Vänner på gott och ont

Det ringer på dörren vid sju på kvällen, du hör att din dotter öppnar. Du går ut i hallen och tittar. Där står dottern och tar på sig skorna. I en rad längs väggen står fyra ungdomar – men de ser verkligen konstiga ut, en har spikfrisyr, en annan har rakat huvud. Det går inte att se om det är tjejer eller killar. Alla är kolsvarta runt ögonen och helt likbleka.

– Hej hej, hälsar du, men alla tittar bort och ingen svarar, bara den rakade mumlar något ohörbart.
– Vad vill du, fräser dottern, böjd över skosnörena.
– Vart ska du nånstans?
– Vi ska gå och fika, hejdå säger dottern och försvinner ut snabbare än blixten. Kompisarna rinner efter, som vattenödlor. Du tar ett steg mot dörren men hejdar dig. Egentligen vill du inte alls att hon ska gå iväg, inte så här dags och inte utan att veta vart hon ska. Men du vet redan vilken uppståndelse det skulle bli om du började tjafsa med henne nu, halvvägs ute och bland alla kompisar. Hon skulle tycka att du var pinsamheten själv och förmodligen hata dig bittert i en vecka.

Men de där kompisarna, varför var de så undvikande och tysta? Var de påverkade av något? De kanske skulle gå iväg och knarka någonstans. Plötsligt blir du orolig, du vet ju ingenting om din dotters umgänge, sen hon började högstadiet är det nya ansikten hela tiden. Du är helt säker på att hon inte använder några droger, men om hon umgås med folk som gör det kanske hon kommer att vilja pröva själv. Kan man förbjuda sitt barn att umgås med vissa personer?

”Mina föräldrar skulle aldrig försöka få mig att sluta träffa någon kompis. Om de gjorde det skulle jag säga att de måste lita på mitt omdöme. Självklart får de varna mig, om de tror att någon är farlig. Men de får inte förbjuda mig att träffa någon, det går bara inte”, säger Ichii. ”Visst kan man förstå att de är oroliga att man ska hamna i fel sällskap, att man ska ta efter någon som har farliga vanor. Men man måste få göra sina egna misstag. Annars förstår man ju inte själv vad problemet är. Det kommer att hända alla någon gång. Ju förr man lär sig den läxan, desto bättre”.

Åtskilliga föräldrar vill gärna lära känna sina barns vänner bättre, men vet inte riktigt hur. ”Jag är rädd att verka påträngande” säger Mia, mamma till tre barn mellan 13 och 17. ”Man kan ju inte bara komma in och slå sig ner när de sitter och pratar. Men min äldsta dotter har verkligen härliga kompisar, roliga och varmhjärtade, och alltid hungriga! Jag har en kompis som ofta har många tonåringar hemma, hon bjuder alltid på te och kakor och sånt, jag brukar skoja och säga att hon är som häxan i pepparkakshuset. Men det funkar jättebra för henne, det sitter alltid en massa tonnisar och mumsar runt hennes köksbord.”

En del barn har absolut inget emot att föräldrarna blir bekant med kompisarna. I vissa åldrar är det mer känsligt hur ens kamrater uppfattar mamman eller pappan. Som Johanna, 17, påpekar: ”Det är helt ok att de slår sig ner och pratar med mina vänner. Bara de inte är pinsamma eller pratar om sex.”

15-årige Zacharias menar att det handlar om föräldrarnas attityd. ”Min mamma är cool, hon pratar gärna med mina polare men håller sig ändå på sin kant, inga nyfikna pinsamma frågor eller försöker vara ungdomlig, pratar bara som hon gör med alla andra. Pappa är mer fyrkantig, ska gärna förhöra alla om vart vi ska och vad vi ska göra”.

Föräldrar i Stockholm som är oroliga för att sonen eller dottern faktiskt använder droger har mycket hjälp att få från till exempel Maria Ungdomsmottagning.

Kolla läget
Men vad gör man då, när ens 15-åring vill gå till en fest där man tror att det kommer att finnas alkohol och droger? Visst vill man helst lita på att han använder sitt förnuft, men även kloka ungar kan råka illa ut i samband med såna fester. Ska man förbjuda honom att gå? Ringa till festen och kolla om det finns andra föräldrar där? Låta honom gå på villkor att han håller sig spiknykter och ringer hem varannan timme och kan säga ”irish soft-coated wheaten terrier” utan att sluddra?

Daniel, som är 23 idag, har skrivit så här om tonårsförälderns dilemma: ”Jag tror att man måste gå igenom alla de här tankarna – tillsammans med sitt barn. Tala om att du bryr dig, men flippa inte ur. Tro inte det värsta hela tiden. Tala om att du litar på honom, men försvinn inte sen som om allting var helt riskfritt. På något skumt vis känns det bra för tonåringen att veta att föräldern fortfarande finns där.

Det är som om barnet ska lämna omloppsbanan kring sin hemplanet – men det betyder inte att planeten ska stänga av sin dragningskraft. Jag ville inte ha min mamma hängande över axeln hela tiden, men det kändes bra att veta att det fanns människor hemma som brydde sig. Jag antar att föräldrar måste lita på sig själva och sina barn och hitta en balans. Kanske ska man ringa till stället där festen ska vara; kanske inte. Man kanske gör det och inser att barnet inte borde gå på den festen och då måste man ta itu med att säga tillbarnet att det inte får gå. Det kanske visar sig vara ett misstag; eller ett klokt beslut. Man måste lita på sig själv, men alltid kolla av hur barnet tänker.”

Men hur ”kollar man av” med ett barn som inte vill prata med en? Daniel fortsätter: ”Det bästa man kan göra är att hålla kommunikationsutrymmet öppet, även om det utrymmet tas upp av gräl och negativa känslor ibland.

Man måste se till att det finns ett utrymme där barnet kan säga ’Du litar inte på mig!’ eller ’Det känns som vi är långt ifrån varandra, du missförstår mig’, eller till och med ’Låt mig vara ifred, jag måste lösa det här själv’. Om barnet får berätta hur det faktiskt känns, utan att få en massa uppmaningar eller fördömanden, kommer förhållandet mellan barnet och föräldern att bli bättre.

Jag minns en gång när jag faktiskt lyckades berätta hur jag kände mig. Jag sa till min mamma: ’Jag känner mig avstängd från dig, jag vill bara inte prata med dig just nu.’ Då sa hon: ’Det är ingen fara, jag väntar. Vi kommer att få bättre kontakt igen. Det är helt normalt att känna så där.’ Det hjälpte. Hon sa inte att det var något fel på mina känslor, hon försökte inte ställa tillrätta eller kontrollera mig. Det hjälpte mycket mer än om hon hade blivit orolig och lagt sig i allting. Du kan vara tydlig med vad du tycker är rätt och fel, men försök inte att hindra dina barn från att göra misstag. De kommer att göra misstag. En förälder som inte låter sina barn göra misstag hämmar sina barn, för det är misstagen som gör att vi växer. Du måste helt enkelt låta ditt barn göra saker på sitt eget sätt ibland, även om du vet att han kommer att misslyckas.”

del 6: Uppmärkhetsamhetsprincipen

Den här texten ingår i broschyren Närkontakt, Om tonåringar och föräldraskap som jag skrev i mars 2006 på uppdrag av Stockholms Stad, och i samråd med psykologer i Kometprogrammet. Broschyren skickades ut till alla familjer med barn mellan 13-17 år i Stor-Stockholm. Du kan läsa alla texterna här, eller gå till broschyrens hemsida där du även kan ladda ner den som pdf-fil.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *