Om att lämna sina barn

Vi såg en dokumentär om Ingrid Bergman nyligen, och sen följde en lång diskussion om föräldrar som lämnar sina barn. Typiskt att det alltid blir starka känslor när en mamma gör det, medan pappor ofta kommer mycket lindrigare undan!

Bergman var visserligen en stor konstnär, och därmed lite mer ursäktad än en vanlig snabbköpsmorsa skulle vara om hon plötsligt packade sina väskor och drog. Vanligtvis är ju konstnären en man: det manliga geniet, kulturmannen, pappan som inte har tid eller ork eller ro att delta i det lilla livet. Men oavsett om han är en Upplyst Ande eller en vanlig knegarfarsa är det fortfarande idag, 2017, mindre upprörande om en pappa överger eller struntar i sina barn än om en mamma gör det. För mig är det exakt samma sak, lika mycket fel. (Jag vet att det inte är enkelt, jag kommer till det.)

Bergman var ganska extrem: hon övergav fyra barn, i två omgångar. Först sin tolvåriga dotter som hon fått med sin första man, sju år senare sina tre nya barn. Egentligen lämnade hon barnen mycket tidigare, ofta bara några månader efter att de fötts, för att åka på långa inspelningar. Ibland var hon hemma långa perioder, ibland hälsade barnen på henne på jobbet.

Alla hennes barn (som nu är gamla såklart) deltog i filmen. Tre av dem verkade ganska drabbade av sorg över att mamman lämnat dem, den fjärde tog det synbart med ro. Alla fyra pratade om sin mamma som en väldigt underbar person, och som en som bara kunde vara lycklig om hon fick skådespela.

Far & flyg med mamma och nannies

Så här tycker jag: att den som sätter ett barn till världen, och då menar jag alla som utsätter sig för risken/chansen att bli med barn, har ett personligt ansvar för att det barnet inte far illa, så långt det är möjligt. Barnet har inte bett om att få komma och kan inte välja, så ansvaret är föräldrarnas. Inget barn ska behöva undra en enda sekund över varför pappa eller mamma har valt bort det. Men det gör barn som valts bort.

Många barn godtar sina föräldrars förklaring om ”ny kärlek” eller ”viktigt jobb” eller ”frihetsbehov” eller vad det nu kan vara, men jag tror att det oftast bara är en överlevnadsstrategi, ett sätt att rationalisera för att slippa känna sig övergiven. Även när de upprepar det som vuxna.

Ingrid w kids Isabella, Roberto, Isotta & Pia

Det är såklart inte lätt att lämna sina barn. Upplevelsen att vara förälder är som en kran som antingen måste vara helt på eller helt av för att fungera, det går inte att ha den i nåt slags droppläge. Det gör ont att stänga av den, oavsett om det är samvetet eller de känslomässiga och biologiska banden som orsakar smärtan. Somliga dövar sig med övertygelse, andra med alkohol, somliga med kärlek eller andra typer av missbruk.

De flesta lyckas inte stänga av kranen helt. Bergman sa i en intervju att hon upplevde sig mer som kompis till sina barn än som mamma, och hon hoppades att det var en bra sak. Att en rationaliserar bort sitt föräldraansvar betyder inte att en har mindre dåligt samvete.

ur Höstsonaten, Bergmans sista film, där hon spelar en dålig och frånvarande morsa.

Det här handlar förstås inte om ondska (nästan ingenting handlar om ondska, det är bara så lätt att ta till det som förklaring när vi inte orkar ta in komplexiteten i människors känslor) eller om att vara en dålig människa. Alla är verkligen inte menade att vara föräldrar, oavsett hur gärna de vill eller hur mycket de försöker, och det skulle vara mycket bättre om vi inte hade den här kärnfamiljskulturen som vi har, där alla förväntas ”skaffa” barn för att passa in i mallen, och där barn bara har tillgång till en eller två vuxna även om de är rätt kassa föräldrar.

Däri ligger det största problemet, som jag ser det. Vi har gått från att behöva göra barn för att säkra vår överlevnad till att göra barn av romantiska skäl, inte nödvändigtvis en förbättring. För tyvärr passar ett närvarande föräldraskap in ganska dåligt i vår kultur. Att bli förälder idag, om vi vill vara närvarande med barnen, är att tvingas välja bort mycket av det som vi hyllar som viktigt: frihet att göra vad vi vill, när vi vill; möjligheten att arbeta och producera och ”göra rätt för oss”. Vi tvingas dela upp tiden mellan barnen och det viktiga eftersom det är väldigt svårt att integrera båda.* De flesta av oss prioriterar så gott vi kan vårt ansvar som föräldrar (eller som mor- och farföräldrar) framför jobbet/kärleken/drömmarna, med varierande resultat. Några klarar inte av det alls utan ger sig av.
I vilket fall är det barnen som drar det kortaste strået.

Så vad är lösningen? Det enda hållbara vore att ändra förutsättningarna i grunden.

• Byta kärnfamiljen mot storfamilj, flock eller annat nätverk där det alltid finns närstående till barnet som kan avlasta föräldrarna och bli lika viktiga för barnet som pappa och mamma.

• Bryta det kulturella mönster som säger att alla vuxna måste bli föräldrar och istället göra det lättare för icke-föräldrar att engagera sig i andras barn. Mer av ”alla barn är allas barn”, alltså att alla vuxna ser alla barn som sitt ansvar, inte bara de egna barnen.

• Göra det mycket lättare för föräldrar (och mor- och farföräldrar) att finnas där för sina barn**, och att överleva utan att behöva vara ifrån sina barn. Till exempel genom att ställa kravet på att alla arbetsplatser ska vara barnvänliga (vilket också gör dem vuxenvänliga), genom att införa medborgarlön, genom att bygga nätverk som ser till föräldrarnas behov, när föräldrarna ser till barnens.

Det krävs alltså både lagförändringar och ett ändrat synsätt. Tills dess tror jag att det är superviktigt att vi pratar om det. Den här diskussionen har en tendens att landa i ett skuldbeläggande av föräldrar som väljer bort sina barn, eller i defensiva argument från föräldrar som känner sig anklagade för att de måste vara borta mycket från sina barn. Inget av det hjälper barn att känna sig prioriterade, så det gäller att fokusera på systemfelen och hur vi kan ändra på dem.

För det är jobbigt att känna att en kanske har prioriterat fel. Att det kanske inte var så himla lätt för barnen att ha en mamma som var borta jämt, fast hon var en rolig kompis. Eller en pappa som aldrig hade tid och jämt var trött för att han var tvungen att jobba så mycket.

Men det går att ha två tankar i huvudet här. Ingrid Bergman kanske faktiskt var tvungen att lämna sina barn för att filma. Samtidigt som barnen kanske for illa av det. Ibland är det så. Och då måste det få vara så. Då måste den som är ledsen få vara ledsen, och kanske arg. I stället för att lyssna på varför föräldern ”måste” jobba, eller ”måste” följa sitt hjärta och liknande. Inte tvingas att förstå och förlåta.

För hur ont det än gör att erkänna att en gjort fel så är det ju nödvändigt för att någon annan ska få känna att de har rätt.

Och sen kan vi gå vidare, och förändra.

Det är lite taskigt att bara använda bilder på Ingrid Bergman i en text som handlar om frånvarande föräldrar. Ingmar Bergman hade nio barn som han övergav i många omgångar. Men såklart finns det nästan inga bilder på Ingmar och hans barn! Medan det finns en ziljon bilder på Ingrid och hennes.


*
Jag tror att de flesta barn upplever sig bortvalda redan på den här vardagsnivån, den som drabbar nästan alla familjer, men eftersom det är en så central företeelse i våra liv gör vi inget stort nummer av det.

** Med ”finnas där” menar jag inte att sitta och andas dem i nacken 24/7, utan att vara tillgängliga vid behov. Det går att lösa på många olika sätt.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Mitt sommarlov!

Vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli!
Då är man ledig hela långa dan
Och alla människor vill ut på landet
Och nästan ingen vill gå kvar i stan

Nu är jag ledig fyra veckor! Och ska vara i stan hela tiden och det ska bli JETESJÖNT eftersom alla andra är på landet.

En enda liten resa blir det: nu i helgen åker jag till Gotland för att jobba med Kampsportsveckan. Kom till Visby då om du vill se en av världens bästa kung fu-munkar!

SEN ska jag bara drälla i stan. Och skriva, är det meningen.
Endast två saker kan hindra mig från att skriva hundra blogginlägg och en roman denna semester:

1) INTERNET

som till exempel drog in mig på villovägar nyss när jag letade efter videon till Mitt sommarlov och upplyste mig om att sången egentligen heter La golondrina och skrevs år 1862 under Franska interventionen i Mexiko av mexikanen Narciso Serradell Sevilla och har sjungits med olika texter av bland andra Plácido Domingo, Elvis Presley och Roy Orbinson. Och just när vi hade rett ut det pekade Internet på en sida där det stod att en massa andra låtar som alla svenskar tror är svenska inte alls är svenska, till exempel är Björn Afzelius ”Tusen bitar” i själva verket en cover på danska Anne Linnets Tusin stykker som också är jättefin, och att Linnet kan ha inspirerats av den persiska poeten Hafez dikt Hafez hjärta, skriven på 1300-talet:

Om så mitt hjärta brast i tusen stycken,
skulle varje ensam del som du plockade upp
älska dig, min älskade,
mer än tusen orörda hjärtan.*

Sen knuffade Internet ner mig i det klafsiga leriga svenskvänliga diket och därifrån lyckades jag ta mig upp i sista sekunden, innan jag gjorde mig olycklig på nån dåre som tror att svenskar är av nåt särskilt prima virke, och sen kom jag tillbaka hit igen, via en intressant stig där jag lärde mig att orden schack matt betyder ”kungen dör” på persiska och på mystikerspråk innebär att själen återuppstår i Gud.

2) VÄRLDENS GULLIGASTE BEBIS

Alltså detta med att vara mormor. Hur roligt som helst! Ännu roligare än jag trodde! Och eftersom jag råkar ha blivit mormor till världens gulligaste bebis som bor i samma hus och som bara råkar landa i min famn varje gång jag går förbi (visste ni att bebisar kan vara magnetiska? jag hade ingen aning) och bebisen älskar att vara i folks famnar så länge de rör på sig på ett roligt vis, och absolut inte sitter framför en dator, så blir det lite svårt att just sitta vid datorn.

cute-baby-animals-10

Eftersom föräldrarna inte vill att jag lägger ut bilder på bebisen är detta en substitutbild på en gullig bebiskulting. Fler löjligt söta djurbebisbilder finns här.

Just det, en tredje sak som skulle kunna förhindra bloggande och romanskrivande:

3) SOLSKEN

Men det är nog ingen jättestor grej i år.

Jaja! Nu börjar jag! Så får vi se hur långt jag kommer. Vad ska ni göra på sommarlovet?

 

* Översatt via tyska av Erik Blomberg

Skicka vidare: november

Internet alltså! Det är som ett hav fullt med plankton och man själv en bardval: så fort man gapar det allra minsta får man barderna fulla med intressant jox. Eller som att man har fickor fulla med ludd som aldrig tar slut och som är jätteskönt att pilla på och som gör att man aldrig får nånting gjort. Eller nånting annat. Det här är iallafall sånt jag vill dela med mig av.

Intervju med My Skarsgård som blev alkoholist fast hon verkligen, verkligen inte ville det. Den berörde mig mycket och jag kommer nog tillbaka till den.

• Instagramkontot Adopterad i Sverige. Finns även på Facebook. Låter adopterade berätta om sina erfarenheter. Ett av många bra konton på Instagram, får återkomma där också.

atco nov henSara Lövestam i Språktidningen, om varför vissa ord retar oss. ”Nya substantiv, adjektiv och verb tas emot med öppen famn. Men när nya ord knackar på dörren till stängda ordklasser kliar det i språkörat.”

Lars Lindström i Expressen: Fint och vemodigt om att inse att det är över, när ungarna flyttar ut. ”Plötsligt var de borta. De två människor vi levt med under två decennier, i samma familj, under samma tak, väljer att flytta och lämna oss ensamma med ödslighet, två tallrikar i stället för fyra vid middagen, mjölk som surnar i kylskåpet, inga högar av skor att snubbla på i hallen.”

Meghan Trainor – All About That Bass Dels är den kontroversiell, för att den tar upp tjejers kroppar och hur de ska se ut. Jag har tänkt en hel del på det och återkommer med den här också, för jag vill jämföra den med några andra musikvideos. Dels är den också svängig! Och svår att sluta lyssna på!

• ”Om det här är @AndrevWalden’s första steg på vägen att bli en svensk XKCD är jag så sjukt för” twittrade Jack Werner häromdagen, och jag kan bara hålla med. Andrev är personen bakom det magiskt underbara vetenskapliga rojalistiska Rymdslottet, men texten som Jack länkade till var den här: Vad skulle hända om en sexmånaders bebis fortsatte växa i samma takt?

• Och för dig som inte minns vad XKCD är: en serie som handlar om vetenskap. Och annan galenskap. Slutpoängen ser man bara om man håller musen över själva serierutorna. (Det finns tre sätt att hålla en mus över en serieruta, du får prova dig fram.)

My manifesto for fixing the Internet Mikael Kazarnowicz skriver om varför Internet har blivit trasigt, och hur just DU (och han, och jag) kan laga det. Viktig läsning.

atco nov jimwales• På samma not: Why we collaborate. TED-radio om varför, och hur, miljontals människor samarbetar online på olika sätt, ofta helt ideellt.

Långvariga relationer bygger på två egenskaper, enligt forskare som intervjuat en massa gamla stötar som varit ihop länge.

‘Am I being catfished?’ är en lång, rörande, störd och väldigt rolig berättelse om hur en författare konfronterar en person som ger hennes bok ett dåligt omdöme på Goodreads. Och upptäcker att hon hamnat i mörkaste trollskogen.

Så hotas Europa av ultranationalismen. En av de bästa artiklarna om SD, fascism, nationalism och läget i Europa jag läst. Av Henrik Arnstad i DN. ”Bakom det ständiga skällsordet ‘antidemokrat’ ligger en plötslig osäkerhet. Vi är inte längre överens om vad själva ordet ‘demokrati’ betyder, vilket inte är någon slump.”

Tio saker vi verkligen kan låta bli att säga till små barn!

atco nov evidenceThe Evidence on Waterbirth När mitt första barn föddes för 32 år sen ansågs det som krångligt, men inte farligt, att föda i vatten. Sedan dog ett barn under en vattenfödsel och det blev full panik på alla BB-kliniker. Sedan dess har diskussionen gått varm om huruvida det är bra att föda i vatten. Det senaste är en rapport där forskarna mycket grundligt går igenom alla bevis för och emot, och landar med stor säkerhet på för.

• Podcasten Om krisen kommer produceras av DinSäkerhet.se, mina grannar på jobbet. I första avsnittet handlar det om din hemberedskap. I hur många dagar klarar du dig om krisen kommer? Hur länge räcker maten i ditt skafferi? Och hur funkar livet på Manhattan när elen slocknar i en hel vecka? I avsnitt 2 om att agera i kris. När katastrofen kommer vill vi alla vara hjältar. Men vad är det som avgör om vi lyckas? Går det att öva i förväg? Och hur mår en hjälte när lugnet har lagt sig? Intressanta intervjuer och reportage.

• Och på mitt jobb handlade en av de senaste fredagsbloggarna om något liknande: Packa din krislåda! (Har du en krislåda?)

”A.Rab” by Gnucci Skön video av svenska rapparen Ana Rab. Based on a true story.

Allyawan – Samma som mig Mera bra svensk rap! Här av Allyawan.

Skriv på mot bisfenoler. Bisfenoler är hormonstörande ämnen som kan hittas på massa ställen – i konservburkar, kvitton, eller det där vita som vi lagar barnens tänder med. Bisfenol A har i djurförsök kopplats till negativa effekter som problem att få ungar, men också påverkat fosters utveckling av hjärnan och visats störa beteendet hos djuren som fick ämnet i sig under fostertiden. Skriv på Naturskyddsföreningens namninsamling som ska lämnas till miljöministern inför att beslutet ska tas i januari!

Oatmeal om kometlandningen (klicka för större bild)
oatmeal_comet(bonus-oatmeal om bacon)

Ursula Le Guin: We Need Fantasy Because ”Hard Times Are Coming” Jag har sparat det bästa till sist. Ursula, jag älskar dig så mycket.

atco nov leguin

Varsågoda att skicka vidare!

Hen, en och Björn

Ser i ögonvrån att ordet ”hen” fortfarande är ett problem på vissa håll, inte i min lilla bubbla men så är det ju, man tror att alla tänker som man själv men i själva verket sitter vi bara i våra olika bubblor och flyter förbi varandra, förvånat höjande på ögonbrynen.

För mig är ”hen” ett enastående bra ord som jag använder ganska ofta. Som jag använde redan innan den stora debatten bröt ut, efter att ha tröttnat på först ”han eller hon” och sen ”hon/han” och sen ”h*n” (som förvisso är kort och smidigt men som för tankarna onödigt mycket till något hemligt, som om personen i fråga är skum på något vis). Långt innan det blev en politisk fråga: för mig var ”hen” en språkfråga och en smart lösning på ett styltigt problem.

Sen dess har jag lärt mig att gilla fler aspekter av ”hen”. Att det tillåter den som skriver att bortse från traditionellt könstänk helt och hållet. (Just det är nånting jag tänker allt oftare på. Det kommer en text om det snart, jag måste bara tänka lite till.) Och samtidigt som jag upptäckte den fiffiga funktionen dök ordet ”en” upp allt oftare i mina läsflöden, i stället för ”man”. Då blev du väl ännu gladare tänker ni nu, men nää! Jag rynkade ögonbrynen, sköt rygg och kände mig som ett gammalt grinigt troll från Flashebackeskogen.

Jag försöker gilla ”en”, det gör jag faktiskt. Men det tar emot. Dels för att jag aldrig har associerat den användningen av ordet ”man” med män. Dels för att jag tycker att meningar lätt blir konstiga när man hade tänkt skriva ”man” och ”en” i samma mening, som t ex ”om en har en” (om man har 1). Men allra mest för att jag tycker att det låter dumt. ”En” för mig är dialektalt, gammaldags, lantligt. Jag säger det rakt ut: bonnigt. Jag känner att om vi börjar skriva ”en” så dröjer det inte förrän vi skriver ”söstra mi”, ”hocken”, ”kössa” och ”feschli”. Och därmed sällar jag mig till den skara griniga gamla troll som gnäller på att ”hen” betyder ”höna” på engelska, men som utan att dra på mun säger att de har bra fart på motorcykeln. Nej, bland dem vill en inte vara!

Lilla syster Björn och lilla syster Björn

Till sist en spaning om namnet Björn. Häromveckan var det en vän som funderade på ett mellannamn till sin dotter Dorotea, född i Västerbotten. Det slog mig att Björn kunde vara ett fint namn: det passar med det lappländska temat, det är ett namn med styrka, det låter fint ihop med Dorotea – och framförallt, det är helt könsneutralt (björnhonan är ju också en Björn). Vännen, som är en sann hipster, tyckte att förslaget var intressant. Och min spaning är att allt fler föräldrar kommer att strunta i om namnet de gillar traditionellt har räknats som pojk- eller flicknamn. Så allt fler svenska flickbebisar kommer att få heta Björn, för att deras föräldrar är modiga och moderna. Kom ihåg var du hörde det först!

Upp till kamp för dom som är där när vi föds!

Barnmorskorna får det allt svårare att klara sina jobb på ett lugnt och säkert sätt. Politikerna prioriterar ner vården och gör barnmorskornas jobb tyngre och mer stressigt. Därför demonstrerade ett hundratal barnmorskor och föräldrar utanför Landstingshuset i Stockholm idag. Det är JÄTTEVIKTIGT att bebisar får födas under tryggast möjliga omständigheter, både för föräldrarna (som kanske bara får en chans i livet) och för barnet. Det räcker inte med att man överlever, man behöver ha det harmoniskt omkring sig också. Vissa forskare menar att omständigheterna kring födelsen kan vara helt centrala för fortsättningen av ens liv.

Vi har alla fötts en gång, och många av oss har fått barn eller kommer att få barn. Därför borde vi alla stödja barnmorskorna och se till att de får vad de behöver, både på sjukhusen och för hemfödslar. Så här skriver barnmorskor på Stockholms läns sjukhus på Vårdförbundets hemsida idag:

”Vi kan inte längre ge den vård och omsorg som bygger på evidens och beprövad erfarenhet. All forskning visar att en närvarande barnmorska hos den födande kvinnan minskar risken för komplikationer som större blödningar, bristningar, utdraget förlopp, sugklocka och kejsarsnitt.

Forskning och beprövad erfarenhet visar att vi borde vara en barnmorska per födande kvinna. En barnmorska runt om i Sverige idag kan ha upp till tre kvinnor i fullt värkarbete samtidigt. För det mesta springer vi mellan flera födande kvinnor. Telefonen ringer hela tiden och vi måste omedelbart avgöra vem som behöver komma in till förlossningen och vem som kan vara hemma några timmar till.”

Bild: Petra Jankov Picha

För att kunna ge en trygg och säker vård kräver barnmorskorna följande:

• Häv omedelbart de sparbeting som finns för förlossningsvården

• En barnmorska per kvinna i aktiv förlossning

• Fler barnmorskor i förlossningsvården och i alla beslutande organ

• Höj förlossningspengen som legat på samma nivå i många år

• Fler förlossningsrum

• Ta ett långsiktigt ekonomiskt ansvar vid planeringen av förlossningsvården

Läs om bakgrunden och dagens demonstration på Storify

Debattartikel i SvD: Förlossningsvården är inte längre säker

Stöd barnmorskornas kamp på Facebook

Följ barnmorskeupproret på Twitter

Läs Petra Jankovs bloggtext om barnmorskornas protester

Om att vara förälder och fatta svåra beslut

Alla gör sitt bästa som föräldrar, och försöker att fatta de bästa besluten för sina barn. Jag är övertygad om att det är så, i alla normala fall. Ändå fattar föräldrar helt olika beslut, och många gånger tänker man att de som gör det motsatta måste vara galna eller inte bry sig om sina barn. Det är såklart fel: vi har bara olika utgångspunkter och har inte alltid tagit del av samma information.

Men när alla går åt ett håll, då är det svårt att gå åt andra hållet. Man är så sårbar och osäker som förälder. Om någon säger att man skadar sitt barn är det lätt att bli illa till mods och tveksam.

Jag går ofta åt andra hållet, och är ofta tveksam. Jag kanske verkar säker, men det är jag nästan aldrig. Jag grubblar JÄMT. När andra är tvärsäkra blir jag avundsjuk eller misstänksam. Sen tröstar jag mig med att det säkert mest är en fasad. De riktigt tvärsäkra, de som aldrig tvekar en sekund eller har fjärilar i magen när de fattar beslut, de finns nog inte.

Däremot finns det många som känner sig övertygade om att någon annan vet bättre. Att experterna vet bäst. Det måste de ju göra, varför skulle de annars kallas för experter? Men jag är inte alls lika övertygad. Jag har träffat och intervjuat så många experter, och jag vet att de också är vanliga människor som tvekar ibland. Eller som ändrar sig, eller som har en viss uppfattning för att de har tagit del av viss information men inte annan. Vetenskap och politik är visserligen olika saker, men ibland blir gränsen mellan dem svår att urskilja. Även forskare och experter har oftare än man kanske vill tro politiska eller ideologiska agendor. De har lika svårt att gå mot strömmen som alla andra.

Det är väl fullt mänskligt och normalt, och skulle egentligen inte behöva vara ett problem, om det inte vore för att 1) de flesta svenska föräldrar tror så benhårt på att experterna alltid vet vad som är Riktigt och Sant, och 2) experterna själva är väldigt dåliga på debatt, öppenhet, självrannsakan och ödmjukhet. Det slår mig alltid som både lustigt och sorgligt att till exempel läkare och andra inom sjukvården alltid är lika tvärsäkra på att det de gör just nu är det Allra Bästa, fast de var lika säkra på att rutinerna för 10–20 år sen, som man har förkastat nu, var det Allra Bästa då. Som att ha amalgam i tänderna, röntga i tid och otid, ge Neurosedyn till gravida, droppa lapis i ögonen på nyfödda och så vidare och så vidare.

Att det är så här är ingenting jag bara hittar på. SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, slår fast att

Idag är det inte alltid de bästa metoderna som används i vården. Många rutinmetoder för att upptäcka och behandla sjukdom är föråldrade och ineffektiva.

Så hur vet man då om man blir behandlad på ett modernt och effektivt sätt? Eller om behandlingen är föråldrad och ineffektiv?

Svaret är att man inte kan ta någonting för givet. Man kan inte bara förlita sig på vad barnmorskan, läkaren, tandläkaren eller myndigheten säger. Det är ens ansvar som förälder att kolla upp, ifrågasätta och fundera på vad man tror är bäst för barnet.

Jag skrev i förra inlägget att jag inte bara litar på min intuition, men den är inte helt oviktig heller. För hur det än är: om man frågar tio olika läkare eller forskare om en viss metod så kommer man att få minst två olika svar. Väl underbyggda svar. Det är mycket få metoder/behandlingar/rutiner/mediciner som det inte finns olika åsikter om. Så i slutändan måste man ändå känna efter vem man litar på mest. Och sen ta risken.

När vårt första barn föddes 1983 åkte vi in till sjukhuset när han skulle födas. Inte för att vi hade gjort ett informerat val om att sjukhuset var den bästa platsen att föda barn på. Vi hade inte tagit något aktivt beslut över huvud taget, inte ens funderat på att inte åka till sjukhus. Det var ju så man gjorde, det var så alla gjorde. Vi gjorde som flocken.

Nästa barn blev till 1987. En kompis hade nyligen fött hemma, och rekommenderade mig att göra likadant. Jag var ytterst tveksam, till att börja med. Men jag läste på. Jag plöjde ett antal böcker, artiklar och forskningsrapporter, och allting jag läste tydde på att det var ett bra val. Som till exempel i WHO:s skrift ”Having a baby in Europe” från 1985 där det stod att det för en frisk mamma med en normal graviditet var lika säkert, eller säkrare, att föda sitt barn hemma:

It has never been scientifically proven that the hospital is a safer place than home for a woman who has had an uncomplicated pregnancy to have her baby. Studies of planned home births in developed countries with women who have had uncomplicated pregnancies have shown sickness and death rates for mother and baby equal to or better than hospital birth statistics for women with uncomplicated pregnancies.

Ändå var personalen på mitt MVC mycket kritisk. Släkt och vänner var kritiska. ”Det är ju jättefarligt, ni riskerar livet på ert barn, ni är själviska, ni är flummiga” fick vi höra. Högteknologiska förlossningar på sjukhus var det enda säkra. Gärna kejsarsnitt, om möjligt. Att sätta sig i en bil och köra till och från BB var tusen gånger säkrare än att föda hemma, för vem har hört talas om att man kan dö i trafiken?

Idag, snart 25 år senare, är det inte bara Världshälsoorganisationen som påstår att det är tryggt och säkert att föda hemma för de allra flesta. Även den största och mest vetenskapliga undersökningen visar att det är så. Och eftersom allt fler inom vården har fattat att själva sjukhusrutinerna ofta är boven i dramat när förlossningen blir lång, smärtsam eller komplicerad försöker man göra födselklinikerna så hemlika som möjligt. Stockholms läns landsting subventionerar kostnaden för hemfödsel. Vi gick mot strömmen, och vi kände oss osäkra många gånger, men det visade sig att vi gick rätt.

Nästa gång tänkte jag skriva om vaccin i största allmänhet.

Om Anna W, bebisars sömn och att tänka själv

Några av de som kommenterade min post om Sömnmetoder på katastrofens rand menade att jag inte har en aning om hur Anna Wahlgrens Sova-hela-natten-metod ser ut idag. Jag har inte sett filmerna, men det jag läste på metodsidan kändes ändå väldigt bekant. Nu gick jag tillbaka och kopierade en bit text därifrån, här i förkortat skick:

”Metoderna: Fasta – och tillräckliga – sovtider. En attityd av självklarhet hos de vuxna. Egen säng efter ”smekmånaden”; eget rum efter senast fem månader. Nu knyts den trygga sömnen till barnet självt, inte till de vuxnas fysiska närvaro. Mycket skratt och glädje inför en kort och saklig läggning. Mörkt, så att inga synintryck stör. Tyst, övertygande, rogivande vaggning eller ”buffning” av lämpligt slag – barnet ska tystna och slappna av i hela lilla kroppen inom två minuter. Först därefter kan den lilla våga somna och sova lugnt.”

Om jag skulle läsa det här för första gången idag skulle jag till exempel genast välja bort regeln om att barnet ska ha ett eget rum. Man måste alltid tänka själv, så är det bara. Man måste alltid känna efter: känns det här rätt för mig? Finns det något i råden från Anna Wahlgren / BVC / min grannes svärfar som inte känns bra, som jag ska välja bort?

När vi använde Anna W:s metod som den beskrevs i Barnaboken, när min yngsta dotter var bebis för sexton år sen, tog vi fasta på principerna och tillämpade dem på ett sätt som kändes rätt. Så här gjorde vi:

”Min dotter var 10 månader och sov i en egen säng i samma rum som sina tre syskon. Hon var extremt kvällspigg och ville alltid komma upp tusen gånger efter att jag nattat henne. Av olika anledningar samsov vi inte då. Jag var helt galet trött den här perioden, kände mig yr och lättretlig på dagarna och mådde nästan illa av utmattning på kvällarna. Jag hade börjat känna att jag blev arg när hon inte ville sova, och det kändes inte alls bra.

Den natten jag startade kuren nattade jag henne, men när hon sen ville komma upp gick jag inte in och tände och tog upp henne som jag annars brukade. Istället gick jag in och la henne ner igen, buffade henne lite, sa godnatt med låg röst och gick ut igen. Detta upprepades flera gånger, jag minns inte exakt nu men kanske fem gånger under kvällen och tre gånger till under natten. Hon skrek och var arg några gånger. Jag väntade lite längre än vanligt innan jag gick in, några minuter kanske. Nästa natt vaknade hon och skrek en gång, men somnade direkt när jag kom in och buffade henne. Tredje natten sov hon hela natten, och alla nätter därefter. Någon månad senare, när hon lärde sig att gå, fick hon en ny låg säng som hon kunde komma och gå som hon ville från, och kom in till oss på natten ibland, oftast utan att väcka mig.”

Idag är jag till hundra procent för samsovning, och alla andra ”metoder” som bygger på idén om att bebislivet blir enklare om man anpassar det efter det mest ursprungliga livets principer.

Det är trots allt så att bebisar kan sova när de föds. De måste kunna sova, det är en överlevnadsstrategi. De måste kunna sova, äta, vara med de vuxna hela tiden, anpassa sig till de vuxnas överlevnadsbehov. Som det såg ut på stenåldern. Däremot är inte bebisar anpassade till den sortens liv vi lever idag, med arbeten, mataffärer, sekundvisare, stress, tv, lampor, lägenheter och så vidare. Ju mer man kan följa minsta motståndets lag under bebistiden, ju mer man kan låta livet vara så primitivt och enkelt som möjligt, ju mer blir den tiden njutningsfull, avslappnad.

Om man av någon anledning har fått stora sömnproblem och sovrutinerna har kajkat ur helt, trots att man samsover, rekommenderar jag Anna W:s metod. Så som den bör tolkas för just din situation. Den är ljusår att föredra framför femminutersmetoden, skrikmetoden och sömnmedel. Den bygger på tanken på att rutinerna har hamnat helt i olag, och att man så snabbt och smärtfritt som möjligt ska komma tillbaka till normalläget. Den bygger på att man är kärleksfull och respektfull mot barnet, och inser att det inte är barnets fel att sömnen har blivit kaotisk. Den är en bro tillbaka över den brinnande floden.

Artikeln i DN var onyanserad och otydlig. Det är många, många som har en uppfattning om Anna W utan som bara baseras på vad de har läst att andra har skrivit om henne. Jag håller inte med om allt hon skriver, kanske inte ens hälften. Men jag gillar henne som person, jag vet att hon har ett fantastiskt handlag med bebisar och barn, och framförallt beundrar jag hennes enorma RESPEKT för barn och barns behov. Och hennes mod, att alltid säga vad hon tycker utan att vara rädd för vad andra ska tänka om henne.

Bra länkar om samsovning:

Läs vad andra skriver om , , , ,

Sömnmetoder på katastrofens rand

Allt om barn har idag en hårt vinklad och tendensiös artikel om Anna Wahlgrens sömnmetoder. Den sätter inte sömnmetoden i sitt sammanhang och nämner inget om de andra metoder som rekommenderas av barnläkare, och har inte med ens en bokstav om vilket kaos man kan befinna sig i som utmattad förälder.

Jag har använt Anna W:s metod vid ett tillfälle för sexton år sedan. Den fungerade som en dröm. Den var det enda vettiga alternativet i den situation vi befann oss i då. Den var det minst kränkade av de alternativ som jag då uppfattade fanns. Den var över på en natt.

Anna W:s metod måste sättas i ett sammanhang. Den är till för föräldrar i kris. Den är en livräddare. Den är tusen gånger bättre än fem-minuters-metoden, sömntabletter eller långvariga försök att tvinga barn att sova i egen säng. Rätt utförd tar den oftast en natt, högst tre nätter.

Om jag fick en bebis igen skulle jag förhoppningsvis inte hamna i en sån sömncirkus som jag gjorde för sexton år sen, eftersom jag idag skulle ha helt andra förväntningar på bebisåren, och jag skulle sova tillsammans med mina barn. Om man sover nära sina barn – i samma säng eller tätt intill i samma rum – så minimerar man risken för att sömnproblem ska uppstå över huvud taget. Men det handlar också om vad man har för förväntningar.

Samsovning är tveklöst den bästa, mest effektiva och minst konfliktfyllda metoden som finns. Men för alla de föräldrar som passerat gränsen, som är vettlöst sömnlösa, som är på förtvivlans brant, som tror att de kommer att bli galna om de inte får sova och som inte har någon som kan avlasta dem på ett vettigt sätt – för dem och deras bebisar är Anna Wahlgrens sömnmetod, utförd rätt i högst tre nätter, en riktigt bra livräddare. Så snart den är utförd kan man gå tillbaka till normalt, respektfullt samsovande.

Läs vad andra skriver om , , , ,

Unga eller gamla föräldrar – alla barn ska vara välkomna

Jag skrev i förra veckan om alla fördelar det finns med att bli förälder när man är ung. Jag fick några kommentarer här, några på Twitter och några i mailen. En anonym person skrev att det var illa nog att såna som jag blev föräldrar innan jag hade fattat vad livet handlar om, och att jag borde skämmas som vill förstöra det som mödravården försöker bygga upp.

Jag skäms inte en sekund, och jag tror inte att mödravården önskar att jag ska skämmas heller.

Naturligtvis finns det fördelar med att få barn när man är över 25 också. Naturligtvis är det ingen garanti att man blir en ”bättre” förälder för att man är under 25. Jag känner många helt fantastiska föräldrar som har fått barn sent i livet, frivilligt eller ofrivilligt. Det handlar inte om individer här.

Unga föräldrar får ta så mycket skit idag, så jag tyckte att det behövdes lite tonårsföräldra-propaganda. Som motvikt till exempelvis filmer som den här sinnessjuka propagandafilmen på YouTube, producerad av hälsovårdsmyndigheterna i engelska Leicester, där cirka var tjugonde artonåring blir gravid per år. (BBC News skriver om filmen här.) Maken till barnfientlig smörja har sällan skådats. Leicester är en av de mest invandratäta städerna i England, och man behöver inte vara överdrivet misstänksam för att undra vilka värderingar som frodas bland stadens äldste.

Dessutom finns det anledning att diskutera den ökande medelåldern hos förstagångsföräldrar, även om de generellt är underbara och kloka människor. Statistiken från SCB visar att:

• 1973 var de svenska förstföderskorna i snitt 23 år. Färre än 2 procent var över 35 år.
• 2003 var de svenska förstföderskorna i snitt 28 år. Cirka 11 procent var över 35 år.
• 2006 var de svenska förstföderskorna i snitt 29 år gamla. (Jag vet inte hur många procent som var över 35, men på BB Stockholm är 53 % av alla födande mellan 31–35 år, 13 % är mellan 36–40 år och 4 % är 41 år eller äldre).

Orsakerna är framförallt två:

1) Ekonomin har förändrats till det sämre för unga föräldrar. I en mycket läsvärd artikel i Upsala Nya Tidning säger Thomas Lindh, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och forskningsledare för temat ”Ekonomisk utveckling och fördelning i det åldrande samhället” vid Institutet för Framtidsstudier, att den största höjningen av förstföderskornas snittålder har skett under samma period som stora ungdomsgrupper drabbats av försämringar i studiemedelssystemet, avskaffandet av bostadssubventioner och en hårdare arbetsmarknad.

2) Det ses som ett allt större projekt att bli förälder. Trenden idag är att man är ansvarslös mycket längre i sitt liv. Först är man barn tills man är 16-17, sedan ungdom tills man är 30. Att få barn är ett enormt stort steg. Allt roligt är slut för alltid. Man kan aldrig vara fri mer. Och man måste bli en perfekt förälder, med pengar på banken och ett lyckligt och stabilt äktenskap.
Historikern Kristina Engwall är också intervjuad i UNT:
– Man väntar tills den perfekta mannen eller kvinnan dyker upp. Och när man väl fått barn är det viktigt att ge sina barn en perfekt barndom. Livet innehåller i dag så många fler valmöjligheter, vilket i sig kan leda till beslutsångest och stress. För många handlar det om att välja rätt hela vägen och att det får ta den tid det tar.

Men det där väntandet kan alltså drabba både de blivande föräldrarna och samhället i stort.

– Om man väntar för länge med att försöka få barn kan man hinna bli infertil under tiden. Många vuxna tror att nedgången i kvinnans fertilitet inträffar först vid 45 års ålder. I själva verket sjunker den stadigt efter cirka 25 års ålder. (källa: BarnTotal.se)

– Beslutet att skjuta på graviditeten ökar risken för att det barn som föds inte är friskt. (källa: Fertilitetsguiden)

– Vi får fler åldringar som måste försörjas av den arbetande befolkningen, som i sin tur minskar, säger Tomas Lind i UNT-artikeln.

Han och andra av de forskare som intervjuats är inne på att samhället borde satsa på ungdomar och unga föräldrars villkor, och att sjukvården borde informera unga människor om att de inte ska vänta för länge med att bli föräldrar.

Återigen: Det handlar inte om att man är en sämre förälder för att man är över 30. Det handlar om att tillåta, inte att förbjuda. Vi behöver börja se på barnafödande och föräldraskap som någonting positivt, naturligt och enkelt. Vi måste bygga ett arbetsliv och ett samhälle som inkluderar barn och föräldrar. Föräldrar måste sänka kraven på sig själva och inse att det är tid och respekt som barn behöver, inte pengar och perfektion. Arbetsgivarna måste sluta tvinga isär barn och föräldrar. Staten måste satsa mycket mer på föräldrar, kanske genom bidrag och subventioner. Göra det billigare att plugga och bo. Vi måste hjälpa varandra mer och ta hand om varandras barn.

Man talar om att alla barn måste vara välkomna. Låt oss ännu hellre sträva mot nolltolerans – inga barn ska vara ovälkomna.

Läs vad andra skriver om , , , , , .

Tänk om vi inte behöver vara så rädda

Det finns mycket att oroa sig för, stora och små saker. När man blir förälder upptäcker man tusentals nya orosmoment. Det är så mycket som kan hända den lilla bebisen, krypbarnet, tultaren – för att inte tala om barnen som kan gå och springa själva, som kan försvinna på en sekund.

Och svenska föräldrars oro verkar bara öka, trots att de är mer pålästa än någonsin och trots att svenska barn lever förhållandevis trygga och ofarliga liv. Jag läste på alltombarn.se att ”oro för barnen” kom högst på listan när Vi Föräldrar nyligen gjorde en undersökning om de största föräldrafrågorna.

Det gäller även brittiska och amerikanska föräldrar. Artikeln berättade att brittiska forskare varnar för att föräldrar idag överbeskyddar sina barn. En studie, utförd av organisationen Play England, visade att hälften av alla brittiska barn hindras av sina föräldrar att klättra i träd. 17 procent av barnen får inte leka kull eller jaga varandra. Enligt studien får en del barn inte ens leka kurragömma för sina ängsliga föräldrar.

Det finns naturligtvis motkrafter. Föräldrar som anser att rädslan är överdriven och smittar av sig på barnen, gör dem mindre motståndskraftiga. Många föräldrar tror att deras barn har en självbevarelsedrift och att den måste få stärkas, övas och slipas.

Exempel från USA är mamman/kolumnisten Lenore Skenazy, som orsakade amerikansk folkstorm och utsågs till ”USA:s sämsta mamma” när hon lät sin 9-årige son åka tunnelbana själv i New York. Sedan startade hon bloggen ”Free Range Kids”, läs den!

Tidningen Mothering rapporterar om amerikanska föräldrar som flyttar till så kallat co-housing, områden där man bor i egna hus men tar gemensamt ansvar för att barnen ska få röra sig fritt och ändå vara trygga.

Visst finns det saker att vara orolig för. Stora faror som miljöförstöring, krig och orättvisor. Små saker också för all del. Jag har själv alltid varit en riktig filifjonka och oroat mig för allt möjligt.

Men det viktiga är att inte låta rädslan ta överhanden. Redan de gamla romarna visste det: det enda man verkligen behöver vara rädd för är rädslan. Rädslan gör oss mer sårbara, mindre klartänkta. Om vi är rädda gör smärtan mer ont.

Det finns många förklaringar till att vi blir allt mer osäkra. Vissa säger att det beror på att vi får allt mindre tid att känna efter, tänka efter, testa våra gränser. Vi har så mycket annat för oss när barnen är små att vi inte hinner låta dem utforska världen i sin egen takt. Om vi tog oss den tiden skulle vi upptäcka att de kan betydligt mer än vi tror.

Andra menar att vi strävar efter allt mer perfektion och kontroll. Vi tror (kanske omedvetet) att vi kan eliminera all smärta, både fysisk och själslig. Därmed blir vi också allt mer sårbara för smärtan, och allt räddare för den.

En del går ännu längre och tror att makthavare odlar och underhåller rädslan. Media till exempel säljer inte lika bra när det handlar om lycka och trygghet, därför handlar tidningar och tv mer om våld, risker och katastrofer. Affärsmän tjänar på vår rädsla för att de kan sälja saker (larm, grindar, hjälmar, piller och så vidare). Politiker ser hellre att folk oroar sig än att de engagerar sig.

Hur som helst är det värt att fundera på. Vad är du rädd för? Varför är du rädd? Vad skulle hända om du slutade att vara rädd för det?

Föräldrar behöver stöd av andra föräldrar

Regeringen har anslagit 70 miljoner kronor till stöd för föräldrar. Med anledning av det ringde P1:s Studio Ett till mig igår (eftersom jag var med och startade det första svenska föräldranätet) och ville att jag skulle svara på varför det behövs mer föräldrastöd. Har föräldrar blivit osäkrare nu för tiden?

Jag svarade att jag tror att svenska föräldrar generellt är mer osäkra idag, om man jämför med två, fem eller tio generationer sedan.

Inte så konstigt heller. Vi får ju ingen som helst träning på att vara föräldrar innan vi får barn! Vare sig det gäller att byta blöjor, amma, få bebisar att sova lugnt, lirka med arga sexåringar eller få förtroendefulla relationer med tonåringar. Vi träffar knappt några barn om vi inte utbildar oss (eller arbetar med) barn. Vi går helt enkelt direkt från att vara bekymmerslösa tonåringar (upp till 30+), rakt in i tillvaron som ansvarstagande föräldrar.

I de perioder och kulturer där man har levt/lever tillsammans med folk i alla åldrar omkring sig från morgon till kväll, där får man all den där kunskapen utan att ens tänka på det. Så har vi också haft det i vår kultur, för inte så länge sedan. Man fick barn tidigt, vilket betydde att man fortfarande hade familjen omkring sig som kunde stödja och hjälpa. Och redan innan dess, från det att man var liten, hade man oftast ansvar för några som var ännu mindre.

Nu är det många som aldrig ens har hållit i en bebis när de blir föräldrar. Hur ska man då veta om man gör rätt eller fel?

Det här sättet att leva gör oss också väldigt beroende av de så kallade experterna. Vi tror att man måste vara utbildad för att kunna ta hand om barn. Vi vågar inte ens lita på våra instinkter. Till och med experterna själva verkar tvivla på att föräldrar är tillräckligt kunniga för att ta hand om sina barn på bästa sätt.

Men så är det ju inte. Vi kanske är ovana, men det enda vi behöver är stöd i form av andra med mer erfarenhet än vi själva. Andra föräldrar som kan visa oss, utan att vi känner oss otillräckliga.

Det allra bästa vore om man hade allt det där omkring sig hela tiden. Både innan och efter att man får barn. I brist på det tror jag att föräldraforum är jättebra. Där träffar man andra, helt vanliga mammor och pappor, som har gjort viktiga erfarenheter och har kunskap som man kan lära sig av – utan att vara experter.

Men det bästa av allt är något som de flesta upptäcker efter ett tag – att man inte bara har frågor, utan också svar. Att man kan hjälpa andra!

Fast riktigt allt det där hann jag förstås inte säga i radion. Här kan man lyssna på vad jag (och Anna Wahlgren) svarade i Studio Ett.

Läs vad andra skriver om och

Bebisen gråter fortfarande

För några månader sen skrev jag om den gråtande bebisen i lägenheten ovanför oss, att den väcker oss nästan varje morgon och att jag funderade på om jag skulle säga nånting till föräldrarna. Och isåfall vad?

Jag fick olika förslag, här och på andra ställen. Flera skrev att jag inte borde lägga en lapp i brevlådan, att det skulle vara för opersonligt. Att jag borde bjuda in dem istället. Och visst, det låter klokt. Men jag har dragit mig för det ändå, inte vetat hur jag skulle säga för att inte låta som om jag kritiserade dem.

Så kom mamman ner i tvättstugan när jag stod där och hängde in kläder i torkskåpet. En halvtimme innan nästa tvättid egentligen, men hon skulle bara kolla sa hon och jag sa att hon kunde börja, jag var ändå klar med maskinerna. Sen frågade hon om det inte var vi som bodde under dem. Jo, sa jag och då frågade hon om vi blev störda av att hennes barn drog omkring på stolar och sånt.

Det måste ju vara gud? Eller ödet?

Så jag tog mod till mig och sa att nej, inte stolarna, men bebisen, du vet hur det är när man är förälder, då vaknar man för minsta barnskrik. Jag sa det snällt och hon log. Och så sa jag: ni har väl sovrummet precis ovanför vårt, det är nog därför det hörs så bra. – Det är bebisen som sover där, svarade hon hastigt, vi håller på och försöker få den att sova i ett eget rum.

Sen pratade vi om barns utveckling och samsovning en halvtimme. Jag sa rent ut till slut att nio månaders ålder kan vara lite tidigt att försöka få barn att sova ensamma. Att om de skriker så där mycket så kan det betyda att de helt enkelt inte är redo. Och att det alltid kommer av sig själv till slut.

Hon lyssnade men var tveksam. De hade bestämt sig för att prova det här en vecka sa hon, och så sa jag bara att jag hoppades att det skulle gå bra. Jag kunde (och borde kanske) ha sagt att en kvart i alla händelser är mycket för en bebis att ligga ensam och gråta, men jag orkade eller vågade inte.

Nu har det gått två veckor. Bebisen vaknar prick fem varje morgon, ibland några gånger på nätterna också. Ibland får den skrika länge, ibland kommer de och tar upp den med en gång.
Jag hoppas att de bestämmer sig för att avsluta experimentet snart, mest för bebisens skull!

Här är lite bra råd om bebisars separationsångest och hur man samsover säkert.

Läs vad andra skriver om: ,

Video

Veckan som gick: tjejer, bebisar, böcker och debatt

Har jag sagt att jag skrev min första debattartikel på Newsmill förra veckan? Den handlar om att ovetenskapliga råd till föräldrar som vill föda hemma skrämmer alla föräldrar. Dumt, onödigt och oansvarigt.

I tisdags var jag på mitt kanske sista utvecklingssamtal i skolan någonsin. Med fyra barn bör det ha blivit en 70-80 samtal, de flesta ganska likartade (”X är intelligent men pratar alldeles för mycket och lämnar inte in sina arbeten i tid”). Nu är skoltiden över. Hurra!

book swap day 08
book swap day 09

book swap day 04

Den 5 mars var det Stora Bokbytardagen i hela landet. Jag träffade En annan sida och Boktoka på Sergels Torg, bytte böcker och åt bokbytarlunch på Panorama. Det var jättekul! Läs mer på Stora Bokbytarbloggen och ViLäsers blogg.

På kvällen kom det hem sex kompisar från förr, mina gamla Norra Latintjejer, och åt middag. En av dem lagade världens godaste jordärtskocksoppa i mitt kök. Vi har bara setts en gång tidigare, annars var det nästan trettio år sen. 30! Och det konstigaste av allt var att alla såg ut precis som då. Bara lite mer fårade. Erfarna. Man skulle kunna säga visare.

Fredagkvällen blev också rolig, fast på ett helt annat och överraskande vis. Ett av tonårsbarnen, som i vanliga fall väldigt sällan vill bli tröstat, var plötsligt helt nere i skoskaften och alldeles mammig. De planer vi hade fick ge vika för en kväll med pizza, monopol och film, bara ungen och jag. Vi sjöng Dylan och Spears (ganska högt) på pizzerian, jag spöade hen i Monopol hemma i sängen och sen såg vi hela Step Brothers (världens dummaste film) och halva Be Kind Rewind innan hen somnade. En sällsam och skön kväll.

På lördagen var jag på cellprovtagning, för tredje gången i mitt liv. Jag tog inga bilder. Inte ens Lotten tar bilder på cellprovtagningen (tror jag).

Och idag bloggar, flickrar, städar och tvättar jag. Slut!

Om bebisen själv får välja

intervju i UNTFör ett tag sen ringde en tjej från UNT (Upsala Nya Tidning) och bad att jag skulle tycka nånting om framåtvända barnvagnar, eftersom skotska forskare nyligen har upptäckt att barn statistiskt sett blir gladare om de får åka med ansiktet vänt mot föräldern.

Min åsikt är att det åks och bärs alldeles för mycket framåtvänt, framförallt med små bebisar och inne i stan. Det verkar som om många föräldrar inte funderar så mycket över om de ska ha framåt-eller bakåtvända vagnar – de köper årets barnvagnsmodell och det är det hela. När de får frågan om de har funderat på att byta ut vagnen helt eller delvis mot bärsjal / bärsele slår de ifrån sig direkt – ”jag skulle inte klara mig en minut utan vagnen”, säger de, men om det viktiga är att ha någonstans att ställa matkassarna kanske man ska ta sig en funderare på hur man prioriterar.

Men såklart finns det föräldrar som har barnet i vagn, till och med framåtvänt, för att barnen själva föredrar det! Min kompis Lena skrev så här till mig på Facebook:

”Man bör väl lyssna på vad barnen vill. Äldsta dottern älskade att befinna sig så att hon såg mig (eller den som fortskaffade henne). I vagnen låg hon vänd mot föraren, i selen på magen hängde hon inåtvänd och myste med hela ansiktet upp mot bäraren.
Yngsta dottern blev JÄTTEarg om man la henne på rygg i liggvagn eller bar henne ansikte mot ansikte i selen – hon skulle ligga på mage i liggvagnen och se sig omkring i världen (och då var hon så liten att hon nätt och jämnt orkade hålla uppe huvudet!). I selen skulle hon hänga med ansiktet framåtvänt så att hon såg omgivningen. Då jollrade hon och var hur nöjd som helst.”

Visst finns det bebisar som gillar att sitta framåtvänt. Jag har haft en som ville stå framåtvänd i vagnen från sex månader och som tjöt som en siren om man försökte få honom att sitta ner eller, o hemska tanke, ha sele i vagnen. Allra bäst trivdes han med att sitta på mina eller pappans axlar, med utsikt över hela världen. Han sov gärna där också, med huvudet lutat mot bärarens. Ungar är olika som sagt.

Så köp gärna framåtvänd vagn. Men glöm inte att fråga bebisen först.

Video

”mitt barn & jag” av Anna Elheim

Boken mitt barn och jag är skriven av Anna Elheim och utgiven 2008 på förlaget Röd Fågel. Det är en ganska tunn liten bok, enkelt och billigt gjord med svartvita bilder. Man läser den på några timmar – men den ger mycket att tänka på.

Små barns behov har inte förändrats sedan människans urålder, men vår kulturs moderna livsstil utgår inte från de behoven, menar Anna Elheim. Därför skriker våra barn mer än de gör i andra kulturer. Genom att härma de andra kulturernas sätt att ta hand om sina bebisar kan vi göra livet lättare för våra barn – och för oss själva.

De metoder hon beskriver är bland annat att bära barnet i sjal i stället för att köra det i barnvagn, att amma så ofta och länge barnet vill och att sova nära varandra istället för att ha barnet i ett eget rum.

Till att börja med håller jag med om allt det här. Som småbarnsförälder började jag delvis i fel ände men upptäckte med tiden vad som fungerade, och då menar jag verkligen fungerade, utan att sätta några dåliga spår.

Jag kan också intyga att på hela vår resa jorden runt var det bara i de mer ”civiliserade” länderna (Singapore, Australien och Nya Zeeland) som vi hörde barn skrika eller gnälla. Det var verkligen påtagligt för oss alla, och jag funderade mycket på hur vår kultur skiljer sig från resten av världen när det gäller kommunikationen mellan barn och föräldrar. Det jag såg var att man i många andra länder har mer kroppskontakt, mycket tid tillsammans och stor tolerans för barns behov. Tillsammans verkar det vara faktorer som eliminerar barnskrik.

Jag tyckte alltså att innehållet var mycket bra och viktigt. Det som skymde sikten lite var att källangivelserna var väldigt otydliga och att boken var dåligt korrläst. Men det är inte jätteviktigt i sammanhanget.

Det som jag verkligen har grubblat på de senaste dagarna är hur det egentligen kan komma sig att vi inte alla bara gör det så här enkelt för oss. Varför många av oss – de flesta? – krånglar till det i onödan med våra barn och får skrikande, ledsna bebisar, och känner oss frustrerade och ledsna själva.

Anna Elheim skriver att vi egentligen redan vet vad vi borde göra som nyblivna föräldrar. Hon kallar det för vår ”inre visdom”.

Vi har alla en inre visdom om hur vi knyter an till våra barn och tar hand om dem genom livet. Men vi är alla också påverkade av vår egen uppväxt och samhällets normer – där forskningsrapporter och trender ofta har stor påverkan på hur vi är som föräldrar.

Jag är böjd att hålla med om den inre vissheten. Om vi inte hade en medfödd, intuitiv känsla för hur man ska ta hand om bebisar skulle inte människosläktet ha överlevt så länge. Men varför är det så svårt att agera på den där känslan? Hur djupt kan den vara begravd?

Bara intuitionen kanske inte räcker. Känslan behöver ständig återkoppling och förstärkning, och det får den genom härmning, inlärning och upprepning. Men idag har många av oss aldrig hållit i en bebis när vi själva blir föräldrar. Om vi inte har haft småsyskon har vi inte sett våra föräldrar trösta, mata och sova med bebisar.

Bebisen själv hjälper också till, med sin intuitiva kunskap av vad den behöver, och skickar de signaler den förmår. Men om vi aldrig har fått det ingnuggat hur de där signalerna ser ut, eller hur man gör för att besvara dem på ett bra sätt, då hjälper inte det heller.

Den allra största utmaningen är om våra föräldrar inte heller hade en självklar kunskap om hur man svarar på små barns behov. Då har vi inte ens en egen, inre hågkomst om hur ett bra samspel mellan barn och förälder går till.

Vi blir väldigt mycket nybörjare som föräldrar om vi inte har en egen känsla av hur man gör. Och väldigt utlämnade till hur andra tycker att man ska göra. Då får man hoppas att det är någon som själv har en bra och god känsla inombords – inte någon som själv inte har fått sina behov tillfredsställda, eller någon som vill tjäna pengar på ens osäkerhet.

Jag skrev förut att jag själv började delvis i fel ände när jag blev mamma första gången. Jag var total nybörjare, utan några förebilder eller erfarenheter. En del saker gjorde jag på ren känsla, bara för att det kändes så obetvingligt och rätt – och de blev rätt. Som till exempel att amma ofta och länge. Kanske hade jag också egna positiva minnen av att ha blivit fritt och lyckligt ammad.

Men en del saker läste jag mig till, eller gjorde som jag blev tillsagd. Många av dem blev väldigt fel. Som till exempel att inte låta bebisen sova nära mig efter de första månaderna, fast vi hade sovit så bra ihop innan. Jag blev tillsagd att det var dags att vänja av honom vid att äta på nätterna, och att han var gammal nog att sova i en egen säng, helst i ett eget rum. Att jag skulle bära tillbaka honom på nätterna om jag hade ammat. Våra nätter efter det blev ett helvete: han grät och jag grät, och ingen av oss sov. Det tog flera månader innan han vande sig. Månader som vi kunde ha sovit tryggt tillsammans istället.

När jag läser Anna Elheims bok idag önskar jag att jag haft och läst den innan jag ens fick barn. Eller att jag haft en Anna Elheim i mitt liv som kunde inspirerat mig till att göra det enda rätta – att lyssna på vad mitt lilla barn behövde allra mest, och utan förebråelser ge det. Det är allt som behövs faktiskt.

Jag hoppas att många ska läsa Annas bok och bli inspirerade. Köp den här! Här kan du läsa en intervju med Anna i tidningen Hennes.

Läs vad andra skriver om , , , , , , ,

Dag 14: Bebisen ovanpå

Det bor en bebis i lägenheten ovanför oss. Nästan varje morgon gråter den, och jag vaknar. De som spelar piano i våningen under väcker mig inte, och jag störs inte ett dugg när bebisens syskon, tre och fem år, leker med bilar eller klossar däruppe. I själva verket har jag lätt för att stänga ute störande ljud. Men när bebisen gråter vaknar jag, varje gång.

Ibland är klockan knappt fem, ofta runt sex. I morse grät bebisen från halv nio till strax efter nio. Då var jag nästan på väg upp för att knacka på, men sen kom det någon och tog upp den.

Familjen är en helt vanlig småbarnsfamilj, jag har mött dem flera gånger och hälsat, men jag känner dem inte. De ser snälla men lite jäktade ut. Man gör ju lätt det när man har tre barn under fem. Jag tror inte att de är dåliga föräldrar, eller elaka eller oengagerade på något vis. De har nog bara (som så många av oss) fått höra att det är bäst för små barn att sova i en egen säng, eller i ett eget rum. Och så är de trötta på morgnarna.

Men hur det än är, så får bebisen vara ensam och ledsen ganska ofta, och det är tvärt emot alla mina mammainstinkter. Så jag vaknar. Och funderar. Ska jag säga någonting till dem när jag träffar dem i hissen nästa gång? Eller vore det bättre att lägga en lapp i brevlådan? Vad ska jag säga?

Andra skriver om , , , , ,

Har du gett Alvedon?

Sommaren 1984, när M var ett år gammal, vaknade han en natt när vi var på landet och var varm som en kamin. När jag tog tempen på honom nästa morgon hade han 40 grader. Jag packade ner honom i vagnen och rullade snabbt iväg till den enda doktorn på ön, en semestrande barnläkare. ”Ta det lugnt”, manade han, ”och kom ihåg de tre V:na – Vätska, Vila och Värme. Inga febernedsättande piller, för om febern går ner för snabbt kan man få kramper”.

Det där körde vi sen på alla fyra barnen. Aldrig en värktablett. Värme, vätska, vila, citronomslag, frisk luft, c-vitamin och förkylningste fungerade tillräckligt bra. Lökomslag om de hade ont i öronen. Puss och blås och kanske en saga om de fått en sticka eller slagit sig. Det verkade bra både för att bygga upp deras tålighet och immunförsvaret. Inte så att de aldrig var sjuka, men inte lika ofta som en del andra barn och framförallt gick det över snabbt, ofta på en dag

Men varje gång jag pratade med sjukvårdsupplysningen eller vårdcentralen – vare sig jag ringde om ett ovanligt stort myggbett, hosta, pricksjukdomar eller stukad fot, oavsett vad som hade hänt – var det första de frågade, alltid och ofelbart: Har du gett Alvedon?

De första tio gångerna svarade jag nej och blev tvungen att slösa bort flera viktiga minuter på att förklara och försvara mitt beslut att inte ge Alvedon. Efter det svarade jag ”javisst” och kunde gå direkt på de relevanta råden.

Det finns absolut tillfällen när det är rätt och riktigt att ge värkmedicin eller febernedsättande. Men när man pratar med barnsjukvården kan man få för sig att de har andelar i Astra Zeneca. Våra barn är iallafall levande exempel på att man kan klara sig lika bra i stort sett helt utan värktabletter.

Idag hade bland andra DN och AB artiklar om ny forskning som visar att för mycket Alvedon kan orsaka astma. DN:s Karin Bojs skriver också om att febern fyller en funktion.

PS Jag tror inte på Emla heller.

Läs vad andra skriver om , , ,

Föräldrar behöver vara i flock

(Fortsättning från igår!)

För det femte: Påståendet att samvaron med barn inte skulle vara stimulerande för vuxna. Ursäkta, men det är också skitsnack. Det finns inget så berikande, om man vågar hoppa i på djupet.

Däremot kan frånvaron av andra vuxna vara förödande.

Det är här jag tror att en av knutarna ligger: i vår absurda tillvaro av små enheter, isolerade från varandra. Människan är ett flockdjur, men av kulturella och politiska skäl har vi delat upp oss i små, otillräckliga familjer istället. En liten familj städar, går och handlar och äter middag för sig själv. Vägg i vägg med nästa lilla familj som städar, går och handlar och äter middag för sig själv.

Helt vansinnigt. Vi behöver vår flock. Det är inte många som klarar av att vara helt ensamma med en bebis hela dagarna, vi är helt enkelt inte skapta för det. Det går väl an när man har fler, äldre barn, men annars är det som upplagt för osäkerhet, ensamhet, tristess, frustration och till och med uppdämda känslor som går ut över barnet. Vi behöver andra vuxna omkring oss som avlastar oss, som håller ett öga på varandra, som delar glädje, sorg, bröd och nattvak med oss. Det sägs att det behövs en hel by för att uppfostra ett barn – i varje fall behövs det flera vuxna i familjen.

I många andra kulturer består flocken av föräldrarna plus mormor, farfar, morbröder, fastrar, syskon, grannar och vänner. Men inte i Sverige. Här jobbar alla vänner och grannar. Mormor är jättegammal och bor på hemmet. Farfar bor en dagsresa bort. I brist på egna storfamiljer får dagis bli den flock som barnen behöver, och arbetsplatsen blir den vuxnes flock.

På varsitt håll alltså. Där man inte lär känna varandra. Där man ägnar sin tid åt andra som man inte ska leva sitt liv med.

Men man kan hitta andra lösningar. Ibland kräver det en del arbete, ibland har man tur. När mina barn var små hade jag tur och blev vän med två människor som också var hemma med sina barn. Vi hade tio barn allt som allt. Tillsammans med våra familjer blev det många vuxna och många barn att växa tillsammans med. Vi vuxna hade ingen som helst brist på intellektuell och själslig stimulans. Vi var också städhjälp, barnvakt, chaufför och matlagare åt varandra när det behövdes. Våra barn blev mer som kusiner än kompisar.

Jag hade till och med kunnat jobba deltid om jag ville, men det ville jag inte. Nog för att vi hade behövt pengarna, men jag hade inte klarat av att lönearbeta och ha småbarn samtidigt. Det finns säkert de som klarar det alldeles utmärkt – inte jag. Mitt fokus var på ungarna och vårt vardagsliv, och det funkade utan alltför mycket stress. När jag var tvungen att börja jobba var min yngsta fyra år. Den första tiden var mycket tuff för oss alla.

Svend (om du har orkat läsa så här långt!), ju mer jag tänker på det du skrev, desto mer sympatiskt inställd blir jag. Du är en stolt förälder och du vill hitta sätt som gör det lättare för dig att fortsätta vara det. Det tycker jag är beundransvärt, även om ”varannan dag hemma – varannan dag på jobbet” inte skulle fungera för mig. Men vi är alla olika och löser våra svårigheter på olika sätt.
Däremot önskar jag att det inte vore så inne just nu med att klaga på hur tråkigt det är att vara förälder. Det är respektlöst mot barnen och jag tror inte att det är en väg till ett roligare föräldraskap.

Särskilt har jag tänkt på en sak som du skrev: att alla tjatar om ”vilken fantastisk tid föräldraledigheten är (…) att det är en tid som man måste ta vara på, eftersom den aldrig kommer tillbaka”. Kanske är livet så ibland, att man inte fattar vad man är med om medan det händer. Att det som kändes jobbigt, tråkigt och enformigt då kanske framstår som de viktigaste dagarna i ens liv, när allt är sammanräknat. När man har fått ett annat perspektiv.

Jag var verkligen inte glad och solig varenda dag när jag var hemma med barnen. Skriknätter, trotsutbrott, dåligt samvete, skilsmässotankar, kladdträsket och tjat till förbannelse – jag har varit där, gjort det. (Jag var aldrig uttråkad som jag minns det, men ofta utmattad och utom mig.)

Men idag är jag verkligen glad för alla dagar vi hade tillsammans. Även de dagar vi hade tråkigt eller bråkade. Jag tror, utan att veta säkert, att de dagarna kan ha varit till hjälp när barnen blev tonåringar till exempel. Hur som helst är jag glad och djupt tacksam för att jag har fått vara med när fyra så fantastiska människor växte upp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , . Pingat till intressant.se.

Föräldrar är bäst (även om de är tråkiga)

Läser senaste numret av Mama och blir modstulen. Det verkar vara så jobbigt att ha barn. ”Jag längtar ihjäl mig efter en nanny” ropar en tok-glammig supermodell på omslaget. Mycket av innehållet handlar om hur man är lyckad, eller hur man ska orka med.

Jag saknar läsning om hur roligt det är att ha barn, hur man växer som människa av att bli förälder, om allt man lär sig av sina små och stora ungar. Vilken otrolig utmaning det är. Vad det kostar, och vad man får tillbaka, om man tar sina barn på allvar. Det är det viktigaste jag har lärt mig som förälder: man måste ha tid, om man vill lära känna sina barn väl. Om jag ångrar någonting så är det att jag inte var ännu mer närvarande när mina barn var 0-14.

Det kanske är därför jag blir så trött på dagisdebatten, när den handlar om att dagis är bättre än föräldrar. Debatt förresten – det är kanske inte det rätta ordet, när mer än 80 % av alla svenska småbarn är inskrivna på dagis. Det är ju inte som att dagisföräldrarna är någon svag grupp, någon minoritet.
Samma sak med debatten om föräldraledigheten, när den handlar om hur tråkigt det är att vara hemma med sina barn. Det är så politiskt korrekt, så tidstypiskt. Så deprimerande.

Men nu är det ändå så att Svend och Lisa och många andra tycker att det är viktigt att man diskuterar hur föräldraledigheten kan göras roligare. Absolut! Jag är med på det. Men först måste vi göra upp med myten om att föräldrar och barn inte är tillräckliga för varandra. Den leder till att fler känner sig frustrerade när de är hemma med sina bebisar, och till att färre föräldrar vågar fortsätta att vara hemma när föräldraledigheten är slut. Eftersom de flesta verkar tro att det är viktigt för barn att få gå på dagis. Att de flesta barn behöver gå på dagis.

För det första vet jag av egen erfarenhet att det är skitsnack. Jag känner många, många unga människor som är smarta, roliga, sociala och trygga utan att ha gått på förskola en enda dag. Många av dem tar betydligt större ansvar för sig själva och sin omgivning än sina jämnåriga.

För det andra anser jag att det är propaganda. Staten vill ha ut föräldrarna på arbetsmarknaden så snart som möjligt, och skyr inga påtryckningsmedel.

För det tredje är det dåligt för oss föräldrar när man antyder att de flesta av oss inte räcker till. Att vi inte är tillräckligt stimulerande, inte tillräckligt roliga och pedagogiska. Det är helt sant att barn (framförallt från tre och uppåt) behöver träffa andra barn, och andra vuxna. Men det finns inget som säger att dagis är den bästa platsen för det. De barn och vuxna man träffar på dagis är nästan alltid människor som försvinner ur ens liv efter en kort tid. Såna relationer som man växer och utvecklas i uppstår sällan på dagis.

För det fjärde: JA, det finns dåliga föräldrar, så dåliga så att dagis är bättre. Väldigt alkoholiserade, psykiskt sjuka eller på annat sätt störda föräldrar. Är du en av dem? Troligen inte. Så vi pratar inte om dem nu.

Det finns också föräldrar som inte har något val alls. Som inte har eller kan få några nätverk, som känner sig helt isolerade med sina barn, avskurna från jobbet och ensamma i en liten lägenhet med en krävande ettåring. Eller föräldrar som balanserar på en ekonomisk knivsegg, som inte har några marginaler och absolut inte kan arbeta färre timmar i veckan utan att det blir kris.

För deras barn kan dagis vara räddningen. Det kan vara just det som Lena beskrev i en tidigare kommentar: ”(Dagis kan) i bästa fall ersätta storfamiljen/stort och nära umgänge mellan generationer. Som stöd och hjälp även socialt, psykologiskt etc för både barn och föräldrar. I familjen tilltygade barn får träffa andra vuxna, föräldrar kan få stöd i föräldrarollen osv.”

Men som sagt – nu pratar vi om de allra flesta, om oss andra. Vi som har möjlighet att välja. Som kan fundera på om det finns andra lösningar som är bättre för våra barn. Vi kanske har råd med det, eller så väljer vi självmant bort en del av vår materiella välfärd. Vi kanske har nätverk av vänner och/eller släktingar som kan och vill avlasta oss när det behövs. Vi kanske har arbetsgivare som vill att vi ska prioritera sina barn, eller arbetsplatser där det fungerar bra att ha med sig barn.

(Det här blev långt och jag måste iväg – fortsättning följer!)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , . Pingat till intressant.se.

Dagis. Är. Inte. Till. För. Barnen.

Hur bra är dagis för barn? frågar Dilsa Demirbag-Sten i söndagens DN. Bra fråga!

Experternas åsikter går isär. Vissa barnläkare, till exempel Hugo Lagercrantz, tycker att man av hälsoskäl inte ska låta barnen börja på förskola före tre års ålder. Nästan alla experter (och föräldrar) är överens om att barnen inte mår bra av att gå i för stora grupper, eller att ha för långa dagar.

Så resonerar nog de flesta: När mitt barn måste börja på dagis, så vill jag att det ska vara ett bra dagis. Bra personal, små grupper. Och jag försöker göra dagarna så korta som möjligt.

Men det finns också de som envisas med att förskolan är det bästa för barnen. För att:

  • förskolans pedagoger är bättre lämpade att ta hand om barn än de flesta föräldrar
  • barn blir understimulerade om de inte får gå på förskola
  • barn blir lyckligare om deras föräldrar får göra det de helst vill, nämligen jobba

Den sortens argument gör mig så arg. De får bara föräldrar att tvivla ännu mer på sig själva och sin kompetens.

Dessutom är det lögner och dimridåer. Det är propaganda, som hindrar oss från att se vad barn och föräldrar verkligen behöver och att bygga ett samhälle utifrån de verkliga behoven.

Här, här och här (och här) har jag skrivit mer om dagis.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Pingat till intressant.se.

Sömnmetoder

Katerina Janouch har skrivit en bra krönika om att sova tillsammans med sina barn, och Hillevi Wahl har kommenterat klokt. Här är mina synpunkter:

Att sova är nödvändigt för att överleva, och därför måste minsta bebis behärska sovandets teknik. Man behöver alltså inte lära sina barn att sova (eller äta för den delen). Alla bebisar sover när de behöver det, om de känner sig trygga och inte blir störda. Däremot kan det vara knepigt för föräldrarna att hitta bra sovtider som passar med barnens sömnrytm. Vi lever ju inte precis nåt enkelt naturliv, där man kan anpassa vardagen helt efter sina egna och barnens kroppsliga behov. Vi som är föräldrar idag ska klara av så mycket mer – vi ska arbeta på bestämda tider, sköta alla våra papper och saker, åka hit och dit, umgås med folk, titta på tv, vara som alla andra. Vi kan inte bara lägga oss ner och vila när våra primitiva ungar känner att de behöver sova, eller ha med dem överallt och låta dem sova när de vill.

Dessutom har vi en (ganska modern) tradition i Sverige att låta våra bebisar sova i egna sängar, ofta i egna rum. (Jag har skrivit tidigare om James McKennas forskning om co-sleeping och om fördelarna med att sova tillsammans här.) Men ju längre avståndet är till det sovande barnet, desto mer energi går det åt till att få det att somna och att själv få tillräckligt med sömn.

Så det som borde vara enkelt blir hopplöst svårt. Med fyra barn har jag haft alla typer av vaknätter.

Första barnet föddes samma år som Barnaboken kom ut. Jag gillar Anna Wahlgren och håller inte med om att hennes buffningstips och sömnråd måste innebära att man överger barnet. (Mer om det strax.) Men hon (liksom nästan alla på den tiden) hörde definitivt till den gamla skolan, som varnade för att låta barnen sova i samma säng. Eftersom jag trodde på dem blev mina nätter ofta sömnlösa. Jag var tvungen att nattamma sittande i en stol – om jag skulle amma i sängen fanns det stor risk att jag skulle somna. Sen måste jag vanka omkring med honom tills han somnade igen, och försiktigt lägga ner honom i sin egen säng. Han vaknade nästan alltid när jag la ner honom, och så började vi om. Stackars barn, otroligt dumt av mig.

Andra barnet sov på nätterna. Oftast hela nätterna, ibland i sin egen säng, ibland i vår. Det hände att jag låg och petade på honom för att han skulle vakna. Jag fick för mig att han kanske var hungrig utan att veta om det. Då öppnade han ett sömnigt öga, suckade lite och somnade om. Ett ytterst märkligt barn.

Med det tredje barnet hade jag blivit mycket bättre på att gå på känsla. Det kändes rätt att bära henne på ryggen, så vi använde nästan aldrig barnvagn. Det kändes rätt att låta henne sova med oss, så hon sov med oss. Syskonen också, när de kände för det. Hon åt ofta på nätterna men eftersom hon redan låg brevid mig i sängen behövde jag knappt vakna för att amma henne. Jag var för det mesta utvilad och allting kändes enkelt.

Fjärde barnet ställde alltig på huvudet igen. Just när jag trodde att jag hade koll! Att jag var värsta supermamman! Då kom denna envisa lilla varelse och tog ner mig på jorden igen. Hon gjorde allting annorlunda. Till exempel hade hon inte tid att äta på dagarna, för då fanns det för mycket att titta och lyssna och pilla på (syskonen, saker, ansikten, träd, vad som helst). Så hon åt hela nätterna, när det var mörkt och tyst. Om jag somnade medan vi ammade skrek hon. Hon var ofta arg och tyckte att servicen var rätt dålig. Livet var intensivt med fyra barn mellan 0-9 år och jag var sjukt trött, men det här barnet ville fortfarande hålla igång hela nätterna. Efter sju-åtta månader höll jag på att falla ihop. Då hade vi testat allt vi kunde komma på. Det som återstod, förutom att sälja henne till slavhandlare, var en trenätterskur, specialdesignad för just oss av snälla underbara Anna Wahlgren. Vi följde den till punkt och pricka och den ANDRA natten sov hon från midnatt till halv sex, den tredje natten från elva till sju. Efter det var livet ljust och lyckligt igen, och det energiska barnet kunde fokusera sin energi på att klättra upp på stegar, tugga i sig visdom ur böcker och uppfinna nya sätt att hålla familjen alert på dagtid istället.

Så jag tycker att sömnkurer kan fylla en funktion. Om det är alternativet till att ryta åt sina barn, dra dem hårt i vagnen, vara en zombie på dagarna och så vidare. Och om man först har prövat (i minst ett par veckor) den självklara, naturliga sömnmetoden: att sova tillsammans!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,