Men polisen kan väl ändå inte ljuga?

Försöker få ihop detta med lögn och sanning. De senaste dagarnas skandalösa avslöjanden i News of the World-affären väcker tankar. Och folks reaktioner på att politiker och högt uppsatta polischefer blåljuger.

Det är klart att många blir besvikna och arga. För det är ju inte okej att ljuga. Det vet alla. Tilliten är det absolut viktigaste vi har för att det ska funka att leva ihop. Inte minst måste vi kunna lita på de som bestämmer och vaktar över oss. Så vi utgår från att det är sanningen som råder, vi bygger hela vår kultur på att folk inte ska ljuga när det gäller. Till exempel lägger vi ner massor av tid och energi på att lära våra barn att alltid tala sanning, eftersom barn i fritt tillstånd fantiserar. Och vi stiftar lagar som förbjuder oss att ljuga.

Ändå är det precis det vi gör! Just när det gäller! Nästan alla slirar på sanningen om de blir utsatta för tryck. Det är inte det minsta konstigt tycker jag, eftersom vi har skapat en kultur med väldigt snäva ramar och onaturliga villkor. Vi försöker leva som vi lär, istället för som vi egentligen är. Idealen, de ideal vi gärna vill leva efter och hur vi försöker framstå, stämmer inte överens med vilka vi egentligen är, och våra verkliga behov. Ofta hotar fasaden att rämna, och då ljuger vi.

Det påminner mig om en liknelse som Fredrik Lindström använder i en av sina föreläsningar (fast i det fallet handlar det inte om lögner och sanning, utan om att vi har byggt upp våra liv på förutsättningen att vi är förnuftiga, snarare än känslostyrda. Vilket är galenskap, eftersom vi i själva verket är extremt känslostyrda). Han liknar konstruktionen vid en undervattensstad, som vi har byggt fast vi egentligen inte kan hålla andan under vattnet längre än en minut i taget. Men vi envisas: Vi ska bo under vattnet. Vi kan hålla andan. Vi är inte så primitiva så att vi måste upp och kippa efter luft hela tiden.

 id=Illustration från spelet Bioshock

Jag vet att det finns folk som aldrig ljuger, eller som verkligen försöker att aldrig ljuga. Möjligen har de aldrig blivit utsatta för den sortens press som får folk att ta till nödlögner. De kanske har inrättat sina liv så enkelt som möjligt, så att de aldrig hamnar i kläm.

Men det är inte bara de som blir förvånade, besvikna och arga när andra ljuger. Faktum är att nästan alla verkar glömma från en dag till en annan hur vanligt det är med lögner. (Va? Här i vår fina undervattensstad.)

Och ju högre uppsatta lögnarna är, desto större blir besvikelsen, så klart. För den som har så mycket makt och ansvar, den måste väl ha ett samvete vitt som snö? Inte kan väl kungen ljuga? Eller höga polischefer? Präster är ju anställda av Gud Fader själv! De kan väl ändå inte ljuga?

Utländska journalister ljuger kanske ibland, det har man ju hört. Och amerikanska presidenter. Men inte våra svenska folkvalda. Otänkbart. Svenska poliser ljuger aldrig. Det är ju mot lagen. Och inte våra fina, svenska kändisar. Någon som har haft uppdrag åt Röda Korset eller BRIS kan inte heller ljuga. Väl?

3 thoughts on “Men polisen kan väl ändå inte ljuga?

  1. Jag och doktor House är tvärtom helt överens om att alla ljuger – hela tiden. (Vilket inte gör mig hårdhudad alls; när lögner avslöjas blir jag ändå storligen förvånad.)

  2. Men det är ju precis det jag är vill förstå! Hur kan man både förvänta sig lögner och bli förvånad? Det händer mig också, fast jag kanske bara när folk ljuger som jag har fått för mig är Sanningsenliga.
    Jag vill ha en förklaring, biologisk eller strukturell eller båda. Är vi i grunden slingrande fantaster (och i så fall varför!) som bara tvingas tala sanning för att hålla ihop flocken?

  3. Jag tror inte att det går att förstå – människans komplexitet und så weiter. Jag placerar Den Stora Lögnen och dess mysterier i lådan med ”varför flygplan kan flyga” och ”genteknik är inte komplicerat alls”. (Sådant som är enkelt att förstå för andra, men inte för mig.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *