Prästen och kråkan i nytt ljus!

Det tar lite längre tid att packa ner böcker i flyttlådor när jag måste läsa alla roliga bitar för bebisen först, men allt för bebisens bildning. Och tack vare detta gjorde jag en stor upptäckt! En uppenbarelse skulle jag kunna säga! Det förklarande ljuset föll på mig! Och nu ska det också falla på er, halleluja!

Jag öppnade nämligen ”Svenska Folksagor” av Johan Nordlander, illustrerad av Jenny Nyström, och hamnade på uppslaget med Prästens lilla kråka. Den har bebisen hört många gånger; i mitt knä heter den Mormors lilla kråka. Bebisens mamma sjunger ”prästens” men kallar kråkan för hen, för vi vet ju faktiskt inte om det var en herr- eller damkråka och varför ska alla sagodjur jämt vara en han?

Men i Nordlanders bok fick plötsligt den konstiga vistexten sin förklaring. Jag menar, alla de här visorna och ramsorna vi lär oss som barn, vi bara sjunger och ramsar på utan att fundera på vad de egentligen betyder. Men om nån skulle bett mig förklara, fram till igår, varför en kråka ska ut och åka i stället för att flyga, och varför sagda kråka ger sig ut på åkturen utan chaufför och sedan slinker hit och dit och slutligen i diket – då hade jag inte kunnat svara. Kråkor är ju intelligenta och även fett bra på att flyga. Var den här kråkan full? Bakbunden? Hade den stukat vingen? Vart skulle den? Allt var oklart.

Tills nu!

Så här går nämligen versen i Nordlanders uppteckning från 1892:

gossenochkrakan1X

Gossen skulle åka,
spände för en kråka.
Ingen hade han som körde.
Än slank han dit,
än slank han dit –
än slank han ner i diket.

gossenochkrakan2X

Hallå! Det var inte kråkan som skulle åka! Det var nån himla unge som satte fast en kråka vid sin vagn! Inte undra på att ekipaget slank hit och dit och slutligen ner i diket!

Men prästen då, undrar ni nu kanske, var tog prästen vägen? Min gissning är att det var en präst som skulle ut och åka i orginalversionen. Det kanske var en visa som retades med präster, eller med en viss lokal präst? Sen kanske Nordlander fick höra en censurerad version, en som inte prästen skulle rynka ögonbrynen åt.

Hursomhelst! Från och med nu ska jag sjunga ”Mormor skulle åka, spände för en kråka” för bebisen, och när han blir tillräckligt stor för att fatta hur stolligt det är kan vi fnissa åt det tillsammans.

8 thoughts on “Prästen och kråkan i nytt ljus!

  1. Ulla Danielsson says:

    I min barndoms visbok var det en liten flicka som skulle ut och åka i en kärra av trä. En gosse drog vagnen. I bakgrunden fanns både kyrka och prästgård på bilden och jag tänkte mig att barnen var prästens barn. Att flickan var prästens lilla kråka syntes tydligt, hon hade nämligen en kråka på huvudet, en mössa av en modell som kallades ”kråka”. Det var två raka ihopsydda tygstycken som knöts under hakan och fick litet vassa konturer på sidorna. Min egen var vit med brodyr på och väldigt gammalmodig, så jag använde den inte många gånger. Flickans på bilden var av blommigt tyg och såg vardaglig och välanvänd ut. Ingen kråkfågel fanns med.

    • annaxt says:

      Men om nu gossen var med så hade väl flickan nån som körde? Du kanske är nåt på spåren Ulla, men i mina öron låter det ändå som om den som illustrerat din barndoms visbok valde att rita en kråkmössa för att vara finurlig, eller kanske för att slippa rita en kråka :o

  2. Aha! Tänkte jag när jag läste om kråkan som dragdjur.

    Och Aha! tänker jag igen när jag läser Ulla Danielssons kommentar. Ett helt nytt forskningsfält öppnar sig för den hugade!

  3. Nu spekulerar jag lite vilt på nyårsdagen, men jag vet ett par fält som anknyter till det här som kanske kan ha betydelse.

    Varför just en kråka? Kråkan är symbol för något som går fel, är sämre eller till ingen nytta. Det finns i uttryck som ”elda för kråkorna”, ”kråkslott” (förfallet hus). Dessutom som förled för flera växter för att indikera att de har sämre värde (kråkvicker, kråkört, kråkbär), och väldigt figurativt som ”kråkfötter” (oläslig handstil!). SAOB har också som betydelse av kråka ”nedsättande l. smeksam benämning på person (som uppträder dumt l. tafatt o. d.): dumbom”.

    Den kan i så fall haft en sorts uppfostrande budskap till barnen: lär dig göra rätt, spänn inte för en kråka!

    Är det en satir kan man kanske tänka sig att den en gång varit riktad mot prästeståndet, som ofta sågs som feta och onyttiga och parasiterade på folket. Om de dessutom var så verklighetsfrämmande att de spände för en kråka? Möjligen var prästen med sin långa svarta rock själv lik en kråka.

    Kråkan finns ju som symbol för hur fattigt folk hade det, i visan om bonden som sköt kråkan i sjumilaskog – hejom fejom fallerallera – och där köttet blev till stekarna sju och fjädrarna räckte till bolstrrarna sjuttio och sju, och skrovet till slut ett skepp, det största som uppå Kattegatt gick. (Ungefär.) Den visan är ju social dynamit, en protest mot överheten: vanligt folk fick inte jaga i skogen utan fick i bästa fall skjuta en kråka. Så det skulle kunna finnas en nyans om att fattigt folk inte hade något annat att spänna för än en kråka – om det nu inte var prästen utan en ofrälse som spände för.

    Sådana här gamla folkliga uttryck och ramsor har ju ofta brokiga bakgrunder, de kan innehålla olika lager och spår av olika tankar och sedvänjor som blandats ihop och transformerats och fel-hörts av någon innan de tll slut upptecknades.

    Det verkar faktiskt som kråkan var en hon i de flesta uppteckningar, Anna. Om det har något att göra med flickor är tveksamt, men kråkan var ju en sorts huvudbonad för kvinnor: en hätta med brätte framtill – kanske en ”näbb”? Småbarn hade en ”barnkråka”.

    (Det finns säkerligen någon som doktorerat på det här i etnologi, för övrigt …)

  4. Fabrizio Bianchi says:

    Tack för detta!
    Det som jag tänkte mig var att det skulle originelt handla om en präst, kallat för lilla kråka, som skulle gå hem full från krogen pga det fanns ingen som körde han hem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *