Mitt liv som förälder, eller: Hur Jag Lärde Mig Att Sluta Ängslas och Älska Bomben

Teven stod på under hela Live8 i lördags. Sonen M som var inbjuden på middag kände inte till varken Live8-galan eller Bob Geldof – han var två år när Live Aid sändes första gången – och trodde först att det var en PR-kupp för G8-mötet.

Jag sa att Geldof nog har ärligt uppsåt även om man kan diskutera hur mycket G8-ledarna bryr sig om vad musikpubliken tycker. Sonen var ändå inte lika förtjust som jag över jippot – “småborgerligt” mumlade han med rynkade ögonbryn när Nelson Mandela avlöstes av Madonna. Och visst – det är inte så himla revolutionärt kanske. Men när man har varit med ett tag börjar man tycka att det är tur att nån gör nånting överhuvudtaget.

David Gilmour(Det var inte helt fel ur konsertsynpunkt heller – att se Robbie Williams kärleksakt med hundratusen pers i publiken, och framförallt Pink Floyd tillsammans igen för första gången sedan stenåldern. Gamla farbröder allihop, men David Gilmours röst är fortfarande ung och smärtsamt vacker och de spelar så att man nästan tror att Tony Blair ska bry sig. Tack snälla PF och alla andra gubb- och tantartister för att ni orkar fortsätta spela och göra folk lyckliga fast ni är så gamla och tjocka!)

Efter middagen blev det en lång diskussion, en sån som vi hade oftare när M bodde hemma och som ofta pågår till långt efter att efterrätten är uppäten. Den verkade till en början handla om hur allvarligt läget egentligen är i världen, och om det finns något man kan ändra på eller ej.

Sen kom vi in på åldrandet och dess inverkan på intelligensen. Det vill säga: Blir man bara dummare och slöare för varje år efter 22? Är det erfarenhet eller bekvämlighet som gör att man inte oroar sig lika mycket för framtiden?

När jag var tonåring satt jag en kväll och diskuterade politik med en kompis och hennes mamma. Rätt som det var suckade mamman och sa: “Jaja, när jag var lika gammal som ni trodde jag också att allt var möjligt, att man kunde ändra på utvecklingen. Sen blev jag äldre och insåg att det inte går.”

Jag blev illa berörd och frågade om hon brukade nedmuntra sina vänner när de skulle springa maraton eller siktade på ett toppjobb. Där och då bestämde jag mig för att aldrig säga något sånt till mina framtida barn, ta ur dem hoppet om vad de kan åstadkomma.

Nu är situationen nästan den motsatta med mina ungar (kanske med många i den generationen, jämfört med hur vi var på 70-talet). De är mer pessimistiska, mer svartsynta. De oroar sig för terrorismen och ser Bush och hans “armies of compassion” som ett hot mot världsfreden. Det gör jag med, men i deras bild av framtiden finns inget hopp. Det är Storebror som styr världen och det finns inget vi kan göra åt det. För mig är det bara en av flera möjliga framtider, och jag har en tydlig känsla av att det finns saker jag och alla andra kan göra för att hålla kursen stadigt så att vi inte måste hamna där.
Därför blir jag kanske mer oroad än jag borde av deras – som jag uppfattar det – dystopiska syn. “Var inte rädd min älskling”, vill jag säga, “det kommer inte att sluta så illa som du tror!”

Men vem är det egentligen jag vill trösta? Jag snuddar vid tanken på de gånger i min ungdom då jag tänkte att jag aldrig skulle sätta barn till den här grymma världen. Och så gjorde jag det ändå. Var det fel?
Få saker gör så ont som att se sina barn tvivla på kärleken, hoppet, sin egen styrka och framtiden. Tänk om de beslutar sig för att de inte vill bli föräldrar, för att de inte vill utsätta sina barn för en så mörk framtid. Då är det ju mitt fel alltihop …

Buck Turgidson i Dr StrangeloveKanske är det därför som jag försöker visa på lösningar, talar om de goda krafterna och drar paralleller till den mardröm vi hade som barn – om atombomben och det kalla kriget som skulle sluta med att någon av misstag tryckte på knappen. Det blev ju inte så eller hur? Och Berlinmuren revs faktiskt, på grund av många människors handlingar och envisa arbete.

Men sönerna blir irriterade och säger att de inte är intresserade av att höra om handlingar. – Er generation är ju helt fixerad vid handling, man kan aldrig peka på ett problem utan att ni måste förklara hur det kan lösas. Kan man inte bara diskutera olika framtidsscenarios rent teoretiskt? Måste ni alltid säga emot, kräva oss på bevis för att vi har rätt?
– Tänk om er gamla Berlinmur inte räknas längre. Tänk om det är vi som inser hur framtidens ondska är mycket värre än den ni visste om när ni var unga? Och förresten, ni säger att vi målar fan på väggen. Men var det inte just på grund av den attityden som Hitler överhuvudtaget kunde komma till makten?

Jag måste fundera på den inkastade handsken: Är det för att jag inte törs som jag inte vill ge sonen rätt i att det kan bli som i 1984? För att jag egentligen inte gör allt jag kan för att förhindra den hemskaste utvecklingen, och vill slippa ta ställning till det?

Under den period av mitt liv då jag sakta förvandlades från övertygad aktivist till loj pacifist hann jag inte grubbla så mycket över det. Det fanns annat att tänka på, med fyra småbarn och inga pengar.

Det slår mig att det måste kännas rätt obehagligt att se den här förändringen hos sig själv mer klarsynt än vad jag gjorde när den skedde. Ungefär som att vara vaken medan någon opererar bort en bit av ens hjärta. Man kanske tror att nästa oundvikliga steg är full lobotomi.

– Visst, jag kanske är mer tillbakalutad idag, skyndar jag mig att säga. – Jag har förändrats, det är sant. Men inte så att jag inte bryr mig längre, eller har tappat tron på att jag kan åstadkomma förändring. Jag har bara fått en tillit till just de goda krafterna: jag tror att varje god handling uppväger två onda och att det alltid finns folk som håller ögonen på de farliga typerna och varnar oss andra. Jag är inte alls tvärsäker på att det goda ska segra – bara väldigt hoppfull, det går att göra mer än vad man först kanske tror.
– Och jag litar faktiskt mycket på det ni säger och tänker, fortsätter jag, riktad till sönerna. – Er generation är en utveckling från vår. Och ni två är smarta och observanta. Om ni sa att vi var i stor fara skulle jag börja packa omedelbart.

Kanske betyder det något att jag säger så – ibland tror jag att alla diskussioner mellan barn och föräldrar mest handlar om just den relationen, mellan barn och förälder. Tar du mig på allvar? Respekterar du mig som människa, eller är jag bara ett småbarn i dina ögon? Vem är du egentligen, vem mäter jag mig med? Kan jag se upp till dig, eller är du lika full av brister som alla andra människor?

Och omvänt, från förälderns perspektiv: Bättre att jag synar dina argument innan någon annan gör det. Du är ju trots allt mitt lilla barn som jag måste beskydda, hur stor du än blir.


Det finns länkar men jag tyckte de passade bättre här:

Orwells 1984Live8-konserterna
Live8:s hemsida
Bob Geldof
Live Aid
G8-mötet
Pink Floyd
70-talet
Armies of compassion
1984
Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb
Berlinmuren

One thought on “Mitt liv som förälder, eller: Hur Jag Lärde Mig Att Sluta Ängslas och Älska Bomben

  1. Jag tror att du har ratt pa slutet, att det ar ett satt att profilera sig gentemot foraldrar och att i sadana fall ar det svart for dem att i direkt ‘konfrontation’ ha samma asikter. Jag minns nagot liknande… Dessutom sa var ju foraldrar ju som ett slags bollplank som man testade diskussioner pa! Fast det kan ju vara sa att sonen ar lite som jag och ibland bara ar tvugnen att vara ‘motvalls’, ibland kan jag inte motsta att lagga fram asikter som ar tvartom trots att jag inte alltid kanke kan sta for dem 100%…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *