Video

Att hitta en mamma

Min gudmor Sicce skrev en 584-sidig bok om sin pappa, H S Nyberg, som hon beundrade mycket och som finns med på var och varannan sida i hennes memoarer. En fantastisk gärning, och hennes pappa skulle säkert vara omåttligt stolt om han hade levt, men ibland funderar jag på hur vettigt det är att lägga så mycket tid på sina föräldrars liv. Tid som kunde ägnas åt framtiden snarare än det förflutna?

Jag är kluven. Jag har ju själv medverkat till en bok om mina föräldrar, och också sneglat länge på lådan med min mammas kärleksbrev – där finns en historia som bara längtar efter berättas.

Men skulle hon ha velat att jag berättade den? Vill någon förälder få sitt liv utlämnat av sitt barn, om det inte är en hyllning? Vilken rätt har ett barn att beskriva sin förälder för omvärlden, ur sin egen synvinkel? Är det skillnad om föräldern lever eller är död?

En av de bästa föräldraböcker jag läst är Erik Wijks ”Allt vi här drömma om”, om hans pappa Olof som föddes 1931 som arvtagare till två familjeförmögenheter och som krossades under trycket. Han blev galen, sas det, och två barn förlorade sin pappa. Förutom att den fick mig att inse vad som händer när pengar är det viktigaste i en familj var den också en fin skildring av hur svårfångade våra föräldrar ofta är, när vi försöker komma dem inpå livet.

För två år sen kom Wijks nästa föräldrabok: Bara de riktiga orden. Den handlar om hans mamma, och om jag förstår honom rätt så skrev han den delvis för att hans mamma tog illa upp när han skrev boken om pappan – mannen som gjort henne så illa och som övergivit barnen. Varför var Erik så intresserad av honom? Var det för att hans släkt var märkvärdig? Dög inte hennes släkt, var de inte fina nog? Varför kunde han inte skriva om dem?

Men nu finns boken om mamma Ulla, och om hennes släkt. Skulle hon ha gillat den? Det vet jag inte, men jag gillar den, mycket.

Det finns fler anledningar till att boken blev skriven; den viktigaste är kanske ett försök att förstå vem Ulla var. Även hon visar sig svårfångad. Förstås. Erik söker henne i sina egna minnen, i hennes efterlämnade dagböcker och brev, i hennes opublicerade dikter, i mormoderns dagböcker och morfaderns brev. Han beskriver hennes klassresa, som verkar ha gjort starka avtryck i hennes personlighet. Han intervjuar hennes gamla vänner och älskare.

Ulla var en komplex person, så som de flesta nog är. Hon hade sina begränsningar, som vi alla har. Och det är svårt nog att förstå vilken människa som helst – våra föräldrar är kanske de svåraste av alla. Som vi har varit så beroende av, sett upp till kanske. Hur kan vi se dem klart? Hur kan vi stå ut med att göra dem rättvisa? Då är det nog lättare att höja dem till skyarna. Eller såga dem längs fotknölarna.

Erik Wijk varken sågar eller hyllar sin mamma, han bara letar efter ledtrådar till varför hon blev som hon blev – i hans ögon – och kanske ännu mer efter ledtrådar till varför deras relation blev som den blev, varför hans kärlek till sin mamma blev skavd i kanterna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag läste boken girigt, i tre dagar, vek hundöron och antecknade i marginalen. Trots att Bara de rätta orden är en mycket personlig bok är den ändå allmängiltig och intressant för alla som någonsin funderat över hur en lär känna en annan människa. Och jag tänker att Erik Wijk inte lyckas fånga in sin mamma Ulla ändå, trots sina tålmodiga och noggranna genomgångar av brev, dagböcker och poesi. Inte för att han är förblindad – jag tycker att han ser sin mamma ganska klart – och inte för att hon var extremt udda – hon var speciell, men som sagt inom det vanliga knepiga mänskliga utrymmet. Utan för att det inte är möjligt, tror jag, att förstå någon annan fullt ut. Allra minst sina föräldrar. För att vi är summan av så otroligt många delar att det skulle behövas ett helt bibliotek för att räkna upp dem. Och varje gång vi försöker beskriva någon vi står nära använder lägger vi till några nya delar, våra egna.

Men det är ändå intressant att försöka! Om inte annat kan vi vrida och vända på pusselbitarna och jämföra dem med våra egna. För, som Schiller skrev:

Vill du förstå dig själv, se hur andra beter sig.
Vill du förstå andra, se in i ditt eget hjärta.

 

 

Resan nu som blogg!

I år är det tio år sen vår familj reste jorden runt i nästan ett år. Vi var två föräldrar och fyra barn mellan 14 och 24, och det var det roligaste och jobbigaste vi någonsin gjort. Vi bloggade under tiden, och några år efter att vi kommit hem skrev jag en bok om resan. Boken finns att ladda ner i flera olika format på bloggen Vilken lång och konstig resa, men för att fira tioårsjubileet finns nu resan och boken också i bloggform! Följ resan du med!

Vår resrutt. Klicka för mycket större karta!

Spara

Spara

Prästen och kråkan i nytt ljus!

Det tar lite längre tid att packa ner böcker i flyttlådor när jag måste läsa alla roliga bitar för bebisen först, men allt för bebisens bildning. Och tack vare detta gjorde jag en stor upptäckt! En uppenbarelse skulle jag kunna säga! Det förklarande ljuset föll på mig! Och nu ska det också falla på er, halleluja!

Jag öppnade nämligen ”Svenska Folksagor” av Johan Nordlander, illustrerad av Jenny Nyström, och hamnade på uppslaget med Prästens lilla kråka. Den har bebisen hört många gånger; i mitt knä heter den Mormors lilla kråka. Bebisens mamma sjunger ”prästens” men kallar kråkan för hen, för vi vet ju faktiskt inte om det var en herr- eller damkråka och varför ska alla sagodjur jämt vara en han?

Men i Nordlanders bok fick plötsligt den konstiga vistexten sin förklaring. Jag menar, alla de här visorna och ramsorna vi lär oss som barn, vi bara sjunger och ramsar på utan att fundera på vad de egentligen betyder. Men om nån skulle bett mig förklara, fram till igår, varför en kråka ska ut och åka i stället för att flyga, och varför sagda kråka ger sig ut på åkturen utan chaufför och sedan slinker hit och dit och slutligen i diket – då hade jag inte kunnat svara. Kråkor är ju intelligenta och även fett bra på att flyga. Var den här kråkan full? Bakbunden? Hade den stukat vingen? Vart skulle den? Allt var oklart.

Tills nu!

Så här går nämligen versen i Nordlanders uppteckning från 1892:

gossenochkrakan1X

Gossen skulle åka,
spände för en kråka.
Ingen hade han som körde.
Än slank han dit,
än slank han dit –
än slank han ner i diket.

gossenochkrakan2X

Hallå! Det var inte kråkan som skulle åka! Det var nån himla unge som satte fast en kråka vid sin vagn! Inte undra på att ekipaget slank hit och dit och slutligen ner i diket!

Men prästen då, undrar ni nu kanske, var tog prästen vägen? Min gissning är att det var en präst som skulle ut och åka i orginalversionen. Det kanske var en visa som retades med präster, eller med en viss lokal präst? Sen kanske Nordlander fick höra en censurerad version, en som inte prästen skulle rynka ögonbrynen åt.

Hursomhelst! Från och med nu ska jag sjunga ”Mormor skulle åka, spände för en kråka” för bebisen, och när han blir tillräckligt stor för att fatta hur stolligt det är kan vi fnissa åt det tillsammans.

Katarina Taikons glöd får inte slockna

Vi orkar inte ta emot för många zigenare sa Palme på radion, och min mamma blev så arg så hon slängde diskborsten i väggen. Det var 1969, och den socialdemokratiska regeringen hade just fattat beslut om att utvisa 47 franska romer från Sverige. ”De får ju inte stanna någonstans” ropade min mamma i telefon till någon vän, ”varken i Danmark eller Tyskland eller i Frankrike! I Frankrike får de inte ens stanna två timmar på samma plats! Två timmar!! Fega jävla Palme!”

För några månader sen fick jag boken ”Den dag jag blir fri” av Lawen Mohtadi, som handlar om Katarina Taikons liv och hennes kamp för romernas rättigheter. Och i söndags såg jag filmen Taikon, som bygger på boken, av Lawen Mohtadi och Gellert Tamas. Och blivit översköljd av minnen från min barndom: demonstrationer, Kamratpostens redaktion, de gånger vi träffade Katarina (och hennes barn, och Rosa tror jag, men minnena är lite suddiga).

Katarina var känd av alla svenska barn när jag var liten, för sina böcker och serierna om Katitzi. Jag läste dem tills jag kunde dem utantill.

Katitzi KP 73-05

Katitzi KP 73-05

(Böckerna har precis kommit ut igen, med nya illustrationer av Joanna Hellgren. Läs dem!)

Katarina hade en glöd, en eld inombords som drabbade alla. Henne själv inte minst, till slut dukade hon under och dog alldeles för tidigt. Men hon brann för romerna, för de utstötta, hon kämpade in i det sista för deras sak och mot fördomarna som de allra flesta svenskar hade. Och det var inte förgäves, tillsammans med sina närmaste lyckades hon ändra mycket, upplysa många. Se till att romerna fick riktiga bostäder och utbildning. Visa att romer var lika svenska (och lika olika svenska) som alla andra svenskar.

Men utvecklingen har gått bakåt sen dess, och den svenska luvan har glidit ner över ögonen på många. Rasismen och fördomarna frodas. Romer nekas fortfarande bostäder, de släpps inte in i butiker, de har svårare att få arbete, som Sofia Mirjamsdotter skriver i Sundsvalls Tidning. Polisen upprättar register över romer. Det känns som om ingenting hänt sedan 1969.

När filmen slutade i söndags var jag inte den enda i biosalongen med tårar av sorg och ilska rullande nerför kinderna. Vi måste bära Katarinas glöd vidare, inte ge oss förrän romer och andra utsatta behandlas jämlikt i alla lägen. På taikon.se finns fakta, länkar och verktyg för att fortsätta att belysa frågan. Men börja med att läsa boken och se filmen!

Mer läsning:

 

 

Venus i köket

Någon sa till mig att det ges ut fler än 365 olika kokböcker i Sverige varje år, vilket verkar lite överdrivet. Men visst, det finns många olika sätt att ta sig an matlagning. Och många skäl att vilja läsa kokböcker även om man inte är kock!

I min mammas efterlämnade boksamling finns en kokbok som heter ”Venus i köket, eller Kärlekskokboken”, och varje gång jag bläddrar i den tänker jag att någon borde göra en ”Julie & Julia”-film av den som skulle bli mycket roligare än J&J. Och mer ekivok!

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Venus i köket” är skriven av en dekadent gammal britt som hette Norman Douglas, född 1868, död 1952. Hans familj var österrikisk och skotsk adel med lorder och lairder men hans pappa dog i en bergsbestigningsolycka när han var sex år gammal. Redan som ung var han sexuellt opålitlig och ställde till med skandaler som bland annat fick honom utkastad ur diplomatkåren i Ryssland, förvisad från Capri och dragen inför rätta i England. Han gifte sig med en kusin och fick två barn men skilde sig efter att kusinen varit påstått otrogen. Då och då mellan sina snuskerier skrev han böcker: reseskildringar, monografier, romaner, sliriga limerickar och en och annan kokbok.

Venus in the Kitchen, or Love’s Cookery book, skrev han under pseudonymen Pilaff Bey. Förordet är skrivet av Graham Greene. Min mamma hade den på svenska, översatt av Marianne Höök som också har skrivit det svenska förordet där hon kallar Douglas för ”lastbar i ordets gammaldags bemärkelse, lastbar med inslag av demoni.”

Det är en samling olika afrodisiasiska* recept som från början inte var meningen att publiceras, men när recepten enligt författaren själv visade sig vara verksamma ville hans vänner absolut att han skulle ge ut dem i kokboksform.

I filmen ”Julie & Julia” är det en ung bloggare som tar sig an Julia Childs berömda kokbok och lagar sig igenom den från pärm till pärm, ett recept om dagen. Eftersom jag är en gammal bloggare som inte kan laga mat och troligen inte skulle kunna sno ihop en Rôti sans pareil även om jag kunde laga mat, pga bristen på ortolansparvar, lärkor, trastar och trappar i Konsums charkdisk, är det inte sannolikt att jag någonsin kommer att laga mig igenom ”Venus i köket”.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Men en Störsoppa à la Chinoise kanske jag kunde vispa ihop, eller en Hummer Sybarit? Eller en Piggvar i vitt vin med valnötter, Champignoner Bordelaise eller en Champagne-Sorbet? Den låter ganska enkel faktiskt:

”I trekvarts liter sockerlag lägger man skalet av en apelsin och en halv citron. Tillsätt en halvflaska champagne, saften av fyra apelsiner och en citron. Blanda, sila och frys ned i kylskåp. Tio minuter innan den ska serveras tillsätter man ytterligare en halv flaska champagne.”

Däremot tror jag att jag överlåter åt huvudpersonen i min tänkta ”Normann & Norman”-film ge sig på Paj på Tjurtestiklar, Afrikansk grävödlefile (tydligen en av Plinius d.ä.s favoritsnacks), Spädgris med ål, Baron på hare, Kokt trana, Leopardmärg och Biskopssås.

Och den ovan nämnda Rôti sans pareil:

VENUS roti sans pareil

”Tag en stor oliv, kärna ur den och fyll den med en massa gjord av ansjovis, kapris och olja.
Lägg oliven i en uppbunden och urbenad trädgårdssångare.
Fyll en fet ortolansparv med trädgårdssångaren.
Fyll en urbenad lärka med ortolansparven.
Fyll en urbenad trast med lärkan.
Fyll en fet vaktel med trasten.
Fyll en urbenad vipa med vakteln, inlidad i vinlöv.
Fyll en brockfågel med vipan.
Fyll en fet, urbenad rapphöna med brockfågeln.
Fyll en ung, urbenad och välhängd morkulla med rapphönan.
Fyll en urbenad krickand med morkullan, rullad i rivebröd.
Fyll en urbenad pärlhöna med krickanden.
Fyll en ung anka med den väl späckade pärlhönan.
Fyll en urbenad och fet höna med ankan.
Fyll en välhängd fasan med hönan.
Fyll en urbenad och fet gås med fasanen.
Fyll en kalkon med gåsen.
Fyll en urbenad trapp med kalkonen.”

Hela detta fågelhelvete ska sedan kokas med bland annat lök, baconstrimlor, selleri och en massa annat i tio timmar. Receptet är en förkortad version av Raimbaults orginal från 1814 och Douglas påpekar att det kan tyckas besvärligt att få fram alla dessa fåglar vid samma tid på året, och att stoppa en större fågfel i en mindre, som vipa i brockfågel.
Jag har ärligt talat lite svårt att se det uppeggande med den här maträtten. Om någon serverade mig den skulle jag antagligen snarare bli a) misstänksam att min värd var en slags fåglarnas Hannibal Lecter, och b) mätt intill exploderingsgränsen, vilket inte känns så erotiskt. Men smaken är ju olika!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

* Jag hittade bara på en grammatisk form! Det är ju ett substantiv egentligen, afrodisiakum i singular och afrodisiaka i plural, kanske kommer jag att brinna i språkhelvetet för att ha adjektiviserat på detta ohämmade vis.

Video

Omstörtande bokhylleidéer

Vi har alltså flyttat (tillfälligt) och jag håller som bäst på och ställer in alla böcker i bokhyllorna. (Ja, trots att det bara är för nio–tio månader. Böcker i kartonger är som, som, ja som nåt hemskt och sorgligt, jag kommer bara inte på vad.) Och nu har jag några helt omstörtande och radikala idéer om hur jag ska ordna böckerna!

Förut stod alla faktaböcker i egna bokhyllor, och all skönlitteratur för sig, och alla barn- och ungdomsböcker för sig. Faktaböckerna kommer att få två egna bokhyllor även i det här hemmet, men nu kommer idéerna!

Barn- och ungböckerna kommer att få flytta in med vuxenböckerna. Jag har ändå alltid haft svårt för uppdelningen av barn- och vuxenböcker, jag läser mycket så kallade ungdomsböcker och tycker ofta att de är lika stora läsupplevelser (eller större). Vi gjorde så med all science fiction för några år sen, flyttade in den bland alla andra böcker och har varit jättenöjda med det.
De allra yngsta barnböckerna får inte vara med, jag vet inte exakt ännu var jag ska dra gränsen men pekböcker och bilderböcker kommer iallafall att få stå på egna hyllor.

shelfie barnvux 0222 03

Mulle och Vattenråttan får vara med de stora

shelfie barnvux 0222 01

Kulla-Gulla & Patti Smith, Shakespeare och syskonen Baudelaire

Den andra idén är inte min egen utan ena dotterns. När jag grubblade på hur vi skulle dela upp skön-böckerna mellan två rum med fyra bokhyllor i ena rummet och två i det andra föreslog hon att bara ha ”hedersböcker” i det ena rummet. Alltså böcker som jag känner särskilt mycket för, av en eller annan anledning. De böcker jag skulle vilja rädda först om det brann! Vilket kan betyda att någon författare har alla sina verk i hedersbokhyllan, medan någon annan kanske bara har en eller två titlar där, och de andra som jag inte älskar fullt lika mycket får stå i de vanliga hyllorna.

shelfie pratchett 0222

Många äro kallade men få äro utvalda (gäller även Discworldböcker)

Det blir en utmaning att välja ut! Och sen är det förstås inte bara jag i familjen som har synpunkter på vilka som är hedersböcker. Men alla får flytta ut sina egna favoriter dit, det måste vara upp till var och en. Däremot får man inte ta bort någon bok från hedersbokhyllan bara för att man själv inte gillar den.

Det blir några få undantag: Modesty Blaise-böckerna får stå i vanliga bokhyllan trots att de är favoriter, för de har redan en hedersplats där och för att jag absolut inte vill dela upp dem.

shelfie modesty 0222

MB’s stick together

Biografierna står också tillsammans fast alla inte är lika intressanta. Samma sak med min mammas gamla Strindberg-samling.

Vill-läsa-böckerna får en egen hylla. Det har jag tänkt länge eftersom jag antingen lägger de böcker jag planerar att läsa sen, när jag har läst ut de böcker jag läser nu, i en hög vid sängen som bara växer sig högre och till slut hotar att rasa över mig och krossa mig i sömnen, eller så stoppar jag in dem på rätt bokstav i bokhyllan och glömmer bort att läsa dem sen.

shelfie toread 0222

Plats för att utbrista ”Va?! Har du inte läst /en eller flera av titlarna/!”

Lånehyllan har funkat bra, så den behåller vi: dubletter som vi ger bort när det passar, böcker vi gärna lånar ut och böcker som vi lånat och ska lämna tillbaka, plus en liten anteckningsbok för att komma ihåg vem som lånat vad (men tyvärr kom jag på det för bara några år sen, innan jag lånade ut till exempel Guru, Roger Brook-serien, Modesty Blaise nr 8 och Snow Crash).

shelfie lån 0222

I själva verket är detta böcker som jag inte vill ge till loppis för att jag vill vara säker på att det är nån snäll som får dem

Så vad tror ni om detta? För out there? Eller kan funka?

PS Någon i familjen råkade andas nånting om sortering efter färg. Den personen fick en lång, tillrättavisande blick. Den personen trodde att man kunde skämta om såna saker.

Filmen om Edith Nesbit

Hej Hollywood! Eller nån annan som vill göra en långfilm om en helt osannolik och begåvad och intressant person med ett ganska så märkligt liv!

I give you: Edith Nesbit.

ENesbit

E. Nesbit har alltid bott i min bokylla. Jag läste Huset Ardens gåta säkert en gång om året när jag var 10–15, den var min favorit men hon har även skrivit (bland annat) Skattsökarna, Fem barn och ett sandtroll, Amuletten, Järnvägsbarnen, Snällvillarna, Det förtrollade slottet, Melisande och Belinda och Bellamant (de flesta lysande översatta av Jadwiga P. Westrup).

Men inte förrän idag fick jag höra om hennes märkliga liv, jag skulle ladda ner hennes böcker till Calibre och kom till en sida med en biografi. Så här var det, i korthet:

Edith föddes 1858 i en by i engelska Surrey. Pappan dog när hon var tre år, och hennes syster Mary var väldigt sjuk. På grund av Marys sjukdom flyttade familjen runt: de kommande 14 åren bodde de i Brighton, Buckinghamshire, sen flyttade de till Frankrike och bodde i Dieppe, Rouen, Paris, Tours, Poitiers, Angoulême, Bordeaux, Arcachon, Pau, Bagnères-de-Bigorre och Dinan, sedan till Spanien, till Tyskland och därefter tillbaka till England där de först bodde i Halstead innan de flyttade till London där de bodde på många olika ställen: Eltham, Elswick Road, Grove Park och Lee. Edith bodde alltså på minst 20 adresser i fyra olika länder under hela sin barndom och tonårstid.

När Edith var 18 träffade hon Hubert Bland som jobbade på en bank. De blev kära och fick en son, Paul, tre år senare. De gifte sig när Edith var i sjunde månaden men flyttade inte ihop eftersom Hubert bodde hos sin mamma och mammans ”paid companion” Maggie Doran. När de väl flyttade ihop blev äktenskapet genast stormigt eftersom det visade sig att Hubert hade gjort även Maggie med barn.

wmorris_roselilly_tapÅret därpå, 1881, föddes Ediths och Huberts dotter Iris. Edith var politiskt engagerad och starkt influerad av marxisten och textilkonstnären William Morris. Hon och Hubert gick med i en socialistisk diskussionsgrupp som senare kom att bli rörelsen Fabianerna. När deras tredje barn föddes 1885 döpte de honom till Fabian.

Nu var Edith trebarnsmor, aktiv föreläsare om socialism och författare, både av barnböcker och politiska texter. Samtidigt ville hon hjälpa sin vännina Alice Hoatson, som var gravid utan att ha någon pappa till barnet – Edith lovade att adoptera barnet och att Alice skulle få bo kvar i familjen, som hushållerska och sekreterare. När det senare kröp fram att Hubert var far även till detta barn blev Edith en smula upprörd och ville typ kasta ut alla på gatan. Hubert hotade att lämna henne om hon inte gick med på att låta Alice och barnet stanna, så då gjorde hon det och adopterade bebisen, Rosamund, istället.

Hubert verkar ha varit en synnerligen besvärlig person. Älskad, beundrad och hatad. George Bernard Shaw som också var Fabianist beskrev Hubert som

Hubert_Bland_-_Project_Gutenberg_eText_13715a man of fierce Norman exterior and huge physical strength… never seen without an irreproachable frock coat, tall hat, and a single eyeglass which infuriated everybody. He was pugnacious, powerful, a skilled pugilist, and had a shrill, thin voice reportedly like the scream of an eagle. Nobody dared be uncivil to him.

Han var även en riktig korkskalle och helt emot feminismen. Men Edith verkar ändå ha sett nånting i honom. Även Alice, som bodde kvar och fortsatte att arbeta som hushållerska och sekreterare. Tretton år senare blev hon och Hubert med barn igen och fick sonen John, som Edith adopterade.

Två år senare dog Fabian, bara femton år gammal, efter en tonsilloperation.

Edith sörjde, och fortsatte att skriva böcker. Alla böckerna om Fem barn och ett sandtroll, och alla Skattsökarböckerna, är dedikerade till Fabian.

Sammanlagt skrev Edith mer än 40 barnböcker – nästan dubbelt så många om man räknar med alla samarbeten. Julia Briggs som har skrivit hennes biografi säger att Edith var den första som skrev moderna barnböcker:

(Nesbit) helped to reverse the great tradition of children’s literature inaugurated by Lewis Carroll, George MacDonald and Kenneth Grahame, in turning away from their secondary worlds to the tough truths to be won from encounters with things-as-they-are, previously the province of adult novels.

Hon har inspirerat P. L. Travers, Diana Wynne Jones, C. S. Lewis, J. K. Rowling och många andra. Den svenska tv-serien Huset Silfvercronas gåta är byggd på Huset Ardens gåta.

ENesbit_Ardens2

Hon skrev för vuxna också, bland annat elva romaner, fyra skräcknovellsamlingar, poesi och politik.

Hubert dog 1914. Tre år senare gifte Edith om sig med båtkonstruktören Kapten Thomas Terry ”the Skipper” Tucker. De flyttade omkring lite (såklart) men slog sig till slut ner i St Mary’s Bay i Kent. 1924 dog Edith, 65 år gammal, antagligen av lungcancer, antagligen för att hon rökt som en borstbindare i hela sitt liv.

Nå? Är inte det en film kanske? Jag ser av någon anledning Lotten i rollen som Edith.

Video

Läslista, synpunkter tack

Min lista över ”böcker jag vill läsa” börjar bli orimligt lång. Vad säger du: var ska jag börja? Jag kanske inte lever i de 362 år det skulle ta att läsa alla, så vilken är viktigast att inte missa? Kan någon av dem vänta tills grisar kan flyga? Har jag missat nån superduperviktig bok?


  • 438 dagar av Johan Persson & Martin Schibbye
  • Allting har hänt av Erik Wijk
  • Alltings början av Karolina Ramqvist
  • Att vara utan att synas av Agnes Hellström
  • Blåsta av Gustav Fridolin
  • Bockfesten av Mario Vargas Llosa
  • Brinnande livet av Alice Munro
  • De ickesynliga av Fredrik Härén
  • Den föreställda gemenskapen av Benedict Anderson
  • Den solidariska genen av Göran Greider
  • Det stora avslöjandet av Jan Guillou
  • Dörren av Margaret Atwood
  • Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
  • En av oss av Åsne Seierstad
  • Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion
  • Eurasia fleet av Maria Küchen
  • Fjäril i koppel av Zinat Pirzadeh
  • Frihet av Jonathan Franzen
  • Fröken Julie av August Strindberg
  • Fällan av Unni Drougge


  • För mycket lycka av Alice Munro
  • Glada hälsningar från Missångerträsk av Martina Haag
  • God jul av Jonas Karlsson
  • Grass for his pillow av Lian Hearn
  • Hans Arnold – sagor, sex och Guds finger av Lotten Strömstedt
  • Hett blod, kalla nerver av Arto Paasilinna
  • Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte av Margareta Strömstedt
  • Jagannath av Karin Tidbeck
  • Jakten mot nollpunkten av Carl Johan De Geer
  • James Tiptree, Jr av Julie Phillips
  • Korparna av Tomas Bannerhed
  • Looking for Alaska av John Green
  • Långrock av Lotten Strömstedt
  • Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist
  • Mannen och hans överman av George Bernard Shaw
  • Medvetandets gåta av Jonathan Lindström
  • Mellan 55 och 60 av Tomas Lappalainen
  • Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg
  • Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
  • Montecore av Jonas Hassen Khemiri


  • Mord på 31:a våningen av Per Wahlöö
  • När jag tänker på pengar av Inger Alfvén
  • Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
  • Och natten viskade Annabel Lee av Bruno K. Öijer
  • Om fulhet av Umberto Eco
  • Om skönhet av Umberto Eco
  • Orätt – rättsrötan efter Göteborgshändelserna av Erik Wijk
  • Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper
  • Sov du så diskar jag av Stig Claesson
  • Spelare av Don DeLillo
  • Spår av Lena Sundström
  • Tales of Space and Time av Herbert George Wells
  • The Elephanta suite av Paul Theroux
  • The green man av Kingsley Amis
  • Tolv månader i skugga av Lukas Moodysson
  • Tomas Tranströmer läser 82 dikter ur 10 böcker 1954-1996 av Tomas Tranströmer
  • Tänka, snabbt och långsamt av Daniel Kahneman
  • Twist av Klas Östergren
  • Ut ur Kalahari av Lasse Berg
  • Vad jag tänker på när jag tänker på livet av Margareta Strömstedt (ant)

Hmm?

Video

Skugge, Montelius, LeGuin och Wodehouse

Vad är ett bokstopp? Det låter som nånting man snubblar över men i själva verket är det något folk lovar men inte kan hålla, nämligen att inte köpa fler böcker.

Men de kan inte rå för det! Ibland bara dras de in i bokhandlar och finner sig själva en halvtimme senare, rufsiga, med blossande kinder och omtumlade på gatan utanför och i handen har de en kasse med böcker. Inte ens experterna vet hur det går till. Det kallas spontaneous combooksion (ej att förväxla med spontaneous combustion där folk går upp i rök utan att mena det) och det hände mig häromdagen.

När jag kom hem öppnade jag kassen och där låg två noveller, en trilogi i pocket, en anteckningsbok och en gammal P. G. Wodehouse som jag hade lånat tidigare på dagen (den där med den arga svensken).

books

Bokstopp (den sorten man snubblar över)

Novellerna är Gnister av Linda Skugge och Ulf gråter av Martina Montelius, båda utgivna på Novellix.

Trilogin är en nyutgåva i pocket av Ursula K. LeGuins tre första böcker om Övärlden. Jag har redan två tidigare upplagor men de här var så fina! Och lätta!

Den gamla, den halvgamla och den nya ettan i hexalogin om Övärlden

Serien består egentligen av sex böcker, men jag har bara läst de fyra första och av dem älskar jag mest ettan, Trollkarlen från Övärlden. Här skriver snowflakes in rain om den fjärde boken, Tehanu.

Än så länge har jag bara hunnit läsa 42 sidor av The Girl On The Boat. Tyvärr följer det inte med tid när man köper böcker.

Video

Saker svenskar säger när de känner sig (rätteligen) irriterade

I går fick jag låna en bok av P. G. Wodehouse (ni vet, han med Jeeves och Wooster?) som jag inte hade läst förut, eller ens hört talas om. (Det finns säkert hundratre såna till! P.G.W. var väldigt produktiv.) Den heter The Girl On The Boat och handlar om en flicka på en båt. Med på båten är också en ung hjälte, Sam Marlowe, som på sid. 42 försöker rädda en Mr. Swenson som tycks ha ramlat i vattnet – men Mr. Swenson, som är från Sverige, håller inte alls på att drunkna utan simmar omkring och samlar in sedlar som någon har tappat i vattnet. Han blir på goda grunder förtörnad av Sams räddningsförsök och utbrister

books wodehouse 140408 02

”Svensk!” så där som svenskar gör när de blir retade. Eller vad det nu är de utbrister.

Jag vet inte vem det är som har satt en miljon små blyertskryss här och var i boken, men den är i alla fall väldigt rolig.

Video

Boken om vår jorden-runt-resa är klar!

Äntligen! Nervöst! Men skönt! Jag tryckte precis på publicera-knappen för bloggen Vilken Lång och Konstig Resa, där du kan ladda ner e-boken med samma namn. Gratis! Eller betala om du vill.

en blogg om en bok om en resa

Den handlar om resan vår familj gjorde för några år sen, jorden runt i nästan ett år. Två vuxna och fyra barn som då var mellan 14 och 24 år. En svettig, rolig, frustrerande, galen och underbar resa som förändrade oss, och som vi aldrig glömmer!

Vilken Lång och Konstig Resa är en reseskildring. Kanske kan den få dig att vilja resa med din familj? Att våga?

Jag har aldrig gjort en e-bok förut, och det var en utmaning. Max byggde grunden och har hjälpt mig jättemycket. Jag bestämde mig för att skaffa ett ISBN-nummer men inte trycka den på papper alls, jag kanske gör det med tiden men än så länge känns det roligt att bara ge ut den digitalt. Eftersom jag själv drar mig för att betala för en bok jag inte vet nånting om kan du ladda ner den helt gratis. Men om du gillar den finns det flera enkla sätt att betala för den, så lite eller mycket som du vill!

Årets julklapp! För den som inte har råd att ge bort en råsaftcentrifug!

Video

Kalendertips + bok på gång

Den här dagen gick ju löjligt fort. Slurp sa det bara. Bland annat på grund av vårt källarförråd som förhåller sig till ett världsmästerskap i Tetris som Mount Cook till Sir Edmund Hillarys bestigning av Mount Everest (bra övning alltså, för den som inte orkar tänka så här dags). Vi skulle få ut jullådorna och fick därför tillbringa en svettig dammig evighet med att dra ut och in och upp och ner andra lådor (mer som ett sextonspel än som Tetris nu när jag tänker på det) och när vi äntligen var klara och packade upp lådorna visade det sig att vi inte alls hade en trappljusstake! Det var bara en dröm tydligen.

Fler advenstdistraktioner: Julias gamla julblogg, skriven av en då trettonårig mig mycket närstående julgalning. Kladdventskalendern som är skattjakt på riktigt. Julkalendern i tv, som var oväntat rolig (och att andra säsongen av Äkta människor började idag!). Och förstås Lottens julkalender, det mest efterlängtade svarta hålet i hela universum.

Men mest tid tog det att hitta en bakgrundsbild till en sida om en bok som jag har skrivit och äntligen börjar bli klar med: Vilken Lång och Konstig Resa, om när hela vår familj åkte jorden runt i nästan ett år. Jag hade hoppats få ut den idag men sen sa det slurp, som sagt. Det visade sig att bilden måste vara precis 1800 x 1600, och roligast i utkanten. Och sen hittade jag inte hårddisken med alla bilderna från resan och sen var inte den bilden jag hade tänkt mig tillräckligt bra, det var för mycket plotter i den, och sen var jag tvungen att testa en massa andra bilder och fixa till dem i photoshop. Slurp.

Men jag hoppas bli klar i veckan, jag tror att boken kan bli en bra julklapp. Här är några av bilderna jag valde mellan:

Video

Skymningsskällande hund lyste upp minne

I går kväll hände det nåt märkligt i min hjärna*. Det var mörkt ute, jag låg i soffan och hörde en hund skälla utanför fönstret. Det fick mig att tänka på ”skymningsskällandet”, ett ord jag minns från min barndom, från ”Pongo och de 101 dalmatinerna”. Tydligen är skymningen ett bra tillfälle för hundar att kommunicera över långa avstånd: dela med sig av viktiga nyheter och hålla kontakten i största allmänhet. Jag blev glad när jag tänkte på det, och kom ihåg vilket djupt intryck det gjorde på mig när jag var tio år och läste boken.

Men … vänta nu, boken? Menade jag inte filmen – ja alltså självklart inte den löjliga spelfilmen med Glenn Close, utan den riktiga, tecknade filmen från 1961 …

…  som Bill Peet (författare till boken ”Min vän Capy”) tecknade storyboard till?

Nej, svarade min hjärna och gjorde bilden lite tydligare. Det var faktiskt en bok, kommer du inte ihåg? Minns du inte bilden på mittuppslaget, med silhuetten av en stad i skymningen, och de första stjärnorna som tänds, och hundarna som skäller?

Jo just det!

The Hundred and One Dalmatians

Dodie Smiths ”De hundra och en hundarna”, som jag läste på kvällen i min våningssäng, med sänggardinerna fördragna, i ljuset av sänglampan i gul plåt och med den röda stickiga filten ovanpå täcket. Nu ser jag det tydligt!

Jag kan inte svära på att det var den här upplagan jag hade, dessutom bör det har varit den svenska översättningen jag läste. Och jag kan inte hitta någon bild på det där mittuppslaget någonstans. Men den är hur som helst illustrerad av tvillingsystrarna Janet och Anne Grahame Johnstone, vars intressanta och rörande historia jag verkligen rekommenderar er att läsa.

Här kan man läsa lite utdrag ur dalmatinerboken, och om skymningsskällandet. Smith skrev två böcker till på samma tema: The Starlight Barking (som jag måste läsa någon gång, tydligen en science fiction-roman för hundar) och The Midnight Kittens.

Bilderna här, och alla länkarna, hittade jag när jag plötsligt såg boken framför mig igen och började leta efter den på nätet. Men det märkliga och underbara var själva minnesbilden som plötsligt var upplyst i ett hörn av min hjärna som dittills legat i mörker. Som om en strålkastare hade tänts i just den lilla skrubben bara för att en hund skällde utanför på gatan, och kanske för att jag just då låg i soffan och inte gjorde nånting annat som distraherade.

Tänk på alla små mörka skrubbar som finns därinne fast man inte vet om det! Vad många strålkastare man skulle kunna tända, och hitta allt möjligt intressant!

* för övrigt en mening jag önskar att jag kunde skriva oftare

Video

Ny blogg med Björn af Kleen: ”Lucke & Lull”

Jag och Björn skriver tillsammans på en blogg om ”Lucke & Lull”-boken, om allt som inte kom med i boken och lite till. Jag blir förstås jätteglad om ni vill läsa den! Och helst kommentera också! Och ännu mera mest berätta vad ni skulle vilja läsa om i den bloggen. Det går bra att skriva här i kommentarerna också.

luckelull.se
Video

Boken ”Lucke & Lull” är klar!

”Lucke & Lull” kom ut för en vecka sen! Och den är så fin. Och bra! Jag är verkligen väldigt jätteglad!

Omslag: Elsa Wohlfahrt

Recensionsdag (den dag tidningarna får skriva om den) är den 21 september, men det är redan några som har tjuvstartat, bland annat DN (i papperstidningen idag) och Resumé som skriver attBjörn af Kleen har vårdat sina verktyg. Han håller ryggen fri. Han anger källor när han inte själv har gjort egen research. Han får komma in i styrelserummen på Bonnier och prata med Carl-Johan och Jonas. Det är pannlampan på, ner i schaktet och upp med guldet.

(Jag vill här passa på och dementera att jag har blivit intervjuad av Bernt Hermele för den andra boken om Bonniers, ”Firman”, som också recenseras av Resumé. Jag står som ”intervjuad” men det är jag alltså inte, och jag har inte läst hans manus i förväg, då hade jag rättat till en massa saker om mig och mina föräldrar som är fel.)

I lördags var det presentation av boken på Akademibokhandeln, tjockt med folk, många av Lulls gamla vänner. Förlagschefen Svante Weyler intervjuade Björn, och publiken ställde smarta intressanta frågor.

Här syns bara en liten del av publiken, det var folk ända upp till sci-fi-avdelningen

Och boken säljer redan bra! Tydligen är det sån efterfrågan att förlaget har fått utöka upplagan rejält. Vilket är rätt ovanligt när det inte ens har varit recensionsdag.

Såklart kommer det att vara en massa aktiviteter på Bokmässan, kolla här vad som är planerat än så länge.

Om du vill läsa den kan du köpa den som e-bok eller som inbunden, eller låna den på bibblan. Man kan smygläsa en ganska lång del på Weylers hemsida (fast det är inte den bästa biten tycker jag).

Kort sammanfattning för dig som har missat allt mitt tidigare tjat: ”Lucke & Lull” är resultatet av att jag och Björn af Kleen slog ihop två historier till en: hans om hur makten ärvs i borgerliga familjer, min om mina föräldrar, deras märkliga relation och konsekvenserna av den. Vi har samarbetat mycket, men jag står inte som författare i boken eftersom det är Björn som har skrivit allt, och stora delar har han jobbat helt ensam med. Jag har bidragit med minnen, grubbel, brev, dagböcker, bilder och kontakter.

Om det skulle vara så att ni har läst den och tycker någonting får ni gärna skriva det här! Eller länka till det skrivna.

Video

Tiger-Toss

Att heta Toss i efternamn har sina för- och nackdelar. Men häromdagen vägde det över till helt lysande. Jag satt och fikade med författaren Lena Blomquist (känd från Lottens kommentarsbås) när hon plötsligt drog upp en bok ur sin väska. Den hette Tigerresan och var skriven av Richard Adams (författaren till Watership Down), och fantastiskt vackert illustrerad av Nicola Bayley.

tigrar och resor

Berättaren i boken är en pojke som bor granne med en tigerfamilj. Hans pappa är god vän med tigrarna och blir lite bekymrad när tigerpappan vill ge sig ut på en jorden-runt-resa med sin son.

på flotte genom djungeln

Det blir en väldigt äventyrlig resa.

över snötäckta berg

Jag ska inte avslöja hur det går, ni får låna boken på bibblan och se själva.

Men nu kommer det lysande! Tigerfamiljen heter Toss!

familjen Toss (tigerversionen)

Konstigt va? Förbryllande till och med! Hur gick det till? Det finns en massa andra namn man kan rimma på ”oss”, eller så rimmar man på nånting helt annat. Den engelska titeln är The Tyger Voyage, och på engelska heter familjen Tyger i efternamn.

Men när Lena berättade att boken är översatt av Astrid Lindgren gick det upp ett ljus. Astrid kände min mamma. De var båda med i den så kallade ”barnboksmaffian” (och även i samma tantgäng som kallade sig för sex-klubben ibland – ”vi är ju sex stycken” fnissade de när jag frågade).

hmm

Så måste det vara! I alla fall vill jag gärna tänka att det är så. (Det kan i och för sig vara samma sorts hybris som fick mig att tro att jag var Lilla Anna. Men man har det inte roligare än man gör sig.)

PS Här finns fler bilder ur boken (hela boken faktiskt) fast en del är ganska oskarpa och avklippta, jag var så ivrig när jag tog dem med mobiltelefon på ett utefik.

Video

Böcker som berör (igen)

Hur gör en författare för att få grepp om läsarens hjärta – och vrida om? Det är ändå ganska få böcker som verkligen berör, som får en att gråta, skrika, kasta saker eller bli förstenad i timmar med tom blick. Det räcker inte med att boken är spännande eller bra, inte ens med att den lockar fram en tår eller ett leende. Här pratar vi om starka känslor, starka böcker – kanske en på tusen.

1984
När jag var sexton och läste 1984 av George Orwell blev jag helt chockad av slutet. Jag slängde faktiskt boken ifrån mig som om den hade bitit mig i handen, jag grät och svor och önskade att Orwell hade levt fortfarande, så att jag hade kunnat slå ihjäl honom för att ha skrivit en så vidrig bok.
Ganska många jag känner nämner 1984 på sina topplistor över böcker som verkligen berör, som har betytt så mycket i en människas liv så att det känns som om något har förändrats för alltid när man avslutat boken.

Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth är en annan bok som sliter hjärtat ur kroppen på en, fast av andra anledningar. Det är en sann historia om att förlora sin närmaste människa i livet, sin tvillingsyster, när man bara är tonåring. Att se sin döda syster varje gång man ser sig i spegeln. Att ibland inte riktigt veta vem man är, särskilt när andra råkar kalla en för fel namn. Måste läsas med ett kilo näsdukar i närheten.

Processen

När vi diskuterade det här igår vid middagsbordet var det två personer som ville ha med Processen av Franz Kafka på listan över omvälvande, sinnesstudsande böcker. Den är både obehaglig för intellektet och känslan, ungefär som 1984.

Brott och straff av Fjodor Dostojevskij kom också på tal. Alla som någonsin har funderat på att begå ett mord borde läsa den först, men även mer stillsamma personer kan känna sig kusligt gripna av Raskolnikovs öde.

When I Was Five I Killed Myself

Två av de yngre i sällskapet hade framförallt darr- och snyftminnen av Harry Potter-böckerna (särskilt Half Blood Prince) av J K Rowling och den mycket speciella lilla boken När jag var fem dödade jag mej av Howard Buten.

vampyrbok

Flera vid bordet hade också känt sig omskakade av Interview with the vampire av Anne Rice, och kanske fler av hennes vampyrböcker.

Sen blev det lite rörigt vad som skulle räknas som ”väldigt starka böcker” och vi kom fram till att det måste finnas två undergrupper:

epepe

Den första är torra starka (som bara skakar om hjärnan, utan tårar) – där hamnade bland andra Framtidsprocessen av Stanislav Lem, Biblioteket i Babel av Jose Luis Borges, Epepe av Ferenc Karinthy (om en ungersk språkforskare som går helt vilse), den nygamla Tärningsspelaren av Luke Rhinehart och Mer än människa av Theodore Sturgeon, en framtidsskildring av en övermänniska.

More than human

Den andra undergruppen är galenböcker, alltså böcker som man tror att man ska bli galen av att läsa. Där ville vi ha med bland andra Franny and Zooey av J D Salinger, Ingen dans på rosor av Hanna Green och den spritt språngande galna The Eden Express av Mark Vonnegut.

Vilka böcker har berört dig mest?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

(Det här inlägget har varit publicerat en gång tidigare, 15 januari 2006, på gamla Anna Toss & C:o)

Video

Lyckliga i alla sina dagar

Nina Björk: Lyckliga i alla sina dagar

Nu har jag bara sista kapitlet kvar på Nina Björks fantastiska bok Lyckliga i alla sina dagar, och det ska jag läsa i tvättstugan i morgon. Jag började läsa den för flera månader sedan, det är galet men sant att jag inte har tid att läsa nästan nånting just nu, och ända sedan jag började läsa har jag dansat små lyckliga danser, strukit under, delat på fejsbokk och tjatat sönder öronen på alla som vill höra om vilken fantastisk bok det är. Enligt uppgift vill DN:s recensent dela ut boken till alla i Sverige och, ja, jag känner precis likadant.

Nina Björk ställer viktiga frågor i sin bok, kanske de viktigaste frågorna som finns, om hur vi lever våra liv. Vad vi ser som värdefullt, vem som skapar våra bilder av lycka. Hon frågar varför det är tillåtet att drömma om solresor, nya skor och högre lön, men inte om ett samhälle där vi tar hand om varandra, där ingen behöver varken svälta eller jobba ihjäl sig.

Hon skriver om föräldraskapet, om feminism, om kultur och ekonomi på ett sätt som gör det så hjärtskärande tydligt hur det hänger ihop. Det är alltid osäkert om ett kort utdrag kan göra ett långt resonemang rättvisa, men det här är i alla fall ett stycke som jag gulmarkerade i kväll, och hade jag kunnat sätta glitterstjärnor och bokmärkesänglar i kanten ocskå så hade jag gjort det:

”Att kvinnors sätt att »göra föräldraskap« ser ut på ett visst sätt har att göra med uppfostran, förväntningar, historia och könsnormer. Det har också med biologi att göra. Inte kvinnlig biologi – utan mänsklig. Människoarten är biologiskt skapad så att en större människa måste finnas till för en mindre under mycket längre tid än vad andra stora djur måste finnas till för små djur. Vi är ju så väldigt ynkliga, så bräckliga, liksom så för tidigt födda för att klara oss själva i världen jämfört med andra djur. Där en hundvalp eller en kalv eller en killing själv kan förflytta sig och hitta föda efter en relativt kort period är människobarnet beroende av att någon annan finns där för henne eller honom och hjälper, matar, skyddar, ombesörjer livet. Omsorg om det bräckliga, skriver Ulla M. Holm i Modrande & praxis, är helt enkelt en mänsklig benägenhet – och, kan vi tillägga, en benägenhet utan vilken människoarten överhuvudtaget inte skulle kunna existera. Att svara på den hjälplösas rop är att vara människa. 

Denna benägenhet finns hos både kvinnor och män, men kvinnor är, som Holm skriver, »särskilt exponerade för att utveckla denna benägenhet«. Kvinnor »är tidigt tränade att iscensätta eller hålla oss till kontexter« där förväntningar om att svara an på de hjälplösas rop uppstår, »att träna uppmärksamhet, att öva svarsförmågan, att förvärva kompetens att adekvat möta den beroendes behov«. 

Det är just för att kvinnor särskilt tränas i sådant omsorgsbeteende, sådant svarsbeteende, som mammors sätt att vara föräldrar skiljer sig från pappors – skiljer sig i faktiskt beteende, i viljor och drömmar och i skuldkänslor. Och jag har så förtvivlat svårt att förstå varför vi ska sluta tränas i detta helt adekvata och mänskliga beteende. Varför vi inte ska lägga all vår kraft på att – i stället för att stympa vår omsorgsförmåga – skola in män i den.

Jag ser inga intellektuella skäl, jag ser inga emotionella – däremot ser jag ekonomiska skäl. Och det här är ingen konspirationsteori, däremot en materialistisk: i en ekonomi byggd på varu- och tjänsteproduktion är ett beteende som svarar an på de hjälplösas rop inte adekvat – om det inte går att omvandla till just en vara eller en tjänst. 

Till och med: i en ekonomi byggd på tron att marknaden är rättvis finns det något hotande i den människotyp som mår dåligt av att de behövande som inte har pengar inte heller kan få sina behov tillfredsställda. Marknaden är rättvis: den impotente mannen i väst kan, som vi minns, köpa Viagra för att få bukt med sina problem – den malariadrabbade personen i tredje världen kan inte köpa medicin för att lindra sin sjukdom. Rättvist – utifrån marknadens logik. Djupt orättvist – utifrån en mänsklig logik.”

Jag ska förstås läsa klart boken innan jag kommer med en riktig recension, det här var bara ett litet hurrarop på vägen.

Video

En bok om alltihop

Min mamma och pappa var båda gifta med andra när de träffades och blev kära. De hade ett långt hemligt förhållande som i princip slutade med att jag blev till, i någon slags sista passionerat möte. Jag växte upp med min mamma och lärde känna min pappa efter hand. Vår relation tog fart när jag var i tidiga tonåren. När jag var 20 och fick mitt första barn var han en högst närvarande morfar, det fortsatte han att vara till alla barnen.

morf & knodd på skansen -91

Vi skrev brev till varandra i 44 år och jag har sparat nästan allt. Ett år efter hans död började jag skriva nånting som jag tänkte skulle bli en bok utifrån all korrespondens – våra brev och andra brev som han hade skrivit och lämnat efter sig. Jag höll på och stretade med det i flera år men det gick frustrerande långsamt att skriva samtidigt som heltidsjobb, stor familj, sjuk mamma och en massa annat.

Dessutom tyckte jag att det kändes blekt att bara skriva om mig och min pappa. Även om vår historia är intressant på sätt och vis så ville jag få med så mycket annat: om den tiden i Sverige när de träffades, om hur förhållandet var då mellan kvinnor och män, om mediakulturen nu och då, om hur det är att växa upp utanför en familj, om hur pengar kan komma emellan barn och föräldrar. Efter min mammas död i augusti 2010 hade jag väldigt lite energi att skriva, men jag ville gärna få med hennes liv och öde också.

Ett år senare, i en stuga på en gotländsk strand kom jag plötsligt på det: jag skulle ge min historia till en författare jag nyligen lärt känna, en som verkligen kan skriva. Jag visste att han redan hade ett projekt på gång om borgerliga familjer och vi såg att det passade in. Det blev otroligt förlösande eftersom han hade tid att skriva. Jag behövde bara bidra med research, brev, minnen och kontakter.

Jag har tänkt jättemycket på vad min mamma och pappa hade tänkt om boken. Det går förstås inte att veta. Men båda älskade mig mycket och var stolta över mig, även när de tyckte att jag valde lite för oupptrampade vägar i livet. Jag tror att de visste hur mycket jag älskade dem tillbaka, och att det hade vägt tyngst till slut.

Uppdatering: Läs om boken här. Den kommer ut i september 2013!

Video

Vad vet du om e-böcker? Få en guldstjärna (även om du inte vet ett skapandes grand)!

Alldeles snart är min e-bok om vår jorden-runt-resa klar. Det har tagit tid för att jag bara har kunnat jobba med den en timme här och en timme där, men med hjälp av Max har det blivit bra till slut. Mer info och möjlighet att ladda ner den kommer snart!

Men oj vad mycket jag fortfarande inte vet om e-böcker. Vilket är bästa läsprogrammet? Vilken är bästa läsaren? Varför kostar de så olika? Hur funkar det egentligen att låna på bibblan? Vilket är det bästa programmet för att göra en e-bok? Hur gör man den så läsbar som möjligt för andra? Hur gör man om man inte har ett förlag?

… och så vidare.

Jag har letat och letat men inte hittad samlad, uppdaterad info på svenska någonstans. Så jag startade en e-bokswiki. Här är den!

the startsida

Nu är tanken att så många som möjligt ska få reda på att den finns, så att alla som vet någonting om e-böcker ska kunna bidra till faktabanken. Vet du nånting? Vet du nån som vet nånting? Eller om du inte vet nånting, kan du tänka dig att bara dela den ändå? Tryck i så fall på Share-knappen uppe i övre högra hörnet, och få en extra blänkande guldstjärna i min anteckningsbok ”Extra Hjälpsamma Människor”.

PS! OBS! Det finns en sida som heter FAQ. Den är särskilt bra för alla som inte har svar, men har frågor. Skriv in frågan där på lämpligt ställe. I bästa fall får den svar av någon annan, kunnigare!

Video

Döden tycker att katter gör livet värt att leva

Ibland blir det helt fel. Som när Döden tog Tage Danielsson med sig härifrån alldeles för tidigt. Kanske behövdes hans poetiska förstånd på en annan planet, men hallå vi var inte alls klara med honom här!

Illustration: Paul Kidby

Ett missförstånd verkar också ha legat bakom det obegripliga faktum att Douglas Adams dog, bara 49 år gammal, på ett gym. Visserligen är det allmänt känt att det är farligt att motionera men Döden kan inte bara komma in på ett gym och knacka Douglas Adams på axeln med sin beniga hand! Det trotsar all logik.

Så fast jag har fått en väldigt positiv bild av Döden genom att läsa Terry Pratchetts böcker om honom så är jag inte riktigt säker på att han har riktigt den koll man skulle önska. Hur kan man annars förklara att han nu även har knackat sin egen levnadstecknare Pratchett på axeln? (En försiktig knackning visserligen, bara ett förebud. Men ändå. Inte okej.)

För fem år sen skrev jag en kom-ihåg-lista till mig själv på bloggen:

  1. Var tacksam för att Douglas Adams har funnits till. En mer fantastisk (och kärleksfull) satir över mänskligheten än ”Liftarens Guide till Galaxen” finns inte.
  2. Maila Terry Pratchett och uppmana honom att aldrig besöka ett gym.

Någon vänlig själ upplyste mig då om att det var bra tänkt, men försent. Redan 2007 hade Pratchett fått diagnosen ”särskilt jävlig alzheimer” och bestämt sig för att att han bara vill leva så länge som sjukdomen inte helt tar över. Vilket har visat sig vara flera år än så länge, men sannolikt kommer han ändå att få en mer bestämd knackning på axeln ganska snart (eller om det blir han själv som knackar på Dödens knotiga skuldra).

Min resa till Terry Pratchetts Discworld (Skivvärlden), började 1995 när den då åttaåriga sonen envisades med att läsa långa stycken högt ur böckerna. I början lyssnade jag bara förstrött och kunde inte riktigt komma ihåg alla namn på det myller av akademiker, nattvakter, vampyrer, häxor, turister, tidsmunkar och varmkorvförsäljare som befolkar Discworld. Men snart började jag fatta skämten och satiren och ville höra mer om hur trollkarlen Rincewind skulle lura Döden ännu en gång, om kärlekshistorien mellan varulven Angua och jättedvärgen Carrot i nattvakten och om Mrs Cake som ser in i framtiden och därför ofta svarar redan innan du frågat.

Pratchetts universum är enormt och det går inte att beskriva det på en dag. Det finns nånting för alla: barn, tonåringar och vuxna. Det är fantasy, humor, tragedi och satir och en djup kärlek till mänskligheten. Jag brukar föreslå att nyfikna börjar med den första Discworldboken, Colour of Magic, och bok nr 17, Interesting Times. Andra favoriter är The Truth, Thief of Time, Nightwatch, Nation och den fantastiska historien Good Omens (Goda Omen) som Pratchett skrivit tillsammans med Neil Gaiman, om en ängel och en demon som tillsammans försöker förhindra jordens omedelbara undergång.

Allt det här var bara en bakgrund till vad jag verkligen ville med dagens text: att skicka er vidare till denna otroligt fina, välskrivna och sorgliga intervju med Terry Pratchett, skriven för New Statesman förra hösten av sf-nörden och feministen Laurie Penny. Vänta inte! Läs!

Men kom tillbaka sen och läs det här ljuvliga stycket ur en annan intervju (det verkar inte vara möjligt att göra tråkiga eller dåliga intervjuer med TP) om hur han tillverkade sitt eget svärd med rymdjärn i:

”His intensely pragmatic approach to learning is graphically demonstrated by a project he recently undertook. Being newly knighted, he felt that he ought to be suitably equipped.

‘At the end of last year I made my own sword. I dug out the iron ore from a field about 10 miles away – I was helped by interested friends. We lugged 80 kilos of iron ore, used clay from the garden and straw to make a kiln, and lit the kiln with wildfire by making it with a bow.’

Colin Smythe, his long-term friend and agent, donated some pieces of meteoric iron – ‘thunderbolt iron has a special place in magic and we put that in the smelt, and I remember when we sawed the iron apart it looked like silver. Everything about it I touched, handled and so forth … And everything was as it should have been, it seemed to me.'”

Snudd på magiskt!

PS Rubriken förklaras i den här wikitexten om Döden, under ”Personality”.