Att orka höja rösten

Jag grät i morse när jag läste Kristian Petris berättelse om sin pappas sista dagar i äldrevården. Precis som jag grät av ilska och sorg när jag läste  Jonas Gardells krönika Vad väger en kissblöja?, och Inger Edelfeldts text om vårdvalsen. För att det kan vara precis så illa när man har en gammal och sjuk förälder. För att det kan vara ännu värre.

Sen tänkte jag på något annat. På hur mycket jag bråkade och höll på, för att min mamma skulle få rimligt god vård. För att hon skulle få komma bort från Tanto servicehus till Ersta till exempel. För att hon skulle få stanna kvar på sjukhuset några dagar till när hon knappt var kontaktbar efter sin operation. För att sjuksköterskan på Tanto inte skulle glömma att ge henne medicinerna. För att de skulle se till att inte liggsåret blev värre så att hon måste amputera andra benet också. Och så vidare och så vidare. Jag ringde, tjatade, skällde, pratade högt och argt med läkare i sjukhuskorridoren, skrev och överklagade, lämnade meddelanden, gick på möten, var besvärlig.

Och varje gång tänkte jag på alla som inte vågar bråka. Alla som är för väluppfostrade, eller som är rädda för att det ska bli värre för deras anhöriga om de ställer krav. Jag var också rädd för det, men jag kände inte att jag hade något val. Dessutom är jag van att vara envis och ifrågasätta. Jag vet att det nästan alltid är rätt, fast det kan vara obehagligt.

Det finns de som engagerar sig mycket mer än jag gjorde, som vågar vara ännu tuffare Men de allra flesta gör inte det, de bara hoppas att det ska finnas nån rättvisa, att det ska bli bra till slut.

Och så blir det inte det.

Vi måste hjälpa varandra att bråka!

5 thoughts on “Att orka höja rösten

  1. Jag är så glad och tacksam att min pappa slapp allt det där. Han blev till slut så allvarligt sjuk att han blev akutopererad och efter det gick det fort – hans stackars gamla kropp återhämtade sig aldrig.

    Han blev oerhört väl omhändertagen och vi anhöriga också. Jag kommer aldrig att glömma den fantastiska personalen på thoraxintensiven i Linköping – de hade ork att både ge pappa den bästa tänkbara vård och att se och ta hand om oss.

    Men visst är det för djävligt att vi som är så rika inte ska ha råd att ta hand om gamla människor på ett människovärdigt sätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *