Min mamma hade en italiensk, en napolitansk kaffebryggare. Hon hade två faktiskt, en stor och en liten. Napolitanska kaffebryggare är en egen slags modell, de gör kaffe med gravitation, inte med ångtryck som andra kaffebryggare. Man fyller på kaffe och när vattnet kokat upp och kaffekannan börjar spotta och fräsa är det dags att ta den från plattan och vända på den, och sen låta vattnet rinna igenom filtret tills kaffet är klart. Som den italienska donnan visar här nedan.

Varje kväll efter middagen satte min mamma kaffet på spisen, vred på plattan och satte sig sen vid telefonen som stod på den låga bokhyllan i vardagsrummet. Jag brukade ligga och läsa i min säng eller i soffan. Och varje kväll, som jag minns det, hördes det plötsligt ett alldeles för högt spottande och fräsande, en omisskännlig doft av bränt kaffe strömmade ut från köket, och min mamma skrek ”Järnspikar!” eller ibland ”Jävlars blod!” och sa till personen i andra ändan ”Jag ringer upp dig!” och sen sprang vi båda ut i köket för att rädda vad som kunde räddas av kaffet, och torka upp den bruna sjön på spisen med en massa hushållspapper.

Det är så jag minns att varje kväll var. Kannan fylld. Spisen på. Telefonen, fräsandet, det plötsliga molnet av bränt-kaffe-lukt, min mammas frustrerade utrop och mängder av hushållspapper.

Det kan ju inte rimligen ha varit varje kväll! Men det är så jag minns det. Och jag minns det varenda gång jag känner lukten av starkt kaffe.

(Nästan varje dag alltså, eftersom jag bor ihop med kaffedrickare. Själv dricker jag te.)

 

Kommentera