Förbjudna känslor

Tack ni som har mailat och kommenterat mina ”döden”-postningar (det är tydligen svårt att kommentera idag, ursäkta, jag ska undersöka varför!). Nilla L håller med Nina om att man får korkade kommentarer av omgivningen när man sörjer.

Men jag har också fått brev om att det inte är så svart eller vitt som jag har beskrivit det, att inte alla svenskar är taffliga och fyrkantiga, rädda för starka känslor. PeA skriver så här:

Det kanske är en fråga om uppfostran – vi fick aldrig skäll som små om vi var ledsna eller arga, även om vi skrek och grät. Istället fick vi en kram om vi var ledsna. Och fick vara ifred om vi var arga. Så jag blir inte rädd när någon annan gråter eller är arg.”

Det låter som en viktig tanke!

Av någon anledning är det så många föräldrar, nästan alla? som snabbt vill tysta ner barn som gråter.
Det kanske har en biologisk förklaring, att inte vilddjur ska höra var barnet är och äta upp det. Eller en religiös, att inte gudarna ska straffa barnet för dess otacksamhet. Eller en kulturell, att vi strävar efter att uppfostra våra barn till starka tappra krigare som aldrig gråter.

Vad det än beror på så är det en tradition vi överför från generation till generation ganska oreflekterat. Vi blir lätt frustrerade, irriterade eller otåliga när våra barn är ledsna och så hoppar det ut ur munnen (gärna med vår egen mammas eller pappas röst): Nej, nu får du sluta! Spara tårarna till det är något riktigt! Nu orkar jag inte höra på det där mer!
Eller klassikern: Så stora flickor/pojkar ska väl inte gråta!

Kanske helt utan att man vet varför man säger det.

Och min erfarenhet är att sånt beteende som ens egna föräldrar inte godkände, det har man själv svårt att godkänna hos sina barn. Det sitter i ryggmärgen: Så gör man inte.

Om man själva var blyg och ens föräldrar ogillade det, då blir man lätt irriterad på blyghet hos sina barn (och andra vuxna). Om man inte fick stoja och springa när man var liten blir man gärna nervös när andra stojar och springer.

Så det kan mycket väl vara en del av förklaringen på varför vi säger så oklyftiga saker till människor som gråter, skriker eller på andra sätt visar sin sorg öppet. Vi känner på oss att det är förbjudna känslor – och såna ska ju inte finnas. Sudda, sudda bort din sura min: munnen den ska sjunga trallala!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *