Länk

Lullträdet

Min mamma Lull dog i augusti förra året, och begravdes i september. Begravningen blev fin och annorlunda, helt i hennes anda. Men sen var det det här med gravsten.

En sällsynt dyster dag i november satt jag vid hennes gravplats på Skogskyrkogården och tänkte på gravstenar, och började gråta för att tanken på en gravsten kändes så orimligt tung och deprimerande. Många gillar gravstenar, och det finns jättefina gravstenar, men min mamma var liksom inte en gravstensperson. Jag kände att det måste bli nånting annat, och ringde till Fibben Hald som är illustratör och en gammal vän till min mamma. När jag hade förklarat hur jag tänkte ritade han en skiss som var alldeles underbar och precis som jag tänkt mig, fast ännu bättre.

Häromdagen åkte vi ut till Järfälla plåt och hämtade den färdiga skulpturen. Den är så fin! Och tung, fast den ser lätt ut.

grave sculpture

Den symboliserar olika saker som var viktiga i min mammas liv: barn i största allmänhet, Kamratposten, Konstnärsnämnden, jazzmusik, nämndemannaskapet, Vänsterpartiet, Sveriges radio och Strindberg (förstås). Vi funderade på att ha med Käringön, guldnougat, Tomtar och troll, Moa Martinsson och karlar också, men man kan inte alltid ha med allt.

Jag blir så glad varenda gång jag tittar på den! Och jag vet att min mamma också skulle blivit glad, och väldigt stolt.

Just nu står den i en stor blomkruka på vår balkong, eftersom de håller på och planterar på Skogskyrkogården och inte vill att man sätter dit gravutsmyckningar förrän tidigast i juli. Så det ser lite ut som om vi har begravt min mamma på balkongen, men det har vi alltså inte.

16 thoughts on “Lullträdet

  1. Jag erkänner att jag gapskrattade åt att det ser ut som om ni har begravt mamma på balkongen men så är det alltså inte ;).
    Fint med gravstenar som visar något om hur personen var.

  2. Jag fnissade själv när vi satte ner gravträdet i krukan. På sätt och vis vore det inte helt dumt, om hon hade varit aska kanske jag hade övervägt att blanda den med jord i en stor kruka och plantera ett riktigt träd där. Undrar om det är lagligt?

  3. Jag förstod det nos och jag är precis likadan, tårarna väller fram så fort jag blir det minsta berörd. Jag menade mest att trösta :)

  4. Jättefin!

    Jag tänker på såna där smidesgrejer som står på kyrkogårdar på somliga ställen, Värmland tror jag. De brukar ha små löv som dallrar fritt, lite som såna som är på dräktspännen.

    Så den hör till en tradition tänker jag. Samtidigt som den är jättepersonlig.

    Fast det tog en liten stund innan jag lyckades identifiera Strindberg.

  5. Tack Béa! Cecilia N: Just det, såna! Men är det inte Dalarna? Eller tänker jag på midsommarstänger nu?
    Strindberg är lite otydlig på bilden, men jättefin och Strindbergsk på nära håll.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *