“Den första djupgående granskningen av krisen i svensk förlossningsvård” — så beskrivs Lisa Bjurwalds nya bok BB-krisen, som kommer den 17 september på Volante förlag. Det är ett viktigt uppdrag som Bjurwald tagit på sig, och jag såg mycket fram mot att läsa boken. Nu har jag läst den, och är kluven.

(Den här texten finns även i en betydligt kortare version på Feministiskt Perspektiv, samt på Medium)

BB-krisen. Sveket vid livets början, av Lisa Bjurwald, Volante förlag 2019

Å ena sidan: reportaget är genomarbetat, modigt och brännande viktigt. Krisen, eller snarare det kaotiska tillståndet, i förlossningsvården drabbar många blivande föräldrar, födande och spädbarn orimligt hårt, med allt från oro till livslångt fysiskt och själsligt trauma. Kaoset permanentas mer för varje år som går, och allt fler drabbas. Bjurwald har envist grävt upp statistik som vården försökt begrava, och skickar fram exempel efter skrämmande exempel på hur stress, utmattning och inte minst kvinnoförtryckande strukturer ställer till med förödelse i människors liv, just när de skulle få uppleva ljus, kärlek och lycka. Hon ger röst åt barnmorskorna och åt de drabbade föräldrarna, hon synar var förlossningsmiljarderna har tagit vägen och lyser envist upp varje spricka i den tjusiga fasaden som svensk sjukvård gärna vill visa upp.

Jag applåderar det grävet, den belysningen och de sammanställningarna, och jag håller helt med om bilden av det ytterst instabila läget på BB-klinikerna och inom förlossningsvården och eftervården. Lisa Bjurwald har i bokens sista kapitel listat 15 förslag på hur sjukvården behöver förändras för att göra födandet till en mycket bättre upplevelse, och jag är med på de flesta förslagen.

Så långt allt väl.

Problemet uppstår för mig när Bjurwald tar den obstetriska vägen, och vill ha fler läkare i förlossningssalarna, och fler kejsarsnitt. Hon ser “naturlighetsvurmandet” som en fara och ett hån mot de födande kvinnorna.

För Lisa Bjurwald, och många, många med henne, är “att föda barn” (och “att föda naturligt”) samma sak som att föda på BB. Att behöva avbryta födsloarbetet med att transportera sig till ett sjukhus, överlämna sig till helt främmande människor, ta ställning till och kanske underkasta sig sjukhusets många rutiner, i en miljö där det “farliga” med att föda är i centrum och där de födandes egna instinkter ofta inte är värda någonting: så måste det gå till att föda, och därför är det uppenbarligen farligt att föda barn. Utifrån den sanningen byggs resonemangen.

Boken inleds också så här:

Förlossningar är inte ett vårdområde som andra. Det är livets största stund, födelsen av en ny människa. Det är också det enskilt farligaste en genomsnittlig västerländsk kvinna genomgår i sitt liv.

När mitt första barn föddes 1983 gjorde jag som alla andra, som man skulle: födde på sjukhus. Jag var 20 år, fullt frisk, med bra kroppsliga och själsliga förutsättningar för att föda barn. Barnet var i alla avseenden normalt, och förlossningen gick relativt snabbt och utan några anmärkningar i journalen. Men ur våra — föräldrarnas och barnets — perspektiv var det en våldsam, skrämmande och smärtsam händelse. Jag och pappan blev helt överkörda, personalen var respektlösa och hårdhänta, det gjordes en mängd helt onödiga och kontraproduktiva interventioner. (Flera av de rutiner som var standard då vill man knappt kännas vid inom vården idag. Men då togs de på största allvar.)

Men ingen ifrågasatte något av det här. Det var så det skulle vara. Och på BB var alla så nöjda så. Barnet levde ju!

När nästa barn låg i magen, 1987, fick jag höra talas om att föda hemma. Min första tanke var: Är det ens lagligt? Jo, det var både lagligt och i många fall säkrare än att föda på sjukhus, fick jag höra. Jag bestämde mig för att forska i ämnet — jag kommer från en familj av journalister och framförallt läkare, min morfar stadsläkaren var med och grundade Motala BB 1926 och bistod barnmorskorna vid tusentals födslar — och upptäckte snart att stora forskningsorgan som WHO och Cochrane var positiva till hemförlossning för omföderskor och vid normal graviditet. I Holland föddes cirka en tredjedel av barnen hemma, med samma barnmorska före, under och efter födseln, och landet hade världens näst bästa siffror gällande både barna- och mödramorbiditet och -mortalitet. Jag intervjuade forskare, läkare och barnmorskor både i Sverige och utomlands, och märkte att synen på hemfödsel var som allra mest negativ i Sverige. Marsden Wagner, perinatal epidemiolog som bland annat var chef för WHO:s kvinno- och barnsjukvårdsgren i 15 år, förespråkade barnmorskeledd förlossningsvård och hemfödsel. 1995 skrev han en artikel i The Lancet om den “globala häxjakt” han menade bedrevs mot att föda hemma.

Barnet föddes hemma, av föräldrar som var mer pålästa än de flesta, och med en mycket erfaren barnmorska. Även de nästa två barnen föddes hemma. Upplevelsen att allt som kunde gå bra skulle gå bra om jag bara fick vara helt ostörd, tillsammans med kunskapen att de få komplikationer som inte kunde förutses var möjliga för en kunnig barnmorska att hantera, alternativt att det var nära till närmsta sjukhus om vi behövde åka in, gjorde de tre födslarna hemma till något helt annat. Något läkande, som gjorde mig starkare, tryggare och mer självsäker.

Jag har fortsatt att följa forskningen om att föda barn sen dess. I många delar av världen, med iögonenfallande undantag för USA och Sverige, går sjukvården mot en mindre medikaliserad, teknikaliserad och obstetrisk syn på barnafödande. Forskningen om val av födselplats har fördjupats, och nästan alla studier visar att det WHO sa redan för mer än 30 år sedan stämde: för omföderskor med normal graviditet är det minst lika säkert, eller mer säkert, att föda hemma än på sjukhus. Små, barnmorskeledda enheter är säkrare än storsjukhus. Fler läkare på förlossningssjukhusen gör inte att färre barn skadas eller dör. Att föda på sjukhus kan i sig vara en risk, på grund av till exempel stress, onödiga interventioner som kräver nya interventioner, infektionsrisk och annat som klassas som iatrogena skador. Andelen bristningar är mycket lägre vid hemfödsel. Och så vidare.

Svenska läkare fortsätter dock att vara negativa till hemfödsel, och sjukvårdsmyndigheterna försvårar för de som vill föda hemma. En kan fråga sig varför. Det handlar i alla fall inte om vetenskap. Jag tog nyligen del av remissvaren till Stockholms läns landsting när de frågade klinikchefer och andra högt uppsatta inom kvinno- och förlossningssjukvården om de tyckte att hemfödslar ska subventioneras (absolut inte lika mycket som förlossningar på sjukhus subventioneras, men ändå). Svaren var mestadels negativa. De var dessutom illa underbyggda, arroganta och tydde på stor okunskap i frågan.

Handlar det om den allmänna trenden i Sverige att tycka att allt som är alternativt är flummigt och dumt? Vi är ju ändå världens modernaste land, och har inget tålamod med något som påminner om vårt bondska arv. Hemfödarrörelsen ligger kanske för nära hippierörelsen, och det vet man ju hur hippies är med sina kristaller och svampar.

Men nej. Jag tror snarare att anledningen till att kvinnor som vill föda hemma blir så föraktfullt bemötta är EXAKT densamma som anledningen till att läget på landets förlossningskliniker är så illa underhållet att kvinnor och barn ibland utsätts för livsfara: ojämlikhet. Kvinnoförtryck. Patriarkatet. Så ser anledningen ut. Kvinnor som vill föda hemma är den yttersta förolämpningen mot det patriarkala, hierarkiska system som sjukvården i Sverige är. Och därför målas de ut som hysterikor, häxor, självupptagna hippies, tombollar. Och den uppfattningen är idag internaliserad även hos de flesta svenska kvinnor.

Så. BB-krisen är en viktig och läsvärd bok, även om jag skulle vilja göra en del randanmärkningar i bokens kanter.

  • Som att den första och mest envisa gräsrotsrörelsen som har kritiserat förlossningssjukvården och krävt alternativ startade redan på 70-talet, nämligen Föreningen Föda Hemma (som nu finns i form av födahemma.se och Födelsehuset).
  • Att hemfödsel aldrig kan bli ett alternativ för alla, lika lite som att kejsarsnitt skulle vara ett alternativ för alla, eller att alla ska tvingas föda på sjukhus. Det centrala och det viktigaste kravet vi kvinnor måste ställa är att vi ska få föda där vi känner oss trygga, och känna oss trygga där vi föder. Var det än är. Punkt slut.
  • Att det som Bjurwald kallar “naturlighetsvurmande” (bland annat exemplifierat med att barnmorskor vill undvika kejsarsnitt, att det finns böcker om att föda utan rädsla, att varma bad och akupunktur sägs vara smärtlindrande under födseln) inte alls är den verkliga fienden. Det är en halmgubbe, byggd av patriarkatet. Jag kan absolut förstå hur en som kvinna kan bli rasande av uppmaningar att “lyssna på kroppen” när stressen inför bristen på vårdplatser, igångsättningar, sfinkterrupturer och liknande skickar upp adrenalinnivån långt över röda strecket. Men. Även om kejsarsnitt absolut behövs ibland är det också förknippat med en mängd allvarliga risker. Många kvinnor har upplevt hur varma bad och akupunktur har tagit bort smärtan helt. Och att rädsla är en stor riskfaktor visar ju Bjurwald själv på tusen ställen i boken, även om slutsatsen inte är formulerad på det sätt jag vill åt: att rädslan som sjukvården skapar, med sitt förtryckande och sin skrämselpropaganda, är en del av den onda cirkel som löper genom oro, stress, medikalisering, interventionskaskader, förlossningsvåld och i värsta fall skador och död.

— OBS att jag INTE lägger skulden på barnmorskorna. De allra flesta gör vad de kan under väldigt svåra omständigheter, och dessutom i hierarkiska och patriarkala strukturer som hotar att tugga sönder de som inte fogar sig. Liksom hela sjukvården är förlossningssjukvården ett system som faktiskt behöver att patienterna tror att de är mindre vetande. Det är en tunn lina att balansera på, men alla barnmorskor jag känner har lyckats att inte falla i den auktoritära fällan. Det är strukturerna, inte individerna, som måste förändras. Vi ska heller inte glömma att ytterst få barnmorskor, (och troligen nästan inga förlossningsläkare) har sett en helt naturlig förlossning, på riktigt naturlig, som i att det bara är kvinnan, bebisen och tyngdkraften som jobbar. En förlossning där alla andras uppgift är att göra så lite som möjligt, helst ingenting, kanske inte ens låta sig ta plats. Det är för mig en skrämmande brist i deras utbildning.

  • Att cancervården, som Bjurwald tar som exempel på motsatsen när det gäller att få tydlig information, tyvärr kan vara minst lika härskande och förvirrande.
  • Det finns en del slängigheter i boken som jag skulle vilja strama upp. Som till exemplet det finska citatet, om att det enligt en finsk professor är sex gånger större risk för barn att dö om de föds utanför sjukhus. Det som inte sägs där är att det dels gäller oplanerade födslar utanför sjukhus (som till exempel bilförlossningar), och främst för tidigt födda barn. Eller att det låter som att alla barnmorskors samlade erfarenhet är att det inte går att förutsäga en rad komplikationer som kan uppstå vid en förlossning, att vad som helst kan hända. Så är det faktiskt inte alls. Det är också värt att betänka att flera av de barnmorskor som jobbar som hembarnmorskor också jobbar på sjukhus, och att några av dessa är de mest erfarna barnmorskorna, med flest födslar innanför bältet så att säga, i hela landet.

Däri ligger kluvenheten. BB-krisen är en brandfackla. I nästa utgåva hoppas jag att de oskyldiga syndabockarna ska vara utsorterade, de sanna gräsrötterna hedrade, halmgubbarna nerbrända och de verkliga fienderna uppradade mot en vägg :O
Och att det ska framgå med stor tydlighet: det är inte mer riskabelt att föda barn än det är att gå över en trafikerad gata. Men det är mycket större risk för smärta, trasighet och död att föda barn i en kaotisk och otrygg miljö, än det är att föda var som helst, till och med under en gran, om kvinnan känner sig fullkomligt trygg.

 

Kommentera