Tänk om vi inte behöver vara så rädda

Det finns mycket att oroa sig för, stora och små saker. När man blir förälder upptäcker man tusentals nya orosmoment. Det är så mycket som kan hända den lilla bebisen, krypbarnet, tultaren – för att inte tala om barnen som kan gå och springa själva, som kan försvinna på en sekund.

Och svenska föräldrars oro verkar bara öka, trots att de är mer pålästa än någonsin och trots att svenska barn lever förhållandevis trygga och ofarliga liv. Jag läste på alltombarn.se att ”oro för barnen” kom högst på listan när Vi Föräldrar nyligen gjorde en undersökning om de största föräldrafrågorna.

Det gäller även brittiska och amerikanska föräldrar. Artikeln berättade att brittiska forskare varnar för att föräldrar idag överbeskyddar sina barn. En studie, utförd av organisationen Play England, visade att hälften av alla brittiska barn hindras av sina föräldrar att klättra i träd. 17 procent av barnen får inte leka kull eller jaga varandra. Enligt studien får en del barn inte ens leka kurragömma för sina ängsliga föräldrar.

Det finns naturligtvis motkrafter. Föräldrar som anser att rädslan är överdriven och smittar av sig på barnen, gör dem mindre motståndskraftiga. Många föräldrar tror att deras barn har en självbevarelsedrift och att den måste få stärkas, övas och slipas.

Exempel från USA är mamman/kolumnisten Lenore Skenazy, som orsakade amerikansk folkstorm och utsågs till ”USA:s sämsta mamma” när hon lät sin 9-årige son åka tunnelbana själv i New York. Sedan startade hon bloggen ”Free Range Kids”, läs den!

Tidningen Mothering rapporterar om amerikanska föräldrar som flyttar till så kallat co-housing, områden där man bor i egna hus men tar gemensamt ansvar för att barnen ska få röra sig fritt och ändå vara trygga.

Visst finns det saker att vara orolig för. Stora faror som miljöförstöring, krig och orättvisor. Små saker också för all del. Jag har själv alltid varit en riktig filifjonka och oroat mig för allt möjligt.

Men det viktiga är att inte låta rädslan ta överhanden. Redan de gamla romarna visste det: det enda man verkligen behöver vara rädd för är rädslan. Rädslan gör oss mer sårbara, mindre klartänkta. Om vi är rädda gör smärtan mer ont.

Det finns många förklaringar till att vi blir allt mer osäkra. Vissa säger att det beror på att vi får allt mindre tid att känna efter, tänka efter, testa våra gränser. Vi har så mycket annat för oss när barnen är små att vi inte hinner låta dem utforska världen i sin egen takt. Om vi tog oss den tiden skulle vi upptäcka att de kan betydligt mer än vi tror.

Andra menar att vi strävar efter allt mer perfektion och kontroll. Vi tror (kanske omedvetet) att vi kan eliminera all smärta, både fysisk och själslig. Därmed blir vi också allt mer sårbara för smärtan, och allt räddare för den.

En del går ännu längre och tror att makthavare odlar och underhåller rädslan. Media till exempel säljer inte lika bra när det handlar om lycka och trygghet, därför handlar tidningar och tv mer om våld, risker och katastrofer. Affärsmän tjänar på vår rädsla för att de kan sälja saker (larm, grindar, hjälmar, piller och så vidare). Politiker ser hellre att folk oroar sig än att de engagerar sig.

Hur som helst är det värt att fundera på. Vad är du rädd för? Varför är du rädd? Vad skulle hända om du slutade att vara rädd för det?

11 thoughts on “Tänk om vi inte behöver vara så rädda

  1. Jag bor ett stenkast från en lekpark. Jag älskar när de tar dit dagisgrupperna och barnen går runt som små michelingubbar i reflexvästar som ibland går dem ner till vristerna. Häromdagen såg jag två småkillar som klättrade som tusan på det som är huset som innehåller rutschkannan. De klättrade målmedvetet. Ena ungen kom efter många om och men upp högst. Kompisen hade det jobbigare. Trillade ner. Gick det bra, undrade kompisen på taket. Jorå, sa grabben på marken och klättrade igen. Efter två trilla ner till så satt han och polaren på taket. Och sken ikapp med solen. Jag f ö fått ett bra mejl en gång på det där med faror. Vi (60 – 70-talister) åt riktigt smör, cyklade och gick själva till skolan etc., (riktigt bra exempel) och ändå lever vi. Synd att jag har slängt den.

  2. Hej! Ett sådant bra inlägg! Det är faktiskt lite märkligt för den ena stunden pushas barnen att bli självständiga och klara sig själv och andra stunden är det överbeskyddning.Jag tycker att det lät logiskt det här med att vi inte känner efter längre.Ja, vad är man rädd för. Det man inte kan styra över själv antar jag, ödet…

  3. Att något ska hända barnen. Inget annat. Det är allt. Och gissa om det är ALLT. Jag blir som förlamad av det ibland och vill sitta med dem i en klädkammare hela livet och äta mat som kan skjutas in under dörren.

  4. Hej!
    Jag har varit förbi och läst inlägget en gång till. Kunde inte släppa tankarna på barn som inte får leka kurragömma…

    Jag vill passa på att uppmärksamma alla på hur bra det är med RAMSOR. De är bra att ha i umgänget med de små samtidigt som de hjälper till i språkutveckling och läsinlärning.

    Jag har startat en ramsinsamling på min Blogg. Kan du några ramsor? Skynda dig att dela med dig och passa på att lära dig några nya!

    Sprid gärna informationen (Ju fler desto roligare…)
    Välkommen!
    Mifflan

  5. När jag jobbade på en uteförskola fick jag en kraftig reprimand av min chef därför att jag lät barn plumsa i en damm med halvmeterdjupt vatten. Förstod jag inte att ungarna kunde drunkna, undrade hon. Jag svarade att jag redan pratat med föräldrarna som hade sagt ”jaja, ungar testar gränser”, men det hjälpte liksom inte. Barn ska skyddas mot faror. För mig är det centralt att alla barn ska få möta utmaningar och göra sina egna erfarenheter. barn som alltid leds runt, kommer inte att våga förändra världen.

  6. Jessika: din lekparksbild var en bra påminnelse om varför det är så viktigt att ungar får testa sina egna gränser och utveckla sina förmågor. Vuxnas oro smittar av sig och gör barn oroliga, så är det bara.

  7. Mifflan: den där dubbelheten är ett tydligt tecken på att vi går emot våra instinkter, tycker jag. Vi strävar efter att göra barn självständiga väldigt tidigt – inte för att barnen behöver det, utan för att det är nödvändigt i vår kultur där vi lämnar ifrån oss barnen väldigt tidigt. Och eftersom vi är osäkra på vad de klarar av blir vi istället ängsliga och överdrivet försiktiga.

  8. Anders, jag håller fullkomligt med. Just när det gäller grunt vatten har jag sett med egna ögon hur snabbt en unge kan försvinna under, men samtidigt är jag i efterhand övertygad om att han hade kommit upp igen av egen kraft även om inte jag hade stått där och slitit upp honom. Klart man inte kan stå med händerna på ryggen om det händer något, men man ska inte heller få för sig att man är den enda självbevarelsedriften en unge har.

  9. Oj vilket träffsäkert inlägg. Jag är ju som de flesta andra – slits mellan att nyktert resonera precis så som du gör i texten, och i nästa stund oroa mig över att barnen ska försvinna på väg hem från skolan, eller bli påkörda när de cyklar på gatan….det är svårt det där. Men helt klart något man måste fundera över.
    Väldigt bra skrivet!!

    /Monica

  10. Tack Monica. Jag försöker påminna mig själv om att oro snarare stjälper än hjälper, att jag inte ska oroa mig i onödan och att ingen ska få tjäna pengar eller makt på min oro. Såna där mantran går jag omkring och ooohhmar när barnen inte svarar i telefon :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *