Hur fåren lockas hem

För flera år sen berättade om jag här på bloggen om barndomsminnen, såna som nästan verkar tagna från stenåldern men som faktiskt är från 70-talet. Som höskrindor, logdanser, fiskargubbar och annat Astrid Lindgren-aktigt. Ett av minnena handlade om får och jag berättade om det mer i detalj för mina (nu megastora) barn häromkvällen och det lät så idylliskt och knasigt så ni får också höra.

En av mina barnflickor hette Stina-Maj, hon var från Iniö i Åbolands skärgård.

stinamaj_anna

Stina-Maj och jag utanför Skansen

Dit fick jag följa med ett par somrar, jag tror att jag var åtta och nio kanske. Hennes familj bodde i ett stort hus som hette Ingalunda. De hade fält med sockerbetor och hagar med får, säkert hade de annat också men det är det jag minns. Och katter: en födde sina ungar i min säng en morgon, det upptäckte jag när jag skulle gå och lägga mig. Jag fick vara med på allt. När trasmattorna tvättades i havet, när mamma Hilma kokade mjöd, när betorna skulle gallras i det gassande solskenet, när familjen badade bastu, på logdansen (fast på behörigt avstånd från knivslagsmålen), när fåren skulle fösas ner i Storbåten för att skeppas över till betesholmen.

inio_farbat

Får far i båt.

Det var en mycket snäll familj och i mitt minne var det två lyckliga somrar, trots att jag längtade efter min mamma som jobbade i stan. Och trots att jag ramlade i ett snår med brännässlor, och blev utskälld av grannen för att jag hade gått barfota i kornbingen.

Det här är det bästa minnet: en natt vaknade jag av att alla sprang omkring. Det var en ljus sommarnatt men jag visste att de borde sova och jag blev rädd för att bli lämnad ensam. När de såg att jag var vaken sa de att fåren hade rymt, någon hade lämnat grinden öppen till hagen av misstag, nu var det bråttom att få hem dem igen! Jag fick följa med, men det fanns ingen tid att klä på sig så jag sprang efter i nattlinnet och fick sätta mig bakpå Stina-Majs cykel och akta fötterna noga.

Ganska snart såg vi fåren stå och beta i morgondimman. Nu fick jag sitta bakvänd på pakethållaren, Stina-Majs bror Jerker hade tagit med en stor saltsten som jag fick sitta och hålla i händerna. Stina-Maj cyklade hemåt på den knaggliga grusvägen, långsamt så att ledartackan hann slicka på stenen medan hon gick efter oss, och alla fåren efter henne. Till slut cyklade vi in i hagen och kunde stänga grinden igen, och gå hem efter ett väl utfört arbete.

PS Ett annat bra minne jag kom ihåg nu: där fanns en speldosa med karameller i, såna där med hårt blekrosa eller brunt skal och så nånting sött krasigt inuti. Den stod i fönstret mot havet i stora rummet. Men när man öppnade locket började musiken spela, så det gick inte att ta karameller i smyg!

PPS Där fanns också eldflugor! Eller om det var lysmaskar. Nånting som satt i grässtråna på kvällen och blinkade med ett mjukt grönt sken iallafall.

PPS Här berättar mamma Hilma (92 år när hon intervjuas) om hur hon som elvaåring gick upp fem på morgnarna för att hjälpa till med fisket!

PPPS De två Iniöbilderna är lånade från iniö.nu

ia002

Hilma med not och nät.

När barnvagnen blåste i

Häromdagen blåste det så mycket när jag cyklade över bron till Tegelbacken att jag nästan blåste av cykelbanan. Och då kom jag att tänka på en kuslig sak som hände när jag var sju år. Vi bodde på Käringön på somrarna, det var när vi hyrde hos tant Stranne uppe vid Vessla. Det är en riktigt kuslig historia, men den slutar lyckligt, så bli inte rädda.

Min bästa kompis Pierre och jag brukade gå ner till bryggan varje dag för att fiska krabbor.

Jag och Pierre och min mammas kompis Gertrud. Fast bilden är från 1974, ni får tänka oss som fem år yngre.

Fiska krabbor är nämligen det man gör på Käringön när man är liten. Det går till så att man tar en hink, en håv, ett snöre och en snäcka (eller en brödbit om man är ahimsa). Man fyller hinken till hälften med vatten, krossar snäckan och knyter fast den i snöret (eller knyter fast brödbiten om man som sagt inte vill krossa snäckor). Sen lägger man sig på mage på bryggan, sänker ner snäckan/brödbiten i vattnet, ända ner till botten, och väntar på att en liten krabba ska bli intresserad och nypa sig fast i det ätbara. Då halar man upp försiktigt, fångar krabban i håven och häller ner den i hinken. När man har fångat cirka 20 krabbor är man klar: då häller man tillbaka dem i havet igen och går hem och äter lunch. Sen kan man börja om igen.

Jag med extra stor och fin krabba. Den här bilden är från 75 så dra ifrån … ja ni fattar.

Den här dagen mötte Pierre och jag en tjej som vi kände lite. Hon var tio år, ganska stor tyckte vi, och hon var ute och drog sin ettåriga lillasyster i barnvagn. När vi berättade att vi skulle fiska krabbor ville hon följa med oss. Jag beundrade hennes sovande bebis-syster och barnvagnen. ”Vill du köra?” frågade hon. Jag hade aldrig kört barnvagn förut men tackade glatt ja. Så gick vi ner till hamnen och hittade ett perfekt ställe att fiska krabbor på. ”Ställ vagnen där” sa flickan och pekade. Jag parkerade vagnen mitt på bryggan och vi la oss på mage alla tre.

Jag ställde vagnen ungefär där personen i gula byxor står på bilden. Vi låg på mage under räcket som den andra personen lutar sig mot.

Det var verkligen ett bra krabbställe, vi fick hur många som helst. Då plötsligt hände det. Jag såg det inte hända och jag minns inte de första minuterna alls. Men jag hade inte slagit på barnvagnens broms, och suffletten var uppfälld. Vinden tog tag i vagnen med det sovande barnet, och vagnen rullade ner i vattnet på andra sidan. Med barnet fastspänt i sin sele.

Det första jag kommer ihåg sen, efter att ha legat på mage och fiskat krabbor, är att jag stod och stirrade ner på barnvagnen i vattnet på andra sidan. Den stod på botten, ungefär mellan de två båtarna på bilden. Det var kanske två-tre meter djupt där, och helt klart vatten. Jag tyckte att bebisen vinkade åt mig. Sen hörde jag en siren, tittade upp och såg att det var flickan som skrek. ”Min lillasyster!” skrek hon, om och om igen. Sen såg jag Pierre, min sjuåriga bästis, försöka klättra ner från bryggan för att komma ner i vattnet. Sen var det som om jag äntligen vaknade ur en dröm, och jag satte högsta fart för att komma ut på bryggan och skaffa hjälp.

Pierre på den nyss nämnda bryggan, fast han satt alltså inte där i det ögonblicket jag berättar om. Längst ut på piren ser man M/S Ylva, passagerarfärjan.

Jag sprang och ropade på hjälp, och halvvägs ut på piren såg jag någon komma springande mot mig. Det var öns skeppare Björn Tobin, han som körde M/S Ylva mellan Käringön och Hälleviksstrand varje dag. Han hade hört mig, eller sett på håll vad som hänt, och nu kom han springande så fort så att han tappade tofflorna. Jag kommer ihåg just det så kristallklart: hur han sprang så fort så att skorna flög av. Och när han kom fram till oss så kastade han sig bara i och dök ner till vagnen. Flera andra vuxna hade hoppat i, men ingen var nere vid vagnen. Björn fick upp selen och kom upp till ytan med bebisen. Hennes storasyster skrek fortfarande, som en siren.

Sen minns jag ingenting igen, förrän Pierre och jag följde de våta spåren där Björn hade gått med bebisen i famnen tillbaka till huset där flickans familj bodde. Vi gick som små spöken. det var alldeles tyst.

Men, och allt det här är alldeles sant: det gick bra. Bebisen klarade sig. Hon fick naturligtvis åka in akut med sjöräddningsbåten till sjukhuset i Stenungssund, men hon klarade sig och blev inte ens förkyld. Jag fattar fortfarande inte hur det gick till.

Och ingen skyllde på mig. Alla fattade ju att jag inte visste att man måste slå på bromsen, jag som aldrig hade kört en barnvagn förut. Men jag skämdes ändå, och jag vågade i gå i närheten av den familjens hus på många år efter det. Tio år senare var den lilla flickan ett av öns busigaste barn, hon och hennes ohängda kompisar kastade blåmaneter på folk och fnissade och sprang iväg. Men jag blev faktiskt inte ens arg när jag fick en blöt manet i svanken när jag låg och solade.

Det kom jag ihåg idag när det blåste! Och det kommer jag nog att komma ihåg om jag så blir hundratjugo år.

Solidaritet, kärlek och björntjänster

Ska man hjälpa varandra? Den frågan brottas jag med dagligen. När ska man hjälpa andra? Vem ska man hjälpa? Hur mycket? Varför? Jag har skrivit om det många gånger.

Som mamma har jag diskuterat curling fler gånger än jag orkar tänka på. Det heter att man gör sina barn en otjänst och curlar dem när man brer mackor, låter dem bo kvar hemma etc. Tanken är att man ska förbereda dem (gärna från späd ålder) för den hårda verkligheten genom att själv vara hård.

Jag ryggar inför det.

Givetvis finns det en risk med att bli den som bär andras bördor, både för den som bär och för den som blir buren. När jag jobbade på Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen funderade jag mycket på vad som är bra och dålig hjälp. Det blev väldigt tydligt under den tiden hur lätt det var för mig (och oss alla) att ta på sig hjältemanteln. Hur skönt det var att hjälpa andra och hur det inte var helt enkelt att ta ett steg tillbaka när det var dags att sluta hjälpa.

Man ska inte gå för långt i sin iver att hjälpa, man måste respektera den andras förmåga. Men det är inget skäl att neka hjälp av princip.

Principfasta människor skrämmer mig ibland.

När jag läste Niklas Orrenius lysande reportage i DN idag om hur de papperslösa lever i Malmö blev jag illa till mods av den iskalla principfastheten hos Petra Stenkula, gränspolisens chef i Malmö. Men en av hennes repliker var en nyckel till hur hennes hjärna funkar. Hon fick frågan hur hon ser på de malmöbor som hjälper de papperslösa asylsökande genom att låta dem bo hos sig, ger dem mat, ser till att de lär sig svenska och får utbildning:

”Petra Stenkula säger att de flesta gömda ändå ”blir verkställda” och tvingas lämna Sverige i slutändan.
– Jag tycker att de som gömmer ska fundera noga på om de inte gör de här människorna en björntjänst.”

Först tänkte jag: Hon kanske har rätt. De som hjälper flyktingarna, de kanske bara förespeglar dem något som aldrig kommer att hända. För varje dag får de upp hoppet mer, och sen kommer polisen och tar dem.

Sen insåg jag varför den tanken skavde något enormt. För att varje dag som en papperslös flykting får vara i Sverige är en dag när hen inte behöver vara skräckslagen för sitt hemlands poliser/talibaner/soldater. Inte måste svälta eller vara rädd att bli stenad/mördad/hotad. Eller se sina barn svälta eller bli hotade/stenade/mördade. Varje dag i Sverige är en dag närmare möjligheten till trygghet. Och framförallt: varje dag i Sverige är en dag tillsammans med modiga, solidariska människor som tar risker, av fri vilja, för att hjälpa andra.

De försöker inte inge andra falska förhoppningar. Troligtvis är de mycket tydliga med hur små chanser de papperslösa har. De hjälper för att det skulle vara avskyvärt för dem att vända ryggen åt flyktingarna. För att de inte skulle kunna möta sin egen blick i spegeln om de inte gjorde vad de kunde för en människa som har så mycket mer att förlora än de själva.

Det är ingen björntjänst, det är solidaritet. För en flykting är varje sån dag en som man kan bära med sig hela resten av livet, vad som än händer. Det är en dag man har blivit starkare av, kanske bättre av till och med.

Så tror jag att hjälp fungerar, när man ger den av hjärtat och med respekt för den andra. Jag tror att människor mår bra av att be om hjälp, få hjälp och ge hjälp. Det kanske ser ut som det gör oss sårbara, men i längden tror jag bara att vi blir starkare av det.

En alldeles vanlig episk svensk dag mitt i livet

Igår var det en sån där alldeles vanlig dag som man blir glad av. Först vaknade jag halv fem av att min man och en mås stirrade på varandra genom fönstret. Jag viftade avvisande mot måsen, och kanske sa jag också ”vaff” åt den, jag har ett minne av det. Den flög iallafall iväg. Min man flög inte iväg, så vitt jag minns, det hela är lite oklart. Sen vaknade jag igen klockan sju och gick upp. Rosenbönorna hade växt explosionsartat under natten, den som redan hade grott var redan dubbelt så hög som kvällen innan och tre nya hade kommit upp!

rosmarin + rosenbönor
utbrytarkungen

På väg till tunnelbanan fick jag hoppa över en vilt krängande slang som gick från en avloppstrumma i Götgatan till en tankbil, samtidigt som jag höll för näsan. Ni kan själva gissa vad som sögs in i bilen, tydligen med våldsam kraft.

Halv tio var jag på Centralen och tog tåget till Uppsala, där jag skulle sitta nästan hela dagen i en underjordisk bunker och krisöva med Uppsala läns infochefer. Jag frågade minst tre människor om vägen fast jag hade gps i mobilen. Jag gillar att fråga folk, fast jag vet inte varför. Sen kom jag fram till bunkern, som vaktades av en mystisk ögonsten.

glosten

Uppsala var soligt, stillsamt och somrigt. Och alla husen är små, man får för sig att det är en hobbitstad.

bäverns gränd! hur gulligt är inte det?
fyrisån

På vägen hem gick jag genom ett regn av kastanjeblomblad.

såna

Mitt tåg skulle inte gå förrän om en halvtimme så jag gick runt och plåtade på stationen, bland annat Bror Hjorts staty. Den är mer slående på baksidan.

flicka med persilja
kvinna med grönt hår
en man med många talanger, eller nåt

Jag hade tänkt läsa en bok på tågresan hem men när jag tittade ut genom fönstret såg jag plötsligt en stor skylt i skogsbrynet. ”Fortsätter det så här hela tiden?” stod det. Fortsätter vadå hur? tänkte jag, när nästa skylt plötsligt susade förbi: ”Ja det gör det.” Sen var jag fast. Det var skyltar ända fram till Märsta, säkert sju–åtta stycken, men jag hann bara fånga tre i min långsamma mobilkamera.

Allting rör ju på sig!
Det är du som rör på dig.
Är du kvar?

När jag kom hem till Stockholm var allt lika rörigt och galet som vanligt. Jag gillar det också. Tunnelbanetåget stannade precis innan Slussen, och stod still en stund. Det var ganska varmt och mycket folk i vagnen, och en kille i 25-årsåldern blev stirrig och anropade chauffören i nödtelefonen. ”Jag kan inte andas” sa han, men just då började tåget rulla igen, fast långsamt. ”Är du okej” frågade jag killen, för han såg fortfarande blek ut. Han nickade. ”Jag tar tabletter för min träning” sa han, ”och jag kan inte andas om jag inte får röra på mig”. Jag var på vippen att säga att det lät som dumma tabletter men lät bli.

På Götgatan höll jag på att bli övercyklad av etthundra jäktade cyklister.

Se upp! Jag måste absolut hinna hem till klockan halv sex, annars blir jag en pumpa!

Men sen var jag hemma, och sen var sagan slut.

PS Och idag har rosenbönorna växt ännu mer! Hur kan de växa så där mycket och snabbt? Finns det nån vetenskaplig förklaring till växtkraft?

Skymningsblått

I går kväll var jag på vippen att gå och lägga mig i tid för en gångs skull, jag var så här nära verkligen, hade redan borstat tänderna och skulle bara fylla på vattenglaset och stänga balkongdörren. Men när jag såg den indigoblå himlen därute, när jag kände den ljumma nattluften visste jag att jag måste göra en kopp te och sätta mig på balkongen och skriva. Så jag gjorde en kopp jasminte, det där med små kinesiska gröna pärlor av hoprullade jasminblad, det som doftar som inspiration och fjärran dimmiga berg, och tog den bärbara och satte mig balkongen. Jag tände ett teljus, tittade ut i den blå skymningen och skrev det här.

Jag ville skriva om lycka, det har jag tänkt på i flera veckor. Om hur utmanande det är att vara lycklig, och hur man kan vara lycklig utan att vara det minsta självsäker. Men först måste jag skriva om döden, om hur jag hoppas att få lämna just en viss sorts spår efter mig när jag dör, må det dröja precis lagom länge. Men först måste jag skriva om min farmor som har lämnat ett sånt avtryck i mig, men först måste jag skriva om sånt som ligger nära i tiden: filmen jag såg igår, knarkande programledare, såna aktuella saker som man inte kan komma dragande med flera veckor senare, när alla redan har sagt allt och de bara Gäsp, nu kommer hon dragandes med den där gamla trasan, det där är gammalt redan. Men först måste jag skriva om hur blå himlen är härute! Jag försökte ta bilder med min mobil men det blev ju inte alls så magiskt:

stjärnträdet och grannarnas fönster


solnedgång fortfarande

Det var alltså mycket mörkblåare! Och mycket mer rosaskimrande horisont och skymningsmystiskt mörkgrönt bland träden. Och lamporna lyste mycket varmare hemtrevligt och kvällsgult i fönstren hos grannarna. Men jaja, ni har väl egna fina skymningar som ni kan tänka på och förstå hur fint det var. Är.

Men sen blev jag helst plötsligt jättesömnig och började stava fel och så slog klockan elva (fyra ljusa och elva mörka slag) och så var det nåt som kröp på min fot, kan myror på bo en balkong på femte våningen? Så jag tog mitt te och min dator och gick in igen för att sova.

Och ja, jag kom ihåg att blåsa ut ljuset.

Varför? Vardan? Varthän?

Nyfiken i en strut. Vad betyder det egentligen? Är man nyfiken på vad som finns inuti struten? Eller är det en slags dumstrut? Och varför säger britterna säger att Curiosity killed the cat? Är det verkligen så dumt att man vill veta hur saker fungerar, och varför?

Nej! Det är det förstås inte. Om man inte är nyfiken så får man aldrig reda på nånting. Jag är väldigt nyfiken, och än så länge har det inte dödat mig (i sanningens namn har det gett mig en del skrapsår på knän och armbågar, många arga fnysningar och möjligen en fläskläpp, men det var det värt) utan bidragit till att upplysa mig.

Men det finns fortfarande sånt jag inte alls förstår. Till exempel:

1. Varför är solnedgångar vackra?
Tycker alla människor att såna där guldgröna, rosablå storslagna solnedgångar är vackra? Tycker djur att de är vackra? Skulle en marsian gilla våra solnedgångar? Vad bestämmer vad vi ska tycka är vackert? Varför föredrar de flesta människor en solnedgång före en mops (att titta på alltså)?

2. Om jorden plötsligt slutade snurra, hur skulle det kännas för oss?
Om det av en händelse – en gudomlig kraft, eller en komet eller nånting annat förskräckligt och oemotståndligt – skulle hända att jorden, vår planet, slutade att snurra, hur skulle det påverka alla oss som bor här? Hur skulle det kännas? Skulle allt levande dö med en gång? Och isåfall varför? Vad skulle effekterna bli i kropparna, i naturen? Skulle det låta? Hur skulle det se ut?

3. Varför finns det spetsiga skor?
Det är obekvämt att gå i skor med höga klackar, men miljontals kvinnor gör det ändå för att de önskar se mer långbenta och attraktiva ut. Man gör det för att reproduktionen kräver det. Man vill ha barn med rasben. Men varför ska skorna vara spetsiga?

4. Kan träd ha någon sorts medvetande?
Kan nötter? Grässtrån? Morötter? Berg? Grus? Om inte, hur vet du det?

5. Varför ser molnen ut som om de var platta på undersidan ibland?
Som jättestora maränger som svävar på en glasplåt i skyn. Nånting med lufttrycket förstås, men kommer det underifrån? Eller va?

6. Finns det någon kosmisk rättvisa?
Ja, gör det det? Berätta allt du vet.

7. Hönan eller ägget?
Jag skojar inte. Jag fattar verkligen inte hur man ska veta vad som kom först.

8. Varför var Modesty blond i filmen?
Och Willie Garvin var mörkhårig. Har människor ingen respekt alls?

9. Kan det finnas en kvinnlig fotbollsspelare som är tillräckligt bra för att vara med i det svenska landslaget? Om inte, varför?
Varför skulle inte en topptjej kunna spela i landslaget om hon bara är bättre än den sämsta av killarna?

10. Finns det mest grönt eller blått i världen?
Antagligen blått, eftersom det är så mycket vatten på planeten. Fast ganska ofta är ju havet grönt också. Och det finns VÄLDIGT mycket gräs och träd.

(De här frågorna har legat på min gamla frågeblogg sen 2005, och de kommer att ligga där tills de är besvarade på ett trovärdigt vis. Till världens ände kanske.)

PS Så här säger Wikipedia om varför katter ska akta sig för att vara nyfikna.

Himmel och helvete

Äldste sonen fyllde år igår och var hembjuden på middag tillsammans med det äldre gänget (mormor och farmor och sånt). Två av tonåringarna berättade att de nyligen gått ur kyrkan och det blev en intressant diskussion om vad kyrkan, både i andlig och fysisk bemärkelse, betyder för olika personer.

Tonåringarna hade nog föreställt sig att församlingspersonalen skulle vara mer ovillig att släppa taget – antingen bevekande (ni får ett gratisår på köpet om ni stannar!) eller hotfull (stick och brinn då, förtappade hedningar), men det var idel soliga leenden på pastorsexpeditionen, och efter några dagar kom det hem varsitt tjusigt diplom som de har satt upp i sina rum.

Det viktiga är ju såklart inte om man är medlem eller inte – man får visserligen inte konfirmera sig, gifta sig eller döpa sina barn i kyrkan men man kan ju vara troende ändå, och gå i kyrkan om man vill. Men frågan är hur kyrkan ser på inträdet i himlen för icke-medlemmar? Och om man nu inte får komma in i himlen, kan man ändå riskera att hamna i helvetet? Finns överhuvudtaget helvetet, om inte himlen finns?

Äldste sonen var inte orolig för sina yngre syskon: ”Det kan inte vara så att det bara finns två platser att välja på. Titta bara på de fallna änglarna, Dante som irrade omkring på alla möjliga ställen eller Sankte Per – han har ju en helt egen tjänst. Om jag hamnade hos honom skulle jag höra vad det fanns mer för avdelningar att välja på.”

Jag tror egentligen vare sig på himmelriket eller helvetet i biblisk mening, men det är ändå ganska kul att föreställa sig hur Sankte Per skulle reagera om han öppnade porten och man inte genast steg in. Med tanke på den nya, individualistiska generationen kanske det blir vanligare att man vill ha mer info innan man tackar ja till de evigt gröna ängderna.
– Hur dags serveras frukosten?
– Är kuddarna mjuka?
– Jag är pollenallergiker, har ni sanerade rum?


Andra bloggar om: , , ,

Adrenalin, del 1: Poliser och huliganer

Årets ”Reclaim the city”-demonstration blev en trevlig gatufest för många deltagare och åskådare. a brutal momentFör andra blev det en våldsam och skrämmande konflikt med polisen, som de hamnade i helt oplanerat och ofrivilligt. Eftersom jag hör till den senare gruppen har jag funderat på hur det kunde bli så fel.

Händelserna som ledde fram till att jag hamnade i delo med lagen: Continue reading

Fel person har dött igen (en kärleksförklaring till Carl Z)

Carl Z är död – det hände för en vecka sedan men jag visste inget förrän ikväll när min vän och fd kollega Anna T2 skickade ett sms.Carl Z enligt susning.nu

Vad ledsamt!

Det är lika dumt som att Douglas Adams och Tage Danielsson inte fick längre tid på jorden. Det är ju såna som de och Carl Z som behövs bäst! Roliga, kloka och med förmågan att se bortom all dumhet och dimridåer.

När vi startade föräldraNätet 1997 och skulle anlita krönikörer för att skriva kul och tänkvärt om föräldraskapet var Carl Zetterström en av de första jag ringde till. Jag var jättenervös och tänkte att en så berömd skribent säkert bara skulle fnysa åt mig, en helt okänd person med knappt mer än en flummig idé om att göra något viktigt och roligt för föräldrar. Dessutom kunde vi bara betala småpengar. Men Carl var så snäll och påstod att han kände sig hedrad över att få vara med på något så nytt och spännande som internet.

Glädjebud - ett gratulationskort från www.carlz.nuUnder de år han skrev för oss (1997-2001) fick vi många fina texter av honom. Han kom också till våra medarbetarfester, satt stillsamt i en soffa och konverserade vänligt om man slog sig ner brevid honom – och det gjorde man gärna. En gång ringde han från en dålig och brusig telefon och lyckades få tre personer att tro att han frågade efter någon som hette Sören, fast han bara försökte presentera sig som ”krönikören”.

Den första krönikan han skickade hette ”Tjatet, lyckan och nätet”. Senare samma dag ringde han och sa: Ni får den gratis. Det är så bra att ni har hittat på det här.

Som tack till Carl Z, en man med ett hjärta av guld, publicerar jag texten här igen så att fler kan ta del av hans finstämda vardagskommentarer. Här är hans förlags hemsida med bland annat målningar och underbara gratulationskort. Här, här och här kan du läsa mer om Carl. Och här har Lotten Bergman reflekterat över hans död.

Tjatet, lyckan och nätet

”SLUTA LEK!
Orden skar tvärs igenom mig. Vilken fruktansvärd uppmaning till ett barn. Eller till någon. Sluta lek. Och när fick jag höra den genomtråkiga repliken? Jo, när jag hävde ur mig den till Gustav, nybliven åttaåring.

Sammanhanget minns jag inte helt. Vi var vid bakluckan på bilen och jag ville väl att han skulle sitta fastspänd på sin bilsits, istället för att smälla knallpulverremsor med hammare eller vad han nu gjorde. Bråttom var det, säkert. Då kommer de värsta replikerna. I stressen.
Men varför vi hade så bråttom, det minns jag inte heller. Bara hur jag lät. Ja, man hör sig i repris. Harangen kommer igen som bumerangen.

– Nu vill jag inte höra ett KNYST från er!
Det har jag också sagt. Vid läggningsdags. Jag minns en utdragen läggningskväll när barnen var övertrötta och jag ovanligt tjatig. Plötsligt hörde jag varken knäpp eller knyst, bägge hade somnat tvärt och jag blev tom inombords. Jag såg vad jag inte sett nyss, hur små de var, och jag hörde mitt ”inte ett knyst”.
Jag vill höra ett KNYST, tänkte jag. Snälla barn, bara ett enda KNYST. För min skull.

I vårt inbyggda köpcentrum hör jag andra föräldrars överdrivna tjat:
– Det här är sista gången du får följa med mig och handla, hör du det. Absolut sista gången!
Det tror varken jag eller barnet på. Men barnen svarar aldrig vad de borde:
– Stackars dig, vad tråkigt det blir för dig att jämt handla utan mig.

Och bristen på logik, som i varningen till ett barn i vagn:
– Om du stoppar fingrarna i hjulet en gång till får du ingen glass!
Vad har glassen med det hela att göra, varför ska den komma med – i förälderns annars fullt motiverade oro för barnets fingrar?
Jämför: ”Om du håller skärbrännaren fel får du inga kräftor!”

”Hur KAN du vara så ELAK?” hörde jag nyss en mamma fråga en liten ledsen flicka, och det låg nära till hands att fråga mamman detsamma, eller åtminstone: Hur KAN du säga så?
Om man visste något om mammans liv och situation och allt som förevarit den dagen kunde man i stället tänka: Jaså, därför KAN hon säga så. Eller säga vad hon inte menar.

Men mitt eget rekord i dum-tråkig och LÖJLIG föräldrareplik kan jag knappast försvara. Vi var på väg hem från cirkus, där Gustav hade fått en självlysande stav. Jag sa:
– Ska du bråka när du har fått en rolig pinne?
En rolig pinne. Rekordlöjligt, som sagt. Jämför: ”Ska du ha livsångest när du har fått en rolig parabol?”

Det är tur att barnen inte minns alla överdrifter och löjligheter man ångrar. Gustav HAR inte slutat leka, även om det vore rätt likt honom att med obönhörlig logik säga:
Leka? Varför det? Du har ju sagt att jag ska sluta leka.

Nej Gustav, det ska ingen göra. Om du eller någon annan frågar mig vad jag tycker är viktigast säger jag snart: Att leka.

Och vad jag älskar att sitta och höra det lilla pratet eller gnolet från ett barn som är helt inne i sin lek, det är en stor, lugn lycka och något av det bästa i livet. Då vill jag stoppa tiden: Förbli, ögonblick.

Ja, det behövs ett nät för alla oss föräldrar som gör mycket fel och en hel del rätt, ändå. Eller tvärtom. Det behövs inte minst ett nätverk när samhällets blivit så glest, för barnen. När det är barnens läkare, psykologer och kuratorer som försvinner, tvingas bort – ett livsfarligt sparande.

Och snart, mycket snart måste det verkligt stora, starka nätet komma, ett nät som kan välta regimer, ett nät för världens svikna, övergivna barn.”

Carl Z, 1997-09-08

Vi är som Siddhartas familj

Still alive! Klicka för att se större bild av framsidanDet skulle vara intressant att veta hur mycket av tsunamins verkningar som skulle märkas i Thailand idag om det bara hade varit thailändare som dog. Det vi såg på vår resa var nästan helt koncentrerat runt utlänningarnas död, där thailändare bistår utländska anhöriga och myndigheter med allt de begär och lite till. Det enda vi såg som påminde hur invånarna själva drabbats var stora områden med nybyggda små hus för folk som blivit hemlösa efter flodvågen. Och den rätt kaxiga t-shirt som bars av några vi träffade (klicka på den lilla bilden för att se den större och klicka här för att se t-shirtens baksidestext. Båda bilderna © Stina Wessling).

Självklart sörjer thailändarna sin anhöriga. Det är samma längtan och tomhet för den som blir kvar, för den enskilda individen är förlusten av en närstående lika sorglig överallt. Men buddhisterna verkar se på döden som en naturlig och självklar del av livet – och det är ju precis vad det är. Men vi svenskar verkar snarare se döden som om det vore ett slags fel, någonting hemskt som man ska undvika till varje pris. Vi skyr allt som har med elände, svaghet och död att göra. Vi är som Siddhartas familj, som min dotter säger, och försöker att låtsas som om det inte finns sjukdomar och olycka i våra liv, som om vi själva aldrig kan bli drabbade. Som om lyckan är en rättighet, som om vi inte borde vara tacksamma för varje dag vi får tillsammans.
Blir någon sjuk lägger vi ner enorma resurser på att bota den, men helst lite avsides där ingen behöver bli störd av sjukdomen. Om folk absolut måste dö bör det också helst ske på en institution, där det inte märks så mycket.

Den här skräcken för död gör oss illa rustade att möta verkligheten när döden faktiskt händer. Vi blir skygga och illa till mods när vi träffar någon som drabbats av en närståendes död, vet inte hur vi ska trösta, känner oss dumma för att vi inte har orden som gör allt bra igen. Många vuxna svenskar – kanske de flesta? – har aldrig sett en död människa i verkligheten. När vi ser någon vanställd eller funktionshindrad vänder vi bort blicken, av rädsla för att stirra?
Vad gör den här hopplösa kampen mot svaghet och död med oss människor?

Klonerna anfaller

Samma pudel ocksåDen här veckan har jag varit på utflykt till Östermalm. Är det inte konstigt att invånarna där, som sägs företräda individualismen, är så intill förvillelse lika varandra? Samma jackor, samma skor, samma rutiga och randiga halsdukar. En till tre olika typer av smink, smycken, väskor och frisyrer. Alla har noppat ögonbrynen, målat naglarna, slickat håret och knäppt koftan på samma vis. ”De visar klasstillhörighet fattar du väl” säger sextonåringen, ”det är viktigare än individuell frihet.”

Om det är en riktig tolkning så är det ingen större ideologisk skillnad mellan jackan från Henri Lloyd och blåskjortan från Mao. Allt handlar bara om att visa att man minsann är en av en stark grupp. Att man gör sig själv anonym och tråkig kanske bara är skönt, att få gömma sig i mängden och inte sticka ut för mycket. Det är på ett sätt ganska rörande. Man kanske inte är så kaxig under uniformen, även om den är köpt på NK.

Det finns såklart klädkoder överallt, även här på Söder. Mycket polisonger, rastahår och jeansjackor. Men det är nåt särskilt med Östermalm. Jag räknade till trettiofyra beiga eller rosa Burberryhalsdukar på fyra kvarter av Sibyllegatan idag. Och då räknade jag bara dem på min sida av gatan.

Kaos är granne med Julia

(ring ring!)
– Mamma?
– Ja älskling.
– Får jag spela Hamlet för dig när du kommer hem?
– Va, ja det får du väl …
– Bra! Jag har liksom byggt upp en scen i vardagsrummet, det blir jättebra!
– Men … jaha … Har du använt …
– Okej mamma! Vi ses sen! Jag måste träna mera nu!

Min dotter är ett kreativt geni. Hennes syskon är också mycket påhittiga, men Julia har en speciell talang. Hon kan skapa kaos hur lätt som helst. Hon är fenomenal på att dra fram maximalt många saker på minimalt kort tid. Hon är också utomordentligt dålig på att städa efter sig. Continue reading

Saker som har förändrats sen jag var tonåring

Har du tänkt på en sak? Att tonåringar tänker annorlunda än vuxna.

Va, säger du. Det är väl självklart att barn tänker barnsligare. Visst! Men när det gäller yngre barn så tar vi det för givet; att de inte förstår, inte har erfarenhet.
När det gäller tonåringar ställer vi gärna större krav. Man kan bli både bestört och upprörd över att de, som borde ha lärt sig att veta bättre, ändå kan vara så slarviga, risktagande, självupptagna, fåfänga eller ohygieniska. Och man undrar hur de egentligen är möblerade inuti, upptill.

Men det finns ändå hopp om bättring. När jag misströstar som värst brukar jag tänka på hur jag själv var som tonåring.
Och då blir jag glad, för jag har faktiskt förändrats sedan 70-talet!
Vilket borde betyda att även mina tonåringar kommer att förändras.
Vilket är trösterikt! Till och med så att jag kan slappna av lite och sluta tjata.

Så med risk för att du ska rynka på ögonbrynen åt mitt tonåriga jag ska jag ge några exempel på vad 25 år faktiskt har åstadkommit:

  • Jag har slutat smygröka.
  • Jag har slutat röka.
  • Jag går inte ut i t-shirt, jeansjacka och gympaskor i snöstorm.
  • Jag måste inte säga emot och veta bäst om allting hela tiden (så det så).
  • Jag lånar inte min mammas kläder och slarvar bort dem.
  • Jag lånar inte min mammas böcker och ger bort dem.
  • Jag tatuerar inte mig själv med kulspetspenna.
  • Det skulle inte falla mig in att dricka häxblandning.
  • Jag blir aldrig hopplöst kär i en full, finnig fjortonåring (tack gode gode gode gud).
  • Jag tror inte längre att jag måste röka hasch för att få vara med i gänget.
  • Jag tror inte att jag blir älskad för att jag är lätt att få i säng.
  • Jag märker om golvet i mitt rum är fullt av gamla trosor, trasiga serietidningar och skivor.
  • Jag använder inte ett centimetertjockt lager med brunkräm i ansiktet.

Som du förstår var jag en riktig virrpanna och säkert var du inte alls så vild och tokig. Men det kan ändå vara intressant att jämföra med sig själv!
Egentligen är det ju med tonåringar precis som med småbarn: De växer upp. De flesta bebisar blir stora och vill inte bara äta välling och sova i föräldrarnas säng. Men ibland glömmer man bort det …

PS:
När mina vänner V, A och A hade läst om mina metamorfoser började de genast komma på hur de själva blivit annorlunda sedan tonåren. Här kommer några av dessa tillägg:

◦ Jag skäms inte över att köpa bindor
◦ Det gör inget alls om BH:n syns
◦ Jag tycker själv att jag är rätt så bra
◦ Jag kan säga ifrån när ett äcklo kommer
◦ Jag tror inte längre att världen kan förändras bara genom vilja
◦ Jag tycker inte längre att alla vuxna är cyniska och trötta – jag är det själv
◦ Jag drömmer inte längre om att livet ska bli lätt när jag blir vuxen
◦ Jag förstår inte längre människor som har bara ett svar på svåra frågor
◦ Jag försöker alltid förstå alla sidor vilket gör mig förvirrad
◦ Jag har slutat vara modig och tänker mer på mig själv, min familj och vårt välstånd än på världens problem
◦ Jag bantar aldrig med någon för veckan ny metod
◦ Jag sover aldrig till efter lunch
◦ Jag ljuger sällan om var jag har varit och vad jag har gjort

Va? Är du redan stor? (Tal till en flygfärdig unge)

Den sista frukosten ska inhandlas. Det är söndagsmorgon, den sista dagen. Ja, inte sista för alltid förstås. Men den sista så länge du bor hemma!

Lägger ner två feta baguetter i kundvagnen och rullar tankfullt vidare mot grönsakerna. Sallad och tomater behöver vi, du gillar ju att göra riktiga subs med brieost och sallad och tomat. Du har alltid gillat mat med vuxensmak, ända sen du var liten … Oliver, starka ostar, lök och salami … Bäst att ta salami också. Fast just nu vet jag att du bojkottar allt importerat kött, så det får bli svensk skinka istället.

Tänk att det är vår sista frukost som fyrabarnsfamilj! Jag kan nog inte fatta det riktigt ännu. Eller, det är nu jag fattar det. Det kommer till mig mer och mer just när jag går här och rullar min vagn mellan hyllorna på Konsum. Jordnötsmör måste jag ta, en stor burk. Den kan du få med dig till ditt nya hem. Men insikten om att du faktiskt ska Flytta Hemifrån idag är ändå så märklig så att jag inte riktigt kan ta in den till fullo. Den får mig att gå långsammare, som om jag kunde dra ut på tiden tills du ska åka iväg med dina väskor och kartonger och all den rena tvätten, häpnadsväckande vältvättad och vikt inför avfärden från hemmet … Tänker på alla gamla filmer man sett där sönerna kom hem till mamma med säckar fulla av smutstvätt och mammorna blev så glada. Plötsligt förstår jag dem. Fast jag vill helst inte ha hem dina skitiga strumpor! Du kan väl komma hem ändå, nån gång, utan tvätt?

Det ska faktiskt bli otroligt spännande att se hur du klarar dig själv. Du som verkligen skyr allt vad hushållande heter, tvätt och städning och matlagning, fast du egentligen kan och är riktigt bra på det. Jag gissar – kan tillochmed sätta en slant på – att du kommer att uppfinna kreativa lösningar. Köpa nya kläder när de gamla blir smutsiga, byta en städning mot en barnvaktning (passa bebisar och småsyskon har du aldrig haft nåt emot!), snacka in dig hos nån söt servitris.

Hoppas att du har fått med dig det du behöver ut i livet: självförtroende, engagemang, självbevarelsedrift … Baskunskaper i matlagning, schack, kampsport och filosofi har du i alla fall fått av din pappa. Kärlek och fina teckningar i massor av dina småsyskon, plus en del blåmärken och ett högt utvecklat sinne för rättvisa. Av mig kanske du har fått din nyfikenhet och en humoristisk syn på det absurda i tillvaron – hoppas att det hjälper! Bäst att lägga ner en ny tandborste också, och en tub tandkräm.

Jag känner hur jag fylls av kärlek och ömhet som en varmluftballong. Både kundvagnen och är på vippen att lätta från det slitna gröna konsumgolvet, men barlasttanken på det övergivna pojkrummet och ett litet moln av sorg bottnar oss igen. Vi rullar vidare, nu är det nog bäst att skynda hem och hålla ett frukosttal till den flygfärdige, ett tal om kärlek och stolthet och välgångsönskningar, innan det svämmar över och jag håller talet för kassörskan.

Troligtvis kommer jag inte att kunna säga det bättre än Karin Boye:
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

/Din mamma

Vem ska äga staden?

Våren har kommit, med grönska och värme som är nästan somrig. Allting växer så det knakar! Våren är ungdomens tid sägs det, och kanske var det därför som en ungdomsförening valde att demonstrera just på Valborgsmässoafton. ”Ge oss unga staden tillbaka”, var parollen.

Knappt tusen människor mellan 13 och 20 träffades på Söder för att dansa och demonstrera. Eftersom flera av dessa ungdomar finns i min nära bekantskapskrets var jag naturligtvis intresserad av hur det skulle gå.
När gruppen ”Gatans parlament” demonstrerade förra året blev det ju hårda sammandrabbningar med polisen och många skadades. Polisen fick då mycket kritik från de som bryr sig mest om ungdomarna. I år höll sig polisen passiv, och fick lika mycket kritik från de som främst värnar om lag och rätt.

Festen blev ganska lugn, även om ett mindre antal bråkstakar flippade ur och klottrade på väggar och slog sönder fönster. De allra flesta ungdomarna dansade, spelade fotboll i en park, tände eldar och sjöng. Få var fulla, de flesta hade roligt och tyckte att det var en fantastisk fest. Till och med de yngsta flickorna kände sig trygga.

Medias rapportering vinklade det annorlunda. Man valde bilder på klotter, rök, maskerade tonåringar och skadegörelse. Arga butiksägare och frustrerade poliser fick första tjing på intervjuer.

Som mamma till en av de fredliga deltagarna känner jag mig mycket fundersam. En av mina önskedrömmar är att mina barn, då de kommit upp i tonåren, ska ha någonstans att ta vägen där det är drogfritt och samtidigt kul. Jag vill inte att mina tjejer ska behöva vara rädda för fyllon och våldtäktsmän. Jag vill inte att mina söner ska behöva smyga längs väggarna för att inte bli rånade eller nerslagna. Jag vill inte att de ska få för sig att döva tristess eller frustration med alkohol och droger.

I söndags var de på en sådan fest. Jag borde vara jätteglad – en stor drogfri fest mitt i stan! Men istället hör jag ett moderat borgarråd uttala sig fientligt och föraktfullt om barnen och deras familjer. Istället dras alla barnen över en kam och utmålas som ligister och våldsverkare.

Missförstå mig rätt! Jag fördömer våld, vandalisering och fult klotter. Men jag är lika mycket emot att man bygger fula parkeringshus, deprimerande tunnelbanestationer, kontorshus mitt i city som står öde och tommma på nätterna. Jag är emot man bygger städerna enbart för bilar, fast det inte finns någon lag mot det.
Ungdomarna har svårt att hitta bra samlingsplatser idag. De kräver inte att få vara ifred för vuxnas ögon, bara att få respekt för sin egen livsstil.

Många som var upprörda i måndags talade om o-demokrati. ”Vi betalar vår skatt och då ska vi få bestämma. Att ställa till med fest mitt i stan är odemokratiskt.”
Men barnen betalar ingen skatt, och åtnjuter inte alltid demokratiska rättigheter. Det är vi som måste tillgodose deras behov. Gör vi det? Ser vi till dem när vi röstar, när vi stadsplanerar, när vi jobbar dygnet runt?

Jag vet att det finns många som har åsikter om det här, och ni får gärna maila mig och säga vad ni tycker. Är jag ute och cyklar? Borde polisen ha gått in med full styrka och skingrat de dansande? Eller har ni förslag på hur vi gör våra städer och samhällen barn- och ungdomsvänligare?

Hör av er!
Anna Toss

(Den här texten publicerades på föräldraNätet den 2000-05-10. Du ser den här för att jag håller på och föser ihop alla mina utspridda texter till en och samma sida.)