Nationalstatsromantik

Det talas om nationalstaten. Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus har skrivit en text som blivit delad mycket: Nationalstaten som vi glömde. Den går ut på att vi bör se till ”våra egna” innan vi kan hjälpa andra. Texten publiceras i en tid när det också talas om att vårt land är på gränsen till kollaps, och Marteus skriver till exempel att ”vittnesmålen duggar om att skolor och socialtjänst går på knäna runtom i landet”.

Kanske är hon orolig på riktigt, men det blir ändå fel. Jag tycker att alla, särskilt ledarskribenter, ska vara väldigt försiktiga med den sortens uttryck och ord. De ökar ångesten hos de oroliga och blir prima virke till brasan som rasisterna (eller ”invandringskritikerna”, ”de förnuftiga”, sverigevännerna” och vad de kallar sig) eldar under.

(Läs gärna vad SKL skriver om det ökade trycket på kommuner och landsting, de har den bästa informationen jag har sett hittills. Många är oroliga för hur de ska klara sina uppdrag, med rätta. Men få går på knäna, eller är på gränsen till kollaps.)

Göran Greider skrev igår: ”Den överväldigande majoriteten av svenska folket har i sina vardagsliv knappast märkt av något alls av den kraftigt ökade flyktingstillströmningen. Men ledande opinionsbildare och ledande politiker – inte bara sverigedemokrater – tävlar med varandra om att beskriva läget som en systemkollaps. Stämningen trissas upp. I själva verket skulle en jämnare fördelning av flyktingmottagandet lösa mycket av problemen.”

Tillbaka till nationalstaten. Marteus återger vad Lars Trägårdh, professor i historia, har sagt:

”Det finns två starka, konkurrerande ideal i Sverige. Det ena är medborgaridealet eller folkhemsidealet: i nationalstaten Sverige jobbar landets medborgare, betalar skatt och förtjänar rättigheter.
Det andra idealet är, som Trägårdh uttrycker det, ”organiserat kring en retorik om mänskliga rättigheter”. Här prioriteras relativt öppna gränser och migration.”

Jag tycker att han driver en idé snarare än reder ut begrepp. För det första är hans beskrivning av nationalstaten väldigt romantisk och vitmålad, jag återkommer till det.

För det andra måste det inte alls vara en motsättning mellan att uppfatta medborgarna som innehavare av både plikter och rättigheter, och att vilja öppna gränserna så att fler kan bli medborgare.

För det tredje är det ett klassiskt misstänkliggörande att kalla det ”en retorik”. Mänskliga rättigheter är ingen flummig utopi. Och det är inte heller någon motsättning till medborgerliga plikter.

The Entry of King Gustav Vasa of Sweden into Stockholm - color

Tanken om en nationalstat, som Marteus målar upp den, är superproblematisk. Den är exkluderande. Den är otydlig, romantisk och orealistisk.

Hon skriver: ”Den välfärd vi har i Sverige beror inte på riklig nederbörd av manna från himlen. Den är en följd av att vi har ett suveränt fungerande samhällskontrakt: en överenskommelse om att alla som bor här arbetar, betalar ordentligt med skatt och får ordentlig hjälp när behov uppstår.”

Men det är ju att förenkla ner på dagisnivå. Den välfärd vi har i Sverige är inte ett resultat av vårt ”samhällskontrakt”, snarare har vi råd att försöka upprätthålla den sortens samhälle tack vare vår välfärd.

Välfärden är i sin tur byggd framförallt på utnyttjande av billig arbetskraft. På slaveri, utnyttjande och tvång. Den här nationalromantiska bilden av hur våra förfäder harvade den steniga svenska jorden och blandade den med sin svett till guld: den är helt enkelt inte sann. Vi hade fortfarande harvat och vallat getter och ätit stekt sill till frukost, lunch och middag om det inte hade varit för den industriella revolutionen, och den industriella revolutionen vilade tungt på slaveriet, koloniseringen och Europas hänsynslösa utnyttjande av afrikanska och amerikanska resurser och människor.

Vi har aldrig betalat det fulla priset av vad vår utveckling har kostat, och vi betalar fortfarande inte vad det verkligen kostar att ha en sån levnadsstandard som vi har.

Med det sagt fick naturligtvis många av våra förfäder slita hårt. Först som trälar, sen som statare, sen som arbetare. Men vi hade aldrig haft det välstånd vi har idag om vi inte hade haft tredje världen som vår egen godisburk.

För att inte tala om invandringen. Hur skulle vi ha klarat oss utan invandrare, sedan 1400-talet? Inte alls. Och hur många av oss är här på grund av att våra förfäder invandrade hit? Alla. Tur för oss att inte SD fanns på den tiden, och stod och skränade vid Öresunds inlopp.

Marteus skriver vidare att ”Den minoritet som inte kan försörja sig, sörjs beredvilligt för av kollektivet.” Men det är ju också romantiserat. Det är så vi (många av oss) VILL att det ska vara, och tycker att det anständigtvis BÖR vara. Men det funkar ganska dåligt, både sörjandet för och beredvilligheten. Vi har utslagning, utanförskap, marginalisering, skuldbeläggande, segregation, rasism och allt möjligt som inte känns beredvilligt alls. Vi har hemlösa, knarkare, svårt sjuka som måste bråka med Försäkringskassan, arbetslösa som förnedras av Arbetsförmedlingen och så vidare. Många svenskar känner sig redan undanknuffade eller uteslutna från samhällskontraktet. Bygget kroknar redan. Sedan länge. Det är verkligheten, utan romantiska filter. Och i den verkligheten kan vi fortfarande både ta hand om oss själva, och hjälpa andra.

På Tidholm skrev i somras: ”Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det är viktigt att komma ihåg i vilken ordning saker skedde och att minnas att frikyrkans gamla kursgård och de kommunala hyreshusen faktiskt stod tomma innan flyktingarna flyttade in, och att skolan var på väg att läggas ned innan de nya eleverna anlände, och att det blev jobb, liv, rörelse, handel och folk på bussarna och inte minst plussiffror i kommunernas befolkningsstatistik för första gången på en väldig massa år. Och har vi tur väljer några att stanna när pappren är klara, slå sig ned permanent för att bli tandläkare, jobba i äldrevården eller starta lokala serviceföretag. För det behövs verkligen.”

Marteus och Trägårdh menar att det är skillnad på de plikter vi har mot en fattigpensionär i Malmö och en flykting från Syrien. Men det resonemanget förutsätter att fattigpensionären inte är en flykting från Syrien. Och att flyktingen från Syrien aldrig kan bli pensionär i Malmö – fattig eller ej.

De som talar om nationalstaten vill få oss att tro att vi bara behöver bry oss om vissa människor. Att vi bara HAR RÅD att bry oss om vissa människor.

De vill också (ofta) få oss att tro att vi är utvalda, att vi har någon slags given, självklar rätt att ha det bättre än andra. Det är därför de talar så mycket om ”förr i tiden” och ”anletes svett” och ”svenskhet”. Därför kan vi bara hjälpa ”de andra” om det inte kostar oss vårt överflöd. Vi kan bara hjälpa dem om vi kan räkna hem kostnaderna. Vi kan bara hjälpa dem om de är tacksamma. Vi kan bara hjälpa dem om det inte rubbar våra cirklar.

En vän sa till mig: ”Det är löjligt att tala om kollaps. Men jag önskar nästan att hela världen skulle komma hit så att vårt samhälle verkligen kollapsade. Då skulle vi kunna bygga upp något nytt igen, som fungerar för alla. Som inte stänger ute de svagare.”

Jag tror att vi måste tänka om, vi ”infödda svenskar”. Vår lilla bubbla har spruckit, vi kan inte längre låtsas som om Sverige är vår fredade lilla park där vi får leka hur mycket vi vill. Världen blöder, och vi har del i ansvaret för det, och för att få den att läka igen. Bland annat genom att dela med oss. Än så länge har vi råd, och mer därtill. Det är faktiskt bara en fråga om att fördela resurserna.

 

Uppdatering: Här finns texten på Facebook också, för er som hellre hänger där!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *