Det är samhällets fel

För vilken-kväll-i-ordningen har klockan blivit snart midnatt och jag har inte skrivit min #blogg100-text ännu. Tänk om hela bloggen förvandlas till en pumpa? Och jag till en råtta? Det skulle vara väldigt tråkigt. (Men det skulle kanske se roligt ut med en råtta som försöker publicera en pumpa.)

Idag har jag suttit i möte hela dagen om hur myndigheter, frivilligorganisationer och andra kan samarbeta för att bli ännu bättre på att ge stöd och information till drabbade och anhöriga i en katastrof. Det är nånting jag har jobbat med sen 2009 och det går ganska långsamt framåt, men idag kändes det som vi var ovanligt överens om hur vi ska komma vidare. Dessutom fick vi mycket intressant information från de som jobbar med samhällets fyra ”krisnummer”: 112, 11414 (polisens nummer för ärenden som inte är akuta), 1177 (sjukvårdsrådgivning) och 11313, numret för krisinformation som har premiär på måndag den 11 mars. Det känns som en utmaning att få alla nummer att ge exakt samma information till folk som drabbats svårt, men vi jobbar på det.

Sen cyklade jag hem och såg att boken som jag hängde upp på livbojen igår var borta. Den låg ensam och övergiven på Kornhamnskajen när jag cyklade förbi på väg hem från jobbet och eftersom den var från SF-bokhandeln kände jag ett ansvar, vi science fiction-läsare måste hålla ihop, så jag hängde upp den för att den inte skulle blåsa i sjön, och twittrade om det.

Väl hemma lagade jag tacos tillsammans med mina finfina döttrar och gjorde egen guacamole för första gången någonsin! *stolt*

Sen såg vi Searching for Sugar Man och den var ännu bättre än jag hade hört. En riktigt lycklig film om en sann historia, fast jag ska inte säga mer förrän ni har sett den för då förstör jag det roliga.

Och sen var klockan så här mycket. Fast jag vet att det är en rätt dålig ursäkt för att bara skriva dagbok. Det är därför jag citerar min gamla skräckinjagande kemilärare från högstadiet, han som alltid sa med ett hemskt och sarkastiskt leende när jag kom försent till kemilektionen (nästan varje gång): ”Och vad ska fröken Toss skylla på idag? Är det kapitalismens fel att hon kommer för sent kanske? Eller samhällets?”

2 thoughts on “Det är samhällets fel

  1. Jag tror att han hatade mig! Brinnande! Tanken på motsatsen är för kuslig att ta in. Kanske ska försöka ändå, en atom i taget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *