bloggträffen i torsdags kväll var det en tjej som kom fram till en av oss och sa ”Hej, jag läste på din blogg att du skulle vara här så jag tittade förbi! Känner du inte igen mig? Jag är XX, din gamla klasskompis!”

Och häromdagen ropade en före detta arbetskamrat tvärs över gatan: ”Jo jag vet att du ska resa bort, jag läste det på din blogg!”

Vem som helst kan hitta din eller min blogg och läsa allt vi skriver. Detsamma gäller allt vi skriver i olika diskussionsforum. Man kan aldrig vara riktigt säker på att vara anonym, eller veta vem som läser och inte läser.

Alltså måste jag fundera på vad jag berättar om mitt liv. Det gör nog de flesta som bloggar: hur mycket ska jag lämna ut om mig själv? Om min familj och mina vänner?

Eftersom frågorna egentligen är: Vad skulle personen i fråga känna om han/hon fick reda på att jag har skrivit så här? Spelar det någon roll att man kan lista ut vilka vi är?

Det räcker med att någon söker på Google för att en bloggpost ska dyka upp, och det är mer troligt att någon som känner (eller känner till) mig ska hitta min blogg än att andra gör det. Bland annat eftersom det är mer troligt att någon som jag har eller har haft en relation med ska söka efter mig. Och det behöver inte vara någon som gillar mig!

Många tycker inte att de behöver tänka på det här eftersom de är anonyma när de skriver. Men det är försvinnande få som verkligen är så anonyma som de tror. Det är inte svårt att identifiera människor utifrån vad de (nästan alltid omedvetet) skriver om sig själva på forum eller i bloggar. Jag har gjort det många gånger i jobbet, man behöver verkligen inte vara särskilt teknisk eller knepig.

Ändå är det lätt glömma bort riskerna, eller inte riktigt vilja tro på det. Om en bloggare skriver om sitt liv med sina närmaste så att det berör, då vill man gärna att han eller hon ska fortsätta att skriva. Och behovet av att bli läst och bekräftad är enormt – jag vet, för jag känner likadant.

Men det jag har kommit fram till, den hårda vägen, är att jag inte ska skriva om någon annan i min närhet utan att fråga den personen först. Inte citera, inte lägga ut bilder, inte berätta saker som hände förr i tiden ens. Min regel nuförtiden är att jag måste fråga, och om jag inte kan fråga så är det inte rätt att skriva heller.

Jag tycker själv att det gör bloggen tråkigare, eftersom jag vet vilka intressanta saker den skulle kunna innehålla (både saftiga och allmängiltiga!). Men alternativen är sämre.

Andra bloggar om: , , , , , , .

9 Replies to “Jag läste på din blogg”

  1. Håller med dig. För någon månad sen tappade jag glädje att blogga av just anledningen. Nu har jag börjat tänka mer på hur jag skriver. Det händer mycket i mitt liv än jag skriver på bloggen. Om vi hade bloggträff nästa vecka hade jag kommit med! Jag åker till Sthlm idag.

  2. Hade just den här diskussionen med syrran härom dagen. När man var den ende i bekantskapskretsen som skrev kunde man skriva vad fan som helst, ingen läste ju heller. Numera skriver hälften av ens vänner själva blogg och resterade del lurkar genom att läsa. Det få man ha i åtanke när man skriver. Å andra sidan kan det innebära en hel del kul grejer, man behöver inte börja på noll när man träffar någon man inte sett på ett tag för man har koll på varandra genom bloggarna. Om du diskuterar någon och din kompis redan läst in sig på dina grundtankar i bloggen, kan diskussionen gå vidare mycket snabbare. För- och nackdelar med allt. Som vanligt… :-)

  3. Jag tycker det är lite konstigt att gamla polare kan sitta och läsa utan att nån enda gång röja sig. Även om de som bloggar är många så är de som inte skulle vågar ännu fler. Jag tyckte inte mitt bloggande ändrades nämnvärt av att ett antal personer visade sig läsa min blogg, t ex dottern. Det blir bara en extra dimension till det hela.. Däremot vet jag att somliga skulle bli galna om jag skulle skriva något om dem, även om jag inte pekar ut med namn eller andra särtecken, just för att de vet att de hemlighåller och manipulerar med folk och med sanningen. De har ofta ett skäl att hålla något ”inom familjen” eller sprider viss information eller version i en grupp, och en annan till de andra. Det kan verka harmlöst, men dubbelivet hör livet till, och det tycker inte om synas i dagsljus.

  4. Denna ständiga avvägnings- och samvetsfråga! Det inre behovet av att säga sin sanning, äga sin egen berättelse och konflikten med hänsynstagandet gentemot andra. Bevarandet av familjefriden.

    Och vem ska läsa mina lättuggade allmängiltigheter som aldrig sticker ut åt något håll? Hur berör man om man gör sig oantastlig? Och varför alls skriva om man ska hålla sig ifrån allt som känns angeläget? Svårt, svårt!

  5. Steffanie – som vanligt!
    CM: Man kan ju ha tusen skäl för att inte vilja bli omskriven, det behöver inte vara något skumt.
    Salt: Man får försöka skriva tänkvärt om sig själv istället för om andra, personligt istället för privat. Men det är ju du så bra på redan – jag lär mig av dig!

  6. Finns massor som jag inte skriver om mitt liv. Liv ska levas inte skrivas. Sedan finns det massor som jag skriver om också, men inte om mina vänner eller min familj.

    Hoppas att folk tar till sig av dina tankar.Finns en del som lägger ut för mycket tycker jag.

  7. Jo. Så är det. Så det blir väldigt tomt och trist eftersom man inte kan låta skojsigheterna flöda, saknar på så sätt den gamla LISTAN, den hade en litet mer begränsad publik. Man kan inte skriva så mycket om privatlivet eftersom alla de roligaste har rätt till litet frihet, och man kan inte skriva om arbetslivet eftersom det är hemligt, och vad återstår? Jag skulle kanske kunna börja skriva om min tyskakurs, den är väldigt trevlig :)

  8. hej
    du skriver att alla kan läsa din / min blogg. Hur gör jag för att folk ska läsa min?? jag är ny när det gäller blogg. angelikab.blogg.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *