haj fena fikon

Det började med att jag skrev att jag hajade till.

I samma ögonblick hajade jag till. Vänta nu! Varför hajar folk till? Har det nåt att göra med att de hajar något? Och hur kom hajarna in i bilden?

Brugd (eventuellt med dam i, eller bakom)

 

Det visade sig (som så mycket annat) vara oklart, men också hänga ihop.

En haj är en broskfisk i överordningen Selachimorpha. Men det används också som benämning på en hårdför och skicklig person. Som en pokerhaj till exempel, som ju inte alls är en kortspelande broskfisk. Själva ordet haj är ett lån från holländskan, med rötter i ett germanskt ord för pinne.

Att haja något, alltså förstå något, har inte alls med hajar att göra. Det är ett av många svenska låneord från romani.

Och att haja till är, enligt Bo Bergmans Etymologisk ordbok, ytterligare nånting: det är ”troligen bildat till utropsordet haj som sedan 1600-talet använts vid fasa och förskräckelse”.

Klart som hajfensoppa!

(PS när vi ändå tar upp fenor: det heter inte att vara EN FENA på nånting, för det har inget med hajfenor att göra. Utan man är FENA på något, kort och gott, som i FENOMENAL.)

Jag tar tillbaka att det hängde ihop. Det var bara oklart.

Men varför hajade jag till från första början?

För att jag cyklade förbi ett av husen som min morfars farbröder byggde i skiftet 1800/1900, det som ligger på Hantverkargatan 34, och såg att kvarteret hette Fikonträdet.

Det var då jag hajade till! För att fikonträd spelar en stor roll i berättelsen om Zacharias och sykofanterna, som jag har skrivit om här tidigare. Även det en hal historia! Och jag har ingen bättre förklaring till att jag berättar om det här nu än att det är så min hjärna funkar, mina tankar simmar som hajar i ett hav av fikon. Doppa tårna på egen risk :)

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Rogue One. Rebeller i rymden

Vad kul det var att se Rogue One, den senaste av Star Wars-filmerna! Äntligen tillbaka till det gamla hederliga antifascistiska motståndet i rymden.

Rogue One kom ut 2016 och är en insticksfilm, ett slags mellanspel som utspelar sig precis före den allra första filmen (del 4) som kom ut 1977. Förvirrande? Javisst! För dig som vill veta hur den påhittade tidslinjen ser ut, och för dig som inte kan skilja den ena StarWash-filmen från den andra, finns en klargörande (om än lite raljant) lista här.

(Obs att det inte alls är säkert att filmerna ska ses i tidslinje-ordning! Här finns fler förslag. Vill du vara riktigt hardcore, välj att se filmerna i Machete-ordningen, här uppdaterad.)

Nå! Vad var det som var så roligt med Rogue One då?

  • Till att börja med är den snygg, även om man inte ser den i 3D.

  • Intrigen är inte alltför krånglig: den handlar om hur några av rebellerna försöker stjäla ritningarna till Dödsstjärnan från det onda Rymdimperiet.
  • Roboten K-2S0 som är med som sidekick är rolig! Glöm den rasistiska stereotypen Jar-Jar Binks och den visserligen gosiga men obegripliga Chewbacca. Till och med C-3P0 känns bara mossig bredvid denna omprogrammerade imperiedroid. K2 har en torr, tystlåten humor som påminner mest om den deprimerade roboten Marvin i Liftarens Guide till Galaxen.

Nåt som inte var lika kul var att rollbesättningen var till 95 procent manlig. Nej, jag har inte räknat, men jag tror att jag kan säga med bestämdhet att det till och med var fler talande abborrar, bläckfiskar och marsvin än kvinnor i rollerna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Huvudpersonen är en kvinna och det är ju trevligt men väger liksom inte upp obalansen.

Och så är det ju förstås bara en rymdkrigsrulle, med alldeles för många explosioner och civila dödsoffer. Men för att vara en sån är den ovanligt kul!

PS Recension av Fredrik Strage, läsvärd men tyvärr bakom betalvägg.

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Video

Att hitta en mamma

Min gudmor Sicce skrev en 584-sidig bok om sin pappa, H S Nyberg, som hon beundrade mycket och som finns med på var och varannan sida i hennes memoarer. En fantastisk gärning, och hennes pappa skulle säkert vara omåttligt stolt om han hade levt, men ibland funderar jag på hur vettigt det är att lägga så mycket tid på sina föräldrars liv. Tid som kunde ägnas åt framtiden snarare än det förflutna?

Jag är kluven. Jag har ju själv medverkat till en bok om mina föräldrar, och också sneglat länge på lådan med min mammas kärleksbrev – där finns en historia som bara längtar efter berättas.

Men skulle hon ha velat att jag berättade den? Vill någon förälder få sitt liv utlämnat av sitt barn, om det inte är en hyllning? Vilken rätt har ett barn att beskriva sin förälder för omvärlden, ur sin egen synvinkel? Är det skillnad om föräldern lever eller är död?

En av de bästa föräldraböcker jag läst är Erik Wijks ”Allt vi här drömma om”, om hans pappa Olof som föddes 1931 som arvtagare till två familjeförmögenheter och som krossades under trycket. Han blev galen, sas det, och två barn förlorade sin pappa. Förutom att den fick mig att inse vad som händer när pengar är det viktigaste i en familj var den också en fin skildring av hur svårfångade våra föräldrar ofta är, när vi försöker komma dem inpå livet.

För två år sen kom Wijks nästa föräldrabok: Bara de riktiga orden. Den handlar om hans mamma, och om jag förstår honom rätt så skrev han den delvis för att hans mamma tog illa upp när han skrev boken om pappan – mannen som gjort henne så illa och som övergivit barnen. Varför var Erik så intresserad av honom? Var det för att hans släkt var märkvärdig? Dög inte hennes släkt, var de inte fina nog? Varför kunde han inte skriva om dem?

Men nu finns boken om mamma Ulla, och om hennes släkt. Skulle hon ha gillat den? Det vet jag inte, men jag gillar den, mycket.

Det finns fler anledningar till att boken blev skriven; den viktigaste är kanske ett försök att förstå vem Ulla var. Även hon visar sig svårfångad. Förstås. Erik söker henne i sina egna minnen, i hennes efterlämnade dagböcker och brev, i hennes opublicerade dikter, i mormoderns dagböcker och morfaderns brev. Han beskriver hennes klassresa, som verkar ha gjort starka avtryck i hennes personlighet. Han intervjuar hennes gamla vänner och älskare.

Ulla var en komplex person, så som de flesta nog är. Hon hade sina begränsningar, som vi alla har. Och det är svårt nog att förstå vilken människa som helst – våra föräldrar är kanske de svåraste av alla. Som vi har varit så beroende av, sett upp till kanske. Hur kan vi se dem klart? Hur kan vi stå ut med att göra dem rättvisa? Då är det nog lättare att höja dem till skyarna. Eller såga dem längs fotknölarna.

Erik Wijk varken sågar eller hyllar sin mamma, han bara letar efter ledtrådar till varför hon blev som hon blev – i hans ögon – och kanske ännu mer efter ledtrådar till varför deras relation blev som den blev, varför hans kärlek till sin mamma blev skavd i kanterna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag läste boken girigt, i tre dagar, vek hundöron och antecknade i marginalen. Trots att Bara de rätta orden är en mycket personlig bok är den ändå allmängiltig och intressant för alla som någonsin funderat över hur en lär känna en annan människa. Och jag tänker att Erik Wijk inte lyckas fånga in sin mamma Ulla ändå, trots sina tålmodiga och noggranna genomgångar av brev, dagböcker och poesi. Inte för att han är förblindad – jag tycker att han ser sin mamma ganska klart – och inte för att hon var extremt udda – hon var speciell, men som sagt inom det vanliga knepiga mänskliga utrymmet. Utan för att det inte är möjligt, tror jag, att förstå någon annan fullt ut. Allra minst sina föräldrar. För att vi är summan av så otroligt många delar att det skulle behövas ett helt bibliotek för att räkna upp dem. Och varje gång vi försöker beskriva någon vi står nära använder lägger vi till några nya delar, våra egna.

Men det är ändå intressant att försöka! Om inte annat kan vi vrida och vända på pusselbitarna och jämföra dem med våra egna. För, som Schiller skrev:

Vill du förstå dig själv, se hur andra beter sig.
Vill du förstå andra, se in i ditt eget hjärta.

 

 

Morfinet och jag

När jag var sjutton fick jag morfin inför en operation, och höll på att dö på kuppen. När jag vaknade var luftstrupen på väg att svälla ihop, och jag kunde knappt andas. Det blev kaos och spring och jag fick nån medicin och sen kunde jag andas igen, och stapplade hem på ostadiga ben. Tre veckor senare fick jag ett telefonsamtal från sjukhuset:

”Du är allergisk mot morfinbasderivat. Undvik premedicinering, Albyl med kodein, Treo Comp, Cocillana-Etyfin och heroin.”

”Ehh jaha” svarade jag. Detta var 1979 och jag var ganska osorterad, men att undvika heroin kändes ändå som nåt jag skulle kunna hålla reda på.

Sen gick tiden, och det hände absolut ingenting som fick mig att behöva heroin eller andra morfinbasderivat.

Men förra året fick jag cancer. Jag hade inte ont av det, men när jag skulle opereras kom jag ihåg telefonsamtalet från SÖS och sa till narkosläkaren att jag inte tål morfin. Narkosläkaren sa att det var inget alls att bekymra sig för, det skulle de se till. För säkerhets skull sa jag samma sak till varenda läkare och sjuksköterska jag träffade (ganska många!). Alla sa samma sak: inga problem! Vi löser det!

Sen vaknade jag upp från den första operationen och hade så ont att jag bara grät. En sköterska sa att han skulle hämta smärtstillande. ”Bara inte morfin” grät jag, vilket orsakade stor förvirring. Till slut hittade de andra tabletter. Samma sak hände flera gånger under canceråret, men jag ska inte gå in på det för nu ska jag komma till poängen: till slut träffade jag en läkare som sa ”Hmm, jaha, jag funderar på om du kanske är allergisk mot morfin på riktigt? Inte bara lite grann så där som många är, att de mår illa eller blir snurriga. Du borde nog ta tag i det här.”

Så jag pratade med min husläkare, som remitterade mig till allergimottagningen. Där fick jag först göra ett pricktest (som inte hade morfin som alternativ) och sen ett blodprov, som skulle visa om jag har antikroppar mot morfin.

Katt, häst och hund kliar på mig, men inte timotej, björk eller gråbo. Morfin fanns inte med på listan!

”För det är så man vet om du är allergisk”, sa läkaren på allergimottagningen. ”Och tyvärr måste jag säga att även om provsvaret är negativt så finns det fortfarande 50 % risk att du är allergisk, för det var så länge sen du fick morfin och du har inte utsatts för det sen dess. De som är allergiska mot pälsdjur och gräs och sånt blir ju utsatta för det hela tiden, det går inte att undvika, så de har antikroppar i blodet hela tiden. Men det är inte troligt att du har det efter 38 år.”

Han blev mycket entusiastisk vid detta, för om provet visade sig vara negativt så är nästa steg en så kallad provokation, i detta fall en morfinprovokation. Det funkar tydligen så att de ger mig morfin under kontrollerade förhållanden: först 0,01 av en normaldos, sen om inget hänt efter en halvtimme 0,1, sen 0,5 och så vidare.

”Du behöver inte vara orolig! Vi gör provokationer flera gånger i veckan. Men du kommer att bli hög! Väldigt hög!” sa han och visade med armarna. ”När man får morfin utan att vara smärtpåverkad så blir det mycket större effekt. Så det är bra om du har någon med dig, som kan ta hand om dig sen.”

Selfie i förväg, ifall jag blir så borta att jag inte kommer ihåg att ta en under inflytandet.

Häromdagen kom provsvaret som var negativt, så nu ska jag snart tillbaka till mottagningen för en provokation. Jag måste erkänna att jag inte ser fram mot det alls, fast många vänner och bekanta har uttryckt att det säkert kommer att bli ”jättehärligt” och ”riktigt mysigt”. Jag är liksom inte den rusiga typen alls, det enda knark jag nånsin har gillat var några roliga blad som jag rökte som tonåring och som fick mig att fnissa en hel dag, och tro att jag kunde prata med delfiner. Hasch och alkohol och allt sånt lugnande gör mig bara orolig eller fånig.

Men å andra sidan – jag hörde tillräckligt mycket smärta på sjukhuset för att inse att jag måste ha en plan B om jag blir sjuk igen. Så det är bara att bita ihop och bli hög. Men önska mig gärna lycka till!

 

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Dyskalkyli – vi har hela listan!

Jag är bra på att plussa i huvudet, och på multiplikationstabellen. Men sen tar det stopp, och det beror på att jag var en lat odåga eller helt enkelt var dålig på matte (det var de förklaringar jag fick i skolan). Dyskalkyli har jag aldrig ens tänkt på förrän en i familjen skickade mig listan med tecken på att man har det, och jag prickade in 11 av 16 möjliga:

•    Svårt att läsa analoga klockor.
•    Problem med tid, riktningar, att komma ihåg scheman. Svårt att komma i tid (kommer ofta för sent eller för tidigt).
•    Hopplös på höger och vänster.
•    Dålig på att lagra och hämta matematiska begrepp i minnet; lyckas räkna ut något ena dagen men misslyckas nästa. Kan lösa uppgifter hemma men misslyckas på provet.
•    Dålig på att läsa noter.
•    Problem med koreograferade danssteg.
•    Måste tänka hårt för att räkna ut tidsåtgång baklänges (när måste jag gå för att vara på X klockan Y).
•    Svårt att uppskatta  hur stort nånting är, hur långt bort nånting är.
•    Oförmåga att förstå och komma ihåg matematiska begrepp, regler, formler och sekvenser.
•    Koncentrationssvårigheter vid mentalt intensiva uppgifter.
•    Dåligt minne för namn, och usel på att koppla ihop namn med person (trots att jag känner igen en person för alltid fast jag bara sett den en gång).

Inte för att det gör så stor skillnad i vardagen. Men skönt att slippa ha dåligt samvete för att jag inte ”ansträngde mig tillräckligt” på mattelektionerna. Min hjärna är helt enkelt inte kalibrerad för den typen av matteinlärning.

Spara

Spara

Spara

Rolig nål tystar pip

Apropå tankekraft – jag har använt det lite grann även mot min tinnitus, men det som framförallt hjälper är akupunktur. När jag fick tinnitus för två år sen tänkte jag att det inte var så farligt, jag sa till folk att jag hade lite öronsus, som Dartanjang. Men det gick inte över, och det blev starkare. Jag fick det samtidigt som jag fick frozen shoulder, och under ett ganska hemskt och stressigt år på mitt jobb. På öronkliniken sa de att det var spänningsorsakad tinnitus – det finns tydligen två sorter, antingen beror det på att öronen och hörseln har tagit skada på något vis, eller på att musklerna i nacken och huvudet är så spända så att ljudet uppstår (typ).

Hursomhelst: det piper i mina öron, hela tiden, ett högfrekvent ljud, som när en tv eller en annan apparat står och inar. Någon enstaka gång kommer det till ett extra ljud, samma pipande men på en annan tonhöjd, eller ett mer oregelbundet ljud, som en syrsa. Men för det mesta bara piiiiiiiiiper det.

Jag lärde mig ganska snabbt att hantera pipet. Jag har alltid varit bra på coping, i bemärkelsen att tänka bort saker, ända sen jag var liten. På dagarna såg jag helt enkelt till att tänka på annat, så fort jag började störa mig på ljudet. På kvällarna när jag skulle sova och det liksom inte gick att komma undan gjorde jag tvärtom: jag lät det susa på full styrka och byggde en koja av ljudet och gömde mig inuti det. (Det låter kanske konstigt men är svårt att förklara på något annat sätt: jag säger till mig själv ”nu hör jag tjutet starkt, jag låter det vara så och drar ner det över mig som en koja, därinne kan jag sova lugnt.”)

För det mesta funkar det bra, men om jag blir stressad eller trött blir det svårare att tänka bort ljudet och jag störs mer av det. Och blir mer stressad, och så vidare. Några få nätter har jag inte kunnat somna ifrån det, ett par gånger har jag till och med vaknat av det. Och ju tröttare jag är, desto mer hörs det. Ja ni fattar!

Men för några år sen började jag med sjukgymnastik och akupunktur, egentligen inte mot min tinnitus i första hand, utan för att den frusna axeln skulle läka bättre. Och då upptäckte jag en sak som hjälper jättemycket! Det är en akpunkturpunkt som sitter mitt uppe på huvudet. Min sjukgymnast kallade den för ”lugn-och-ro-punkten”.

Akupunkturpunktskarta från Mingdynastin

När jag får en nål där så rinner all stress av mig. Jag känner verkligen fysiskt hur nivåerna av adrenalin (eller kortisol eller vad det är som framkallar stress) sjunker i blodet.

Effekten sitter i en hel vecka. Den tar inte bort tinnitusljudet alls. Om jag lyssnar efter det så hörs det direkt, lika starkt som vanligt. Men jag bryr mig inte om det. Jag blir inte stressad av det, får inte hjärtklappning av det, blir inte det minsta störd. Det gäller inte bara öronsuset – jag blir inte ens en bråkdel så stressad av nånting alls.

Jag har fått nålar specifikt mot tinnitus också, de hjälper lite grann, men inte alls lika mycket. Och det verkar gå på ett ut vem som sätter nålen; jag har varit hos både kinesiska experter och landstingets vanliga sjukgymnaster. Eller så har jag bara haft tur och alla har varit lika bra.

Nu har jag inte varit på akupunktur på ett tag, och saknar verkligen att få lugn-och-ro-nålen en gång i veckan. Det var så OERHÖRT skönt. Jag har aldrig tagit lugnande mediciner eller neråtknark, men jag gissar att det har en liknande effekt. I en perfekt värld skulle alla få prova akupunktur, innan de testade tyngre grejer.

 

Spara

Spara

Frukostgröt för vinterdagar

Nu har det blivit så här, att på sommarhalvåret (varför heter det så?) äter jag yogurt till frukost. Men på vintern äter jag gröt. Det måste vara åldern, jag har ingen bättre förklaring. Bara småbarn och gamlingar äter gröt till frukost. Min frukostgröt är så god att snöleoparder vill äta den ur min hand. Nu ska ni få receptet.

  • 1.5 dl ekologiska havregryn
  • Lite sesamfrön, typ en bebisnäve (det är ganska ofta familjens bebis som plockar upp fröna ur burken men det är inte nödvändigt)
  • Lite hela linfrön (för krossade ska en akta sig för har jag läst)
  • Lite chiafrön (hipster jag vet men)
  • Lite nyponskalsmjöl
  • 3 dl vatten
  • En nypa flingsalt

Koka upp långsamt.
Låt sjuda cirka 10 minuter.

Mot slutet, lägg i en fet klick ekologiskt smör.

Servera med ingefära, kardemumma, kanel och gurkmeja (finns som kryddmix här) och ett par drag med svartpepparkvarnen. Samt frysta lingon. Samt lite mjölk av något slag.

Inom fem minuter kommer en snöleopard att ringa på dörren och fråga vem som bakar.

För en månad sen, när vintern gjorde ett av sina många aprilskämt och låtsades ha dragit sig tillbaka, fick jag för mig att det var dags att gå över till yogurt. Jag frös såklart nästan ihjäl efteråt och sedan dess är det bara gröt, gröt, gröt.

Vi måste prata om Rolfe

Kommer ni ihåg Rolfe, det rara telegrambudet i Sound of Music? Han är sjutton år, blond och blåögd och jättekär i sextonåriga Liesl. De skuttar omkring och pussas och man känner att det här är grabben hela dan, en svärmorsdröm.

Grabben med choklad i!

Men så hårdnar det politiska läget i Österrike. Nazisterna får allt större inflytande. Rolfe går med i Hitler Jugend, och plötsligt är han inte så gullig längre. Liesls pappa är anti-nazist, och det gillar inte Rolfe alls. Han blir allt kyligare mot Liesl, och när han till slut måste välja lojalitet väljer han nazismen, och avslöjar var Liesl och hennes familj gömmer sig undan soldaterna.

Häromdagen tänkte jag på Rolfe, när jag hittade en lapp i mitt postfack. En granne och jag öppnade våra postfack samtidigt, och brevbäraren var också där. Grannen hittade sin lapp först, sen såg jag att jag också fått en liknande. Brevbäraren konstaterade att det låg liknande lappar i allas postfack. Den var handskriven och ganska illa kopierad och hade ett djupt rasistiskt och nazistiskt budskap – det gick ut på att ”den vita rasen” är på väg att ”utplånas”. Grannen och jag jämförde våra lappar, illa berörda, och sen sa vi i mun på varandra: Det kan väl inte vara nån i huset?

Tanken på att någon av våra rara grannar skulle vara nazist är så obehaglig att det vänder sig i magen. Att man kanske delar hiss med nån som står och tänker att det viktigaste i världen är att man är vit. Att nån som kommer förbi när man står och grillar på gården kan titta på våra vänner med mörk hud och känna någon slags rädsla, illa förklätt till hat. Jag vill inte ha såna människor i min närhet utan att veta om det. Jag vill ta strid med dem, få dem att förklara sig, tvinga fram deras trolliga rädslor i ljuset, tjata på dem tills deras öron kroknar. Tanken på att nån jag småpratar med i farstun, eller nån i fikarummet på jobbet, eller kassörskan jag hälsar på varje dag i affären i smyg kan vara nazist, alltså på riktigt nazist, en som tror att en människas värde har något som helst att göra med hennes gener – den tanken är så oerhört sorglig. Det är som i en skräckfilm, som i Stepford Wives eller Invasion of the Body Snatchers.

Nåja, nu kanske jag tog i lite. Men det var skönt att få veta att det med stor sannolikhet inte var någon i vårt hyreshus som lagt lapparna i postfacken. Jag ringde en kollega som är expert på högerextremism, som sa att det är nån dåre som lagt såna här meddelanden i många hus i Stockholm – lite som de där tättskrivna lapparna man ser ibland på lyktstolpar och anslagstavlor.

Flera i huset som hörde av sig och tyckte att det kändes hemskt. Jag satte upp den här lappen som motvikt på ytterdörren:

Jag blir illa till mods av tanken på att vanliga människor, oavsett hudfärg, kan förvandlas till rasister när det politiska klimatet hårdnar och människor som känner sig oroliga vill ha någon att skylla på. Att jag kanske sitter brevid en Rolfe på bussen.

Det kanske verkar löjligt med en fredsduva men jag tror att det i såna här tider är så otroligt viktigt att vi verkligen anstränger oss för att vara öppna, vänliga, generösa och fredliga. Jag tror att det i längden är det starkaste av alla de vapen vi kan använda. Att vi inte vänder oss inåt i vår rädsla utan att vi möts och pratar om det vi är rädda för och hur vi kan hjälpa varandra.

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Försäkringskassan som gör folk sjuka

När jag blev jättesjuk förrförra sommaren trodde alla att det var utmattning (det var det, men också ett första tecken på cancer). Jag kunde inte gå, knappt stå upp, hade dålig syresättning, kraftlöshet, hjärtklappning, yrsel, andningsbesvär, huvudvärk, feberkänsla och kallsvettningar. Min husläkare sjukskrev mig på heltid i en månad men när jag träffade min företagsläkare tyckte hon inte att det räckte utan sjukskrev mig i sammanlagt två månader.

När en och en halv månad hade gått meddelade Försäkringskassan att de inte tänkte godkänna sjukskrivningen och alltså inte betala ut någon sjukpenning. Det var bara att gå direkt tillbaka till jobbet, fast jag var sjuk. Då hade jag redan varit hemma i 45 dagar, eftersom två av varandra oberoende läkare hade sagt åt mig att vara det. En lång tid att vara utan både lön och sjukpenning.

Jag överklagade till Försäkringskassan men det hjälpte inte. ”Tror ni att båda de här läkarna ljuger”, frågade jag handläggaren. ”Vi tror inte att de ljuger, eller att du ljuger” svarade hon. ”Men intygen är inte skrivna på rätt sätt.”

Jag kunde inte förstå vad hon menade, men min husläkare bekräftade att det är ett stort problem. Hon önskade att det skulle sitta en handläggare från Försäkringskassan med varje gång hon skulle skriva ett läkarintyg, för hon hade ingen aning om vad hon gjorde för fel.

Läkaren i den här artikeln i tidningen Sjukhusläkaren delar min husläkares frustration. ”Många, inklusive jag själv, upplever sig extremt ifrågasatta. Vi som läkare vill ju se oss som en samarbetspartner till Försäkringskassan. Så som det är nu har det i stället blivit väldigt mycket konflikter mellan enskilda doktorer och Försäkringskassans handläggare” säger hon.

”I samband med de här nya direktiven från regeringen om att sjuktalen ska ner upplever jag att man har har missat i utbildningen av handläggarna. De klarar inte själva av att se vad syftet med sjukskrivningen är utan vill att vi som läkare ska leverera statusfynd och beskriva i detalj så till den milda grad att det blir ett hinder i arbetet och ett arbetsmiljöproblem för oss.”

”… visst finns det mycket som behöver göras för att minska sjuktalen och för att få ett långsiktigt hållbart sjukförsäkringssystem. Men så som det ser ut i dag är kommunikationen mellan läkare och Försäkringskassan ett jättejätteproblem.”

I en annan av artiklarna berättar en läkare om hur hon till slut blev långtidssjuk av att försöka hantera Försäkringskassans kompletteringskrav.

Det är en mycket läsvärd och hemsk artikelserie. Även kommentarerna är väldigt talande.

Läs gärna också läkaren Roya Haikimnias reportage från en kurs i försäkringsmedicin, som visade sig vara en kurs i Arbetslinjen.

Och Toivo Jokkala i Arbetaren, om den verkliga orsaken till de urspårade sjukskrivningarna.

För några år sen kom en fantastisk intressant (och skrämmande) rapport inifrån Arbetsförmedlingen: Vi bara lyder, skriven av sociologen Roland Paulsen. Jag hoppas att han skriver en rapport om Försäkringskassan, och att alla får klart för sig hur det totala vansinnet som råder där drabbar sjuka människor så att de blir ännu sjukare.

 

Spara

Rasism bakom ratten

En jättekonstig sak hände häromdagen, i sjukresetaxin på väg ut till min cancerrehab på Vidarkliniken. Jag brukar jämt prata med chaufförerna, men den här dagen var jag trött och satt bara tyst och tittade ut genom fönstret. Efter kanske tjugo minuter var det nyheter på radion och chauffören skruvade upp volymen. Det handlade om Rinkebykravallerna.

Efter en stund började han kommentera nyheterna, lågt för sig själv, men jag kunde ändå höra. Han muttrade om ”såna där” och att man borde ”ta ut dem i skogen” och att det är konstigt att polisen aldrig griper nån men att det är för att ”där skyddar ju alla varandra”.

Förstås kunde jag inte låta bli att svara. Jag sa att jag inte alls tror att det stämmer utan att folk i Rinkeby är exakt som alla andra och att de flesta tycker att det är jobbigt och obehagligt. Han stod på sig och menade att ”muslimer är såna” och då blev jag fly förbannad. Då blev han också arg, och sa helt sjuka saker, typ att det är muslimskt att vara pedofil, och att folk som våldtar barn och som bränner bilar är lika illa. Till slut satt vi och skrek åt varandra i bilen! Mitt på E4:an! Jag har aldrig vart med om nåt sånt!

Till slut lugnade jag ner mig, och bad om ursäkt för att jag hade höjt rösten och svurit. Han i sin tur blev generad för att han hade gjort mig upprörd, han visste ju att det var en sjukresa så han tänkte väl att jag kanske var skröplig. Men jag sa att jag faktiskt är glad att jag lever, och när man skriker och bråkar så vet man iallafall att man inte är död.

Sen började vi prata mer normalt. Han började prata om sina farföräldrar i Polen som lidit under Stalin, och vi konstaterade att polacker inte står så högt i kurs i Europa. Och att ingen vill ha ett samhälle där man är sin etnicitet. Vi skakade hand när vi var framme.

Men det var bara så ovanligt och galet. Jag tänker att jag reagerade så starkt för att jag hade bråkat med en massa amerikanska Twittertroll kvällen innan (nåt jag inte heller gör i vanliga fall). Det är så mycket politisk spänning nu, jag känner mig så illa berörd över rasismen som pyr ut från de mest oväntade håll. Häromdagen hade alla i vårt hus fått nazistiska lappar i brevlådan. Det är inte klokt nånstans.

 

#blogg100 (eller 99 kanske eller)

Idag börjar #blogg100!

Jag har helt orealistiskt anmält mig att vara med. Vi får se hur det går! Fredrik Wass som hittat på det hela säger tröstande att en kan se alla sina uppdateringar som en del i blogg100, oavsett om det är på Facebook, Twitter, Instagram eller på bloggen. Det kanske är lite fusk men han säger att det är ”okej att fuska också i och för sig, eftersom den man ‘tävlar’ mot är sig själv. Det viktigaste är ju entusiasmen inför att blogga. Inte att man måste göra allt 100 procent rätt.”

Skönt! Nu börjar det!

Spara

Hundra, hurra (uppdaterad)

Nu haver jag skrivit på bloggen i hundra dagar i sträck, och nu ere slut, tut-tut-tut-tut-tut!

Det har varit roligt och ganska jobbigt. Men till stor nytta, för nu vet jag att det går, att jag kan disciplinera mig till att skriva varje dag även om inspirationen tryter, och även om jag är trött så ögonen går i kors.

Det kommer jag nog ändå inte att göra nu när jag inte måste. Det ska bli skönt att slippa stressen att skriva mot klockan. Men lite oftare än förut kanske!

Jag tittade igenom vad jag skrivit och är hyfsat nöjd. Den enda lösa tråden är ett uppslag i en kommentar från Lotten som jag inte har följt upp, men nu till sist gör jag det: tipsar om en slips som verkar bekväm men ändå förvånansvärt snygg.

Tut! *flyger bort med snabeln viftande i vinden*

Uppdaterat: Jag har inte alls skrivit på bloggen i hundra dagar i sträck, vilket Lotten påpekade i kommentarerna nedan. Men jag har skrivit hundra inlägg på 99,9 dagar (två råkade komma på morgonen och vid midnatt samma dag, den 4 mars). Det får duga! Tut!

Tack sjuttitalet för Jesus Christ Superstar

Gösus, som de säger i Feskekörka

1973 var jag elva år, min mamma och jag var i London och en kväll gick vi och såg musikalen Jesus Christ Superstar. Det var mindblowing, som man säger när man inte vet vad det heter på svenska. Det var min första musikal och jag blev helt kär i den. Vi köpte albumet samma kväll och det är nog därför jag har blandat ihop det och alltid trott att jag såg Ian Gillan, Murray Head och Yvonne Elliman som Jesus, Judas och Maria den kvällen, när det i själva verket var helt andra skådisar/sångare på scenen.

1992 fick jag en dotter som växte upp och blev en filmnörd, och som såg filmen Jesus Christ Superstar för första gången när hon gick i nian. Sen dess har vi käbblat om vilken som är den riktiga versionen och vilken som är den bästa versionen. Jag håller såklart på skivan och har såklart rätt.

Men iallafall! Detta (ändå) väldigt snälla barn gav mig biljetter till den svenska musikalen JCS i julklapp nu i julas. Den med Ola Salo i huvudrollen, som jag har velat se länge. Jag blev jätteglad och vi skuttade iväg till Göta Lejon. Där satt det en lapp på väggen där det stod att några skådespelare, bland annat han som spelar Judas, var sjuk den kvällen och att hans stand-in skulle spela rollen. Det var en fantastisk föreställning! Jag var inget stort Salo-fan innan men jag blev det då, dels för att han är bra som Jesus men framförallt för översättningen av Tim Rice texter till svenska. Den är genialisk. Och inhoppar-Judas var jättebra. Han stal faktiskt föreställningen från både Jesus och Maria.

Och sen! Sen kastade ödet lite tärning och den råkade rulla på mig så att jag fick gå och se samma musikal två gånger till! En gång i mars, en gång häromdagen. Orimligt, vansinnigt och väldigt roligt. Jag har nu suttit på balkongens bakre rad, på parkett i mitten och på andra raden. Jag har sett Jesus med och utan feber, två olika Pontus Pilatius och två olika Judas. (Inhopparen två gånger. Han var faktiskt bättre än ordinarie, vilket inte vill säga lite! Och mycket hetare, enligt källor som jag inte får avslöja.)

Historien kan ni ju (eller läs upp er lite här) fast sen har förstås Tim Rice och Andrew Lloyd Webber lagt till och dragit ifrån och gjort det till en helt egen historia. (Jag funderade faktiskt på det faktum att den är skriven på 70-talet, det kanske bara var då man man ville göra en så andlig och politisk musikal? Sen dess har det liksom kanat utför och allt är bara ytligt och glitter. Eller har jag fel? Görs det fortfarande stora kommersiella produktioner med ett budskap?)

I den svenska versionen är det ytterligare egna vinklar, bland annat är relationen mellan Jesus och Judas laddad på ett sätt som traditionalisterna säkert inte gillar. Men jag ska inte avslöja för mycket, om ni har tänkt se den!

Alla de svenska låtarna finns på Spotify, och där finns också en sång som jag aldrig hade hört innan jag gick och såg JCS på Göta Lejon, fast jag hade sett den i London -73 och lyssnat på skivan tusen miljoner gånger. Den heter Could we start again please / Låt oss börja om nu, och det var kanske den finaste sången i hela musikalen. Det visade sig att den hade specialskrivits för filmen, så dottern hade hört den tusen miljoner gånger. Fnys.

Video

Böcker som berör (igen)

Hur gör en författare för att få grepp om läsarens hjärta – och vrida om? Det är ändå ganska få böcker som verkligen berör, som får en att gråta, skrika, kasta saker eller bli förstenad i timmar med tom blick. Det räcker inte med att boken är spännande eller bra, inte ens med att den lockar fram en tår eller ett leende. Här pratar vi om starka känslor, starka böcker – kanske en på tusen.

1984
När jag var sexton och läste 1984 av George Orwell blev jag helt chockad av slutet. Jag slängde faktiskt boken ifrån mig som om den hade bitit mig i handen, jag grät och svor och önskade att Orwell hade levt fortfarande, så att jag hade kunnat slå ihjäl honom för att ha skrivit en så vidrig bok.
Ganska många jag känner nämner 1984 på sina topplistor över böcker som verkligen berör, som har betytt så mycket i en människas liv så att det känns som om något har förändrats för alltid när man avslutat boken.

Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth är en annan bok som sliter hjärtat ur kroppen på en, fast av andra anledningar. Det är en sann historia om att förlora sin närmaste människa i livet, sin tvillingsyster, när man bara är tonåring. Att se sin döda syster varje gång man ser sig i spegeln. Att ibland inte riktigt veta vem man är, särskilt när andra råkar kalla en för fel namn. Måste läsas med ett kilo näsdukar i närheten.

Processen

När vi diskuterade det här igår vid middagsbordet var det två personer som ville ha med Processen av Franz Kafka på listan över omvälvande, sinnesstudsande böcker. Den är både obehaglig för intellektet och känslan, ungefär som 1984.

Brott och straff av Fjodor Dostojevskij kom också på tal. Alla som någonsin har funderat på att begå ett mord borde läsa den först, men även mer stillsamma personer kan känna sig kusligt gripna av Raskolnikovs öde.

When I Was Five I Killed Myself

Två av de yngre i sällskapet hade framförallt darr- och snyftminnen av Harry Potter-böckerna (särskilt Half Blood Prince) av J K Rowling och den mycket speciella lilla boken När jag var fem dödade jag mej av Howard Buten.

vampyrbok

Flera vid bordet hade också känt sig omskakade av Interview with the vampire av Anne Rice, och kanske fler av hennes vampyrböcker.

Sen blev det lite rörigt vad som skulle räknas som ”väldigt starka böcker” och vi kom fram till att det måste finnas två undergrupper:

epepe

Den första är torra starka (som bara skakar om hjärnan, utan tårar) – där hamnade bland andra Framtidsprocessen av Stanislav Lem, Biblioteket i Babel av Jose Luis Borges, Epepe av Ferenc Karinthy (om en ungersk språkforskare som går helt vilse), den nygamla Tärningsspelaren av Luke Rhinehart och Mer än människa av Theodore Sturgeon, en framtidsskildring av en övermänniska.

More than human

Den andra undergruppen är galenböcker, alltså böcker som man tror att man ska bli galen av att läsa. Där ville vi ha med bland andra Franny and Zooey av J D Salinger, Ingen dans på rosor av Hanna Green och den spritt språngande galna The Eden Express av Mark Vonnegut.

Vilka böcker har berört dig mest?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

(Det här inlägget har varit publicerat en gång tidigare, 15 januari 2006, på gamla Anna Toss & C:o)

Hårfeger

Ska klippa mig idag, lite kortare än sist. Ungefär till axlarna.

Det är en urmesning. Egentligen vill jag klippa av alltihop så att det blir lika kort som det var 1983, när jag väntade första barnet. Ännu kortare än så här alltså:

ett år senare

men varje gång jag tänker på det så mesar jag ur. För hur ska det se ut. Och vad ska folk tro.

Bara så att ni vet alltså: den dagen ni träffar mig med snagg, det är den dagen då jag inte är en mes längre.

Hur gör man när man ler?

Idag har jag blivit plåtad av en kompis som är fotograf. Hon är jättesnäll och tog en miljon bilder, det var nödvändigt för att jag blinkade på två tredjedelar av dem. Tur att hon har sånt tålamod. Jag frågade om det kanske var lättare att ta bilder på folk som inte hellre får bambustickor under naglarna än att bli fotograferade och hon sa att jo, så kunde det nog vara.

Det värsta med att sitta och le mot en kamera är att efter två minuter tappar man känseln i ansiktet. Man vet att man sitter och gör något med munnen men man vet inte: är det ett riktigt leende? Eller ser man bara ut som en grinande galning?

Jag skulle vilja se cool ut

cools mamma

eller jättecharmig

det kanske är algerna som gör det?

eller varför inte ha ett smittande leende

jag menar vem faller inte för det här?

men jag vet att jag bara kommer att se ut som Cheshirekatten,

intressant, men inte precis pålitlig

och det kan väl vara charmigt på sitt sätt men det var inte riktigt det jag ville.

Det sägs att ett Duchenne-leende som innefattar aktivitet i både skrattmuskeln (musculus zygomaticus major) och ögats ringmuskel (musculus orbicularis oculi) är det enda riktigt sympatiska leendet.

röd kofta hjälper!

Jag kände mig inte så Duchenne idag. Nästa gång jag blir plåtad måste jag nog ha någon som står bakom fotografen och gör löjliga grimaser.

som sagt det räcker inte med bara skrattmuskeln

Om jag hade nio liv

– Tänk om jag hade haft nio liv, brukade min mamma sucka längtansfullt. – Då skulle jag ha blivit konsertpianist i ett, målare i ett annat, utrikeskorrespondent i ett tredje …

(Hon kan ha blandat ihop reinkarnation och katter, men man fattar ju vad hon menade.)

Jag skulle också gärna ha nio liv och få göra olika saker i dem. Om jag hade nio liv skulle jag vilja vara

  1. uppfinnare
  2. konsertpianist (och ja ja skulle förstås behöva öva mina 10 000 timmar först, eller som ynglingen som hejdade en farbror och frågade ”Hur kommer jag till Konserthuset?” och fick svaret ”Övning, övning och åter övning”)
  3. Jag i den blå klänningen

    vinodlare

  4. serietecknare
  5. buddhistmunk (en snäll som inte gör en fluga förnär)
  6. poet
  7. dirigent (förutsatt att jag fått tillräckligt med god karma i föregående liv)
  8. koltrast
  9. katedralbyggare
  10. president.

Vad skulle du vilja ha för liv? (Det behöver inte vara nio, bara fler än ett!)

Vetenskap och folkbildning

Igår hade tv-programmet Kalla fakta en granskning av informationen och kampanjerna om vaccinet Gardasil. Inte om själva vaccinet alltså, utan om hur det har presenterats i Sverige. Jag rekommenderar varmt att se både programmet och studiodebatten efteråt.

Föreningen Vetenskap och folkbildning var inbjudna till studiodebatten och representerades av sin ordförande Martin Rundkvist. Jag kände inte till honom tidigare men tyckte att han var nedlåtande och framförallt undvek på det mest slingrande vis jag sett att svara på programledarens frågor. Kolla själv, Ormkvinnan på cirkus skulle bli stum av beundran (klippet börjar där han får sin första fråga):

Jag är ett stort fan av både folkbildning och vetenskap. I min familj är typ alla läkare och journalister. Jag är uppfostrad att alltid söka den vetenskapliga förklaringen, att hitta källan, att granska kritiskt. Min mamma och morfar var glödande ateister, och jag fick lära mig tidigt att reklamen bara försökte luras och hur man måste tänka själv, i alla lägen. Så jag är skeptisk, av födsel och ohejdad vana.

Men många av de som kallar sig skeptiker idag är det bara till namnet, känns det som. Både föreningen Humanisterna och föreningen Vetenskap och folkbildning är snarare religiösa i sitt förhållande till det de kallar vetenskap. De är inte skeptiska till allt, utan bara till vissa saker. De säger sig vilja avslöja kvacksalvare som tjänar pengar på människors rädsla, men de siktar sällan eller aldrig in sig på motståndare som är större än de själva. Påfallande ofta går de storföretagens och makthavarnas ärenden.

Jag har resonerat med många såna här pseudo-skeptiker, och jag har märkt att de ofta saknar förmågan att tänka om. Men det är ju en av de viktigaste egenskaperna hos en forskare: att förstå när man har följt fel spår, och slå in på ett nytt. De bortser gärna från fakta och historik som inte passar in i deras resonemang.

De sammanhang där jag framförallt har stött på den här sortens ”folkbildare” är i diskussionerna om att föda hemma och i diskussioner om läkemedel. Mina åsikter baserar sig på erfarenheter som jag har gjort under många år som förälder, och på information som jag fått genom att läsa facklitteratur och intervjua sakkunniga. Jag har försökt filtrera fram verifierbara fakta ur allt jag hört, och jag har lyssnat på motstridiga uppfattningar och försökt förstå drivkraften bakom. Det betyder inte att jag vet vad som är sant. Det betyder inte heller att de metoder jag föredrar alltid passar in i den rådande vetenskapliga metoden. Däremot betyder det att det är beprövat av mig, och har fungerat för mig.

Självklart är jag också påverkad av trender, jag har precis lika mycket som VoFarna en politisk agenda. Men jag försöker vara medveten om det, vara saklig och kompromissa när jag inser att det är nödvändigt. Därför stör det mig jättemycket (säkert för mycket) att bli avfärdad som foliehatt och dåre av folk som tycker att de själva sitter inne med sanningen och gör ett stort nummer av det. Tröst för ett tigerhjärta att de beundrar personer som Semmelweis, Mendel och Einstein, som alla blev avfärdade som dårar under sin livstid.

För som Einstein sa:

”I believe in intuition and inspiration. … At times I feel certain I am right while not knowing the reason. When the eclipse of 1919 confirmed my intuition, I was not in the least surprised. In fact I would have been astonished had it turned out otherwise. Imagination is more important than knowledge. For knowledge is limited, whereas imagination embraces the entire world, stimulating progress, giving birth to evolution. It is, strictly speaking, a real factor in scientific research.”

Var skulle vetenskapen vara utan folk som tänkte fritt, tänkte stort, tänkte om? Som inte tog regler för givna? Var skulle vi vara utan drömmarna, filosoferna, science fiction-författarna? Ska vi vara lika självgoda som Nobelpristagaren i fysik Albert. A. Michelson var i sitt tal 1894 och tro att vi redan vet allt som finns att veta:

”The more important fundamental laws and facts of physical science have all been discovered, and these are now so firmly established that the possibility of their ever being supplanted in consequence of new discoveries is exceedingly remote.”

Nej, lite ödmjukhet är på sin plats menar jag, inför allt det vi inte vet ännu. H. G. Wells får avsluta mitt försvar för vetenskap som håller dörren öppen, och folkbildning med respekt:

”New and stirring things are belittled because if they are not belittled, the humiliating question arises, ‘Why then are you not taking part in them?'”