fjompiga-filmer-med-roliga-djur-på-jutub. Varsågoda: Bedrövade (jätteroliga) kalkoner:

Kinesiskt nyår och lite bambuklapperrap

I går kväll firade vi det kinesiska nyåret, inbjudna av kinesiska vänner till Berwaldhallen (Ormens år börjar inte förrän den 10 februari, idag är det fortfarande Drakens år, så det var lite förskottsfirande egentligen). Det blev en väldigt fin kväll med Pekingopera, kung fu, akrobater och mycket musik och dans. Och så var det en fantastisk kinesisk beatboxare som fick hela publiken att jubla. Vi hoppades att han skulle köra lite kuaiban, en slags kinesisk rap som vi hörde första gången på kinesisk radio i en taxi i Kina, men det gjorde han inte. Jag önskar så att jag ska få höra det live åtminstone en gång! För att det är så konstigt och hypnotiskt. Har man hört det en gång måste man bara höra det igen, det sätter sig som ett flugpapper på hjärnbarken. Här är ett exempel:

PS Jag ser mycket fram mot Ormens år, som ska vara särskilt gynnsamt för vänskap och pengar. Låter inte helt fel.

En alldeles vanlig episk svensk dag mitt i livet

Igår var det en sån där alldeles vanlig dag som man blir glad av. Först vaknade jag halv fem av att min man och en mås stirrade på varandra genom fönstret. Jag viftade avvisande mot måsen, och kanske sa jag också ”vaff” åt den, jag har ett minne av det. Den flög iallafall iväg. Min man flög inte iväg, så vitt jag minns, det hela är lite oklart. Sen vaknade jag igen klockan sju och gick upp. Rosenbönorna hade växt explosionsartat under natten, den som redan hade grott var redan dubbelt så hög som kvällen innan och tre nya hade kommit upp!

rosmarin + rosenbönor
utbrytarkungen

På väg till tunnelbanan fick jag hoppa över en vilt krängande slang som gick från en avloppstrumma i Götgatan till en tankbil, samtidigt som jag höll för näsan. Ni kan själva gissa vad som sögs in i bilen, tydligen med våldsam kraft.

Halv tio var jag på Centralen och tog tåget till Uppsala, där jag skulle sitta nästan hela dagen i en underjordisk bunker och krisöva med Uppsala läns infochefer. Jag frågade minst tre människor om vägen fast jag hade gps i mobilen. Jag gillar att fråga folk, fast jag vet inte varför. Sen kom jag fram till bunkern, som vaktades av en mystisk ögonsten.

glosten

Uppsala var soligt, stillsamt och somrigt. Och alla husen är små, man får för sig att det är en hobbitstad.

bäverns gränd! hur gulligt är inte det?
fyrisån

På vägen hem gick jag genom ett regn av kastanjeblomblad.

såna

Mitt tåg skulle inte gå förrän om en halvtimme så jag gick runt och plåtade på stationen, bland annat Bror Hjorts staty. Den är mer slående på baksidan.

flicka med persilja
kvinna med grönt hår
en man med många talanger, eller nåt

Jag hade tänkt läsa en bok på tågresan hem men när jag tittade ut genom fönstret såg jag plötsligt en stor skylt i skogsbrynet. ”Fortsätter det så här hela tiden?” stod det. Fortsätter vadå hur? tänkte jag, när nästa skylt plötsligt susade förbi: ”Ja det gör det.” Sen var jag fast. Det var skyltar ända fram till Märsta, säkert sju–åtta stycken, men jag hann bara fånga tre i min långsamma mobilkamera.

Allting rör ju på sig!
Det är du som rör på dig.
Är du kvar?

När jag kom hem till Stockholm var allt lika rörigt och galet som vanligt. Jag gillar det också. Tunnelbanetåget stannade precis innan Slussen, och stod still en stund. Det var ganska varmt och mycket folk i vagnen, och en kille i 25-årsåldern blev stirrig och anropade chauffören i nödtelefonen. ”Jag kan inte andas” sa han, men just då började tåget rulla igen, fast långsamt. ”Är du okej” frågade jag killen, för han såg fortfarande blek ut. Han nickade. ”Jag tar tabletter för min träning” sa han, ”och jag kan inte andas om jag inte får röra på mig”. Jag var på vippen att säga att det lät som dumma tabletter men lät bli.

På Götgatan höll jag på att bli övercyklad av etthundra jäktade cyklister.

Se upp! Jag måste absolut hinna hem till klockan halv sex, annars blir jag en pumpa!

Men sen var jag hemma, och sen var sagan slut.

PS Och idag har rosenbönorna växt ännu mer! Hur kan de växa så där mycket och snabbt? Finns det nån vetenskaplig förklaring till växtkraft?