Går på behandling för efterverkningar av cancern och tänker följaktligen mycket på cancer just nu.

Vilken resa det har varit. Är.

Det är så mycket jag skulle vilja skriva om men måste sortera, annars skulle det sluta med nån slags Ulysses om cancer, en stream of canceriousness på 700 sidor. Haha ingen skulle vilja läsa den!

Men det jag tänkte idag, när jag låg på en brits i ett par rymdbyxor som masserade mina ben med tryckluft, var hur taffliga vi är med sjukdom och svaghet i vår kultur.

När jag blev sjuk förrförra året –

när vi hade följt med sköterskan in på hennes rum, efter att ha fått prata med en läkare som förklarade var tumören satt (ganska illa) och hur allvarliga cellförändringarna var (väldigt illa),

när sköterskan frågade om jag hade pratat med barnen, och det plötsligt bara brast, gråten kom som en storm fast jag trodde att jag skulle vara så himla samlad,

– då var jag rädd för att dö. För att inte få vara med längre. För att inte få vara med mina barn och barnbarn. Inget konstigt med det, såklart, de flesta blir nog rädda för att dö när de får veta att de har cancer.

Fast sen gick jag ju inte och tänkte på det hela tiden.  Så rädd eller ledsen som jag var där hos sköterskan har jag inte varit sen dess. Jag har varit orolig, och mått fruktansvärt dåligt, särskilt under cellgiftsbehandlingen. Men jag har också varit överraskande lycklig och nöjd, tillfreds. Människor som känner döden flåsa sig i nacken uppskattar livet mer än vanligt sägs det, men jag trodde inte att det skulle gälla mig för jag gillar redan livet så mycket. Har alltid varit den lättpåverkade typen som vill pussa träd och sjunga för fåglar. Men det drabbade faktiskt mig också! Vissa dagar kändes det som om koltrasten och den blå himlen och det knubbiga lilla barnbarnet skulle få mitt hjärta att sprängas av kärlek, som att döden var helt obetydlig. En ganska udda känsla när man har fått veta samma dag att cellgiftsbehandlingen måste skjutas upp för att kroppen är i för risigt skick för att orka med dagens dos.

Men: det finns en annan rädsla också, som jag kom underfund med efter ett tag. Rädslan att hamna utanför. Det var inget jag hade tänkt på, snarare nåt som blev alltmer uppenbart med tiden. För att ha cancer, att vara allvarligt sjuk, är att sättas åt sidan. Man slutar liksom att vara någon som räknas med.

Vår kultur handlar så mycket om prestation och styrka. Om att vara duktig, leverera, pressa sig. Vi beundrar idrottare som tar guld veckan efter att de fött barn, företagare som jobbar dygnet runt och blir börsraketer, artister som genomför showen fast de knappt kan stå på benen av sin sjukdom. Men det gäller i vardagen också: vi lär oss tidigt att bita ihop, inte känna efter, sluta gnäll nu, skynda dig! Som vuxna är vi helt införstådda med att det är plikten framförallt. Har du feber? Ta två alvedon och gå till jobbet. Har du ont? Ta smärtstillande och träna ändå. Är du ledsen? Ta ett glas sprit och var glad.

Huvudsaken är att du inte känner efter vad du behöver, vad du verkligen behöver. Dels för att ingen kommer att ge det till dig ändå, lång näsa!, och dels för att inte verka svag. Ingen gillar en svag. Svaga människor behöver sluta känna efter, träna mer, äta mindre, ta sig samman, rycka upp sig, sluta pjåska. Hur skulle det se ut om alla stannade hemma från jobbet för att de var lite sjuka? Vad tror du kompisarna säger om du bara börjar gråta hela tiden? Duktiga människor däremot, de är bra.  Såna som aldrig krånglar eller klagar, som bara gör det de ska.

Det kanske har att göra med våra primitiva hjärnor, vår nedärvda skräck att bli utstötta ur flocken och den enda chansen till överlevnad. Den som bröt benet eller blev svag på något annat sätt blev en belastning.

Eller med rovkapitalismen vi lever med idag, vår helt rimliga skräck att bli av med jobbet som sannolikt är vår enda chans till överlevnad. Den som bryter ihop eller blir svag på något annat sätt riskerar att bli en belastning.

Och ingen, ingen, vill vara en belastning! Ingen vill bli inkallad till chefen, föraktad av kollegorna, mobbad av klassen. Ingen vill bli utförsäkrad, utfattig, utfryst. Bättre att bita ihop, ta på sig lite fler uppdrag, le!, ta tre alvedon. Inte känna efter. Inte ta hand om sina behov. Framförallt inte visa svaghet.

Men när man får cancer. Då är man  ju svag. Det går liksom inte att komma ifrån! Man är svag, man kanske till och med kommer att dö. Man kanske kommer att se sjuk och konstig ut. Tappa håret. Förlora kroppsdelar. Svälla upp, eller bli utmärglad. Kräkas och vara allmänt … sorglig. Och alla tycker synd om en. Det är inte alltid så skönt. Alla reagerar olika, men jag kände ett väldigt motstånd i början mot att bli behandlad som en stackare som alla skulle samlas kring och beklaga och hålla i handen och lägga huvudet på sned åt, och sen vara ensam kvar när alla friskisar hade gått hem till sina friska liv igen.

För långsamt men säkert blir man uträknad. Ingen att räkna med. Ingen som kan bidra med jobb, med utekvällar, med duktighet, med prestationer. Jag menar inte att man blir föraktad! Det är idel snällhet och omtanke som gör att man blir alltmer marginell, allt mindre efterfrågad. Men det gör inte mindre ont för det.

Nu pratar jag inte bara för egen räkning. Egentligen ganska lite för egen räkning, för jag hann inte vara så sjuk så länge, och jag var inte särskilt högpresterande innan heller, och hade en massa envisa vänner. Men jag har pratat med och läst hundratals människor i cancersvängen, och nästan alla har känt av det mer eller mindre. Många har känt att de blev en slags paria. Som om de smittade. Att rädslan för cancer gjorde att folk bara försvann runt omkring dem, gick upp i rök.

Och jag tänker att det inte skulle behöva vara så. Tänk om vi inte levde våra liv med prestation och styrka som högsta livsmål! Tänk om svaga människor också ansågs vara värda. Lika värda.

Tänk om svaghet och sjukdom ansåg vara tillstånd, inte egenskaper. Nånting som drabbar alla ibland, som kan vara relevant på olika sätt. Inte något som ska undvikas till varje pris, som bara är skamligt eller skrämmande. Tänk om vi kunde se att svaghet och sjukdom kan ge erfarenheter. Till och med vara berikande. Tänk om vi hade som livsmål att bli så kloka och goda som möjligt, istället för att ha mest status och mest pengar.

Om vi mätte framgång i hur många som gillar oss för den vi är och hur lugna vi känner oss i själen, istället för hur många medaljer, diplom, troféer eller sedlar vi har. Va? Hur skulle det se ut? Skulle vi vara lika rädda för cancer då? Om vi visste att vi fortfarande var med i sammanhanget, fast vi var sjuka? Jag tror inte det.

Det tänkte jag på, medan rymdbyxorna kramades och pyste.

(Tänkte också på ”FUCK CANCER” och vad vi egentligen vill med det, och hur förbjudet det är att kritisera cancersjukvården, och hur man ska hantera rädslan att cancern ska komma tillbaka. Men det är helt andra texter.)

 

 

One Reply to “Cancer och rädslan för svaghet”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *