Tre veckor på Vidar

Efter min långa cancerbehandling på SÖS och KS blev jag remitterad till rehab på Vidarkliniken. Det vill säga, Stockholms landsting har fem olika rehabkliniker att välja på – jag valde Vidar, eftersom jag hört så mycket bra om den från vänner som varit inlagda där. Det är ett antroposofiskt drivet sjukhus.

vidar-2016-11-09-14-17-02

Allting på Vidarkliniken är varmt, välkomnande, ulligt, mjukt och vilsamt. Det är kanske det mest människovänliga ställe jag varit på i hela mitt liv. Här är mitt rum.

vidar-2016-11-26-11-53-21

Även sjukhuskorridorerna på Vidar skiljer sig ganska mycket från de på SÖS och KS.

vidar-2016-11-09-11-21-05

Vilan är viktig på Vidarkliniken. Jag visste inte hur mycket jag behövde vila förrän jag kom dit! Första veckan var jag så orimligt trött – så var det för alla andra jag pratade med där. Första veckan var man trött, hungrig och omtumlad. Andra veckan började man känna lugnet. Fortfarande sen jag kom hem är jag innesluten i en bubbla av lugn, som om stress inte kan komma åt mig.

vidar-2016-11-27-09-30-18

Erik Asmussen hette den danska arkitekten som ritat både Kulturhuset i Ytterjärna, på bilden, och Vidarkliniken. Arkitekturen är enligt antroposoferna tänkt att bidra till tillfrisknande.

vidar-2016-11-09-15-11-42

Fönstret i Kulturhuset får färg av olika metaller och är diamantslipade.

vidar-2016-11-16-17-53-28

Matsalen där vi åt frukost, lunch och kvällsmat varje dag

vidar-2016-11-09-15-32-41

Veckans meny visas på en skärm. Maten är vegetarisk för det mesta, och god! Lustigt nog vande jag mig direkt vid att äta kvällsmat redan klockan fem, utan att bli hungrig på kvällen. Och att äta gröt till frukost varje dag, och till kvällsmat ibland :)

vidar-2016-11-09-15-32-47

Första dagen satt jag ensam vid ett av de tysta borden, för att ge mig själv en chans att landa lite istället för att börja babbla med en gång.

vidar-2016-11-09-15-32-56

De flesta som kommer till Vidarkliniken är lite sköra och tilltufsade. För en del tar det sig uttryck i gränslöshet, andra blir väldigt tillbakadragna. Den här tumregeln är bra för att utjämna olikheterna och bidra till lugnare stämning vid måltiderna.

vidar-2016-11-09-17-14-56

Frukost med utsikt

vidar-2016-11-25-08-01-04

Omgivningarna i Ytterjärna är fantastiska, alla årstider. Det finns många fina promenader. När jag kom var allting täckt av snö, sen regnade det och blev barmark igen.

vidar-2016-11-10-08-57-34

vidar-2016-11-09-14-27-18

vidar-2016-11-09-15-14-53

vidar-2016-11-09-15-15-00

vidar-2016-11-09-15-16-38

vidar-2016-11-09-15-28-46

Vidarkliniken har sitt eget vattenreningssystem med vattentrappor och dammar. Mycket meditativt, men som system betraktat skrotfärdigt. Trappstegen är hjärtformade för att vattnet ska gå i åttor och därmed få in maximalt med syre för reningens skull.

vidar-2016-11-10-13-28-32

vidar-2016-11-13-14-30-57

På Mikaelsafton kom barn från Örjanskolan med lyktor i händerna och sjöng för oss på innergården.

vidar-2016-11-10-16-33-41

Mitt fönster med lampan

vidar-2016-11-11-14-35-55

Bakom sjukhuset finns en äppellund som blev min favoritplats. Lika vacker i alla väder. Det luktade äpple på långt håll och på många träd hängde goda vinteräpplen. Rött järn är fantastiskt gott!

vidar-2016-11-11-14-48-20

vidar-2016-11-16-10-00-00

vidar-2016-11-16-10-03-50

ROTE ESIERAPFEL

vidar-2016-11-24-11-18-06

Lite längre neråt vägen finns Nibble handelsträdgård, trädgårdsparken med projektet Dina 200 kvadratmeter, vattentrapporna, växthus och odlingar.

vidar-2016-11-22-15-28-56

vidar-2016-11-12-11-31-10

vidar-2016-11-12-11-32-06

vidar-2016-11-12-11-32-59

vidar-2016-11-12-11-33-09

vidar-2016-11-12-11-51-39

Här börjar havet. En koloni av sothönor fanns här varje dag.

vidar-2016-11-13-14-40-32

vidar-2016-11-15-10-25-02

vidar-2016-11-15-10-25-43

Frostiga dagar

vidar-2016-11-16-08-05-33

vidar-2016-11-16-10-10-14

vidar-2016-11-16-10-13-53

… och plötsligt varmt och soligt och en björk full med gula sångare.

Precis utanför huset växer en mistel. ”Misteln är mycket välkänd för sina många botaniska egendomligheter. Den sprids genom att fåglar äter bären och sedan lämnar sitt träck med fröna i, på det blivande värdträdets grenar. Misteln förekommer endast som en halvparasit på träd, vanligen på grenar och kvistar högt uppe i kronan. Den är i Sverige funnen på 20-talet olika värdträd arter t.ex. ek, hagtorn, vildapel, rönn, lönn och alm. Den växer som en tät rundad buske som syns bäst när trädet är avlövat. Misteln har nämligen vintergröna blad, något som uppfattats som magiskt av tidiga kulturer. I Norden är den mycket sällsynt och påträffas i lövskogsrika trakter i södra Skandinavien, till exempel i östligaste Småland, på Mälaröarna, i sydöstra Norge och i stora antal i och runt Västerås. Speciellt längs Johannisbergsvägen och Norrleden vid Stenby. Linné anträffar rikligt med mistel på Kinnekulle 1746 men redan på 1800-talet har den dött ut där. Sista misteln försvann från Kållandsö och Läckö slott 1919. Eventuellt kan insamling som julpynt och kallare klimat ha spelat in.

Dagrummet blev en trygg plats. Där satt vi och la pussel, drack te, stickade, spelade kort, sjöng ibland, tände en brasa. Var tillsammans, vi på avdelning 2 som troligen aldrig skulle ha träffats annars. Trötta människor, nära samtal. Viktiga vänner, som jag ofta längtar efter.

vidar-2016-11-24-10-10-41

vidar-2016-11-26-19-54-28

Natten var kolsvart, Vidarkliniken ligger mitt ute i ingenting. Solen gick inte upp förrän vi kom ner till frukost. Klockan sex, när medicinerna kom, lyste månen fortfarande som en silverbricka ovanför grantopparna utanför mitt fönster. Bara en svag gyllene rand längs horisonten visade att morgonen var på gång.

vidar-2016-11-17-06-15-00

vidar-2016-11-17-06-25-30

vidar-2016-11-17-06-29-47

En dag plockade jag en kvist med runda, knottriga bollar utanför huset. Jag ställde dem i fönstret, och tre timmar senare hade de exploderat till fjunbollar! Har ingen aning om vad växten heter, men det är som trolleri!

En annan dag gick vi på Örjansskolans julbasar och fyndade leksaker, pepparkakor och baklava.

vidar-2016-11-19-13-41-24

En av mina behandlingar var läkeeurytmi, här är terapirummet. Terapin har många likheter med tai qi och qi gong, och var väldigt uppiggande!

vidar-2016-11-20-12-27-07

Sista veckan gick jag två långa promenader varje dag, det blev så lätt och oemotståndligt. Den här var en av de finaste: en lång stig längst havet, sen brant upp och ner igen genom skogen.

vidar-2016-11-22-10-03-01

En eftermiddag gick jag runt i dimman, medan det blånade och mörknade. Till slut var det bara gatljusen som ledde mig hem. Gatlyktorna är låga, för att visa vägen men inte skymma stjärnorna. Omtänksamt!

vidar-2016-11-22-15-25-28

vidar-2016-11-22-15-31-45

vidar-2016-11-22-15-35-25

vidar-2016-11-22-15-39-12

vidar-2016-11-22-15-45-32

vidar-2016-11-22-15-46-25

vidar-2016-11-22-15-47-48

vidar-2016-11-22-15-49-26

vidar-2016-11-22-15-50-12

vidar-2016-11-21-17-00-41

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Tidsresa till Motala

Varje sommar, jul och påsk när jag var liten åkte jag och min mamma till Motala för att hälsa på min mormor och morfar. De bodde i ett hus som fortfarande återkommer ofta i mina drömmar: Villa Toss, ett slags muminhus fast fyrkantigare, ett vitt träslott som låg på en ö, inringat av Göta Kanal på ena sidan, Motala Ström på andra sidan, bilvägen på tredje och järnvägen på fjärde sidan. De senaste dagarna har jag tänkt jättemycket på huset och på om jag kanske skulle göra en road trip till Motala för att se det igen. Tillsvidare kommer här en drös med bilder och historia:

villa_toss-08

Huset från kanalsidan, lekstugan syns till vänster om huset. Fotografen står ungefär i jämnhöjd med slussarna.

villa_toss-10

Samma fast snöigare. Nu syns inte lekstugan, men det röda garaget. Och min mammas översnöade folkabubbla utanför.

villa_toss-02

Huset från strömsidan. Verkstadsvägen går mellan huset och sluttningen ner mot strömmen. Växthuset i sluttningen är helt översnöat!

villa_toss-14

Längre söderut från strömsidan, nu syns växthusets fönster iallafall. Jag vet inte vem som bodde i huset bredvid växthuset.

villa_toss-09

Huset från Verkstadsvägen (strömsidan). Björkportalen och flaggorna var nog för något finbesök från England.

Huset byggdes runt 1870 av ”Motalakungen” John Andersson, som döpte det till Strömsborg men var tvungen att sälja det i slutet av seklet när han kom på obestånd. Min morfar kom till Motala från Stockholm cirka 1908, när han var 25, och fick jobb som provinsialläkare och blev senare stadsläkare. Jag vet inte om han köpte huset eller om det ingick i jobbet: det fanns i alla fall väntrum, mottagningsrum och undersökningsrum på bottenvåningen så det var där han hade sin praktik. Sedan hans tid är det känt som Villa Toss.

Jag älskade det där huset så mycket, och fast jag inte har varit där sen 1974, när jag var 11 år och vi just hade begravt min mormor, så kommer jag ändå ihåg exakt hur huset såg ut på insidan. Jag har som en planritning i huvudet och det är bara bitar av den som är lite otydliga. Det är som en film där jag går genom hela huset och minnena dyker upp som pokémons framför varje steg jag tar, åt alla håll jag tittar.

Där, på grusplanen bredvid garaget ligger den magiska lekstugan med ett kök som var precis som ett riktigt fast allting var litet.

Lekstugan! och framför den min morfar Gidde i läkarrock, hans mamma, en av mina morbröder, två okända personer och en blank och fin bil.

Där är trappan där jag skulle stila för mina kusiner och hoppa över all stegen men ramlade på knä och min morfar fick plocka grus med pincett ur mina knän.

gidde_my

Fast här är det min morfar och Lilla My som sitter på trappan. En av dem brukade hoppa ganska obehindrat.

När man går in köksingången går man först förbi trappan ner till källaren där min kusin sa att han hade hört en röst i mörkret som sa ”blodet droppar, blodet droppar …” Jag skyndade mig alltid förbi den om jag var ensam, in i köket där tant Elsa brukade laga mat när det var fest.

villa_toss-04

Jag vet inte om hon vid spisen är Elsa som ung, det här måste vara 30–40-talet nån gång för min morbror Magnus ser ut att vara kanske tio. När jag kände henne var hon gammal som en gammal rund hemul. Och jättesnäll.

Om man gick direkt till vänster kom man ut i serveringsgången mot matrummet, där stod min morfars jättestora kolsyretub som han använde när han gjorde eget mineralvatten. Till höger var skafferiet där vi brukade smita in och stjäla kakor i obevakade ögonblick, och vid bordet mitt i köket åt vi alla vardagsmiddagar. De slutade ofta (precis som helgmiddagarna) med att nån sprang iväg och grät. En gång, när jag var fem, var det min mamma och min mormor som bråkade (som de ofta gjorde). Det var ett ovanligt upprört gräl och min mormor sa nånting, jag minns inte alls vad, som gjorde att min mamma blev blek och tystnade helt. I pausen som uppstod kom jag plötsligt på ett uttryck som jag hade hört någon säga nyligen och som tycktes passa särskilt bra in på situationen. Jag ville briljera, vände mig till min mamma och sa: Där fick du så du teg! Hon tog det inte alls särskilt bra.

Rakt fram från köket gick man ut i hallen, under affischen med hälsoregler, förbi den lilla toan och handfatet med mässingskranar där vi alltid måste tvätta händerna före maten, och sen in i hallen där tåg-xylofonen stod som min mormor spelade en särskild melodi på när det var mat, och sen trappan där min morfar rasande släpade upp mig för att slänga in mig i min mammas rum en gång när jag sagt emot honom. Efter trappan kom dörren in till salen och därifrån gick man in till mottagningen. Jag fick sitta där inne när min morfar hade patienter, om jag höll mig alldeles tyst. Innanför det var undersökningsrummet, och på andra sidan patienternas väntrum: de fick gå in genom stora dörren på kanalsidan, familjen gick alltid in genom köksdörren om det inte var fest.

Jag kan fortsätta genom hela huset men det blir för långt. Men några fler bilder ändå! När jag ändå sitter här och drömmer om Motala. Klicka på bilderna för att se dem större i ett tjusigt bildspel!

 


Min mamma och hennes syskon sålde huset 1975 till en till en ingenjör på Motala Verkstad – hans son skrev till mig på Flickr och berättade mer om husets historia, till exempel att huset ägdes vid millennieskiftet av någon som förskingrade 24 miljoner kronor från Electrolux där han jobbade. Sen köptes det av företaget Svensk Vodka AB och var visningshus i några år. Då hade jag kunnat åka ner och gå runt i huset så mycket jag ville, men det kom alltid nånting i vägen. Dumt! Jag borde masat mig dit. Vodkabolaget sålde 2007 till Bengt Pettersson, som bor där nu. Och nu ska han också sälja! Här är ett reportage i Corren, med bilder och en video som visar olika delar av huset och en intervju med Bengt P om husspöket.

Så nu känner jag: jag måste försöka få se huset en sista gång. Och även: den som ändå hade 9,6 millar över efter att alla räkningar var betalda! Jag skulle inte tveka en sekund att köpa huset. Om inte annat än för nöjet att få gå upp för trappan igen till vinden där min mamma döptes av sina bröder och där det fanns stora träkistor med skelett i (sa min kusin) och där det fanns en stege upp till tornet som min mormor klättrade upp för varje morgon och kväll för att hissa och hala flaggan, och om hon upptäckte att jag smög efter henne på stegen blev hon JÄTTEARG. Och så skulle jag fira jul där och bjuda in alla släktingar och ha marsipan och nougat på spiselkransen, och när tomten precis hade lämnat huset skulle jag komma in (som min mormor alltid gjorde när jag var liten) och vifta med ett par jättestora vita underbyxor och säga att tomten hade glömt dem på trappan. (Där skulle alla likheter med min barndoms jular ta slut, för det som brukade hända sen var att min mamma och hennes syskon började tjafsa med varandra och höja rösterna och rusa iväg, och vi barn satte oss under matsalsbordet för att slippa lyssna på de jobbiga vuxna. Bara det roliga skulle vi spara!)

Nu har jag ju inte 9,6 miljoner, så jag hoppas att nån annan snäll person köper huset och använder det på bästa sätt. Med spöke och allt.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Nya perspektiv

I John Carpenters film They Live (1988) upptäcker huvudpersonen Nada att världen i själva verket styrs av utomjordingar. De har förslavat människorna genom att få dem att sätta konsumtion före allting annat, och de skickar hela tiden ut subliminala signaler om lydnad och underkastelse och uppmaningar att köpa mera. Nada råkar sätta på sig ett par solglasögon som avslöjar världen som den egentligen ser ut, där de styrande är demoner och de subliminala signalerna blir tydliga.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag känner att jag har de där glasögonen på mig varje dag, inte så att jag ser utomjordingar men väldigt tydliga budskap om att köpa mer saker och bråka mindre.

Nåt liknande händer när jag börjar lyssna på folk som berättar utifrån ett perspektiv som sällan hörs i den vanliga svenska vardagen. När jag väl har fått på mig de glasögonen, de som visar hur världen ser ut för många av de som inte uppfyller normen och idealen, då blir det väldigt svårt att se den som förut igen. Plötsligt måste jag ompröva en massa erfarenheter och övertygelser. Humor som kanske inte var så rolig? Idoler som kanske inte är så genomtänkta? Det är obekvämt! Men viktigt.

Jag tipsade tidigare om ett Instagram-konto som är ett par såna glasögon: Adopterad i Sverige. Här är några fler, väldigt värda att följa och bara lyssna på.

insta_machoMachokulturen (finns även på Twitter) ”uppmärksammar destruktiva mansroller och beteendemönster och hur inpräntade sådana mönster och roller ofta är i vårt samhälle”

Funkofobi Berättelser av människor som drabbats av funkofobi.

Psykofobi ”Forum för psykisk ohälsa”

insta_kvinnohKvinnohat (finns även på Twitter) Om kvinnohat

Fet kvinna (finns även på Twitter) ”Om förtryck som drabbar tjocka”

Svart kvinna Bilder av sexualisering, exotifiering och rasism

Asiatisk kvinna ”Berättelser om strukturell rasism, exotifiering, etc från människor som ses som asiatiska kvinnor.”

insta_transTransiarkatet (finns även på Twitter) Transseparatistiskt forum

 

 

 

Skicka vidare: november

Internet alltså! Det är som ett hav fullt med plankton och man själv en bardval: så fort man gapar det allra minsta får man barderna fulla med intressant jox. Eller som att man har fickor fulla med ludd som aldrig tar slut och som är jätteskönt att pilla på och som gör att man aldrig får nånting gjort. Eller nånting annat. Det här är iallafall sånt jag vill dela med mig av.

Intervju med My Skarsgård som blev alkoholist fast hon verkligen, verkligen inte ville det. Den berörde mig mycket och jag kommer nog tillbaka till den.

• Instagramkontot Adopterad i Sverige. Finns även på Facebook. Låter adopterade berätta om sina erfarenheter. Ett av många bra konton på Instagram, får återkomma där också.

atco nov henSara Lövestam i Språktidningen, om varför vissa ord retar oss. ”Nya substantiv, adjektiv och verb tas emot med öppen famn. Men när nya ord knackar på dörren till stängda ordklasser kliar det i språkörat.”

Lars Lindström i Expressen: Fint och vemodigt om att inse att det är över, när ungarna flyttar ut. ”Plötsligt var de borta. De två människor vi levt med under två decennier, i samma familj, under samma tak, väljer att flytta och lämna oss ensamma med ödslighet, två tallrikar i stället för fyra vid middagen, mjölk som surnar i kylskåpet, inga högar av skor att snubbla på i hallen.”

Meghan Trainor – All About That Bass Dels är den kontroversiell, för att den tar upp tjejers kroppar och hur de ska se ut. Jag har tänkt en hel del på det och återkommer med den här också, för jag vill jämföra den med några andra musikvideos. Dels är den också svängig! Och svår att sluta lyssna på!

• ”Om det här är @AndrevWalden’s första steg på vägen att bli en svensk XKCD är jag så sjukt för” twittrade Jack Werner häromdagen, och jag kan bara hålla med. Andrev är personen bakom det magiskt underbara vetenskapliga rojalistiska Rymdslottet, men texten som Jack länkade till var den här: Vad skulle hända om en sexmånaders bebis fortsatte växa i samma takt?

• Och för dig som inte minns vad XKCD är: en serie som handlar om vetenskap. Och annan galenskap. Slutpoängen ser man bara om man håller musen över själva serierutorna. (Det finns tre sätt att hålla en mus över en serieruta, du får prova dig fram.)

My manifesto for fixing the Internet Mikael Kazarnowicz skriver om varför Internet har blivit trasigt, och hur just DU (och han, och jag) kan laga det. Viktig läsning.

atco nov jimwales• På samma not: Why we collaborate. TED-radio om varför, och hur, miljontals människor samarbetar online på olika sätt, ofta helt ideellt.

Långvariga relationer bygger på två egenskaper, enligt forskare som intervjuat en massa gamla stötar som varit ihop länge.

‘Am I being catfished?’ är en lång, rörande, störd och väldigt rolig berättelse om hur en författare konfronterar en person som ger hennes bok ett dåligt omdöme på Goodreads. Och upptäcker att hon hamnat i mörkaste trollskogen.

Så hotas Europa av ultranationalismen. En av de bästa artiklarna om SD, fascism, nationalism och läget i Europa jag läst. Av Henrik Arnstad i DN. ”Bakom det ständiga skällsordet ‘antidemokrat’ ligger en plötslig osäkerhet. Vi är inte längre överens om vad själva ordet ‘demokrati’ betyder, vilket inte är någon slump.”

Tio saker vi verkligen kan låta bli att säga till små barn!

atco nov evidenceThe Evidence on Waterbirth När mitt första barn föddes för 32 år sen ansågs det som krångligt, men inte farligt, att föda i vatten. Sedan dog ett barn under en vattenfödsel och det blev full panik på alla BB-kliniker. Sedan dess har diskussionen gått varm om huruvida det är bra att föda i vatten. Det senaste är en rapport där forskarna mycket grundligt går igenom alla bevis för och emot, och landar med stor säkerhet på för.

• Podcasten Om krisen kommer produceras av DinSäkerhet.se, mina grannar på jobbet. I första avsnittet handlar det om din hemberedskap. I hur många dagar klarar du dig om krisen kommer? Hur länge räcker maten i ditt skafferi? Och hur funkar livet på Manhattan när elen slocknar i en hel vecka? I avsnitt 2 om att agera i kris. När katastrofen kommer vill vi alla vara hjältar. Men vad är det som avgör om vi lyckas? Går det att öva i förväg? Och hur mår en hjälte när lugnet har lagt sig? Intressanta intervjuer och reportage.

• Och på mitt jobb handlade en av de senaste fredagsbloggarna om något liknande: Packa din krislåda! (Har du en krislåda?)

”A.Rab” by Gnucci Skön video av svenska rapparen Ana Rab. Based on a true story.

Allyawan – Samma som mig Mera bra svensk rap! Här av Allyawan.

Skriv på mot bisfenoler. Bisfenoler är hormonstörande ämnen som kan hittas på massa ställen – i konservburkar, kvitton, eller det där vita som vi lagar barnens tänder med. Bisfenol A har i djurförsök kopplats till negativa effekter som problem att få ungar, men också påverkat fosters utveckling av hjärnan och visats störa beteendet hos djuren som fick ämnet i sig under fostertiden. Skriv på Naturskyddsföreningens namninsamling som ska lämnas till miljöministern inför att beslutet ska tas i januari!

Oatmeal om kometlandningen (klicka för större bild)
oatmeal_comet(bonus-oatmeal om bacon)

Ursula Le Guin: We Need Fantasy Because ”Hard Times Are Coming” Jag har sparat det bästa till sist. Ursula, jag älskar dig så mycket.

atco nov leguin

Varsågoda att skicka vidare!

Hårigt!

Det här kommer att handla om kroppsbehåring, och vara ganska grafiskt. Ord som kan göra vem som helst blyg, som till exempel ”fitta” kommer att förekomma. Nu är ni varnade!

fittland_small

Fittlands logga by Hannah Willén

Till att börja med finns det en ny blogg som heter Fittland, och jag är en av de som skriver där. Det gör jag för att jag nyligen insåg att jag är en typisk 60-talist med en ganska typiskt, vingligt förhållande till sånt som har med sex och kön att göra: jag vill tycka att det är enkelt och härligt, eller jag tycker faktiskt att det är enkelt och härligt men jag har väldigt svårt att uttrycka det, och jag måste hela tiden göra upp med gamla föreställningar om vad som är skämmigt. Jag vill inte bli en gammal stofil, särskilt inte när det händer så mycket roliga nya saker på kvinnofronten. Så jag tog ett djupt andetag och dök ner i det kvinnliga könet, så att säga. Häng med!

baretobush_googly

Kanin, men ändå inte

Hur som helst så tipsade vi på Fittland-bloggen häromveckan om en annan blogg, den amerikanska Growing Out My Bush. Det är en bilddagbok från 2013 där en anonym tjej dokumenterar hur hennes könshår växer tillbaka dag för dag, efter att hon rakat av det. Det låter kanske udda men är väldigt roligt, fint och tänkvärt! Hon har en otroligt och på riktigt avslappnad inställning till sin kropp, utan att vara overklig eller superkonsekvent.

baretobush_arkiv

Bloggarkiv

Du kan läsa hela bloggen i från-början-ordning här, eller se arkivet med minibilder. Jag rekommenderar verkligen att läsa hela! Men annars är mina favoriter till exempel en där hon skriver om sina ben och en om sitt hår under armarna (en text som orsakade en av de första stora hatstormarna mot kvinnors hår på internet), en om hur samma kropp kan se helt olika ut (den orsakade också många upprörda känslor), en om mens (grafisk!) och en om varför hon inte tar illa vid sig av att någon kanske blir upphetsad av hennes bilder.

 

Kina & Hong Kong

Hej, nu har vi kommit hem från Kina! Eller vi har varit hemma i snart tre veckor men det känns som det var nyss, vi kom hem på fredag kväll och jag började jobba på måndag morgon och time just flies*. Nå iallafall, vi hade roligt! Och varmt, och frustrerande, och intressant och jobbigt. Mest roligt. Så allt var precis som förra gången.

Den här gången märkte jag ännu tydligare att det är en helt annan sak, en annan resa nästan, om man pratar språket. Allting blir så enormt mycket enklare då! Alla problem vi hade, vartenda ett tror jag, berodde på språkförbistring och motviljan mot att tappa ansiktet, som sägs vara en del av den kinesiska kulturen**. Vid alla tillfällen när vi hade någon med oss som kunde tolka gick allting smidigt, och vi fick ofta hjälp av människor som verkligen gick ur sin väg för att lösa våra problem.

Först var vi i Deng Feng i en vecka. Peder har en shaolin kung fu-klubb på söder som tränar i Kina varje sommar. Det här året bodde de på en kung fu-skola inte långt från Shaolin-templet där kung fu först uppfanns, för över 1500 år sedan. Gruppen tränades av en munk, hård träning fem timmar om dagen i 28 graders fuktig värme och så en timme kinesiska ovanpå det. Jag var bara med på qi gong-träningen och kinesiskan, det räckte bra!


Efter en vecka lämnade jag och ena dottern träningslägret och tog tåget till Chengdu, en 25-timmars resa genom centrala Kina ner till Sichuan. Vi åt amerikansk snabbmat en enda gång på hela resan, på KFC på tågstationen i Zhengzhou, och blev magsjuka för första och enda gången, så när vi kom fram till Chengdu var vi helt utslagna och vilade på vårt lilla hostelrum i flera dagar innan vi orkade oss ut till pandorna och temarknaden och det magiska, mystiska fantastiska Sanxingdui-museet.


Nästa tågresa, till Guilin, tog också 25 timmar. Ingen magsjuka, men däremot vaknade vi mitt i natten i sovkupén av ett hemskt skrik och en krasch! Det var den kinesiske mannen i slafen ovanför dotterns, han hade ramlat ur sängen och slagit i det lilla bordet på vägen ner! Vi blev rätt chockade, även den fjärde passageraren blev rädd och tillkallade konduktören som kom med halva personalen i släptåg. Alla pratade i munnen på varandra och den ramlade mannen pekade oroligt hit och dit, men dottern och jag förstod såklart inte ett ord av vad som sas. Vi var ganska skärrade efter det och hade svårt att somna om; ramlaren däremot sov som ett barn fem minuter efter att konduktören lämnat oss och släckt igen. Nästa morgon kunde jag med hjälp av min kinesiska ordboks-app fråga konduktörerna vad som hänt: de skrattade och förklarade att mannen var en sömngångare. Jättekomiskt! tyckte de.

Vi tog bussen direkt till Yangshuo när vi kom fram och tillbringade två dagar i paradiset: cyklade längs med blommande lotusfält, risodlingar och floder, åkte bambuflotte på Yulongfloden och Lifloden, beundrade de märkliga hattifnattliknande bergen och blev sjungna för av en flottare av Miao-folket.


Sen reste vi ner till Hong Kong där vi mötte de andra i familjen som avslutat träningslägret. Hong Kong var ännu större, ännu mer knökfullt med shoppinggallerior och ännu varmare än jag mindes det. Men en vecka där gick alldeles för fort.


Sen åkte vi hem!

Om vi är kompisar på Facebook kan du se fler bilder här.

Här finns fler av (de publika) bilderna på Flickr

Time just flies blir tiden bara flyger i googles översättning, men tiden bara flugor blir time just flies. Altså jag tänkte att jag kollar upp det åt er, så slipper ni.

** Det där kanske är en myt eller en överdriven generalisering, jag vet faktiskt inte. På sista tiden har jag blivit allt mer misstänksam mot beskrivningar av kulturella särdrag. Wikipediaartikeln har ju också många invändningar mot att texten saknar källor och verkar bygga på tyck. Men när jag läser den är det ändå mycket som stämmer med mina erfarenheter (som kanske inte är så märkvärdiga: två gånger, sammanlagt åtta veckor, har jag rest runt i Kina).

 

 

Video

Kalendertips + bok på gång

Den här dagen gick ju löjligt fort. Slurp sa det bara. Bland annat på grund av vårt källarförråd som förhåller sig till ett världsmästerskap i Tetris som Mount Cook till Sir Edmund Hillarys bestigning av Mount Everest (bra övning alltså, för den som inte orkar tänka så här dags). Vi skulle få ut jullådorna och fick därför tillbringa en svettig dammig evighet med att dra ut och in och upp och ner andra lådor (mer som ett sextonspel än som Tetris nu när jag tänker på det) och när vi äntligen var klara och packade upp lådorna visade det sig att vi inte alls hade en trappljusstake! Det var bara en dröm tydligen.

Fler advenstdistraktioner: Julias gamla julblogg, skriven av en då trettonårig mig mycket närstående julgalning. Kladdventskalendern som är skattjakt på riktigt. Julkalendern i tv, som var oväntat rolig (och att andra säsongen av Äkta människor började idag!). Och förstås Lottens julkalender, det mest efterlängtade svarta hålet i hela universum.

Men mest tid tog det att hitta en bakgrundsbild till en sida om en bok som jag har skrivit och äntligen börjar bli klar med: Vilken Lång och Konstig Resa, om när hela vår familj åkte jorden runt i nästan ett år. Jag hade hoppats få ut den idag men sen sa det slurp, som sagt. Det visade sig att bilden måste vara precis 1800 x 1600, och roligast i utkanten. Och sen hittade jag inte hårddisken med alla bilderna från resan och sen var inte den bilden jag hade tänkt mig tillräckligt bra, det var för mycket plotter i den, och sen var jag tvungen att testa en massa andra bilder och fixa till dem i photoshop. Slurp.

Men jag hoppas bli klar i veckan, jag tror att boken kan bli en bra julklapp. Här är några av bilderna jag valde mellan:

Livet som stugvärd

I år var jag stugvärd i Teusajaurestugan i tre veckor. De skönaste veckorna på hela året! Ojämförligt! I många år har jag bara varit wannabe / hangaround stugvärd till P, som började för hundra år sen och gjorde sin sextonde säsong i år. Men i år jobbade jag också, på riktigt.

Blicken stadig, fjärran mot fjällen.
Förtroendeingivande, inte sant?

Så här går det till när man stugvärdar: Först utbildar man sig. Kolla med STF hur det går till! Sen söker man jobbet på hösten och då får man tala om när man kan jobba och hur länge, och vilka stugor man helst vill jobba i.

Framåt februari får man besked om var och när man ska jobba. Då är det hög tid att planera och köpa all mat man ska ha under tiden – den måste skickas upp till stugan med bussgods och snöskoter innan snön smälter. Så man skriver ner allt man ska äta till frukost, lunch, mellis, middag etc i tre veckor (eller hur länge man nu ska jobba). Allt måste vara sånt som håller sig under lång tid i skafferi eller jordkällare. Sen handlar man det och packar ner allt i banankartonger, och skickar iväg. Hejdå maten, ses om några månader!

Tre veckors käk

Man kan skicka med böcker också, och kläder och allt man kan undvara tills man ska gå upp: allt för att göra den egna ryggsäcken lättare. Det finns visserligen stugor som ligger nära civilisationen, och stugor med butik, men vi föredrar stugor som ligger miltals från ära och redlighet och kiosker. Man har det man har, och det man glömde får man vara utan!

När arbetstiden börjar reser man upp med tåg, flyg eller nåt annat fordon till den stuga man fått sig tilldelad (inte alltid någon av de man har föreslagit). Sista biten får man gå, om man som sagt gillar att bo långt från allfarvägarna. Till Teusajaure är det 16 kilometer att gå från busshållplatsen, och en stigning på 400 meter. Det tar mellan fyra och åtta timmar att gå, beroende på väder, vana och skor. Allra sista biten ror man över Teusasjön, eller blir hämtad i motorbåt av den stugvärd man ska lösa av.

En knapp kilometer. Man kan förstås simma över också, men det är kallt!

Själva jobbet då? Det varierar lite mellan olika stugor, men det som är lika överallt är att man

  • tar betalt av stuggäster, tältare och dagbesökare och säljer medlemsskap i STF
  • hjälper folk tillrätta om det behövs, till exempel genom att visa var de kan hämta vatten och hugga ved eller genom att tipsa om dagturer, väder, bra rastplatser och annat som de vill veta
  • ser till att gäststugan har blivit ordentligt städad varje morgon (det är gästerna som ska städa efter sig själva, ta in nytt vatten, fylla på ved och sånt men ibland måste man avsluta jobbet)
  • underhåller stugorna: byter gasoltuber, städar dassen, håller rent i vedboden, sopsorterar, bränner skräp och så vidare
  • lämnar en rapport och en ekonomisk redovisning till stugvärdschefen efter avslutat jobb.

Om stugan har försäljning (som ungefär varannan stuga har) står man i butiken varje dag. Om det finns bastu ingår att tända kaminen varje dag och städa bastun varje vecka. Finns det båtled kör man båten flera gånger varje dag om gäster vill åka över. Är man säsongens första stugvärd så är det ett visst jobb med att öppna stugplatsen; den som stänger stugan för säsongen har ännu mer jobb med att städa ur allting.

Är man stugvärd i en välbesökt stuga på Kungsleden under högsäsong blir det väldigt mycket jobb. Har man blivit tilldelad en väldigt avlägsen och liten stuga under lågsäsong blir det mycket fritid. Vi jobbade i en mellanstor stuga under både hög- och lågsäsong i somras och hade ganska mycket att göra, men vi var två och delade upp jobbet mellan oss. För det mesta var det lugnt.

Ett hårt jobb, men någon måste göra det

Några gånger när det inte var några gäster tog vi en förmiddag och åkte ut med båten och fiskade. Mitt bästa sommarminne för året är från en sån förmiddag: vi lät båten driva långsamt genom ett sund, åt vår medhavda matsäck, fiskade, låg och blundade i solen. De enda ljud som hördes var vattnet som kluckade mot båten, vinden som susade lite i fjällgräset, en enstaka fågels rop.

Tillsätt endast kluck och sus

Inga mygg, för ovanlighetens skull. Fiskarna nappade som tokiga. Jag låg i båten och läste och höll på att somna i solen men tittade upp och fick syn på en stor älg några hundra meter bort, den stod mitt i det grunda sundet och betade sjögräs.

Okej mer stämningsbild än faktisk älgbild men ni fattar

Är inte det lyx, undrar jag? Välfärd, till och med.

I Teusajaurestugan är man nästan helt avkopplad från resten av världen. Det finns ingen mobiltäckning, inget internet, inga tidningar, ingen tv. Det finns en radio men mottagningen är sådär och den drivs av solceller så man lyssnar mest bara på nyheterna och vädret, för att spara batterierna. Det finns också en satellittelefon men den väger fem kilo och det kostar jättemycket att ringa och samtalet bryts flera gånger i minuten, så den använder man bara i nödfall. Det finns också en hjälptelefon med direktlinje till polisen. Den får man verkligen bara använda i nödfall.

Men det är väldigt skönt att ha så lite information omkring sig. Inget som stör, inga oviktigheter som tar ens uppmärksamhet. Det blir väldigt lätt att gå ner i varv. Bara sitta och göra ingenting. Stirra på de urgamla bergen som ligger där, vilda och orörda. De bryr sig inte om att vi är där. Det är väldigt lugnande.

Fast ibland hittar man nåt spännande!

Snaggat och klart, eller hur man gör en kort historia lång

I juni 1983 väntade jag mitt första barn. Det var varmt, jag var i åttonde månaden och satt i skuggan och fläktade mig. Svetten rann ändå, håret klibbade i pannan – jag hade långt, blont hår, så långt att jag nästan kunde sitta på det. – Kan inte du klippa mig, bad jag min kompis Susanne. – Jag står inte ut med det här varma håret. Snagga mig!

Sagt och gjort, Susanne snaggade mitt hår och det var en fantastisk känsla, jag var hög på den i veckor efteråt.

ett år och en skön unge senare

Det växte ut förstås, och sen dess har jag haft långt hår för det mesta, eller halvlångt. Men för några år sen stod jag en dag i duschen och tänkte på hur skönt det skulle vara att ha kort hår. Tänk att ha snagg igen! Vad enkelt allt skulle vara! Inga drivor av hår överallt (jag hårar som en bättre persisk katt). Inget tjafs med att tvätta och borsta och joxa jämt. Men jag insåg att jag inte riktigt vågade, och sa till familjen: – Den dan jag snaggar mig igen är dagen när jag blivit tillräckligt modig.

För vad ska folk tro? Och tänk om det ser hemskt ut? Och och och?

När jag gick på mitt årliga besök hos frisören sa jag att jag funderade på snagg. – Vi kan väl börja lite försiktigt, tyckte han och klippte kort, och fint, men absolut inte snagg. Det var okej, men nu hade suget satt in.

Dottern googlade på pixie cuts och försäkrade mig att det inte behövde bli en offentlig sektor-frisyr, trots att jag uppfyller alla villkoren (medelålders, jobbar på myndighet, vill ha kort hår men inte se ut som en tant). Till slut pekade jag på en bild av världens snyggaste tjej med världens kortaste hår och sa – Så där vill jag också se ut. – Vi får väl se, sa hon och tog fram saxen.

Hur det blev? Underbart. Jag ser inte ut som Natalie. Men det är så himla skönt! Jag drar handen genom det korta hela tiden, bara för att jag blir så glad varje gång. Och jag vill aldrig ha långt hår igen!

snaggad och glad!

Män jag minns: Rockcliff Klasen

1980 var jag sjutton år och hoppade av gymnasiet. Jag och min kompis slutade samtidigt, vi ville leva i verkligheten och ha ett jobb istället för att gå i skolan. Båda hade jobbat ett år mellan nian och första ring och fått känna på lite självständighet.Vi fick jobb nästan direkt på Centraltvätteriet, med att sortera, mangla och vika sjukhustvätt. För några dagar sedan hittade jag gamla svartvita bilder som jag tog när jag jobbade där, ganska fina faktiskt för att vara plåtade av en slarvig tonåring! 

Men det fanns inga bilder på min chef, Rockcliff Klasen. Och jag tror inte heller att svartvita bilder hade kunnat göra honom rättvisa. Rockcliff Klasen var en lång äldre herre, lite åt Clark Gable-hållet. Han var mycket solbränd och gick alltid, lätt framåtlutad, i en ljusblå, oklanderligt pressad ljusblå kostym. Han bröt kraftigt på amerikanska, utom när han pratade i högtalarsystemet som gick ut på hela fabriken. Jag vet inte varför. Det kanske fanns ett brytningsfilter inbyggt i mikrofonen på hans skrivbord. Varje fredag dånade hans (svenska) röst ut genom högtalarna med samma budskap: ”Mina damer! Vi har mer tvätt liggande än någonsin! Alla måste jobba övertid i helgen om vi ska hinna ikapp till måndag!”.

 

(Jag sökte på ”tall tanned man in light blue suit” på google bilder men fick inga riktigt bra resultat. Mannen längst till höger på första bilden kommer närmast, men tänk Clark Gable istället för Elvis.)

Det konstiga är vad jag upptäckte när jag sökte på hans namn: tre generationer Klasen-män som alla är berömda för någonting. Sonsonen Linus spelar hockey i Luleå. Hans pappa Robert är trummis i Noice (dessutom jämngammal med mig sånär som på två dagar). Och farfar Rockcliff själv, den framåtlutade tvätteribossen, är tydligen känd för att ha myntat uttrycket ”Har man djävulen i båten, får man ro av bara satan”.

Livet är fullt av mysterier. Rockcliff Klasen är ett av dem.

Bild

Gambla bildher

Bilder från förr i tiden sa ni? Till att börja med har jag lånat en fantastisk bok om Carl Malmsten och den har en massa bilder från förr i tiden.

Ur ”Carl Malmsten, känd och okänd” av Lena Blomquist

Jag lånade den för att min farmor är med på en bild, men nu har jag dessutom lärt mig massor om möbeldesign.

Visst är hon väldigt söt, min farmor Greta? Den här bilden är tagen av min farfar, när de var ute och rodde på en alpsjö. Mycket romantiskt.

Nästa bild är från min mammas lådor. Det är hennes morbror Calle som är tvåa från vänster. Jag vet inte var de är på väg, men jag hoppas för hästens skull att det inte är långt.

Calle igen, med sina coola killar. Dåtidens hipsters av allt att döma. Calle blev målare och gick ett sorgligt öde till mötes, jag kanske skriver om det nån gång.

Slutligen: min mormor och okänd dam gör omvända situps (nej jag vet verkligen inte vad såna här övningar heter) på någons gräsmatta. Iförda badmössor, oklart varför. Solen skiner. Allt är väl, i den bästa av världar.

Ture Sventon och min mamma

Hittade den här fina i en låda:

Herr Omar och Ture S önskar lycka till på nya jobbet

Berättelserna om Ture Sventon gick som serie i Kamratposten 1969-1974, och min mamma blev vän med författaren Åke Holmberg och tecknaren Sven Hemmel. Den här bilden fick hon i present av dem när hon slutade på KP och gick till radion 1979. Den satt uppnålad på anlagstavlan i köket hemma hos min mamma och har fått lite kaffestänk på sig.

Gör KP:s Sventon-test: Vem i Ture Sventon-böckerna är du mest lik?
(Jag fick flest A)

Bild

Skollärarmöte i den svenska skogen 1899

Här är ett foto ur min mammas lådor.

Fotograf: Sw. Swenson, Kongl Hof Fotograf, Linköping

Det är från en fikarast år 1899, någonstans i de mellansvenska skogarna. Faktum är att det står på baksidan av bilden att det är ett skollärarmöte, att året är 1899 och även var den är tagen, men just nu kan jag inte vända på den ity den är nerpackad längst ner i en kartong, orginalbilden alltså, och jag minns inte ortnamnet. Men jag gissar att det var i krokarna kring Kumla, för där bodde vid den tiden min mormors pappa Nikolaus Lindgren som var kantor och lärare.

Nisse

Lars Olof Nikolaus Lindgren, kallad Nils, föddes på gården Lilla Banda i Lärbro på Gotland 1849. I 25-årsåldern flyttade han från Gotland till Växjö, tog kantorexamen och träffade Kristina. De flyttade hit och dit, landade till sist i Kristberg i Östergötland och fick allt som allt sju barn (varav min mormor var näst yngst).

Kristina, Nils och alla barna

Men 1895–1911 bodde han i Kumla och arbetade så vitt jag förstår som både kantor och lärare. Och var med på ett stort möte för skollärare med fika och fotografering bland nässlorna.

Det är en fascinerande bild, som väcker många frågor. Om du inte redan har klickat för att se den i fullformat (2106×1620), gör det nu! Den tål att stirras på.

Praktisk hatt som även kan fungera som glasstårta

Hur kan det till exempel finnas så många olika fantastiska damhattar på en och samma skogsplätt?

Varför är bara en av damerna suddig?

nanananaaa *kuslig X-files musik*

Vad är det för stackare som står halvt undangömda längst bort mellan träden?

Syntes de ens när fotografen tog bilden, eller framträdde de först i framkallningsbadet?

Tveskägg

Hur kommer man på att ha sitt skägg pekande åt olika håll?

Förebilden för The Wicked Witch from the West?

Sa fotografen åt alla med svart hatt att sitta på soffan i mitten?

Kan det vara den här bilden som inspirerade Roald Dahl till att skriva Häxorna?

Aj

Varför dukade de upp fikat mitt i världens största nässelbestånd?

Varför lyser teservisen så överjordiskt?

Varför ser alla ut att vara tre decimeter långa?

Varför har man inte såna här skollärarmöten i skogen nu för tiden? Eller har man det?

Länk

Teddy

En av mina bästa vänner lever inte längre. Hon började i min klass i femman och vi drogs till varandra som magneter. Mitt första minne av henne är att vi satt uppkrupna i fönstret i korridoren i Johannes skola och pratade. Hon tuggade på sitt hår och berättade att hon gått i montessoriklass, och att hon tyckte att vår klass var stökig. Jag tyckte att hon var det finaste jag nånsin sett. Teddy var inte hennes riktiga namn, men hon gillade inte sitt riktiga.

Vi blev bästisar, men det var inte okomplicerat. Hon var våghalsig och ville prova allt, jag var mer försiktig. Min mamma gillade inte vår vänskap, hon trodde att allt knas jag hittade på var Teddys fel, men så var det förstås inte. En gång blev min mamma så arg på Teddy att hon gav henne en örfil. Det kan vara typ det enda jag aldrig har förlåtit min mamma.

När vi var tonåringar blev vi riktiga flumbarn i den bemärkelsen att vi rökte gräs (jag lite, hon mycket), lyssnade på reggae, drog omkring på stan och var allmänt ohängda. Alla killar blev kära i Teddy och tittade knappt på mig, jag var hennes hangaround bara.

Fotoautomatknas

Vi pratade om allt och delade på allt. Vi var väldigt barnsliga och fnissiga och vi gjorde en del grejer som var så sjukt dumma och ogenomtänkta så jag knappt vill kännas vid det idag (fast jag funderar på att skriva om ett av våra huvudlösa äventyr här på bloggen nån gång, om jag törs!). Våra mammor hade nog gått i småbitar om de visste vad vi gjorde. Så var det.

Vi gick ut nian med världens sämsta betyg eftersom vi hade skolkat oss igenom högstadiet, men hasade iväg till Arbetsförmedlingen för det skulle man göra. Där träffade vi en journalist som intervjuade oss för Aftonbladet:

Vi vill ha ett jobb, men

Vi var väldigt upprörda när vi läste tidningen dagen därpå. Så där hade vi ju inte alls sagt! tyckte vi. Vi var inga slashasar eller bortskämda snorungar, vi var helt enkelt bara för smarta för att bli pålurade nåt slavgöra menade vi. Sa jag att vi var 15 år?

Vi fick faktiskt jobb båda två, jag som frilansjournalist på Nynäshamnsposten (hela den märkliga historien finns här) och Teddy på resturang. Senare jobbade vi som tidningsutdelare, tvättsorterare, inom äldreomsorgen, i garderob och med alla möjliga slavjobb. Lustigt nog var de vuxna sura på ”dagens ungdom” redan då.

Texten handlar inte om 80-talisterna, det är bara exakt samma formuleringar nu som då

Överraskande liten efterfrågan på missförstådda femtonåriga genier i Platsjournalen

En sommar var Teddy kär i en biografmaskinist på Grand. Den sommaren såg vi Gökboet 64 gånger. Vi gick igenom så många kärlekar, brustna hjärtan, soluppgångar, smitningar från polisen, cykelutflykter, besök hos mormor, barnvaktande, allt. Ibland var vi osams, men vi pratade ofta om hur vi skulle bli gamla tillsammans. Sen kom hennes stora kärlek in i bilden, och med honom det tunga knarket.

love

Vi hann få några år till tillsammans. Hon fanns med när jag fick mitt första barn. Jag fick vara med om hennes första dotters första år.

Teddy & Max

Men sen tog det mörka livet över. Våra vägar skiljdes åt och det tog tio år innan jag såg henne igen, ett hastigt och olyckligt möte. Ännu några år senare fick jag veta att hon inte levde längre.

Min fina Teddy. Vet du hur mycket jag saknar dig fortfarande? Och att jag drömmer om dig ofta. Alltid bra drömmar. Häromdagen hittade jag dina brev, ombundna med sidenband, i en låda. Jag grät från det första brevet till det sista. Nu önskar jag att jag kunde skriva om allt ljuvligt du tänkte och sa och gjorde, men det är inte mina ord och tankar att ge bort. Jag skriver bara att du var för ömtålig och för bra för den här världen, och att jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka dig igen.

Majas bjudningsbok

Min mormor Maja var som sagt en riktig festpingla. Hon älskade att ha bjudningar. Både små och stora: luncher, middagar, kafferep, the med dans, trädgårdsfester och bröllop. Gärna med snofsiga gäster, fina klänningar, så storslaget det bara gick att festa i sömniga lilla Motala. Hon älskade att duka fint, rita egna placeringskort, vika servetter och skriva verser. Som tur var hade hon det ganska gott ställt och hade både kokerska och hembiträde, så hon behövde inte dra hela det tunga festlasset själv. I själva verket orkade hon ha fest minst en gång i månaden, ibland en gång i veckan.

Och då kommer vi till det knepiga. Ni fattar ju själva. Hur gör man, när man har bjudningar så ofta som Maja, för att inte servera samma mat två gånger? Råka ha samma klänning som på förra julfesten? Likadana girlanger och dukar? Man vill ju inte dabba sig. Men Maja var fiffig. Hon förde bok. Skrivbok efter skrivbok fylldes med menyer, bordsplaceringar och detaljer om gästerna. Min mamma sparade några, här är några sidor ur en av dem. Ganska oemotståndligt i all sin knäpphet:

Knallröd bok med ringpärm
Trevlig kväll med gamla läkare, röda lampor och vita tuppar
Papegojtulpaner! Trevlig stämning.
Min morfar höll tydligen alltid många tal och reciterade Ruben Nilsson.
”På natten thé med nybakade pastejer.”

Lottaträff med bordsplacering, alltså riktig bordsplacering
Succés
Mycket hög stämning!

Jag har inte ärvt min mormors festfixargener, snarare är jag min mammas dotter vilket har resulterat i en del kulturkrockar i min egen familj. Men som tur är kan man ha roligt även utan grevinnor, petit chouxer och bestämda platser!

Snörvelbreven

När jag var sju år fick min mamma lunginflammation. Lungpaj sa man då -69, kanske för att lungorna pajade. Min mormor kom upp från Motala för att ta hand om mig när min mamma låg på sjukhus.

Bela (jag kallade min mormor så eftersom jag pratade mest spanska när jag var liten, mormor heter abuela på spanska) var ganska sträng och jag var jätteledsen. Jag minns fortfarande paniken när ambulansmännen kom och bar ut min morsa på bår och in i hissen. Men det gick bra, hon fick komma hem efter tre veckor och det var allt.

Nu när jag går igenom min mammas grejer hittade jag ett brev som hon har sparat, som jag skrev när hon låg på sjukhuset. Jättefint, lillgammalt och lite sorgligt. Jag visade det för en ung person i min närhet som började snörvla med en gång, test på flera familjemedlemmar framkallade samma snörvlande. Men så sorgligt är det inte! Mest rart tycker jag, jag måste vara förhärdad. Hoppas att ni är lika hårdhudade när jag nu presenterar:

Snörvelbreven

Bild

Brudar med korv i barret

I går kom min fina moster på besök och eftersom bordet fortfarande bågnar av släktbilder var hon vänlig nog att vägleda mig igenom några av de mest okända delarna av släktdjungeln. Den här bilden visste hon till exempel vilka som var med på:

Bridesmaids anno 1905 kanske.
Klicka för att förstora!

Nummer 1 och 2 är Selma och Majken, min morfars systrar. 3, 4 och 5 är deras kusiner Edith, Judith och Elsa. Bruden ska gifta sig med kusinernas bror Josef. Vi vet inte vilka den drömska flickan längst till vänster och den lilla i nederkant är.

Visst är de fina? Och visst har de fantastiskt hår! Jag frågade min moster hur de fick såna där frisyrer. Hon var inte helt säker men trodde att de rullade upp dem på en slags tygkorvar. De ser helt otroliga ut allihop, som sju planeten Saturnus komplett med ringar.

Bild

Götgatukonst

Väntade på en kompis vid tuben.

Tog bilder på folk.

Har problem med att ta (eller snarare publicera) bilder på okända försåvitt de inte har godkänt det.

Kom på en lösning:

att använda vattenfärgsfiltret i Photoshop.

Då ser man inte så noga vem det är på bilden!

Och det blir nähähästan som konst …

Eller nåt.

Eller va?

Som vanligt måste man klicka på bilderna för att se allt ordentligt.

Bild

Tidresetorsdag

Det finns på olika sociala medier en tagg som heter #throwbackthursday, vilket väldigt fritt kan översättas till förr-i-tiden-torsdag eller det-var-då-torsdag (fast throwback enligt tyda.se betyder bakslag, återgång eller återkoppling). Folk postar gamla låtar, gamla minnen och gamla bilder (fast hur gamla de är beror förstås på vem som postar, det är ganska rart när tonåringar lägger upp bilder från 90-talet och bara ”hihi, kolla vad alla såg roliga ut”) och taggar posterna med #throwbackthursday.

Eftersom det är torsdag idag, och eftersom jag ändå sitter begravd till örsnibbarna i min mammas gamla fotoalbum, kommer här några gamla #throwbackthursdaybilder resande från 1920-talet och framåt. De har ett sånt magiskt ljus i sig, jag vet inte vad fotograferna åt till frukost på den tiden men jag vill också ha det!

Min morfar med min mamma (hans fjärde bebis, första dotter) i famnen.
Hon är kanske en dag gammal, född hemma.

Min mamma med sin mamma i magiskt gräs

Lilla Lull med mamma och brorsor i växthuset

Är de så glada för att de just varit i Narnia?
Eller för att barnstolen just fått fiffiga hjul?

Lull och lillebror

Just rätt mössa för det

Studentskor. Var de inte mycket snyggare förr?

Min morsa spelar hjälplös för att  nån som heter ”Oskis” Bernadotte
ska få ta henne på pjäxorna. Men vad har han på huvudet?

En av mina favoritbilder. De kunde VERKLIGEN festa förr i tiden.

Sen kom jag! Mycket lyckat!

Mer om #throwbackthursday:

Vad är grejen

Vad är grejen på Instagram

#throwbackthursday på Instagram

#throwbackthursday på Flickr

#throwbackthursday på Twitter

Mitt liv i te

Idag när jag beställde en kopp te på ett fik vid Hötorget tänkte jag på hur jag har gått igenom olika tefaser i mitt liv. Jag önskar att jag kunde göra en intressant graf över det och helst koppla min teutveckling till olika världshändelser och paradigmskiften, men i brist på det får jag beskriva den dramatiska utvecklingen i text och bild istället.

När jag var liten drack jag svart te, som min mamma, men med mjölk och socker. MYCKET mjölk och typ åtta sockerbitar.

pudel, barn, rymdvarelse

Dessutom hällde jag alltid på för mycket mjölk, så att koppen blev för full och teet rann över. Detta beteende visade sig vara ärftligt! (Finns det nån forskning om genetiska anlag för överhällning?)

OBS! Bilden är arrangerad. Inga tekoppar kom till skada under fotograferingen.

I tonåren slutade jag med socker (för att en pojkvän sa att det var barnsligt) men fortsatte med mjölk. Jag blev känd för att dricka te med mer mjölk än te (en missuppfattning som folk dock envisades med att ha) och det hände ofta att vänner beklagade att de inte kunde bjuda mig på te för att de inte hade tillräckligt med mjölk hemma.

Min favoritkopp (turkos med guldprickar) syns knappt
men den står i bokhyllan brevid sängen

Så där höll jag på i drygt ett kvarts sekel. Och det ska ni veta, kära läsare, att på 80- och 90-talet var det inte helt lätt att vara tedrickare, oavsett mjölkbehov och fast man drack svart te! KAFFE var drycken i de svenska hemmen och på alla arbetsplatser, och drack man inte kaffe så var man lite skum. ”Dricker du inte KAFFE?” sa de och lät ögonen smalna. Sen gick de och rotade fram en gammal tepåse längst bak i skafferiet, vanligen blåbärste som stått och blivit dammigt och smaklöst. Det var hårda tider.

Jag lärde naturligtvis barnen att dricka te också. Tog med äldsta sonen till London när han var sju år och drack afternoon tea på Browns Hotel för att han skulle få den sanna tekänslan. Vi hade inte bokat tid så vi fick vänta i en och en halv timme i loungen först, och sen visade det sig att sonen måste ha slips för att få dricka te. Det löste sig för de hade gästslipsar. Men det var värt både väntan och slips att få sitta i samma enorma, bulliga, blommiga fåtölj som Agatha Christie satt i när hon funderade ut sina mord, och bli serverad te ur enorma tekannor av butlers i livré, och silverbrickor med olika våningar där det låg gurksnittar och varma scones med sylt och grädde och mmm.

Dotter 2 och jag var på Browns igen flera år senare, men då
var det mer anpassat till turister och inte lika högtidligt.

Ja, alla i familjen dricker te. Somliga av oss dricker mer te än andra.

Hur man håller tre koppar te varma, så att man inte behöver lämna datorn

Vi ser alltid till att teet kommer på plats först i köket när vi flyttar till ett nytt ställe, och vi reser ALDRIG utan en tepåse i jackfickan, handväskan eller ryggsäcken.

Här finns alla sorters te, inklusive gammalt dammigt blåbärste

Vi har till och med en middag som heter ”te- och mackmiddag”. Mycket populär när matlagaren är bortrest.

Hela tecirkeln

Men åter till min teutveckling! Jag drack alltså endast svart te med mycket mjölk, och kunde inte tänka mig något annat.

Earl grey m mjölk & äppelkaka & högläsning

Men sen hände något. Vi åkte ut på en lång resa till ställen där de inte hade mjölk. Jo ibland hade de lite varm äcklig mjölk, eller grädde. Men som regel fanns det ingen mjölk och det blev bara en massa extra krångel när jag försökte få mitt te som jag var van att dricka te. Så jag började dricka svart te utan mjölk, och det var ganska gott, särskilt om det inte hade fått stå och dra för länge.

Ju längre österut vi reste, desto svårare blev det att ens få svart te. De drack bara såna där läskiga gröna teer med blad i. Fast det var inte så läskigt, visade det sig. Det var gott!

Stillsamma blad på ett tehus i Kina. Är inte detta lycka.

Nuförtiden dricker jag minst tre koppar jasminte om dagen, ibland fem eller sex. Det är lugnande och inspirerande på samma gång, jag blir lycklig bara av att tänka på det.

5-15 jasminpärlor + 80-gradigt vatten.
Behåll bladen i koppen och fyll på nytt vatten upp till fem gånger.

I flera år efter resan trodde jag att grönt te nu var min väg i livet, och att jag aldrig skulle dricka svart te igen, och verkligen inte med mjölk i. Men sedan ett år tillbaka dricker jag då och då svart te igen (utan nånting i) och det är riktigt gott. Var ska detta sluta? Kommer jag att börja med mjölk igen på ålderns höst och på så vis gå i barndom och sluta tecirkeln? Eller kan det bli ännu konstigare? Kommer jag att dricka rabarber/jordgubbste? Roibos med ingefära? Gammalt dammigt blåbärste?

Ingen vet utom Lu Yu, och han vägrar hårdnackat att svara.

Drick ditt te och håll klaffen, säger Lu Yu

Ja, nu har vi kommit till slutet på min tehistoria. Om någon vill göra den där grafen jag nämnde i början så varsågoda, vem vet hur det kan leda till ära och berömmelse.

Jag avslutar med en bild på mig själv, drickandes te. Det känns passande på något vis. En annan gång ska jag skriva om jakten på den perfekta tekoppen!

Spara

Spara