Smärta, hjärta

Häromnatten låg jag vaken och kände att mitt hjärta var alldeles ömt, som om det hade fått ta en massa smällar och fått blåmärken. På sätt och vis är det sant: jag har begravt min mamma, min morbror och pappan till tre av mina gudbarn i år. Tre begravningar på sju månader är mycket, det känns. Och det var sant som folk sa till mig i somras: att sorgen kommer sen, efter begravningen, när allt praktiskt är över. Kanske inte så mycket sorg över att min mamma inte är kvar i det här livet längre. Hon var gammal och hade levt ett långt, intressant liv, och jag känner mig rätt säker på att hon är på en bra plats nu. Men sorg över alltings förgänglighet. Höstlöv, skymning, vemod … Ibland när jag möter en gammal tant eller farbror på gatan blir jag orolig att de ska ramla ihop och dö. Livet går för fort.

Så där låg jag med mitt värkande hjärta och tänkte att fan, tänk om jag aldrig blir glad igen. Nu när jag äntligen har vant mig vid att vara glad. När jag var liten var jag rädd för allting, och som tonåring deppig och angstig. Men med tiden har jag blivit optimist. Till min häpnad. Mitt inre har liksom förvandlats från bly till kork – jag kan fortfarande deppa, men sen flyter jag upp igen. Tänk om det är slut med det nu?

Men igår började det kännas lite ljusare igen. Idag var också en bra dag. Det ordnar sig nog.

2 thoughts on “Smärta, hjärta

  1. Ja det ordnar sig nog. Man får försöka se saker från den ljusa sidan. Det är till exempel en väldigt fin höst i år. Skön luft och vackert ljus. Ha det bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *