Ibland blir allt så meningsfullt och samtidigt hemlighetsfullt. Jag sitter och drömmer mig bort, lyssnar på Julia från Beatles vita album och tänker att det är kul att min äldsta son har så många Beatleslåtar på datorn. Det är ändå den musiken jag växte upp med på sextiotalet, som min mamma dansade till med mig i famnen när jag var bebis. Det var länge sen jag var liten … men tiden som gått sen sonen föddes känns så kort. Just ikväll känns den obegripligt kort. Nyss var han en fjunig liten bebis i mina armar – nu är han vuxen på riktigt. Igår körde vi honom till Arlanda, han flyttade utomlands, till ett jobb i Amsterdam.

Det första meningsfulla, hemlighetsfulla sambandet ser jag när jag läser att första raden i Julia är inspirerad av poeten Khalil Gibran. I Gibrans ”Om barn” hittar jag orden för att beskriva hur det känns när ens son flyger ut i världen:

Ni är bågarna från vilka era barn likt levande pilar skickas ut.

Bågskytten ser målet på evighetens väg, och Han böjer er med sin kraft för att Hans pilar ska flyga snabbt och långt.

Låt er böjning i skyttens hand vara för glädje;

För även som han älskar den flygande pilen, så älskar Han också den stadiga bågen.

Visst böjer jag mig med glädje, och jag hoppas att sonen får flyga så högt och långt han vill. Men Gibran visste att man står med hjärtat i handen när man ser sina barn flyga iväg som pilar. Därför skrev han som han gjorde, både till varning och tröst:

Era barn är inte era barn.

De är söner och döttrar till Livets längtan efter sig självt.

De kommer ur er, men inte från er,

Och fast de är hos er, tillhör de inte er.

Ni får ge dem er kärlek, men inte era tankar.

De har sina egna tankar.

Ni får ge husrum åt deras kroppar, men inte åt deras själar,

Deras själar bor i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.

Jag vet att jag ofta kommer tillbaka till den här känslan när jag skriver, att det går så fort tills barnen blir stora, att man inte ska slösa bort tiden tillsammans med dem på oviktiga saker som karriär och status. Det är den – ganska akuta – känslan som driver mig när jag svarar Manjusri i vårt tankeutbyte. Vi möttes ikväll hos Hemliga pappan och läste om just den känslan, under rubriken Nedräkning:

Det river i mig, detta. Som om kroppen visste att det är fel att inte vara med sitt barn.

Svaren visar att det är många som känner likadant, fast man kanske inte kan sätta ord på varför – eller lita på att känslan är tillåten. Jag skriver att jag för min del bara upplevde det som så onaturligt och dumt att lämna bort min ettåring, så därför gjorde jag inte det. Det kändes som om jag måste göra det för att tillfredsställa en kultur och ett samhälle som handlar mer om pengar än om människor. Inte för att sonen eller jag skulle må bättre av det.

Manjusri svarar:

… tyvärr måste jag erkänna att jag är en av dem som inte vågar ge efter. Samtidigt tror jag också att dagis kan vara något jättebra för barn. Tror tex vår dotter kommer att vara betjänt av det då hon har få andra kontakter med barn.

Visst finns det bra saker med dagis också. Min invändning är mot att man gör naturlagar av politik. När mina barn var små fick jag kritik för att jag inte hade dem på dagis, varningar om att det skulle göra dem till osociala, otrygga stackare. Så blev det förstås inte – tvärtom. Men det var inte så kul att höra då, när man var nybörjarförälder och osäker på allt! Det tog ett tag innan jag insåg att det inte var barnens behov som i första hand låg bakom barnomsorgspolitiken.

Nu växlar mediaspelaren över till I will, och mitt hjärta sjunger med så att det ska höras ända till Holland:

love you forever and forever
love you with all my heart
love you whenever we’re together
love you when we’re apart

Håhå jaja! Nu känner jag mig som en annan ödeskråka, som står och viftar till alla er med bebisar och småbarn därute: Pussa dem och glöm bort alla måsten! Tiden går så fort!
Men det får bli min uppgift, så jag har nånting att göra när alla ungarna har susat iväg mot sina mål på evighetens väg. Jag kommer att stå mitt i alla vägskäl och vifta: Passa på idag, medan de fortfarande är hemma! Gå hem tidigare från jobbet och ta en fika med ungen istället! Livet är kort!

2 Replies to “Den första pilen flyger över vattnet”

  1. Så vackert skrivet! Både dina egna ord och de du refererar till träffar (likt pilen) direkt i hjärtat. Jag kommer att bära dem med mig, var så säker.
    När det gäller det politiska håller jag verkligen med om problemen med att göra politik till naturlag. Ett problem med dagens ”välordnade” (genombyråkratiserade och institutionaliserade) samhälle är väl, som jag ser det, att alternativen att ”välja annorlunda” blir allt färre. Det sägs att vi lever i ett fritt och öppet samhälle, men samtidigt är det så… ja, systematiserat (trist ord, hittar inget bättre just nu) att utrymmet för ”fria” val blir allt trängre. Jag önskar att det vore annorlunda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *