Många säger att vi har hamnat i det här spända läget för att politikerna inte brytt sig om invandringen: att stoppa den, eller att integrera invandrarna på ett effektivt sätt.

De har fel. Vi har hamnat i det här spända läget för att politikerna inte har brytt sig om orättvisor och ojämlikhet.

Det har faktiskt ingenting med invandrarna att göra. De är bara en syndabock, en sån som människor sparkar på när de är rädda för att ta itu med den verkliga bocken, den verkliga satan. Den som skyddas av alla de högre, rikare och beväpnade makterna. Inte så konstigt att vara rädd för den bocken, som ofta kallas rovkapitalism eller klassamhälle. Den verkar ju omöjlig att flytta på, och livsfarlig att anfalla. Det känns som om vi bara kan titta på när den långsamt äter upp våra liv, en dag i taget, och vänder oss mot varandra i kampen om brödsmulorna.

Men så är det inte!

Jag är i grunden anarkist, och tror inte att partipolitisk, parlamentarisk demokrati är det bästa sättet att sköta världen. Ändå har jag röstat många gånger, eftersom det system jag tror skulle fungera bättre ännu inte finns. I år kommer jag också att rösta, och i år hoppas jag att du också röstar, för jag tror att det här valet kan påverka våra barns och barnbarns framtid. På ett mycket negativt sätt, om vi inte går människa ur huse och röstar för rättvisa och jämlikhet.

Det är det första vi måste göra. Vi måste rösta på något av de partier som åtminstone i sitt manifest står för likvärdig sjukvård, kollektivtrafik, skola, arbetsvillkor och äldrevård för alla medborgare, oavsett vilken familj de fötts in i. Vi måste rösta på något av de partier som bevisligen sätter klimatfrågorna som nummer ett eller två, dels för att klimatfrågorna ofta är hårt kopplade till orättvisor och fattigdom, och dels för att om vi tillåter rovkapitalismen att bränna sönder jorden så har våra barn och barnbarn ingen framtid att se fram emot. Och vi måste rösta på något av de partier som aktivt arbetar mot rasism och kvinnohat, för att så länge vi låter rasismen och kvinnohatet frodas hålls vi effektivt ifrån varandra och från möjligheten att förändra tillvaron på riktigt, till det paradis vår jord kan bli, med resurser som faktiskt räcker till gott och väl för varenda kropp och själ. Och från att genomföra alla andra förändringar som behövs på vägen dit.

Jag skulle helst önska att de partier som har detta i sina manifest (Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Feministerna och i viss mån Socialdemokraterna, möjligen också Centern) skulle gå samman i en kraftfull allians med ett gemensamt manifest för de här fyra kommande åren, så att det inte spelade någon roll vilket av dessa partier vi röstar på, så att ingen röst kunde vara ”bortkastad” eller riskera att hamna hos ett parti som plötsligt börjar kohandla med Sverigedemokraterna. Jag vill inte tro om något av dem att det ska hända, men efter de senaste fyra åren är jag inte trygg alls. Att Moderaterna och Liberalerna kan tänka sig ett samarbete med fascisterna i SD råder det inget tvivel om, så jag hoppas att du inte röstar på något av dem, även om du gillar deras politik – den kommer inte att vara sig lik nästa år.

Men så bra verkar det inte bli. Därför måste vi välja, och jag tycker att det är svårt. Jag har gjort valkompasserna och hamnar ganska exakt lika på V, MP och Fi på alla:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Jag har också läst flera olika partiprogram och artiklar, en del länkar finns sist i texten. När det kommer till kritan känner jag att jag måste rösta strategiskt, och därför kommer jag att rösta på det av ”mina” tre partier som har störst chans att komma in i, och få inflytande i, riksdagen. När det gäller kommunal- och landstingsvalen kommer jag att välja de andra två partierna, och utgå från den bästa realpolitiken där. Om jag kan kommer jag att personkryssa politiker som vill införa medborgarlön, och som förstår betydelsen av integrativ vård.


Det andra vi måste göra är att kavla upp ärmarna.
Oavsett vilket eller vilka partier som får flest röster den 9 september. För det är inte så säkert att våra politiker kommer att fixa biffen åt oss de närmaste fyra åren heller. Även om många kanske har vaknat till av den stinkande bruna sörja som de nu har upp till fotknölarna så är det inte säkert att de kommer att våga sparka uppåt, att ta den verkliga bocken vid hornen. Att utmana näringslivet, miljardärerna, överklassen, alla privilegierade. Sånt kräver extraordinärt mod, och det tar tid, och är inte alls så lätt som det kan verka i ens huvud.  MEN DET ÄR MÖJLIGT. Låt ingen lura dig med att säga att det inte är möjligt. Vi måste bara hjälpas åt, allihop. Det är ett stort jobb, och ett långt jobb, men det är ett jobb som kan delas upp i tydliga punkter och fördelas ganska enkelt. Vi måste bara fatta att det måste göras, att det måste göras av oss, var och en tillsammans, och att det måste göras nu. Du och jag, och alla som har det svårare än vi, har allt att vinna på det.

Gör vi inte det så kanske det är ett krig, och inte ett val, vi står inför 2022.

Vad kommer du att rösta på? Hur tänker du?

LÄSA/KOLLA

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *