Säga sanningen

Hur mycket vet du om vad din tonåring gör, när inte du är med? Litar du på att han eller hon berättar sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen? Vad gör du om du inte gillar det du får höra?

Idag fick jag ett mail från Malin. Hon skriver:

”I somras ville min 15-åriga dotter åka till Tyresö (vi bor i Nacka) för att träffa en kille som hon lärt känna på nätet. Jag sa nej. Det blev bråk och hon tyckte att jag var överbeskyddande och respektlös! Sen dess har jag känt mig så osäker på vad hon gör, på ett sätt som jag inte gjorde innan. I fredags kom hon inte hem från skolan förrän vid åtta. Hon sa att hon hade åkt hem till en klasskompis efter skolan. Jag vet inte vad jag ska tro. Det känns som om hon ljuger, men hon kanske bara är arg. Jag kan ju inte hålla på och bevaka henne, eller förbjuda henne att vara ute efter skolan. Det känns som början på en kris.”

Det där känner jag verkligen igen. Det är hemskt när man inte vet om man kan lita på varandra i en familj. Man vill ju veta att den andra talar sanning. Men varför blir man så upprörd när man tror att barnet ljuger (eller inte säger som det är)?

Egentligen är det nog inte så mycket principer det handlar om. Snarare är man orolig för att det ska hända något farligt. Tänk om ungen går och gör något tokigt, av oerfarenhet, och så kan man inte vara där och hjälpa.

Problemet är att ungdomar alltid har varit hemlighetsfulla. De flesta av oss föräldrar var troligen (mer eller mindre) hemliga själva. För att vi värderade upplevelser, och risker, på ett helt annat sätt än våra föräldrar. Ibland var det vi som var oerfarna, och borde ha bett om deras råd istället. Ibland var det de som faktiskt inte förstod – kanske för att vi inte förklarade tillräckligt.

När man är tonåring vill man inte längre bli behandlad som ett litet barn, och det är en av förklaringarna till att man inte vill redovisa allt man gör. Man vill bli tagen på allvar och respekterad. Man vill få sina föräldrars förtroende, se att de litar på att man kan klara sig själv. (Det betyder inte att de alltid vill klara sig helt själva!)
De allra flesta tonåringar vill inte ha konflikter med sina föräldrar, om de får välja. Och de vill helst inte ljuga. Om de inte måste.

Själv är man alltså orolig. Man kanske tror att barnet ska dricka alkohol, ta droger, ha oskyddat sex, bli utsatt för våld av något slag eller bli utnyttjad på något annat sätt. Sånt händer ju.

Av den anledningen vore det bättre om man visste vad tonåringen planerade. Då skulle man ju dels kunna komma med sina invändningar, argument och kloka förklaringar i förväg, innan skadan kanske är skedd. Dels är man beredd att rycka in om något ändå händer, och så vet man var barnet är.

Nu kanske jag verkar lite väl praktiskt inställd. Varför inte bara förbjuda farligheterna helt enkelt? Jo, av tre anledningar:

för att en ung människa som bara stöter på förbud kan få för sig att det är enklast att ljuga

för att man missar tillfället att få reda på hur ens barn tänker, och förklara hur man själv ser på saken

för att om barnet trotsar förbudet – väldigt vanligt! – så kanske man inte har en plan B.

Sen finns det såklart tillfällen när man måste förbjuda. Eller snarare, där man måste säga klart och tydligt: jag vill inte att du gör det här. Det får bli över mina döda kropp, så allvarligt tycker jag att det är. Om du gör det kommer jag att vara livrädd och heligt förbannad. Jag vill verkligen inte att du gör det – jag vill att du låter bli, åtminstone för min skull!

Förvånansvärt ofta bryr sig tonåringen om vad man säger, om man är tydlig.

Jaha, men om man nu plötsligt drabbas av en tonåring som både vill göra farliga saker OCH vågar tala om det. Vad gör man då? Om man inte vill säga nej direkt, eftersom man vill uppmuntra ärlighet?

Ofta finns det sätt att göra farligheterna mindre farliga.

När min yngsta dotter ville träffa en person hon lärt känna på internet fick hon göra det, på vissa villkor som vi bestämde tillsammans. Hennes storasyster (som har bra omdöme och vågar säga ifrån) skulle gå med henne och inspektera personen ifråga. Dottern skulle följa med sin syster hem igen, utan snack, om personen skulle verka skum i systerns ögon. Träffen skulle ske två kvarter från hemmet och vara tidsbegränsad. Samt att dottern visste att jag skulle bli heltokig och ringa både brandkår och polis om hon inte kom hem på utsatt tid. (Alltihop förutsatte förstås att jag litar på även hennes omdöme och pålitlighet.)

Man kan bestämma att man hämtar eller lämnar, att man hörs på vissa tider, att man pratar med andra inblandade föräldrar först och så vidare. Man kan förklara begreppet ”frihet under ansvar” och även bevisa det, genom att ge mer frihet så fort man ser att ansvaret ökar.

Framförallt tror jag på att prata, förklara, prata. Att man först tänker efter varför man känner som man gör, och sen förklarar det för sitt barn. Och frågar barnet: Kan du förstå hur jag tänker? Hur tänker du? Vad tror du är det värsta som kan hända? Vad skulle du göra om …?

Då får man ju också veta mer om vad ens son eller dotter är för människa, vad han eller hon tänker i största allmänhet. Och det kanske är viktigare än att alltid veta vad ungen i fråga gör.

Andra bloggar om: , , .

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *