Katastrofalt i England (med uppdateringar)

Åkte till London i lördags. Ännu en jobbresa, och ännu en chans att träffa dottern. Jobbet gällde som vanligt kriser och katastrofer: jag och tre kollegor skulle träffa krisfolk i London en dag och delta i en konferens om katastrofer i Newcastle två dagar. Lustigt nog började katastroferna redan tidigt på lördag morgon, då dotterns pojkvän råkat stänga av klocklarmet av misstag så att dottern missade sitt plan från Irland till London. Gråt och tandagnisslan! Men flygbolaget lovade boka om henne om hon bara skyndade sig till flygplatsen, så det löste sig till slut och vi kunde förenas i London på eftermiddagen. Första krisen avvärjd!

Under helgen vandrade vi runt i stan. London är inte lika charmigt längre, hela England känns som ett sjunkande skepp där besättningen läser The Sun, dricker öl och låtsas som ingenting. Men Kensington Park är fortfarande vacker och förtrollande i skymningen, med kråkor, ekorrar och japaner som smyger omkring bland de stora träden.

den magiska parken


Och så gick vi i affärer förstås, dottern ville gå till Foyles som är en av världens största bokhandlar. Två timmar senare vacklande vi ut därifrån, tio kilo tyngre och tusen kronor fattigare. Men rikare i själen, och bättre försedda med julklappar.

nödnummer

På måndagen åkte vi tuben till Whitehall och fick en visning av COBR-rummet, som visade sig inte vara fullt med kobror men coolt ändå. Brittiska regeringens kriskansli sätter sig i COBR-rummet när det är kris, och det är ordnat så att man ska kunna få så snabb och korrekt info som möjligt, och så att de beslut man tar ska kunna få konkret resultat så snabbt som möjligt.

Sen åt vi lunch med några människor som driver en ideell organisation för stöd till katastrofdrabbade, och sen tog vi ännu en tunnelbana till New Scotland Yard där vi fick en otroligt intressant intervju med en grupp poliser som arbetar med ”Family Liaison”. Varje gång en engelsk familj drabbas av att en familjemedlem dör på grund av ett brott, en trafikolycka eller en större katastrof så tilldelas familjen en FLO (Family Liaison Officer), en polis som både hjälper till att utreda brottet eller händelsen och samtidigt ger familjen hjälp att få allt det stöd de behöver. Det är en enormt knepig roll och ställer stora krav på polispersonen. De måste vara fullkomligt ärliga mot familjen och ge dem mycket stöd, men får inte bli för nära i sin relation. I vissa fall när någon har blivit mördad finns det en misstanke om att det är någon i familjen som är mördaren, men FLO-polisen måste ändå behandla den personen som vilken sörjande anhörig som helst. Och ännu knepigare: även familjerna till självmordsbombare tilldelas en FLO. De har ju också förlorat någon, och är i de flesta fall helt oskyldiga och knäckta av sorg.

yarden, som man säger


Vi gick och la oss tidigt den kvällen, det hade varit en lång dag och vi skulle ta ett tåg från Kings Cross klockan sju nästa morgon. En halvtimme efter att jag hade somnat gick brandlarmet. Dottern och jag flög upp som champagnekorkar ur sängen, rafsade på oss kläder och skor och tog våra väskor som stod packade och klara vid dörren. Larmet var fullkomligt öronbedövande och korridoren var full med folk som bara försökte fly undan det ohyggliga ljudet. Många var barfota, några i pyjamas eller badrock, en del kom raglande från baren med vinglas i händerna men alla verkade hyfsat lugna och samlade. Sen fick vi stå ute på gatan i en halvtimme medan brandkåren letade efter eld, och sen fick vi gå in igen utan att man hittat något, varken eld eller rök.

an evening out


Alla gäster var uppspelta och jämförde vad de gjort i sin nyvakenhet när larmet gick. Många hade som jag trott att det var väckarklockan och desperat försökt stänga av den, andra hade tagit telefonluren och ropat Hallå? En av mina kollegor hade försökt skruva isär brandvarnaren i tjugo sekunder innan hens hjärna gick igång ordentligt, och dottern avslöjade att hon släckt lampan i samma sekund som larmet började tjuta och trott i ett par sekunders panik att hon tryckt på fel knapp.Nästa morgon fick vi reda på att någon satt igång larmet på pin kiv. Hoppas att den person har stukat tån sedan dess.

Konferensen i Newcastle var superintressant och utan vidare missöden. Jag har twittrat om den här, och här kan man se programmet.

oh no, tänkte jag när jag såg den här skylten på badrumsdörren på hotellet i Newcastle

synkroniserad servering av brödpudding på konferensmiddagen

lunch bestående av mackor, sandwichar, wraps, smörgåsar, bröd, druvor och te


föredömligt enkel karta i Newcastles föredömliga, spärrfria tunnelbana


Sen var det meningen att vi skulle åka hem, men i skrivande stund sitter vi insnöade sen snart tre timmar på Newcastles flygplats och har missat vårt flyg från London. Vi skulle varit hemma strax före midnatt, nu är vi glada om vi kommer till London i natt. Håll tummarna!

Uppdatering: Nu i London. Trött & ser i kors. Bilder länkar och fler galna händelser i morgon.
Uppdatering igen! Efter att kaptenen hade ropat ut tre gånger att vi skulle bli ytterligare minst en halvtimme försenade på grund av snöstorm (som i England betyder en centimeter snö på marken) greppade han micken och förklarade att vi skulle bli ännu mer försenade, denna gång för att en av de passagerare som lämnat planet i desperation en timme tidigare hade glömt sin väska. Till slut kom vi ändå iväg, och anlände London någon gång efter midnatt (det är en timme tidigare här). Sen höll vår flygbuss på att krocka med en bagagebil, men sen var det slut med katastroferna för den dagen åtminstone. Nu (torsdag 08:23 lokal tid) sitter jag på ett Holiday Inn och ska strax resa vidare hem till kära gamla hem. Fortsätt gärna hålla tummarna!

3 thoughts on “Katastrofalt i England (med uppdateringar)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *